Pappa var min ouppnåeliga gud. Han var min idol och jag ville vara som han. När han såg åt mig och sa något berömmande så var jag i himlen. Det hände inte så ofta och sedan han flyttat till Österrike väldigt sällan. Inte sällan hände det istället att han gav mig örfilar, eller åtminstone måttade dem och att han skällde på mig. Men när vi väl gjorde saker tillsammans så var jag lycklig. Det hände ibland att vi cyklade till Åkeshovsbadet, en stor sim- och idrottshall i Bromma. Vi brukade simma tillsammans och han fick mig att simma allt längre. Sedan badade vi bastu tillsammans och jag försökte sitta kvar lika länge som Pappa, helst utan att få värmeslag. Vid dessa tillfällen kände jag en sådan otrolig gemenskap med min pappa. Men han lämnade mig.

Kvar fanns Mamma och jag och så Mormor och Kalle förstås. För sin avlastning började Mamma i allt större utsträckning använda dem som barnvakt. Möjligen var detta inte enbart av godo. Vi hade visserligen, redan innan Pappa stack, vistats hemma hos dem i stort sett en kväll i veckan, möjligen mer men knappast mindre. Pappas sorti satte en sten i rullning. Mormor och Kalle vädrade morgonluft. Detta var deras stora chans att göra skillnad. Presenter och godis haglade över mig.

Jag levde i två helt skilda världar. Skolan var ett helvete hela vägen från lågstadiet och framåt, med mobbing ifrån dag ett. Det faktum att jag hade levt så inbäddat i den kokong som Mormor, Kalle, Mamma och (i mindre utsträckning) Pappa vävt runt mig, inte haft särskilt många lekkamrater och inte haft något syskon närvarande att öva upp mina sociala färdigheter med, gjorde mig väsentligen oförberedd på skolans hårda värld. Jag kunde inte slåss, inte försvara mig. Jag hamnade längst ned i hierarkin under lågstadiet.

Längst uppe i Bällstalundskolans ena trapphus fanns en djup fönstersmyg alldeles intill vindsdörren. Dit upp gick jag och satte mig i avskildheten, fjärran ifrån mobbarnas skrän och slag. Där i tystnaden blev jag kvar, även under lektionerna. Jag bara försvann. Naturligtvis fanns ingen tillflykt. Naturligtvis fanns ingen nåd. En vaktmästare hittade slutligen mitt gömställe. Gråtande och vädjande blev jag släpad tillbaks till lektionen och självklart blev jag än mer mobbad rasten därpå.

Märkligt nog så tycktes skuld läggas på mig för att jag blev mobbad. "Ingen verkan utan orsak", "det är aldrig ens fel att två träter" och så vidare. Följaktligen blev jag också stökig. Vad hade jag för val?! Vid ett sådant tillfälle lät då vår åldriga skolfröken de andra gå loss på mig i hennes åsyn. Anledningen var visst att jag skulle ha "saboterat" en lektion. Kanske var det just den gången jag rymde därifrån och gick hem. Jag minns inte riktigt.

Men jag minns att det varit föräldrasamtal och telefonsamtal hem ifrån skolan. Jag minns att Mamma blev ömsom ledsen, ömsom arg efter de samtalen. Jag har inget minne av att Mamma skulle ha slagit mig som liten, men jag kommer åtminstone ihåg att hon måttade slag mot mig efter ett av de telefonsamtalen och jag minns att hon var förtvivlad när hon gjorde det.

Jag minns också att denna gång, då jag rymde hem ifrån skolan, så tvekade jag över ifall jag skulle gå till Mamma och säga hur jag hade det. Jag vågade inte riktigt. Allt tycktes på något konstigt vis vändas emot mig. Jag valde att istället gå ner i cykelkällaren. Jag satt där i vånda och funderade på om jag skulle våga gå upp till vår lägenhet. Mamma var ju hemmafru och därför alltid hemma. Alltså var något slags konfrontation oundviklig. Jag behövde inte söka konfrontationen, den kom till mig ändå. Mamma hade nämligen tvättstugan den här dagen. Tvättstugan låg, liksom cykelförrådet, i källaren. Alltså fann Mamma mig därnere.

Jag minns något slags blandning av förvåning och irritation i hennes ansikte när hon fann mig. Jag försökte så gott jag kunde att förklara hur hemskt allting var i skolan och vädjade gråtande till henne att jag skulle få stanna kvar hemma, men förgäves. Bestämt föstes jag ut genom husets bakdörr, som ledde ifrån cykelkällaren ut på vår lilla bakgård med en uttrycklig order om att gå direkt tillbaka till skolan. På vägen tillbaka kände jag mig alldeles tom. Jag hade absolut ingenstans att ta vägen. Ingenstans.

Jag tror att det var i trean som jag blev kriminell. Jag förledde dessutom en kompis in på brottets bana. Ibland gick vi ned till den förhållandevis nyöppnade stormarknad som höll till i en gammal hangar invid Bromma flygfält. Vi hade förstås inga pengar, men det var ändå roligt att titta på leksaker och sportartiklar eller vad det nu kunde vara. Jag stod och tittade på en pingisracket som jag ville ha, av märket Stiga och av modell Hans Alsér. Jag insåg att jag inte hade råd med den.

Jag vet inte riktigt hur det kom sig, men jag stoppade denna racket innanför jackan. Min kompis såg chockad ut. Jag hade överskridit en otänkbar gräns, jag hade överskridit ett paradigm. Det var alltså fullt möjligt att bara ta något man ville ha utan att betala! - Detta måste testas och utforskas! Vi började göra räder till stormarknaden och snodde allt möjligt och omöjligt, särskilt pingisracketar. Jag började nära en idé om att vi skulle kunna starta en rörelse och sälja överflödiga pingisracketar till våra klasskamrater för en överkomlig penning.

Man fick plats med en racket på magen innanför täckjackan och en på ryggen. Stöldgodset gömdes sedan i en liten dunge (en gammal ödetomt) utanför kompisens hem. En dag var kassen borta. Pingisracketar för säkert ett par hundra kronor, i dåtida penningvärde, var försvunna och med dem mina ambitioner att bli Mariehälls gangsterkung. Det är lite komiskt att vi åkte fast när vi snodde något så billigt som pingpongbollar. En civil butiksspion tog tag i oss, ruskade om oss och sa att han aldrig ville se oss där igen. På darriga ben, skrämda och samtidigt lättade, stapplade vi ut på parkeringen, fast beslutna att aldrig stjäla igen! Jag skulle komma att hålla det löftet - åtminstone i lågstadiet.

Jag vet inte om det var de religiösa kärringarnas fel, alltså de som skötte lekiset i Mariehälls församlingshem, men jag hade något slags barnatro. Egentligen inte så konstigt, vart skulle jag annars vända mig? När de vidriga skoldagarna var slut så återstod alltid den nervösa väntan vid busshållplatsen på buss 112 eller 113 som skulle föra mig i tillfällig säkerhet. Alltför lång väntan kunde leda till att uttråkade lågstadiebarn började leta efter något att fördriva tiden med, nämligen med mig, genom att retas och slåss. Därför gick jag in i det trånga utrymmet mellan den ljusgröna busskuren av korrugerad plåt och stängslet som omgav Bromma flygfält för att be till Gud. Jag bad, med knäppta händer, om att bussen skulle komma snart. - Denna tidiga gudstro kanske drog viss näring ur det faktum att jag inte förstod hur man skulle läsa busstidtabellen.

Jag lekte ganska ofta ensamlekar. Jag var en ensam pojke, mobbad och osäker, som satt hemma med en akustisk gitarr. På egen hand lärde jag mig plocka ut enklare melodislingor ifrån bland annat en volym av "Top of the Pops". Min mammas första partner efter skilsmässan ifrån Pappa, som i likhet med Pappa också var tysk, lärde mig sedan tre ackord: E, A och H7 (som var svårt som fan). Detta var ett stort steg framåt. Jag hade tidigare nämligen spelat med gitarren liggande i knät och genom att pressa tummen mot greppbrädan. Eftersom det inte går att spela ackord med tummen, bortsett ifrån kvint- eller kvartparalleller, så blev jag tvungen att vända upp gitarren för att spela med hela handen och med något slags plockteknik. Plektrum hade jag aldrig hört talas om. Gitarren och mina fantasikompisar var mina tröstare.

Ett mycket vackert plektrum och ett H7-ackord.

