dess spröda ton
är ej bisarr
men det finns glädje
i min gitarr"
Av Sven Ingvars/Thore Skogman (text)

Inte sällan var det böcker som handlade om flygplan. Jag närde en del fantasier om att ta certifikat för segelflygplan. Jag fick (på något outgrundligt vis) tag på informationsbroschyrer ifrån flygvapnet som jag slukade och jag började fantisera om att göra lumpen i flygvapnet och bli pilot. Flygvapnet var ju i praktiken en gratis utbildning som möjliggjorde en senare karriär som trafikflygare både nationellt och internationellt. Som "fritt valt arbete" hade jag redan i högstadiet haft en dödstråkig kurs i flygteknik, som bara innehöll en massa tråkiga fakta om aerodynamik. Detta lyckades dock inte avskräcka mig.

Jag behövde högtflygande planer, för mitt liv var så inrutat och tråkigt. Avhoppet ifrån gymnasiet lämnade mig i ett socialt vakuum. Kontakten med de fåtaliga klasskamrater som överhuvudtaget gick att umgås med avtog, jag tror till och med att umgänget med Håkan antingen upphörde eller gradvis avklingade. Jag satt hemma i Mormors lägenhet på Axvägen, lyssnade på musik, tittade på TV och matades oupphörligt med godis, kakor, läsk och rikliga portioner av vällagad mat.

Någon erotisk stimulans fanns inte. Jo, kanske förresten. I Viksjö centrum fanns en frisersalong, jag tror att den var för både damer och herrar. I denna frisersalong jobbade en kvinna med gigantisk byst. Hon var väl inte direkt någon skönhet, men jag skulle inte vilja säga att hon var ful heller. Att klippa sig där var alltså mycket jobbigt! Av rent kroppsliga skäl kunde man inte klippas av henne utan att man kände beröringen av hennes byst. I så fall skulle hon ha behövt klippa alla kunder med fullt utsträckt armar. Snacka om arbetsskada!

Alla som sett Fellinis film "Amarcord" vet vad slags kvinna jag pratar om. Jag minns hur jag satte mig i stolen, blev iklädd skyddsklädet och sedan började tortyren. Hon smekte mig i håret och frågade: "Hur mycket vill du att jag ska ta?". Min hungrande tonårskropp skrek: "TA HELA MIG!" medan min mun med lätt brusten stämma fick fram "Tja, ta några centimeter" samtidigt som nämnda tonårskropp började att påtagligt reagera.

Jag var mycket tacksam över skyddsklädet. Föreställ er pinan, att försöka upprätthålla en alldaglig konversation samtidigt som de väldiga brösten smeker huvudet, nacken och ryggen. Jag kokade inombords. Efter att klippningen var till ända så betalade jag, mumlade något slags artighet och gick, lätt framåtböjd, ut ur salongen och sedan hem för att bearbeta mina intryck...

Så här kunde det inte fortsätta. Jag hade inget att göra och egentligen ingenstans att ta vägen. Jag låg bara hemma hos Mormor och drällde. Mormor och Kalle ansåg att det nu var dags för mig att skaffa ett jobb, särskilt eftersom jag bodde hemma hos dem. Det var nog inte för att de ville att jag skulle bidra med pengar, för det ville de inte. Mest verkade det (som vanligt i vår familj) vara en strävan efter normalitet. Det var helt enkelt så man gjorde om man inte pluggade vidare. Man blev inte konstnär, musiker, munk eller luffare. Man jobbade eller pluggade. End of story.

Första jobbet (790423-790831) ordnades av Kalle och hade titeln parkstädare, vilket i praktiken betydde gatsopare, åtminstone till stor del. Eftersom han själv varit i kvastföringsbranschen inom Stockholms stad så föll sig detta naturligt. Det var bokstavligen ett skitjobb. Parkstädningsmomentet bestod i att kratta upp hundskit av varierande konsistens ifrån Karlavägens och Karlaplans gräsmattor efter att Östermalmskärringarna låtit sina små äckliga jyckar göra ifrån sig. Den svarta hundbajspåsen var ännu inte uppfunnen och jag tvivlar på att dessa fina damer skulle ha plockat upp skiten även ifall påsarna funnits på marknaden.

Med ett enda undantag var gubbarna som jobbade där vänliga och tog sig an mig. Undantaget var en medelålders man som trodde sig ha rätten att driva med och trakassera en ung pojke till gråtens gräns. Varför finns det på varje arbetsplats åtminstone EN skitstövel?

Att bo hemma hos Mormor var detsamma som att befinna sig på gödning. Jag blev fetare och fetare. Kvinnor var inte att tänka på. Jag hade lyckats spara, med hjälp av mormors-bidrag, och fått ihop pengar till en billig elgitarr, en Gibson Les Paul-kopia av märket Cimar (som påstods vara något slags billighetsmärke ägt av Ibanez). Tillsammans med denna hade jag köpt en "Muff-Fuzz", en distbox som lät skit. Detta kopplades in i en förstärkare som inte hade något annat att skruva på än en volymkontroll. Så när jag inte jobbade eller drev omkring så spelade jag för mig själv eller till olika skivor.

Vid det här laget hade jag lärt mig att spela med plektrum, men jag spelade inte riktigt som alla andra. Jag köpte stora basplektrum, eftersom jag höll i plektrumen med en trefingersfattning. Jag lärde mig alltså spela elgitarr på samma klumpiga sätt som jag en gång hade lärt mig att skriva. Det var som om jag inte riktigt kunde synkronisera höger och vänster hand. Jag blev förhållandevis snabb i min vänstra hand, den jag höll på greppbrädan, men det skulle ta mig ett och annat årtionde innan jag blev lika flink i min anslagshand, alltså den högra.

Gymnasietiden, både i Karlstad och i Jakobsberg, var en musikaliskt sammanhängande mellanperiod, ett slags moratorium i väntan på förändringen. Ibland såg jag "Maratonrock" ifrån Tyskland. Lite då och då brukade man sända dessa program som pågick hela natten och där stora band uppträdde. Eftersom mitt umgänge var mycket sparsamt, så var dessa och andra TV-program tillsammans med olika radioprogram mina huvudsakliga källor till den nya musiken.

Fast egentligen var nog det mesta redan gårdagens musik. Det som visades under de tyska uppblåsta maratonevenemangen var band och stilar som redan haft sin storhetstid. Många av banden gillade jag, alldeles oavsett genre. Jag visste nämligen väldigt lite om vilka musikstilar jag faktiskt såg och kunde därför fastna för musik av tämligen olika sort. Band ifrån dessa program som jag kommer ihåg att jag gillade var till exempel Fleetwood Mac, Foghat och Camel; västkust-/hippierock, hård bluesrock och en sorts sval engelsk arty musik som påminde om en korsning av Pink Floyd och jazzrock.

Men den stora väggen av hårdrock, symfonirock och jazzrock började så smått att krackelera. Under en av de monstruösa tyska maratonkonserterna dök det upp ett band som skilde sig ifrån mängden. De hette Boomtown Rats och kom ifrån Irland. Jag köpte deras debut-LP med samma namn samt deras andra album på kassett, A Tonic For The Troops. - Anledningen till att jag köpte en kassett istället för en LP var att jag hade investerat i ett svindyrt kassettdäck som var tänkt att bli den första delen av en rejäl stereoanläggning; en riktig "stack" med tuner, förstärkare, skivspelare och högtalare av bästa kvalitet. Det blev aldrig något mer inköp, så nu ägde jag en plaststereo, värd ett par hundralappar och ett svindyrt kassettdäck.

Det svindyra kassettdäcket användes för att spela in musik ifrån radion, där det allt oftare dök upp lite märkliga låtar som exempelvis fransmannen Plastic Bertrands "Ça plane pour moi" och "Pop Muzik" med ett band som kort och gott hette "M", samt The Flying Lizards besynnerliga "Money" där sångerskan, till en mekanisk rytm med piskande upprepade slag på en diskbänk eller liknande, pratsjunger med tysk(?) brytning att det enda hon vill ha är pengar. Någonting höll på att hända med musiken, men naturligtvis fattade jag fortfarande ingenting.

