Den grönkindade sibiriska tåsnäppan
Den grönkindade sibiriska tåsnäppan lever uteslutande i och kring staden Murmansk i Ryssland, där den gärna uppsöker smala skrevor eller sprickor i husfasader. Det är där den finner sin föda. Tåsnäppan lever uteslutande av den ochotska exkrementflugans larver, vilka i sin tur livnär sig nästan uteslutande på en sällsynt skägglav, det så kallade rumpskägget. - Murmansk tillhör förvisso inte Sibirien, men arten grönkindad sibirisk tåsnäppa tillhör familjen Sibirisk tåsnäppa, därav namnet. Vissa svenska forskare har velat göra gällande att det skulle finnas ett släktskap med Sillstryparn, vanlig längs västkusten och med centrum kring Göteborg, men detta är än så länge bara spekulationer.

Den grönkindade sibiriska tåsnäppan ska inte förväxlas med den rödkindade sibiriska tåsnäppan. Mycket lite är känt om denna utdöda art av tåsnäppa. Skelett har hittats på tundran av arkeologer, samt att man funnit grottmålningar där den förekommer som motiv. De senaste beläggen för dess existens utgörs av omnämnanden i reseskildringar, skrivna av arabiska köpmän under tidig medeltid, samt i en synnerligen okänd ditklottrad passage i The Book of Kells - i vilken en vilsefaren irisk munk hänfört skildrar hur de smäckra silvergråa fåglarna med sina blodröda kindfläckar samlas i väldiga flockar på tundran.

Den rödkindade sibiriska tåsnäppan liknade i sin kroppsform ganska mycket en häger, eller kanske snarare en trana. - Detta kan definitivt inte sägas om dess nutida grönkindade släkting. Den grönkindade sibiriska tåsnäppan ser snarare ut som en stor dammråtta med två diskreta mögelfläckar vid sidorna. Näbben är i det närmaste tillbakabildad och vingarna bör betecknas som rudimentära. De enda välutvecklade extremiteterna är benen. Paradoxalt nog håller tåsnäppan oftast benen hopvikta intill kroppen, vilket gör att inte heller dessa blir särskilt synliga.

De långa benen använder fågeln för att komma djupt in i skrevor och sprickor. Fågeln snäpper till med sin mellersta tå, vilket bedövar bytet. Bytet spetsas på klorna, förs sedan till munnen och sväljs i sin helhet. Eftersom den grönkindade sibiriska tåsnäppans ben är i det närmaste en mindre kopia av benen hos dess utdöda rödkindade släkting, så antar forskarna att den rödkindade sibiriska tåsnäppan använde samma jaktmetod, men att den tog större byten, sannolikt groddjur eller smågnagare. Den art som de båda tåsnäpporna tros vara ättlingar till lär ha varit ett gigantiskt forntidsdjur som jagade mammut på den sibiriska tundran. Man har funnit mammutar, infrusna i tundrans permafrost, med klomärken på - vilka i sin form är påfallande lika dem hos både röd- och grönkindad tåsnäppa - bara oändligt mycket större. Att knocka en mammut var ingen lek!

Ifall man frågar en Murmanskbo ifall han eller hon är bekant med den sibiriska grönkindade tåsnäppan, så får man oftast bara ett frågande ansiktsuttryck till svar. Fågeln är så diskret att nästan ingen lägger märke till den - och så outsägligt trist att i stort sett ingen forskning har bedrivits om den. Tåsnäppan har dock stor ekologisk betydelse. Utan tåsnäppan så skulle den ochotska exkrementflugans larver snart täcka hela Murmansk med brun och smetig avföring, vilket skulle medföra stor halkrisk och sannolikt leda till halkolyckor, som benbrott och avåkningar - samt till att hela Murmansk skulle lukta starkt av avföring.

Den ochotska exkrementflugans larver livnär sig helst på sin favoritart av skägglav, rumpskägget, men när denna lav inte står att finna så äter larven vilket organiskt material som helst. Utan tåsnäppans skattning av exkrementflugebeståndet skulle därför växtlivet i Murmansk, samt allt trä och tyg, snart vara historia. Det råder en ömtålig jämvikt mellan exkrementflugans larver och rumpskägget. Larven äter upp sig under den tidiga våren, då rumpskägget frodas i bergskrevor och i husfasadernas sprickor. Utan den ochotska exkrementflugans mumsande så skulle både berg och hus varje vår spricka till följd av den sällsynta skägglavens snabba tillväxt - och utan tåsnäppan skulle snart alltihop bada i bajs.

