"Jag såg ut som en fyrtioåring när spegeln mötte min blick."
Ur Kurt Weills sång "Surabaya Johnny" - svensk text Anders Aleby

Nickedockan
Någon gång under vintern eller våren så kom jag tillbaks till psyket i Älvsjö och fick där träffa en bildterapeut. Under vårt första samtal så plockade hon fram en samling dockor och andra figurer, som jag förmodar att jag förväntades associera kring. Jag brast plötsligt ut i skratt över alltsammans. Hon trodde förmodligen att jag ansåg hennes förfarande löjligt. Kanske var det också lite löjligt, men mitt skratt var sannerligen inget hånfullt skratt, eller avsett för att förlöjliga henne. Men oavsett hur det nu var med detta så plockades just dessa dockor och figurer aldrig mera fram.

Ibland träffade jag också en psykolog där, av modell 1A. Hon satt där, nickandes, hoandes och hummandes och uppvisade något som hon förmodligen trodde var en professionell attityd. Troligtvis så följde hon någon sorts manual till punkt och pricka. Under samtalen så uppvisade hon knappt några livstecken förutom ett och annat "Hmmm" samt förstås nickandet, som skulle ge sken av ett engagerat lyssnande.

Kvinnan påminde mig därför lite grann om en tingest som brukade finnas i bakrutan på bilar när jag var liten. Det var ett tag väldigt populärt att ha figurer där, som såg ut som hundar eller andra djur. Dessa figurer hade huvuden som var upphängda inuti ett litet hål i figuren och när bilarna körde så nickade huvudena i takt med bilens rörelser. - Någon sorts inre liv måste min nickande psykolog trots allt ha besuttit, för i början av sommaren så blev hon långtidssjukskriven, för utbrändhet eller vad det nu var - kanske för en whiplash-skada?!

Just av det skälet, just där och då, gick allting på allvar åt helvete. Endast dagar efter att hon blivit sjukskriven så fick jag, mot min uttryckliga vilja, istället träffa just den psykiater som år 2000 vägrat hjälpa mig. Efter ett eller möjligen två samtal så ställde han mig återigen på gatan, nu med ett par broschyrer ifrån socialen i handen, som listade olika klapp- och klangverksamheter för psykiskt mindervärdiga.

Jag ställdes alltså återigen på gatan efter att ha "behandlats" på Älvsjö psykmottagning, visserligen inte i den bemärkelsen att jag blev bostadslös, men efter ett och ett halvt år av "behandling" och samtal med diverse olika vårdgivare så stod jag återigen utan all hjälp. Var jag frisk? - Nej! Mådde jag bra? - Nej! Var jag nu arbetsökande? - Självfallet!! Annars får man inget bidrag! Får man inget bidrag så kan man inte äta, supa sig full eller ens ha tak över huvudet. Det är bara att spela med, eller att gå under.

Detta är alltså det år då jag fyller fyrtio. Mitt liv består av att jaga mellan läkare, psykologer, kuratorer och Gud vet vad. Mitt liv är en ruin. Min enda ambition är att ta mig ut ur den eviga farsen, att ta mig bort ifrån alla dessa maktfullkomliga charlataner. Jag jagar en fristad! Sjukskriv mig! Förtidspensionera mig! Ta mig för helvete härifrån!! - Men ingen ser, ingen lyssnar. Ingen unnar mig rätten att vara trött, misslyckad, sjuk och bara så oändligt ledsen och besviken. Överallt samma visa. Man strävar efter att så fort som möjligt skapa sig en bild av mig, en diagnos - och sedan blir det sin egen diagnos man talar med. Mig ser ingen.

Jag finner mig hela tiden iklädd patientens skrud, finner mig hela tiden reducerad till min diagnos eller mitt tillstånd. Och hela tiden så ska jag ju behandlas, hela tiden är det ju så viktigt att jag inte passiviseras. Det är ju så viktigt att ställa KRAV. Det är ju så helvetes jävla viktigt att inte en endaste människa kommer undan! Det är ju närmast en helig plikt att varenda jävel ska rehabiliteras tillbaka till ett normalt liv och bli SJÄLVFÖRSÖRJANDE; inte ligga samhället till last!

Det är av yttersta vikt att alla de som tar sig fram gråtandes och vädjandes om nåd och frälsning och ett ljus i sina förkrympta liv, att alla som ännu kan krypa fram med uppbådandet av sina sista krafter slutligen återvänder till ARBETSLIVET! - Det förstår du väl! Vi kan ju inte betala miljarder i skatt för att en massa dagdrivare ska gå och dra benen efter sig! I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd! Sieg, HEIL!!

Nej, det får inte finnas någon viloplats. Det får inte finnas tid för vila och eftertanke. Det får inte ens finnas någon ensamhet och ändå finns det paradoxalt nog rätt mycket av den varan. Men det är inte riktigt samma sorts ensamhet. Det finns ett tillbakadragande in i puppan som är en väntan på att bli en fullgången fjäril, eller möjligen bara ett kvarstannande därinne, när man funnit att man inte längre får ut något av att vara därute, när man inte har mer att ge av det världen önskar, en abdikation.

Vårt samhälle och vår kultur har inga kloster eftersom vår tynande (förment) lutheranska kristendom har avskaffat denna tradition. Vi har inga dårhus eller ensligt belägna sanatorier där de kranka får vila sina trötta kroppar och själar. Det finns ingen plats, inget kulturellt accepterat rum för den sortens tillbakadragande, för andens djupa vila, för den självvalda ensamheten.

Den enda sorts ensamhet som finns kvar är uteslutandets ensamhet, den ensamhet som omgivningen väljer åt dig som straff för att du inte uppfyller dess behov, eller snarare begär. Alla vill nämligen ha nåt! Vi vill alla få våra självbilder bekräftade. Vi omger oss med varandra, pratar med varandra, följer varandra, utvecklas och avvecklas med varandra. Vi tilldelar och tar emot roller och funktioner av varandra. Vi är varandras förutsättning, konstituerar varandras identiteter. Vi är varandras objekt.

Ta bort allt detta och vem är du? Ifall du inte är ditt jobb och din familj (omkastad ordning i andra kulturer); inte är din vänkrets, dina vanor, din klädsmak (eller brist på sådan), din favoriträtt, eller den där låten som ni dansade till en gång för länge sedan; inte är allt detta som du själv samt dina nära och kära definierar dig som - så vem fan är du då?! Existerar du överhuvudtaget som subjekt? Eller existerar du bara som objekt?!

Liksom du behöver dina minnen så behöver du få bekräftelse i kärleken, vänskapen och yrkeslivet; du liksom alla andra. Läkare, psykologer och andra "altruister" utgör inga undantag ifrån den regeln. De behöver dig också! De behöver din bekräftelse! Du är deras raison d'être. Du och ditt ömkliga tillstånd är deras levebröd. Du får därför inte kliva ur din roll! - För att säkerställa bekräftelsen, av deras eget arbetes värde och oundgänglighet, så har de tillgång till maktmedel som garanterar deras behovstillfredsställelse. - För det är nämligen viktigt att du är beroende av dem! Vore du fri att välja så skulle du kanske välja bort dem, göra dem överflödiga.

