Verksamheten bedrevs i en kontorslokal som var belägen i ett mindre industriområde, i närheten av Brandbergen i Haninge kommun. Jag var allt annat än förtjust över detta, men det kändes kymigt att tacka nej, nu när Calle bett sin kompis hjälpa mig. Jag beslöt mig för att ge firman en chans. Kompisen, som ägde firman, var en reko och förståndig karl. Det kan man måhända inte säga om de övriga medarbetarna.

Som vanligt i den här typen av verksamheter så vill man till varje pris få in klienterna på en arbetsplats, vilken som helst, så fort som möjligt. Denna brådska bygger på att beställaren av firmans tjänster, vanligtvis arbetsförnedringen eller försäkringskassan, i sin tur måste redovisa beställd statistik inför sina politiskt valda chefer. Dessa chefer har bara fyra år på sig för att visa att de försöker göra något åt arbetslöshet och långa sjukskrivningar, innan nästa valår. Därav brådskan.

Så fort en klient blir satt i arbete eller åtgärd så kan man sätta ett kryss vid just det namnet. Det är alltså inte så noga med vem som hamnar var, eller hur långvariga de eventuella anställningarna/åtgärderna blir. Statistiken säger inget om huruvida rätt person hamnat på rätt plats. Den säger bara att en okänd person hamnat på en arbetsplats, för en kortare eller längre tid. Statistiken påvisar aktivitet, men ingen kvalitet.

Eftersom jag befann mig i denna verksamhet frivilligt, alltså inte på uppdrag av vare sig arbetsförnedringen eller försäkringskassan, så var min roll som klient ganska besynnerlig och personalens agerande blev därefter. Jag var där enkom för att firmans chef ville göra sin kompis, min plastpappa Calle, en tjänst. De övriga på firman visste därför inte hur de skulle förhålla sig till mig. De kunde till exempel inte utöva påtryckningar, eftersom mitt deltagande i verksamheten var frivilligt i motsats till de övriga klienternas.

I början så valde de att ignorera mig. Jag åkte dit varje morgon och satt av mina timmar av gemensam aktivitet, men fick ingen riktad hjälp med jobbsökandet. Antagligen hoppades de att jag skulle finna verksamheten hopplös och därför sluta frivilligt, vilket skulle befria Calles kompis/firmans chef ifrån sitt kamratliga åtagande. Jag tror knappast att Calle visste hur den här typen av verksamheter fungerar, för i så fall skulle han aldrig ha kommit på idén.

En av de anställda på firman var en man i medelåldern som tydligen var kontaktpersonen gentemot diverse olika företag. Uppenbarligen följde han den gyllene regeln "vem som helst, var som helst", vilket som sagt är den regel som alla firmor av den här typen ytterst följer. En dag kom han dragandes med ett "jobb" som innebar att jag under några timmar skulle flyttstäda ett källarkontor. Jag fick intryck av att det var någon av mannens kompisar som behövde ett extra handtag.

Detta var så klart inget riktigt jobb, ingen riktig anställning, utan bara någon snubbe som ville ha lite gratis (eller underbetald) arbetskraft - och som visste att hans polare jobbade på en firma som kunde fixa fram just sådan arbetskraft. Jag sade några väl valda ord om vad jag ansåg om det här så kallade "jobbet". Detta fick den "arbetsförmedlande" mannen att gå i taket, vilket jag gav fullkomligt fan i. Jag var inte i den positionen att han kunde kommendera mig till vad skit som helst, vilket förstås var både ovant och frustrerande för honom. Nu fick jag istället göra närmare bekantskap med firmans psykolog.

Psykologen var en ganska kraftig kvinna i obestämbar medelålder. Hon hade en hjärtlig framtoning, med tonvikten lagd på ordet "framtoning". Oavsett vad man än företog sig, skriva CV eller göra anlagstester, eller vad det nu var, så var hon där med sin påklistrade, påträngande och bullriga "hjärtlighet". Det var som en tafflig iscensättning av den gamla arketypen "den glada tjockisen". Eftersom många feta personer, i synnerhet kvinnor, känner sig oattraktiva i världens ögon så väljer en del av dem att i stället bli överdrivet glada, för att därigenom finna sig sin egen sociala nisch.

