"I centrum för skolans verksamhet står den enskilda eleven. De som verkar inom skolan skall visa aktning för elevens människovärde och söka skaffa sig kännedom om hans individuella egenart och förutsättningar samt söka främja hans personliga mognande till en fri, självständig och harmonisk människa." Ur Läroplan för grundskolan, Lgr 69 Stämningsbild ifrån Viksjö.

Rätt tänkt, men fel. De hade kommit hem till mig och vi hade väl käkat något, möjligen hamburgare. Sedan skulle vi alltså följa vandringsleden till Gåseborg. Jag hade aldrig gått på någon vandringsled i skogen förut. Man skulle följa målade markeringar, röda träkryss på pinnar och i bästa fall skyltar som pekade ut riktning och angav avstånd. Det var bara ett litet problem: Det tycktes vara ett oändligt antal stigar som gick mot Gåseborg och alla tycktes på något märkligt vis korsa varandra. I timtal irrade Bobben, Dicken och jag över stock och sten. Allt törstigare, i den tryckande värmen, gick vi runt i cirklar i de stenigaste och jävligaste områden Järfälla kommun hade att erbjuda.

När vi slutligen kom fram till Gåseborg så insåg jag att en fornborg inte riktigt behövde se ut som en riddarborg, med tinnar och torn. Det vi istället såg var en anspråkslös samling stenar, ett jävla stenröse helt enkelt! Dicken bröt ut i vad som närmast kan beskrivas som ett hysteriskt skratt. Jag tror att denna "gåsmarsch" (Förlåt!) blev det som slutligen avskräckte bröderna ifrån vidare Viksjöbesök.

Högstadiet blev gradvis uthärdligt, men aldrig bra. Musikaliskt var jag kvar i något slags diffust hårdrocksträsk. Idolerna hette nu Kiss. Hela pojkrummet var tapetserat med affischer på dem. Den omgivande musiken bestod annars mest av disco och "Hold the line" med Toto. Jag skrev ett idolbrev till Kiss som var fullt av guldbokstäver, illa ritade stjärnor och en hel del annan skit. En av mina sämre klasskamrater snokade, vid ett tillfälle då han följt med hem efter plugget, i mina skrivbordslådor och hittade det ganska pinsamma idolbrevet. Självfallet utnyttjade både han, samt en annan kille som var med (eller om det nu var ännu fler) detta gyllene tillfälle och raljerade över brevet under ljudliga hånskratt. Brevet skickades aldrig iväg.

Jodå, nu hade jag faktiskt ett eget rum. Faktiskt så hade jag en egen ingång ifrån trapphuset, fast inte till en början. Efter flytten till Viksjö så bodde vi först i en lägenhet med tre rum. Tyvärr så hittade Mamma strax därpå en man som hon ville bo ihop med och vi flyttade då till en fyra strax över gården. Dessvärre hade han också en dotter på en sådär sju, åtta år. Jag hade hittills inte haft något syskon i min närvaro och såg inget skäl till varför jag skulle behöva få ett just nu. Självklart var jag svartsjuk! Jag hade i allt väsentligt haft Mamma för mig själv under många år. Mannen, som jobbade på samma arbetsplats som Mamma, var en ganska tvär typ med fixa idéer om det mesta och hans dotter tycktes ha överbryggat alla stadier mellan trotsåldern och de tidigaste tonårens hysteriska utbrott. Där syntes vara ett evigt tjurande och smällande i dörrar.

Min vantrivsel med den nya familjebildningen meddelade jag naturligtvis Mormor. Mormors och Kalles femma i Hallonbergen hade nu bara blivit till en stor kostnad och dessutom onödig, nu när jag och Mamma båda hade gott om utrymme, särskilt i den senare lägenheten som var en fyra. Kombinationen av detta och det faktum att vår nya familjebildning inte var helt harmonisk gjorde att Mormor och Kalle också bestämde sig för att flytta, till en trea i Viksjö! Denna flytt gjordes sannolikt för att de skulle kunna hålla ett öga på utvecklingen. Frågan var vad som skulle glädja dem mest, ifall det gick bra, eller ifall det gick dåligt? Som av en händelse valde de en lägenhet alldeles intill Viksjöskolan, där jag skulle komma att genomlida högstadiet, samt påtagligt ofta gå hem till dem för att matas och i övrigt berikas.

Som en muta ifrån Mamma, eftersom hon förmodligen redan insåg att jag avskydde hennes nya karl, så fick jag i den nya fyrarummaren välja tapeterna till mitt rum. Detta var alltså under sjuttiotalet. Därför så valde jag mörkgröna medaljongtapeter, som "matchade" ett sängöverkast som såg ungefär likadant ut. Jag fick också en hög snurrfåtölj i halvtaskig skinnimitation och fick överta en gammal svartvit TV. På den TV:n hade jag en av mina första större TV-upplevelser, Ingmar Bergmans uppsättning av Trollflöjten. Redan som liten hade jag uppskattat Pappas klassiska plattor. När Bergmans visuella magi nu ackompanjerade Mozarts musik så blev helheten till ett minne som etsade sig fast.

Särskilt minns jag den sceniska gestaltningen av helvetet. Dansare sprang fram och åter mellan flammande heta gaslågor och en dekor som föreställde is och snö. Vilsna och förtappade själar sökte lindring, ömsom ifrån brännande hetta, ömsom ifrån isande kyla. Vilse. Ingen tillflykt. Ingen nåd. Ingenstans att ta vägen. Ingenstans.

Jag fick också en egen stereo (oklart vem som betalade den). Det var den billigaste tänkbara, en "Rank Arena" tror jag. Allt var i silverfärgad plast utom själva skivtallriken i svart, samt locket som var av rökfärgad genomskinlig plast. Jag prydde senare locket med klistermärkena ifrån Kiss skiva "Rock and Roll Over", för övrigt ett mediokert album. Uteffekten var på imponerande fem watt! Försök headbanga till det! (Head banging var i och för sig inte uppfunnet ännu.)

Skrivbordet i furu och mörkgrönt hade jag "ärvt" ifrån pojkrummet i Hallonbergen, alltså det ena av de två rummen. I bokhyllan av imiterat mörkt ädelträ fanns nästan kompletta serier av Dante-böckerna (och då menar jag inte Dante Alighieri), "Tre Deckare", "Tvillingdeckarna" och "Fem"-böckerna. Samtliga hade Wahlströms förlags gröna ryggar. (De röda ryggarna reserverade förlaget för tjejböcker = TABU!) I hyllan fanns också en modern stor "digital" väckarklocka, där klockslagen visades på brickor som sakta rörde sig framåt och släpptes ner allt eftersom. Där fanns självklart också ett par lampor med färgade glödlampor i. Jag tyckte att de färgade glödlamporna gav "stämning". Det kunde vara bra med "stämning" ifall det, mot all förmodan, någonsin skulle komma en flicka till detta rum, med egen ingång och allt.