Katten på råttan och råttan på repet. Hierarkin garanterar bekräftelsen. Makten utövas med stränghet så snart bekräftelsen av rollen försvagas eller uteblir. Du är inte chef ifall ingen erkänner ditt chefskap, inte kung ifall ingen erkänner din överhöghet. - Men hur är det med yrkesidentiteten? Nog är man väl ändå en läkare eller en psykolog ifall man genomgått utbildning och praktik? Nog har väl ändå den som är arbetsförmedlare den erforderliga kunskapen om arbetsmarknad och utbildningsvägar för att kunna leda in den arbetslöse på fruktbar mark? Räcker inte det? Nej, tyvärr förefaller detta icke vara tillräckligt.

Som arbetslös ska du vara "aktivt arbetsökande". Någon exakt definition av begreppet finns inte, utan det avgörs helt godtyckligt av arbetsförnedringen. Du kan bli avstängd ifrån ersättning bara för att en arbetsförnedrare inte hann äta frukost. Du har visserligen (formell) möjlighet att överklaga, men står under tiden utan försörjning. Skulle du händelsevis gå på a-kassa då detta inträffar så är sannolikheten ganska stor att a-kassan gör samma bedömning. Eller rättare sagt: De gör ingen bedömning alls. De har nämligen bara två källor till information, dig och arbetsförnedringen. Vilken tror du att de litar mest på?

Ifall du är sjuk, eller kanske bara mår allmänt dåligt, så skall detta från och med den sjätte sjukdagen styrkas med läkarintyg. Därefter ska försäkringskassan godkänna det som läkaren just har godkänt, något försäkringskassan ibland använder egna läkare för att göra. Detta innebär att en läkare, som har genomgått samma utbildning som den första läkaren, gör en bedömning av den första läkarens bedömning. Fattar du? Nej, inte jag heller! Du kan överklaga, men står under tiden utan försörjning.

Skulle du då inte bedömas som sjuk nog, så krävs det av dig att du ska vara arbetsökande. Bedöms du då som för sjuk av arbetsförnedringen, för att kunna anses "stå till arbetsmarknadens förfogande" så skriver de inte in dig som arbetssökande. Då har du, som det så vackert heter, blivit "nollad"! I så fall återstår det inom det allmänna endast den sista utposten: Socialen!

Du har nu förkastats av Staten (försäkringskassan och arbetsförnedringen), av landstinget (läkaren) så nu återstår blott att vädja till kommunens nåd för din försörjning. Här och nu kommer med all sannolikhet dödsstöten! Socialen går nästan alltid på vad arbetsförnedringen och/eller försäkringskassan sagt. Är du inte "aktivt arbetssökande" (enligt arbetsförnedringen) eller sjuk (enligt försäkringskassan) så är du inte heller berättigad till socialbidrag. - Har du någon gång undrat var alla uteliggare kommer ifrån? Nu vet du.

Apropå uteliggarna så bör det i sammanhanget nämnas att många av dem redan har ett missbruk, eller utvecklar det under tiden som hemlösa. Kan man klandra dem? Dessvärre så går den vanligaste behandlingsmetoden av missbrukare ut på att behandlingen avbryts ifall personen får ett återfall, samt (förstås!) att sjukersättningen följaktligen dras in, så att missbrukaren förutom sitt missbruk nu också drar på sig betalningsanmärkningar, skulder och kanske blir vräkt (ifall personen inte redan är hemlös vill säga). - Detta är mig veterligen den enda sjukdom där behandlingen avbryts så snart dess symtom visar sig, det vill säga beroendet, alltså det som skulle behandlas!

Det verkar faktiskt som att det inte är själva beroendet som ska behandlas. Det finns nämligen inte en enda av dessa patetiska halvfigurer till behandlare som vill att du ska bli oberoende! Du ska fortsätta vara beroende, men av dem! Du ska byta ett beroende av exempelvis alkohol mot beroendet av deras utredningar, behandlingar (kanske psykofarmaka) och maktfullkomliga godtycke som i slutändan kan ta brödet ur munnen på dig. De tar sig rätten att leka gudar.

Trygghetssystemen erbjuder inte längre trygghet. Arbetsförmedlingen är inte till för de arbetslösa. Försäkringskassan är inte till för de sjuka. Socialen är inte till för de svaga och utblottade. Dessa institutioner tjänar inte dig. Människorna som arbetar där är inga altruister som vigt sina liv åt att hjälpa de utsatta och svaga. De är inte dina ödmjuka tjänare i humanitetens namn. De tjänar inte Gud eller Guds skapelse. I den mån de tjänar något eller någon alls så är det illusionen om vilka de själva är och vad samhället är.

Även ifall de tror det, så utgörs samhällets kärna inte av deras (monstruösa) institutioner. Samhället är istället summan av alla våra handlingar; varje människa, varje ögonblick, hela tiden. Lagen fritar ingen ifrån det medmänskliga ansvaret. Inget regelverk gör det, ingen praxis. - Det har skapats en ansvarsdiffusion i samhället. Ansvaret för en människas försörjning, ifall hon är utan inkomst, har blivit utlagd på alltför många myndigheters bord.

Men detta friar inte någon av alla dessa myndigheters hantlangare ifrån det personliga ansvaret för att svaga människor ställts och alltjämt ställs på gatan. Den utslagna människan bär förvisso ansvaret för sitt liv. MEN, varenda myndighetsperson (och läkare) som kantat den väg som en utslagen människa har gått genom livet är medansvarig - personligen!

Har man i sitt yrke påtagit sig ansvaret att vara en hjälpare, så ska man också hjälpa. Står regelverket i vägen så ska man bryta emot det. Ifall konsekvenserna av dessa (eventuella) brott mot regelverket blir för svåra att bära, så bör man söka sig ett annat yrke. Det viktiga är att man inte blir inhumanitetens tjänare; att man känner igen satans flinande ansikte, i vilket regelverk eller i vilka lagar det än må uppenbara sig. Det viktiga är att man känner sitt samvete. Utan detta är man ingenting, inte ens en människa. Utan detta är man bara ett stycke lag- och ödesbunden biologisk mekanik; köttråvara!

Normalitetens mask
Jag gör under försommaren ett sista försök att bli sjukskriven av fyllevården i Skärholmen. Läkaren ger ett vettigt intryck, men jag inser att det bara är ännu en variation på samma tema. Under en varm sommardag, med himlen full av svalornas sång, ovanför fulheten, skräpet och gyttret på Skärholmens torg, så ger jag upp. Jag står åter "till arbetsmarknadens förfogande". Jag ljuger för arbetsförnedringen och säger att jag är färdigbehandlad för min depression. Jag knystar aldrig ett ord om det myckna drickandet eller om gästspelet inom fyllevården.

Mitt i livet ligger allting obearbetat. Jag tänker på M. Jag tänker på Pappa. Gråten har lagt sig som en tung sten i bröstet, blivit till en knut av smärta mellan mina skulderblad som strålar ut i axlarna och får dem att dra sig uppåt, ofta i sömnen. Jag vaknar ofta stel och ibland kallsvettig. Jag mår inte bra, men har ingenstans att ta vägen. Ni har övergivit mig. Varför? Varför kunde ni inte bara låta mig få vara den jag är? Jag orkar inte vara er till lags. Jag orkar inte bekräfta er i era parodiska roller. Varför är ni inte nöjda med att bara vara de ni är; med det ni lärt er och uppnått i era liv, i era yrkesliv? Varför kunde ni inte bara låta mig gå ut i världen som en fri människa, benåda mig?