Den här kvinnan hade utbildat sig till psykolog och trodde måhända att hon därför också hade lärt känna sig själv. Det hade hon inte. Hon var en genuint obehaglig bekantskap. Eftersom hon inte hade genomskådat sig själv så kunde hon inte heller genomskåda någon annan eller komma någon riktigt nära, hur mycket hon än rättframt bullrade fram sina "psykoanalyser" och skrattade sitt tillgjorda skratt. - Osökt kom jag att associera till den franska mjukosten "Den skrattande kon".

De flesta klienterna var trevliga. Majoriteten hade varit långtidssjukskrivna och genom försäkringskassans försorg hamnat i den här verksamheten. Det blev till en del trevligt konverserande tillsammans med det här lilla gänget, varav många var damer i hyfsat hög medelålder. Merparten hade skräckberättelser att förtälja ifrån sina mellanhavanden med arbetsförnedringen och försäkringskassan. En hel del av vårt konverserande ägde rum på en liten lunchrestaurang i industriområdet. Endast undantagsvis åt någon lunch i det deprimerande Brandbergen.

Som av en händelse så bar gatorna i det näraliggande Brandbergen namn efter zodiakens stjärntecken. Betydde detta något? Och i så fall vad? - Jag kände igen en kille ifrån båtbyggarkursen på Skeppsholmens folkhögskola, som också var klient här. Vilken betydelse hade detta? Det kunde omöjligen vara en slump! Dessa sammanträffanden var nog ett av skälen till att jag blev kvar några veckor för länge i den här verksamheten. Det fanns kanske någon eller något här som var av betydelse. Jag var tvungen att ge också denna möjlighet en chans. Men det hände inget.

Lagerslaven
Senare under våren blev jag av arbetsförnedringen istället inmotad i en ny dagisgrupp för vuxna, kallad "jobbklubb". Vår dagisfröken var en arbetsförmedlare av modell 1A, det vill säga en lägervakt i clownkostym, alltid vänligt lallande, likväl alltid redo att dra fram den virtuella revolvern som doldes i strumpebandet. Detta var en verksamhet med närvaroplikt. Ingen närvaro betydde inga stålar. Detta var förutsättningen för verksamhetens existens - den enda förutsättningen!

Möjligen var det i denna "åtgärd" som mitt CV genomgick sin första påtvingade revision. Detta förfarande är nämligen obligatoriskt vid varje verksamhet där arbetsförnedringen på det ena eller andra sättet är inblandad. (Vid den här tiden kallade jag fortfarande mitt CV för meritförteckning, vilket bara det var en synd i sammanhanget.) Varje gång man påbörjar en ny åtgärd så ska CV:t skrivas om. Detta är nämligen den enda konkreta påverkan som arbetsförnedrare, eller till arbetsförnedringen knutna lekledare, kan utöva. Inget CV eller ingen meritförteckning (=fult ord) är någonsin tillräckligt bra. Att på något sätt obstruera mot deras klåfingrighet kan sätta dig på bar backe. Det är bara att skriva om, i oändlighet.

På "jobbklubben" skulle vi fullvuxna människor nu sättas i omskolning för att lära oss hur man skrev ett korrekt CV, lära oss hur man förde sig vid en intervju, lära oss hur man sökte jobb; hur man åt, drack, sov och torkade sig i röven vid toalettbesök. Naturligtvis var "jobbklubben" inget annat än ett verktyg för att hålla uppsikt över lösdrivarna och lära dem Herrans tukt och förmaning. Vi behandlades som om vi vore omyndiga och en smula efterblivna. I en lallande och infantiliserande ton bibringades vi fullkomliga självklarheter, om vilka vi alla redan var synnerligen väl informerade. - Framför allt visste vi att man bör hålla god min i elakt spel!

