Sammanträffanden?
Den sjätte februari fick jag jobb inom ett bemanningsföretag och sattes att arbeta på godsmottagningen hos ett komponentföretag i Kista. Egentligen är det märkligt att jag fick jobbet. Jag minns att jag var grymt bakis under intervjun. Jag minns att jag hela tiden satt och funderade över när kvinnan som intervjuade mig skulle upptäcka att jag luktade sprit. Jag förbannade mig själv för att jag inte hade haft vett nog att hålla mig nykter åtminstone dagen innan. Jag kände mig därför lite extra spänd under intervjun. Jag kände hur svetten pärlade fram i pannan, både på grund av nervositeten och på grund av bakfyllan.

Men vi fick något slags kontakt. Det tycktes uppstå en sorts sympati emellan oss. Denna kvinna skulle komma att bli min chef, den så kallade "storchefen" - i motsats till bemanningsföretagets teamleader på plats, som istället fick namnet "lillchefen". Jag har ofta undrat hur det kom sig att "storchefen" inte genomskådade mig. Betänk att jag var påtagligt överviktig, svettades och kanske också luktade sprit. Varför såg hon det inte?!

Jag var både glad och besvärad över att jag fått jobb. Mitt arbete med de nya låtarna och med hemsidan hade tagit fart, men avstannade nu delvis. Jag är osäker på hur mycket jag drack vid den här tiden, men jag förmodar att min konsumtion var i det närmaste daglig. Det nya jobbet började hysteriskt tidigt om mornarna och min dygnsrytm kollapsade på grund av detta. Drickandet gav en dålig sömn överlag, så lösningen på problemet blev att jag allt som oftast sov en stund efter jobbet. Mitt dygn blev om vardagarna på så vis uppdelat i fyra block, räknat ifrån kvällen innan; supa på kvällen, sova en kort och dålig fyllesömn, vakna bakis och undersövd, jobba, åka hem och sova ordentligt ett par timmar, supa - och så vidare. Arbetet med hemsidan avstannade inte men gick på sparlåga.

Musiklivet bestod mest av körsång. Kören gav en jubileumskonsert under februari, med anledning av att man existerat si eller så länge (av oklara skäl). Förvånansvärt nog så hade man lyckats värva en känd sångerska till att medverka. Given de märkliga sammanträffanden jag haft med Carola så hade det inte förvånat mig ett dugg ifall det hade varit just hon som skulle framträda, men så var det alltså inte. Sångerskan i fråga var istället en kvinna någonstans kring de femtio, något av halvkändis ifrån TV och med en karriär som var i dalande. Vi män i kören noterade att hon såg bra ut. Även tenorkvinnans son, som väl var ungefär hälften så gammal som sångerskan noterade att hon såg bra ut, också bakifrån: "Schysst baja!" - Jag hade aldrig hört uttrycket förut och skrattade högljutt åt den lakoniska beskrivningen.

Vår dirigent, Hysterikan, hade uppenbarligen och förvånande nog vissa kontakter inom musikvärlden, eftersom hon hade lyckats ragga upp den här synnerligen välsjungande sångerskan, samt även lyckats förlägga konserten i Kungliga musikaliska akademins lokaler på Nybrokajen 11. Fast förklaringen var kanske enklare än så, kanske handlade det bara om att kören fick betala kalaset med en försvarlig andel av intäkterna ifrån konserten. Jag vill minnas att hela produktionen gick med förlust. Mamma och Calle var förstås och tittade på spektaklet. De gjorde de ofta, både under tiden för den gamla och för den nya kören. Faktum är att det är körsångares familjer, vänner och bekanta som betalar för det mesta av Sveriges körsång. - Ärligt talat, vem bryr sig om körsång? Hur många procent av dina skivor eller nedladdade musikfiler består av renodlad körsång? Inte särskilt många, eller hur?