2002 lade jag för min överlevnads skull på mig normalitetens mask. Sedan dess gör jag allt som förväntas av mig ifrån myndigheter och arbetsgivare. Jag är snäll och lydig. Detta år gör jag på allvar lärdomen att världen är utan nåd och kärlek. Den är inget annat än en tummelplats för människors kompensatoriska begär, en tummelplats för deras omedvetna processer. Jag söker inte längre hjälp, därför att jag insett att det ibland människor inte finns någon hjälp att få, inga gåvor utan en prislapp undertill.

Gåvan är ingen gåva ifall prislappen sitter kvar, utan bara ett köp av skuld och beroende. Jag lärde mig detta redan som barn och fann sedan hela världen vara byggd enligt samma princip; den kapitalistiska principen, tjänster och gentjänster; världen såsom varande endast en marknadsplats där allt har ett pris, men saknar egenvärde; en värld där inget eller ingen äger ett värde i sig själv, utan allenast ges detta värde av sin omgivning. Ifall något inte kan säljas eller bytas mot något annat så kan det heller inte värderas, det saknar värde. Är du inte till nytta eller skänker tillfredställelse så är du värdelös. Skänker du inte bekräftelse så är du värdelös.

Men minns detta, du som har makt: Den som är beroende av dig älskar dig inte, utan hatar dig! Du vinner aldrig någonsin en människas kärlek, när du med gåvor och annat försöker försäkra dig om den, lika lite som genom tvång. Du måste vara ytterst försiktig med dina gåvor. Du får bara ge om givandet i sig skänker dig glädje, om du säkert vet att du älskar denna människa - och om du är säker på att din gåva inte skapar skuld! En gåva måste vara ett utgivande ifrån en fri människa till en annan fri människa. Detta är kärlek och godhet. Allt annat är tvång och manipulation.

Allt annat är ett köp, en illusorisk bekräftelse av den egna identiteten. Den sanna bekräftelsen kan bara ges i kärlek, i "den kärlek som inte kräver sitt". Människorna, eller snarast deras omedvetna, styr närmast oinskränkt och ingen är immun. Mina behandlare kunde räknas dit. Jag var ingen duktig patient. Jag bekräftade dem inte i deras roller. Det jag ville var en omöjlighet. Jag ville att de skulle förse mig med ett rum, med en plats att vila mitt huvud. Jag ville att de skulle skänka mig frukterna av sitt kunnande utan motkrav, att de skulle visa mig den kärlek som icke kräver sitt. Jag behövde hjälp att finna denna kärlek inom mig, att finna den i världen. Mitt hopp stod nu endast till Gud, till ett Guds mirakel i mitt liv.

Jag fyllde fyrtio detta år - och det fanns absolut ingenting att fira. Framtiden låg bakom mig och mitt misslyckande var totalt på alla punkter; kärleken, musiken, vänner, arbete, familjen - ALLT! Jag hade inte ens lyckats fly. Kontrasten mot mitt trettioårsfirande, med tillhörande underbara förlovning och festglädje kunde knappast ha varit större. Jag "firade" detta år min mycket nedtonade fyrtioårsdag hemma hos morsan, under blygsammast tänkbara former. En upplevelse av fullständigt nederlag och av fullkomlig förnedring uppfyllde hela mitt väsen. Precis allting var förlorat. Men jag höll masken, normalitetens mask. Jag insåg att jag inte hade råd att förlora fotfästet. Jag skulle i så fall aldrig resa mig igen.

"En tall tvinar
som på tomten står ensam
Skydd ger ej bark eller barr
Så är ock den man
som ingen älskar
Vi skall han länge leva?"
Ur Havamal

(Messerschmitt: "Vi" - som det används här - är en gammal variant av ordet "varför". Jämför engelskans "why".)

Min egen fyrtioårsdag, under våren, hade varit en katastrof, men det fanns en annan fyrtioårsdag som förlöpte betydligt bättre. Dagen efter min egen födelsedag så erinrade jag mig att min gamle vän Johan också skulle fylla fyrtio, endast några dagar senare. Trots att jag inte riktigt kommit över hans svek mot mig, den gång då han "glömde" att bjuda in mig till sitt bröllop, så kändes det ändå rätt att gratulera en vän som varit så betydelsefull under en stor del av mitt liv, nu när han skulle fylla jämt. Jag ringde honom - och Johan blev lika glad som överraskad över att jag kom ihåg honom.

Detta fick till resultat att Johan bjöd in mig till sin fyrtioårsfest. Det kom att bli den första av två fester som blev till ett slags maskhål i tiden. (Den andra festen skulle komma att äga rum tre år senare.) "Alla var där" är en gammal känd floskel, kanske inte riktigt sann i sammanhanget, men åtminstone så var ganska många där. Förutom gotlänningen Olle, så fanns några ifrån Kungsängen i sällskapet; Kalle (storebror till Kristian som spelade sax och gitarr i Paria), Simon och naturligtvis Johans ohängde ligistbrorsa Bebben. Nu var han inte ligist längre, åtminstone inte privatpraktiserande. Nu var han istället polis, alltså i statens tjänst.

Det var på intet sätt förvånande att Bebben blivit polis, av två skäl: För det första gav det honom förstås möjlighet att på ett legitimt sätt fortsätta med något som han med förtjusning ägnat sig åt i sin späda ungdom, alltså att gå till handgripligheter. Men för det andra så låg det samtidigt en viss logik i att Bebben till sist tagit sig igenom en högskoleutbildning (även om det nu var polishögskolan). Människor underskattade nämligen alltid Bebben, redan då det begav sig.

På sätt och vis var det förståeligt, för när Bebben pratade så fick man ibland intryck av att han hade IQ som ett skonummer. Vid en första anblick så utgjorde därför de två bröderna en så total kontrast att man svårligen kunde föreställa sig att de alls var släkt, åtminstone om man såg till deras intressen. Bebbens ligistfasoner utgjorde en skriande kontrast mot Johans beläsenhet och skarpa intellekt. (Frågan är vem som var "Rain Man"!)

Vid en närmare anblick såg man dock att det fanns ett (väl maskerat) intellekt hos Bebben, likväl som det fanns en obejakad ligist i Johan. - Med skräckblandad förtjusning minns jag en kväll i tunnelbanan, i min ungdom. Jag vill minnas att jag och Johan hade nekats inträde någonstans, troligtvis till Ritz, och att vi var på väg hem. Det var försommar och staden var full av ungdomar i studentmössa, dock inte enbart ungdomar. Två stycken klart överåriga "studenter" som var någonstans i övre tjugoårsåldern, eller kanske snarare i trettioårsåldern, sprang också de omkring med studentmössa på skallen. De gick in i samma tunnelbanevagn som vi.

Johan var på dåligt humör, förmodligen frustrerad över något (möjligen över att vi inte kommit in på Ritz - ifall det nu var så det var). Mellan sammanbitna tänder morrade Johan: "Jag vill slåss!" I strid mot rådande reglemente hade Johan tänt en cigg ombord på tunnelbanevagnen. Han släntrade fram till en av de överförfriskade "studenterna". Resolut tog han av den ena "studentens" mössa och askade i den! Jag skrattade så att jag nästan kiknade!