Sanning och konka
Jodå, det kom faktiskt en flicka hem till mitt pojkrum en gång, tillsammans med ett mindre gäng killar. Vi satt väl där och lyssnade på skivor och undrade vad vi skulle kunna göra. Någon kläckte idén att vi skulle leka "sanning och konka". Nu var det kanske inte riktigt läge eftersom vi var kanske fyra, fem killar och bara en tjej. Men på ett eller annat sätt lyckades de småkåta tonårspojkarna övertala den enda flickan (som för övrigt hade mycket stora bröst, vilket var ganska jobbigt) och leken tog sin början. En flaska snurrade på golvet och den som flaskan pekade på fick välja mellan att besvara en obehaglig fråga, alltså säga en sanning - eller "konka", konsekvensen av att inte göra det; fnissigt, pinsamt och med en underliggande ström av upphetsning som fyllde det lilla pojkrummet.

Vi hade väl sanning och konka vid en eller annan fest efter detta också. Hursomhelst så lärde jag mig kyssandets ädla konst så småningom. Jag fick faktiskt ett mycket bra övningstillfälle under valborgsmässoafton i nian. Valborg är lika med alkohol och sådan hade jag nu tillgång till. Låt mig förklara: Eftersom jag hade fortsatt att varva min roll som mobboffer med att ibland vara lite småstökig, så ville man även under högstadiet bli av med mig. Därför fick jag redan i åttan min första PRYO, praktisk yrkesorientering (senare omdöpt till PRAO, praktiskt arbetslivsorientering; same shit, different name!)

Jag var flygintresserad och byggde fortfarande flyplansmodeller i plast ifrån Revell och Airfix med flera som jag målade i autentiska färger, tämligen kladdigt. Jag hade egentligen inte läggningen för att sitta och pilla alltför länge och började väl gradvis också lessna på det. Jag ville mest att de skulle bli färdiga så fort som möjligt. Det var resultatet jag ville ha, inte vägen dit. Detta intresse för flygplan medförde två PRYO-omgångar om två veckor vardera ute på Arlanda. Den första, i åttan, var hos Luftfartsverket.

Jag fick göra lite av varje som något slags assisterande vaktmästare. Dessutom fick jag möjlighet att gå ombord på flygplan ifrån världens alla hörn. Till och med på det sovjetiska flygbolaget Aeroflots plan tillät man en ung flygintresserad pojke att gå ombord. Det sovjetiska planet hade glaskon med bombsikte i nosen och kunde därför byggas om till bombplan ifall så skulle behövas. Liksom alla andra färdmedel i öst så stank planet av deras hemska desinficeringsmedel samt öst-tobak. Möjligen hette planet Tupolev eller nåt.

Den andra PRYO:n, i nian, var kanske ännu roligare eller åtminstone mer handfast. Jag fick följa med flygmekanikerna på Sterling Airways, fick dränera tankar med ett ganska enkelt litet verktyg och göra en del annat smått och gott. Eftersom kondensvattnet som bildades i tankarna under flygning var tyngre än flygbränslet, så låg det i botten av tankarna i planets vingar. En stång, med en sorts nyckel inuti ett stort plastglas som satt i ena änden, kördes för ändamålet in i en därför avsedd öppning (Hmm...) och kondensvattnet rann ut. När man såg att det började lägga sig ett litet lager flygbränsle ovanpå vattnet i behållaren så var det hela klart.

Sterling Airways hade förstås tax free-försäljning av alkohol och cigaretter ombord på sina plan. Detta fick bara säljas när planen var i luften. För att godsakerna skulle komma också mekanikerna till del så köpte flygvärdinnorna löpande ut ransoner åt sina markbundna kollegor, ransoner som aldrig kom i närheten av några tullare. Jag tog tillfället i akt och övertalade en av mekanikerna att jag också skulle få köpa en halvflaska. Han var lite tveksam, men gick till slut med på det. Pappas barskåp hade lärt mig vad som var fin sprit, liksom faktiskt Mormors och Kalles dito. De försökte nämligen också spela lite fina i kanten, även fast de kommit ifrån enkla förhållanden och aldrig haft några "fina" arbeten. (Mormor var i och för sig affärsföreståndare en ganska lång tid).

Konjak var förstås fint. Whisky var väl också mestadels fint. Men det var ju så starkt! Jag valde därför en halvflaska gul Grand Marnier, en apelsinlikör med en påtaglig sötma som gjorde den mer lättdrucken. Denna gömdes undan hemma i pojkrummet inför den ovan nämnda valborgsmässoaftonen. Av ett eller annat skäl tror jag att jag var ensam under valborgskvällen, eller möjligen hade jag tappat mina kamrater på vägen. Jag vet att jag skickade i mig den söta likören och sedan så småningom cyklade ner till kvarnbacken i Jakobsberg, där en stor eld brann. Massor av barn och ungdomar cirklade runt elden, ganska många var berusade. Jag var en av dem.

På något sätt som jag inte minns fann jag mig plötsligt stå och kyssa en flicka med rakt långt mörkblont hår. Hon hette visst Jeanette och bar ett slags kofta eller jacka med breda, tvärgående vita och svarta ränder och med ett skärp. Koftan/Jackan gled isär medan vi kysste varandra och jag fick röra hennes bröst. Efter ett tag var hon tvungen att gå, men lovade att komma tillbaka så fort hon kunde. Hon skulle visst prata med någon kompis eller nåt. Tiden gick. Berusad irrade jag runt elden för att hitta henne. Till slut ställde jag mig uppgiven i närheten av den plats där vi hade träffats.

Så småningom dök Jeanette upp igen tillsammans med några andra tjejer. Det var tydligt att hon nu var kraftigt påverkad. Hon tog ett vinglande steg emot mig och föll. Jag tror hon slog sig på en sten. Hon började gråta. Tjejerna omkring henne tyckte av något okänt skäl att allt var mitt fel. Jag fick en utskällning av dem för att hon hade tvingats leta efter någon som var så värdelös som jag. Resolut tog vännerna tag i den berusade och möjligen lätt skadade Jeanette och drog henne därifrån, in i mörkret och röken ifrån den falnande majbrasan. Jag såg henne aldrig mer och minns inte alls hur hon såg ut.