Hysterikan var förstås lika bajsnödig som vanligt inför konserten, vilket var en effekt av att kören gav så pass få konserter per år. Betydelsen av våra fåtaliga konserter blåstes därför alltid upp till ofantlighet. Det var på liv och död för Hysterikan ifall kören sjöng rätt eller fel. - Jag hade alltså äntligen funnit min musikaliska like! Jag hade funnit en person med en totalt hysterisk inställning till sitt eget kreativa liv. Skillnaden mellan mig och hysterikan var egentligen bara den att hon hade en betydligt större samling människor framför sig, människor som hon hade ett visst ansvar för. De var människor med många behov, bland annat behovet av en lyhörd och kompetent ledning, men detta förblev blott en dröm. (Vad gäller min egen hysteri i mina olika band så får mina kära bandkamrater bli mina domare...)

Livet bestod mest av jobb och en smula körsång. Jag hade sällan ork för att jobba med hemsidan i veckorna, utan det fick bli på helgerna. I början gick det också trögt på det nya jobbet. Det kändes som om allting tog evigheter att lära sig, vilket förvånade mig eftersom det på ytan föreföll vara rätt enkla arbetsuppgifter. Något senare förstod jag att det var den stora mängden av små delmoment samt alla små avvikelser ifrån regelbundenheterna som tröttade hjärnan. Stort sett kunde man säga att det var gods och post in, samt gods och post ut, men sen så tillkom data- och pappershantering samt viss service gällande printrar med mera. Det var helt enkelt ganska mycket information om man la ihop alltsammans.

En av de kvinnor som arbetade i huset hade exakt samma namn, både för- och efternamn, som den nyligen avlidna kvinnan i min kör. Jag fann sammanträffandet ytterst olustigt. Ett annat sammanträffande var att golvet i Kista centrum pryddes av zodiakens olika stjärnbilder. Dessa sammanträffanden, tillsammans med det faktum att jag befann mig i en ort vars namn, Kista, väckte den uppenbara associationen till just en kista - en likkista - fick det hela att kännas ödesmättat.

Jag hade uppfattat den långa tiden, ifrån då tecknen först börjat uppenbaras för mig - i drömmar och längs min väg genom livet - som nära förknippad med en symbol. Symbolen var "den hängde" - alltså kort nummer tolv av tarotkortlekens 22 trumfkort. "Den hängde" förknippas framförallt med hjälplöshet, väntan och uppgivenhet; med att vara utlämnad till nåden för sin frälsning. - Nästföljande trumfkort i tarotkortleken, kort nummer tretton, är "Döden".

Min resa fram till det första tecknet, till talet 444, hade påbörjats 1994 (Se 1994 för detaljer) med att jag passerade den zodiakbeprydda klockan i Västertorp, bestående av tolv stjärnbilder. Ifall man adderar siffrorna i talet 444 så blir de just talet tolv; 4+4+4=12. Talet 444 delat med 12 blir 37. - Talet 37 är mycket intressant i sammanhanget: 9x37=333 och 3x3=9 (3+3+3=9). På samma sätt förhåller det sig med 12x37=444 där 3x4=12 (4+4+4=12), liksom med 21x37= 777 där 3x7=21 (7+7+7=21). - Dessa var de tal som under de senaste TOLV åren så ofta hade dykt upp längs min väg, ifrån 1994 till 2006, vilket också var det år då jag skulle fylla 44 (i årets fjärde månad, som vanligt). Dessa var de magiska talen; 333, 444 och 777!

Det år då M lämnade mig, 1999, var jag 37 år. Detta var också det år då jag senast hade haft en reguljär anställning, alltså för SJU år sedan. Jag påbörjade min nya anställning på årets 37:e dag, den 6/2 2006. Undantaget nollorna i mitten av 2006 så finns här två ytterligare siffror, 2 och 6; 2x6=12 och 6/2=3 - samt att jag förstås föddes 62! (Glöm heller inte att 6+2=8, liksom att 4+4 också är åtta - och att jag som sagt fyllde just 44 det här året!) Borträknat själva födelsedagen så var det exakt nio veckor ifrån det att jag började jobba tills dess att jag skulle fylla år, alltså 3+3+3 veckor. Min födelsedag föregås varje år av 99 dagar - alltså 3x33 dagar, utom under skottår då det är 100 dagar. Jag fyller alltså år på den hundrade dagen, eller under skottår på den 101:a dagen.