Scenen var makalöst komisk. Den något korpulente och satte "studenten" tittade upp mot det veritabla fyrtornet Johan. Under bråkdelen av en sekund såg det ut som om Johan skulle få sin önskan uppfylld, alltså att få slåss, men den något överårige "studenten" insåg snart det hopplösa i sin situation och fick nöja sig med att något urvattnat konstatera: "Det där var inte snällt gjort!" - Nej det var sannerligen inte snällt gjort. Johan var en man med många sidor.

Johan och Bebben brukade puckla på varandra under barndomen och ungdomen, åtminstone fram tills dess att den något mer specialiserade Bebben började gå segrande ur de flesta striderna. Gradvis mutade de två bröderna in varsitt specialområde; Johan blev ett intellektuellt muskelknippe, medan Bebben blev ett muskelknippe i största allmänhet. Emellertid föll ock en liten strimma av ljus in i Bebbens själ, därav alltså det faktum att han tog sig igenom polishögskolan. Man gör alltså klokt i att inte underskatta Bebben - inte minst av hälsoskäl!

Under Johans fyrtioårsfest pratade jag nog mest med Kalle (ifrån Kungsängen), åtminstone av de vänner som jag inte pratat med under lång tid. Sen snackade jag förstås med Olle, eftersom han var den av mina gamla vänner som jag ännu umgicks någorlunda regelbundet med. Festen blev starten för ett lösligt umgänge med Johan. Jag blev bjuden hem till honom vid något eller några tillfällen under årets lopp och vi gick ut på krogen, samt till någon arty fest. Skeendet var ganska diffust så jag minns inte nu hur länge det här återknutna och ganska tunna bandet höll. Jag tror att det var under året därpå som han blev sur på mig och ånyo skickade mig ut i kylan. Jag var hemma på en fest hos honom, kanske var det när han fyllde fyrtioett.

Vid det tillfälle då jag först hade ringt Johan, inför hans fyrtioårsdag, så hade jag upplyst honom om att skälet till att jag erinrat mig datumet för hans födelsedag var att jag själv fyllde år si och så många dagar före honom. Man kan måhända tycka att han där och då borde ha noterat också min födelsedag. Nu, något år senare, klandrade jag honom för hans bristande minne, för att han inte hade kommit ihåg min födelsedag i gengäld. Jag gjorde detta på ett skämtsamt sätt, men hans ego tålde tydligen inte detta. Jag såg hur hans min hårdnade. Och så var det över för den gången.

Jag hade också ett annat besynnerligt möte med det förflutna under det här året, i korsningen Mäster Samuelsgatan, Regeringsgatan. Jag hade just varit på Systembolaget - var annars? - när jag sprang på den ene av de två Håkan ifrån Kungsängen, nämligen SIF-Håkan. (Se Paria-sidan för en närmare förklaring bakom namnet.) Bland det första han nämnde var att det nu var tjugo år sedan Lill-Erik tagit livet av sig. Jag hade mött honom då, när han ännu var i sin ungdom, men nu stod istället en fullvuxen man framför mig, en man som verkade ha gått igenom en del. Håkan tycktes förändrad.

I slutet av vårt samtal tittade han på min systempåse, nickade mot den och sa: "Du, var försiktig med det där". Jag fick intryck av att han visste vad han talade om, men det var redan för sent för min del. Jag hade redan slopat min försiktighet med "det där" sedan ett år tillbaka, efter mina meningslösa kontakter med fyllevården. Jag och Håkan talade lite löst om att vi skulle gå ut och ta en öl. Vi bytte mailadresser med varandra. Vi utväxlade sedan några mail, men avtalade aldrig något konkret. Kontakten rann ut i sanden, eller rättare sagt, jag lät den rinna ut i sanden.

Det var i den här vevan som min sociala fobi började sätta in på allvar. Åtminstone tror jag att det var fobi, ifall det nu inte bara var symtom på abstinens. Jag kunde känna en väldig anspänning inför att gå ut ibland folk. Samtidigt tilltog mina meningslösa irrfärder alltmer, mina "pilgrimsfärder" utan mål och mening; mitt planlösa rekognoserande efter nya tecken att följa. Likt Ahasverus vandrade jag, men fylld av ett slags ångest och ofta med svetten rinnande över ansiktet och på överkroppen. - Jag tror att jag började tappa förståndet en smula.

Min verklighetsuppfattning började lösa upp sig i kanterna. Jag befann mig i ett slags evigt letande efter en väg att gå. Varje människa, varje föremål, varje plats som på det ena eller andra sättet framträdde seriellt kunde vara ett tecken, varje upprepning kunde vara ett budskap om att just den ena eller den andra företeelsen var ett särskilt tecken som jag borde beakta. Samtidigt tilltog min förföljelsemani. Ifall jag hade vänner, himmelska eller jordiska, som gav mig hemliga budskap, så fanns det förstås också fiender, vars agenda självfallet var att förvirra och lura mig.

Jag var helt övertygad om att jag var förföljd. De seriella sammanträffandena med olika människor utgjordes ibland av människor som jag inte ens kände. Kanske var det bara mitt relativt goda minne för ansikten som var orsaken bakom detta fenomen, men som jag kände och tänkte där och då så var den troligaste förklaringen den att man förföljde mig. Det fanns ingen jag kunde lita på. Jag trodde, att eftersom en okänd makt uppenbarligen lämnade hemliga meddelanden till mig, så fanns det också en motmakt som bekämpade mig och vars lakejer alltså var mina förföljare.

Under årens lopp hade jag utvecklat idéer om att hemliga budskap skickades till mig på alla möjliga sätt. Bland annat fann jag dessa budskap i olika TV-program, som Millennium och Arkiv X: "Trust no one!" Jag hade förväntat mig att jag skulle kallas till mitt heliga uppdrag lagom till millennieskiftet, men någon sådan kallelse kom aldrig. Jag hade, under min väntan på denna (gudomliga) kallelse utvecklat paranoida vanföreställningar.

Psykologiskt sett så är förklaringen förstås glasklar: Det är bättre att vara förföljd, det vill säga av något slags betydelse, än det är att vara en ensam och betydelselös människa. Är man förföljd så finns det ju åtminstone någon eller några som man har betydelse för. - Sanningen var nog snarare den att det inte fanns en enda människa som jag egentligen betydde något för, åtminstone så fanns det ingen människa som kände mig som den jag innerst inne var. Det fanns ingen som visste hur mitt liv såg ut. M var väl den enda, men hon hade lämnat mig. Pappa var en människa med potentialen att lära känna mig, men han valde att aldrig göra det - och nu var han (sannolikt) död. Det fanns ingen att tala med om allt det som rörde sig i mitt innersta. Jag var ensam. Paranoian skänkte mig och mitt liv ett slags värde.

Skalet började sluta sig runt mig. Jag hade väntat i åtta år på en uppenbarelse, på en signifikant och insiktskapande händelse som kunde placera alla mina drömmar, alla tecken och sammanträffanden i en otvetydig kontext. Samtidigt ekade någonstans inom mig den muslimske mystikern Ibn Arabis ord: "Den som inte har någon läromästare, får djävulen som läromästare." Jag gick bara i cirklar. Jag hade ingen karta, ingen kompass, ingen riktning. Jag bara gick omkring, vilsen och omdömeslös.