Helt sant är det inte. Vi hade ett par goda grannar i vicevärden och hans fru. Hon var finlandssvenska och hade en hel uppsättning av alla Muminböckerna, alltså serierna. Sen hade de katter och söta kattungar. Hon var ganska konstnärlig och han var händig. Deras hem hade en rustik skönhet, med vackra prydnadssaker. Allting hemma hos dem andades estetik, men en levande sådan. De var liksom friare på något sätt. Eftersom det var sjuttiotal så skulle man kunna tro att de var vänster, men så var det inte. Hon, som finlandssvenska, hade ett spänt förhållande till kommunismen och vad den inneburit för Finland. Han var egenföretagare, plåtslagare, och hade väl inte så mycket till övers för socialdemokratins skattepolitik. Jag for en gång på semester i Småland tillsammans med dem och två andra pojkar som det tydligen fanns vänskaps- eller familjeband till.

Just han, vicevärden, var ett slags lyssnare och tröstare för mig. I samma roll fanns också en annan finlandssvenska som var kompis med vicevärden, hans fru och med vår familj. Hon blev en sorts "moster" åt mig. Jag var hemma hos henne lite då och då under uppväxten. Hon var också konstnärlig och jobbade som inredningsarkitekt. Det var hon och emellanåt vicevärden och hans fru som blev ett slags tillflykt ibland de vuxna. De utgjorde min möjlighet att se att vuxenhet kunde se olika ut. Jag tror att man som barn behöver många olika vuxna omkring sig. Man behöver den större referenskarta som det ger under uppväxten.

Vicevärden hade en glädje inom sig som liksom bara kunde bubbla upp. Hans fru kunde ibland kännas lite buttrare, men utstrålade även hon ett slags värme. Han var spelevinken och hon var ankaret, åtminstone såg det så ut. Ibland festade de och mina föräldrar ihop. Han gillade att dansa och morsan var väl aldrig nödbedd hon heller. Självklart så ville jag också dansa! Favoritlåten var Mungo Jerrys "In the Summertime". Vicevärden utförde något slags vildsint twist till den, där han gradvis twistade sig allt längre ner tills rumpan nästan nådde golvet. Skrattande försökte jag hänga på, men ramlade såklart omkull.

Apropå rumpor, så tyckte jag redan som barn om kvinnorumpor. Vicevärdens fru hade en rätt hyfsad rumpa som jag tyckte om att klappa på, liksom på Mammas förstås. Redan som liten var jag alltså en fullgången sexist. Jag hade lärt mig ett ord på engelska - "bumblebee" - som betyder humla. Jag tror det kom sig av att vicevärdens fru hade något slags mycket sjuttiotalistisk velourdress med inslag av gult och brunt som fick henne att se ut lite som just en humla. Förtjust klappade jag på hennes rumpa samtidigt som jag ropade "Bumblebee!". Jag skrattade och tyckte det var jätteroligt. Med ett milt överseende leende lät hon mig hållas.

De vuxna
Min egen familj var inte sjuttiotalistisk velour. Man kan snarare säga att de backade in i sjuttiotalet. Redan sextiotalet hade nog känts en smula magstarkt mot slutet. När allt sedan blommade ut i politiseringen under sjuttiotalet, med ifrågasättandet av samhället och inte minst av mans- och kvinnorollerna, så drog mina föräldrar öronen åt sig. Visserligen följde de väl sin tid någorlunda, Pappa skaffade till exempel väldiga polisonger, men idémässigt var de nog kvar någonstans i skiftet mellan femtio- och sextiotalen.

Pappa var tysk och hade varit av den bestämda uppfattningen att Mamma skulle vara "Hausfrau" alltså hemmafru efter giftermålet. Det är en smula tragikomiskt att när han sedan fann sig en årtiondet yngre österrikisk fru, så anpassade han sig en hel del för att kunna passa in i det nya och något yngre umgänget. Ibland Pappas klassiska skivor fann man nu popskivor, exempelvis Beatles "Sergeant Pepper". Den sistnämnda lyssnade jag nästan sönder under mina vistelser i Österrike. Pappa blev i ett slag modern, nästan.

Mamma försökte hitta en vettig ersättare och bilda en ny familj, men tycktes ständigt dra nitlotter. Några år senare skulle det dessutom slumpa sig så att huset, med lägenheten Mormor och Kalle bodde i, skulle säljas och inte längre hysa hyresgäster. De båda flyttade då till en stor femma i det, ifrån Mariehäll sett, relativt närbelägna Hallonbergen i Sundbybergs kommun. Lägenheten hade ett gästrum som i praktiken var Mammas och två(!) rum för mig, allt detta för att vi skulle vistas så mycket som möjligt hos dem.

Det står i Bibeln, Matteus 19, (i ett stycke som handlar om oriktigheten i godtycklig skilsmässa) att man som gift ska lämna sitt föräldrahem för att leva sitt eget vuxna liv: "... Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett." Just den meningen måste Mormor och Kalle ha missat under sin barndoms tragglande av Bibeln och Luthers katekes. För det föreföll inte som om det fanns någon tydlig gränsdragning mellan dem och vår familj - och detta redan innan Pappa stack. Efter att han hade stuckit så blev denna gräns i det närmaste obefintlig. Bortsett ifrån flödet av godis, presenter och pengar så tog de också med mig på resor, exempelvis till Tunisien och Gambia, samt förstås till Mallorca som jag tidigare nämnt, förhållandevis dyra resor vid den här tiden.

Min plastmorfar Kalle hade en son ifrån tidigare äktenskap som han sällan eller aldrig träffade. Denne son nämndes i stort sett aldrig, varken hemma hos dem eller hemma hos oss. Han var tabu. Min biologiska morfar var inte tabu, men nämndes inte så väldigt ofta han heller. Överhuvudtaget tycktes det finnas en hel del mystiska gestalter i familjens historia som stoppats undan i någon lämplig garderob. I deras ställe fanns en del berättelser som skänkte lite sol åt det förflutna, eller hade ett visst underhållningsvärde. Dessa anekdotiska berättelser plockades fram lite då och då och berättades som legender. Kanske borde jag ha reagerat på att bilden av det förflutna verkade en smula fragmentarisk. Men jag var cirkus tio bast och trodde fortfarande på vuxenheten.

Det var ingen social intelligens egentligen. Jag lärde mig inte att samspela, jag lärde mig att agera. På vissa andra plan låg jag också bra till. Jag saknade exempelvis inte rumslig intelligens som liten. Jag hade en god känsla för riktning och rum, men min motoriska intelligens låg några steg efter. Jag var rätt tafatt när det skulle spelas fotboll eller andra bollsporter i skolan. Jag kom aldrig att lära mig använda det runda slagträt i brännboll. Jag kunde under en hel skoltid bara slå "tjejslag" med det platta slagträt, vilket förstås var en stor skam. Men det största hindret för lagsporter var att jag aldrig riktigt fann min roll i ett lag. Det blev liksom aldrig något flyt i mitt samspel med andra, jag fann aldrig någon naturlig position hos mina jämnåriga. Den fann jag istället hos vuxenheten.

Jag identifierade mig med de vuxna. Jag tog till mig vuxna kommentarer och beteenden så mycket jag bara kunde. Jag var nog ofta parodisk, men det var inget jag då förstod. Jag beundrade min vittberesta pappa som kunde tala sex språk, som var världsvan och hade fint jobb och kostym. Jag minns någon gång då jag flög tillsammans med Pappa. Jag hade också skjorta och slips på mig. Dessutom fick jag någon liten skvätt konjak så att jag kunde skåla med Pappa. Jag kände mig FIN! Jag kände att jag var något när jag satt där på planet bredvid min framgångsrika och nu rökande försäljare till fader och skålade i dyr konjak.

Några år senare, när jag var i tonåren, kom jag med som gäst på en representationsmiddag där Pappa sammanträffade med kunder (eller om det var kollegor) ifrån olika länder. Det var på Sollidens restaurang på Skansen. Det var tyskar, någon engelsman och möjligen också en amerikan. Därutöver tillkom en norrman. Det var en trerätters middag med allt drickbart som hör till. Eftersom jag var rätt ung så kände jag av alkoholen, men det var av godo. Jag blev på ett strålande humör och konverserade ledigt på både engelska och tyska med de övriga middagsgästerna, samt höjde lite skämtsamt glaset till en skål för unionen, med adress till norrmannen. (För er historiskt okunniga så var Sverige under 1814-1905 i union med Norge.)