Datumet för min födelsedag är den 10/4. Låt oss då titta på ifall det finns något släktskap mellan talet tio och talet fyra. Den som läst något om Pythagoras och pythagoréerna blir inte förvånad ifall jag gör följande påstående: Tre gånger fyra ger tio! - Det låter vansinnigt eftersom alla vet att 3x4=12, men titta på figuren nedan så förstår du:

Figuren, med dess tre sidor om fyra punkter vardera, kallas för Tetraktys. För Pythagoréerna var den en helig symbol, en totalitetssymbol (liksom också talet tolv symboliserar totalitet, i bland annat zodiaken). Varje sida i triangeln består av fyra punkter. Triangeln utgörs av de fyra första talen1, 2, 3 och 4: 1+2+3+4=10.

(Gällande den mindre triangeln ovan så kan man förstås, på samma vis, hävda att tre gånger tre ger sex. 1+2+3 ger visserligen i realiteten sex punkter i triangeln, men symboliskt sett så utgör figuren som sagt ett trefaldigt tretal - alltså talet nio!)

Som jag kunde se det så fanns inte skuggan av ett tvivel: Mitt liv reglerades i enlighet med ett underliggande mönster! De många sammanträffandena kunde inte ens med den bästa vilja tillskrivas slumpen. Kanske kunde ingenting jag gjorde, tänkte eller sa ändra på sakernas tillstånd. Jag fördes på en våg genom tiden. Kanske var jag innesluten i en bubbla, som jag inte kunde ta mig ur av egen kraft - och som heller ingen kunde nå mig i. Jag var i Kista - och kanske snart i en kista! För talet tolv kunde inte ha manifesterat sig tydligare än vad det hade gjort. Talet tolv hade gjort sitt. Det var dags för talet tretton, dödens tal. Kort nummer tretton i tarotkortleken var "Döden"!

Den spårvagn som jag i min dröm, TRETTON år tidigare, klivit ur - inför mötet med den okända kvinnan invid S:ta Birgittas kyrka i Nockeby - bar nummer 12 och kallades i folkmun helt enkelt för "Tolvan". Nockeby var slutstationen. - Hade jag nu kommit fram till min egen slutstation, TRETTON år senare?! Var den ansiktslösa och svartklädda kvinnan i min dröm i själva verket en symbol för döden? Det hade funnits en erotisk ton i drömmen, ett möte - men också ytterligare en resa: Efter vårt möte utanför kyrkan så befann hon och jag oss plötsligt ombord på en buss, en buss på väg ut mot Mälaröarna, väster om Bromma och Nockeby. Vi reste västerut, i riktningen för den nedgående solen.

Drömmen kom aldrig till slut. Jag vaknade i ett tillstånd av höggradig upphetsning, för drömmen hade som sagt också ett erotiskt innehåll. Kvinnan återkom i ytterligare en dröm, där hon stod och målade. Hon var en skapande kvinna - och i den senare drömmen var hon inte lika kärleksfull utan verkade mest vara arg på mig för någonting. I den drömmen bar hon himmelsblåa kläder. Det var nästan övertydligt. Jag lämnade talet tolv - "den hängde" - bakom mig, för att börja arbeta på en plats där en av de anställda kvinnorna bar samma namn som en nyligen död. Jag befann mig i KISTA. Tolv övergick i tretton.

Det enda som var konstigt var att döden redan hade varit överallt omkring mig under de senaste åren. Det var så många som redan hade gått bort. Betydde detta att turen nu hade kommit till mig? Eller handlade det kanske inte alls om min fysiska död? Gällde det något annat? Var denna död symbolisk? Skulle jag uppleva "den mystika döden" - alltså utsläckelsen av jaget, av alla föreställningar? Men hur och var skulle detta ske? Skulle det hända på jobbet, eller någon annanstans i Kista, på vägen dit eller därifrån? Skulle jag möta mitt hjärtas utvalda, min upplysning, min/mina läromästare - eller bara slutet på hela jävla skiten?!