(Fram tills jag flyttade till Söder, år 2005, så ägde jag en pärm där alla fånerier ifrån denna "jobbklubb" fanns samlade. Tyvärr så rensades smörjan ut i samband med flytten, vilket jag nu kan tycka är en smula synd. Där missade denna hemsidas läsare många goda skratt.)

På jobbklubben dök det ibland upp rekryterare ifrån olika företag, ofta med lokal anknytning till Liljeholmen med omnejd. Bland annat så dök det upp ett gäng män i lustiga hattar ifrån Hennes & Mauritz. Jag visste att de inte skulle välja mig, så jag gick lugnt och satte mig under min korkek för att lukta på alla blommorna, men tydligen så satte jag mig rakt på humla (eller en spruta med sanningsserum). Jag började frusta och stångas som om jag blivit tokig - och det hade jag nog. Mina försök att slingra mig undan ledde nämligen till det oönskade resultatet att de alla istället skrek: Bravo! Excellente! Magnifico! Esplendido! HONOM SKA VI HAAAA!!

Jag hade nu hamnat i sitsen att hela min sommar skulle förbrukas i HM:s trista lagerlokaler i Västberga utan en chans till semester. Sommaren var förstörd redan innan den hade börjat. Jag var en ensam och mycket ledsen ungkarl som spelade i ett medelmåttigt band och som inte hade en aning om hur jag skulle få ordning på mitt liv - och nu såg jag sommarens hela lätthet och alla dess möjligheter raderas ut när jag som bäst behövde dem.

För första gången sedan pengarna till fortsatt terapi tagit slut, 93 eller 94, så sökte jag åter hjälp, nu på Älvsjös psykmottagning. Min förhoppning var förvisso att bli sjukskriven så att jag skulle slippa lagerjobbet, men sanningen att säga så var jag i behov av hjälp i alla fall. Jag hade ett par samtal med en psykiater. Det var ett fullkomligt slöseri med tid. Mannen var kategorisk, misstänksam och avfärdande. Jag fick intrycket av att han satt där i rollen som "dörrvakt" med uppgift att spara så mycket pengar som möjligt åt landstinget; att hans uppgift var att slänga ut alla som kunde slängas ut, alla med oklara diagnoser.

Detta är nämligen något en patient inte skall ha ifall han eller hon söker vård. En oklar diagnos är ett perfekt alibi för att neka någon vård. Den möjliggör att man kan två sina händer och remittera vidare. Eller så kan man remittera till någon enkel undersökning, som man redan på förhand vet inte kommer att visa på någon sjukdom. Man kan sedan hävda att det hela är psykosomatiskt. Faktum är att man kan påstå vad fan som helst. Och - bäst av allt - man kommer undan med det!

Kungsvägen till en god vård är att rullas in på bår, efter ambulanstransport. (Fast just när detta stycke skrivs, i december 2008, så har jag nyligen på tv-nyheterna sett ett inslag om en patient som kom in med ambulans till sjukhuset, där han sedan låg på en bår och dog; de hade helt enkelt glömt bort honom!) På andra plats, efter ambulanstransport till akuten, kommer De Tydliga Symtomen. Det ska vara absolut glasklart vilken sjukdom du lider av. Även en nyutexaminerad läkare, på sin allra första arbetsdag, ska kunna finna den rätta diagnosen med lätthet.

Vad du än gör, uppsök aldrig sjukvården med diffusa symtom! I värsta fall erhåller du en fullständigt vansinnig diagnos. Denna hamnar sedan i din journal, vilket leder till att varenda framtida läkare, på grund av intellektuell lättja, kommer att basera sin egen "bedömning" på just denna diagnos. Har du någon gång exempelvis diagnosticerats för psykosomatiska besvär, så krävs det nästan att du kommer till akuten med tarmarna hängande utanför innan någon börjar undersöka din kropp.