Efter middagen kom en av de utländska gästerna fram till min pappa och sa något i stil med: "Den där grabben behöver du inte oroa dig för." Pappa såg på mig med en blick som var full av stolthet. Den blicken såg jag så sällan och längtade jag alltid så oändligt mycket efter. Annars var jag nog mest till besvär. När jag var nere i Österrike och hälsade på så var det alltid något jag gjorde som var fel. Deras barnlösa hem var i perfekt ordning, preussisk ordning, fast i Österrike. Pappas miljoner skor stod välputsade i perfekta rader i klädkammarens stora skoställ och skohyllor. Välstrukna skjortor låg perfekt vikta i stora väggfasta garderober med skjutbara spegeldörrar. Ett stort urval av slipsar hängde på en av garderobsdörrarna och inuti garderoberna hängde ett överväldigande antal kostymer av varierande gråhet och blåhet. En reproduktion av Gustav Klimts "Kyssen" hängde ovanför den stora dubbelsängen som stod på kraftiga kromade stålrör.

Det finns en fras som jag fick höra till leda av Mormor och Kalle: "Du vet inte hur bra du har det!" Denna fras avfärdade varje upplevelse jag hade i skolan. Den avfärdade mobbingen och utsattheten. Den lämnade mig ensam. - Jag var Mormors och Kalles nya familjeprojekt. Kalle hade misslyckats med sin första fru och med relationen till sin son. Mormor hade förlorat sin man i dödlig sjukdom, alltså min biologiska morfar, när min mamma bara var sexton. Eftersom min mamma inte drog jämt med Kalle så undvek Mamma som ung att vara hemma. Att gifta sig med Pappa var för henne nog i stor utsträckning en flykt hemifrån. Jag antar att Mormor måhända ville revanschera sig för detta, medvetet eller inte. Följden blev i varje fall att Mormor och Kalle investerade allt de hade i mig; de blev "föräldrar" för både mig och Mamma. De gjorde sig oumbärliga.

Ifall jag framstod som olycklig, så skulle detta kunna tolkas som ett tecken på ännu ett misslyckande. Därför ville de inte se, kunde de inte se. Min olycka avfärdades eller bagatelliserades. Den människa som de gav ALLT till fick inte vara olycklig. För vad var deras gåvor, eller möjligen offer, i så fall värda? Konsekvensen av det hela blev att jag förvandlades till en övergödd slagpåse utan någonstans att gömma mig, varken för klasskamraters övergrepp - eller för överdrivna omsorger. Min gud fanns nere i Österrike och hade inget annat än bannor att erbjuda. Mitt i alltihop fanns Mamma som försökte hitta ett eget liv, men där Mormor de facto kommit att bli hennes barnpasserska, långivare/sponsor och förtrogna. Mamma satt nästan lika fast som jag. Ifall hon nu velat ta sig hemifrån och bli oberoende genom giftermålet, så var detta projekt i så fall i trasor efter skilsmässan.

I sydländska kulturer är det normalt att flera generationer lever tätt inpå varandra, men för svenska förhållanden var vår familj exceptionell. Någonstans måste Mamma ha känt att saker och ting började förlora sina proportioner. Jag tror att det huvudsakligen var detta som ledde till att hon så småningom bestämde att vi skulle flytta till en insatslägenhet i Viksjö, med den officiella motiveringen att jag äntligen skulle få ett eget rum - i mitt eget hem och inte i Mormors! Denna kedja av händelser skulle för min del, utan att det var Mammas avsikt, leda fram till en rad personliga katastrofer under det resterande sjuttiotalet. Men 1972 var allt detta ännu i sin linda.

Ulvsundaskolan

1972 var året när jag för första gången fick byta skola. Bällstalundskolan hade bara lågstadium. Det fanns nu en valmöjlighet: Antingen kunde jag följa med min klass till Sundbyskolan, eller så kunde jag välja att gå i Ulvsundaskolan. Merparten av min klass bodde åt Bällsta/Sundby till, så för de flesta var valet givet. Eftersom jag bodde i Mariehäll så var det geografiskt ett inte alldeles självklart val - men chansen att få en social nystart vägde avsevärt tyngre. Jag var tio bast, så det var förstås Mammas beslut att det skulle bli Ulvsunda, men med mitt absoluta samtycke.

När jag började i Ulvsundaskolan så hade jag bestämt mig för att mobbingen av mig skulle upphöra, för gott! Nu skulle jag tillhöra den vinnande sidan, alltså blev jag en mobbare. Det var en bluff som bara höll i någon eller några månader. Jag hade helt enkelt ingen erfarenhet av att slå folk, mest av att bli slagen. Efter ungefär första halvan av höstterminen var allt som vanligt igen. Kanske var det något lite bättre. Jag fick faktiskt några nya kompisar i mellanstadiet.

Som alla andra mobbade barn, åtminstone de som är hyfsat välbeställda, så experimenterade jag ibland med att vara "generös". Mormors och Kalles regn av godis, pengar och presenter som föll över mig - tillsammans med en del sporadiska bidrag ifrån Pappa, när samvetet kallade - gav mig en viss solvens. Jag försökte alltså då och då bjuda mig till att bli omtyckt. Det gick väl sådär.

Vid ett tillfälle skulle vi i klassen gå ut till något företag, en affär eller liknande, för att göra en intervju. Vi skrev upp frågor i förväg som vi skulle ha med oss tillsammans med en bandspelare. Jag fick idén att vi skulle gå till det närbelägna Pripps bryggeri. Själva intervjun blev väl en ganska hafsig historia, men efterspelet blev desto bättre. Pripps hade nämligen en bar inne på bryggeriet, sannolikt för representation och tillställningar för personalen.

Min nya klassföreståndarinna i Ulvsundaskolan var väl ungefär en fjärdedel så gammal som min fröken i Bällstaskolan och ungefär hälften så lång. Faktum är att hon såg så ung ut och var så pass kortväxt att min mamma först inte kunde hitta henne på skolfotot ibland alla mellanstadiebarn. Hon var ett blont bombnedslag som även satte mellanstadiepojkars preadolescenta fantasier i rörelse. Lika ung och lika vacker, men mörk i både ögon och hår, var en annan lärarinna som möjligen undervisade i matematik, möjligen inte. Den mörka hade den egenheten att när hon blev irriterad och borrade in sin blick i syndaren, så höjdes hennes ena ögonbryn. Den arga blicken blev på något sätt mer accentuerad av detta, vilket kanske också var avsikten.

Den mörka hade ganska mycket humör, den ljusa mindre. Men det var den ljusa lärarinnan som bjöd på den mest spektakulära föreställningen. Rektorsområdets huvudskola, nämligen Alvikskolan, hade en OBS-klass. Men det måste ha funnits något annat slags verksamhet för vanartiga barn eller snarare ungdomar även i Ulvsundaskolan. Ganska ofta fann man trasor som stank av thinner eller annat lösningsmedel som de vanartiga hade sniffat på. Vid ett tillfälle under en lektion slets plötsligt dörren upp till vårt klassrum och en kraftigt påverkad tonårig kille på en sisådär två meter stormade in, glad i hågen och började hojta till vår söta lärarinna.

Hon genomgick en veritabel metamorfos. Av en och en halv meter skolfröken blev det plötsligt en rytande lejoninna. Vreden i ögonen var i sig själv nog för att den berusade bjässen förskräckt skulle retirera. Vrålande av rättfärdig vrede över att denna lymmel stövlat in och skrämt hennes elever så tryckte hon ut honom ur rummet. För säkerhets skull fick han ett par rediga sparkar i ändan på utvägen, innan hon slängde igen dörren. Ifrån förskräckelse gick klassen till ett samfällt jubel när den lilla kvinnans högklackade skor borrade sig in i skinkorna på den flyende drasuten.

"Killer"
Valet av Ulvsundaskolan gav mig faktiskt två goda vänner. Bröderna Robert och Rickard, mer kända som Bobben och Dicken, gick även de i samma skola och blev mina lekkamrater under en stor del av min barndom i det oansenliga Mariehäll, där också de bodde. Bröderna hade en rätt mycket äldre storebror, Thomas tror jag han hette, som hade den trevliga vanan att överlåta skivor som han tröttnat på till sina yngre bröder. Dessa skivor spelade jag sedan in, i mono, på min enkla kassettbandspelare.

Jag hade inget eget rum, men jag hade ett sängskåp. Det stod vid en vägg i matrummet och sängen fälldes ut ur det, en enkel tältsäng som var delvis fastmonterad i skåpet. Insidan av sängskåpet var min egen lilla värld. Där hade jag affischer på Alice Cooper plus en del annat. Där låg jag också om kvällarna, när jag egentligen skulle sova, och lyssnade på musik på så låg volym som möjligt för att min synnerligen lättväckta mamma inte skulle höra nåt. Hörlurar var inget alternativ. Bandspelaren hade bara mono vilket innebar att stereohörlurar kortslöts och blev tvärtysta i mono-uttaget. Det enda alternativet var en öronplugg för ena örat och det kändes bara onaturligt.