Själv såg jag väl vid denna tid rätt jävlig ut, särskilt ifall jag tog av mig tröjan. Jag hade massor av finnar, särskilt på bröstet och ryggen. Visserligen hade jag finnar i ansiktet också, men de var ingenting i jämförelse. Ryggen var som ett alplandskap, med stora smärtande och böldliknande finnar som gjorde vansinnigt ont att röra vid och som varet flödade ymnigt ur när de sprack. Jag närmast badade i Clearasil, alsolsprit eller vad det nu kunde vara och tillbringade timmar framför spegeln med att punktera finnar på kroppen och i ansiktet med en nål, samt klämma pormaskar. Jag var fet. Jag var finnig. Jag var mobbad eller i bästa fall ignorerad. Och jag avskydde den man min Mamma valt att leva med. Det kunde inte bli mycket värre. - Men det skulle faktiskt bli lite värre, innan det blev bättre.

Drutten
Förutom mina eviga magsmärtor, den alltid vaksamma koncentrationen för att undvika påhopp ifrån oväntat håll och den ständigt påträngande kåtheten som inte hade någonstans att ta vägen, så uppfylldes jag också av en rastlöshet som drev mig ut på långa promenader i omgivningarna. Jag minns en promenad jag gjorde en kall vinterdag. Jag pulsade i snö ut till Gåseborg sent en eftermiddag när solen snart skulle gå ner.

Jag kom fram till Gåseborgsklippan just som solen, nästan alldeles röd, höll på att sänka sig i ett dis över Mälaren och mälaröarna. Jag stod där en stund, samtidigt som en nästan spöklik tystnad plötsligt omgav mig. Jag fick en känsla av ett slags närvaro, av att jag inte var ensam på denna plats. Känslan var flyktig och inte på något vis omvälvande. Kanske var det bara något jag ville känna, att det faktiskt fanns någon därute. På något sätt kände jag mig dragen till denna djupa tystnad, men jag flydde ifrån den. Jag skakade av mig den och gick hem, men jag glömde den aldrig.

Jag åkte in till stan också, ofta själv. Förutom veckopengen ifrån Mamma, som nog var en bland de högsta i klassen, så flödade pengar ifrån Mormor. Jag hade råd att åka in till stan och äta hamburgare på Clock eller McDonald's. Jag hade råd att gå på bio. Jag närde ett slags hopp om att jag kanske skulle träffa någon någonstans, att något skulle hända - vad som helst! Jag stod utanför Sko-Uno och beundrade de gigantiska platåskorna. Jag promenerade, som av en händelse, på Klara norra kyrkogata med alla dess porraffärer. Jag "råkade" sen stanna till lite framför skyltfönstren, med bultande hjärta, i betraktelse av all denna nakenhet. I denna, den fria porrens tid, stod jag där och längtade.

Där fanns alla möjliga märkliga tingestar som jag inte alls begrep vad de skulle vara bra för, samt porr av alla slag - och då menar jag verkligen alla slag. Bland annat fanns det barnporr. Dels fanns ett omslag där ett gäng nakna barn i förskoleåldern stod och vinkade på en skärgårdsklippa. Tidningen bar den tyska titeln "Kinderliebe" - alltså "Barnakärlek". Av någon anledning kommer jag särskilt ihåg en omslagsbild med en butter askblond flicka som just tagit av sig sitt nattlinne, blottandes en naken flickkropp. Hon var kanske nio eller tio år och hennes lilla kön var hårlöst. Jag tror att jag la märke till den här bilden för att den påminde mig om något jag aldrig fått göra som liten. - Jag hade aldrig lekt doktor.

Aldrig hade någon flicka varit på mitt rum, eller jag varit i ett flickrum som det på bilden. Aldrig hade jag upplevt den skräckblandade fascinationen av att upptäcka att det fanns någon som var annorlunda, av att få tillgång till det hemliga och förbjudna. Min fascination inför omslagsbilden kändes mest som ett protoerotiskt eko, som en rest ifrån en barndom där några viktiga bitar saknades. Jag hade saknat beröringen och upptäckterna då, som barn - och jag gjorde det alltjämt som tonåring.

En gång gick jag till flipperhallen som låg under gatuplanet vid Hötorgets tunnelbanestation. Jag gick in och spelade mitt ensamma flipperspel. Av någon outgrundlig anledning blev jag tilltalad, i ordets båda bemärkelser, av två tonåriga tjejer, den ena liten och smal och den andra ganska stor och mullig (vilket jag inte hade något emot). Jag inledde en synnerligen fjunig och nervös konversation med dem. Jag tänkte att jag skulle vara "generös" för att öka mina chanser. Därför bestämde jag mig för att bjuda dem på hamburgare.

Vi gick till Clock invid Hötorget. Tjejerna fick varsin liten hamburgare och kanske en liten läsk också, medan jag för egen del frossade med en Big Clock (eller vad den nu hette) samt pommes frites och dryck. Så vansinnigt generöst! Jag hängde efter flickorna i flera timmar. Gradvis begrep de att det var en tönt de hade råkat på. Till slut gick vi tillbaks till flipperhallen, där de talade klarspråk och bad mig sluta hänga efter dem. Slokörad lämnade jag flipperhallen.

En annan gång under de rastlösa utflykterna till stan promenerade jag i Drottninggatsbacken när en ung kvinna, någonstans i tonåren eller tidiga tjugoårsåldern, kom fram till mig och frågade ifall jag ville följa med henne för ett test där man skulle svara på några frågor. Kvinnan var ung och vacker och jag följde villigt med henne. Jag fantiserade om att jag nu skulle bli förförd, kanske "tvingas" till sex. Kanske var det en porrfilmsinspelning som behövde unga villiga aktörer! - Något måste hända! Vad som helst!

Väl framme så visade det sig att det var scientologernas lokal och att man på detta handfasta sätt försökte värva personer till att genomgå ett "personlighetstest" vars enda syfte var att påvisa hur mycket bättre livet skulle bli i fall man gick med i scientologerna och betalade en smärre förmögenhet för deras "dianetik"-kurser. Artigt men bestämt tackade jag nej till detta test och lämnade lokalen utan att ha blivit förförd, på varken det ena eller andra sättet.

Sex! Ständigt dessa fantasier. Ständigt var jag förälskad i än den ena, än den andra av flickorna i klassen. Allra mest förälskad blev jag nog redan i sjuan, i en tjej som kallades för "Drutten". Jena och Drutten var namnet på ett par (förmodligen sovjetiska) handdockor i något av kaféprogrammen på TV. Kameran brukade zooma in de två dockorna som höll en fånig dialog innan man visade någon jugoslavisk eller sovjetisk tecknad film för barnen, i förhoppningen att barnen efter denna ritual villigt skulle gå och lägga sig.