Under en av dessa förvirrade promenader, ute på Djurgården, så sprang jag på Håkan utanför Nordiska museet. Han körde runt en gammal dam i rullstol, måhända var det en del av hans jobb. Jag var svettig och kände mig stressad. Vad var detta nu för ett sammanträffande? Betydde det något? Jag förmodar att jag gav ett konstigt intryck. Jag hade låtit vårt tidigare sammanträffande utanför Systembolaget falla i glömska och sedan också låtit vår mailkontakt gå i stå. Håkan nickade en hälsning åt mig och rullade vidare med sin tant i rullstol, men vände sig halvt om och sa ironiskt: "Du, skicka ett mail!"...

Payback - the end
Den andra stora händelsen av betydelse, social och musikalisk, som ägde rum under våren och sommaren år 2002, var Paybacks studioinspelning av fyra låtar. Studion låg i Upplands Väsby, eller som vi kallade det, Lapplands Väsby. Det var en liten källarstudio, ganska spartansk, men med allt som krävdes. Den skäggbeprydde studioteknikern, i lägre medelålder, vilken skötte inspelningen gav intryck av att kunna sina saker. Det skulle senare visa sig att så inte riktigt var fallet.

Den här inspelningen blev förstås som alla andra inspelningar där jag var inblandad. Jag var sprängfylld av idéer om hur allting skulle spelas och låta och mötte som vanligt ett väldigt svagt och splittrat motstånd. När det gällde Hasse så hängde avsaknaden av motstånd intimt samman med hans självpålagda servilitet. Av outgrundliga skäl hade han fått för sig att han, oombedd, skulle vara alla till lags.

I Pelles fall så var avsaknaden av reellt motstånd mot mina diktatoriska tendenser mer gåtfull. Det var trots allt hans låtar vi spelade in. Jag sjöng visserligen leadsång på en av dem och spelade också nästan alla instrument på just den sången, utom trummor - men likafullt var det Pelles låtar och inte mina. Pelles låtar var ibland strukturellt lösa, ibland strukturellt hopplösa. Hans musikaliska handikapp, alltså hans oförmåga att känna taktindelningar, färgade också av sig på arrangemangen. Indelningen i vers, brygga, stick och refräng saknade påfallande ofta proportionalitet.

Det kunde vara tre långa versharanger innan refrängen kom, samt allt möjligt annat småkonstigt. Oftast lät han sig övertygas om att man nog borde flytta en och annan refräng eller vad det nu kunde vara, fast ibland blev han sur. Pelles låtar betydde mycket för honom, med all rätt. Trots ibland något sentimentala ordval i texterna så var hans låtar ofta mycket bra i sig. Det var bra melodier och bra texter. - Och en sak är säker: De förtjänade sannerligen ett bättre öde än den här inspelningen!

Jag var förstås lika uppskruvad och överspänd som vanligt. Det förstörde, som vanligt, min känsla för tajming. Det fanns en hel del fraseringar som borde ha gjorts om och en hel del tagningar som borde ha underkänts - men jag ville ju så gärna bli färdig! Till viss del berodde stressen på att det här äventyret inte var gratis. Taxametern tickade. När jag idag lyssnar på låtarna så blir jag förbannad på mig själv! Allting känns ryckigt och hafsigt. Det är egentligen inget fel på arrangemangen, vi hade bara för bråttom. JAG hade för bråttom!

Det värsta, det som slutligen sköt den här studioinspelningen i sank, var den kollektiva dövheten. Rätteligen kan den, till allra största delen, skyllas på vår studiotekniker. Han hade nämligen inte sett ett rockband kliva in genom dörren. Istället fick han för sig att vi var något slags proggband, eftersom vi var ett gäng gubbar som sjöng på svenska och inte såg ett dugg rockiga ut. Han ställde därför redan ifrån början in ett tanigt "proggljud" med sången och de akustiska instrumenten långt fram i ljudbilden. De distade elgitarrerna fick ett mycket tunt ljud och hamnade långt bak i ljudbilden.

Detta ljud kom att bli vår kollektiva referensram. Det var detta ljud vi hade i hörlurarna. Jag hade visserligen tagit med mig några CD-skivor som referenslyssning inför mixningen, men det hjälpte inte. Vår studioman hade redan "nischat" vårt grundljud. Han hade helt och hållet ställt in sig på en förväntad ljudbild och hörde därför inte vad det var för musik vi faktiskt spelade. Det var först när allt var färdigt, när jag kom hem och satte på CD:n med våra låtar - när jag bytte ljudmiljö - som det blev uppenbart att ljudet på inspelningen var åt helvete.

Vi försökte rädda inspelningen genom att mixa om den och det var då jag förstod hur pass korkat vår studiotekniker hade agerat. Det är nämligen så, att när man spelar in sång och instrument så bör man ha ett så neutralt grundljud som möjligt. Anledningen till det är att varje röst och varje instrument har sitt eget omfång, inte enbart bestående av de primära tonerna, utan lika mycket av över- och undertoner - alltså av röstens och/eller instrumentets totala frekvensomfång, hela dess klang.

Detta hade vår studiotekniker totalt missat. I synnerhet de distade gitarrerna hade fått ett pyttelitet frekvensområde att röra sig på. Inspelningen lät som om gitarrerna hade spelats genom billigast tänkbara transistorradio, i stället för genom en gitarrförstärkare, och därefter spelats in med billigast tänkbara elektretmikrofon. Det fanns absolut ingenting att ta av, hur mycket man än vred på bas och diskant och allting däremellan. Det var helt omöjligt att få något tryck i ljudet. Detta till trots så genomförde vi ändå en andra mixning, som gav något mer tryck i gitarrerna, fast i sin helhet blev ljudet nästan ännu sämre än på den första. Hur vi än bar oss åt så blev gitarrerna inte mycket mer än något som fräste lite i det övre mellanregistret. Det fanns ingen som helst botten i ljudet.

Som ett slags "bonus" så visade det sig senare också att de CD-skivor vi valt, för att föra ner våra studiosessioner på, var av sämsta tänkbara kvalitet. Så här sju år senare, skrivet 2009-01-31, så har ljudspåren nästintill försvunnit ifrån mina två CD-skivor, med de båda olika mixningarna. Jag lyckades för en tid sedan, med nöd och näppe - och med hjälp av ett program för att rädda trasiga filer - genomföra konststycket att överföra låtarna till datorn, även om något/några av spåren fortfarande knastrar lite grann.

Det både är och var ganska sorgligt med den här inspelningen. Jag hade verkligen ett behov av att få lyckas med något. Jag hade ett skriande behov av uppmuntran och av att få uppleva reella framsteg. Mitt liv utanför bandet var en katastrof. Jag var utkastad ifrån vårdapparaten och hade ingen aning om vad jag skulle göra. Jag hade även under mitt sista försök till sjukskrivning, hos fyllevården i Skärholmen, förväntat mig en retroaktiv förlängning, men så blev inte fallet.

Detta innebar att jag under den sista tiden som sjuk inte varit formellt sjukskriven och därför redan borde ha stått "till arbetsmarknadens förfogande". Jag borde alltså ha varit inskriven på arbetsförnedringen sedan ett par veckor tillbaka. Jag var naturligtvis luspank och därför tvungen att gå till socialen, där man självfallet inte kunde låta ett sådant "brott" mot regelverket passera ostraffat.