Messerschmitt: Stavelsen "sym" följs i vissa svenska låneord av "p"; sympatisk, symposium med flera, men den korrekta stavningen här är faktiskt "symtom" - även om månget lexikon godtar båda stavningarna: Symtom och symptom. - Upprepar man en lögn tillräckligt ofta så blir den en sanning till slut!

Detta för mig osökt in på ordet "ärter". Det heter "en ärta" och "flera ärtor". Ärtan växer i en ärtskida. En sådan kan också kallas för en ärt, vilket i pluralis blir "flera ärter". Följaktligen heter det "gula ärtor" och "sockerärter" eftersom de sistnämnda faktiskt är ärtskidor! Ett antal ärtskidor är alltså detsamma som ett antal ärter, som man sedan kan plocka ärtor ur! Man kan också använda ordet "ärter" ifall det exempelvis växer flera (olika arter av) ärtväxter i ett grönsaksland; flera (olika sorters) "ärter". Dessutom finns ju blomman luktärt, som förstås heter luktärter i pluralis. Lär och lyd!

Tydligen var mina symtom av den lagom diffusa karaktär som medgav ett avfärdande. Jag satt hos den osympatiske psykiatern och begrät mitt ensamma och söndriga liv, men till ingen nytta. Jag ställdes på gatan, utan vidare vårdkontakt, utan att ha blivit sjukskriven, utan att ha fått någon hjälp överhuvudtaget. Jag skulle ha behövt få vila och komma i jämvikt. I stället hamnade jag i Hennes & Mauritz dammiga lagerhangar, där jag skulle jobba dagskift, vilket i och för sig möjliggjorde att jag åtminstone kunde kröka ordentligt varannan dag.

Jag skulle verkligen ha behövt få vara ledig den här sommaren, men någon möjlighet till semester gavs inte. Den enda trösten var flaskan, samt det mycket vaga hoppet om att jag skulle kunna försjunka i någon ny kvinna. Därför fortsatte jag med mina desperata utgångar på krogen, så som jag hade gjort ett årtionde tidigare, innan jag mötte M. Men nu var jag en trött och ledsen man, med ett allt klenare självförtroende.

Ska sanningen fram så hade en ledig sommars alla möjligheter ändå inte varit till någon större hjälp. Jag var alltför illa däran efter M:s försvinnande för att jag framgångsrikt skulle orka påbörja något nytt förhållande. Dåliga mat- och dryckesvanor hade efter "skilsmässan" gjort mig alltmer överviktig, vilket sällan är en tillgång på köttmarknaden. Dagens hälsomedvetna köttkonsument ratar helt enkelt fett fläsk!

Mina utgångar var alltså lika meningslösa som mitt nya "jobb". Det jävligaste var att det inte ens var ett riktigt jobb. Det kallades "praktik" vilket var en ren lögn. Visserligen kunde en och annan stackare måhända få in en fot, för att sedan vederfaras den lycka som en tillsvidareanställning i HM:s dammiga hangar i Västberga industriområde innebar, men majoriteten utnyttjades bara som gratis sommarvikarier, givna en ersättning av staten som exakt motsvarade den ifrån a-kassan. Med andra ord fick man lika mycket betalt för att jobba som för att göra ingenting.

Statens arbetsmarknadspolitiska propagandaministerium, alltså arbetsförnedringen (som löd under dåvarande AMS/arbetsmarknadsstyrelsen) kunde härigenom leverera den beställda statistiken över antalet sysselsatta till sittande regim inför nästkommande val - och HM fick gratis arbetskraft. Minns den gamla slagdängan med Blå Tåget/Ebba Grön: "Staten och kapitalet, de sitter i samma båt"! Några år senare skulle HM:s lager i Västberga komma att läggas ner, vilket faktiskt förvånar mig. Inte ens sydostasiatiska barnarbetare kan väl vara billigare än gratis svensk arbetskraft?!

