Staten
Svenskar har problem med hierarkierna, av kulturella skäl. Det finns en långt gången vilja till nivellering i den svenska kulturen. Det finns en djupt rotad motvilja mot personer som förhäver sig, som inte är ödmjuka. Därav följer att ju mer makt någon har, desto mer ska personen (offentligen) ödmjuka sig. Det är ofint att öppet visa sin makt och sin överhöghet. Skryt och överdåd ogillas: "Högmod går före fall!"

Resultatet blir en kluvenhet. Människors strävan efter makt och rikedom - ytterst efter erkännande och/eller bekräftelse - är närmast en naturkraft, en naturlag, som alltid kommer att generera hierarkier i en eller annan form. Vi är lika. Vi är olika. Det finns en differentierande, särskiljande, princip. Men det finns också en förenande princip, en människors likhet och lika värde, ett människovärde. Den svenska kulturen har en ambivalent hållning gentemot dessa till synes motstridiga och naturliga principer.

Hade jag varit anarkist så hade jag varit motståndare till hierarkin i alla dess former. Det är jag inte. Enligt min uppfattning så är hierarkin oftast den effektivaste organisationsformen. Det måste emellertid finnas kanaler för alla inom hierarkin, oavsett position, där man kan framföra kritik och förslag. Huvudsaken är nämligen, ALLTID, resultatet. All information, alla idéer och förslag, som kan leda till ett bättre resultat måste nå fram till dem som fattar besluten. - En fungerande hierarki är till sin natur korporativ, i ordets sanna bemärkelse. Den är en kropp där alla delar arbetar ihop för den gemensamma nyttan.

Denna kropp består av kroppsdelar och miljontals celler. Varje del av kroppen bidrar till helheten, till dess funktion och utveckling. Därför är också varje cell och kroppsdel likvärdig. Man kan visserligen leva utan vissa kroppsdelar, man kan också ersätta eller substituera somliga, men som enskilda delar av en människa är de likafullt likvärdiga. Ett försök att rangordna kroppens olika delar skulle ganska snart gå över i det rent absurda.

Kan man då överföra denna analogi till samhällskroppen, till olika organisationer? Jag vågar påstå att man kan det. I den fascistiska synen på hierarkin har underordningen alltid varit central. Det ska finnas en tydlig maktpyramid med en "Duce" eller "Führer" i toppen. Men i detta ligger dessvärre ett mänskligt problem. I en gammal bok om nazismen ("Nazismen i dokument" av Stig Jonasson) fann jag följande citat ur ett tal av Adolf Hitler: "Vi har också kritik, det är bara det att hos oss kritiserar de överordnade de underlydande och inte de underlydande de överordnade!"

Detta är hierarkins problem i ett nötskal. Det finns inte en enda friskvårdskonsulent som inte någon gång har sagt att "man måste lyssna på kroppens signaler". En diktatur är alltid oförmögen att göra detta. Den är oförmögen att ta till vara den församlade potentialen i alla samhällets delar. Detsamma gäller förstås klassamhället. Den sociala stratifieringens första funktion är nämligen att begränsa människors handlingsfrihet i förhållande till deras sociala ställning. Hierarkin existerar alltså då för sin egen skull, eller för att de som bebor dess övre skikt ska få känna sig en smula förmer.

Jag HATAR de sociala hierarkierna, med alla sina löjliga revirpissande småpåvar som ständigt kräver att få sin betydelse bekräftad. Det betyder inte att jag underkänner den hierarkiska organisationsformen som sådan. Tvärtom så anser jag den vara naturlig, men den ska vara funktionell! Den funktionella hierarkin utgör ett ramverk. Den definierar dina arbetsuppgifter och ditt ansvar - och just detta är det viktiga, alltså det personliga ansvaret.

Den funktionella hierarkin definierar arbetsuppgifter och sätter tydliga ramar för det personliga ansvaret. Den sociala hierarkin gör det paradoxalt nog inte. Den sociala hierarkin bygger nämligen inte på arbets- och ansvarsfördelning, utan enbart på makt - en makt som den aldrig tvekar att överträda andra människors gräns för att befästa. Den sociala hierarkin bygger på underkastelse. Den funktionella hierarkin kräver ingen underkastelse, den kräver bara att varje person utför sitt arbete, SITT arbete, att man blir en länk i kedjan, i en kedja där varje länk räknas.

Vi är människor, vi är inte en djurflock. (Fast till och med i djurriket finns det arbetsfördelning.) Vi är individer! Detta är den minsta betydelsebärande enheten, åtminstone den minsta enhet som vi kan uppleva och hantera som just en enhet, som en helhet. Detta är den enda enhet som vi har en reell möjlighet att utveckla, som vi rår över och har fullständigt personligt ansvar för. Det är min uppfattning att det varken kan eller får finnas någon värdemässig skillnad mellan olika individer. Det får inte finnas någon yttre begränsning för den enskilda individens utveckling och självgestaltning.

Hur ska då en fri individ förhålla sig till en hierarki? Och hur ska en hierarki förhålla sig till en fri individ? Eller rättare: Hur förhindrar man att en funktionell hierarki blir detsamma som en social hierarki? - Jag tror att det Alexanderhugg som kan lösa denna gordiska knut är just arbetsfördelningen och ett klart definierat eget ansvar, att man får en tydlig ram kring sig, ett revir, ett område man är satt att förvalta; en form av autonomi inom ramen för den funktionella hierarkin; tydlighet och avgränsning. Först därefter bör organiserandet av olika samarbetsformer äga rum, alltså först när individens roll/yrkesroll är definierad.

Häri ligger ingen värdemässig åtskillnad emellan människor, utan endast en praktisk åtskillnad. Människor i tydliga roller, med ett tydligt egenvärde, är också trygga människor. Människor som blir respekterade för det de är och gör kommer att respektera andra. De kommer att säga sin mening. De kommer att lyssna när andra säger sin mening. - Men, varje (funktionell) hierarki kommer ibland också att ställas inför skarpa lägen som kräver snabba beslut och snabbt agerande. I dessa lägen måste den enskilda individen kunna lägga meningsskiljaktigheterna åt sidan - och kunna lyda order.

"Lyda order" är ett otäckt uttryck. Det ekar ur historien, ifrån rättegångarna i Nürnberg efter andra världskriget, då olika krigsförbrytare försökte ursäkta sina avskyvärda handlingar med att de just "lydde order". Man får aldrig glömma att varje individ bär det fulla ansvaret för sina handlingar, oavsett omständigheter. Detta är det enda möjliga synsättet. Varje försök att förlägga ansvaret för en enskild individs agerande utanför individen själv leder till en oändlig orsakskedja. För varje enskild soldat finns en lång rad överordnade, upp till landets högsta ledning. Vidare finns det i varje enskild människas liv kulturella, ekonomiska, sociala och psykologiska faktorer.

Hur ska en enskild individ agera i en diktatur, i ett klassamhälle, i en hierarki? - Ifall man anser att hierarkin är orättfärdig, ifall man anser att det egna samvetet inte är förenligt med dess verksamhet eller dess mål så ska man förstås lämna den. Ifall detta inte är möjligt utan att man samtidigt riskerar sitt och/eller andras liv (och/eller sin och andras försörjning) exempelvis som i en diktatur (eller som arbetslös hos arbetsförnedringen) så får man istället obstruera så gott det går utan att riskera livet, hälsan och friheten (eller försörjningen).

Varje enskild människa har det fulla ansvaret för två saker: Man har det fullkomliga ansvaret för sitt eget liv, för dess utveckling och gestaltning OCH man har det fullkomliga ansvaret för att samtliga medmänniskor ska ha samma möjlighet till utveckling och självgestaltning. Det betyder inte att man har något direkt ansvar för de andras livsbeslut - för det har man inte. Man ansvarar bara för sina egna beslut. Men man får inte - aldrig någonsin - utgöra ett hinder för andra människors lika möjligheter och friheter. Du får inte hindra någon, lika lite som någon får hindra dig.

Emellertid är det också så att när du frivilligt inträder i en organisation, i en hierarki, så måste du inse att du kan behöva följa order, att du kan behöva underställa dig andras beslut. - Som födda i ett land, i en stat med dess lagar och regler, så kan vi inte helt fritt välja vilka hierarkier vi vill inordna oss i. Lösningen på detta dilemma kallas för "demokrati". I praktiken innebär den form av demokrati som Sverige har, den representativa demokratin, att individens frihet endast består i att han eller hon kan bestämma över vilka som i sin tur ska bestämma över honom eller henne.