Samma kneg - fler chefer
Jag mötte inga änglalika varelser. Mest mötte jag min handledare, som inte var det ringaste änglalik. Han var min instruktör och den borne vaktmästaren. Hela stuket var väldigt mycket stockholmsknegare; tips och trav, föredrog öl framför vin - en utpräglad fixa-och-donasnubbe. Han hade en trankil och ganska resignerad attityd i förhållande till jobbet och till den dubbla uppsättning chefer som arbetet inom ett bemanningsföretag medförde. I hans fall var det dessutom en trippeluppsättning av chefer eftersom han i sin tur var inhyrd ifrån ett annat bemanningsföretag. (Det finns en förklaring härtill, men den är inte särskilt intressant så jag förbigår den just nu.)

Emellanåt hade dock frustrationen ansamlat sig i sådan utsträckning att han indignerat släppte ut sina åsikter om chefliga privilegier, orättvis lönesättning eller vad det nu kunde vara. Eftersom han var väldigt fotbollsintresserad så var naturligtvis de hisnande belopp som vissa fotbollsproffs drog in ett återkommande ämne för hans tirader. Där hade jag inga kunskaper och heller inte mycket till åsikter.

Det var lite "knyta näven i byxfickan" över det hela. Han hade på sätt och vis resignerat och accepterat världen för vad den var, full av ovärdiga chefer och oförtjänt rikedom. Själv var han en fattig ungkarl som bodde i en liten och naturligtvis något för dyr lägenhet. Tips och trav var för honom den enda vägen till möjlig frälsning. Jag var rätt ny, så den information jag fick av honom - om hur annan personal tydligen kunde komma och gå som de ville, medan vi som var längst nere i hierarkin knappt hade lov att gå på muggen - fick passera tills vidare. Jag hade nog med att lära mig jobbet.

Själva arbetsplatsen var rätt märklig. Komponentföretaget hade förut varit en stor arbetsplats med många anställda och många olika avdelningar som sysslat med många olika saker. Jag fick intryck av att det också hade varit en hierarkisk arbetsplats med märkbara avstånd mellan dess olika skikt. Verksamheten hade, sedan ett par år tillbaka, blivit uppköpt av ett utländskt företag, vars hierarkiska företagskultur var minst lika påtaglig, om inte mer. Trots att personalstyrkan nu avsevärt decimerats så genomsyrades arbetsplatsen av den gamla hierarkin och av specialiseringen.

Ibland blev det en smula absurt. En tekniker av en viss sort kunde ha arbetat under samma tak som en annan sorts tekniker under flera årtionden utan att ha lärt sig sin kollegas namn, eller var åtminstone osäker på det. Teknikerna hade ofta mer kontakt med utländska kollegor, involverade i samma projekt, än de hade med arbetskamrater i våningen ovanför, våningen under eller i nästa korridor. De som sysslade med ekonomi, med försäljning samt med PR och liknande hade ibland mycket diffusa uppfattningar om vilka teknikerna var - och vice versa.

I denna sektionerade hierarki var förstås vi som arbetade med service allra längst ned. Ibland upplevde jag mig såsom fullkomligt osynlig. Ibland försökte folk hunsa mig. Detta var alltså, för mig personligen, ungefär den sämsta arbetsplats jag kunde ha valt. Dels bestod jobbet av många delmoment, dels varierade arbetsmängden otroligt mycket samt att jag hade låg status. Ifall försäkringskassan hade haft löjligt många möten så var det tvärtom här. Komponentföretaget hade nästan inga möten alls, åtminstone inte med oss ifrån bemanningsfirman. Vi antogs fungera av oss själva utan varje form av samråd. Komponentföretagets anställda såg oss inte som en integrerad del av arbetsplatsen utan som något slags inhysingar, som skulle knega på och inte göra väsen av sig.