Rumpskägget syns oftast blott som en svart strimma längst in i sprickorna på husen och i klippskrevorna. Skägglaven hinner helt enkelt aldrig växa till, tack vare larverna. Rumpskägget noteras därför sällan av gemene man. Exkrementflugans larver är diskret smutsgrå och liknar mest den cement eller det berg som utgör deras bakgrund, där de festar på skägglav. - Lägger man så den dammgråa tåsnäppan till ekvationen så får man ett urbant ekosystem som ingen lägger märke till!

En väsentlig skillnad mellan den utdöda rödkindade sibiriska tåsnäppan och dess grönkindade släkting är att den rödkindade tåsnäppan flög i sträck om höstarna till sina vinterkvarter längs Svarta havets nordliga stränder, medan den grönkindade tåsnäppan knappast flyger alls. Den går! - När instinkten om hösten säger den att det är dags att dra söderut så lunkar den motvilligt iväg. Den grönkindade sibiriska tåsnäppan har vid det laget blivit så fet av lättfångade exkrementfluglarver att den helt enkelt inte orkar flyga, med sina löjligt små vingar.

Tåsnäppan lever ett bekvämt liv. Den sitter där, som en oansenlig dammtuss, på husväggar och klippor, där den käkar sina larver. Den rör sig ogärna. När hösten kommer så brukar tåsnäpporna därför inte komma så långt i sin flyttning. En del kommer inte längre än till Murmansks förorter, innan de ledsnar och går tillbaka. Några fåtaliga observationer av tåsnäppan har gjorts vid finska gränsen. Det händer - om än ganska sällan - att några av de mer försigkomna exemplaren promenerar dit, ställer sig och tittar på vakttornen och stängslen, rycker på axlarna, vänder om och går hem igen.

För att överhuvudtaget komma någonstans så har tåsnäppan utvecklat ett säreget beteende. Eftersom den är så diskret tecknad så att ingen lägger märke till den, så kryper den ibland upp på något föremål som rör sig i önskad riktning, mer eller mindre söderut. Den ordnar skjuts helt enkelt. Tåsnäppan kan sätta sig på djur, bilar, tåg, båtar eller vad som helst som rör sig. Ingen noterar dess närvaro. - Detta faktum är också till fågelns nackdel. Eftersom tåsnäpporna är så lata att de ofta inte orkar flytta, så söker en stor del av dem istället gömslen inne i människans boningar när det börjar bli kallt, där de livnär sig på vad de kan finna, såsom silverfiskar och andra insekter, brödsmulor med mera. Problemet är att tåsnäppans decimeterstora kropp är till förblandning lik en stor dammråtta. Fågelns farligaste naturliga fiende är därför dammsugaren.

Eftersom tåsnäppan är för lat för att gå i terrängen så promenerar den istället längs vägarna, där förstås en hel del fåglar hamnar i däckmönstret hos en och annan passerande bil. Eftersom fågeln är lika grå som en dammig väg så syns den förstås inte heller där. - Nu kanske någon läsare undrar ifall inte denna besynnerliga fågel har ett läte. Det har den inte, åtminstone inte i konventionell mening. I stället rapar och fiser den ljudligt. Den ochotska exkrementflugans larver utgör nämligen en mycket gasbildande föda. Det är konstigt hur den lilla tåsnäppan kan frambringa dessa mänskliga läten, men den har en vid matstrupe och en synnerligen slapp slutmuskel.

Det var också detta som gjorde att fågeln observerades i Falsterbo, den fjortonde augusti 1982. Den som uppmärksammade fågeln var en världsberömd ornitolog i vardande, den tyske turisten Udo Müller. Han gick där och spankulerade i godan ro - iförd lederhosen, scoutskjorta och jägarhatt med borst på - när han ur en buske plötsligt hörde det omisskännliga ljudet av en brakare, en mycket blöt sådan. Förundrad särade han på grenverket, där han såg en liten grå dammtuss med gröna fläckar på sidorna. Det var en rent sammanträffande att herr Müller kände igen fågeln. På färjan till Trelleborg, dagen innan, hade han läst en artikel i den tyska ornitologtidningen - Vögelischer Beobachter - om hur den sibiriska grönkindade tåsnäppan först hade upptäckts.