Tyvärr stämmer inte ens det riktigt. Det finns visserligen möjlighet till personval, men i allt väsentligt gäller de "åsiktspaket" och de representanter som de olika partierna satt upp på sina valsedlar i valen till stat, landsting och kommun. Vi har allmänna val vart fjärde år. Det betyder alltså att det medborgerliga inflytandet över politiken finns endast under valet. - Man kan lämna ett dåligt jobb med dåliga chefer och dåliga arbetsvillkor, men det är av alla möjliga skäl lite svårare att lämna ett dåligt land. Nationen är en hierarki som man inte aktivt har valt. Man har bara råkat bli född in i den.

Genom att avlägga sin röst så godkänner man att en eller flera organisationer, alltså partier, ska ha makten över ens eget liv. Man godkänner den rådande ordningen, oavsett vilket eller vilka partier som kommit till makten efter valet. I praktiken finns det, åtminstone på riksplanet, endast två valmöjligheter: Den ena är socialdemokraterna, ensamma eller i koalition med ett eller annat parti. Den andra utgörs av en koalition av borgerliga partier.

Med detta skrivet år 2009 så kan det sägas att de reella skillnaderna mellan dessa två alternativ är försumbara. Sett ur en privatekonomisk synvinkel så är det hela mest ett nollsummespel, där man under sossarna har något högre skatter och mer av bidrag, medan man under borgarna istället betalar något mindre i skatt. För den som är arbetslös så består skillnaden i att man under borgarna får det något kärvare, medan man under sossarna får mer av "arbetsmarknadspolitik" - det vill säga fler pajasverksamheter! Så vilka övriga skillnader finns det i så fall? Jag återkommer till det om en stund.

Det heter i regeringsformen att "all makt utgår ifrån folket". Detta är ett förbryllande påstående. Är "folket" en entitet? Vad består detta "folk" i så fall av? Hur definieras det? Ifall man skulle fråga exempelvis Nationalsocialistisk front så definieras "folket" av sin ras och sin kultur. Rasbegreppet är dock problematiskt, eftersom det inte längre förekommer någon rasforskning som kan ge en vetenskapligt hållbar definition av vad begreppet "ras" egentligen står för. Dessutom så blir kriteriet "ras" till ett praktiskt problem för barn av blandras, samt förstås för dem som är adopterade. Dessa individer omfattas inte sällan av endast en kultur, alltså den svenska, fast de "rasmässigt" är en blandning. Ifall de inte är svenskar, vad är de i så fall då?

Kanske bör man istället använda sig av enbart en kulturell definition? I så fall så borde väl traditionerna och språket utgöra kriterierna för att kunna kalla ett antal individer för ett folk. En äkta svensk ska alltså kunna dansa "Små grodorna" runt midsommarstången och kunna sjunga "Helan går" samt förstås också behärska det svenska språket.

Att inte heller detta kan utgöra definitionen på en svensk bevisades för mig av bland annat M:s pappa. Hans kunskaper i svenska gränsade till det obefintliga. Jag har sällan hört honom sjunga - och i vilket fall som helst inte "Helan går". Grekerna har nämligen inga snapsvisor, men lyckas trots detta ändå att ha rätt kul ibland. Med säkerhet kan jag också säga att det skulle ha varit under hans värdighet att dansa "Små grodorna" runt en gammal hednisk fallossymbol. Detta till trots blev han alltså svensk medborgare. Han knegade och betalade skatt.

Definitionen av en svensk skulle då alltså bestå i att man är svensk medborgare, alltså att man har godkänts av den svenska staten, att man har tagits in som medlem i klubben. Svaret på frågan om vad som konstituerar "folket" är alltså att man får rösta (i samtliga val, inte bara i kommunalvalet - vilket är öppet för invandrare som inte är svenska medborgare). Ifall Sverige vore ett företag så skulle alltså medborgarna kunna betraktas som aktieägare. Tyvärr så haltar den liknelsen något, eftersom man inte kan sälja sin andel av Sverige. Dessutom är "aktieutdelningen" mycket osäker och godtycklig. Det finns fortfarande en hel del bidrag att få, men det snålas och krånglas alltmer.

I stället får man betala för medlemskapet, som i vilken förening som helst. Man betalar alltså skatt. Vän av ordning säger kanske nu att man endast betalar statlig skatt över en viss inkomstgräns. Detta är visserligen sant, men det är staten som övervakar att man betalar kommunalskatten också. Momsen kommer man heller inte undan, ifall man inte är egen företagare förstås. Medborgarrätt heter alltså pengar.

Den som jobbar och betalar skatt får alltså vara med. Men det här är knepigt, för det finns ju också medlemmar som varken jobbar eller betalar skatt. Det finns pensionärer, fast de kan ju (på sätt och vis) sägas ha ackumulerat de medel som de brukar för sitt uppehälle. De ligger följaktligen inte samhället till last. Barnen är förstås en utgiftspost, men denna utgift kan man ju samtidigt betrakta som en investering. De finns förstås också medborgare som är för sjuka för att arbeta, men visst svinn får man räkna med.

Fast det där med sjukdomar och handikapp är också knepigt. När det gäller pensionärerna och barnen så finns det ju klara åldersgränser att ta till, men just sjukdomarna måste bedömas av läkare. Nu är det emellertid så att det inte är läkarna som håller i pengarna, utan staten. Därför måste det finnas en statlig myndighet som delar ut stålarna. Denna myndighet är (oftast) försäkringskassan. Nu går det förstås inte för sig att bara pytsa ut pengarna utan vidare, det måste förstås UTREDAS först.

Det som försäkringskassan bedömer är arbetsförmågan. Detta är för mig totalt obegripligt. På vilket sätt skulle en tjänsteman (eller en försäkringsläkare) som aldrig träffar patienten personligen kunna avgöra patientens arbetsförmåga bättre än den läkare som utfärdat sjukintyget, alltså den läkare som just har undersökt och diagnosticerat patienten? Svaret är givet: Det kan de inte! Det enda de kan göra är att ägna sig åt juridiska spetsfundigheter, att leta efter misstag i hur sjukintyget formulerats, samt förstås göra helt godtyckliga bedömningar.

Jag har läst någonstans om en statistisk undersökning, jag minns tyvärr inte var eller när, av hur utfallet blev efter att ett antal människor hade överklagat försäkringskassans olika beslut. I just denna undersökning (skicka mig gärna fakta ifall du vet vilken undersökning det var) så visade det sig att av alla överklaganden så gick HÄLFTEN igenom och ledde till att de personer som överklagat slutligen fick sin ersättning. - Detta innebär alltså att i HÄLFTEN av dessa fall så hade försäkringskassan gjort en felaktig första bedömning i sina olika ärenden. Detta betyder i sin tur att handläggningen av dessa ärenden lika gärna kunde ha utförts genom att någon valfri tjänsteman singlat slant!

Att föreningen Sverige behandlar sina medlemmar på det här sättet är förstås skäl nog för att gå ur, åtminstone för att slippa sitt medlemskap i just försäkringskassan. Men Sverige är en konstig förening på det viset. Ifall man är missnöjd så kan man inte, exempelvis, ha sin sjukförsäkring någon annanstans. Som del av det svenska folket så är man med automatik också medlem av försäkringskassan. Ett vanligt försäkringsbolag som behandlat sina kunder så här pass illa skulle ha gått i konkurs för länge sen.

Utöver sjuklingarna så finns det ännu en medlemskategori som krånglar till medborgarskapsbegreppet och det är förstås de arbetslösa! Förvisso är de medlemmar i föreningen Sverige, men de betalar ingenting, de bara kostar pengar! - Och nu blir det riktigt, riktigt krångligt, för nu måste vi blanda in den svenska kulturen igen. Utöver det svenska språket, utöver "Helan går" och "Små grodorna" så finns det också ett annat element i den kulturella svenskheten. Man brukar skylla det på Martin Luther, som faktiskt var en levnadsglad person. Det är måhända riktigare att skylla det på en protestantisk tradition som gradvis har växt fram.

Protestanten kan inte bikta sig på samma sätt som katoliken. Protestanten kan egentligen inte göra ett skit åt sin egen frälsning. Han eller hon kan bara tro och hoppas på nåden. Fast det finns en sak som protestanten kan göra, nämligen knega! Särskilt de protestanter som har Calvin som lärofader knegar allt de orkar. Förutom - i bästa fall - en himmelsk belöning, så kan de få viss tilldelning redan i jordelivet, om Gud vill. Avarten av detta synsätt kallas ibland för "framgångsteologi" och omfattas i Sverige främst av diverse frimicklare, exempelvis av "livets ord" - typ Ulf Ekman och Carola.

