"Här samlades vid sjutiden skaror av ungt folk, vilka befunno sig i det abnorma tillstånd som inträder då man lämnar föräldrahemmet och räcker tills man kommer i eget; här sutto skaror av ungkarlar, som flytt den ensliga kammaren eller vindskupan för att få sitta i ljus och värme och träffa en mänsklig varelse att samtala med...
...Där var man alltid säker att träffas om man ock varit skingrade som agnar under dagens lopp; därifrån företogos formliga razzior omkring salen, då nöden var stor och det gällde att uppspåra några pengar; då bildades kedja; två man tiraljerade läktarne och två togo salongen på långsidorna över; det var som att dra not och sällan drog man fåfängt då ju nya gäster ständigt tillströmmade under aftonens lopp..."
Ur romanen Röda Rummet, av August Strindberg

Med detta menar jag att det inte fanns någon konsekvens eller logik i tilldelningen. Var jag ledsen fick jag godis/presenter/pengar. Var jag glad, samma sak. Hade jag gjort något berömvärt gällde detsamma, liksom om jag hade gjort något dåligt - fast då brukade gåvorna åtföljas av bannor med den andemeningen att jag fick godis/presenter/pengar nu för att göra bättre ifrån mig nästa gång, det vill säga att jag belönades preventivt. Det handlade heller inte alltid småsummor. Det hände inte så sällan att jag fick en tusenlapp, vilket var ganska mycket pengar på den här tiden. Min hyra för min första lägenhet 1982, en etta på 26m², var 484:- i månaden.

Om man till detta lägger att det var nästan generande enkelt att få bidrag, som KAS (kontant arbetsmarknadsstöd) eller socialbidrag under sent sjuttiotal och tidigt åttiotal - plus att de "anarkistiska" föreställningarna hos punkarna gjorde det till ett ideal att "besnatta kapitalet" samt naturligtvis att lura staten på så mycket bidrag som möjligt ("Staten och kapitalet sitter i samma båt") så får man en ganska amoralisk brygd.

Det tragikomiska är att jag faktiskt gick runt på "mormorsbidragen" ifall jag samtidigt snattade allt som var dyrt och lätt gick ner i fickorna ifrån den lokala butiken vid Brommaplan. Detta ledde så småningom också till att jag utvecklades till en skamlös och fullfjädrad snattare som gjorde det till "hederssak" att alltid snatta varor till ett större värde än värdet av de varor som jag betalade för. Jag blev till sist så fräck att jag bara gick in för att hämta det jag skulle ha och sedan gick ut genom kassorna utan att köpa något. Dessbättre åkte jag då fast till slut, på en godispåse för cirka fem kronor (i dåvarande penningvärde). Efter en farsartad uppläxning ifrån butiksvakten och en polisanmälan - som sannolikt åkte direkt i en polisiär papperskorg, så slutade jag tvärt med snatterierna. Det blev hursomhelst aldrig några efterräkningar.

Så småningom sprack dock bubblan. Mormorsbidragen var sporadiska, men det var inte hyresavierna. Jag höll familjen i okunnighet om att jag fått sparken (ifrån lunchrummet, se 1982) under hela det här året. Familjen tvingades till närmast en brandkårsutryckning för att jag inte också skulle förlora min bostad och mitt hyreskontrakt. Gissa vem som fick betala. Mormor förstås. Efter detta beslutade jag att inte vara beroende av familjen. - Det fanns ju andra bidrag att få!

Jag har levt på olika bidrag från och till under i stort sett hela min ungdomstid och min tid som ung vuxen - och då oftast medvetet och frivilligt. Det fanns en hel del vänner som tyckte att detta också var i sin ordning, i ett samhälle som under denna tid inte heller ordentligt kollade upp orsakerna bakom bidragsberoendet.

Jag köper i dagens läge inte längre resonemanget om att besnatta kapitalet och/eller staten. Detta är nämligen en strid man inte kan vinna. Ifall butiker har ett visst svinn, så kommer de med automatik att höja sina priser för att kompensera för svinnet. Om staten luras på bidrag av medborgarna så höjer den skatterna, skärper straffen, avskaffar bidragen, eller minskar möjligheterna att få dem. Och vilka får betala? - Naturligtvis blir det folket som får betala kalaset!

Det anarkistiska (eller snarare "anarkistiska") resonemanget tycks alltid utgå ifrån ett synnerligen förenklat klasskampsperspektiv, där VI alltid är den undertryckta klassen i motsats till DOM som alltid är den utsugande klassen (staten och kapitalet). Men dessvärre är inte verkligheten svartvit. - Alltmer har jag börjat undra vilka som är VI och vilka som är DOM. Är den stackars affärsägaren på Brommaplan en utsugare av folket?

Vem är det som ska driva mataffärer i det klasslösa samhället - staten eller ett kollektiv? Och är det mer okej att snatta ifrån en privat handlare än ifrån ett kollektiv? Ska privat företagsamhet förbjudas? När blir man kapitalist? Är det när man tar ut ett mervärde? Ifall jag vill skaffa mig något, som exempelvis en bil, en båt, en ny och bättre elgitarr eller ett hus så kräver detta mer inkomster än de som normalt täcker de dagliga behoven. Att "arbeta efter förmåga och ta efter behov" låter ju väldigt fint, men hur gör jag om jag vill förändra min privata situation - och plötsligt blir så jävla "osolidarisk" att jag vill ha MER än de dagliga behoven. Och för övrigt: Vad är egentligen ett mänskligt behov? "Att ta från de rika och ge åt det fattiga" låter vackert - ända fram tills den dagen då det är dig man stjäl ifrån!