Jag beviljades därför en månads socialbidrag, men kraftigt reducerat. Denna blygsamma summa användes till hyran och var sedan i stort sett förbrukad. Jag hade inte pengar nog att äta månaden ut. Jag var en man på fyrtio år, vars ekonomi alltjämt var beroende av "mormorsbidrag". Jag tror inte att jag hade några a-kassadagar kvar. Jag har för mig att jag därför åter skrevs in i passivi.., förlåt, jag menar aktivitetsgarantin hos arbetsförnedringen, men att jag under den första tiden inte deltog i någon aktivitet.

Livet var alltså ganska ruttet, men jag fick lite uppmuntran, trots allt. Jag tror det var den här sommaren som Annika kom på besök, tillsammans med en tjejkompis. De bodde hemma hos mig ett par dagar. Mitt och M:s gamla gemensamma sovrum fick vara gästrum. Det fanns visserligen inga möbler kvar i rummet, men jag hade madrasser och filtar som de kunde använda. Annika kom att dyka upp lite då och då under årens lopp. Oftast kom hon ensam, någon gång fick också en av hennes elever sovplats hemma hos mig. Detta var förstås en smula plågsamt för en gammal snuskgubbe.

Annika var textillärare och det fanns ganska många museer, hantverksskolor med mera i Stockholm som hon och hennes elever kunde göra studiebesök i och på. Annika brukade därför göra en årlig studieresa hit med sin klass. En gång kom hon också på besök med sin dåvarande pojkvän i släptåg, fast han hade visst en alternativ flickvän som tydligen lockade honom mer än vad Annika gjorde. Han blev alltså ingen särskilt långvarig bekantskap.

Just detta års Stockholmsresa var en sommartripp. Annika, hennes tjejkompis och jag åkte skärgårdsbåt ut till Vaxholm. Kompisen kände inte till Stockholm särskilt väl, så en skärgårdstur kändes som en lagorm turistisk dagaktivitet. Vi hade tagit med oss badkläder också, men det lilla bad som fanns i Vaxholm var förstås blaha blaha för någon som kom ifrån Helsingborg. Hon tyckte mest att det var konstigt att det inte fanns några sandstränder i skärgården.

Det var visserligen en söndag, men när vi kom tillbaks till stan så blev vi sugna på att gå ut och ta en öl. Efter en stunds promenerande hade vi kommit upp på Söder, till Medborgarplatsen. Vi gick vidare längs Götgatan tills vi hamnade utanför Stockholms drängkrog nummer ett, nämligen Gröne jägaren. Annikas kompis pekade och sa: "Det där stället ser trevligt ut, dit kan vi väl gå?" - "Nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej!" svarade jag mycket nervöst och besvärat. Jag släpade de två unga kvinnorna i säkerhet, in på Katarina bangata och därefter till Skånegatan.

Vi gick och käkade på en liten turkisk restaurang. (Förlåt, M!) Efter maten så ville tjejerna göra något mer. Jag har för mig att Hannas hade bommat igen vid det här laget, men baren på thairestaurangen Koh Pangang dög minst lika bra. Av en ren händelse hade de en klubb där just denna söndagskväll och en bra bar-DJ. Det var bra musik, mycket gammal soul, men annars en rätt vildsint blandning av musik och en hög stämning. Många dansade spontant i den lilla baren. Både Annika och hennes kompis blev på strålande humör.

För egen del stod jag inklämd vid en liten väggfast bardisk, alldeles invid en ljusdekoration som alstrade mer värme än ljus. Eftersom jag hade bränt mig lite i ansiktet under dagens solande så hettade mitt ansikte redan ganska mycket. Ståendes i en fullpackad bar, invid denna heta ljusdekoration, så badade jag därför i svett. Tack och lov så hade jag min påse med badgrejor med mig, så min fuktiga handduk kom väl till pass. Jag var rätt nöjd ändå, för jag hade gett mina gäster en bra dag i Stockholm. Annika och hennes kompis for nöjda hem till sitt, medan jag återvände till det enda jag hade kvar, Payback.

Payback fortsatte att spela, med den revanschlust som vårt namn antydde. Vår studioinspelning var förstås en besvikelse, men vi fortsatte på samma vis som vi hade gjort innan. Pelle var något av en prylbög. Det märktes att han hade jobbat i musikaffär innan. Pelle ägde förstärkare, gitarrer, en liten sånganläggning plus en hel del andra grejor. Till och med basen jag spelade på var Pelles. Jag vet inte varför han slutade jobba i musikaffär. Möjligen var han alldeles för trevlig för det. Jag har till exempel inget minne av att någonsin ha sett honom hånflina. Kanske var det för att han saknade hästsvans. Det rörde sig kanske om ett slags omvänd Simson-effekt.

Han ägde förutom instrumenten också en liten portabandspelare. Med denna lilla fyrkanaliga kassettbandspelare fortsatte vi att spela in våra alster, eller rättare sagt Pelles alster, fast i mina arrangemang. Pelle led, förutom av sitt egenartade taktsinne, också av att han såg rätt taskigt. Pelle var en habil ljudtekniker, men hans halvdåliga syn gjorde att han ibland tryckte på fel knappar, vilket då och då fick sånganläggningen att tjuta av rundgång. Rundgång blev något av Pelles signum.

Med eller utan rundgång så fortsatte repandet och inspelningarna. Pelle jobbade och slet. Ofta stod allting klart redan när jag kom till lokalen. Hasse körde grejor och var även han emellanåt där i förväg och hjälpte till. Jag var en lat diva som kom dit och fick allt serverat. Det var bara för mig att plugga i och köra, tillsammans med en Pelle som kunde tappa takten när som helst - och tillsammans med en Hasse som ibland kunde ha ett djävulskt sväng i trummorna, ibland inget alls, men som själv aldrig hade en aning om vilket.

På sätt och vis var det lite tragiskt med Hasse och musiken. Precis som Pelle så hade han i unga år jobbat med musik, både i musikaffär och som en del av olika artisters turnéföljen, bland annat - hör och häpna - med Lill-Babs! Sedan hade förstås vuxenheten satt in. Hasse bildade familj, en ganska stor sådan, och flyttade till en något för dyr lägenhet, som satte honom i skuld när bostadskrisen kom i början på nittiotalet. Han knegade på och försörjde sin stora familj, samt banken, allt medan musiken gick i stå.

Vi hade alltså alla tre det gemensamt att vi på olika sätt varit i närheten av musiken, men aldrig fått något riktigt break, aldrig varit med i något band som slagit igenom. Vi hade varit där och nosat, mer eller mindre, på likartade men ändå helt olika sätt. Vi var losers! Det fanns ett tilltufsat och lite stukat drag över oss allihop.

Jag var otvetydigt den skickligaste musikern av oss, men ifall jag också var den bästa låtskrivaren vete fan. Det fanns, Pelles haltande taktsinne till trots, en sorts ärlighet samt en brist på strategi och konstruktion i hans låtar, medan mina snarare var byggnadsverk. Ifall jag ska överdriva så var Pelles låtar som barnteckningar, medan mina var monumentalskulpturer över mig själv. Det kompensatoriska draget fanns förstås också hos Pelle, men inte alls på samma krampaktiga sätt som hos mig.