Kulturellt så tillhör svensken, låt oss kalla honom Vanliga Folke, alltså ett folk av knegare. Man ska "göra rätt för sig". Man ska inte "ligga någon till last". Ifall man nu inte kan knega så ska man åtminstone ha en god ursäkt. Svensken i gemen förstår egentligen inte vad arbetslöshet är för något. Det vilar något suspekt över en person som inte arbetar, inte är pensionär, inte är barn, men som ändå har deg. Det verkar nästan kriminellt. Även ifall det nu inte ligger något direkt brottsligt bakom så torde det, i Vanliga Folkes ögon, sannolikt bara röra sig om någon riktigt lat jävel! För jobb finns det väl alltid, eller hur?!

Vid varje val så måste därför de olika partiernas representanter stå och blåljuga detta knegande folk rakt upp i ansiktet, eftersom den svenska kulturen kräver att alla knegar och eftersom att den som inte knegar betraktas som en parasit. Vanliga Folke tycker att MYNDIGHETERNA BORDE GÖRA NÅGOT! Det är därför som arbetsförmedlingen existerar. Vanliga Folke tror nämligen att "Arbetsförmedlingen ordnar jobb". Riktigt hur detta går till vet inte Vanliga Folke, men på något okänt sätt så "ordnar" arbetsförmedlingen jobb.

Ifall Vanliga Folke klarade att tänka i bara någon minut till, så skulle Vanliga Folke inse att arbetsförmedlingen inte kan "ordna" fler jobb än vad arbetsmarknaden har behov av och är villig att betala för. Vanliga Folke skulle då inse att arbetsmarknaden styrs av tillgång och efterfrågan, precis som alla andra marknader. Ifall Vanliga Folke sedan toppade denna mirakulösa tankeinsats med ytterligare en minut av konstruktivt tänkande, så skulle Vanliga Folke kanske också begripa att ifall vi verkligen hade full sysselsättning i Sverige så skulle det ganska snart gå åt helvete.

Det hela är mycket enkelt: Föreställ dig att vi idag skulle ha full sysselsättning i det här landet. Tänk dig sedan att världen plötsligt skulle genomgå en makalös högkonjunktur där företagen skrek efter arbetskraft. Varifrån skulle denna arbetskraft i så fall hämtas? Den enda möjligheten för företagen att få mer folk (förutom genom stor invandring) skulle - i ett land med full sysselsättning - vara att de expanderande företagen lockade till sig arbetskraft ifrån andra företag, genom att erbjuda högre lön, vilket så klart skulle leda till en huggsexa om arbetskraften. Nästa fråga är förstås hur företagen då skulle finansiera sina allt högre löner. - Jo, genom att höja priset på sina varor och tjänster förstås!

Vi har i detta (fiktiva) läge alltså fått ett tillstånd av stigande löner och följaktligen också av stigande priser. Detta tillstånd kallas för INFLATION! Det finns i Sveriges riksdag icke ett enda parti som vill ha inflation! Inom Vänsterpartiet dröms det förvisso nattetid våta drömmar om planekonomi och proletariatets diktatur, men när husse kallar - alltså socialdemokraterna - så lägger sig partiet lydigt, om än gnyende, i husses knä - som den knähund Vänsterpartiet alltid har varit och alltid kommer att förbli.

DET FINNS INGET PARTI I SVERIGES RIKSDAG SOM HAR FÖR AVSIKT ATT GÖRA NÅGOT ÅT ARBETSLÖSHETEN! Kunde de göra det så skulle de göra det, men det kan de alltså inte i en marknadsekonomi! Man brukar säga att arbetslösheten bör ligga på ungefär en sådär fyra till fem procent av arbetskraften. Detta är närmast en magisk gräns, kommer man under den så brukar inflationen ta fart.

Det är förstås blott en dröm att Vanliga Folke skulle klara att tänka så här långt. I Vanliga Folkes värld så ska alla jobba. Finns det inte jobb åt alla så drämmer han näven i bordet och säger att "politikerna måste göra något"! - Detta vet politikerna. De vet att Vanliga Folke är en idiot, som aldrig kommer att genomskåda dem. Inför varje val står de därför och lovar krafttag mot arbetslösheten inför den applåderande Vanliga Folke. De vet nämligen också att Vanliga Folke har taskigt minne. Vid nästa val så kommer Vanliga Folke att ha glömt bort att ingenting gjordes under den senaste mandatperioden - och att ingenting egentligen har gjorts under någon mandatperiod!

För att låna Niccoló Machiavellis ord: "Man måste kunna konsten att låtsa och förställa sig. Så enfaldiga äro människorna, så helt och hållet styrda av ögonblickets behov, att man lätteligen finner dem som låter lura sig." Partipolitikernas enda egentliga mål är makten. Partierna är valmaskiner. Ifall Vanliga Folke kräver lögner, så får Vanliga Folke just lögner. Vanliga Folke får sina önskade utfästelser och allt är frid och fröjd i fyra år till. Arbetsförmedlingen får några miljoner till för att bedriva sitt nollsummespel på arbetsmarknaden, för att sätta människor i skattefinansierade åtgärder - i pajasverksamheter - och Vanliga Folke blir glad och nöjd, när han ser hur arbetsförmedlingen nu "ordnar jobb" eller, som det så vackert heter, ordnar sysselsättning!

I Vanliga Folkes protestantiskt färgade världsbild är därmed allt ställt till rätta. Det pågår tydligen något slags verksamhet. Lättingarna och lösdrivarna hamnar i olika åtgärder, liksom förstås simulanterna. Det är nämligen mycket viktigt att både försäkringskassan och arbetsförmedlingen GÖR NÅGOT ÅT FUSKET! Vanliga Folke tror att alla dessa åtgärder faktiskt leder någonstans, att de har ett syfte. Det har de ju också, nämligen att lura Vanliga Folke! - Det är ju så viktigt att ställa KRAV. Det är ju så helvetes jävla viktigt att inte en endaste människa kommer undan! Det är ju närmast en helig plikt att varenda jävel ska rehabiliteras tillbaka till ett normalt liv och bli SJÄLVFÖRSÖRJANDE; inte ligga samhället till last!

Det är av yttersta vikt att alla de som tar sig fram gråtandes och vädjandes om nåd och frälsning och ett ljus i sina förkrympta liv, att alla som ännu kan krypa fram med uppbådandet av sina sista krafter slutligen återvänder till ARBETSLIVET! - Det förstår du väl! Vi kan ju inte betala miljarder i skatt för att en massa dagdrivare ska gå och dra benen efter sig! I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd! Sieg, HEIL!!

Sverige är faktiskt en demokrati, bokstavligen. Det är folket som styr, eller rättare sagt så är det Vanliga Folke som styr. All makt utgår ifrån Folke. Det är alltså den enfaldiga massan som styr. Det är sedan opinioner, journalistdrev, politikers kostym- och slipsval som i sin tur styr den enfaldiga massan. Det är Bengt Westerberg-effekten som styr; några kärringar med fäbless för en viss politiker som styr landet. Det är TV-framträdanden och utspel. Det är bröd och skådespel åt folket, även om just brödet ofta uteblir.

Ändå så har varje medborgare faktiskt rätt till brödet, liksom till kläder och bostad. För den medborgare som inga pengar har finns socialbidraget. Den som inte har någon försörjning är alltså berättigad till pengar. Detta anser, förvånande nog, Vanliga Folke vara en självklarhet, här i vårt välfärdsland. (Världens bästa!!) Nu kan man kanske tycka att det finns ett motsatsförhållande mellan Vanliga Folkes tårögda filantropi och hans furiösa krav på allmän arbetsplikt, åt varenda jävel som går och står. Jag försökte bena ut det här och hade därför ett allvarligt samtal med Vanliga Folke:

- Du, Folke! Eftersom det nu inte finns jobb åt alla, samtidigt som en del av dem som är arbetslösa kanske inte ens har lust att jobba - ska i så fall både de som vill och de som inte vill jobba få samma bidrag?
- Det är väl klart att man ska göra rätt för sig!
- Men vad ska man göra med dem som inte VILL jobba? Ska de få bidrag?
- Nej, för fan! Vi kan ju inte betala miljarder i skatt för att en massa dagdrivare ska gå och dra benen efter sig!
- Men, om de varken får jobb eller bidrag så blir de ju uteliggare och tiggare som fryser och hungrar ihjäl. Vill du det?
- Eh, näe. Uhh?! Öhh?!
- Så då tycker du alltså att alla har rätt till en inkomst, även de som inte vill jobba?
- Det är väl klart att man ska göra rätt för sig! Vi kan ju inte betala miljarder i skatt för att en massa dagdrivare ska gå och dra benen efter sig!
- Så de ska alltså frysa och hungra ihjäl?
- Öhh?! Eh, näe!
- Så alla ska alltså få bidrag?!
- Men, man måste ju göra RÄTT för sig!!