Det som vänstern alltid missat - oavsett om den kallar sig socialistisk, kommunistisk, syndikalistisk eller anarkistisk - är att allting styrs av efterfrågan, även politiken. Det klasslösa samhället uppstår först när det finns en tillräcklig efterfrågan, när tillräckligt många människor börjar nedprioritera ägande och materiellt betingad välfärd för att istället efterfråga en livsföring som är mer ekologiskt hållbar och byggd på solidaritet och samverkan - eller kanske på andliga värden. Det andra alternativet är att skapa ett sådant solidariskt samhälle genom revolution - alltså genom makt och våld. Problemet är emellertid att ett sådant samhälle sedan fortsatt måste upprätthållas med våld ifall det inte har den absoluta majoritetens stöd.

Min poäng är enkel: Det klasslösa samhället uppstår antingen "av sig själv" - eller inte alls! Om vi antar att mänskligheten genomgår något slags evolution, så borde rimligen de ekonomiska och politiska former vi lever under idag förr eller senare bli historia, för att sedan ersättas av något slags förbättrad framtida variant. Vi måste väl ändå erkänna att demokratin som idé utvecklats påtagligt sedan Aten?!

Utgår vi istället ifrån att mänskligheten är oföränderlig i sin egoism och kortsiktiga lystnad efter njutning, makt, rikedom/ägande och (kompensatorisk) bekräftelse, så är loppet hursomhelst ändå kört. Då kommer mänskligheten nämligen att förbruka de ändliga resurserna, det vill säga de som inte redan förstörts genom föroreningar - för att så slutligen gå under när vi sågat av grenen som vi alla sitter på.

Allt genast? - Knappast. Jag är rädd för att vi måste arbeta för det, sträva efter det, längta efter det - och kanske börja ge snarare än att ta för att komma dithän. Vi kan inte stjäla det eller få det betalt av "någon annan". Det finns inget DOM. Dessutom kommer det sannolikt att ta många generationer. Börja med dig själv. Du behöver inte vara god. Du behöver bara sluta att göra ont. Hur? - Det vet du bäst själv.

Sexplosionen
1983 var ett intensivt år. Jag fick sparken ifrån köksjobbet i Lunda den sista mars. Å ena sidan minns jag det som att jag bara låg hemma i ett djupt deprimerat tillstånd, å andra sidan formligen exploderade mitt sexliv. Detta föregicks av ett förhållande, som för övrigt var mitt första. Jag kan för mitt liv inte komma ihåg hur, var och när vi träffades - troligtvis var det på Röda rummet, som var en del av Berns salonger.

Flickan i fråga, här kallad I, var av flummartyp och till hennes umgänge hörde Ultrafolket och Sista-bussenfolket i Huddinge. Sista bussen var ett skivbolag (och möjligen också en musikförening, eller om den nu hette Fullerstagruppen eller om det var samma sak) och var närmast en garanti för dåligt ljud (ungefär på samma sätt som etiketten Slick konsekvent stod som varumärke för det trista ljudet på Kommos, Ståålfågels och senare Syster Lyckligs plattor). Husbandet i Huddinge var Hela Huset Skakar, ett ösigt rockgäng som väl snarast hörde till hippiesvängen någonstans i Canned Heat-, eller Fugs-land. I spelade också, hon spelade tvärflöjt i ett punkband!

De verkade i samma anda som Tompa Eken och de andra ute vid Ultrahuset i Handen. Egentligen kan man väl säga att gänget kring Ultra och deras kamrater i Huddinge var delar av samma gäng. Många av dem var lite äldre och det var som sagt mer hippie- än punkkänsla över dem. I boken "Svensk punk 1977-81" så är det ganska roande att läsa om hur vissa punkare ondgör sig över att "..baka bullar i någon jävla förort". Det som avses är de beryktade Ultrabullarna. Tompa i Ultra lär fortfarande baka dem på Kafé 44 på Tjärhovsgatan på Söder, nu för nya rebelliska kids.

Ultra var ett väldigt fritt ställe. Man kunde trilla in på en fika, man kunde kolla in både kända och helt okända band för en liten (frivillig) summa pengar - antingen med en kanelbulle eller en medhavd bärs i näven. Det var en liten ordinär gul träkåk i två plan. Konsertlokalen hette "Vardagsrummet" på grund av att den bestod av just ett vanligt vardagsrum. Det kunde bli mycket trångt och svettigt ifall det var något känt band som spelade där. Ultrahuset blev skådeplatsen för några av Parias bästa spelningar. Jag tror det var I som fixade in oss där.

I, min första flickvän, bodde i en liten etta i Vasastan, Stockholm, och jag har för mig att hon tände rökelse och sån skit. Det var mitt första förhållande och jag var såklart kär. Det sägs att kärleken är blind, eller åtminstone en smula närsynt. I var väl inte bildskön i konventionell mening, men hon förtjänade knappast den behandling som en av Röda Rummets buffliga kypare gav henne:

Jag och några polare, med allra största sannolikhet Johan och Simon, satt vid ett bord när jag såg I komma in i lokalen. Jag vinkade åt henne för att hon skulle komma till vårt bord. Tyvärr så uppfattade kyparen det som att jag vinkade på honom, vilket innebar att båda kom fram till bordet. Jag sa till honom något i stil med: "Nej, jag ska inte ha något, jag vinkade på henne" varvid han vände sig om, synade henne ifrån topp till tå och sedan sa "Det kan jag inte förstå" och gick vidare.

Den här kyparen hade gjort det till en konstform att snoppa av och gärna förolämpa Röda rummets unga och ibland en smula stökiga gäster. SirN, som ibland kunde bli lite skränig, lär ha fått smaka på detta. Det sägs att kyparen, efter en stund av SirN:s orerande, ska ha pekat mot den näraliggande nödutgången och sagt: "Ser du den där dörren?! - ANVÄND DEN!!"