Detsamma gällde förstås städfirman, som också utförde internflyttningar och transporter inom huset, samt allt möjligt annat smått och gott. En av städarna hade jobbat i huset i flera årtionden. Det fanns ganska många i huset som inte visste hans namn, trots att han varit inne och möblerat om i allas kontor, ofta vid ett flertal tillfällen. Det var också många som blandade ihop oss; fastighetsskötarna, städarna och godsmottagningen, vilket ledde till att de ibland bad mig och min handledare att ta hand om tomkartonger och liknande, eller om att ordna nya möbler. För vissa människor i huset flöt fastighetsskötarna, städarna och godsmottagningen samman. Vi var de oberörbara, paria som man höll sig för god för att lära sig namnen på.

Ibland gick det åt andra hållet. Vissa var istället överdrivet vänliga, närmast inställsamma, och använde förnamnet i tid och otid: "Peter, jag tror tonern måste bytas på min printer. Är du bussig och fixar det, Peter? - Tack, Peter!" Typ. Det överdrivna förnamnsanvändandet förekom i någon mån hos ekonomifolket, HR (alltså personalavdelningen) samt hos försäljarna. Även vissa av teknikerna, de med högre ställning, använde sig av denna fördolda härskarteknik. Mest förekom det nog hos direktionen. För det var nämligen i förhållande till den som skillnaden i social rang var som tydligast.

• Staten - en reflektion, kring hierarkier och annat.

Inom västerländska esoteriska rörelser har dessa och liknande idéer funnits som en underström under två årtusenden. Det är överhuvudtaget märkligt hur lite vi lär oss om västerlandets mystik i skolorna. De studier, i bland annat historia och konsthistoria, som jag bedrev under åttiotalet på folkhögskola berörde inte alls exempelvis frimureriet, rosencreutzarna, kabbala eller annan esoterisk historia. Väldigt mycket av västerlandets konst blir obegriplig ifall man inte känner till Bibelns berättelser, liksom den också blir ifall man inte är bekant med grekisk (och romersk) mytologi, samt med västerländska mystika strömningar och idéer.

"De små tingens gud"
Sommaren blev alltså en tid för inhämtning och återhämtning. I september blev jag tillsvidareanställd. Detta skapade en mycket ambivalent känsla hos mig. I åratal hade jag gått ifrån den ena pajasverksamheten till den andra, ifrån den ena underbetalda låtsasanställningen till den andra, ifrån åtgärd till åtgärd. Den senaste reguljära anställning jag hade haft var på Sida 1999 och den senaste tillsvidareanställningen var på reklamfirman 1991 och den hade jag själv sagt upp mig ifrån! Jag var helt enkelt inte en del av den ordinarie arbetsmarknaden och jag hade inte heller förväntat mig att jag någonsin skulle bli det. Möjligen hade jag ingen större lust heller. Men nu var jag alltså tillsvidareanställd. Nu skulle jag alltså gå här och dra postvagnen fram till pensionen. Fy fan!

Samtidigt började jag motvilligt att trivas en smula. Jag började gå in för att ge så god service jag kunde, för att göra mitt jobb så bra det bara gick. Detta hängde samman med en insikt som jag gjorde under denna tid - och med konstiga sammanträffanden (igen!). Vart jag än gick, ute på stan till exempel, så tycktes jag stöta ihop med människor som behövde hjälp med vardagens små futiliteter. Folk tappade saker, bar på något tungt, frågade efter vägen. Jag hittade ett passerkort i Kista centrum, vars ägare jag spårade - och så fortsatte det. Det kändes som att jobbet var en integrerad del av detta skeende.

Det finns en boktitel som fastnat i min hjärna: "De små tingens gud." Visst lider jag av hybris, men jag skulle nog inte vilja gå så långt som att kalla mig för en gud. Däremot så började jag se mig själv som "de små tingens människa". Den insikt jag fick, i samband med detta skeende, var att jag sannolikt aldrig skulle uppnå något av det jag drömt om som ung och ung vuxen. Jag skulle aldrig komma att jobba med musik, jag skulle aldrig komma att ha några pengar, skulle aldrig få en karriär, inga framgångar - och jag skulle aldrig få en familj; aldrig göra det största som en människa kan göra i sitt liv, nämligen att bereda väg för det liv som kommer efter.