Och så vidare, i all oändlighet...

Det enda som kan väcka en sådan som Vanliga Folke är när han själv blir arbetslös, sjuk eller på annat sätt kommer i behov av "välfärdssystemen" - fast det är ingen garanti! Först måste Folke som regel råka i knipa! Skulle Vanliga Folke då få för sig att söka rättvisa, så kommer han snart att upptäcka att det varken är lätt eller gratis. Fortfarande gäller att i en civilrättslig process så får den förlorande sidan stå för rättegångskostnaderna, vilket i sin tur innebär att det för en fattig människa utgör en enorm risk att stämma staten, stora företag eller andra personer med gott om pengar till dyra och kompetenta advokater. Medborgarrätt heter fortfarande PENGAR. Det går inte att komma ifrån, inte ens i Sverige. Ifall en myndighet har sagt att du inte får några stålar, så är du rökt.

Ifall inte polis och offentlig åklagare ser till att rättsliga prövningar initieras så blir de därför sällan av, åtminstone inte för illa behandlade och utnyttjade fattiglappar. Godtyckligt agerande, samt regel- eller lagbrott utförda av representanter för stat, landsting och kommun blir sällan eller aldrig föremål för brottsutredningar. Det finns formella möjligheter att överklaga enligt exempelvis förvaltningslagen, men den som är i händerna på arbetsförnedringen, missbruksvården eller socialen är beroende av dessa institutioner för sin försörjning - och har ingen annan försörjning att tillgå ifall han eller hon blir avstängd, vilket de med all säkerhet blir (eller redan är) ifall de konstrat på något sätt.

Det finns alltså ingen egentlig rättsäkerhet för den som är fattig, för den som upplever sig misshandlad av samhället men saknar medel för att bekosta en civilrättslig stämning, samt för den som blivit misshandlad av andra institutioner eller företag med gott om pengar. Rättvisan tjänar den som har gott om pengar, liksom att den (i Sverige) tydligt ställer staten ovanför medborgaren. Medborgaren lever på statens nåd. Medborgarens väl och ve är inte någon rättighet, åtminstone ingen garanterad rättighet. Den fattiga medborgaren får hoppas på statens vilja till självrannsakan ifall hon eller han vill ställa just staten till svars, eller göra det för egna pengar - med risk för att bli skuldsatt under återstoden av livet!

Detta är ett större problem än man tror. Formellt har vi alltså demokrati och likhet inför lagen, samt rätt till en grundläggande försörjning. Staten tillhör naturligtvis oss alla! Men hur kommer det sig då att vi inte har något som helst inflytande över dess funktioner annat än under valdagen, samt att vi inte ens kan ställa staten till svars ifall den fallerar, alltså att vi inte kan ställa den inför rätta, åtminstone inte utan en rejäl summa pengar på kontot? Vem är då staten till för, förutom för dem med gott om pengar? Ifall Vanlige Folke nu skulle tänka till ytterligare en gång, så är svaret givet: "Inte för mig i alla fall!!"

Staten garanterar dig i praktiken varken mat eller husrum. Staten garanterar inte likhet inför lagen. Ditt enda reella politiska inflytande över den existerar under en enda dag vart fjärde år. Detta är alltså inte din stat. Det är inte min stat. Så vems jävla stat är det då?! Svaret är att staten är till för sin egen skull. Dess politiska maktmedel tjänar bara dess egen överlevnad. Staten skiter alltså i medborgaren. Medborgaren är bara intressant när valet närmar sig. Eftersom medborgaren i fråga är den (i alla avseenden) mindre bemedlade Vanliga Folke, så räcker det med lite enfaldig propaganda för att försäkra sig om en ny mandatperiod. Agendan är satt. Den "fria" pressen deltar i spelet, genom att den aldrig ifrågasätter spelet i sig.

Ett samhälle utan fri åsiktsbildning och fri debatt är ett samhälle som begränsar individens möjligheter att fatta välgrundade beslut, sålunda är det ett samhälle som gynnar slavmentaliteten framför det fria och medvetna livsvalet. Emellertid finns det EN variant av yttrandefriheten som jag hyser den djupaste avsky inför - och det är debattprogram på TV! Har det någonsin hänt att någon som tittat på eller deltagit i dessa moderna gladiatorspel har ändrat åsikt efteråt? Dessa program är antingen ett slags verbala gängslagsmål inför publik, eller ibland rena korsfästelser. Inte sällan tar sig debattprogrammen formen av offerritualer, där personer med kontroversiella/avvikande åsikter verbalt massakreras av en blodtörstig mobb. Förbjud skiten!

Aftonbladet eller Expressen! Samma nyheter i något olika färgsättning, samma politik i något olika färgsättning. Staten är en förvaltare, som förvaltar staten och upprätthåller staten. FOLKE! HALLÅ!! När i himlens namn ska du vakna? - Det märkliga är nämligen att det behövs så otroligt lite för att den här farsen ska ta slut. Det enda som krävs är att du - just DU - inte går och röstar. Svårare än så är det inte. Det krävs inga blodiga revolutioner, inga skräniga rebeller eller anarkister, vars "direkta aktioner" mest består i ockupation av utdömda fastigheter samt våld och vandalism.

Det behövs inga upplopp, inga protestmarscher. Det krävs inga militanta "antifascister" som med sitt våld förhindrar vissa medmänniskor ifrån att uttrycka sin åsikt, därför att just dessa personer i sin tur med våld vill förhindra andra människor ifrån att uttrycka sin åsikt! Det krävs ingen ideologi, inga högstämda tal med darr på stämman. Det krävs ingen folkrörelse och framför allt ingen "stark ledare". Det krävs bara att DU ger fan i att rösta, att DU inte aktivt skänker DITT medgivande till den här farsen. Vad du sen gör är upp till dig.

Ett förslag skulle kunna vara att du, ifall du känner dig manad, engagerar dig lite mer i din bostadsrättsförening, eller i någon form av grannsamverkan. Det är som regel bäst att gräva där man står. Det är dessutom så att autonoma människor, som sköter sig själva, har väldigt lite behov av myndigheters inblandning. Det enda reella behov de har är av det skydd som våldsmonopolet utgör, eller åtminstone borde utgöra. De har ett behov av skydd mot våld och kriminalitet. De har dessutom behovet av ett oberoende rättsväsende som kan ge skiljedomar i olika tvister, som kan garantera rättvisa och likhet inför lagen, när de själva är oförmögna att lösa sina konflikter internt.

Det brukar sägas att staten utgör ett kollektivets förtryck av individen, men det är väl snarare så att en fungerande rättsstat är individens enda möjliga skydd mot kollektivets (omedvetna) grupprocesser, det enda möjliga skyddet mot den kulturella konformitet som kollektivet så ofta vill påtvinga den enskilde. Anarkismens gulliga fantasi om fristående och autonoma kollektiv utgår ifrån att all mänsklig maktsträvan skulle försvinna av sig själv, bara de självstyrande enheterna blev små nog.

Det lilla autonoma kollektivet är säkert en jättemysig styresform - det vill säga för dem som delar det lokala kollektivets åsikter. Frågan är dock hur pass mysig tillvaron blir för avvikarna, i synnerhet om där inte finns någonstans att klaga, inget statligt våldsmonopol eller ett rättsväsende som kan gripa in då gruppdynamiken börjat skena inom det ena eller andra kollektivet.

Ifall människan hade varit god av naturen så hade anarkismen eller kommunismen varit de enda möjliga ideologierna. Faktum är att en politik som inte ytterst strävar efter ett klasslöst samhälle är en meningslös politik. Problemet ligger i vad man anser att begreppet "klasslös" innefattar. I den socialistiska och/eller kommunistiska världsuppfattningen så har tolkningen nästan alltid varit att "samhället" en dag ska äga produktionsmedlen. Slutresultatet ska alltså bli att alla en dag blir fullkomligt jämställda; det vill säga att de är lika mycket ägare, som de är arbetskraft, som de är konsumenter. Ingen ska alltså äga mer än någon annan, ingen ska bestämma mer än någon annan.