Att villigt gå och lägga sig var förhoppningen också för mig, fast inte ensam. Därför cyklade jag runt Druttens hus varv efter varv, dag efter dag. En kväll tog jag mod till mig. Nervöst darrande och svettig knackade jag på och släpptes in av en förvånad mamma. Drutten var inte hemma! Jag har ett minne av att jag blev bjuden på saft eller nåt. Jag har inget som helst minne av vad jag anförde som skäl till mitt besök, men det var förmodligen ganska genomskinligt. Besöket blev inte särskilt långvarigt och jag var bortgjord, nu när min pubertala förälskelse avslöjats. Jag blev aldrig ihop med Drutten. - Jag blev aldrig ihop med någon under min skoltid.

I Viksjöskolan kom jag för första gången i kontakt med en psykolog. Det var efter en lång dag av mobbing i sjuan. Jag var förtvivlad. Jag var tillbaka på ruta ett igen! Plötsligt i klassrummet, efter något slag eller någon kränkande kommentar för mycket, så reste jag mig upp och kastade min stol rakt ut i klassrummet! Stolen var förhållandevis tung och bestod, förutom ryggstöd och säte av trä, mest av stålrör. Hade den träffat någon så hade den personen kunnat bli allvarligt skadad. Jag grät och skrek osammanhängande: "Jävla svinhelvete!" Den nyuppfunna svordomen blev senare skäl till ytterligare mobbing.

Efter incidenten tog man in mig till skolpsykologen. Nu hade det faktiskt brustit för mig och jag behövde verkligen hjälp. Vid besöket bara rann lidandet ur mig. Detta var första gången i mitt liv som jag verkligen fick tala till punkt, fick berätta om hur mitt liv verkligen såg ut, utan att någon försökte ge "goda råd" eller på andra sätt ta udden av det jag sa. Även Mamma och hennes nya karl gavs tillfälle till besök och samtal hos psykologen i något slags försök till familjerådgivning. Psykologsnack låg knappast på rätt våglängd för att nå fram till Mammas norrländska och synnerligen fyrkantiga snubbe. Mamma må ha försökt förstå och hjälpa, men i grunden hoppades hon nog mest att allt så småningom skulle lösa sig av sig själv, nu när jag hade fått hjälp. Det gjorde det inte.

Viksjöskolan. Vad ska jag säga? Denna makalöst fula tegellänga. Dessa förbannade plåtskåp och skramlande nycklar. Den löjliga "ringsignalen" som spelades upp i högtalare. Alla dessa ungar som gick omkring med nednötta svarta träskor och var iförda identiska V-ringade marinblå tröjor med UCLA på ena sidan bröstet, vilket stod för University of California and Los Angeles. Så utomordentligt fånigt. Väggmonterade kassettbandspelare av märket Tandberg fanns vid svarta tavlan i klassrummen och dessa laddades med elevernas blandband när lärarna var frånvarande; "Yellow Brick Road" med Elton John, John Miles "Music was my first love", "Airport" med the Motors plus all möjlig jävla disco.

Jag hatar inte disco nu, men jag hatade det då. Det var mobbarnas, vinnarnas, signaturmelodier. Triumfatoriskt spelades denna marschmusik ur Tandberg-bandarna, i radion och på fester, "Hit music only" som en viss radiostation har som slogan. - Shit music only! Detta var mitt livs soundtrack under den tid då jag lärde mig röka och dricka alkohol. Mina huvudsakligen ganska usla klasskamrater hade vid ett tillfälle samlat ihop en Carlsberg elefantöl, en marmeladburk full med körsbärsvin och en liten souvenirflaska med ägglikör åt mig inför en fredagskväll med disco på fritidsgården Stubben. De tyckte helt enkelt att jag var så jävla tråkig och att jag skulle förbättras om jag lärde mig dricka alkohol. Jag förbättrades inte, men jag lärde mig dricka alkohol.

Inne på Stubben så var det som en blandning av en klubb och ett dagis. Discomusik pumpade ur högtalarna i det större av rummen, med fönster mot Viksjöleden och den stora rutschkanan i form av en drake utanför. I ett annat av rummen stod ett biljardbord över vilket ett antal fjuniga tuffingar hängde, omsorgsfullt granskade av en panel bestående av tuggummituggande tjejer med "flaj" i luggen. När man tröttnat på hannarnas uppvisningar och grymtningar vid biljardbordet, eller på parningsdansen till ABBA:s "Dancing Queen" så gick man till cafeterian och köpte en Trocadero eller en jolmig Cuba-cola. Man försökte omsorgsfullt undvika personalens upptäckt av att man druckit annat också. Ibland gick det bra, ibland mindre bra.

Vid ett tillfälle var jag aspackad, men hade på något märkligt sätt lyckats ta mig in ändå. Mitt tillstånd upptäcktes emellertid av en kvinna ur personalen. Med milt våld föste hon mig ut ur lokalen. Nu skulle det talas förstånd. Jag hade förväntat mig en utskällning och att sedan bli portad, men nej. Detta var sjuttiotalet. Detta var förståelsens tid. Med ett milt tonfall, samma slags tonfall som jag senare i livet skulle möta hos i stort sett varje psykolog, kurator med mera som jag sedermera hamnade hos, så talade hon om för mig hur skadligt detta var för mig och försökte påbörja ett slags terapisamtal där jag skulle berätta om mina problem hemma och i skolan. Det kunde kanske ha varit en mycket god idé, om det inte varit för att jag var så stupfull att jag knappt kunde prata! Det hela kan närmast beskrivas som ett slags terapeutisk monolog.

En pålitligare källa till alkohol, än klasskompisars sporadiska välvilja, var barskåpet hemma. Trots att Mammas snubbe var norrlänning så krökade han inte nämnvärt. I motsats till min plastmorfar Kalle behövde han nämligen ingen alkohol för att bli tvär och osympatisk. Därför fanns flaskor med konjak och annat som ingen drack av särskilt ofta. Alltså tullade jag ur dessa flaskor, lite ur vardera och gjorde så kallade "häxblandningar" till helgerna. - Förresten, ungdomar: Använd aldrig glögg i en häxblandning! Morsans snubbe uppmärksammade så småningom att nivån i flaskorna gradvis sjönk. Han började då göra markeringar i etiketterna så att han kunde hålla koll på nivån i flaskorna.

Jag löste det problemet genom att fylla på med motsvarande mängd vatten för varje uttag. Det kan kanske funka en gång i en helflaska med ganska mycket kvar. Men ifall det inte är så mycket kvar i flaskan så känner man definitivt att spriten har spätts ut. Att få dyr konjak utspädd med vatten kan man bli ganska förbannad av. För att inte tala om hur förbannad han skulle ha blivit ifall han vetat att jag sedan blandade socker i den snodda konjaken för att den skulle bli lättare att dricka! Helgerån! (Morsans snubbe skulle få sin hämnd lite senare. Mer om detta längre fram.) Nu söp jag väl inte särskilt ofta. Mest satt jag hemma framför min TV, käkade chips och drack Coca-Cola och såg ut därefter.