Vid ett tillfälle, efter min rymning till Stockholm, på mitt andra och tämligen likgiltiga jobb på varuhuset Tempo (mer om det nedan) så hade man skivrea. Tempo hade egentligen ingen skivavdelning, men tydligen så krängde man av ett parti plattor, som inte sålt särskilt väl, till extrapris. De anlände i stora trä- och plywoodlådor ifrån centrallagret. Mitt enda stöldgods ifrån Tempo, som jag minns, är skivan "Rain Dances" med just Camel. Det var mycket sånt här ett tag, musikaliskt avancerade band och artister; långa instrumentalpartier och dito solon, allt tämligen pretentiöst och med antiseptiskt "bra" ljud. Ett gäng syntar, exempelvis MiniMoog, var närmast ett obligatorium.

I min skoltids samling av hårdrocksskivor fann man nu också dessa alster, varav några var renodlad jazzrock såsom Janne Schaffer och Al di Meola. - Fatta! Al di Meola! Det är förmodligen den tråkigaste musik som någonsin har skapats. Man gör en förhållandevis enkel liten instrumental melodisnutt eller ett tema. Detta spelar man sen, gärna riktigt fort. Till detta skall sedan ett antal av musikerna spela så invecklade solon som möjligt, med så långa skalor som möjligt, så fort som möjligt. Jag försökte nyligen lyssna på Al di Meolas skiva "Elegant Gypsy" och det var fullkomligt outhärdligt! Allting är byggt runt hans solospel, med fläskigt "bra" gitarrljud (Gibson Les Paul med DiMarzio-mikrofoner). Musiken är absolut meningslös! Detta är musikens motsvarighet till att kissa längst.

I denna ljudvärld levde jag den kväll då jag hamnade på:

Musikverket
En vacker vårdag i detta nådens år såg jag i Dagens Nyheters kalendarium (jag tror det var i "På Stan"-bilagan) att det var en stor musikgala på något som hette Musikverket på Götgatan inne i stan, på söder. Jag hade aldrig varit där. Jag hade ingen som helst aning om vad det var för ställe eller varför jag just då fick för mig att jag skulle gå dit. Det var väl mest en logisk fortsättning på mina ensamma stadsvandringar och biobesök antar jag. Jag föreställde mig en stor lokal, att det skulle vara en blandad publik och en massa olika typer av musik. Det stod ju musikgala!

När jag kom till den lilla källarlokal som var Musikverket så blev jag chockad. Överallt nitar, läder, kedjor och spretande frisyrer i grönt, rött och alla tänkbara färger. De mest bisarra typer så långt ögat kunde nå. Jag var fullkomligt övertygad om att jag skulle bli ihjälslagen. Detta var våren 1979. Punken hade kommit till Stockholm några år tidigare. Det enda jag hade sett av den var en artikel i Excessen - förlåt, Expressen - som handlat om märkliga typer som hade säkerhetsnålar i kinden, hakkors målade på sig och som blivit villebråd för raggare, vilka påstods roa sig med att slita loss säkerhetsnålarna ur kinder och öron. Tydligen var blodiga säkerhetsnålar med köttbitar på en eftertraktad trofé.

Som sagt, nu skulle jag dö, trodde jag. Inget kunde vara mer fel. Dessa människor var de vänligaste, anständigaste människor jag mött, fjärran ifrån den ylande flocken hyenor som jag hittills trott att hela mänskligheten bestod av. Mötet med punken, punkarna samt alla andra märkliga människor som drogs dit gjorde mig till en ofta sedd gäst på Musikverket.

Jag fann nyligen en hemsida med info om bandet Baiters speldatum, bland annat 79 och fann där tre möjliga datum för mitt första besök på "Verket" (eftersom jag är ganska säker på att Baiters spelade den här kvällen); 25:e eller 29:e april, men troligast den 13:e maj. Ett tämligen bisarrt band som jag minns ifrån den här musikgalan var Bagarmössen (eller om det var Schnabel), som i stället för att placera en vikt framför bastrumman som höll den på plats, hade placerat en kompis med svarta solbrillor, hörselskydd och möjligen en hjälm där. Han satt helt orörlig på bastrumman under bandets hela uppträdande utan att röra en min.

I början sprang jag på Musikverket och såg vad som helst. Ibland prickade jag in punkarna. Ibland var stället helt folktomt. Jag hade ingen aning om vilka band som gällde. Jag visste bara att det var där jag ville vara, eftersom jag inte kände till någon annanstans där jag ville vara. Exempelvis var jag en av kanske tre betalande när Uppsalabandet Rävjunk spelade. De såg ut som övervintrade hippies som försökt haka på punktåget. De spelade något slags sjuttiotalsrock samt någon Dylan-cover och blandade alltihop med något de trodde var punk. Ärligt talat var de inte sämre än mycket annat som spelade på Musikverket vid den här tiden, men de hörde inte till de rätta kretsarna och därför var lokalen tom.

Jag plockade på mig affischer när sådana delades ut på Musikverket och affischerade i Viksjö och Jakobsberg för band jag gillade, även om jag inte ens kände dem (ännu). Det kunde vara för Incest Brothers eller Usch, eller vad som helst egentligen. Mongo var den första jag talade med i Incest Brothers. Han kallades då fortfarande för "Kongo" eftersom han tillbringat det mesta av sin barndom i Afrika (jag tror det var hans bandkamrat SirN som döpte om honom). Han blev otroligt häpen när han såg min mesiga gestalt kladda upp punkaffischer på Jakobsbergs pendeltågsstation. Men jag var frälst! För första gången (bortsett ifrån vissa perioder under barndomen) kände jag att jag levde - och jag hade roligt!

Jag hade aldrig upplevt musik på det här sättet! Det var inte bara på Musikverket det hände utan det var spelningar lite överallt på ungdomsgårdar och andra ställen, exempelvis Music-/Rock Palais på Kungsgatan (invid Fashing ungefär). Ett annat legendariskt ställe, som jag nog bara hann bevista någon enstaka gång, var fritidsgården(?) Fyran. Fyran låg på Lästmakargatan alldeles intill Stureplan och var på den här tiden värmestuga åt en hel del knarkare och annat löst folk och så punkarna förstås. Grupperingarna var inte helt kompatibla om man säger så, vilket blev tydligt under en konsert med KSMB.

Jag är osäker på om detta var första eller andra gången jag såg KSMB (vilket ska utläsas "Kurt-Sunes med Berit"). Jag tror det var första. De var galna! Sångarna Steppan och Alonzo hoppade runt, kastade sig på golvet och rullade runt. Gitarristen Johnny var lite av en personlig favorit, eftersom han både såg ut och spelade som en hårdrockare. Han hade en glittrig slips på sig (lila, tror jag) och när han "drillade" med ena handen på gitarrens greppbräda så drog han på ett mycket effektfullt och taktfast sätt den resårförsedda slipsen fram och tillbaka.

Jag har för mig att det var någon av knarkarna som härsknade när KSMB spelade och började bråka. Det här var inga långa, sega, tunga och flummiga låtar med långa kosmiska gitarrsolon. De här låtarna gick fort som fan och var klara på någon minut eller så. Det gick väl helt enkelt för fort för knarkarnas påtända skallar.

Det hängde en hel del haschförsäljare utanför Fyran. Den näraliggande och idag så faschionabla Biblioteksgatan var vid den här tiden ökänd som stället där man krängde brass, något man också gjorde på Norrmalmstorg. När jag lämnade konserten så kom det fram ett par något äldre och lite härjade snubbar och frågade om jag ville köpa brass. Jag tackade artigt men bestämt nej. Det var inte populärt. Tydligen hade försäljningen gått dåligt den här kvällen. Den ena av flummarna tittade surt på mig och sa: "Här får du istället för brass!" SMACK! - En örfil! Detta ökade inte min köpbenägenhet.