Det bör ha varit detta år (eller kanske året innan) som hela gänget kring tvillingarna dök upp. SirN var för en tid ihop med den ena av dem. Det var ett helt gäng tjejer som inte varit del av mina punkår utan som dök upp strax efteråt; Tvillingarna, Monica, Barbro, "den snygga ifrån Farsta", Tina, läder-Eva med flera. Den sistnämnda var trogen gäst på Ritz också, vilket möjligen tyder på att det här tjejgänget korsade mina vägar på flera sätt.

Tvillingarna, Susanne och Marianne, var en ny och uppfriskande bekantskap. De var enäggstvillingar och därför till förblandning lika, med undantag av att den ena av dem hade en liten böj på sin näsa som den andra saknade. De bodde båda i Sandsborg tillsammans med ytterligare en syster, som jag aldrig fick någon egentlig kontakt med, samt med deras mamma. Mamman var hennafärgad, körde buss och var visst syndikalist också. Hon var kort sagt ganska spännande för att vara morsa.

När jag inte befann mig på Skaraborgsgatan eller i Kungsängen så fann man mig ofta hemma hos tvillingarna. Deras skivsamling var väl sisådär, men jag fann särskilt en skiva som jag spelade så ofta att de höll på att bli galna på mig: Van Halens första platta, med låtar som Ain't Talkin´ Bout Love med flera. Annars gick väl tvillingarna, deras kompisar, mina gamla kompisar och jag fortfarande ofta på konserter, men nu var det inte mycket punk kvar att tala om. Det var Commando Musse Pigg (senare omdöpta till Commando M Pigg, på grund av Disneys hysteriska jurister), Lolita Pop samt den något märkliga pop- och blåsorkestern Herr Marmelad och hans Skorpor - vilket naturligtvis är ett totalt värdelöst jävla bandnamn. Någon av deras konserter ägde rum på Engelen i Gamla stan, ett etablissemang av stor betydelse i ett långt senare skede.

Men sommaren 1983 var för mig "Röda rummetsommaren". Jag hade många kortare förhållanden och enkvällsligg den här sommaren. Jag och bland annat en kille som kallades Pelle (som långt senare skulle bli firad kock på East) var båda (bland annat) förtjusta i kvinnor av större modell, vilka vi dreglade över och raggade stenhårt på. Jag minns särskilt en kväll när vi hamnade strax intill ett bord med tre yppiga unga damer som dessutom såg bra ut.

Givetvis la de märke till oss dreglande handjur långt innan vi förstod att de gjort det. En av kvinnorna råkade, som av en händelse, sätta upp sitt ena ben på den bredvidstående stolens tvärslå så att kjolen gled isär och ett fylligt kvinnolår blottades, samtidigt som hon - som av en händelse - tittade åt vårt håll. Både Pelle och jag var färdiga att ramla av stolarna! De vinkade över oss till sitt bord och vi var där inom loppet av sekunder. Vi kom också att gå hem till en av dem. Kvällen bjöd på lite trevligt hångel för min del.

1983, särskilt sommaren, innebar rena ketchup-effekten. Allt kom på en gång: I, E ifrån Göteborg, S - också ifrån Vasastan. Den jag först följt med denna kväll var E ifrån Göteborg. Det blev väl inget av det hela, men vi träffades någon enstaka gång över en fika, samt stötte på varandra på Ritz några år senare och växlade några ord. Jag fick också en del vykort ifrån henne när hon var på resa i Asien, Indien och Thailand. När hon rest tillbaks till Götet kom jag att vända mitt intresse mer åt S, den kompis E sovit över hos.

En kväll när jag i vanlig ordning gått till Röda rummet så fanns där inte en käft jag kände. Jag fick en ingivelse och ringde den vackert fylliga S och frågade ifall hon hade lust att göra mig sällskap. Till min stora förvåning tackade hon ja och dök upp någon timme senare. Ytterligare några timmar samt några glas rödvin senare var jag åter i lägenheten i Vasastan, alltså i samma lägenhet där min lilla eskapad med E ägt rum. Den här gången resulterade det i ett kortare förhållande med S. Naturligtvis blev jag kär.

När jag sedan under sommaren åkte ner till Pappa i Österrike för ännu en bli-uppklädd-och-utskälld-semester så köpte jag hennes favoritparfym och skrev ett eller annat förälskat vykort, men tyvärr förgäves. När jag kommit tillbaks så fick jag höra den välkända gamla valsen om att hon ville tänka över saker och ting och att det naturligtvis inte var mig det var fel på! Det synnerligen korta förhållandet med S fick också en oväntad sidoeffekt. Någon gång under hösten på Röda rummet sa jag något skämtsamt till Pelle om vår dragning till fylliga kvinnor och om den kväll då vi mött de tre damerna. Min Röda rummet-kompis Pelle ylade då något indignerat om att jag inte förstod någonting och drog iväg.

Pelle hade tydligen, lyckligen eller olyckligen, förälskat sig i S under tiden för min bortovaro. Vår bekantskap försvann nog just där och då. Jag har på senare år sett Pelle på TV när han pulat med sushi i något morgonprogram, samt att jag stött på honom under någon av mina sentida desperata "utgångar" på krogen. Vid det sistnämnda tillfället kände vi båda igen varandra, men hälsade inte. Två medelålders och ganska kraftiga män. Är det inte en ödets ironi att vi, som båda dreglade över mulliga kvinnor, själva skulle bli - för att bruka en eufemism - tämligen mulliga. Kanske ska man fundera över vad man åtrår. Det kan bli så att man faktiskt får det i en annan form än vad man först tänkte sig.