Jag rökte inte särskilt ofta heller. Men jag försökte ibland. Jag snodde av morsans gula Blend och gick ut på balkongen. Wow! - Vilken yrsel! Ännu yrsligare blev jag av cigarren jag rökte på avslutningen i sjuan. Cigarren var grön. Det blev jag också. Jag vinglade hem till Mormor efter betygsutdelningen, spydde som en räv och slocknade i gästsängen.

Att röka och dricka var förknippat med det tuffa gardet. Helst skulle man också ha moped, en Zündapp, som självfallet skulle vara trimmad. - Ständigt alla dessa "tuffa" som man skulle vara rädd för. I skolan, när man hade SO (=samhällsorientering) fick man lära sig hur det civiliserade svenska samhället fungerade - i teorin. I korridorerna under rasterna fick man lära sig det i praktiken: Vandalism, stryk på muggen, tuggummi på skåplåsen, porrbilder som trycktes in i dörrspringorna till tjejernas skåp och så vidare. Fy fan vad jag hatade alltihop! Jag hatade alla dessa småsinta kräk som plötsligt och helt utan anledning kunde slå mig i korridorerna.

Incidenten med stolen var inte den enda. Min plastmorfar Kalle hade gett mig en gammal kniv som han använt när han gjorde lumpen invid gränsen mot Finland under andra världskriget. Det hände att jag bar den kniven med mig i skolväskan eller gömde den i skåpet. Egentligen vet jag inte varför. Jag kunde ändå inte använda den. Jag vet inte heller om det var tur eller otur att jag inte hade den tillgänglig den dag då en klass-"kamrat" hade plågat mig en hel förmiddag. När trakasserierna fortsatte även under lunchrasten så exploderade jag i gråt och vrede. Rädslan lämnade mig. Nu ville jag döda! Jag skrek till min plågoande att jag skulle gå hem och hämta min kniv. Sedan skulle jag sprätta upp honom! Hade detta utspelat sig i USA så hade det kanske varit ett skjutvapen jag hämtat - och kanske hade det blivit till ännu en dödlig amerikansk skoltragedi.

Men det blev inget. Jag kan ibland få för mig att jag skulle ha mått bättre av att faktiskt sprätta upp honom. Jag skulle kanske ha mått bättre av att slå någon sönder och samman. Jag visste bara inte hur man gjorde. Det var fortfarande ett tabu för mig att slå någon i ansiktet. En gång i mellanstadiet, i klassrummet i Ulvsundaskolan, hade Nicke slagit mig så att jag blödde näsblod. Det var första gången jag kände den här sortens vrede utan fruktan. Jag var tyngre och större än Nicke - och även om Nicke var bra på att slåss så var jag i ett sådant tillstånd att ytterligare slag ifrån den lättare Nicke förmodligen inte skulle ha stoppat mig. Hade jag inte hållits tillbaka av min lärarinna och andra klasskamrater så är det en öppen fråga hur min vidare skolgång skulle ha gestaltat sig. Kanske skulle jag ha fått mer stryk. Kanske hade jag slutat vara rädd. - Kanske hade jag hamnat på anstalt så småningom.

Kanske skulle folk ha darrat av rädsla när de hörde talas om mig, den typ av rädsla som de kriminella felaktigt kallar för "respekt". Rädsla och respekt är inte riktigt samma sak. Jag är rädd för våldsverkare, för kriminella, för onda människor och galningar - men aldrig någonsin i mitt liv har jag haft, eller kommer jag att ha respekt för den sortens människor. För min överlevnads skull har jag ofta tvingats att kapitulera inför övermakten, tvingats erkänna mig besegrad. Men min respekt - i ordets sanna bemärkelse - kan aldrig ges till slödder.

Rädslan och förnedringen iklädde mig en mask. Denna mask fick också ett namn: "Storken". Vid något tillfälle hade en av de allra uslaste klasskamraterna hört fel på mitt efternamn, Oltersdorf, vilket i hans öron förvandlades till "Olter-stork" - och så var "Storken" född! I början var Storken inget annat än ett alternativt namn för samma mobbade loser, men Storken skulle några år senare bli den figur i vars namn jag kom att söka min upprättelse.

Jag hade faktiskt en kamrat värd att särskilt nämna ifrån Viksjöskolan, Håkan. Han var vettig och gick att prata med om det mesta. Jag kände det som att jag blev något av ett projekt för honom. Han tränade och försökte (förgäves) få mig att också träna. Han var med i scouterna, hemvärnet och var dessutom moderat. Jag kunde gå med på att vara moderat. Det enda som krävdes var att säga sig vara moderat och sätta på sig en badge med moderat-M:et på. Vad de egentligen stod för visste jag föga om, mer än att de var motståndare till sossarna, som då alltså var dåliga. Jag kunde lika gärna ha hållit på ett fotbollslag. Hur mycket av vår åsiktsbildning handlar egentligen om behovet av tillhörighet och vänner?

Vi gjorde väl en del tokiga grejor tillsammans. Jag var ganska fascinerad av det militära, särskilt då av flygplan. Jag hade dock gradvis börjat tröttna på mina plastmodeller och lät därför dessa krigsplan gå ett passande öde till mötes. Jag och Håkan fyllde dem med brännbart material och någon brännbar vätska samt krut som vi tagit ifrån lösa skott som Håkan snott med sig ifrån hemvärnet. Därefter sprängde vi och eldade upp modellerna på fotbollsplanen strax intill Viksjöskolan.

Det allra vansinnigaste vi gjorde var när vi tillverkade Molotovcocktails av bensin som vi "mjölkat" ifrån en bensinmack efter stängning. Det fanns nämligen alltid lite grann kvar i slangarna. Vi fyllde glasflaskor och korkade igen med trassel som också var dränkt i bensin. Därpå gick vi ner till den stora vita och kyrkliknande enplansbyggnad som tillhörde Jehovas vittnen. Vi antände våra Molotovcocktails och kastade dem mot ena gavelns vita tegelvägg. Brinnande bensin skvätte över både väggen och marken. Jag har något minne av att vi släckte det brinnande gräset. Dagen efteråt gick vi för att beundra vårt verk; två stora svarta sotfläckar. Detta var fullkomligt vansinne! Ett missriktat kast hade kunnat bränna ner hela byggnaden. En tappad brinnande flaska hade kunnat skada någon av oss för livet.