En som lade märke till att jag ofta var på Musikverket, med flera ställen, var en kille ifrån Jakobsberg som hette Melker. Melker var inte heller punkare utan hade munkjacka, något som liknade Gustav Vasa-frisyr och ett fjunigt skägg. Han gick omkring med en kamera rätt ofta och plåtade allt möjligt, liksom den allom bekante Micke RIP brukade göra. Hursomhelst så kom han fram till mig och började snacka. Vi kom att umgås en hel del och han kom att introducera mig för en massa människor - men viktigast av allt i sammanhanget: Melker spelade i band! DESSUTOM BEHÖVDE HANS BAND EN GITARRIST!

Melker tycktes känna så många. Jag förstod ännu inte riktigt den här lösliga intressegemenskapen som punken utgjorde. Jag hängde mest på. Det är så många jag träffat och snackat med på Musikverket att jag inte kan komma ihåg dem alla. Micke RIP, Kloak-Stank-Magnus, (de flesta i) Incest Brothers, Jojje och Irre i Usch, Johan i KSMB, Roffe och de övriga i Snutslakt är några. Sanningen är att jag tillhörde "svansen", alltså de som var där men inte riktigt hörde till. Jag var för mesig för att våga bli punkare på riktigt.

Förutom de som spelade i Melkers band, som HP och Jugge, så kom jag att möta en massa andra människor för första gången. Där fanns HP:s brorsa Janne och en som kallades Otto. Några långväga kamrater som dök upp i min närhet under året var Göran och i någon mån hans lillebrorsa Krille, som båda kom ifrån Hägernäs. Möjligen berodde deras anknytning till Järfälla på att Göran blev ihop med Annie ifrån Viksjö. Där fanns Magnus, alias "Maggan" (som drev fanzinet "No Fun" delvis ihop med Melker) och Tobbe (som också spelade i bandet). Som jag nu minns det bestod den kärntrupp jag under våren och sommaren umgicks mest med av Melker, Tobbe, Maggan, Göran och Petson.

Det blev lite så att jag kom att snacka med de som Melker, Tobbe, Maggan med flera i sin tur kände. På så vis växte mitt umgänge gradvis och fördjupades. Nya personer kom till, exempelvis Ärtan, Vortex (alias Nutte/Nuts) med flera. Jag greps av en ungdomlig iver. Det var samma iver som drivit in mig på biblioteket i sökandet efter något annat, samma iver som drivit ut mig på milslånga promenader i och utom Järfälla kommun. Ivern fick nu något nytt att fokuseras på: PUNKEN!

Troligen var det den 13/5 1979 då jag för första gången var på Musikverket. Fler besök skulle följa. Bland de band jag såg på "Verket" under den här första tiden så är detta ett urval. Jag kan förstås ha fel. Vissa band kanske jag såg någon annanstans, men det må vara mig förlåtet ifall jag har blandat ihop vissa fakta efter c:a trettio år:

Grisen skriker: Det första man fastnade för var sångaren Henrik Hemsk. Han for runt som en galning över scenen i en ryckig och galen dans. Han pratsjöng eller snarare gapsjöng, oftast rejält falskt. Men man kan sjunga falskt på olika sätt. Vissa har det, andra inte. Henrik Hemsk var ett fenomen och Grisen skriker var ett bra band. Trots att det på deras "Sista EP" står "Prog är otrevligt" så var det faktiskt lite progg över dem, både musikaliskt och utseendemässigt.

The Baiters: Liksom Grisen skriker så kunde de faktiskt spela. Och liksom Grisen så hade de en (medioker) sångare som stod i centrum, fast mer som posör än aktör. De hade några rejäla punkstänkare (modell 1A) på sin första singel ifrån 79: "Droga för att våga" och "Raggare ge upp". Året därpå skulle de komma att ge ut en poppigare singel där B-sidan "Tomhet" var utropstecknet (fast när kören kommer in i refrängen så ramlar man nästan baklänges, verkligen taskig mixning). Sen är det ju aldrig fel med Marshall...

Bruset: Ibland kom det band ifrån andra städer till Musikverket och ett av dem var Bruset ifrån Göteborg. De var ett slags rockigt popband som var rejält tajta och hade en sångare som faktiskt kunde sjunga. Deras EP med fyra låtar, där "Rik och lycklig" "Nittio procent" och "Vitt brus" är ypperliga popdängor. Fjärde låten "Återvändsgata" är ren utfyllnad.

Incest Brothers: Med undantag för Essing (sedermera i bob hund) så kände jag faktiskt alla medlemmar i Incest väl. Därför så såg jag dem lite överallt mest hela tiden. På scenen var de ett bra band, men jag har aldrig hört något på skiva med dem som varit riktigt bra. Deras tidiga alster på LP:n "Bakverk 80" - där de var ett av tre medverkande band - är tämligen usla. Fast kanske ändå inte. Några av låtarna som "Oskyldig" och "Pubertetsproblem" skulle kunna ha varit riktigt uthärdliga ifall inte ljudet låtit skit och sången varit så jävla slarvig. Men det är klart, är det punk så är det...

Travolta Kids: Poppigast och mest säregna på "Bakverk 80" är Travolta Kids som har ett flertal låtar med refränger som sätter sig. "Bill och Bull" och "Titta på den där" är riktiga höjdare! Jag såg Travolta Kids endast ett fåtal gånger 1979 och mina bildminnen av dem är i stort sett utraderade.

KSMB: Det tveklöst bästa bandet på "Bakverk 80" var KSMB. I likhet med Incest Brothers så såg jag dem otaliga gånger under de tidiga punkåren, men dock har jag för mig att jag allra först såg dem på "Fyran" på Lästmakargatan, snarare än på "Verket" men osvuret är bäst. KSMB var punkrock med betoning på "rock". De var tajta och kunde verkligen spela. De hade inte en Henrik Hemsk som Grisen Skriker hade. De hade två! De hade två galningar som flög över scenen, som skrek och sjöng om vartannat. KSMB hade skruvade texter som - i den mån man hörde vad de sjöng - var jävligt roliga. Sen är det ju aldrig fel med Marshall...

Mörbyligan: Alla gamla punkare kommer att hata mig nu, men jag tyckte Mörbyligan var bra och jag såg dem ett flertal gånger på Musikverket. De var hatobjekt för de flesta punkare. De spelade ett slags boogierock med svenska personliga, humoristiska och politiska texter. De var visst någon sorts vänstersossar eller nåt. Texterna kan vara bra, men ibland övertydliga och en smula irriterande. Sångerskan Annika blev jag nästan lite kär i, särskilt när hon sjöng låten "Du" som kom på singel året därpå. Sen är det ju aldrig fel med Marshall...

Snutslakt: Roffe, basisten, var storebror till min gamla lekkamrat Leffe ifrån lågstadiet. Jag mindes honom som en glad, lite bufflig och högljudd men i grunden snäll storebror. Jag tror jag talade med honom igen för första gången under ett av de tidigaste mötena med Skitmusikens främjande. (Jag berättar mer om "Skitmusiken" senare.) När han spelade och sjöng (eller snarare skanderade) med Snutslakt så var han ett under av aggressiv utlevelse och skrek slagord mellan låtarna. Snutslakt var ett ösigt band och min favoritlåt tror jag hette "Slå tillbaks" eller nåt.

TV 3: Det fanns många band som jag kanske bara såg en eller två gånger och som jag har mycket bleka minnen av, dit hör TV 3. Men jag måste ha gillat dem, för året därpå köpte jag deras singel med låtarna "Telefonterror" och "Min enda vän". Musiken är snarare "nya vågen" än punk, med en sorts reggaeinfluenser och liksom hos några av de ovanstående så är sångerskan tonsäkerhet inte direkt klockren, inte alls faktiskt. Men när jag idag lyssnar på detta totalt bortglömda band så måste jag ändå säga att där finns något visst, något som kunde ha blivit till mer. Och ifall någon undrar över namnvalet så ska man komma ihåg att Sverige bara hade två TV-kanaler 1979 (liksom 1980 då singeln kom).