Venus i Gamla stan
E och S var inte de enda fylliga kvinnorna som jag kom i kontakt med under detta förlovade 1983. Ett av mina möten under sommaren började med att jag såg en främmande kvinna på Gamla Stans tunnelbanestation. Vi klev båda på samma tåg på väg mot Bromma. Hon var ett slags yppig Venus med enorm byst, otroligt vackra ljusblå ögon, samt ett långt tjockt och mörkbrunt hår. Jag blev alldeles tokig av åtrå! Jag satt ner i vagnen (delvis för att dölja mitt tillstånd). Hon ställde sig vid dörrparet snett emot mig. Jag såg på henne, hon såg på mig. Hon drog fram en skiva ur kassen och visade vad hon köpt för musik. Det var ett för mig helt okänt band.

Under denna ordlösa färd så trodde jag att jag skulle bli galen. Jag ville gå fram, jag ville säga nåt begåvat, men jag var som förlamad. Hon såg länge på mig när hon gick av vid Abrahamsberg, en station före Brommaplan. Inombords förbannade jag mig själv och var alldeles skakig när jag kom hem.

Jag var alltjämt en rastlös ung man. Jag gick ofta långa promenader inne i stan, gärna genom gamla stan. En dag på Österlånggatan, nästan ända framme vid Järntorget - jämte kvarteret Venus - mötte jag en kvinna på cykel och en hastig blick utväxlades: DET VAR HON! Ännu en gång blev jag som förstenad. - Varför sprang jag inte efter henne? Varför i helvete sprang jag inte efter henne?!

Men jag skulle få en tredje chans. Det var sommar, utomhuskonserternas tid. Jag, tvillingarna och några andra skulle på konsert i backarna vid Högdalstoppen. Jag tror att Strindbergs var ett av banden som spelade, men minns inte detta. Tvillingarna var där i sällskap med läder-Eva - som jag kallar så därför att hon var väldigt förtjust i rock 'n' roll och också i "klédur av lédur" som hon uttryckte det ("kläder av läder" på svenska). Hon var del av den rockers-stil som samsades med syntpopen om det estetiska herraväldet på Ritz.

Hursomhelst så kom en kvinna fram till läder-Eva när vi satt i backen och kollade på banden - och ni vet ju vem, eller hur? Tydligen så var den bystiga G (som jag tänker kalla henne här) kompis med läder-Eva! Den här gången tog jag mod till mig. Jag lutade mig in i konversationen, presenterade mig, berättade för G om hur jag hade uppfattat våra tidigare möten och vi bestämde oss för att jag skulle komma hem till henne i Abrahamsberg på en fika, fika med dopp... (Förlåt, jag kunde inte låta bli!)

G var bisexuell, vilket också den fylliga E ifrån Göteborg hade varit. Jag förstod inte alls det där. Framförallt förstod jag inte hur man raggade på sådana som var av samma kön. Jag frågade G hur hon visste ifall en tjej var intresserad. Hur såg man det? - Jag var så oerhört naiv. Mitt liv som sexuell varelse var inte ens ett år gammalt. G hade redan gjort erfarenheter med både kvinnor och män, var beläst och pluggade filosofi. Kanske var jag i någon mening intelligent, men saknade ännu både erfarenhet och bildning värd namnet. Jag levde bara på min vilja, energi - och för all del kåthet, en tämligen uppdämd sådan.

Det fanns ett lite teatraliskt drag över G. Dessutom så tyckte hon inte om sin kropp och hade tidvis haft problem med maten, vare sig det nu var för lite eller för mycket av den varan. Tydligen hade det också hänt att hon skurit sig. Jag såg ärren på hennes underarmar, men förstod ingenting. Jag förstod verkligen ingenting! Jag såg inget fel på hennes kropp. Varför tyckte hon inte om sina stora bröst? De var ju underbara! Hennes kropp i övrigt var det inte heller något fel på. Varför skulle någon frivilligt göra sig illa? Det var väl bara att låta bli, tyckte jag. - Så otroligt lite jag förstod om människorna.

G bodde inte i föräldrahemmet i Abrahamsberg, utan hade en egen studentlägenhet i KFUM-skrapan i Alvik, numera ett hotell. ("It's good to be at the Y.M.C.A...") Någon kväll, när det regnade utav bara helvete, så ville hon gå på promenad. Inte för att jag begrep vad en promenad i ovädret skulle vara bra för, men jag hängde på. Vi knallade omkring i hällregnet i området kring Alvik och Traneberg. Trots min skinnpajs relativa skydd blev jag kall, blöt och gradvis alltmer irriterad.

Vi gick in genom ett hål i stängslet till den rivna gamla benmjölsfabriken, alltså det område som idag är Minneberg. Medan regnet och blåsten piskade ifrån Ulvsundasjön så stod hon där ibland högarna med bråte, sträckte ut händerna likt en korsfäst Jesus och välkomnade regnet och vinden i ansiktet och över kroppen. Så in i helvete jävla patetiskt! Jag var genomsur i ordets alla bemärkelser. När vi kommit tillbaka till hennes lägenhet så åkte jag tämligen omgående hem.

Strax därpå gjorde hon slut. Vi kom att vara tillsammans i kanske tre veckor. Jag har sprungit på henne ibland och då har vi alltid utväxlat några ord. Några år senare skulle vi också komma att göra sällskap hem till hennes nya lägenhet på Kungsholmen, efter en nattlig promenad ifrån Ritz på Söder via Gamla stan. Men den gången fick jag tyvärr sova över på soffan och betrakta de ljuvliga brösten på behörigt avstånd. Det var mycket, mycket jobbigt!

"Humbert Humbert"
Sommaren 83 innebar som sagt rena ketchup-effekten, allt kom på en gång; I, E ifrån Göteborg, S - också ifrån Vasastan, samt dessutom en olaglig förbindelse, som jag förmodar är preskriberad nu. Jag var tjugoett år (vilket möjligen också var den officiella åldersgränsen till Röda rummet) och jag var mycket omogen för min ålder. På sätt och vis kan man säga att jag tog igen hela min tonårstid den här sommaren.