Mitt hopp hade stått till något annat, till en Guds uppenbarelse, till en annan sorts liv. Allt eftersom året gick så började jag känna en djup uppgivenhet när det gällde Gud. Tecknen hade hopat sig i tretton års tid, men det hände inget. Jag började alltmer tro att Gud aldrig skulle komma in i mitt liv. Jag hade förväntat mig att något skulle ske, men det hände ingenting. Jag trodde inte ens att jag längre var kapabel att välja Gud. Kanske ska jag snarare säga, att välja den hängivet tjänande vägen. Det var nämligen också under denna tid, då jag gradvis givit upp tanken på ett stort andligt steg i mitt liv, som jag också delvis ändrade fokus.

Jag bestämde mig för att ägna mig åt vardagen, inte åt de stora tingen. Jag skulle gå en "liten väg". Jag insåg nämligen att jag är den människa jag väljer att vara, oavsett om Gud existerar eller inte - och alldeles oavsett om jag själv och allt det jag gjort i mitt liv finns noterat någonstans, eller om det bara försvinner in i evig tomhet och glömska. Jag kom underfund med att jag kunde välja den tjänande vägen i alla fall, att jag var den människa jag valde att vara i varje enskilt ögonblick. Ögonblicket är nämligen mitt! Nu och alltid, så länge jag lever.

Vem ville jag då vara? Kunde jag, så att säga, välja Gud även om Gud inte valde mig, även om alla tecknen under årens lopp inte tycktes göra annat än att rabbla fram arketypisk rappakalja? Jag fann mig plötsligt vara ensam i ett likgiltigt kosmos, ensam med mitt medvetande, instängd i mig själv. Jag var oförmögen till de stora gärningarna, så jag fick ägna mig åt de små. Jag kunde inte längre bara sitta och vänta på något stort!

Men ändå så undrade jag över varför alla dessa människor korsade min väg, alla de som tycktes behöva hjälp med småsaker. Jag hade ingen aning, men jag trodde mig se hur mitt framtida liv skulle bli. Jag såg hur min återstående livsgärning skulle komma att bestå av göranden som var så små att de bara, på sin höjd, kunde bli marginalanteckningar och fotnoter i andra människors liv. Mitt liv skulle skingras! Det var kanske detta som "Döden" betydde, åtminstone i mitt liv. Min energi skulle komma att sippra ut i formen av små droppar.

Hav och floder bär namn. Till och med ett gyttjigt och lite smålöjligt dike som Bällstaån är namngivet. Men ingen minns en enstaka regndroppe. Även ifall man kanske minns en enstaka droppe på kinden under en alldeles särskild dag i sitt liv, så kommer den aldrig att bära ett namn. Anonym ska den dunsta bort och så småningom glömmas. Jag kommer att tänka på en av bandet Bob Hunds albumtitlar: "Jag rear ut mitt liv, allt ska bort!".

Jag skulle alltså bli tvungen att acceptera min osynlighet. Jag har alltid varit osynlig, en filmduk på vilken andra människor projicerat en bild av mig som de själva fabricerat. De har gjort mig till mobboffer, till mobbare, till intelligent, till dum, till en språklig talang, till matematiskt obegåvad, till ett snällt barn, till ett jobbigt barn, till en dålig anställd och till en bra anställd. Framför allt så har de nästan alltid tillmätt mig en agenda. Men jag har ingen.

Jag vill bara vara en fri människa, det är allt. Ifall jag vill bli rik så är det endast av det skälet att jag vill vara oberoende, att jag vill vara fri. Jag vill inte dominera någon och vill inte bli dominerad av någon. Jag vill inte vara chef. Jag vill inte ha makt. Inte heller vill jag vara någons undersåte. Jag hatar alla maktspel mellan människor, men vart jag än vänder mig så möter jag ängsliga människor på sin vakt emot allt och alla.