USCH: Förutom gitarristen Jojje så bestod bandet av tre tjejer. Jojje var "solobög". Detta uttryck betyder inte att han var ensam och homosexuell, utan att han var en gitarrist som gillade att spela solon. Detta var något av ett tabu under punkeran och publiken skanderade emellanåt "Solobög!" mitt under låtarna. Liksom jag kände Jojje lite löst så kände jag också basisten Irre en smula. - Det var ju så det var, ett lösligt gäng av ungdomar. Man hamnade på fester lite varstans där man kände eller kände igen de flesta, mer eller mindre. Jag limmade på Irre efter en av dessa fester och sov också över hemma hos henne i Jakobsberg, men mer än en sovplats i soffan fick jag inte. - Deras singel, med fyra korta låtar av ung och ren punk, köpte jag faktiskt på Åhléns inne i stan. Den kvinnliga expediten, kanske i fyrtioårsåldern, tittade på mig och frågade: "Vill du verkligen köpa den där?!"

Melkers skivsamling
Kanske är detta en missvisande rubrik, för jag hörde förstås musik hemma hos exempelvis Tobbe och Maggan också, men påfallande ofta var jag hemma hos just Melker och avnjöt hans digra och tämligen varierade skivsamling.

Några singlar:
Hoola Bandoola band - Stoppa matchen!/Victor Jara.
Melker hade bland annat en hel del progg, likt Hoola Bandoola band som släppte den här skivan till förmån för den Chilenska motståndsrörelsen 1975.

Dag Vag och Svagsinta - Dimma/När vården slår till.
Dag Vags förstlingsverk, en ganska flummig historia som inte låter något vidare. Men jag minns att Melker var rejält förtjust i "När vården slår till" och brukade sjunga (nåja) den på fyllan.

Ebba Grön
- Antirock: Profit/Ung & sänkt
- Pro-rock: Tyst för fan/Mona Tumbas Slim Club
- Total-pop: Vad ska du bli?/Häng gud

"gåuppgåtilljobbetjobbajobbaätalunch
samma sak händer i morron
jobbaåkatrickhemosättasigoglo
de e inget liv de e slaveri"
Ur "Vad ska du bli"

Perverts - Ronka/Du é plast/En massa lögner
"Ronka" skall utläsas som ett göteborgskt "runka". Perverts kom ifrån Göteborg och gjorde denna sexualinformativa singel: "Släng bort idealen och strunta i moralen. "Ronka" när du känner för det! - Alla gör det, alla gör det!" - Så sant, så sant...

Kriminella gitarrer - 36 patroner/Svetsad
Punkstänkare ifrån Skåne.

Fiendens musik
- En spark rätt i skallen/Du går aldrig säker (för fiendens musik)
- Moderata brudar/Slutna sällskap
Melker kom ursprungligen ifrån Skåne. Kanske är det därför man hittade en hel del skånska band i samlingen. Fiendens musik hade tydligen som specialitet att ta andra (utländska) artisters låtar och sedan skriva egna svenska texter till dem. - Inte punk, möjligen progg.

Trots Allt - Undrar vad Mats Olsson skriver idag/?
"Var det nåt jag gjorde, var det nåt jag sa? Undrar vad Mats Olsson skriver ida'?"
Mats Olsson var rockskribenten i Excessen - förlåt Expressen - med alldeles för stor makt och med en ganska nördig smak; Rockpile och Graham Parker utgjorde större delen av paletten. All hårdrock var kass liksom den mesta punken - utom Ebba Grön.

Göteborg Sound - Björn Borg
"Björn Borg - Du har aldrig gjort ett handtag i hela ditt liv.."
Den oefterhärmlige LOB i Göteborg Sound sjöng ut sitt hat mot den rike tennisspelaren. Märkligt nog så vann Björn Borg, trots detta, Wimbledonfinalen året därpå. Singeln hade bara en låt och var endast präglad på ena sidan.

Några LP-skivor
"SVENSK POP"
- samlingsskiva med Torsson, Noise, The Push, Kriminella gitarrer och Olle Bop. - Mer skånsk musik, här ifrån Klippan med omnejd. Skivan är ett totalt oväntat musikaliskt litet mirakel ifrån den skånska landsbygden. Kriminella gitarrers låt "Knugen skuk" (skall utläsas "knugens k.." ) var en av de låtar som radionämnden fällde i P3:s "Ny våg" som sändes 1980.

Ifall någon undrar varför Stockholmsbandet Noice stavade det engelska ordet "noise" (=oväsen) med C istället för med S så finner man förklaringen på den här skivan. Stockholms Noice må ha varit berömdast, men Skånes Noise var först! Och frågar man mig så var de också det bättre, eller i varje fall intressantare, av de två banden. SVENSK POP var en av Melkers favoritplattor och jag vill minnas att Göran var rätt förtjust i främst Torsson.

Blondie - Parallel Lines
Göran var galen i Blondie, eller rättare sagt i sångerskan Deborah "Debbie" Harry, vilket är fullt förståeligt. Huruvida detta är den bästa av Blondies plattor låter jag vara osagt, men den hamnade ofta på skivtallriken när vi hade fest. Jävligt bra powerpop!

Dag Vag:
Den första LP-skivan, med samma namn som bandet, är snäppet mindre flummig i ljudet än den första singeln. Vi - Melker, Tobbe, Maggan, Göran, Krille och vilka vi nu var - brukade sjunga (nåja) låtar ifrån den här skivan under våra fester. Särskilt minns jag en fest i Danderyd någon gång under försommaren 1980. Eftersom Göran, liksom hans lillebror Krille, bodde i Hägernäs i Danderyds kommun så kände de en hel del överklassyngel, trots att de själva kom ifrån enklare förhållanden.

På något sätt hamnade vi på en sån fest. "You will always find me in the kitchen at parties" med Jona Lewie var en stor nya vågen-hit under denna tid och det var också i köket vi hamnade till slut, i den överdimensionerade och brackiga villa där festen ägde rum. Vi skrålade Dag Vag-låtar för allt vi var värda. Några av de synnerligen borgerliga ungdomarna skanderade då "Kommi-svin, kommi-svin" tillbaka eftersom de tydligen ansåg budskapet i musiken vara kommunistiskt.

Vi snodde väl lite sprit och svinade i största allmänhet. De välklädda ungdomarna ifrån Danderyd tycktes vara lite rädda för oss, för det var ingen som sa ifrån. Det var inte någon särkskilt rolig fest, men jag minns hur vi gick mot roslagsbanan för hemfärd i den ljumma sommarnatten. Vi gick under valv av doftande hägg och i mitt huvud sjöng jag ännu låtar ifrån Dag Vags första LP ifrån 1979.

Nina Hagen:
Det var inte bara Maratonrock som kom ifrån Tyskland, utan också Nina Hagen. Hon var ett märkligt fenomen. Hon var styvdotter till den östtyske dissidenten och protestsångaren Wolf Biermann (som efter en resa till Västtyskland nekades komma tillbaka) och hon var skolad operasångerska. När denna unga kvinna ifrån Östberlin hamnade i väst så började hon göra ett slags rock/hårdrock av ganska traditionellt snitt, men hennes sångstil var allt annat än traditionell. Hon blandade väsande, rytande sång med ren operasång och de tyska texterna fick nog en och annan att sätta kaffet i vrångstrupen. (Dessa härliga klyschor!) En text berättar till exempel om hur hon raggar upp och sedan kysser en annan kvinna inne på damtoaletten, på tunnelbanestationen "Bahnhof Zoo".

Tom Robinson Band - Power In the Darkness
Vart man än gick så såg man den, den där knutna näven. Vart man än gick så hade någon tagit den mall/kliché som medföljde skivan och sprayat på någon ledig betongyta. Tom Robinson var bög och kommunist och hade tidigare gjort kampsången "Glad to be Gay". Han hade samlat ett gäng yngre grabbar omkring sig (hmm...) och startat ett band. Denna, hans första LP, kom året innan.