Håkan och jag delade visserligen fascinationen för det militära, men hans deltagande i hemvärnet var inget som lockade mig. Jag var överviktig och otränad. Jag var det klassiska fallet av den som blir uttagen sist när man väljer lag, i fotboll eller vad det nu kan vara. Jag var så oändligt trött på det. Vid något tillfälle när vi höll på med löpning under gymnastiken, så ställdes jag i ett sextiometerslopp mot en rödhårig kille i klassen som var avsevärt slankare än vad jag var, men hade ett uselt löpsteg. Strax efter starten ledde han, men jag kom ikapp mot mål och vann mycket knappt. Efter målgången försökte han bluffa. Han sträckte upp händerna i luften och skrek: "JAA, jag vann!" Jag såg rädslan i hans blick. Att förlora mot en tjockis som jag kunde leda till förödande konsekvenser för hans status i klassen. Jag har för mig att loppet dömdes oavgjort. Det spelade ingen roll. Jag visste att jag hade vunnit.

En annan gång, när vi spelade något slags jävla fotbollsturnering på fotbollsplanerna nära Jakobsbergsgymnasiet, så hade jag blivit vald till back och tillsagd att göra så lite som möjligt förutom att åtminstone försöka vara i vägen för anfallande motståndare. Jag var så oändligt trött på det. Så när tillfället kom så tog jag bollen och dribblade mig, fråga mig inte hur, igenom hela motståndarlaget. Hela mitt lag skrek: "Passa bollen, passa bollen!" I helvete heller!

Det fanns bara en back kvar mellan mig och målet, men han lyckades få en fot på bollen. Och drömmen om det där osannolika målet - det mål som den tilltufsade hjälten i filmen skjuter och som vinner honom prinsessan, halva kungariket, publikens jubel och en prisvärd baltisk symfoniorkester som spelar något smetigt medan eftertexterna rullar - krossades fullständigt! Sedan skulle alla förstås också skälla på mig för att jag inte hade passat någon av de självutnämnda fotbollsproffsen. De kunde alla dra åt helvete! Jag, denna orörliga tjockis, hade dribblat mig igenom ett helt försvar. Det kunde ingen ta ifrån mig. Ingen!

En annan gång hade vi orienteringstävling för hela skolan i Hummelmora, för övrigt det skogsområde där också Gåseborg ligger. Av okänd anledning hände något liknande även denna gång. Jag hade aldrig sprungit ett orienteringslopp. Jag hade knappast sprungit alls. Men jag fick för mig att jag skulle ge allt jag hade. Att begripa kartan och avläsa terrängen var inga problem för mig. Kondition hade jag ingen men jag kompenserade med vilja. - Men precis som i fallet med den sista försvararen under fotbollsmatchen, så var något tvunget att gäcka mig. En av kontrollerna låg bakom en stor sten och väldigt undanskymt i en svacka, som i sin tur var till förblandning lik en annan näraliggande svacka. Jag irrade runt i den felaktiga svackan i flera minuter innan jag förstod att jag sökte på fel plats. Det kändes som om jag hade hamnat i en svacka...

Jag gick i mål fullkomligt utmattad på darrande ben. Väl hemma så la jag mig i badet. Jag hade ont i fötterna. Jag hade ont i benen. Jag hade ont i ryggen. Jag hade ont precis överallt! Dagen därpå sattes resultatlistan upp på en anslagstavla i skolan. Jag fann mitt namn på artonde plats - av samtliga skolans killar! Jag hade besegrat ett flertal av mina (slankare) klasskamrater - och hade det inte varit för min miss vid en av kontrollerna så hade jag varit bland de tio bästa! Ingen bryr sig om vem som hamnar på artonde plats i en tävling. Men jag har sällan känt mig så stolt över mig själv.

Karlstad
Efter tiden på högstadiet så skulle Mammas jobb utlokaliseras till Karlstad. Den man som hon tillbringat merparten av tiden i Viksjö med och som jag djupt ogillade, liksom hans griniga dotter som var ett par år yngre än jag, skulle båda flytta med. Han arbetade nämligen på samma ställe som morsan. Mormor och Kalle var tvungna att kapitulera. Att ännu en gång flytta efter oss, nu ända till Karlstad, var mer än vad de mäktade med. Med flytten till Karlstad lyckades Mamma till slut med att nästan få sköta sin familj ifred. (Fast det fanns ju telefon...) Synd bara att den familjen inte fungerade.

Förlåt kära värmlänningar, men Karlstad på den här tiden var ett klassiskt semi-agrart rövhål; en stad vars centrala delar man lätt kunde gå igenom på fem minuter, förutsatt att man gick sakta. Stora torget var en parkeringsplats på vilken ölburkarna rullade i takt med raggarbilarna som körde runt, runt, runt - kring de andra av raggarna som istället stod och tryckte in tunnbrödrullar med räksallad i ansiktet, inhandlade i den där befintliga grillkiosken.

Egentligen borde jag kanske ha blivit skribent av något slag. Från och med den tidpunkt i min barndom, då jag inte nödvändigtvis längre ville vara exakt som pappa, så började jag fundera på att bli journalist. Att resa och skriva verkade vara så nära ett drömyrke man kunde komma. Jag hade alltid i skolan tillhört de bästa när det gällde att skriva uppsats. Det var också nu i Karlstad, eller rättare sagt ute på Hammarö, som jag började skriva mina första enkla låttexter och göra mina första enkla låtar.

Jag drömde om att äga en elgitarr. Faktum är att jag drömde så mycket om det så att jag borrade hål i min akustiska gamla Levin, alltså samma gitarr som jag hade lärt mig spela på i Mariehäll, för att kunna sätta fast en sladd och låtsas att det var just en elgitarr - dessutom i locket, på ett helt annat ställe än där sladden brukade sitta på en normal elgitarr! Så utomordentligt fånigt. Detta förstörde klangen i gitarren. Jag "reparerade" den gamla fina gitarren genom att klistra på ett "plektrumskydd" som jag själv klippt till av tjock grå papp. Nu såg gitarren för jävlig ut och klangen blev ändå aldrig densamma igen.

Jag gjorde mina första inspelningar genom att använda en gammal diktafonbandspelare som jag har för mig att jag hade fått av pappa. På den så spelade jag in ett komp som "distade" (distorsion), alltså lät lite som en elgitarr när det spelades upp på hög volym, plus att jag samtidigt sjöng in en andrastämma för refrängerna. Vid uppspelningen av den "distade" gitarren och dito andrastämman, så la jag sedan till ytterligare en gitarr samt sång och alltihop spelades så in på den gamla mono-kassettbandspelaren. Ingen av dessa inspelningar verkar längre finnas kvar. Kvar finns dock en del gamla gulnade papper med låttexter. Någon eller några av dem skulle senare komma att sjungas i mitt allra första riktiga band. Detta låg ännu något år in i framtiden.