Häri ligger ett problem. Vissa människor har mer talang än andra, jobbar hårdare, är smartare och mer målinriktade. De blir därför inte sällan mer framgångsrika än sina kamrater. Kommunismens och socialismens svar på detta har varit konfiskation och/eller hård beskattning. De driftiga har bestraffats. - Ifrån att ha varit en av de vackraste tankar mänskligheten tänkt: "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" så har alltså denna vackra tanke oftast resulterat i övervakningsmaskinerier som sett till så att ingen växt sig för stor, begränsning istället för utveckling.

Jag har visserligen alltid betraktat borgerlighet som en form av kollektiv empatistörning, men i detta avseende förstår jag borgarna. Det här är nämligen idioti. Det är dåraktigt att exempelvis ha progressiva skattetabeller, eller skatt på redan betalda objekt - som exempelvis fastighetsskatten, samt alla andra former av skatter som inte är lika för alla. "Skatt efter bärkraft" låter ju väldigt fint, men i varje differentierat skattesystem uppstår det bisarra företeelser. Det är sjukt när människor exempelvis tackar nej till en befordran med högre lön, därför att de i så fall skulle förlora på det när skatten är dragen och när bidragen, exempelvis bostadsbidraget, sänkts i förhållande till den nya och högre inkomsten.

Två saker har borgerligheten rätt i: För det första måste det löna sig att arbeta. Det ska i alla lägen vara bättre att utvecklas i sitt arbete än att inte göra det. För det andra måste beskattningen vara lika för alla. Bäst vore det, enligt min mening, ifall den blev strikt procentuell och enhetlig. Bäst vore det ifall den blev en ren transaktionsbeskattning, alltså att staten tog ut en viss procentavgift på alla transaktioner. Jag är fullt medveten om att detta skulle bli problematiskt och väcka ett ramaskri ibland dem som handlar med exempelvis värdepapper. Det skulle också innebära att ifall en farmor sätter in en slant på barnbarnets konto till födelsedagen så skulle den beskattas på samma sätt som varje annan transaktion, exempelvis löneutbetalningen.

Vad är statens intresse här? Statens intresse är att få in pengar för sina utgifter. Vem eller vad som genererar dessa pengar är inte statens problem, så länge förvärvet av dem inte sker i strid med statens lagar. I ett skattesystem med transaktionsbeskattning skulle det inte finnas något behov av personliga deklarationer. Man skulle inte ens behöva registrera transaktörernas personuppgifter. Eftersom det i ett sådant system skulle vara själva transaktionen som beskattades, så skulle man så klart göra BÅDA transaktörerna ansvariga för att transaktionsskatten blev inbetald!

Det skulle helt enkelt fungera som moms, med den skillnaden att både den som säljer och den som köper något (varor/tjänster/arbete) gemensamt skulle bära ansvaret för att skatten betalades in. I dagens läge, när de flesta transaktioner registreras digitalt, så är det inget problem att ge varje transaktionen en egen identitet - ett eget transaktionsnummer. Detta nummer skulle kunna fungera både som ägarbevis och kvittens. Ett sådant nummer skulle sannolikt bli en framtida förutsättning för att få försäkra sin egendom hos olika försäkringsbolag.

Identiteten hos dem som utför transaktionerna skulle på så vis kunna vara konfidentiell för den reguljära personalen hos Skatteverket med flera myndigheter, utom för polis och åklagare i händelse av brottsutredningar. Det borde inte erbjuda några problem att integrera ett sådant beskattningssystem med de olika kontokortsföretagens system samt med bankernas redan existerande system. Insättning och uttag ifrån eget konto skulle naturligtvis inte beskattas, endast köp/betalning/överföring till andras konton.

En procentuell beskattning av Sveriges samlade omsättning skulle således exakt motsvara skattetrycket. En sådan beskattning skulle därför också, likväl som Riksbankens räntesättning idag, kunna användas som ett verktyg för att bromsa, respektive stimulera ekonomin, genom att procentsatsen reglerades i förhållande till världsekonomins utveckling.

Låt oss då raskt gå vidare till vad skattepengarna bör användas till, vilket osökt för oss in på frågan om vem staten är till för. Staten tillhör dess medborgare. Så enkelt är det. Så länge som dessa medborgare inte begår ogärningar gentemot andra medborgare så har staten inget att skaffa med vad medborgarna gör och inte gör, förutom att tillse så att alla betalar sin skatt. Denna "medlemsavgift" möjliggör bland annat våldsmonopolet, alltså statens försvar mot både yttre och inre fiender.

Vem är det då som våldsmonopolet, alltså militären och rättsväsendet, ska skydda? - Den enskilda medborgaren förstås! Någon annan entitet existerar nämligen inte. "Vanliga Folke" är en fantasifigur, en föreställning som inte borde ha mer relevans än begreppet "ras". Det finns inget folk! Det finns åtminstone inget enhetligt folk. Vad som däremot finns är en stat och dess lagar, samt de medborgare som omfattas av dem.

Staten ska vara till för den enskilda medborgaren/innevånaren. Ifall den inte ger varje enskild individ möjligheter till att ständigt förbättra sitt ekonomiska och kunskapsmässiga läge så är staten dysfunktionell. Står den inte som garant för det medborgerliga likavärdet så är den meningslös.

"Folket" är en entitet vars existens inte kan definieras eller bevisas. Det finns således ingen kollektiv nytta att kämpa för, såvida denna inte tillkommer varje enskild individ lika. De skattepengar som staten (samt kommuner och landsting) drar in måste således komma alla till del på ett rättvist sätt. I annat fall tillhör inte staten medborgaren, utan medborgaren staten. För att denna rättvisa fördelning ska kunna sägas äga rum, så måste alltså samtliga medborgare i denna stat ha samma möjligheter och rättigheter; alltså samma tillgång till rättsväsendet, till utbildning - OCH till en grundläggande försörjning!!

Dessa måste vara absoluta och ovillkorliga rättigheter. Statens inkomster måste, förutom att bekosta dess förvaltning och försvar, också täcka de basala behoven hos varje medborgare. Detta kan ske i form av en medborgarpenning som motsvarar kostnaden för enkel kost och logi, kläder med mera. Utan att nämna några summor så borde storleken på en sådan medborgarpenning ligga någonstans i närheten av exempelvis studielånet, folkpensionen, eller socialbidragsnormen (inklusive den genomsnittliga hyreskostnaden per enskild hyresgäst i Sverige).

I förlängningen så innebär förstås en sådan reform en stor omstrukturering av många myndigheter och institutioner. CSN, alltså Centrala Studiemedelsnämnden skulle läggas ner (och alla studieskulder nollas). Arbetsförmedlingens övervakande verksamhet skulle upphöra och myndigheten skulle troligtvis till större delen läggas ner. Detsamma skulle ske med försäkringskassan, som skulle säljas ut och delvis bli ett vanligt försäkringsbolag (som förmodligen skulle konka rätt snart...)

Vidare så skulle det behöva ske ett "skifte" i förhållande till pensionssystemen, en frivillig övergång ifrån dagens olika pensionsformer till att pensionärerna istället omfattas av medborgarpenningen. För somliga (framtida) fattigpensionärer skulle det bli en god affär, men inte för alla, därav frivilligheten. Dock bör man sätta ett slutdatum för när de gamla pensionssystemen ska sluta tillämpas, alltså för när all vidare anslutning upphör och då folkpensionen slutligen ersätts av medborgarpenningen. Frivilligt pensionssparande ska förstås inte omfattas av detta skifte.

Alla former av inkomstförsäkringar, som a-kassa, pensionssparande med flera ska vara komplementära och frivilliga. Summa summarum så innebär alltså införandet av medborgarpenningen att man sätter ett absolut "golv" för svenska medborgares inkomst, en nivå som aldrig underskrids. Kommunerna kommer sålunda inte längre att ansvara för sina innevånares försörjning, utan denna blir en medborgerlig rättighet. Socialtjänsterna kommer alltså inte längre att ha några ekonomisektioner eller att utbetala socialbidrag, utan endast att ägna sig åt socialt arbete.