Med LP:n "Power In the Darkness" följde en kliché som man kunde sprejmåla med, därför såg man den här loggan överallt, i gångtunnlar och liknande.

Santana - Moonflower
Ooops! Nu bröts viss mönstret! Mitt ibland punk, ska, powerpop, nya vågen med mera så dyker plötsligt Santanas gitarrgnidande latino-rock upp! Melker var särdeles förtjust i Santana och lyckades indoktrinera mig också. Det var inte så svårt. Varje ursäkt för att få spela långa solon mottog jag med största förtjusning. Innerst inne ville jag nämligen vara (hårdrockande) gitarrhjälte. Det är en ödets ironi att jag började spela i band under den epok när gitarrsolot som konstform var som närmast utrotning.

Specials och Madness:
Under åren 79 och 80 så fullkomligt dyrkade vi - särskilt anglofilerna Tobbe och Maggan - de första skivorna med Madness och i synnerhet Specials. Till punk kunde man hoppa upp och ner i så kallad "pogo"-dans, men till ska-musiken fick man verkligen dansa, på ett lika enkelt fast mindre skadligt sätt. Specials första skiva gick oavbrutet på de flesta fester, men min mesta favoritlåt var "One step beyond" med Madness.

999 (Nine Nine Nine):
999:s debutalbum (ifrån 1978) får mig alltid att tänka på Mia ifrån Kungsängen. Den här plattan gick varm varje gång hon var del av sällskapet. När jag lyssnar på musiken så minns jag en gammal sanning, nämligen att punken faktiskt inte alls var innovativ, utan bara ett annat sätt att spela pop och rock; snabbare, hetsigare och med en rakare attityd; att det snarare var en nytändning av rocken som sådan. En märklighet med skivan är att den låter "speedad" alltså att man höjt farten på musiken. (Möjligen var det denna skiva producenten av KSMB:s första LP lät sig inspireras av eftersom han "speedade" även deras musik.)

Övrigt
"Ett anständigt liv" - den andra filmen i Stefan Jarls mods-trilogi hade ett soundtrack som till stora delar skrivits av Ulf Dageby (ifrån Nationalteatern). Jag minns inte med säkerhet ifall jag såg den här filmen själv, eller tillsammans med Mia. Men jag tycker mig minnas att hon och jag pratade om den här filmen efteråt och att vi var väldigt berörda av den.

Trilogin följer de så kallade "mods" som uppstod i Stockholm under slutet av sextiotalet (som mest liknade hippies och inte bör jämföras med de brittiska modsen). Filmen visar hur de flesta av dem blivit nergångna narkomaner och är mycket sorglig att se. Den skildrar deras dagliga kamp för pengar till knark, liksom deras kamp för att ta sig ur missbruket - en kamp som de flesta förlorar. En av de medverkande i filmen avlider under inspelningen av filmen.

Musiken på skivan består delvis av dessa trasiga människors egna låtar, men den rena filmmusiken är som sagt Ulf Dagebys. Särskilt brukade jag lyssna på en låt som heter "Gnistrande snö" och på låten "Gallret" som jag har för mig ackompanjerade slutscenen(?) där blodblandat sköljvatten rinner ner genom gallret till en golvbrunn; blodet ifrån ännu en överdos, ifrån ännu en död narkoman.

Rågsved: Ifrån filmen "Ett anständigt liv" känns steget inte så långt till "Drogsved". Ute i Rågsved hade några ungdomar ockuperat en lokal i den hästskoformade centrumbyggnaden. Lokalen liksom den förening som uppstod fick namnet Oasen. Tyvärr kom jag aldrig att delta i den här ockupationen och såg heller inga konserter därute medan ockupationen pågick. Jag kände helt enkelt inte tillräckligt många av punkarna tillräckligt väl ännu och min uppfattning om vad som pågick var därför också rätt diffus.

Kort senare skulle det emellertid komma att ges konserter i fritidsgården som låg strax intill och där jag har för mig att folk ifrån Oasen var inblandade på det ena eller andra sättet. Möjligen såg jag Ebba Grön för första gången i Rågsved, men jag är ytterst osäker på det.

Ebba Grön - We're only in it for the Drugs!
Så kom den då äntligen, Ebba Gröns första LP! Jag var aldrig någon stor singelköpare. Jag gillade inte riktigt singlar. Det var mest så att med punken hade man sällan något annat val. Ville man ha musiken så var singlar det enda alternativet - och i sanningens namn höll de flesta band heller inte för en hel LP. Ebba Grön var ett av få band som faktiskt gjorde det. Det enögda popoffret till rockkritiker, Mats Olsson i Excessen - förlåt, Expressen - höjde dem till skyarna. Och visst är skivan tilltalande för den som gillar bra pop. Något obskyrt fanzine som jag har glömt namnet på innehöll en recension som undrade ifall de ville låta som ABBA?! - Fast när det gäller enögdhet kan punkare emellanåt uppvisa rätt mycket av den varan. Oavsett om man kallar detta punk, pop eller rock så är det musik som fortfarande känns fräsch.

Dag Vag på Mariahissen:
Detta är en av de i särklass bästa konserter jag varit på. Dag Vag gav ett antal konserter mellan den 17:e till den 23:e september, dels på Mariahissen i Stockholm, dels i Örebro och Göteborg. Dessa konserter spelades in för bandets liveskiva "Scenbuddism" som skulle ges ut året därpå. Det exakta datumet för den konsert jag var på minns jag inte.

Det var ifrån början tänkt att skivan skulle delas med Ebba Grön, men så blev det inte. De båda banden satte till och med in en förlovningsannons i tidningen, i Dagens Nyheter tror jag. Mitt ibland alla vanliga förlovningsannonser fann man den: ”Förlovade – Dag Vag och Ebba Grön”. Jag vet inte varför det till slut blev Dag Vags egen live-skiva av det hela, möjligen höll inte Ebbas insatser på de här konserterna för skivutgivning. Jag har heller inget minne av Ebba ifrån den här konserten.

Däremot minns jag Janne, HP:s lillebrorsa. Jag minns att vi dansade som galna till musiken. Eftersom Janne var både väldigt lång och väldigt smal, med långa ben och armar, så såg han ut som en uppsättning ledade väderkvarnsvingar när han dansade. Kanske kan man snarare säga att han såg ut som de där jättedockorna/ballongerna som de brukar ha på diverse festivaler och dylikt, de där som blåses upp med varmluftsfläktar och där variationerna i lufttrycket och vinden får dem att dansa på det mest halsbrytande sätt.

Allan Ladds på Rågsveds fritidsgård:
Det här rockbandet ifrån Eskilstuna såg jag ute i Rågsved antingen 79 eller 80. De var tajta, svängde och hade dessutom en kille på sax. Jag köpte en utmärkt liten singel med låtarna "13 år" och "Nattgatan". För att vara så pass "unga" så är texterna bra. Det här är inte punk utan rock med en dragning till pop och kanske också till Bruce Springsteen. Vad hände med det här bandet? Tydligen så fanns det musik i Eskilstuna före Kent, musik som borde ha fått framgång.

Mitt liv hade dittills varit en ganska trång historia. Jag hade en inre mental karta som inte täckte särskilt mycket mer än Viksjö och Jakobsberg. Om så inte för annat, så kunde jag åtminstone tacka punken för en ökad geografisk rörlighet. Jag kunde hamna på konserter lite varstans inne i stan eller i förorterna. Kärnområdet låg nog ändå fortfarande kvar kring Järfälla. Förklaringen är ganska enkel. Jakobsbergs Gymnasium täckte de gymnasiala behoven också för grannkommunen Upplands Bro. Den krets av punkare (och senare "postpunkare") som kom att utkristalliseras i Jakobsberg hade av förklarliga skäl således sin centrala samlingspunkt där.