Detta skattefinansierade slavarbete var synnerligen enahanda. HM-hangaren var ett plocklager för kläder och en stor del av arbetet gick ut på att efter en plocklista plocka kläder ifrån hyllor och lägga dem i backar som sedan kördes ut till HM:s butiker. Man hade en back på en liten vagn (eller om det nu var flera backar) som man plockade ner varorna i och prickade av på plocklistan. Backarna ställdes därefter på skenor/banor som förde dem vidare mot okända öden i Mammons många tempel.

När det var riktigt spännande och intressant så fick man istället plocka kläderna ifrån höga ställningar. Redan under första dagen, på detta veritabla skitjobb, skedde ett rätt så otäckt olyckstillbud. En av de höga ställningarna hade sin ena sida behängd med tunga skinnjackor, medan den andra sidan i stort sett var tom på kläder. Självfallet var det bara en tidsfråga innan någon alltför häftig rörelse skulle få hela skiten att välta.

Jag stod precis intill denna ställning när någon plötsligt skrek till. Jag tittade upp och såg hur den, cirka fyra meter höga och något tiotal meter långa ställningen långsamt och närmast majestätiskt, likt ett fallande träd, påbörjade sin rörelse. Rent instinktivt sprang de flesta, bland annat en ung chilenare som skulle visa sig vara en av de trevligare på stället, i riktning bort ifrån ställningen. Eftersom jag stod alldeles intill dess bas så insåg jag att jag inte hade en chans att undkomma på samma sätt som de andra. I stället gick jag i riktning mot den fallande ställningen, tryckte in mig mellan skinnjackorna och lät på så vis ställningen falla som en ram runt mig. Jag berördes inte av något annat än de mjuka skinnjackorna.

Chilenaren hade inte samma tur. Ställningen gick i backen med ett sjuhelvetes oväsen, järnrören lossnade och slog i det hårda betonggolvet. Ett av järnrören träffade den unge chilenarens kropp, men han klarade sig undan med blotta förskräckelsen (OBS: Floskel!) samt några rejäla blåmärken. Den här händelsen spred såklart både hos ledningen och facket viss förskräckelse. Men eftersom ingen blev allvarligt skadad - och eftersom vi lever i en konsensuskultur och i en korporativ stat - så var olyckan självfallet ingens fel.

Jag minns en av de personer som kom fram och snackade efteråt. Det var en manhaftig och rejäl kvinna med förmodad göteborgsdialekt. Hon var dessutom gravid, eller såg möjligen bara gravid ut. Kanske tillhörde hon arbetsledningen, kanske tillhörde hon facket. Men som sagt, det spelade ingen större roll, åtminstone inte där.

Det finns ett beskäftigt drag hos vissa västsvenska dialekter. Ifall stockholmskan representerar en stöddig slyngel, så utgörs göteborgsdialekten istället av en beskäftig kärring i medelåldern som på ett genomskärande och högljutt vis tillrättavisar alla som felar (varav naturligtvis de flesta bor i Stockholm..). Försök att föreställa dig en skarp tillrättavisning på gotländska eller värmländska, eller (Herregud!) Gävlemål! Örebro!! Föreställ dig sedan samma tillrättavisning på någon västsvensk dialekt, företrädesvis göteborgska, så begriper du vad jag menar. Det är kanske därför som göteborgare är kända för sin vitsighet. Det är helt enkelt en fråga om kompensation.

I övrigt minns jag mest en ung och trevlig (men inte direkt beläst) tjej som jag jobbade ihop med, samt en ljuslockig ung kvinna som föreföll både intelligent och vacker och som därför var fullkomligt ouppnåelig. Dessvärre minns jag också lunchrestaurangens biffar, som serverades om fredagarna. Att kalla dem skosulor vore en komplimang. Några av dessa biffar på rymdfärjan Colombias undersida kunde ha skyddat farkosten vid inträdet i atmosfären och hade sannolikt förhindrat den tragiska olyckan tre år senare (den första februari 2003).