I mitt sängskåp lyssnade jag på alla brödernas skivor på band; låtar som "Venus" med Shocking Blue, "Run through the Jungle" med Creedence Clearwater Revival, "Speed King" med Deep Purple, men kanske framför allt en singel med Black Sabbath "Paranoid". Det intressantaste var inte denna gamla rockdänga på A-sidan utan istället B-sidans "The Wizzard", en låt ifrån deras första LP med sin mycket speciella stämning. Nazareths LP "Loud 'n' Proud" diggades också stenhårt. T.Rex hade jag svårt för. Ljudet lät så konstigt. De var först långt senare som jag skulle upptäcka Marc Bolans geni.

En mycket viktig LP i sammanhanget var Alice Coopers "Killer" som jag hårddiggade dels hemma hos bröderna och dels hemma hos min klasskamrat Nicke i Ulvsunda. Några av låtarna/singlarna i sammanhanget skaffade jag själv senare, till exempel Slades "Mama Weer All Crazy Now" och "Cum On Feel the Noize", efter att bland annat ha spelat sönder "Gudbuy t' Jane" hemma hos bröderna. Sweets "Ballroom Blitz" var också ett självklart köp! Tyvärr är dessa singlar nu försvunna. Jag ska senare berätta varför.

Mitt första "band" bildades tillsammans med bröderna - "The Caps". Vi hade Beppe-mössor på huvudena och "spelade" på badmintonracketar, samt mimade eller sjöng på låtsasengelska till olika skivor. Anledningen till mössorna var att Bobben hade ett helt gäng sådana. Detta berodde i sin tur på att Bobben var helt och hållet hårlös. Han behövde alltså mössor som solskydd, men de kunde förstås användas även på våra håriga skallar. Avsaknaden av hår var tydligen ärftlig, för pappan såg likadan ut. (När jag ändå är inne på hårväxt så kan jag konstatera att jag nog snart liknar Bobben mer än Dicken...)

Jag var nästan alltid där. Visserligen kan väl bröderna ha varit hemma hos mig någon gång då och då, men det var liksom roligare att vara hemma hos dem. Bobben hade ganska mycket temperament liksom, vill jag minnas, storebrorsan Thomas (som var i det närmaste vuxen, så honom kände jag aldrig.) Emellanåt så kunde det hetta till hemma hos bröderna, men det blåste fort förbi. Det var liksom liv. Människor.

En gång var det död också. Vi var pojkar, alltså lekte vi krig på det ena eller andra sättet. Ibland hade vi tillgång till ett luftgevär, som möjligen tillhörde storebrodern Thomas. Vi sköt prick på allt möjligt, äppelkart i familjens trädgård, leksaker samt på ett eller annat förbjudet objekt som till exempel gatlyktor. Plötsligt så satt där en kråka (eller om det var en skata, minnet sviker) på en telefonstolpe alldeles invid tomten. Som jag minns det sköt Dicken det första skottet, som missade grovt. Jag slängde iväg ett skott som tydligen snuddade fågeln, för den hoppade till och blev orolig. Den förstod inte faran förrän det var försent. Bobbens skott träffade mitt i prick och fågeln singlade ner ifrån stolpen för att slutligen hamna framför husets trapp. Där låg den alldeles stilla.

Vi närmade oss fågeln med viss bävan. Jag tror inte någon av oss riktigt förstod kraften i kulan ifrån ett vanligt luftgevär. Inte heller förstod någon av oss varken döden eller livet. Den "döda" fågeln vaknade plötsligt till och började flaxa i vild panik. Vi stod där förskräckta och visste inte vad vi skulle göra. Bobben försökte ge fågeln ett nådaskott men det tycktes inte ha någon verkan. Livet kämpade mot döden och vi bevittnade denna kamp, som vi bar skulden till. Vi var nu så uppjagade att vi ropade på storebror Thomas, som blev rasande på oss för det vi gjort. Han satte en fot på fågeln och sköt ett par välriktade skott som ändade fågelns flaxande och lidande. Långt senare skulle en annan fågel komma att dö för min hand samt, på sätt och vis, ytterligare en. Men detta är senare historier.

En varm sommarnatt, då fönstret var öppet, så flög det in en jättestor nattfjäril. Jag minns att Mamma blev förskräckt av dess flaxande och flykt igenom lägenheten. Plötsligt så blev det bara tyst. Fjärilen var försvunnen. Jag och Mamma väntade med bävan på att den skulle dyka upp igen, men den förblev borta. Vi hoppades att den hade flugit ut samma väg som den kom. Morgonen därpå så fann jag den död, nedanför golvlampan i vardagsrummet.

På den döda insektens rygg avtecknade sig något som var märkligt likt en dödskalle. Det var en dödskallefjäril. Jag kände obehag och rädsla inför den. Den var lika otäck död som levande. Den ljusa dödskalleliknande teckningen på djurets mörka rygg kändes olycksbådande. Jag fick en känsla av att den förebådade något otäckt och farligt. Det kändes som ödet, som om jag var dömd på något sätt. Döden gjorde tydligen hembesök.

Hemma hos mig var det redan tämligen dött. Pappa var antingen på affärsresa någonstans i Europa (undantagsvis längre bort) eller så var han hemma och grälade med Mamma om nätterna i tron att jag sov och inte hörde nåt. - Det gjorde jag. Jag låg och höll för öronen i mitt sängskåp och grät tyst. Sedan Pappa hade stuckit så var det bara morsan och jag kvar och hon jobbade om dagarna. Alltså var jag hemma hos Bobben och Dicken, liksom tidigare hos Örjan eller Leffe, eller så lekte jag med fantasikompisarna, eller spelade gitarr.

Det första bandet där jag spelade ett riktigt instrument var under tiden i mellanstadiet, tillsammans med min klasskamrat Nicke. Jag hade fått ta över en gammal halvakustisk elgitarr utan mikrofoner av sonen till en granne. Jag och Nicke hade vid tillfälle nästlat oss in hos honom, som var betydligt äldre än vi, och där fått lyssna på bland annat Rolling Stones. Nicke hade "trummat" och jag hade "spelat" med stor entusiasm till skivorna. Skrattande hade grannsonen då överlåtit den lätt bedagade gitarren till mig.

Nicke bodde i Ulvsunda, som också tillhör Bromma. Hans favoritband ändrades lite då och då. Ömsom var det Nazareth (vars LP "Razamanaz" blev den första jag köpte, eftersom jag redan hade hört "Loud 'n' proud" till leda hos bröderna), ömsom var det Uriah Heep (som jag av någon anledning aldrig gillade). Ganska mycket var det Status Quo, men mest var det nog Alice Cooper, som Nicke självklart också klädde ut sig till när vi hade maskerad och klassfest. (Alice Cooper är, liksom Marilyn Manson, trots sitt kvinnliga artistnamn en man - för de som inte redan visste det.)

Jag och Nicke köpte färgade glödlampor som vi satte upp i hans pojkrum. Sen öste vi! Jag hade min mikrofonlösa elgitarr och Nicke trummade på något slags plasthinkar. Detta var nog första gången som jag upplevde riktigt beröm för min egen musik. Jag hade själv gjort ett (synnerligen) enkelt riff på gitarren, som ändå lyckades exaltera Nicke. Han blev alldeles entusiastisk och sa att jag var hans barnidol, eller nåt. Jag minns tyvärr inte de exakta orden. Jag blev en smula generad, men glad.

Vi hade faktiskt ett uppträdande på skolan, fast det var playback. Det var vid en tillställning där föräldrarna var inbjudna. Sannolikt var det under avslutningen i femman, eftersom ABBA ju vunnit den internationella melodifestivalen i Brighton under försommaren 1974. Nicke, jag och två tjejer skulle föreställa just ABBA. Jag och Nicke ville båda vara Björn, eftersom han spelade gitarr. Piano var töntigt, därför ville ingen vara Benny. Dessutom hade han skägg. Skäggväxt hade vi såklart ingen - och vem fan vill uppträda i lösskägg, som någon jävla tomte?! På grund av större påstridighet vann förstås Nicke den fajten och jag fick bli en skägglös Benny.