Det gick, under de år som skulle komma, en axel ifrån Bro till Björkeby fritidsgård i Barkarby/Skälby. Björkeby var en betydelsefull scen för den musik som uppstod här. Ifrån Järfälla, eller med medlemmar ifrån Järfälla (några ifrån Upplands Bro) kom band som Revolt, Razzia, Incest Brothers, Hinkes (söner)/Kommo, Skälby-Örjans, Usch med flera och jag tror att de flesta band vid ett eller annat tillfälle spelat på Björkeby. - Bro, Kungsängen, Kallhäll (Stäket kan vi strunta i...), Jakobsberg (med Viksjö), Barkarby och Skälby. Detta var världens mitt. Att åka till STAN kändes fortfarande lite som att åka till en främmande stad, som att passera en gräns.

Punken var nu inte en geografisk gemenskap på det sättet, utan snarare en intresse- och (ibland) värdegemenskap. Därför bröts det geografiska mönstret upp när en tillräckligt intressant konsert skulle äga rum någon annanstans än i hemkommunen. Punkarna och deras vänner kom på detta vis att känna varandra över stora områden, inte bara inom Stockholm. Detta var inte de ungdomar som stannade kvar på mopeden vid den lokala korvkiosken. Detta var de som åkte in till Stan! Och med Musikverket (huvudsakligen) fanns också en central mötespunkt.

Jag vet inte om jag ska beklaga det eller inte. Jag hängde aldrig i Gallerian. Jag kan ha varit där någon enstaka gång i annat ärende och då morsat på typ Mongo eller nån, men mer än så var det inte. Faktum är, att vid den tid då jag kom med i punksvängen, så hade många börjat raljera över de så kallade "modepunkarna" eller "lördagspunkarna" som hängde där. Gallerian var show. Punkarna och förvisso alla andra som jag kom att umgås med, särskilt de som hade rötterna i Jakobsberg med omnejd, var alla vänster på ett eller annat sätt, något som punkarna i Gallerian inte nödvändigtvis var.

Vissa höll väldigt aktivt politiken på avstånd. Jag minns någon konsert på Rock/Music Palais där jag stod och snackade med några punktjejer (försöka duger). Jag tror att det var Göteborgsbandet Lädernunnan som spelade, samt några andra band. Tjejerna frågade vilka jag kände och när jag började rabbla namn som exempelvis Incest Brothers så muttrade de något om "kommo-punkarna". Jag försökte ganska tappert att tala för min sak, för den började väl gradvis bli just det, men den ena av tjejerna klippte av konversationen med ett: "Politik är skit!" och så var det inte mer med det.

Punken var ett kulturellt verktyg som kunde användas efter eget gottfinnande. Det fanns punk för dem som var helt inne på musiken, för dem som var helt inne på kläderna och estetiken och för dem som ville uttrycka något politiskt, oavsett vad. Några av punkarna, även om de var en liten minoritet, skulle senare komma att hänga med uppenbart rasistiska och i vissa fall nazistiska skinheads. Betydligt fler skulle senare bli politiskt aktiva på vänsterkanten, varav en hel del anarkister, men ingen skulle gå igenom punken opåverkad.

Det var en bra sommar för mig det här året. Jag hade vänner, jag jobbade på Gatukontoret och tjänade lite egna pengar, jag festade och hade roligt. Den enda plågan var väl egentligen min mobbare på jobbet, den otrevlige och dryge karlen som när som helst kunde sätta in sina verbala attacker. Dessbättre hade jag, förutom de annars trevliga kollegorna, också en tjejkompis i min egen ålder som jag jobbade tillsammans med. Hon var väl något slags flummarbrud och vissa av gatsoparkollegorna antydde att hon nog drogat med både det ena och det andra. Hon och jag pratade en hel del och gick också någon gång på Musikverket tillsammans.

Jag kommer ihåg den konserten, inte för musiken, för jag har inget som helst minne av vilka som spelade. Det kan ha varit Dag Vag, men det är högst osäkert. Jag var en desperat oskuld som längtade efter och tänkte på flickor hela tiden. Tjejen ifrån gatukontoret hade tagit med sig en kompis. Min minnesbild av den kompisen var att hon hade långt mörkt hår, runda glasögon, en (möjligen lilafärgad) palestinasjal och att hon doftade liljekonvalj.

Jag har ända sen jag var liten varit något av en tjuren Ferdinand som luktar på alla blommorna. Doft är något som alltid varit viktigt för mig. Liljekonvalj var en av mina favoritdofter ända sen barnsben och också den blomma jag sökte under årliga skogsvandringar. Och nu stod denna underbara unga kvinnogestalt framför mig och doftade just liljekonvalj! Barndomens doftminnen förenade sig med juvenil kåthet och jag blev omskakad och störtförälskad! Sen var jag väl inte helt nykter heller. Det här året hade jag nämligen börjat få ut ifrån systembolaget. Därtill finns en förklaring:

Min arbetsklädsel på gatukontoret bestod av en kommunal-orange sparkdräkt. Denna signalfärgade kommunala outfit bevisade att kläderna gör mannen. När jag gick in på Systembolaget såg personalen påfallande ofta inte en sommarjobbare på sjutton vårar. De såg bara en jobbare i obestämbar ålder. Denna uppenbarelse tycktes förtrolla dem så att de glömde fråga mig om legitimation. Knulla hade jag ännu inte fått göra, men staten tillhandahöll ändå tröst och rekreation.

Sex och sprit!
Eftersom min flummiga kvinnliga arbetskamrat bara hade sommarjobb så hann hon sluta innan jag gjorde det. Jag skulle fortsätta jobba på Stockholms gatukontor fram till den sista augusti. Jag fick hoppa in som reserv på lite olika ställen. Ett tag var jag i Humlegården och innan dess höll jag till alldeles i närheten av musikhögskolan på Valhallavägen, i någon av de "kojor" som gatsoparna i Stockholms stad hade. Vid den här tiden så var dessa enklare arbeten en tillflykt för människor som möjligen skulle ha haft svårt att få och behålla jobb någon annanstans. Många verkade vara alkisar, en smula underliga eller helt enkelt inte så värst begåvade. Många var original.

Första dagen i kojan vid Valhallavägen så skjutsades jag dit av förmannen. När han öppnade dörren till kojan så ångade det mörklagda rummet av gammal fylla. Ett antal män i kommunalorange klädsel låg och snarkade på madrasser som lagts ut på golvet invid en rad av plåtskåp. Med en röst som försökte låta sträng men mest verkade uppgiven så drog förmannen ifrån gardinerna och hojtade: "Upp med er nu gubbar, ni har främmande!" Motvilligt reste sig de påtagligt bakfulla männen upp och hälsade mig yrvaket välkommen. Något förstrött åhörde de förmannens instruktioner om att jag skulle läras upp till det ena och det andra.

Så fort förmannen hade stängt dörren bakom sig så sjönk de åter ner på madrasserna och tillbaka in i dvalan. En ljus och något rundlagd medelålders man, med kraftiga glasögon och ett rejält bockskägg kläckte halvt medvetslös ur sig: "Ta en madrass och lägg dig, vi fixar resten i morgon!" - Jag hittade ingen madrass, så resterande delen av arbetsdagen satt jag på en bänk och läste några porrtidningar som låg framme. När den så kallade arbetsdagen var över så gick jag ut och stängde försiktigt dörren om de ännu sovande kommunalarbetarna.

Den ljuse hade hela sitt skåp fullt av porrtidningar. Han kunde också vara lite rolig ibland. En gång, mitt på Valhallavägen och mitt i en svepande rörelse med sopkvasten, så stannade han plötsligt upp och höjde handen till en Hitlerhälsning. I några sekunder blev jag alldeles förskräckt, men så kom den: Brakaren! Den ljudliga fjärten till führerns ära fick mig att gapskratta så att jag kiknade.