Under tiden på HM skedde också en betydligt mindre olycka, endast en smula tragisk och utan dödlig utgång. De klädbackar som vi plockade varor i stod inte alltid där man förväntade sig. En av dem stod verkligen inte bra till. Den stod nämligen mitt i vägen för mitt ena smalben när jag gick och bar en kartong i famnen. Eftersom kartongen skymde sikten så var jag helt oförberedd. Jag föll handlöst framåt och slog mig rätt så rejält på både klädbacken och kartongen.

Det tragiska med detta fall var att det var första gången någonsin som jag fallit så okontrollerat. Jag föll vanligtvis som en katt utan att slå mig nämnvärt, men inte den här gången. Jag insåg vad det betydde. Visserligen kunde jag skylla på min övervikt, men faktum var att jag inte längre reagerade lika fort som jag förut hade gjort. Jag var inte ung längre! Denna insikt skakade om mig. Det är märkligt hur man kan gå omkring och rent logiskt veta om något, men ändå inte förmår att ta in det förrän man upplevt det känslomässigt, eller allra helst fysiskt.

Jag skulle komma att falla vidare. Sommaren blev bara ett stort vakuum. Jag gick ut ensam på krogen, var och varannan kväll på olika ställen, ungefär på samma sätt som jag hade gjort innan jag träffade M. Skillnaden var att det aldrig hände något längre. Jag var fortfarande med i kören, men det hände inget där heller. Jag blev bara mer och mer defensiv. Jag gick ut på krogen fortfarande, men stod allt som oftast bara och tryckte i något hörn och försökte dricka till mig mod och inspiration.

"Thank you for the music..."
Apropå inspiration så skrev jag till hösten min allra sista schlager, Kunde aldrig tro - alltså mitt allra sista tävlingsbidrag - till Melodifestivalen 2001. En starkt bidragande orsak till att den låten blev mitt sista schlagerförsök var att servitrisen, på den krog dit jag och några av de andra sångarna i min kör brukade gå efter repetitionerna, berättade att det var meningslöst att skicka in några tävlingsbidrag. Hon var sångerska, hade körat i studio för en rad olika artister och visste därför en del om branschen.

Det hon berättade var, i stora drag, att eftersom den svenska förläggarföreningen var ansvarig för det första urvalet, grovgallringen så att säga - och eftersom branschen i Sverige är så pass liten att förläggarna känner både varandra och artisterna mycket väl - så var det i praktiken redan avgjort vilka låtar och vilka artister som skulle komma fram (med enstaka undantag). Sveriges musikförläggare, det vill säga skivbolagsbossar, satt alltså gemensamt och plockade ut sina egna och sina kollegors bidrag. De valda bidragen lämnades därefter till Sveriges television för den farsartade officiella "uttagningen" med notarius publicus och allt, där så det slutliga startfältet presenterades och där de förment "anonyma" kompositörernas namn tillkännagavs offentligt.

Kanske borde jag ha blivit en smula fundersam över varför samma låtskrivare alltid tycktes dyka upp år efter år, exempelvis sådana som Bobby Ljunggren eller Thomas G:son. Kanske borde jag ha anat oråd när man på nyheterna varje år förtäljde att antalet inskickade bidrag ånyo slagit nytt rekord, samtidigt som samma gamla låtskrivare fortsatte att dyka upp i rutan. Jag har lite svårt att tro att nämnda herrars bidrag skulle vara de absolut bästa i ett urval av flera tusen låtar - år efter år, efter år, efter år...