Jag fick sitta vid pianot på scenen, halvt bortvänd ifrån publiken, medan de andra stod i blickfånget och gjorde sig till. Samtidigt skulle jag försöka undvika att slå ner tangenterna eftersom pianots ljudstyrka lätt kunde överrösta den lilla stereo som nu pumpade ut "Waterloo". Bandets första LP under namnet ABBA lottades sedan ut ibland publiken och efter "konserten" så var det mitt uppdrag att läsa upp lottnumren. Glädjande nog så var det morsan som vann skivan - vilken jag nyligen fick överta när hon och min plastpappa Calle (ej att förväxla med plastmorfar Kalle) gjorde sig av med sin vinylspelare.

Nicke fick, förutom uppdraget att vara ABBA-Björn, också ett annat hedersuppdrag. Flickor började bli intressanta nu. Vissa var mer intressanta än andra. Det fanns några tuffa och ouppnåeliga flickor. Nicke, som var betydligt mer försigkommen än jag, tjatade på mig om att jag borde fråga chans på dem. Jag visste nog innerst inne att jag var chanslös, men min förpubertala antydan till drift, tillsammans med Nickes tjat ledde till att jag slutligen tog steget. Under en träslöjdslektion bad jag så Nicke att gå till en av flickorna för att fråga chans. När han kom tillbaka såg jag att han med möda kvävde ett skratt, sedan exploderade han: "Hon sa att du kan.. ..DRA ÅT HELVETE! HAA, HAA, HAAAA!!" - Kul. Jättekul.

Alvikskolan
Under denna tid, mellanstadiet, kom jag att insjukna i kikhosta. Jag tror det var under höstterminen i femman. Detta medförde att jag låg hemma sjuk under en ganska lång tid. Eftersom jag, i mina futila försök att bli respekterad av mina klasskamrater, var allmänt stökig i skolan så såg min blonda lärarinna/klassföreståndare detta som ett lysande tillfälle till att bli av med mig. Jag hade förstås också halkat efter en del. När jag återvände efter min sjukdom så satte hon mig därför i Obs-klass i Alvikskolan, där jag senare också kom att gå i sexan eftersom Ulvsundaskolan bara hade plats för fyran och femman.

Obs-klassen var i blandade åldrar. Detta var packet! Detta var de långhåriga som rökte och drack och sket i skolan. Jag var, såsom den enda mellanstadieeleven, yngst i det lilla sällskapet. Vi hade en lysande lärare. Han höll i hela den lilla gruppen med en silkesbehandskad järnhand, som klämde i direkt när det behövdes.

Jag kommer mest ihåg att vi var där, på plats. Just att vara närvarande verkade vara det viktigaste. Jag minns inte vad vi gjorde, förutom en gång när vi tecknade. Jag gjorde en tavla som bestod i att jag klippte upp ett vitt papper i kanske ett tiotal remsor. På dessa remsor målade jag sedan, med ett stort urval av pastellkritor, olikfärgade kvadrater i ett slags mer eller mindre harmonisk färgföljd. Remsorna fästes sedan parallellt med visst mellanrum på ett svart papper. Det blev en enkel men mycket effektfull tavla, som min lärare blev så pass förtjust i att han frågade om han kunde få köpa den. Jag vill minnas att jag gav den till honom alldeles gratis.

Jag blev också hopplöst förälskad i en äldre flicka. Hon hade en rikligt broderad afghanpäls, var ganska yppig, inte särskilt bildskön, men tuff! Jag följde henne som en hund, gick med henne under en lunchrast när hon handlade och bar hem hennes matkassar. Hemma hos henne frågade hon vad jag lyssnade på för slags musik. Frågan förvirrade mig eftersom det var något jag ännu inte tänkte så mycket på, men jag pep fram något om Deep Purple och Black Sabbath. "Sån jävla skit!" utropade hon med eftertryck och talade bestämt om för mig vad jag istället borde lyssna på. Hon satte på en skiva med Hoola Bandoola Band som skolexempel. Jag lyssnade andäktigt, medan jag i smyg betraktade hennes bröst, som putade under en röd t-shirt. Detta var en magisk lunchrast!

Som sagt så gick jag också årskurs sex i Alvikskolan. Jag har för mig att det föregicks av ett studiebesök som vi femmor fick göra inför överflyttningen. Vi hade hur som helst något slags rundtur genom skolans lokaler. När vi kom till aulan så stod ett band där som såg ut som om de spelat klart och snart skulle packa ihop sina grejor. Vår fröken stegade fram till dem och frågade ifall de inte kunde spela några riff för ungarna. Lite motvilligt gick grabbarna på scenen med på det. Sångaren hade tydligen redan stuckit men gitarristen, basisten och trummisen körde några tunga riff på ganska hög volym. Jag såg Nickes blick. Han var i sjunde himlen! ELGITARR! Vi älskade det!

På en liten pappskylt som var illa textad och dekorerad med några enkla pentagramstjärnor, allt gjort med röd spritpenna, stod bandets namn: "Magnum Bonum." Jodå, det var samma band som några år senare och med delvis annan besättning skulle göra sin skateboard-dänga. Tydligen var Orup med som sångare under den här första tiden, men honom såg jag som sagt inte den här dagen på Alviksskolan. Jag ville i min research för den här hemsidan kolla om jag kom ihåg rätt, om det faktiskt var Magnum Bonum som spelade så jag kollade bandets hemsida. Där stod att bandet börjat spela först 1977, men efter mailkontakt med en av medlemmarna fick jag veta att bandet funnits redan 72-73 nångång, fast som sagt med delvis andra medlemmar. Jag fick också den här bilden och tackar så mycket för detta.

I Alvikskolan tillkom en del nytt folk, bland annat några nya ouppnåeliga flickor. De började få påtagligt synliga bröst nu. Det var ganska jobbigt. Jag umgicks fortfarande en hel del med Nicke. Vi brukade roa oss med att låna saker av "Parkleken", bland annat en sorts böjda träpinnar som skulle föreställa landhockeyklubbor eller så lånade vi badmintonracketar. Jag vet inte om denna verksamhet var i skolans eller kommunens regi, men de hade i varje fall sin lilla stuga på skolgården. När lekarna blev för tråkiga så roade vi oss med att slå sönder de lånade leksakerna, exempelvis kunde man fullständigt trasa sönder ett badmintonracket mot en ekstam. - Eller så mobbade man någon.

Jag var fortfarande en ganska dålig mobbare. Jag hade till exempel aldrig slagit någon på käften. Nicke såg detta som en brist i min bildning och eldade på för att jag skulle öva på det. En dag hade vi bestämt att nu skulle det ske. Jag skulle slå någon på käften, förslagsvis någon som då sannolikt inte skulle slå tillbaks. När rasten kom så väntade vi i trapphuset på ett lämpligt offer. Som en skänk ifrån ovan kom han då, en tämligen orörlig tjockis ifrån någon parallellklass. "Nu!" viskade Nicke. "Gå fram och slå bara!" Nervöst gick jag fram och började mucka i någon sekund, men eftersom jag inte kände killen och han dessutom aldrig hade gjort mig något ont, så blev det liksom lite svårt att hitta argument.

Till slut, för att få slut på det hela, så klappade jag till. Mina slag var helt kraftlösa, en höger och en vänster. Det var liksom bara örfilar med knuten hand som dog på vägen, berövade all sin kraft just när de nådde fram. Det var nästan som teater. Men Nicke var ändå förtjust: "Fan, du klappa' till han! - Smack! Smack, bara!"

Vi brukade mobba de döva också. Alvik hade en skola för hörselskadade och barnen därifrån lekte på samma skolgård. Eftersom vi visste att många av dem läste på läpparna så brukade vi hålla händerna för munnen när vi skrek ut förolämpningar mot dem: "Jävla proppar!!" De hade ju nämligen "proppar", alltså hörapparater i öronen. Några av dem hörde väl mer eller mindre vad vi skrek åt dem, men annars tror jag att minspel och kroppsspråk var nog så tydliga. - Några av dem var också riktigt tuffa! De döva hade redan ifrån början ett underläge ibland de hörande barnen och hade tvingats lära sig att stå upp för sig. På Alviks skolgård hade de helt enkelt inget annat val. De slog tillbaks! Det var bara för oss att retirera.

Jag gjorde några andra nya bekantskaper också, bland annat en mörklockig kille som gick utåt med fötterna och hade den nackdelen att han förmodligen redan hade läst en eller annan bok. Jag hörde knappast till klassens kärna, men hade väl nått fram till något slags mellanläge mellan de tuffa och mesarna. Jag var rätt vilsen i mitt beteende. Jag var hemma hos hans familj någon dag efter skolan och förmodligen var det någon lek som gick överstyr. Jag hade passerat en gräns, men förstod inte hur. Jag minns att han plötsligt stod och höll om sin mamma och grät - och att hon med hård röst sa till mig att det nog var bäst ifall jag gick hem nu. Jag kände mig uppskakad när jag gick hem. Vem var jag? Varför blev det så här?