I denna artikel beskrevs hur den åldriga änkan Olga Pavlova, boende i Murmansk, en dag - närmare bestämt den tionde april 1962 - noterade att hennes ena hund rapade ljudligt. I munnen på hunden såg hon något som såg ut som en hårboll eller en dammtuss. (Då visste hon inte att det var fågeln som rapat, inte hunden.) Olga Pavlova var en resolut dam, dekorerad efter kriget för sitt deltagande i försvaret av Stalingrad, så när hon sa "LOSS" (fast på ryska förstås) till hunden så släppte den omedelbart sitt byte. Bytet gav då ifrån sig en ljudlig och mycket blöt fjärt.

Fru Pavlovas make hade varit ornitolog och hon insåg omedelbart att den fjärtande fågeln var en raritet. För att inte hunden skulle bli ledsen över att den inte fick mumsa i sig tåsnäppan, så fick den istället en stor saftig köttbit, vilket fick hunden att för all framtid associera rapar och fjärtar med mat. Varje gång fru Pavlova släppte väder så började hunden dregla.

Kort efter fru Pavlovas upptäckt tog forskningen fart, nästan. Murmansk var en flottbas i det dåvarande Sovjetunionen, vilket gjorde att det var mycket svårt att få tillstånd till att bedriva forskning där. Utländska forskare kunde glömma saken! Det faktum att fågeln var absolut dödtrist - och att upptäckten av den därför knappast skulle uppmärksammas av folk i gemen - bidrog förstås till att forskningsanslagen blev ytterst modesta. En fågel som nästan helt saknade näbb, med fånigt små vingar, smutsgrå teckning med mögelliknande fläckar som enda färgklick - och med ett läte bestående av rapar och pruttar, var knappast en symbol som den stolta militärstaden ville förknippas med.

Emellertid kunde upptäckten av fågeln förklara varför barnen i Murmansk var några av de mest misshandlade barnen i hela Sovjetunionen. Otaliga var de middagar i staden som slutade med att fadern i huset bestraffade barn som antogs ha rapat eller fjärtat under måltiderna. De stackars barnen bedyrade förstås gråtande sin oskuld - men sen när lyssnar föräldrar i gemen på vad barn säger? Initialt ledde upptäckten av den grönkindade sibiriska tåsnäppan till att ett litet fåtal föräldrar, som läst artiklar om fågeln, gick ett extra varv med dammsugaren i matrummet innan de satte sig till bords, för att slippa ljudet av rapar och fjärtar under måltiden.

Detta ledde förstås i sin tur till att populationen av tåsnäppor decimerades något, vilket indirekt ledde till avåkningar och andra halkolyckor under våren året därpå, då den ochotska exkrementflugan fick en ovanligt stor spridning och därför täckte delar av Murmansk med sin slippriga avföring. De flesta föräldrar fortsatte dock, av gammal vana, att hålla barnen ansvariga för rapar och fjärtar vid matbordet - och eftersom de flesta föräldrar heller aldrig såg skymten av de synnerligen diskreta tåsnäpporna - så höll många snart det hela för en vandringssägen. Bristen på fri (vetenskaplig) press i det gamla Sovjetunionen i kombination med tåsnäppans totala brist på charm, samt förstås dess osynlighet, ledde till att fågeln så småningom glömdes bort av de allra flesta.

Ungarna fick snart lika mycket stryk som innan - och inom kort var den ekologiska balansen återställd. - Allt detta erinrade sig den hänförde Udo Müller när han nu stod inför sitt livs största ornitologiska upplevelse. Det var förstås en gåta hur den lilla fågeln hade kunnat hamna i Falsterbo. I teorin kunde den förstås ha flugit dit, förutsatt att det hade blåst orkanvindar och att den flaxat hysteriskt på sin väg över östersjön, men sannolikast var att den hade tagit tåget till Trelleborg, varifrån den sedan gått. Troligen hade den först kommit till Sverige med lastbil över nordkalotten och sedan klivit på lämpligt tåg, vid någon station längs norra stambanan och med byte i Stockholm.