Både Pelle och Hasse hade, fast de måhända i hemlighet tvivlade på det ibland, dragit åtminstone en vinstlott i livet: De hade sina familjer! De hade båda ett sammanhang där deras värde var odiskutabelt. Avsaknaden av framgång inom musiken, liksom att de aldrig blev så duktiga och kunniga som de kunde ha blivit, smärtade dem förstås - men de ägde något som jag saknade. De älskade och blev älskade, vardagens plågor till trots.

Men hur man än vände och vred på det så var vi ändå losers, åtminstone inom just musiken. Därför föraktade jag dem, liksom jag föraktade mig själv för att jag spelade med dem. Vi var musikaliskt mycket ojämlika, vilket frammanade en påtaglig nedlåtenhet hos mig. Jag skämtade alltid mycket med dem. Många av mina skämt var förtäckta elakheter. Jag drev med dem. Kanske var det för att min större musikaliska kapacitet var det enda jag hade, medan de hade allting annat. Kanske avundades jag dem en smula.

Ifall jag nu hade ett behov av att få glänsa, så hade förstås Pelle och Hasse samma behov. Pelle var ljudteknikern, i de flesta fall sångaren och tillika bandets låtskrivare (eftersom mina monumentala låtbyggen inte lät sig spelas i detta band). Hasse gjorde sig oumbärlig genom att ställa upp hela tiden - om än något för mycket. Jag tror att kombinationen av min överlägsna attityd och Hasses livssituation blev det som slutligen satte punkt för det här bandet.

Hasse blev på sätt och vis den som fick ut minst av Payback. Både mina och Pelles roller var större. Jag tror att Hasse ibland önskade sig en större roll. Hasse plockade ibland fram gitarren och lirade någon figur, men vi tog aldrig tag i den eller gjorde någon låt av den. Hasse körde oss och all utrustning dit vi och den skulle, eftersom han var den ende med bil och körkort. Hasse gjorde vad han kunde, men han kunde inte göra så mycket under våra inspelningar. När han var färdig med trummorna så återstod mest väntan, fram till något eventuellt sångpålägg - alltså bakgrundssången, i vilken Hasse ofta medverkade.

Under den här tiden blev Hasse av med jobbet. Hasse hade skulder. Hasses ena dotter mådde visst lite taskigt. Hasse hade åldriga föräldrar som han hjälpte, långt utöver vad plikten bad. Och nu satt han här i replokalen och väntade, och väntade, och väntade på att få vara med, på att få GÖRA någonting. Musiken var hans tillflykt, ett andningshål - och nu satt han här i timme efter timme medan jag och Pelle gjorde omtagning på omtagning av både sång och gitarrer.

Hasse reste på sig och sa att han ville göra sitt sångpålägg nu. Både Pelle och jag svarade att han fick vänta tills vi hade gjort det och det och det, eftersom det var tekniskt fördelaktigare att ha alla instrument och leadsången klara innan vi lade på eventuell körsång. - Någonting snäppte till i huvudet på Hasse. Det var nästan så att man kunde höra hur det knäppte till. Med svärta i blicken klädde han på sig sina ytterkläder och lämnade lokalen, trots mina och Pelles enträgna böner om att han skulle besinna sig.

Varken Pelle eller jag kontaktade honom efter det här. Vi tänkte väl att det skulle gå över av sig själv. Det gjorde det inte. Istället fick vi varsitt brev där Hasse besviket undrade varför vi inte hörde av oss - alltså i praktiken varför ingen saknade honom. Visst saknade vi honom, men han hade betett sig som en barnunge, så därför ansåg åtminstone jag att han var den som först skulle ta kontakt, för att be om ursäkt.

Mitt svar på hans brev blev ett mail. Min åsikt i mailet var att Hasse hade tagit ut sina egna livsproblem på bandet - och att han nu suktade efter bekräftelse ifrån oss på att han var värdefull och saknad. Jag var faktiskt rasande. I mina ögon var det hela uppenbart. Hasses ständiga bjudande, hans servilitet, hade varit försök att KÖPA SKULD! Han hade bjudit och bjudit till - och nu kom räkningen, EFTER ALLT VAD HAN HADE GJORT FÖR OSS!

Visst var Hasses abrupta sorti ur replokalen fånig, men det är lika sant att hans metod; att vänta på att vi skulle sakna honom - alltså det som jag betraktade som ett MARTYRIUM - inte kunde ha riktats mot ett olämpligare mål. Hasses metod var närmast en garanti för att hela mitt inre skulle förvandlas till ett befäst fort, i full stridsberedskap. Kanske är min teori om varför Hasse kokade över sann, men det är lika sant att han rörde vid min absolut känsligaste punkt: INGEN, INGEN, INGEN, skulle någonsin mer få utsätta mig för känslomässig utpressning eller belägga mig med skuld! Aldrig mer!

Datorteket
Payback var historia, men vissa saker i livet var bestående, exempelvis arbetsförnedringen. Som jag minns det så lämnade de mig ifred under sommaren, men 020916 blev jag dessvärre inskriven på datorteket i Hägersten. Datorteket var placerat i socialens (Hägerstens stadsdelsförvaltnings) kåk i Västertorp i anslutning till simhallen, vilket passade bra ifall man fick lust att dränka sig. Jag vet inte ur vilken mänsklig avskrädeshög man hade grävt fram dem som ledde verksamheten, förmodligen ur samma hög där man i alla tider har funnit alla andra lägervakter. Med undantag av en äldre herre, som jag vill minnas varit något slags tekniker innan, så utgjorde de en samling småskurna töntar.

Den kvinnliga chefen har jag ingen särskild uppfattning om, däremot om de övriga. Dels fanns en moraliserande vegan, som smög bakom en för att kolla att man inte surfade eller gjorde något otillbörligt med datorn och som gärna ståtade med sin moraliskt högt stående veganism. Sedan hade vi en snubbe som föreföll en smula motoriskt störd och som hade för vana att på ett klistrigt och närgånget sätt komma och flåsa en i nacken, under förevändning att han skulle visa något på datorn.

Självaste chefspliten var en smula plufsig och var ständigt iförd för trånga flanellskjortor. Jag tror att det var han som hade kommit på den geniala idén att man under förmiddagen respektive eftermiddagen skulle alternera mellan olika rum, för att i det ena surfa och i det andra jobba med datakörkortet. Saken var bara den att det fanns exakt samma sorts datorer i båda rummen, med exakt samma programvara, vilket gjorde omflyttandet onödigt och löjligt. Naturligtvis fick man inte jobba med datakörkortet i surfrummet och naturligtvis fick man inte surfa i datakörkortsrummet. Och naturligtvis gav jag fullständigt fan i vilket!

Ganska snart så förstod plitarna att jag inte var överdrivet imponerad av deras "kursverksamhet". Betänk att vi satt där på heltid varje dag under tvång! Att stöka undan några övningar på en timme eller så, för att resten av tiden sitta och surfa håglöst, bara för att få dagen att gå, kan knäcka den bäste och jag var sannerligen inte i särskilt god form. Jag kunde svårligen dölja min ovilja och mitt förakt. Chefspliten fick då för sig att han genom faderlig förtrolighet skulle vinna mitt gillande. Därför började han följa efter mig när jag skulle gå ut och röka.

Han berättade vid dessa tillfällen vitt och brett om saker som jag fann totalt ointressanta och han skröt om sin förträfflighet. Särskilt fånigt blev det när han berättade om hur välsedd stammis han var på Chapeau Claque (som om nu detta vore något att skryta om, ett utpräglat raggställe för fyrtioplussare). Han berättade med illa dold stolthet att han själv tillåtits skruva dit hängare under bardisken, för att kunna hänga upp sin jacka. Så imponerande.