En ganska rundlagd och tämligen lillgammal kille i klassens sociala utmark blev också kamrat för en tid. Han hade en massa modeller, mest av krigsfartyg och kunde en massa saker om allt möjligt. Vi umgicks en hel del, men gradvis måste det ha blivit som med den mörka killen (eller kanske med min Mariehällskamrat Leffe ifrån lågstadiet). Lekarna gick på något sätt överstyr. Jag saknade ett slags gräns vilket gjorde att jag, bara på lek, gjorde honom rädd och gjorde honom illa. Själv var jag ur stånd att se det, som när jag och Katrin hade lekt lejon i Mariehäll och jag hade bitit henne, eller när jag sparkade flickan i magen i lekskolan. Vad var det för fel på mig?

Det slutade med att grabben inte ville gå till skolan längre. Han ville inte riskera att träffa mig. Jag hade nu blivit till det som jag själv försökt undfly i lågstadiet. Jag hade blivit en mobbare, visserligen en misslyckad sådan som inte ens kunde slå folk på käften ordentligt, men likafullt en mobbare. Jag kallades in till expeditionen och samtalade länge med min klassföreståndarinna. Jag bröt ihop när hon sa att de övervägde att flytta mig till en annan skola. Inte nu igen! Jag skulle inte överleva det en gång till! Jag försvarade mig med allt jag hade, uppammade hela mitt känsloliv och min argumentation - och rena lögner - för att rädda mig kvar i Alvikskolan.

Det slutade med att den mobbade killen bytte skola. Det slutade på samma sätt som trampbilstävlingen hos Volkswagen på Thorildsplan hade slutat när jag var liten. Jag hade prejat ut honom och avgick därför med segern. Men jag skulle få mitt straff ändå. Jag hann inte ens gå ur sexan innan Mamma bestämde att vi skulle flytta till en insatslägenhet i Viksjö, i Järfälla kommun. Formellt var skälet att jag skulle få ett eget rum. Detta innebar förstås att jag i alla fall skulle behöva gå i en ny skola i högstadiet. Dåligt skulle bli sämre.

Men redan under tiden i Alvikskolan blev det värre. Jag började få ont i magen. Jag hade ont nästan jämt, utom direkt när jag ätit. Jag var hos någon läkare och minns att jag blev röntgad i läkarhuset i Vällingby. Jag minns hur jag av det skälet blev tvungen att dricka vidrig kontrastvätska. Diagnosen var sen ganska enkel: Magkatarr, en överproduktion av magsyra som möjligen var nervöst betingad. Läkaren skrev ut några piller som påstods hjälpa. Pillren var illgröna, vilket ingav mig viss skepsis. De såg ut som gift! Nåväl, dagen efter gick jag som vanligt i skolan och tryckte i mig ett piller när det började göra ont. Pillret tycktes inte ha någon effekt, så jag tog ett till och efter en stund ytterligare ett - och så höll det på.

Framåt eftermiddagen började jag känna mig otroligt trött och omtöcknad. Det kändes som om jag hade feber. Jag sa till om att jag var tvungen att åka hem. Väl hemma så slocknade jag på sängen med ytterkläderna på. När Mamma kom hem ifrån jobbet och väckte mig så var jag fortfarande dåsig. Det visade sig att de illgröna tabletterna inte var emot smärtan, utan att det var en sorts lugnande medicin. Detta var min första och hittills enda drogfylla! Jag tog aldrig de där pillren igen. I stället skulle jag komma att käka Novalucol och Novaluzid. I stället skulle jag komma att ha ont var och varannan dag i ytterligare 23 år innan jag blev botad ifrån smärtorna, och det skulle ta nästan lika lång tid innan jag åter stötte ihop med Nicke.

Pojkflickan
Min barndom gick mot sitt slut. Det var så mycket jag inte visste. Exempelvis visste jag ingenting om sex. Och jag menar verkligen ingenting! Jag och Nicke hittade en porrtidning i en papperskorg. Vi turades om att ha hand om den och ägnade oss ibland åt gemensamma studier. Bland annat minns jag en fånig serie med "handling" som utspelade sig i en tvättstuga. Den bestod av svartvita fotografier där de gradvis allt naknare aktörerna hade försetts med pratbubblor. Dialogen var väl inget mästerstycke och tycktes mest gå ut på att den blonda kvinnan utryckte sin beundran för den manlige aktörens stora kuk, som hon också förtjust sög på. Jag tyckte den såg konstig ut. Ollonet tycktes jättelikt i förhållande till resten. Såg normala kukar verkligen ut sådär?

Tydligen så hade Nicke ställts inför ultimatum av sin mamma och blev tvungen att permanent överlämna blaskan till mig. Alltså fick den vara i min skolväska. Den hittades ganska snart av min egen mamma, varvid den så slutligen konfiskerades och destruerades. Antagligen drog min kära mor nu slutsatsen att hon inte behövde delge mig vidare upplysningar, eftersom jag själv uppenbarligen ägnat mig åt ingående studier i ämnet. Tyvärr stämde hennes antagande inte riktigt med verkligheten.

Mariehäll var fullt av gamla ödekåkar, samt av kåkar som borde ha varit ödekåkar. Det var visserligen till större delen ett villaområde, men inte ett särskilt renommerat eller välbeställt sådant. Det fanns på sina håll ett lite ruffigt drag över området. I några av ödekåkarna kunde det förekomma att fyllon och knarkare hade sitt nattkvarter - och de hade sina drifter som alla andra. Förtjust berättades det ibland mina lekkamrater om alla spännande fynd som kunde göras i ödekåkarna, såsom sprutor och "knullgummin".

Jag hade inte den blekaste aning om vad "knullgummi" kunde tänkas vara. Jag nickade och skrattade med de andra när ordet "knullgummi" nämndes, ungefär som om jag vore fullt införstådd med detta begrepp och insvuren medlem i den världsomspännande gemenskap där knullgummin utgjorde en naturlig del. Hur kunde ett knullgummi nu tänkas se ut? Jag föreställde mig ett material som var något slags cellstoff, alltså något blöjliknande, sannolikt med utsidan täckt av en gummibeläggning. Jag kunde för mitt liv inte föreställa mig hur det blöjliknande föremålet användes. - Och vad var egentligen "knulla"?!

Jag var nog ganska omedveten om mitt kön. Jag hade anpassat mig så gott det gick till grabbigheten, men det var en rätt ytlig teater. Det var bara grupptrycket som gjorde att jag inte lekte med flickor också. Bortsett ifrån den sexualitet som började spira så smått och väckte nyfikenheten, så skulle jag gärna ha haft flickor som kompisar. Innerst inne tyckte jag väl aldrig att det var någon särskilt stor grej med det hela. En sak som senare hände i Hallonbergen belyser min omedvetenhet ganska väl.

Vad ska jag säga om Hallonbergen? Inte mycket. Ibland, under de många och långa besöken i Mormors nya lägenhet, gick jag ner till biblioteket i Hallonbergens centrum för att lyssna på skivor. Det var där och även på biblioteket i Sundbyberg som jag på allvar kom att upptäcka Black Sabbath. LP:n var "Sabbath Bloody Sabbath". Jag var elva eller tolv år. Just Black Sabbath är ett band som följt mig som en vän genom en inte särskilt munter skoltid och långt därefter. - Fast å andra sidan lyssnade jag samtidigt också på "Hey Baberiba" med Burken och Rockfolket...

I Hallonbergen hände det sig ibland att Kalle och jag gick ut och lekte. Han brukade köpa barnförbjudna smällare och knallpulverskott till mina leksakspistoler och leksaksgevär. Vi brukade leka krig både hemma (så att Mormor höll på att bli tokig) och i den stora "borgen" av impregnerat trä som fanns på den näraliggande lekplatsen. Vi lekte väl vilda västern eller nåt. I det ena av mina två rum i Mormors och Kalles lägenhet hade han också byggt ett fort, en modell med palissad av blompinnar och klippor av gråmålat skumgummi. Där hade jag mina indian- och cowboyfigurer. Det var ett skickligt, ambitiöst och väl menat hantverksarbete, som jag ganska snart tröttnade på, till hans stora besvikelse.