Det stora "skiftet" skulle förstås bli det av alla löntagares löner. Förslagsvis så bör lönerna - initialt - bli exakt lika stora efter skiftet, alltså att lönedelen räknas ner i förhållande till medborgarpenningen så att summan blir identisk efter skiftet. Eftersom detta samtidigt skulle innebära att arbetsgivarna plötsligt fick avsevärt lägre lönekostnader så skulle mellanskillnaden initialt, under en övergångsperiod, betalas in i formen av en tillfällig statlig skatt, som skulle minska gradvis för att slutligen upphöra - i samband med införandet av den procentuella omsättningsbeskattningen.

Uträkningen bakom denna reform är synnerligen enkel, och ryms i en vanlig statsbudget: Hur mycket pengar kostar staten Sverige - INKLUSIVE varje medborgares grundläggande försörjning i form av en fastställd medborgarpenning? - Och vilket skattetryck fordras för att kunna finansiera detta? Alltså: Vilken procentuell skattning bör göras av Sveriges samlade omsättning för att kunna finansiera statens, landstingens och kommunernas utgifter, samt medborgarpenningen?

En sådan här reform skulle få en del effekter. Mycket snart efter införandet av medborgarpenningen så skulle det ske frivilliga massuppsägningar ifrån olika låglönejobb, alltså jobb inom vården, skolan och omsorgen. Det skulle krävas betydligt högre löner än idag för att få människor att utföra arbeten som idag har låg status, eller som är smutsiga och farliga. Med en medborgarpenning i botten så skulle många komma att utbilda sig allt längre. Vi skulle helt enkelt få väldigt många högutbildade personer.

Ett samhälle kan naturligtvis inte fungera med en befolkning som endast har självförverkligandet eller självgestaltningen som mål. Men jag tror inte att det skulle behöva bli ett ekonomiskt bekymmer på sikt. Jag tror att det vi istället kommer att få se är fler lågt betalda eller ideellt arbetande konstnärer, formgivare, journalister, författare, musiker, skådespelare med flera i kreativa, stimulerande eller på andra sätt attraktiva yrken. Med brödfödan garanterad så skulle de enbart tjäna de pengar som marknaden var villig att betala.

Kulturarbetarnas försörjning skulle helt enkelt redan vara ordnad, liksom studenternas och forskarnas (åtminstone de vid universiteten). Det skulle ske ett skifte på arbetsmarknaden. Tidigare låglönearbeten skulle nämligen istället ge mycket hög lön, helt enkelt för att ingen skulle utföra dem annars. Det skulle, med en sådan lönesättning, bli möjligt för arbetsgivarna att ställa mycket höga krav på arbetsinsatsens kvalitet - och att sparka dem som inte håller måttet!

Ett samhälle med en medborgarpenning skulle inte ha något behov av anställningstrygghet i konventionell mening, eftersom tryggheten redan skulle finnas i form av medborgarpenningen. Semestrar, sjukdom, barnledighet med mera skulle inte längre vara arbetsgivarnas sak. Det skulle inte existera några sociala förpliktelser ifrån arbetsgivarnas sida gentemot de anställda, mer än att arbetsplatserna uppfyller gällande säkerhetsbestämmelser, alltså att de inte är ohälsosamma eller farliga.

Framtida anställningar skulle förmodligen bli rena kontraktsförfaranden, där de anställda förband sig för en viss arbetsinsats under en viss tid och där arbetsgivarna förband sig att utbetala en bestämd (sammanlagd) summa i lön för just detta arbete. Formerna för dessa anställningskontrakt borde arbetsmarknadens parter kunna göra upp om, alltså facken och arbetsgivarorganisationerna. Dessa kontraktsanställningar skulle förstås kräva mer av juridiska förfaranden och att fackföreningarna samt arbetsgivarorganisationerna oftare än idag skulle möta varandra i arbetsdomstolen.

När arbetet blivit frikopplat ifrån försörjningen - och skatten blivit lika på alla transaktioner - så skulle det förstås leda till att skillnaden mellan att vara anställd, eller att sälja sitt arbete i rollen som egen företagare, skulle försvinna. Det skulle inte längre finnas någon A- respektive F-skattsedel, eller någon skattsedel överhuvudtaget. Arbetsgivarna skulle slutligen bli till det som de i praktiken alltid har varit, nämligen "arbetsköpare". I någon mening skulle man faktiskt kunna säga att ALLA skulle bli egna företagare! Man skriver ett kontrakt för en viss tjänst (eller en vara) som får ett transaktionsnummer och som man sedan "levererar" och får betalt för, varvid skatten dras. End of story!

Naturligtvis skulle det fortfarande finnas konventionella företag, men deras registrering skulle vara en angelägenhet för patentverket, inte för skatteverket. - Tänk dig: Ingen momsredovisning och ingen bokföring! Inga "Starta eget-bidrag" eller byråkrater som blandar sig i. Det enda som skulle finnas - lika för alla - vore den allestädes närvarande transaktionsskatten, utan vilken inget köp eller ägande skulle vara giltigt. De som idag sysslar med ekobrott skulle i framtiden endast ha en enda typ av brott att bekämpa, transaktionsbrott!

Tänk dig den totala friheten: Jobba om och när du vill! Plugga om och när du vill! Bilda familj om och när du vill! Skaffa barn om och när du vill (inom biologins gränser)! Pensionera dig om och när du vill (tillfälligt eller tills vidare)! Föräldrarna får själva bestämma vem som ska vara hemma med barnen och när; mamma, pappa eller båda två! Med en tryggad och garanterad grundförsörjning så skulle hela livet ligga öppet inför oss. Vi skulle ha en dynamisk arbetsmarknad med en relativt stor personalomsättning, likväl som ett aldrig tidigare skådat nyföretagande. Visst skulle det finnas en och annan som skulle använda friheten till att, iförd brynja, sitta framför TV:n med en starköl i den ena näven och med chipspåsen i den andra, men de allra flesta tror jag skulle försöka göra något av sina liv.

De flesta av oss försöker, så gott vi förmår, att göra detta redan nu. Men hela tiden så finns känslan där, av att man sitter på ett löpande band, av att man passerar station efter station: Dagis, skola, gymnasium (för de flesta), högskola/universitet (för en del) och sedan knega fram till pensionen, eller tills kroppen tar slut - eller tills livet tar slut. Samtidigt passerar vi också andra hållplatser; lekkamrater, skolkamrater, de första trevande förälskelserna, förhållandena, giftermålen och skilsmässorna. Vissa av oss kanske hittar kärleken. Andra intalar sig att de funnit kärleken. Vissa lever i obarmhärtig ensamhet, andra i obarmhärtig tvåsamhet - som Mormor och Kalle.

Vi har blivit slavsjälar. Vi har byggt ett fängelse åt oss själva. Vi sträcker ut våra händer i tomheten och väntar oss att någon ska ta tag i dem, hålla dem kärleksfullt. Vi famlar, som en drunknande, efter någon som ska rädda oss. Vi greppar tag i de som simmar ovanför, tills också de sjunker. Vi vill bli sedda. Vi vill bli bekräftade. Vi vill bli älskade; av de närmaste, de fjärmaste, av Gud! Otillfredsställelsen, behoven som aldrig blev uppfyllda, önskningarna som aldrig slog in - blev alla till begärelse, till en osläcklig törst. Och alltsammans förvandlades till avund, missunnsamhet och slutligen till hat.

Vi tar ut det på andra. Vi pratar skit om varandra. Vi slår. Vi piskar. Vi pissar och skiter på varandra, kör in näven i röven på varandra. Hela livet har förvandlats till lustlös sadomasochism, till ständiga maktspel. Vi är slavsjälar, hyenor som slåss om den sista skinnslamsan. Vi upprättar våra hierarkier, ända in i tvåsamheten. Vi hugger och vi tigger, ylande: "Varför älskar du mig inte? VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG? DUGER JAG INTE, RÄCKER JAG INTE TILL?!?" - Sedan bestraffar vi dem som är i vår närhet, för att vi inte har blivit tillräckligt älskade. Några är så förvirrade att de på allvar tror att detta spel skulle vara kärleken. Det är det inte.

För slavsjälen återstår bara trotset, att tappa saker med flit, att vara olydig, att retas och att på alla andra möjliga sätt obstruera (samt naturligtvis att ta ut frustrationen på hackkycklingarna). Naturligtvis blir vi bestraffade, vi till och med välkomnar straffet som ett slags pervers bekräftelse. Det är bättre att bli åthutad, slagen, eller till och med satt i fängelse, än det är med den totala ensamhet och tomhet som vi bär inom oss. Straffen är åtminstone bekräftelser på att vi finns till. Vi är kanske inte älskade, men vi hörs och syns i alla fall. Vi skriver vår lilla "tag" på betongväggen, vi reser våra runstenar: "Jag fanns!" Kanske gör vi en hemsida...