Men än så länge satt jag alltså fast i Karlstad, var fortfarande inte myndig och min största dröm för tillfället var att komma därifrån. Visserligen fanns det väl några vettiga kompisar i klassen. Visserligen hamnade jag väl på någon enstaka fest också, men det hjälpte liksom inte. Särskilt lyckat var det väl inte heller. Vi hade krökat på folköl (eller om det fortfarande var mellis) och hamnat på en fest i Karlstads förorter, om man nu kan tala om sådana när det gäller Karlstad.

Jag ägnade kvällen åt att limma på en alldeles rasande docksöt tjej som hade ett stort lockigt hår och lite vemodiga, men stora ögon. På något outgrundligt sätt hamnade vi inne på muggen tillsammans. Dessvärre erbjöd den naturliga vägen för vätskor inte längre ett tillräckligt utflöde, så den ofantligt stora mängden blaskig pilsner började därför att också söka sig uppåt. Jag började med andra ord må illa. Stående vid randen till det som kunde ha blivit mitt livs första hångel så blev jag istället tvungen att hastigt avvika ifrån lägenheten för att spy. Muggen var ju som sagt upptagen.

Efter att ha tömt ur mig mitt maginnehåll med ett ljudligt bröl så vinglade jag fram till min moped. Denna var en röd Crescent Compact med bensintanken i den U-formade ramen. Den var av handväxlad modell, eftersom jag aldrig begripit mig på hur man skulle växla med fötterna. Jag var snart sjutton och tyckte att det var lite fjunigt att köra moppe, dessutom en handväxlad Crescent. På huvudet bar jag en överdimensionerad gul hjälm med rökfärgat visir. Det hela såg oproportionerligt och löjligt ut.

För att håna mig personligen så hade dessutom NWT (Nya Wermlandstidningen) en dag bestämt sig för att skriva en artikel om trafiken i Karlstad, eller vad det nu var. (Det torde vara en enkel match.) För ändamålet hade man ställt ut en särskilt illasinnad fotograf vid något centralt rödljus (varav det säkert fanns minst två att välja på). Vem kommer då åkandes på sin lilla röda moped i sin löjligt stora knallgula hjälm med visiret uppfällt så att hela jävla ansiktet syns?! - Ja, vem kan det VARA?! - För säkerhets skull så publicerade man bilden på omslaget i FÄRG! Hela Värmland var inbjudet till skrattfesten. Gladast av alla var förstås Tingvallagymnasiets elever.

Iförd nämnda gula hjälm, sittandes på nämnda röda Crescent befann jag mig nu alltså på väg hem ifrån ovan nämnda fest och ifrån ett av mina tidigaste erotiska misslyckanden. Hej och hå vad det gick. Mopedens strålkastarljus tycktes dansa över vägbana, vägren och vägkant. Färden gick lika mycket på bredden som på längden och vid några tillfällen var jag millimetrar ifrån en dikeskörning. Som grädden på moset såg jag dessutom baklysena på en mycket bekant smaragdgrön Peugeot (504?). Klockan var rätt mycket och tydligen var morsans snubbe utkommenderad för att leta efter mig. När jag väl lyckats ta mig hem så satt morsan vaken i köket, redo att tala allvar med mig. När hon upptäckte att jag knappt var i stånd att prata överhuvudtaget så skickade hon mig bara i säng. Självfallet fick morsans snubbe nu vatten på sin kvarn. Tacksamt tog han emot ytterligare ett skäl att kasta skit på mig.

Mopeden kunde också ha blivit mitt färdmedel till dödsriket. Likt alla andra svenska städer (eller "städer") så fanns det i Karlstad villaområden. Det finns i Sverige en typ av villaområden som byggdes under sextio- och sjuttiotalen och som i allt väsentligt ser identiska ut i hela landet. När man väl är inne i ett sådant område så brukar trafiken vara gles och sömnig. I min föreställningsvärld genomkorsades sådana områden inte av genomfartsleder, utan låg emellan dem, åtminstone tycktes de göra det i Stockholm. Allt handlar om föreställning. I min inre värld befann jag mig i ett föga trafikerat område och framförde därför min röda Crescent utan en tanke på att området skulle kunna genomkorsas av någon större trafikled. Det fanns liksom ingenting som talade för existensen av en sådan.

Plötsligt utan förvarning befann jag mig i en högtrafikerad korsning, där en bil hastigt närmade sig ifrån vänster. Jag insåg blixtsnabbt att min fart inte var tillräcklig för att jag skulle hinna passera korsningen, men ändå alltför hög för en tvärbromsning och jag har dessutom ett vagt minne av bilar som närmade sig också ur den andra riktningen. Den enda lösningen var att försöka gira tvärt åt vänster, mot trafiken, för att hamna bakom den första bilen efter att den passerat och sen pressa mig in i det lilla mellanrummet mellan trafiken och trottoaren, där några parkerade bilar dessutom gjorde utrymmet minimalt. Kanske skulle det ha lyckats ifall styret kunnat vridas lite till och ifall den annalkande bilen hållit något högre hastighet, men mopedens svängradie var för stor och den första bilen saktade in. Jag klarade mig ifrån att hamna framför bilen, men körde istället in i dess högra sida, ungefär vid bakdörrarna.

Styret måste ha vridits ur min hand med otrolig kraft. Mopedens framdäck sögs liksom fast vid bilen och hela mopeden virvlade upp i luften. Detta var inget jag själv såg, men jag förstod att det var så det måste ha gått till när jag vaknade, efter att ha legat avsvimmad i någon minut eller så. Människor talade upprört omkring mig men jag hörde inte vad de sa. Det var bara mänskliga ljud utan innehåll. Jag låg på mage med en påtaglig smärta i mitt högra knä. Mopeden hade efter sin luftfärd landat på sadeln och styret. Framgaffeln hade knäckts. Den u-formade ramen stod som ett rött valv över min rygg. - Mopeden kunde lika gärna ha landat på min rygg! Jag fick senare lite vatten i knät och en viss svullnad, men ingen skada som syntes på röntgen. Ibland när jag går i trappor så kan det hugga till i knät. Då minns jag och förstår att jag kunde ha blivit förlamad, att jag kunde vara död.

Jag vet inte ifall denna händelse på något sätt stärkte min insikt om att jag faktiskt bara hade ett liv och att detta nu slösades bort i en ort där jag inte ville vara, i ett hus där jag inte ville vara, tillsammans med några människor som jag inte kom särskilt bra överens med. Det faktum att vi just bodde så isolerat i en kåk på Hammarö utanför Karlstad bidrog till att morsans snubbe och jag skavde än mer mot varandra än vi hade gjort i Viksjö. Jag var nog fortfarande bara sexton när jag helt enkelt bestämde mig för att rymma tillbaks till Stockholm. Åtminstone så slutade jag formellt i Tingvallagymnasiet den 24/11 1978.