Han deltog i min barndom och återupplevde därigenom sin egen. Vi hade faktiskt väldigt ofta roligt ihop. Men där fanns en mörk underström som jag ännu inte riktigt varken ville eller kunde se. Där fanns lynniga vredesutbrott med en doft av alkohol, men de var ännu bara mörka moln på en till övervägande delen blå och molnfri himmel. Mormors och Kalles hem var ännu en plats för hemkomst och vila. Men fasaden började sakta få tydliga sprickor, eller så var det först nu som jag började se dem.

Det hände också att jag gick ut själv och lekte i Hallonbergen. Jag hade egentligen inga kompisar där, men jag träffade bland annat en kille som jag hade en hemlig klubb tillsammans med, bestående av två medlemmar, vi två alltså. Som tecken på vårt hemliga brödraskap bar vi ställbara ringar med dödskallar på. Ringarna hade vi köpt i en automat, typ tuggummiautomat, i Hallonbergens centrum. - En dag märkte jag att jag saknade en leksakspistol. Jag var helt säker på att det var han som hade stulit den, fast det kunde lika gärna ha varit jag själv som tappat den. I vilket fall som helst så slutade jag umgås med honom. Klubben fanns kvar, "Dödskalleklubben". Passande namn för en klubb med bara en medlem.

Intressantare är ett möte med en annan kille på lekplatsen. Vi lekte väl något, men jag har inget minne av vad det kan ha varit. Jag minns att vi satt på en klätterställning eller liknande när han plötsligt började skriva ett flicknamn i sanden. Jag frågade om det var hans flickvän, men fick inget svar. Vi gick hem till honom och lekte vidare. Det måste ha varit sent på eftermiddagen - och det är konstigt att det inte hände direkt, att jag inte tidigare frågade vad han hette. - Han hade ett flicknamn! Det var sitt eget namn "han" hade ritat i sanden! Jag hade alltså hela dagen lekt med en kortklippt flicka i tron att det var en jämnårig pojke. Jag var chockad! Han/hon frågade om vi skulle leka i morgon också. Jag måste ha mumlat något slags ursäkt innan jag förskräckt flydde hem till Mormor.

I den sextiotalistiska barndomsvärld, av tidigt snitt, där jag växte upp så fanns få eller inga långhåriga män eller korthåriga kvinnor. Detta hade varit en enkel tumregel att följa för den viktiga könsliga identifikationen. Men under åren kring min skolstart så hade något börjat hända. I det sena sextiotalet, i skarven till sjuttiotalet, tycktes normerna lösa upp sig, med unisexmode och sminkpop, med riktigt långhåriga och sminkade killar! - Och där gick jag omkring som en mer eller mindre (nåja) snaggad anakronism medan mina klasskompisar började skaffa långt hår. (Själv skulle jag inte kunna göra det på allvar förrän långt senare, skulle sedan inte få behålla det särskilt länge och dessutom skulle det redan vara försent.)

Hästpojken
För att göra mig ännu osäkrare i min könsroll så skickade Mamma mig på ridläger. Jag tror det var under sommarloven i fyran, respektive femman. - eller möjligen femman och sexan. Första året jag var där så var jag den ena av två killar, året därpå så var jag den enda killen. Ridlägret låg vackert vid en liten sjö, i eller vid något som hette Kattnäs, inte långt ifrån Hölö i Södertälje kommun. För mitt liv kan jag inte begripa varifrån Mamma fick idén till detta. Där satt jag mitt ibland en massa hästtokiga tjejer och fattade ingenting. Var fan fanns Solvalla-Örjan när man behövde honom?!

Frukostarna i Kattnäs var lite småäckliga. Dels var vi ju på landet, så det var flugor överallt. Dels var det just på det svenska landet, så därför serverades en synnerligen svensk frukost med gröt och Kalles kaviar på sött svenskt bröd. Min tyske far hade tidigt indoktrinerat mig och fått mig att se den tyska maten såsom fullkomligt överlägsen den svenska. Mina smaklökar och min näsa ställdes redan tidigt in på tyskt bröd och tyska charkuterier. Sött svenskt matbröd var tabu hemma hos oss. Det enda svenska som min pappa kunde fördra var herrgårdsost och inlagd sill. Det var också vad han köpte med sig hem till Österrike när han var på besök i Sverige, samt förstås svenskt kryddat brännvin av allehanda sorter.

Middagarna var väl okej, utom en gång. Vi serverades kokt kalvkött som omgavs av en seg hinna. Det var otroligt äckligt. Jag hade aldrig sett kött se ut på det viset och kunde knappt få i mig någonting. Till efterrätt fick vi körsbär i någon form. Under natten blev jag magsjuk, fast förmodligen var både kalvköttet och körsbären oskyldiga. Det var nog något slags smitta. Men smaken och åsynen av de rödaktiga spyorna, fulla av körsbär i halvsmält form, gjorde att jag inte kunde äta körsbär på ett par årtionden eller så.

Det fanns sånt som var äckligare än körsbär. Att mocka stallet var till exempel synnerligen motbjudande. Det luktade skarpt av ammoniak om hästskiten när den fått ligga till sig ett tag. Och fast jag mockade var och varannan dag så tycktes hästjävlarna skita ungefär dubbelt så mycket som de åt och stod ständigt upp till anklarna i skit. Kräken skulle ryktas (=borstas) också. Det fanns en gigantisk vit hingst som då brukade roa sig med att trycka in den som ryktade honom in i hörnet av spiltan så att det blev omöjligt att ta sig ut, vilket naturligtvis var en skrämmande upplevelse.

Sen fanns det en nästan lika stor svart hingst som möjligen hette X:et och som var känd för att, utan förvarning, dela ut en och annan spark åt stallets besökare. Om möjligt ännu brutalare var geten som höll till på den lilla gräsplätten utanför huset. Med glädje stångade och mörbultade den söta, små och intet ont anande hästflickor. Det järnspett som geten var bunden vid ryckte den med vana och lätthet ur gräsmattan innan den glad i hågen gick till attack.

Eftersom jag var kille så bestämdes det att jag skulle rida på de stora och lynniga hingstarna, ett beslut som inte direkt fick mig att hjula av lycka. Trots att jag var hyfsat lång och hade ganska långa ben så kändes det som om jag satt i spagat, med benen stående nästan rakt ut ifrån hästkroppen. När vi var ute på ridtur så fick tjejerna plötsligt för sig att vi skulle galoppera. Alla satt iväg i full fart, alla utom jag som lugnt skrittade fram på den vita bjässen. "A lonesome cowboy and a long way from home." - eller snarare likt en unge som rider på en uttråkad halvsovande Skansen-ponny. Jag tänkte fan inte galoppera med det här vita monstret, jag var rädd om livet!

Skritt och trav gick väl an, men galopp? - No way! En något äldre tjej, i övre tonåren nånstans, var där i rollen som instruktör. Hon fick för sig att hon skulle lära mig att galoppera. För ändamålet valdes den svarta och något mindre hingsten X:et. Mellan huset och stallet låg en inhägnad som användes för diverse ridövningar. Där skulle jag nu passera rädslans gräns, var det tänkt. Även om X:et var mindre än sin vita hingstkollega så var han ändå jättestor. Och där satt lilla jag i spagat.

Den unga kvinnan höll, ifall jag inte missminner mig, hästen i en sele ifrån mitten av inhägnaden. Där red jag nu runt, runt. Det var lite skritt, sen var det lite trav - och just när jag hade invaggats i falsk trygghet så smackade och tjoade hon, varvid den stora hingsten satte iväg i full galopp. Jag studsade runt som en gummiboll i sadeln och det tog bara något tiotal sekunder innan jag föll av. Jag hängde fast vid den galopperande bjässen i höger stigbygel och studsade om möjligt ännu mer när mitt hjälmbeklädda huvud dunkade i markens alla ojämnheter. Några långa sekunder senare fick den unga kvinnan stopp på hästen och hjälpte mig ur stigbygeln.

Med stor smärta i axeln, gråtande och skrikandes förbannelser över alla hästjävlar, gick jag mot huset. Jag hann nog bara till trappen innan den kvinnliga instruktören kallade på mig: "X:et vill dig något." Inte för att jag begrep vad en häst rimligen kunde vilja, men jag gick tillbaks ändå. Hon tog mig i handen och ledde mig fram till inhägnadens stängsel. Den stora svarta bjässen kom fram och började buffa på mig. Med sitt kraftiga huvud tycktes den stora hingsten be mig om ursäkt. Kanske kände den bara att jag var ledsen och ville trösta mig. Jag försonades med X:et, men jag galopperade aldrig mer - och idag skulle ingen få upp mig på en häst ens under vapenhot.