Jag kom mycket bokstavligen tillbaka till tonåren. En tjej, en punkare som jag glömt namnet på (men hon bodde i alla fall 2005 på Hägerstensåsen i mina dåvarande trakter) samt en tjejkompis till henne satt båda tillsammans vid ett bord. Jag slog mig ner och började snacka med tjejen jag kände. Gradvis kom jag dock att börja snacka mer med kompisen, som såg ganska ung ut, men eftersom jag vill minnas att Röda rummet hade åldersgränsen satt till tjugoett år, så var det inget som jag närmare reflekterade över - och gradvis började det också tända till. Det hela slutade med att vi gemensamt åkte tunnelbana hem till Brommaplan, intensivt kyssandes hela vägen hem.

Hemma hos mig fortskred processen fram till det avgörande ögonblicket, där det darriga fumlandet med kondomen tog vid. Det var i det här läget som hon i förbifarten råkade nämna att hon var FJORTON ÅR! Denna information medförde hos mig en omedelbar inre kris som fortplantade sig genom kroppen ända ner till de ädlare delarna, vilka gradvis gick ner i standby-läge. Fast det är klart, min närmast obefintliga övning med kondompåsättning kan ha bidragit. Jag gjorde väl något taffligt försök att genomföra det hela, men utan framgång - till den unga damens stora förtret.

Hon blev knappast gladare när telefonen ringde. Jag gick för att svara och möttes i luren av ett: "HA HA HA, En FJOORTONÅÅÅRING, HA HA HAAA!" SirN:s väna stämma skrällde i telefonen så att också den unga flickan hörde varje ord. (SirN hade mött den tjejkompis jag kände på Röda rummet, efter att jag och den unga flickan stuckit - och då blivit informerad om vad som var på gång.) Jag försökte, på ett möjligen alltför undfallande sätt, att avsluta det ytterst pinsamma samtalet och skojade lite tillbaka - vilket väl var det misstag som gav dödstöten åt alla amorösa strävanden den här kvällen. Tjejen hade vid det här laget härsknat och klädde på sig för att gå.

Förtvivlad och full av ursäkter försökte jag hålla henne kvar (mitt i allt var jag väl fortfarande en smula kåt också). I ett sista försök så kastade jag ut ankaret, det vill säga gav henne mitt telefonnummer. Det skulle visa sig vara det slutliga misstaget. Telefonnumret gav hon sedan vidare till några kompisar som utsatte mig för nattlig telefonterror i flera veckor framåt. Bland annat påstod de anonyma telefonterroristerna att hon blivit med barn. Hur fan skulle det ha gått till?! - Jungfrufödsel?!

Detta var en annan tid, långt innan pedofilskräcken. En sexuell relation med en minderårig var givetvis straffbar även 1983, men den skulle inte ha resulterat i den moralpanik som nu råder. Barnporr fanns att köpa i porrbutiker och på postorder. Ifall jag verkligen skulle ha lyckats ha sex med den här flickan och detta hade kommit till polisens kännedom, så hade jag förmodligen fått ett närmast symboliskt bötesstraff, plus möjligen en och annan föraktfull blick ifrån omgivningen. Detta var en tid när man ännu diskuterade barns sexualitet och onani i avklädda och informativa TV-program. Detta var tiden strax innan AIDS-skräcken resulterade i en moralisk backlash som ändade - eller åtminstone kraftigt förändrade - den sexuella revolution som hade inletts under sextiotalet och sedan kulminerat under sjuttiotalet.

Under hela sjuttiotalet tycktes det som om varenda film, särskilt ifall den var svensk, innehöll nakenhet och sex. Hade det gått att göra en film som "En kärlekshistoria" eller till och med en som "Rötmånad" idag? Båda filmerna innehåller nakenscener med barn i tonåren. Idag skulle dessa sexuellt tämligen oskyldiga filmer förmodligen ha framkallat ett publikt ramaskri. Paradoxalt nog finns det på nätet idag, endast några knapptryckningar bort, tillgång till bilder som man under sjuttio- och åttiotalen var tvungen att antingen besöka en skum porrbutik för att få se, eller beställa på postorder för att sedan få hem det hela med "diskret avsändare" som det hette. Bilderna idag tycks hela tiden bli råare och handla mer om övergrepp än om sexualitet.

Förklaringen är uppenbar. Det som trycks undan, fördöms och därför blir omöjligt att diskutera på ett neutralt och sakligt sätt förvandlas gradvis till en demon som lever och frodas i det omedvetnas mörker. Samtidigt som vår nutid blivit alltmer sexualiserad så tycks den samtidigt bli alltmer bigott.

Från Röda rummet till Ritz
Det är ett mysterium att jag genom bidrag ifrån både mormor och samhället lyckades festa mig igenom en hel sommar, men ibland blev det lite knapert. Jag har för mig att ett glas rödvin kostade 21 kronor och ibland satt man och sög på det glaset hela kvällen. Ifall man hade kavaj eller någon tjock tröja eller liknande så behövde man inte heller betala garderobsavgift.

Röda rummet hade egentligen bara en riktig nackdel, det var inte öppet på söndagarna. Eftersom jag, Johan och Simon var ute varenda kväll så behövdes ett alternativ. Det alternativet var Ritz. Röda rummet var stället där man pratade sig i säng, fullt av Arne Anka-gestalter; poeter, "poeter", musiker, "musiker", författare och "författare" - Ni fattar'e? På Ritz var det ett annat stuk. Här var alla häftiga snarare än intellektuella. Mer svartrock än progg om man säger så. Men det gick (nästan) lika bra att dansa sig i säng. Som av en händelse var Ritz ifrån början rödmålat(!), men man målade ganska snart om lokalen i svart.