Udo Müller var inte ornitolog, åtminstone inte ännu. Han led av ett tillstånd som av läkarna betecknas som "ornitopatisk störning" vilket, ifall åkomman inte behandlas, kan leda till den kroniska sjukdomen ornitopati. Det är alltså ett livslångt sjukdomstillstånd. Den som drabbats kallas för "ornitopat". Den absoluta merparten av alla ornitologer är tillika ornitopater, alltså lidande av en sjuklig fixering vid fåglar. Den extrema hängivenheten hos ornitologer har således en vetenskaplig förklaring.

Det mildare tillståndet av sjukdomen, ornitopatisk störning, drabbar oftast barn och tonåringar, ungefär som en barnsjukdom. Störningen yttrar sig i att barnen söker sig till fältbiologerna eller scouterna. Ett fåtal bär sjukdomen med sig in i tidig vuxenhet och blir naturvetare, men vanligtvis brukar den ornitopatiska störningen gå över av sig själv, när de drabbade blivit gamla nog för att komma in på krogen.

Upptäckten av ornitopatin förklarar varför fågelskådare kan åka kors och tvärs över hela landet, bara för att någon sett en ismås som förirrat sig till Sverige ifrån norra ishavet; en mås som ser precis likadan ut som alla andra måsjävlar, förutom för någon enstaka detalj som ingen normal människa bryr sig om. I vissa fall är kanske ornitologernas myckna resande en täckmantel för att få rumla runt med polarna på något stadshotell, eller för ett besök hos någon älskarinna eller älskare på annan ort - men den stora merparten av ornitologerna är alltså ornitopater. Man ska dock inte förneka att de ornitopatiska ornitologerna gör nytta. Deras observationer av hur fågelbestånden förändras är till nytta för naturforskningen i stort. Ornitopaten kan sägas vara naturforskningens "idiot savant".

Ornitopatin brukar börja med tics, alltså små och närmast omärkliga ryckningar i ansiktet, vilka följs av att ornitopaten får en glasartad blick som tycks skåda mot en punkt vid horisonten. Det påminner lite om jaktbeteendet hos vissa djur, i och med att ornitopatens blick tycks följa vilket objekt som helst som rör sig på himlen. I stadsmiljö har det hänt att svårt sjuka ornitopater kastat sig in i syrenhäckar och dylikt för att med blicken kunna följa gråsparvar och andra småfåglar, vilka ornitopaterna lockar till sig med brödsmulor. - I ett senare skede, när ornitopaten integrerat sin sjukdom med den egna personligheten och därmed (vanligtvis) blivit ornitolog, så har brödsmulorna bytts ut mot åtlar i skogen.

Det finns förmodligen ett släktskap mellan ornitopatin och kärleken till husdjur. Eftersom det inte finns något logiskt skäl till varför man exempelvis har katt eller hund i innerstan, så måste orsaken vara patologisk. Bor man på landet så kan en katt hålla kåken ren ifrån möss och hunden hålla vakt - men vilken funktion fyller husdjuren (förutom blindhundar och dylikt) i innerstan? - Ingen alls! Vissa psykologer, med Freud som lärofader, tror att det rör sig om sublimerad sexualitet; att djuren helt enkelt är fetischer och/eller substitut - medan majoriteten naturforskare istället tror att orsaken kan vara ett okänt virus som överförs ifrån djur till människa.

Med visst obehag minns jag hur min gamle bandkamrat Kristian lät sin otäcka lilla undulat flyga runt i sitt pojkrum. Min vän var troligen mycket illa däran. Detsamma kan i så fall också sägas om min gamle vän Johan. I sitt kaotiska pojkrum, fyllt av böcker och papper, hade han en liten papegoja vars flygförmåga starkt påminde om den hos den grönkindade sibiriska tåsnäppan. Den kunde nämligen bara flyga neråt. Troligen hade den skadat sig på något vis. Den klättrade upp i gardinerna och kastade sig sedan dödsföraktande ut ifrån gardinstången, för en kort flygfärd som var dömd att sluta i nederlag.

Jag känner en stor sympati med denna kämpande fågel, liksom jag gör med den feta, lata och knappt flygfärdiga tåsnäppan. - Någon dag ska det ske! Någon dag ska också jag lämna min vegeterande och dödtrista tillvaro! Jag ska kasta mig ut - kanske ifrån Gåseborgsklippan - och mina vingar skall bära min ansenliga tyngd mot höga höjder. - Fast det är klart, kolla på Ikaros. Det kan ju gå åt helvete också. - Kanske är det klokast att ta tåget. People, get ready...