När man inte red så kunde man gå till den lilla sjön för att bada eller fiska. Hela tiden var jag omgiven av flickor. Under det första året då jag var där så fanns det en blond tjej med glasögon och för sin ålder ganska stora bröst. Jag och den andra killen kunde inte slita ögonen ifrån dem. Det var faktiskt en smula jobbigt. Det tyckte hon också och beklagade sig högljutt över vårt ogenerade stirrande. Det var lugnare att fiska, eller att åka in till Hölö för att inhandla kolasnören och andra liknande förnödenheter.

Någon gång följde jag med gårdsägarens hustru på andra sidan järnvägen för att plocka blommor. Bortsett ifrån att detta var en smula gay, så var det också förenat med livsfara att korsa den obevakade järnvägsövergången, som låg tämligen nära gården. Järnvägen svängde lite, i ena änden skymdes sikten av skog och i andra änden av en kulle. I fall man skulle korsa den med bil, eller traktor så var man för säkerhets skull tvungen att stänga av motorn först, för att höra efter ifall ett tåg var på väg. SJ:s orangefärgade lok och mörkbruna vagnar stormade flera gånger dagligen förbi den lilla övergången och tjöt ut sina varningssignaler. Vi undvek att rida över rälsen.

Andra faror lurade inne i själva huset. En av flickorna insjuknade i vattkoppor. Vissa vågade sig inte in i hennes rum av rädsla för att bli smittade. För min egen del spelade det ingen roll. Jag hade inte haft vattkoppor och det var bättre att få sjukdomen som barn än som vuxen. Jag kom därför att tillhöra dem som gick upp med mat och dryck åt den febriga flickan, men inte fan fick jag några vattkoppor. Mamma hade redan när jag var liten försökt smitta mig med påssjukan, som hon hade oturen att få i vuxen ålder, men det gick lika dåligt den gången. Jag har fortfarande inte haft varken påssjukan eller vattkoppor. Den enda barnsjukdom jag haft är mässlingen. Jag har alltså mycket kul kvar att vänta på.

"Skivdebuten"
Jag minns inte vad hästflickorna lyssnade på för musik, men det bör väl ha varit Osmonds eller nåt annat med späda gossröster. Apropå späda gossröster - och innan berättelsen lämnar barndomslandet, Mariehäll och i ringa mån Hallonbergen - så måste jag nämna en händelse som resulterade i en inte helt medveten skivdebut. En bit bort ifrån mitt hem i Mariehäll, på andra sidan Bällstavägen, så fanns en liten bro över till Sundbyberg och Marabouparken. Det var just ifrån denna bro som jag en gång släppte min flaskpost ner i Bällstaåns smutsiga vatten.

Trots den motvilja jag kände mot att leka på Mariehälls norrsida, så fanns ändå särskilda skäl att gå dit. Invid Bällstaån hade några förlag sina lokaler, bland andra serieförlaget Williams (som 1976 bytte namn till Semic). Något eller några av dessa förlag lät trycka upp samlarbilder; fotbollsbilder, hockeybilder och bilbilder. I skolan, särskilt i lågstadiet, så skulle man samla på bilder. Det var bara så. Inte sällan hände det att man fann mängder av sådana samlarbilder i någon container utanför förlagen. Jag lyckades till exempel få ihop ett komplett album med bilbilder. Annars var det mest fotbolls- och hockeybilder som gällde.

Det här var en smula problematiskt. Skulle det vara meningsfullt att samla på bilder av olika idrottare så borde man förstås ha en susning om idrott. Det hade jag inte, lika lite som jag hade hästintresse. Kalle, som på grund av sitt och Mormors tidigare boende på Östermalm blivit djurgårdare, köpte mig en juniorfotboll och en djurgårdströja. Alltså blev jag också djurgårdare. Man var nämligen tvungen att hålla på ett lag. Jag hade aldrig sett en match och kunde väl knappast namnet på en enda spelare i Djurgårdens fotbollslag heller, ifall jag inte hade dem som samlarbild förstås.

Mina försök att spela med i det här var alltså dömda att misslyckas. Dessutom så ändrades bilderna hela tiden med nya serier och format och det var alltid det senaste som gällde. Även ifall jag hade ett komplett samlaralbum med förra årets hockeybilder, så var jag ändå hopplöst ute. Jag fick för mig att det skulle hjälpa upp min popularitet ifall jag höll på vinnande lag. Jag skippade således Djurgården och började i stället hålla på de lag som var framgångsrika för tillfället, såsom Åtvidaberg i fotboll och Brynäs i ishockey. Kanske höll jag på Åtvid bara för att jag åtminstone visste vem Ralf Edström var - och möjligen motiverades min nyfunna vurm för Brynäs med att min kompis Örjan (travkusken) höll på dem. Under mellanstadiet falnade bildsamlandet, tack och lov, och fokus började gradvis flyttas över till rockmusik och flickor. - Tack och lov!

Men detta innebar inte att det sociala trycket avtog, tvärtom. Det blev snarare mer sofistikerat och inriktat på klädsel än tidigare. Nu blev det helt nödvändigt att ha det rätta jeansmärket; Lee, Levi's och Wrangler (eller till nöds Lois). Ett tag var det faktiskt svenska märken som "Gul & Blå" och "Puss & Kram". Modets nycker skulle följas slaviskt, annars låg man risigt till. Och jag var alltid fel ute, redan i lågstadiet. När jag äntligen skaffade V-jeans så var de för korta. De "flaggade på halv stång".

Min cykel var länge en begagnad blå juniorcykel utan växel som Kalle hade hittat och gjort i ordning. Den var nog den bästa cykel jag haft, men tydligen töntig, alltså blev jag tvungen att tjata till mig en cykel som hette "Jet"-nånting och som hade limpa till sadel, högt chopper-styre och en växel på ramen med tre växlar och friläge. Styret var egentligen två styren, höger och vänster, som satt fastklämda i ramen i varsitt fäste av plast. Hur hårt man än spände åt vid fästena så var cykeln absolut livsfarlig. Körde man på en liten trottoarkant för hårt så kunde något av styrena plötsligt vrida sig framåt och man gick obönhörligen i backen.

Denna skrythoj, som av okänd anledning inte heller den föll mina belackare i smaken, var också fullklistrad med klistermärken. Sådana fanns att köpa på macken nere vid stormarknaden intill Bromma flygplats. Att ha en massa klistermärken överallt var nästan lika nödvändigt som att ha de rätta kläderna och som sagt samlarbilder.

I sökandet efter sådana befann jag mig nu alltså nere vid förlagen längs Bällstaån, invid den lilla bron över till Marabouparken och Sundbyberg, med huvudet nere i en container full av bråte och serietidningar. Visserligen skulle det väl mest finnas gammalt kasserat material, men man kunde ju ha tur. Inte långt ifrån den lilla bron låg också Europafilms studio. Här gjordes inte bara film utan även musikinspelningar. Jag och en av mina tämligen få lekkamrater, det kan ha varit Dicken, var av en händelse utanför Europafilm när jag fick syn på en orange blinkande lampa av typen saftblandare. Detta måste ha ägt rum under sommaren, för under lampan stod en plåtdörr öppen och musik strömmade ut.

På något sätt listade jag ut att den blinkande lampan och musiken betydde att en inspelning pågick. Ett sådant tillfälle fick inte försittas. Jag drog med mig Dicken (om det nu verkligen var Dicken) och vi smög oss fram till dörren. Jag var helt inställd på bus, fast inte han. Likväl gick vi båda fram till dörren. Så fort det uppstod en liten paus i låten som spelades så skrek jag för full hals. Sen sprang vi därifrån så fort vi kunde. - En skiva som spelades in där sommaren 1974 var Janne Schaffers "andra LP". Då var jag tolv år. På skivans tredje spår "Scales", under en liten paus i sjätte takten, hörs ett svagt men tydligt barnskrik...

Nog hade jag skäl att skrika, mer än vad jag då anade. När Mamma, i sitt tappra försök att ta kontroll över sitt liv, beslutat att vi skulle flytta till Viksjö i Järfälla kommun så gick det käpprätt åt helvete för mig. Jag kom in snett i högstadiet redan ifrån början. Flytten visade sig vara ett ödesdigert beslut eftersom den innebar en kraftig försämring av min redan bräckliga sociala situation. Mobbingen startade om med ny kraft i denna splitter nya klass där jag inte kände en käft. Den ömtåliga balans som trots allt uppnåtts i sexan i Alvikskolan var bortblåst. Kontakten med mina vänner skulle raskt komma att vittra bort.