Det finns en händelse som jag kommer särskilt väl ihåg och som skildrar vår härliga arbetsgemenskap på ett tydligt sätt. Vid de tillfällen då någon av fångarna fyllde år så köpte plitarna vanligtvis in en tårta samt lite kakor och annat kladd. (Den motoriskt störde pliten kladdade annars rätt bra även utan tårta.)

Det var väl som det brukar vara, man tar sig en kopp kaffe och en lagom stor bit tårta samt någon enstaka kaka och så är det inte mer med det. Möjligen var atmosfären något mer ansträngd här eftersom detta inte var en vanlig arbetsplats, utan i praktiken en tvångsåtgärd. Pricken över i kom emellertid när chefspliten avbröt det allmänna småpratet runt bordet, genom att demonstrativt högljutt säga: "VILKEN FEST VI KOM PÅ, VA?!" - Det blev så knäpptyst runt detta bord att jag helt enkelt inte kan låta bli: Man hade kunnat höra en knappnål falla!!

Jag gjorde färdigt mina tester för datakörkortet/ECDL så snart jag bara kunde och kontaktade min dåvarande arbetsförnedrare, som i motsats till ungefär samtliga av sina kollegor var en medgörlig karl. Jag såg till att sluta efter en dryg månad, 021025. Det gick inte att ta miste på plitarnas missnöje. De hade inte lyckats få mig på knä, inte lyckats föra in mig i "gemenskapen".

FOLKHÖGSKOLAAAHH!
Jag insåg att ifall jag inte hittade på något snart så skulle jag kunna hamna på ett liknande ställe igen, eller något ännu värre. Jag visste att jag för ögonblicket saknade styrkan för att klara slika ting under någon längre tid. Jag fick en idé: Det fanns just detta år (regelverket ändras hela tiden) möjligheten att läsa in saknad gymnasiekompetens/behörighet på komvux eller folkhögskola. Jag saknade (på grund av att Svenska etapp 3 inte kunnat erbjudas av komvux i Hultsfred) betyg i tredje årets svenska, samt i tredje årets matematik. Jag föreslog därför att jag skulle få gå på FOLKHÖGSKOLA(!) för att läsa in dessa ämnen. Jag vill minnas att min arbetsförmedlare knorrade lite, men slutligen föll för förslaget. Så jag satte igång med att ringa runt och besöka några olika folkhögskolor i stan och i närområdet.

Mitt val föll slutligen på Lidingö folkhögskola City, en filial till skolan ute på Lidingö. Möjligen var detta inte ett optimalt val. Mina val brukar inte vara det. Skolans lokaler låg på Kungsholmen, halvt om halvt i källarplan med fönster samt en utgång mot Polhemsgatan, med Hantverkargatan söder om sig och med huvudingången norrut mot Bergsgatan, strax emot polishuset. Lokalerna kändes som (och var kanske) ett gammalt dagis, vilket på många sätt passar en folkhögskola. Rent studiemässigt skulle mitt val av skola visa sig vara ett misstag, särskilt vad beträffar matematiken, men jag återkommer till det under "2003".

Jag påbörjade studierna cirka två månader efter att läsåret hade startat. Detta var ju en ARBETSMARKNADSÅTGÄÄÄÄÄÄRD - och sådana kan ju påbörjas och avslutas lite hur som helst. Eftersom jag redan hade rätt mycket studier i bagaget så bestämdes det att jag skulle delta i en kurs som kallades IU, internationella utblickar, vilken låg på samma nivå som tredje årets gymnasium. Jag var van vid att folkhögskolor bestod av ett blandat klientel vad gällde typer och åldrar, men så var inte fallet med just den här klassen.

De flesta var i tjugoårsåldern, förutom någon enstaka som var ännu yngre. Jag var alltså den enda gubbjäveln. I klassen fanns ett par uppenbara "brats" - alltså östermalmsungar, vars studerande på folkhögskola sannolikt var deras föräldrars sista desperata försök att få in ungjävlarna på universitet/högskola, efter sannolikt havererade gymnasiestudier. Den överklassunge som inte har några akademiska meriter att stoltsera med inför släkt och vänner får stå med skammen. Att ha akademisk bildning är nämligen fint.

Den andra och största kategorin utgjordes av en samling tämligen ambitiösa invandrarungar. Möjligen var också de här på grund av misslyckade gymnasiestudier, men jag fick intrycket av att merparten försökte komma in på olika specifika utbildningar. Folkhögskolorna har nämligen en egen kvot till högskolestudier (eller hade åtminstone då). Man får en extra chans helt enkelt.

Klassen, med undantag för mig och någon/några till, bildade en ganska tät grupp med ett livligt umgänge. I början behandlade de mig.. ..artigt, får jag nog säga. Jag bjöds med på något enstaka kafébesök, besökte den bar där en av bratsen extraknäckte som bartender (sannolikt för nöjes skull eftersom han knappast var i behov av pengar) samt bjöds in till en gemensam lunch och så vidare. Kanske var jag den som var mest avvaktande.

Jag tror att förklaringen bakom detta var att jag började få mina första känningar av äkta åldersinsikt. Mina referenspunkter var de andras nostalgi, deras koder och referenser var inte mina, deras språk var inte mitt och mitt språk inte deras. En kille i en parallellklass tyckte att jag pratade som Cornelis (Vreeswijk) och kallade mig därför just för Cornelis. Min stockholmska hade blivit ålderdomlig. Jag hade blivit ålderdomlig!

Naturligtvis kämpade en annan del av mig emot. Naturligtvis frestades jag av alla unga vackra kvinnor. Naturligtvis ville jag vara ung igen. Jag tänkte att ifall jag kunde accepteras av detta gäng så fanns det måhända utsikt till nya fester, till nya influenser! - Vilken dårskap! Jag kunde ha varit pappa till dem! Det enda jag möjligen kunde hoppas på var att bli någon sorts jävla klasspappa eller klassfarbror; sitta där och spela mogen och oberörd av närheten till all deras ungdom, framtid, kåthet och initierade kunskap om samtiden.

Det fanns dessvärre också en synnerligen oväntad faktor på skolan, som förhindrade alla allvarligt menade försök i den riktningen, alltså ragg på unga kvinnliga klasskamrater. En mycket god vän till M - nämligen den kompis som varit med på krogen just den kväll då jag och M först träffades(!) - gick i en parallellklass på samma skola. Potentiellt pinsamma närmanden till mina unga kvinnliga klasskamrater var därför uteslutna i skolmiljö, eftersom alla sådana tilltag omgående skulle komma att rapporteras till M. Kanske var det fånigt, men jag ville inte bli mer patetisk i M:s ögon än vad jag möjligen redan var. Vad M tyckte - och tycker - om mig, både var och är mycket viktigt för mig. HON är viktig för mig.

Min belägenhet var därför hämmande på alla möjliga vis. Jag parkerade mig till slut bakom mitt intellekt, mina ironier och min ganska stora (om än fragmentariska) kunskapsbank. Jag kunde inte bli en av dem, men jag behövde åtminstone vinna deras respekt. De var Kina och jag var Taiwan. Under året som kom, 2003, så skulle en långsam skiftning träda in.