Det är som ett slags paranoia. Ständigt försöker de lista ut vilka avsikter jag kan tänkas ha, vilken min agenda är. De är livrädda för att någon ska beröva dem den position som de har skaffat sig, eftersom den, mer eller mindre, hänger samman med deras identitet - alltså med hur de (tror att de) uppfattas av andra. De är livrädda för att någon ska dra ner byxorna på dem. De är livrädda för att avslöjas, livrädda för att deras identitetsbygge ska rämna i en kollision med sanningen. De gömmer sig i hierarkierna, de gömmer sig i kostymer och arbetskläder. De gömmer sig bakom titlar och filofaxer, palmtops och pappersbelamrade skrivbord.

Jag tror det skrämde människorna på min arbetsplats att allt detta var utan värde för mig. Jag hade ingen relation till det. Jag hade aldrig anpassat mig till arbetslivet, jag hade helt enkelt inte varit där tillräckligt länge, åtminstone inte under någon längre sammanhängande tid. Jag hade byggt upp min identitet utifrån mig själv, eftersom det aldrig funnits någon - åtminstone under en längre sammanhängande tid - som kunnat spegla mig. Jag var mig själv, inte för att jag med säkerhet visste vem den personen var, men för att jag saknade referenspunkterna för att kunna anpassa mig till en förväntad roll. Jag var ingen riktig anställd. Jag var jag.

Detta gjorde mig på sätt och vis till en fri man. Jag var ingens slav. Jag behandlade alla lika. Däremot VALDE jag att vara en människornas tjänare, både på jobbet och utanför det. Men det höll inte, för samtidigt började jag nämligen bli arg. Vår chef på bemanningsfirman hade, i sin rädsla för att förlora entreprenaden, prutat på priset för våra tjänster, vilket dels gjorde oss färre, dels reducerade arbetstiden för en av oss. Denna neddragning skapade ett slags stress samtidigt som ambitionen var att allt skulle fortgå som vanligt.

Jag ska försöka förklara skälet till den ilska som började växa inom mig. Jag tycker om att hjälpa till. Det handlar inte - vilket många säkert förmodar - om att jag fiskar efter beröm och/eller uppskattning. Detta är inte skälet. Skälet ligger istället i verksamheten som sådan. Jag ger mig själv värdet av den verksamhet jag utför. Jag är till för någon, alltså existerar jag. Gör jag inte detta så är jag bara ett singulärt medvetande i ett meningslöst kosmos. Själva givandet av något, hur litet eller obetydligt detta än må vara, blir till en glädje i sig för givaren.

När Tage Danielsson låter sin Karl-Bertil Jonsson ge en flaska rakvatten till en gammal kärring och Sartre på franska åt en diversearbetare på ölkaféet (även om det senare förmodligen är en idé hos filmens tecknare Per Åhlin) så är uppenbarligen inte gåvan vitsen, utan givandet! Föreställer man sig emellertid att Tage Danielsson skulle ha skrivit en "Karl-Bertil 2 - återkomsten" där alla mottagare av gåvor nu hade vant sig vid dessa som något normalt - och börjat ställa krav på gåvornas innehåll - så får vi ett helt annat läge. Då får vi istället det läge av orimliga förväntningar som min arbetsgrupp och min närmaste chef började uppvisa. Ju mer jag ställde upp, ju mer fordrades. Arbetet var ett svart hål som slukade alla insatser, men som aldrig gav något ifrån sig.

Vår "slimmade" arbetsgrupp skulle ha behövt en kulturell omställning för att kunna hantera neddragningen, men någon sådan ägde aldrig rum. Allt skulle fortgå som vanligt. Vår gruppledare, alltså "lillchefen" - inte att förväxla med "storchefen" som var den som tecknade (bland annat vårt nya bantade) kontrakt - stod inför utmaningen att organisera och leda arbetet under nya förhållanden, men valde att gräva ner huvudet i sanden. Vår ordinarie arbetsgrupp bestod nu av två receptionister, en godsmottagare (lilla jag), lillchefen samt en IT-assistent på 75 %.