Någon gång detta år (tror jag) flyttade delar av vänkretsen till en lägenhet på Gotlandsgatan(!) på Söder. Det var Olle, som redan tidigare frekventerat både Månadsvägen och någon gång Skaraborgsgatan. På Gotlandsgatan fanns också Lizzie ifrån Gotland, som tidigare varit tillsammans med Pelle i Urban Släke och nu var sångerska i Houses and Gardens tillsammans med Johan, Simon och Pysan. Där bodde också den charmerande gotländskan, som jag möjligen kunde ha fått göra min debut med två år tidigare. Jag tror det var Petsons morbrors lägenhet som hyrdes ut i andra hand, men osvuret är bäst. Det kan ju ha varit någon av hans "morbröders" också. Jag har för mig att Ubbe, min tidigare spelkamrat i Mefistos bröder, också bodde där liksom Gotlands-Erik.

Kretsen kring tvillingarna var nu en helt integrerad del av umgänget. De flesta Gotlänningar som fanns i och kring bandet Urban Släke hade antingen flyttat upp till Stockholm, eller var på väg att göra det. Ubbe var ett hängivet fan av Urban Släke - och för den som händelsevis råkar äga Släkes singel "Så fri"/"Hetta" så är det Ubbes ansikte man ser i suddig profil på omslaget. Ubbe och Mattias (ifrån Lidingö och tidigare del av kramgänget) skulle så småningom skaffa egen lägenhet på Gaveliusgatan på Söder, men jag tror att det var något senare under hösten, vintern eller nåt.

Jag minns i alla fall en incident ifrån Gaveliusgatan under vintern. Mattias var vanligtvis timid och glad, en värdig representant för kramgänget. Men jag visste att han kunde bli rätt ilsk också. Det hade jag bevittnat under vår cykeldemonstration, sommaren 1981. En bilist hade nästan kört på honom, i ett irriterat försök att pressa sig igenom demonstrationståget. Mattias slog på bilen och skrek, alldeles rasande. - Nu var det istället vinter och snö, kramsnö. Jag tyckte att det var en bra idé att kasta en snöboll på Mattias. Kanske borde jag ha dragit mig till minnes incidenten med den gotländske dörrvakten. Kanske var det inte alltid så populärt med snöbollar.

Än mindre populärt var det tydligen med att få snö instoppad innanför kragen. Mattias blev som tokig. Han grät och skrek. Han började veva på en massa slag mot mig. Jag duckade och vände ryggen till, ungefär som om jag ville visa att jag inte ville slåss. Precis som med den gotländske dörrvaktens sparkar så kändes Mattias slag knappt genom den tjocka militärpälsen, men jag blev alldeles chockad av hans reaktion. För att rädda ansiktet så skrek jag väl ett och annat tillbaka, men innerst inne förstod jag vad det var fråga om.

Även jag mindes skolgården. Även jag mindes känslan av att nästan kvävas i en snödriva, att få snö innanför kläderna, att bli mulad och att få hårda isbollar på sig som gjorde djävulskt ont. Jag hade för ett litet tag blivit en mobbare igen. Jag hade mobbat någon som slog tillbaks. I djupet av min själ skämdes jag, av två skäl. Dels skämdes jag över vad jag just hade gjort Mattias. Dels väcktes minnet över min långa smärtsamma hjälplöshet. Jag skämdes över att jag inte kunnat vara mer som Mattias, över att jag aldrig kunnat slå tillbaks. Det enda jag kunnat göra var att, några år tidigare, sjunga med i Snutslakts låt: "Slå tillbaks, slå tillbaks!" Men i djupet av min själ var jag en slagen man utan mod, en rädd man.

1983 är för mig väldigt svårt att överblicka. Dels hängde jag i Kungsängen och repade med Paria samt umgicks väldigt mycket med Kungsängenmänniskor, dels häckade jag en hel del på Gotlandsgatan, dels var jag på Röda rummet med Johan och Simon var och varannan kväll. Senare under året blev det allt fler Ritzbesök och efter Röda rummets stängning den 17/12 fanns det liksom ingenting annat. Fast emellanåt häckade jag tillsammans med tvillingarna och deras vänner på lite konstiga ställen som exempelvis Black Horse Inn, ett då ganska sunkigt hak på Bondegatan, i vad som långt senare skulle kallas "Sofo", på Söder. Fast det kan förstås ha varit något år senare.

Stängningen av Röda rummet var verkligen ett trauma. Egentligen var det sjuttiotalet som slutligen gick i graven. Det är signifikativt att de gamla ölhallarna; Röda rummet, Kvarnen och Pelikan antingen stängdes, eller genomgick påtagliga förändringar under åttiotalet. Det "gemensamma" som hyllades under sjuttiotalet fick ge vika för det exklusiva och nischade. Inte för att det sistnämnda inte hade funnits även tidigare, men det hade inte varit ett allmänt ideal, vilket det alltså blev under åttiotalet. Nu ville man vara speciell, exklusiv - och framför allt individuell.

Mina vänner var sällan regelrätta kommunister. Ifall de bekände sig till vänstern så var det till anarkismen eller den frihetliga socialismen, syndikalismen och dylikt. Några var måhända kommunister, men i så fall med allvarliga invändningar mot centralismen och ofriheten i de förment kommunistiska länderna i öst. Detta var ett vänsterideal som med nöd och näppe överlevde flytten ifrån Röda rummet till Ritz, där det fick samsas med grupperingar helt utan andra ideal än att se bra ut och att vara ett med tidens mode och musik.

Johan skulle komma att lösa problemet genom en dubbel strategi. Dels skulle han starta ett syntband, dels bli engagerad i en liten sekt på yttersta vänsterkanten med bara en handfull medlemmar i Sverige. Han tycktes inte uppleva någon motsägelse i att göra kommersiell musik på engelska samtidigt som han stod på Sergels torg och krängde tidningen "Internationell Revolution" och bestämt hävdade att "en rätt genomförd revolution är enda lösningen". En sådan dubbelhet hade varit omöjlig innan punken - och det var väl någonstans mitt i allt detta som punken klövs itu. Punken hade varit ett fenomen i en brytningstid. Den sträckte sig både bakåt mot proggen och framåt mot en ny våg av musik som var på väg.