Några år senare så skulle också Mamma komma att lämna "den grinige". Hon tog med sig det nödvändigaste, för allt annat behöll "den grinige" som ett slags bisarr pant. Jag vet inte vad han trodde att han kunde uppnå med detta, ifall han trodde att Mamma skulle komma tillbaka på grund av att han tjuvhöll på dessa föremål. Bland de saker som blev kvar i Karlstad var den akustiska gitarren, mina gamla kramdjur och leksaker, samt mina skivor. Det allra mesta av dessa ting fick jag aldrig mer återse. En stor del av min barndom suddades ut och försvann som om den aldrig hade funnits.

Min uppväxt kändes alltmer som en begynnande rörelse mot upplösning, där skolor, klasser, vänner och bostadsorter med lätthet kunde bytas ut. Ifrån att inledningsvis ha varit en tillvaro som syntes fast rotad i Mariehäll, hos Mamma och Pappa, samt förstås hos Mormor och Kalle, så blev tillvaron flytande. För min personliga del så innebar dessa övergångar ingen fördel, de adderade aldrig något bra utan oftast bara något dåligt, eller ersatte det redan befintliga med sämre substitut. I samband med att jag gick in i min ungdom så fick jag se min barndom devalverad, geografiskt skingrad och i stora stycken spårlöst försvunnen.

Jakobsbergs gymnasium
Jag bodde nu hos Mormor och Kalle, som alltså hade flyttat till Viksjö strax efter att jag och Mamma hade gjort det. Detta var förstås en triumf för dem, ett fullbordat "Vad var det vi sa!". Morsan mullrade först och försökte få mig tillbaka, men kapitulerade till slut. Hennes utsikter till framgång var också i det närmaste obefintliga. Ifall jag skulle ha tvingats flytta tillbaka så hade livet i den gula träbunkern på Hammarö så klart blivit ännu mer disharmoniskt än innan, för att inte tala om med vilken frenesi Mormor skulle ha utövat påtryckningar per telefon!

Mamma ordnade så att jag istället kunde fullfölja min gymnasieutbildning i Jakobsberg, inte långt ifrån Viksjö. I Jakobsbergsgymnasiet, på treårig ekonomisk linje, gick merparten av mina forna klass-"kamrater". Jag inbillade mig att jag åtminstone skulle återta ungefär samma position i hackordningen som jag hade haft innan flytten till Karlstad. Tyvärr inte. Istället eskalerade trakasserierna. Jag tilldelades ett skåp för böckerna, där dörren gick att lyfta loss, även då skåpet var låst. Självfallet rycktes dörren ideligen upp av mina kära kurskamrater varvid böcker, kläder med mera spreds över golvet. Jag klagade hos vaktmästarna men fick ändå inget nytt skåp och blev därför tvungen att under ansenlig tid gå runt med mina böcker och ytterkläder i en plastpåse.

Nu hade dessutom några av mina "kamrater" ifrån nian, som inte i någon större utsträckning slagit mig tidigare, börjat slå på mig utan någon som helst anledning. Särskilt minns jag en blond kille som jag mötte i korridoren invid skåpen. Jag hade vid det här laget utvecklat vad som närmast kan liknas vid en radar när det gällde mänsklig fientlighet. Jag kunde, bildligt talat, läsa dessa patetiska skitstövlars tankar. Den blonde killen gick emot mig, till synes på väg mot något mål längre bort, när han plötsligt utan förvarning slog till mig i magen. Jag hade sett slaget komma, långt innan han själv ens hade tänkt ut hur han skulle slå det. Mina magmuskler var därför spända, så pass spända att han gjorde illa sig i handleden vid slaget. Det chockade honom.

Håkan var väl den enda riktiga ljusglimten i Jakobsbergsgymnasiet, fast vi hade nog drivit ifrån varandra en del under min tid i Karlstad. Nu verkade han ha skippat Molotovcocktails till förmån för riktiga cocktails. Nja, inte cocktails kanske, men åtminstone hemgjort vitt vin. Det smakade bakjäst, men vad i helvete spelade det för roll?! Om det nu var vin som han tagit med sig hemifrån, eller som han köpt av någon annan minns jag inte, men han sålde det i alla fall till mig för en ringa penning inför det stora skoldiscot.

Man hade för detta evenemang abonnerat krogen "Glädjehuset" som låg i det gamla kårhuset vid Holländargatan inne i stan (samma kårhus som ockuperades av studenterna 1969). Eftersom det hela var en tillställning för gymnasieelever så såldes ingen alkohol på stället, utan man fick som vanligt smussla med det på toaletten, eller hälla i sig dryckerna i buskarna utanför och hoppas att man undgick dörrvakternas misstänksamma blickar.

Glädjehuset var stort, med två stora dansgolv på varsin våning. Man kunde varva, alltså gå runt och kolla in brudar utan att det var alltför uppenbart. Jag vill minnas att Håkan och jag hamnade vid ett bord med några för mig okända flickor. Jag tror Håkan kände den ena av dem, men minnet är svagt. På något vis (kanske en vänlig hjälpande manöver ifrån Håkans sida) så kom jag att bli ensam vid bordet tillsammans med en pageklippt, blond och möjligen något fyllig tjej. Jag babblade väl lite nervöst om allt och ingenting tills jag slutligen tog mod till mig och bjöd upp.

Vi dansade väl lite. Jag vill minnas att hon dansade ganska håglöst. Själv dansade jag på rätt ordentligt och blev svettig. Det var väl antagligen lite för mycket. Jag hängde henne i hasorna och lämnade henne inte för ett ögonblick. Jag var en smula packad och begick kardinalfelet att börja tjata på henne att vi skulle gå, underförstått hamna i säng. Tydligen hade hon i ett svagt ögonblick antytt något som med synnerligen god vilja möjligen skulle kunna tolkas åt det hållet. - Jag var svettig efter överdrivet dansande, halvpackad, tjatig och kåt. Medan jag var på muggen så slank hon iväg och sökte sig, fullt förståeligt, roligare sällskap. Jag minns att jag såg henne dansa med någon annan innan jag uppgivet gick därifrån. Skulle denna mardröm aldrig ta slut?!

Jo, den skulle faktiskt ta slut men det skulle dröja några år till. Vad gällde gymnasiet så fanns en skillnad mot grundskolan. Jag var faktiskt i min fulla rätt att gå därifrån! Visserligen innebar det en oundviklig och hård konfrontation med familjen, men nu kände jag att plågan, både den ackumulerade och den pågående, blivit så stor att fortsatta studier erbjöd ett vida större lidande än familjens förväntade gnäll. Därför lämnade jag slutligen gymnasiet den 30/3, 1979. - Och nu skulle allt hända!