Den allmänna arbetsoviljan hos det här gänget, tillsammans med den stora samlingen av pornografiska alster, gav mig rikliga möjligheter till studier. Med undantag av en porrbok som fick till och med dess förhärdade ägare att grina illa, så var porren av konventionellt slag. Men porrblaskornas annonser innehöll förstås smakprover på något mer bisarra riktningar, liksom kontaktannonserna. Det var allt ifrån barnporr till djurporr, samt förstås bajsporr och sadomasochism med bisarra inslag såsom nålar i bröstvårtorna och underlivet. - Ovan nämnda porrbok innehöll exempelvis en scen där en kvinna lät sig pissas på av en hund och samtidigt passade på att ta sig några rejäla klunkar...

Min bild av mänskligheten vidgades alltså betänkligt. Fast kanske blev den samtidigt mindre, eftersom porren var en artificiell värld där knullande i allehanda former var det enda som fanns, totalt avskilt ifrån all annan mänsklig verksamhet. Jag hade ännu inte förlorat min fysiska oskuld, min svendom, men blev på sätt och vis av med en hel del av min oskuldsfullhet ändå. Jag stod vid foten av två berg, ett gigantiskt berg vid namn SEX och ett annat vid namn ALKOHOL. Sprit kunde jag, emellanåt, komma över - så nu saknades bara en bestigning av det andra berget också. (Så symboliskt...)

Ibland gick det dock inte vägen med spriten heller och då var det folköl som gällde. Någonstans i den veva då mellanölen försvann till förmån för den vattniga folkölen så kom också Rigello-flaskan. Den var i brun halvt genomskinlig plast med välvd botten och därför delvis omsluten av ett papprör för att kunna stå upp. Mynningens idiotiska konstruktion gjorde att den sista slatten alltid blev kvar i flaskan, vilket var väldigt irriterande. Tanken var att plastmaterialet skulle vara biologiskt nedbrytbart. Möjligen var det därför man ofta hittade sådana här flaskor i naturen, långt efter att Rigello slutat tillverkas. Folk trodde kanske att de skulle ruttna bort.

Själv tror jag att framtida arkeologer kommer att finna dessa plastbehållare med opraktisk rund botten (papprören omkring dem lär ju ha förmultnat) och då undra vad de kan ha använts till, särskilt med tanke på att de var synnerligen omständliga och äckliga att dricka ur. - Förmodligen lär man tro att de använts för rituella ändamål, vilket väl på sätt och vis stämmer. Vissa folkölsutflykter minns jag fortfarande, bland annat en sommarkväll då jag, Maggan och Tobbe med flera, lastade till bredden med flera flak rigelloflaskor, åkte till badet ute vid Stäket. Jag vill minnas att särskilt Melker blev drängfull. Det gick att bli full på folköl, men oftast blev man bara trött och pissnödig.

Naturligtvis försökte jag också lära mig att röka. Melker, som förmodligen även han jobbade på att bli en rökare på riktigt, körde vid den här tiden med mentolcigaretter, antagligen i tron att det skulle underlätta tillvänjningen. Alltså gjorde jag detsamma. Tappra försök hade för min del inletts redan i skolåldern med mammas Gula Blend. Under högstadietiden var det dock en annan sak. Då upplevde jag ännu ett litet rus när jag, mycket försiktigt, drog halsbloss på en cigarett. Denna effekt var nu försvunnen. Första gången jag köpte ett eget paket tror jag var inför en utomhuskonsert på kvarnbacken i Jakobsberg, där bland andra Ståålfågel spelade (nära platsen för min första "riktiga" kyss, under Valborgsmässoaftonen två år tidigare).

Under sommaren så var vi hemma hos Melker en hel del. Hans föräldrar var tydligen bortresta. Detta innebar förstås att vi festade hemma hos honom också vid ett eller annat tillfälle. - Det hände inte så sällan att jag i berusat tillstånd blev en smula gråtmild, vilket kanske inte är så konstigt. Jag hade under hela min skoltid, inklusive de gymnasiala parenteserna i Karlstad och Jakobsberg, haft ett veritabelt skitliv. Min kropp och min själ skrek båda efter beröring, kärlek, sex och bekräftelse. Mitt JAG var svagt och oformat, en skriande brist.

Just den här kvällen kraschade jag i Melkers, eller rättare sagt hans föräldrars skinnsoffa. Jag låg där, mer eller mindre berusad och grät. Göran satte sig intill mig och försökte trösta. Till slut la han sig ner intill mig och kramade om mig. Vi låg där och höll om varandra. Jag vet inte ifall vi pussade varandra. Jag tror inte vi kysstes. Fast där och då hade det inte känts konstigt på något sätt. Hela jag var bara en stor törst efter liv och kärlek. Min själ var vidöppen. Den öppnade sig för förändring och omdaning. Det hade inte gjort mig något ifall detta blivit mer än en ömsint kamratlighet. Vafan spelar det för roll?!

"Sing if you're glad to be gay" sjöng Tom Robinson på en av tidens skivor. Men det fanns också ett annat relaterat soundtrack. Melker stod bredvid soffan och skrattade fram något som tydligen handlade om bögar. Skrattet lät en smula nervöst. Så jag och Göran slutade kramas och så var det inte mer med det. Närmare "gay" än så har jag aldrig varit, varken förr eller senare. Jag fortsatte att öla bort den jag hade varit, så oerhört länge. Jag fortsatte min färd mot den jag skulle bli, förhoppningsvis en människa fri ifrån fördomar och fördömanden, fri ifrån den förlamande och förtryckande normaliteten.

"Skitmusikens främjande"
Jag träffade många andra under denna min första sommar av riktig ungdom. Jag och Melker (och möjligen Tobbe) var inne i stan en dag när jag för första gången sprang på två stycken helt galna tjejer som fullkomligt extatiskt sprang runt i Mariatorgets lilla park. De kom fram och växlade några ord med Melker som presenterade mig för dem. De bara garvade och dansade vidare mot okända mål. Tjejerna var Pippi och Martina. De var en del av det stora "kramgänget".

De flesta i kramgänget hade proggföräldrar som varit med om ockupationen av kvarteret Mullvaden och liknande. Många hade fått ett slags frihet i sig med modersmjölken. Det var de unga tjejerna i kramgänget som skulle bli mitt hjärtas dröm under de närmaste åren. De utgjorde en motbild till skoltidens tuggummituggande och stereotypa discobrudar. Kramgängets nav var Söder, men hade sina utlöpare på Lidingö med flera ställen. Martina var till exempel ifrån Kungsängen.

Punken gjorde som sagt detta, den förband folk ifrån olika ställen, även sådana som inte alls var punkare. Martina var lite speciell. Hon tycktes alltid skratta sitt synnerligen bubblande och medryckande skratt. Hon hade ett orangefärgat hår som spretade åt alla håll och bar en klädsel som var ett slags mellanting mellan mods och punk. Pippi såg bara inte klok ut. Hon bar en ful och urblekt svart manchesterkavaj av värsta proggsnitt, runda brillor, gick barfota med kraftigt inåtkrökt gångstil och hade dessutom överbett och något slags ärr i skallen, vilket syntes eftersom hon låtit sitt lockiga hår falla och istället hade ett hennafärgat snagg som bara såg för jävligt ut. Men hon hade något visst. Hon dansade sig in i mitt minne och skulle komma att förbli där.

I musiklivet 1979 så fanns två tydliga skikt. Proggen var fortfarande stark. Det fanns fortfarande de som läste "Musikens Makt". Proggarna stod ganska kluvna inför punken. En del var förtjusta över den vitamininjektion punkarna stod för, över energin och upproret. Andra såg bara säkerhetsnålar, hakkors och våld. Men i slutändan, när det i huvudsak var "kommo-punkarna" som satte agendan, så vanns proggarna över allt mer. Det blev sen också på proggarnas skivbolag som mycket av musiken skulle komma att ges ut, exempelvis av Mistlur och MNW.