Musiken blev under denna tid intressantare, helt klart. Fast jag var för tiden ganska konservativ och såg med stor skepsis på min samtid. Jag hade missat hårdrocken, aldrig fått ha riktigt långt hår eller fått spela långa solon på en hög scen inför en hängiven publik, aldrig fått bli en rockgud! Jag hade halkat in i punken på ett bananskal några år efter att den börjat och tyckte inte att jag riktigt hunnit med den heller. Alla dessa finniga syntfjantar i kavaj som försökte spela världsvana tyckte jag mest bara var skrattretande. Jag kunde för mitt liv inte begripa vad som var bra med syntmusik, med band som Soft Cell, med manierade fånar som dansade stelt till könlös mekanisk musik. Varför?!

Musikalisk förnedring, del 1 och 2
När jag ändå är inne på musik: En del av mig ville festa vidare, en annan ville bli vuxen. Nåja, vuxen och vuxen. Min idé om hur detta vuxenliv skulle gestalta sig var ganska naiv. Jag skulle plugga musik och bli rockstjärna, kanske inte så där överdrivet vuxet. Jag är lite osäker på tiden här, men som jag minns det så var det under detta år som jag sökte till två olika musiklinjer på folkhögskola. Den första var Birka i Jämtland och den andra hade nästan samma namn, Birkagården här i Stockholm.

Vilken av skolorna jag först provspelade för har jag glömt, men jag tror det var Birka i Jämtland. Skolan låg inte särskilt långt ifrån Östersund. Jag hade flugit upp med inrikesflyg på stand by-biljett. Det var lika billigt, eller möjligen billigare än tåget och tog förstås mycket mindre tid. Nackdelen var att jag kom upp till Östersund ganska många timmar för tidigt. Jag gick ut i ett parkområde som låg på en liten udde som stack ut i Storsjön. Storsjöodjuret syntes inte till, men i brist på storsjöodjur så fanns där en äldre välklädd pensionerad herre. Han satt där på en parkbänk och var lite pratsjuk, så jag bänkade mig. Vi satt väl där och språkades vid en stund om musiken och livet. - Det är alldeles för få sådana samtal i våra liv.

Så småningom gick bussen till skolan. Vi sökande skulle vara där för ett par dagars prov av våra musikaliska förmågor och dito teoretiska kunnande. De sistnämnda proven var för mig totalt meningslösa. Jag kunde inte läsa en enda not och hade inga musikteoretiska kunskaper överhuvudtaget. Det var bara att sitta av förnedringen och lämna in ett blankt papper. Jag var fullkomligt övertygad om att min upprättelse skulle komma, bara jag fick koppla in gitarren och visa vad jag gick för!

Mina förberedelser inför själva uppspelningen var inte särskilt genomtänkta. Jag hade spelat in ett enkelt komp på kassettband, det var visst något slags blues samt något fragment av en egen låt. Den typ av låtar jag gjorde var pop-/rocklåtar. Sådana låtar sjunger man också oftast till. Alltså tänkte jag väl sjunga en stump och sedan lira något häpnadsväckande gitarrsolo. Så blev det nu inte riktigt. När det dagen därpå blev min tur för provspelning på mitt huvudinstrument, så hann jag inte särskilt långt innan en av de som satt i panelen avbröt mig mitt i framförandet för att fråga ifall det var sång eller gitarr jag sökte in på.

Det blev en smula förvirrande för mig. Jag förstod inte riktigt frågan. Sedan började jag begripa att de tydligen var ute efter ett rent instrumentalt framförande, någon sorts jävla jazz! Eftersom jag inte varit inställd på något annat än ett kortare improviserat rocksolo så hade jag liksom inget att komma med. Jag spolade fram bandet till den egna låten, satte på bandet och spelade några ganska oprecisa solon lite fram och tillbaka i tonarten, snarare än att improvisera efter låtens melodi - för övrigt ett slags solospel som jag vid denna tid knappast behärskade. Så var den dagen körd.

Det hade nog varit kört ändå. Det drällde nämligen av hågade gitarrister. Konkurrensen var därför mördande. Jag blev inte muntrare av hur snacket sedan gick bland de andra som provat in. Bland annat berättades om en saxofonist som hade fått hela panelen att dansa och klappa händerna, alltså samma panel som timmarna innan suttit där likt en rad av sura zombies under mitt framträdande. Visst, det var lite kul att vara där vid den vackra Storsjön samt att få sitta och snacka med musiker ifrån när och fjärran - och någonstans kände jag att jag ville försöka igen. Men det var också bittert och förnedrande att åka därifrån utan att ha kunnat visa vad jag faktiskt var bra på.

Inte heller blev jag muntrare av att behöva vänta i evigheter på en ledig flygstol tillbaka till Stockholm. Det såg ett tag ut som att jag skulle bli kvar i Östersund, men till slut fick jag och en tjej, som också var ifrån Stockholm, plats på ett plan hem. Jag hade spanat in henne redan på Birka. Hon var blond, rejält mullig och bystig och bodde visst åt Nockeby till. Tydligen hade hon kommit dit med ett liknande dilemma som jag. Hon gjorde visor som hon sjöng till akustisk gitarr och detta gjorde henne tydligen oplacerbar. (Vid det här laget hade så klart inga antagningsbesked ännu skickats ut ifrån skolan. Det är förstås möjligt att hon blev antagen, men jag tror inte det.) Jag försökte snacka in mig hos henne men det blev tack och hej.