Lillchefen hade motvilligt förstått att villkoren ändrats, men drog aldrig slutsatsen att denna förändring skulle omfatta hela arbetsgruppen. Det vill säga att ifall man drog ner kapaciteten i ena änden, så behövde man tillföra lite kapacitet i den andra änden för att uppnå jämvikt vad gällde neddragningens effekter. Jag noterade att jag nu blivit helt ensam om mina arbetsuppgifter och att det inte fanns någon tillräckligt kunnig ersättare i händelse av exempelvis sjukdom. Jag frågade lillchefen hur vi skulle göra ifall jag blev sjuk. Hon svarade: "Du får inte bli sjuk!" (Sic! - eller snarare "Sick"!)

Planen för att hantera mina semestrar var lika genial. Jag skulle ha mobilen påslagen under semestern, samt förstås även vid sjukdom, så att mina kollegor kunde nå mig ifall de hade frågor. - Anledningen till att de kunde tänkas ha frågor om mitt arbete var att de inte kunde mitt arbete. Anledningen till att de inte kunde mitt arbete (ordenligt) var att de sällan eller aldrig utförde det. Situationen var alltså absurd.

Eftersom godsmottagningen hela tiden skulle vara bemannad så var jag beroende av att någon av kvinnorna (för nu var jag ende man) löste av mig under postrundorna och lunchen. Det kan man ju då tycka vore ett utmärkt tillfälle att, i lärdomssyfte, emellanåt utföra någon av godsmottagningens arbetsuppgifter. Ifall de hade gjort detta så skulle det i slutändan ha förvandlat dem till en kunnig och fungerande backup. I stället så kom de ner till godsmottagningen och antingen slappade, eller så satt de surt och tittade på klockan för att de ville gå upp till sitt. Sedan hade de dessutom mage att klaga hos storchefen när jag inte påbörjade eller slutförde postrundorna fort nog!

Detta var alltså det sätt på vilket neddragningen skulle hanteras. Jag skulle vara tillgänglig till 100 % även under ledighet och sjukdom, medan resten av "teamet" i det närmaste skulle förbli opåverkat av neddragningen. Tanken på att skapa en fungerande backup fanns inte förrän jag gick till storchefen och påtalade det vanvettiga i min arbetssituation. Detta resulterade inte i särskilt mycket, förutom att brudarna blev ännu surare och började snacka skit bakom ryggen. Det blev ett tungt år, med en ständig kamp för vettiga arbetsvillkor.

Jul- och nyårshelgerna låg väldigt bra till det här året, så jag kunde plocka ut en rejäl julsemester, vilket var välbehövligt. Julen firade jag hos morsan, men även nyårsfirandet ägde rum hemma hos Mamma och Calle, i sällskap med några av deras bekanta. Det var väl som det var. Att fira nyårsaftonen hemma hos morsan var förstås ett nederlag, ett osvikligt bevis på att jag inte hade något umgänge. Detta var det sätt på vilket en misslyckad människa firade - även om ordet "fira" inte längre var relevant. Jag blev inte kvar särskilt länge efter tolvslaget, utan tog tidigt tunnelbanan hem. Jag bytte tunnelbana vid Slussen. Efter att jag bytt tåg så fann jag mig plötsligt ståendes mittemot HÅRDROCKARN!!

Jag kunde inte tro att det var sant! Hon stod mittemot mig och sneglade på mig med en ogillande blick, för att strax därpå vända bort blicken och i stället ägna sig åt att tala i mobiltelefonen. Jag kunde inte låta bli att småle. Mitt första möte, på det nya året, blev alltså med Hårdrockarns svartklädda gestalt. Hon hade något slags tajt läderställ på sig, som såg mer ut som om det var köpt i en sexshop än som vore det ett hårdrocksattribut. - Vad kunde nu detta betyda? Efter "Döden" så kommer kort nummer fjorton, av de tjugotvå trumfkorten i tarotkortleken - "Måttfullheten" - som i vissa tarotkortlekar pryds av en ängel. Efter detta kort kommer nummer femton - "Djävulen". Så vem av dem var Hårdrockarn? Vem eller vad symboliserade hon? Förebådade vårt möte att mörkret skulle råda även under 2007?