Musikföreningarna blommade upp, många med Oasen i Rågsved som förebild. Jag är lite osäker på hur och när "Skitmusikens främjande" egentligen startade - antingen 79 eller 80 - men jag tror mig minnas att dess första möte var utomhus i någon park. Jag tror att det var Tobbe som drog med mig dit. Någon skrev upp våra namn och telefonnummer på en kontaktlista. Denna skrevs sedan ut på maskin. Den listan kom jag, i min nyfunna iver, att i stor utsträckning använda mig av. Jag var rusig på umgänge och tyckte att allihop var mina kompisar. Jag brukade ringa upp personerna på listan inför helgerna för att fråga om något var på gång, även personer som jag egentligen inte kände. Jag var så oändligt svältfödd på gemenskap att jag nog inte alltid visste var gränserna gick.

Något av Skitmusikens möten hölls hos Marre, i hennes mammas hem. Marre var en del av kramgänget även om hon var en smula mer laid back vad gällde krameriet än somliga. Det var i alla fall där vi samlades. Det var väl ungefär lika många idéer om vad denna inofficiella sammanslutning skulle syssla med som det var mötesdeltagare. Mest tror jag vi diskuterade möjligheterna att få en egen lokal.

Efter lite snackande hit och dit kom vi fram till att vi skulle skicka upp någon till stadshuset för att se om det fanns någon kommunpolitiker som kunde tänkas ordna det hela. Min uppfattning var ganska klar i frågan. Jag tyckte att vi skulle skicka dit någon som såg lite neutral ut och inte var alltför uppenbart punkig i hår och kläder, eftersom jag trodde att det skulle skrämma slag på dem i stadshuset. Mötet var av annan uppfattning. Man valde i stället ut en ganska ung tjej med grönt hår. Jag blev förbannad över denna taktiska dumhet vilket jag utan omsvep sa rakt ut.

Den lilla grönhåriga punktjejen började då att gråta, eftersom hon trodde att det var henne jag var ute efter. Kramgänget rusade till den lilla flickans undsättning och gav tröst - och jag förvandlades till en stor buse som uppenbarligen fann nöje i att kränka små tonåriga punktjejer. Tjejen skickades så småningom iväg till Stockholms stadshus. Och inte fan fick vi varken pengar eller lokal. Skitmusikens främjande ordnade, trots detta, i alla fall några konserter, bland annat en musikfestival på Långholmen året därpå.

Ett annat liv
Efter sommaren fann jag ett nytt jobb, men jag har inga papper därifrån så det är osäkert exakt när det var, troligen i augusti eller september. Det blev en kort vända till Maskinverken i Kallhäll, en provanställning som vaktmästare. Jag minns att byggnaden låg väldigt naturskönt vid vattnet med äppelträd fulla av frukt i trädgården utanför (vilket kan stämma tidsmässigt med september). Det var ett konventionellt vaktmästarjobb med en postrunda och andra enklare sysslor. En äldre rundlagd och påtagligt tunnhårig äldre man, som gillade jazz och var ganska sympatisk, lärde upp mig. På något sätt jobbade där också en äldre kvinna, som dessvärre var utrustad med mycket stor byst. Sånt är alltid jobbigt.

Bortsett ifrån att, så diskret som möjligt, glo på hennes bröst så fanns inte mycket att göra. Därför tyckte jag att man kunde tänja på lunchen lite grann genom att gå och lägga sig i sjukrummet för att kvarta in en stund. Detta gjordes väl någon gång för mycket, vilket ledde till provanställningens upphörande. Jag hade alltså för första gången fått sparken. Fler avskedanden skulle följa.

I oktober (791005-800904) började jag jobba på dåvarande Tempo, i Fältöversten vid Karlaplan. Det var ingen livsmedelsaffär utan ett varuhus i ett plan med diverse andra artiklar. Jag minns inte mycket av jobbet förutom att jag fick backar ifrån centrallagret som lastades upp i hyllorna och att jag ibland var med och inventerade skiten, samt att de uttråkade Östermalmstanterna gick och snattade i hyllorna.

Det är konstigt att jag minns så lite av detta arbete som jag ändå hade rätt länge, men förmodligen hänger det samman med att jag på allvar började få ett liv utanför hemmet och arbetet - och att det verkligen var där som livet fanns! Jag minns inte riktigt varför, men jag har för mig att jag blev ombedd att säga upp mig. Jag hade sannolikt en mycket hög sjukfrånvaro, särskilt sedan jag flyttat hem till Gotlands-Erik och "kramgänget" börjat hänga hemma hos oss. Men detta låg ännu något år in i framtiden.

1979! Hur ska jag kunna beskriva det? Det ständiga utanförskapet under skol- och gymnasietiden ledde oundvikligen till ett sökande efter mening. Det fanns ett behov av att ordna in mitt sorgliga och i allt väsentligt ensamma liv i något slags övergripande ordning. Livet måste ha mening! Sökandet efter denna mening ledde mig in på biblioteket i Viksjö. Jag började sluka böcker, mest science-fiction, men också böcker om sociala frågor som exempelvis pockettidningen R:s olika reportage.

Jag började drömma om ett annat sätt att leva. Det mesta var förstås utopiska fantasier inspirerade av science-fiction. Den ensamhet och utsatthet jag upplevt hade fläckvis gjort mig empatisk, i den meningen att när jag såg reportagen om samhällets elände, i den politiserade ton som Pockettidningen R med flera tillämpade vid denna tid, så ropade mitt hjärta efter förändring. Mitt juvenila hjärta blödde för all världens lidande. Det trodde jag väl i alla fall. Jag ska inte döma den tonårige pojke jag var. Någonstans inom mig ville jag väl.

Sökandet efter mening konfronterade mig emellertid med ett logiskt problem. Existens i sig själv kan inte motiveras. Jag formulerade det inte så vid den här tiden, men jag begrep att ifall en viss företeelse skulle ha en mening, så måste det finnas någon eller något som just denna företeelse är meningsfull för. Det är här problemet uppstår: Även om vi antar att någon gudom skapat detta universum (eller multipla universa) och att det vi gör är meningsfullt för denna eventuella gudom, så kvarstår ändå frågan om vad som motiverar gudomens existens.

Kontentan är egentligen ganska enkel. Vill man ha en mening, vill man motivera existensen av något, så får man en oändlig orsakskedja. Likt en frågvis femåring kommer man för varje ny orsak i kedjan att ställa frågan: "Jamen vad är den till för då?!" Jag löste problemet med ett alexanderhugg som jag kallade för "konstverkets filosofi". Livet var helt enkelt ett konstverk! Ett konstverk kan inte motiveras i sig. Det kan förvisso upplevas, men kan man verkligen hävda att just denna specifika upplevelse är nödvändig, exempelvis för överlevnaden? Vem säger för övrigt att det är nödvändigt att leva?

Skapelsen var nu inte ett konstverk vilket som helst, utan en interaktivt konstverk (också ett ordval jag inte skulle ha använt vid denna tid). Deltagarna var motiv, konstnärer och betraktare på en och samma gång. Denna eleganta lösning på problemet eliminerade behovet av vidare orsaker. Gud behövdes inte. En anledning till skapelsen behövdes inte. Modellen erbjöd ingen förklaring och efterfrågade heller ingen. Det enda vi kunde sträva efter var att, för vår egen skull, öka skönheten; göra bilden mer harmonisk och kärleksfull.

Ondskan då? Lidandet? Allt sådant var förstås bara missförstånd och skulle försvinna av sig själv när VI ändrat SAMHÄLLET och tagit bort orsakerna till allt det onda. Sjuttiotalet var nämligen mycket så. Det var mycket VI och mycket SAMHÄLLET. Det var synd om de fattiga, synd om tredje världen, synd om de kriminella och missbrukarna - och allt hade sociala och ekonomiska orsaker. Och allt skulle kunna ställas till rätta med en annan politisk världsordning. Människan var i sig god och detta goda skulle blomma ut bara VI lyckades skapa ett annat SAMHÄLLE. Jag var sjutton år. Detta var vad jag i allt väsentligt trodde på när jag mötte punkarna (varav möjligen några trodde något liknande). Det var rätt att göra uppror, förändringen var möjlig! Livet kunde äntligen börja!