Birka hade gett mig intet, förutom en sak, ett sorgligt minne: På trappen upp till den stora skolbyggnaden låg en svala livlös. Förmodligen hade den flugit in i någon av byggnadens stora fönster ut mot sjön. Jag drog slutsatsen att den troligtvis var svårt skadad och att ett stort lidande väntade den, om och ifall den skulle vakna upp ur sin medvetslöshet. Detta fick inte ske! Jag sprang iväg och letade upp en stor sten. Jag tänkte slå ihjäl svalan så att den inte skulle lida. Vid det här laget hade det hunnit samlas en liten grupp människor kring mig och den livlösa svalan.

Jag satt där tvehågsen en stund med den stora stenen i min hand. Någon sa lite försiktigt att svalan kanske skulle kvickna till snart och flyga sin väg, men jag ville inte höra på det örat. Med den stora stenen slog jag så hårt jag kunde mot fågelns huvud, för att sedan beskåda resultatet av mitt verk. Ett öga hade trängt ut ur huvudet, tillsammans med vad som såg ut att vara en bit av hjärnan. Jag tog försiktigt den nu garanterat döda fågeln i benen och slängde den i ett buskigt parti bakom skolan. Redan nu visste jag att jag begått en skändlig handling, men nu var det försent.

Varje sommar när jag hör den första svalan så minns jag mitt brott. Jag älskar svalorna. Jag älskar deras svirrande ljud som ekar genom sommarhimlen. Sommaren börjar när de kommit och upphör när de åter flyttar. Jag släckte en liten bit sommar i världen och i mig själv. Det får jag leva med i resten av mitt liv.

Hemma i Stockholm blev min provspelning på Birkagårdens folkhögskola i det närmaste identisk med den i Jämtland, fast utan den inspirerande miljön invid Storsjöns strand. Det var lite som att sitta i väntrummet på vårdcentralen. Den här gången var jag bättre förberedd, nu hade jag i alla fall distboxen med mig! För er musikaliskt totalt okunniga så är "dist" en förkortning för distorsion, alltså det ljud som gör att gitarren fräser och tjuter, det som gör att det låter rock och inte jazz eller dansband. Detta hjälpte dock föga. Jag hade fortfarande inte något väl förberett solo att spela, utan satt och improviserade lite som det föll mig in.

Paradoxalt nog så blir till och med improvisationerna sämre när man är oförberedd. Ifall man inte har något inrepeterat att falla tillbaka på så blir man osäker och spelandet vill gärna gå i baklås. Då är man körd! Tro nu inte att jag lärde mig något av dessa misstag. Ett drygt årtionde senare skulle jag komma att söka till nya musikskolor - och väsentligen komma dit med samma vanföreställningar om den egna kapaciteten, både vad gäller den musikaliska förmågan samt mina nerver.

Just mina nerver var ett problem. Jag frös fast så fort det gällde något. Allting var nämligen alltid så in i helvete viktigt för mig. Ifall jag inte lyckades så kände jag mig värdelös. Därför blev exempelvis Parias inspelningar, i gillestugan hemma hos Kristian och Kalle, ofta till koleriska uppvisningar ifrån min sida. Jag svor och förbannade över alla fel, både mina egna och de andras - särskilt de andras. Ifall det inte blev bra, så var inte heller jag bra - för att inte tala om hur dåliga de andra var! Jag hade total inspelningsskräck.

Detta var förstås inte så konstigt. En dålig inspelning är ju ett ovedersägligt bevis på en dålig insats. Egentligen är det märkligt att jag överhuvudtaget höll på med musik. Jag var en manisk perfektionist som inte på något vis uppnått någon perfektion, men jag ville dit. Jag ville sannerligen dit. Det handlade om upprättelse! Det handlade om skoltidens mobbing, det handlade om den långa tiden jag fått vänta på sex och kärlek. Jag ville få ett erkännande och ett värde - och detta krävde i sin tur en viss kvalitativ nivå. Svårare än så var det inte, men detta var ett svårt känsloläge att göra musik i och av.

Mitt humör for upp och ner. När musiken svängde och allting fungerade så kände jag mig som en ung gud! Min hybris tog sig nästan löjeväckande intryck. Min övertygelse om min egen begåvning var fullständig. När det gick dåligt så var jag istället det missförstådda geniet, omgiven av inkompetenta idioter. Sanningen låg som vanligt någonstans däremellan: Jag var inte så bra som jag trodde och mina bandkamrater inte så dåliga som jag trodde. Särskilt tragikomiskt var det den gång 1979 då jag, på fullaste allvar, sagt till Melker att jag var en lika bra gitarrist som Santana - och förmodligen en av de bästa i Sverige!

Det finns en problematisk personlig omständighet som jag gärna filtrerar bort när jag tänker på den här tiden och det är att jag faktiskt mycket ofta var djupt nedstämd. Dessutom fluktuerade detta kraftigt. Jag förmodar att jag mycket väl kunde ha klassats som manodepressiv. Kanske kan man hävda att jag har en depressiv personlighet. Men man kan också hävda att en hel skoltid av mobbning och kränkningar fortfarande gjorde sig gällande gentemot endast en handfull år av den uppskattning och bekräftelse jag nu slutligen börjat få av kvinnor.

Jag behövde något att visa upp som skulle skänka mig värde. Så var det då och så är det nu. Den här hemsidan (eller boken) skulle aldrig ha tillkommit ifall jag inte någonstans känt att jag ännu måste bevisa något. Kanske är "bevisa" fel ord. Kanske handlar det bara om att bli sedd och bekräftad. Jag sökte denna bekräftelse hos kvinnor, jag sökte den hos publiken - och jag sökte den genom att försöka passera nålsögat in på en musiklinje. Ifall jag hade blivit antagen så skulle detta på ett "objektivt" sätt ha bekräftat att jag faktiskt var bra. Jag skulle visserligen, senare i livet, komma att få några sådana "objektiva" bekräftelser, men det var ännu långt dit.