Vi vill att man ska lyssna på oss. För att försäkra oss om detta så skaffar vi oss makt. Vi ska tvinga dom jävlarna att lyssna på oss! - Katten på råttan och råttan på repet. Hierarkin garanterar bekräftelsen. Makten utövas med stränghet så snart bekräftelsen av rollen försvagas eller uteblir. Du är inte chef ifall ingen erkänner ditt chefskap, inte kung ifall ingen erkänner din överhöghet.

Vi har byggt ett fängelse åt oss själva. Barnen ska tacka för maten. Kvinnorna ska vara kyska - och bara älska dig! Kvinnorna ska skyla sig, för du blir kåt annars! Blattarna ska anpassa sig. Män är djur. Motsatsen till ung och vacker är gammal och ful. Motsatsen till smal och snygg är fet och ful. Vi tar oss rätten att döma och att fördöma. Vår egen moral ska vara allas moral. Är det inte märkligt att ansvaret för moralen alltid tycks ligga utanför oss själva? Är det inte märkligt att vi begär omgivningens bifall för våra önskemål; att vi anser oss värda den uppmärksamheten, den bekräftelsen - efter allt vad vi har gjort för dem!

Alla vill ha nåt! Vi vill alla få våra självbilder bekräftade. Vi omger oss med varandra, pratar med varandra, följer varandra, utvecklas och avvecklas med varandra. Vi tilldelar och tar emot roller och funktioner av varandra. Vi är varandras förutsättning, konstituerar varandras identiteter. Vi är varandras objekt.

Så skapas ett allas förtryck av alla. Det är inte klass mot klass, det är människa mot människa. Vi kallar vår egoism för liberalism, vi kallar vår missunnsamhet för socialism. Vissa känner sig lurade och tror att det är blattarna som har tagit allting ifrån dem, som har skapat känslan av tomhet och förvirring. De blir nazister. De starka och fria människorna blir anarkister. De förstår inte människans mörker, inte hennes kollektiva fångenskap, inte hatet och ofriheten. Kommunisterna är barn! De tror att allting ska ordna sig på en gång. Plötsligt ska alla bli snälla och leva i ett lyckoland! De blir ofta de värsta av dem alla.

Gemensamt delar de allihop tron på att människan blir annorlunda om politiken blir annorlunda. Det blir hon inte. - Vi kommer aldrig att nå målet förrän vi lär oss att låta bli, förrän vi lär oss att avstå. Vi måste sluta begära. Vi måste lära oss att leva med sorgen över att vi aldrig blev sedda som de vi var och är. Vi måste lära oss leva med den stora ensamheten, med tomheten inom oss, med den brännande kärlekstörsten. Innerst inne vet vi att inget föremål, ingen ägodel, ingen fetisch kan tillfredställa oss. Trots detta törstar vi. Vi åtrår. Vi konsumerar. Vi har blivit konsumenter. Vi konsumerar varandra. Vi köper varandra. Vi investerar i varandra och förväntar oss utdelning i form av kärlek.

Men våra gåvor är inga gåvor ifall prislappen sitter kvar, utan bara ett köp av skuld och beroende. Jag lärde mig detta redan som barn och fann sedan hela världen vara byggd enligt samma princip; den kapitalistiska principen, tjänster och gentjänster; världen såsom varande endast en marknadsplats där allt har ett pris, men saknar egenvärde; en värld där inget eller ingen äger ett värde i sig själv, utan allenast ges detta värde av sin omgivning. Ifall något inte kan säljas eller bytas mot något annat så kan det heller inte värderas, det saknar värde. Är du inte till nytta eller skänker tillfredställelse så är du värdelös. Skänker du inte bekräftelse så är du värdelös.

Men minns detta, du som har makt: Den som är beroende av dig älskar dig inte, utan hatar dig! Du vinner aldrig någonsin en människas kärlek, när du med gåvor och annat försöker försäkra dig om den, lika lite som genom tvång. Du måste vara ytterst försiktig med dina gåvor. Du får bara ge om givandet i sig skänker dig glädje, om du säkert vet att du älskar denna människa - och om du är säker på att din gåva inte skapar skuld! En gåva måste vara ett utgivande ifrån en fri människa till en annan fri människa. Detta är kärlek och godhet. Allt annat är tvång och manipulation. - Allt annat är ett köp.

Denna värld efterfrågar styrka, skönhet, ungdom och njutningar. Det är en hedonistisk värld av människor som lever ur hand i mun och som kräver omedelbar begärstillfredställelse; människor som endast söker sanningen ifall den stryker dem medhårs - och andligheten av samma skäl. Jag ser människorna som tar för sig. Men av dem som utskänker, av dem som lyser upp vägen för sin medmänniska, ser jag intet. Fångna i vår omedvetenhet och i våra kompensatoriska begär så förvandlas vi till automater, till begärsmaskiner. Vi ställer KRAV på varandra! Vi har byggt ett fängelse åt oss själva.

Vi måste släppa varandra fria, inom familjen, likväl som inom samhället. Vi måste sluta förvänta oss saker. Livet är ett utskänkande. Vi måste ge allt det vi förmår att ge, om än aldrig så lite. Man kan aldrig veta om man är älskad, man kan bara hoppas på det. Det finns inget sätt att försäkra sig om kärlek. Man kan ge den, men inte begära den.

Jag vet vad du kommer att säga. Du kommer att säga att jag skriver allt detta i egen sak, att det är ett slags alkislogik; en svag och oförmögen man som drömmer om ett samhälle där han kan få supa ifred och slippa allt ansvar. - Och visst, det är sant. Jag vill inte ha något som helst ansvar för någon annan än mig själv. Jag vill inte svara inför någon annan än mig själv, med undantag för Gud. Ifall jag väljer att supa så är det mitt val. I fall jag väljer att vara nykter så är det mitt val. Vems val skulle det annars vara?

Kanske har du också fått för dig att jag skulle vara lat, att jag inte tycker om att arbeta. Då ska jag tala om för dig att jag älskar att arbeta. Jag älskar att se något växa fram ur mina händer. Jag älskar att kunna vara någon till hjälp. Jag finner ett berättigande i och för mitt liv när jag får utskänka något. Det är därför som jag blir så förtvivlad när jag ser hur människors arbete värderas; hur det naturliga tillståndet av rörelse och aktivitet, av människors ständiga verksamhet, blivit till krav, plikt och tvång allenast.

Det finns ingen artskillnad mellan ett renodlat slaveri och den arbetsplikt som nu råder i vårt land. När en människas frihet är en frihet under tvång av kapital så är det helt enkelt ingen frihet. Du kanske tycker, liksom de flesta, att var och en av oss ska vara självförsörjande. Då ska jag säga dig, att i så fall behöver vi inget samhälle överhuvudtaget. Det fanns en tid då vi alla verkligen var självförsörjande. Det var under tidig stenålder, när vi var jägare och samlare. Då fanns det bara kringströvande familjegrupper som levde ur hand i mun, av det som naturen gav.

I dagens samhälle finns det människor som inte utför något som helst arbete. Det gäller förstås barn, gamla och sjuka, samt också de arbetslösa. Dessa är de människor som arbetsmarknaden (för tillfället) inte har behov av, eller som av ett eller annat skäl antas vara oförmögna att arbeta. Utöver dessa tillkommer de som är så välbeställda att de inte behöver arbeta ifall de inte har lust. En del av dem utför volontärarbete för olika välgörenhetsorganisationer. Det är väl också arbete, eller? Det finns de som jobbar väldigt mycket för väldigt lite, liksom de som jobbar väldigt lite för väldigt mycket - och allting däremellan.

Det är nämligen så att arbetsmarknaden är just en marknad, alltså en plats där arbetet köps och säljs. Detta innebär att det är arbetsmarknaden som bestämmer det ekonomiska värdet på arbetet, åtminstone om det är en FRI marknad! När en av våra mest kända företagsledare för ett antal år sedan begärde 900 miljoner kronor i avgångsvederlag, alltså närmare en miljard, så väckte det ett publikt ramaskri. Vanliga Folkes paroxysmer berodde nog inte i så stor utsträckning på omoralen, i att begära en sådan fantasisumma för en enskild människas arbete. Mer berodde det nog på den nivelleringsälskande svenska kulturen, där varje form av självförhävelse ses med oblida ögon. - Sen så blev förstås Vanliga Folke jävligt avundsjuk också!

Ända sen jag var barn har jag arbetat. Redan som fem- eller sexåring sattes jag i slavarbete på lekskolan, där jag mot min vilja tvingades sy kulörta mönster i nåldynor. För detta uppbar jag ingen som helst lön, förutom min mors spelade tacksamhet över dessa föga estetiska alster. Betalningen, i form av godis och leksaker, fick jag för ingenting. "Inkomsten" var fullständigt frikopplad ifrån "arbetet". För mitt slit i skolan fick jag heller ingenting, utom stryk och hån ifrån mina klasskamrater, särskilt ifall jag presterade för mycket. Då var man nämligen "plugghäst". Alltså började jag istället att underprestera, åtminstone i de ämnen som jag tyckte minst om. Det var alltså mer (socialt) lönande att vara lite halvdålig.

Det var med andra ord lite grann som mitt jobb på försäkringskassan, alltså på försäkringskassa nummer två. Jag har ibland arbetat utan att få mer pengar än om jag skulle ha varit arbetslös. Jag har under en förhållandevis stor del av mitt liv levt på bidrag, vare sig dessa har kommit ifrån Mormor eller ifrån samhället. Jag har alltså fått betalt för att göra ingenting, eller åtminstone inget vettigt. "Pajasverksamheterna" håller jag för intet. Någon enstaka gång har jag uppburit en lön som jag inte på något sätt varit förtjänt av, exempelvis på Sida. Betydligt oftare har jag utfört gott arbete och bara fått otack och kaffepengar.

Uttryck som "självförsörjande" eller "göra rätt för sig" blir till rena absurditeter när jag ser på hur mitt liv har gestaltat sig. Det har aldrig funnits tillstymmelse till koppling mellan arbete och inkomst i mitt liv. - Det är nu som jag tänker chockera dig på allvar: DET ÄR PRECIS SOM DET SKA VARA! På en fri marknad handlar allting om tillgång och efterfrågan. Det finns väldigt liten efterfrågan på illa dekorerade nåldynor, till exempel, medan det finns en väldigt stor efterfrågan på tindrande barnaögon - oavsett om denna finns hos föräldrar eller pedofiler.

Tindrandet skänker nämligen bekräftelse. För vissa människor är detta något som man är villig att betala lite extra för, som ett slags försäkring och en investering i framtida tindrande. Kanske inbillar man sig också att tindrandet skulle vara försett med en prislapp, men så cyniska brukar inte barnen vara - åtminstone inte den allra första tiden. Det professionella tindrandet inträder inte förrän barnen har nått en sådan mognad att de förnimmer sambandet mellan tindrandet och inkomsten, det vill säga tilldelningen av godis, presenter, pengar och beröm, samt lite kladdande av det ena eller andra skälet.

Jag har alltså ganska mycket gemensamt med den överbetalda företagsledaren, han som ville ha 900 miljoner, i just det faktum att det inte existerat någon rimlig koppling mellan verksamheten och utfallet av den. Verksamhet är en sak för sig, tilldelning är en sak för sig, åtminstone på en fri marknad. Ifall nu styrelsen si eller så tycker att en företagsledare är värd en knapp miljard - och har stålar nog för att betala kalaset - så vad fan har du eller jag med det att göra?! I fall du nu ändå lider av det så får du väl undvika företagets produkter och hoppas att andra gör detsamma. Det är ju en fri marknad, eller hur? - Snubben kan tindra! Det är inget snack om saken!

I en helt annan och ofta blygsammare ekonomisk kontext gör de flesta av oss detsamma. Vi tindrar vidare på jobbet eller hos arbetsförmedlingen. Man gör det man måste göra för att överleva. Antingen skaffar man sig makten eller så får man böja sig under den. Men en sak gäller alltid, hur man än vrider och vänder på det, nämligen att man måste ha något att sälja, något som någon annan är villig att betala för. Vi får dock inte blanda ihop det inneboende värdet i mänsklig verksamhet med de belopp som en eventuell marknad är villig att betala för den. Det finns mycket arbete som aldrig har gett en krona i lön, exempelvis de flesta hemmavarande mödrars arbete med hem och barn genom årmiljonernas lopp.

Så varför går vi inte vidare? Är det inte dags för Vanliga Folke att släppa det här nu? Vi har en värld full av människor som måste ha en försörjning. På det ena eller andra sättet så arbetar den absoluta merparten av dem. Ett litet fåtal tjänar väldigt mycket, majoriteten tjänar väldigt lite. Detta är förstås vedervärdigt, men hur ska vi kunna styra efterfrågan på arbetet? Ska vi göra det överhuvudtaget? Är det inte ändå så att alla försök att tämja marknaden har resulterat i ekonomiska och mänskliga tragedier, i (kommunistiska) diktaturer som till sist dukat under på grund av den naturkraft som kapitalismen utgör. I mina ögon är orden "marknadsekonomi" och "kapitalism" exakt samma sak, i det att det handlar om värdesättande och värdeackumulation.

Marknaden uppstår av sig själv, överallt där det finns tillgång och efterfrågan på något. Vad man gärna glömmer i sammanhangen är att staten är en del av marknaden. Staten erbjuder ett landområde för olika verksamheter, infrastruktur och "beskyddarverksamhet". Staten tillhandahåller (mer eller mindre) utbildad arbetskraft. För detta ska staten förstås ha betalt! - Det betyder alltså, eller borde i alla fall betyda, att det är VI som ska ha betalt! Staten tillhör nämligen oss medborgare! Ifall vi inte får betalt så tycker jag att vi ska strejka. Till att börja med så tycker jag att vi ska låta bli att rösta.

För det är nämligen inte bara så att vi inte får betalt, vi betalar också själva för något som vi inte får, det vill säga beskyddet. Sveriges militära invasionsförsvar existerar knappt längre, men vad långt värre är, så är landets medborgare otrygga och har dessutom en rättssäkerhet som är synnerligen variabel beroende på inkomst, klass, kön och etnicitet. Unga människor begår brott som samhället inte börjar beivra förrän ungdomarna redan hunnit bygga upp kriminella karriärer och kriminell identitet, alltså först efter att de fyllt arton år och blivit myndiga.

När brottslingarna sedan hamnar på anstalter av allehanda slag, så lämnar de bara alltför sällan dessa som fungerande samhällsvarelser, som harmoniska och väl fungerande individer. Det är ett fullkomligt svek mot dem som utsatts för brott. Det är ett fullkomligt svek även mot dem som begått brotten. Det är vidare ett svek mot samtliga medborgare, i det att vi tvingas leva i fruktan för de brottslingar som går fria, alltså för dem som samhället svikit i och med att dessa aldrig givits en ärlig chans till rehabilitering och till ett anständigt liv utan kriminalitet.

Medborgarrätt heter inte bara pengar. Den heter också klass och ras. De segregerade invandrarområdena har lämnats vind för våg. De omfattas inte av våldsmonopolet. Men varför ska de som bor där behöva vara rädda i sina bostadsområden, när man inte är det i exempelvis Djursholm? Varför skyddas inte också dessa människor? De flyktingar som staten har släppt in har man naturligtvis samma ansvar för, vad gäller säkerheten. Varför ska de behöva leva i fruktan för brott? Är Rinkeby eller Rosengård inte Sverige?

Har man kanske tänkt sig att det ska bli som i åttiotalsfilmen "Flykten från New York" där man lät de kriminella bebo en egen inhägnad stadsdel, där man gjorde ett fängelse av hela Manhattan?! Även ifall man är rasist, eller rent utav nazist, alltså även ifall man råkar tro att dessa människor tillhör kulturer och/eller raser som är oförmögna att skapa och upprätthålla fungerande samhällen, så har både de och de etniska svenskarna likafullt samma behov: Staten måste tillse att våldsmonopolet upprätthålls, att alla medborgare (och flyktingar) är lika inför lagen och har ett fungerande skydd mot brott.

Det är nämligen så, att ifall inte staten har våldsmonopolet i vårt land, så har någon annan det. Ifall det inte är de vuxna i skolan som har det, så är det eleverna - eller rättare sagt MOBBARNA! Ifall det inte är polisen som har det så är det brottslingarna. Ifall Sverige inte längre kan försvara sig självt eller sina innevånare mot varken yttre eller inre fiender så har vårt land förverkat sitt existensberättigande som stat. Antingen ska staten "leverera" eller så kan den undvaras. - Tills den gör vad den ska, rösta inte!