Höstterminen detta år blev också min sista tid tillsammans med min första kör. Jag kan egentligen inte förklara varför jag blev kvar så pass länge. Jag var ju tvungen att varje gång möta Bond..eh ..moran, tuvan som stjälpt mitt lass. Fast kanske är anledningen rätt enkel. Vilka människor skulle jag annars ha umgåtts med? Under vårterminen begrep kören slutligen att jag helst av allt ville sjunga solo/lead och för första gången fick jag också göra det under ett framträdande. Det var ju i och för sig en lovande utveckling, men tyvärr kom den lite för sent. Under tiden dessförinnan hade det nämligen börjat knorras i kören om Blixtens ledarskap - och nu var det allvar!

Man kunde skönja konturerna av ett myteri, eller kanske snarare en palatskupp. Blixtens ovana att samla ja-sägare omkring sig hade gjort henne omgiven av ett hov, fullt av pretendenter som konkurrerade om hennes gunst. Blixten njöt förstås av uppmärksamheten och trodde måhända att dessa människor också var hennes vänner, vilket de inte nödvändigtvis var. Det var en brokig samling av jag-svaga hangarounds och intrigerande maktspelare. Eftersom jag varken var intresserad eller involverad i intrigerna så fick jag aldrig någon riktigt klar bild av det förlopp som slutligen ledde till att Blixten sparkades som dirigent, mitt under den pågående vårterminen. Till höstterminen tillträdde den nya dirigenten.

Det enda jag med säkerhet kan säga om det hela är att det var smutsigt. Blixtens gamla "vänner" vände kappan efter vinden och bytte lojaliteter blixtsnabbt (plats för skratt). Till en början sällade jag mig till hennes kritiker, eftersom jag alltid varit en kritiker av hennes bossiga ledarstil. Men det fanns en skillnad, jag gillade verkligen Blixten, till och med hennes humör. Det fanns något fragilt bakom hennes nackstyva attityd, en känslighet. Det fanns också en inre eld. Att bli dirigerad av henne var närmast en sexuell upplevelse. Kanske var det denna inre eld som drog till sig alla de halvfigurer som omgav henne. Nattflyn drogs till ljuset. Kanske var jag en av dem.

Måhända trodde Blixten att ringen av människor omkring henne utgjorde ett skydd. - Det gjorde den inte. Hon sparkades ut och jag började känna avsmak för vissa medlemmar i kören. Eftersom Blixten tyckte att jag var besvärlig så trodde hon förmodligen att jag hörde till de intrigantas krets, det gjorde jag inte. Jag mailade henne och förklarade henne min lojalitet. Jag tror att det sedan var under sommaren som jag provade in i den vokalgrupp som Blixten hade som (ett av sina) sidoprojekt. Några i gruppen var mycket goda sångare.

Jag trodde att jag skulle få mer hjälp med notläsningen där, att det skulle finnas tid för att öva mer på gehör. Jag trodde i min enfald att de repade mer som ett band. Men i stället fick jag en ganska rejäl bunt noter att lära mig och jag förstod att Blixten även här jobbade på samma vis som hon gjort i kören. Jag repade med dem någon enstaka gång, blev bjuden på en grillfest hemma hos Blixten, men bestämde mig nästan omgående för att inte fortsätta med vokalgruppen. Som sångare var jag god nog, men inte som notläsare. I somras, skrivet 2008, såg jag Blixten på Systembolaget i Sickla. Hon såg mig också och hukade ibland hyllorna, varefter hon försvann på ett mystiskt vis. Synd.

Trots den sjaskighet och falskhet som jag fått bevittna i min kör så slutade jag inte med en gång. Jag hade som sagt inte mycket till umgänge. Den nya dirigenten var en trevlig och bildad karl, med en betydligt lekfullare stil än vad Blixten någonsin kommit i närheten av. På sätt och vis var det bättre nu, men jag hade ledsnat. Det var inte kul längre och trots den genomsympatiska nya dirigenten så saknade jag den närmast elektriska laddning som omgav Blixten. (Plats för skratt.) Nu hade jag ingen kör och inte heller någon anledning att producera fler schlagerbidrag, eftersom de ändå aldrig skulle bli antagna (enligt den branschkunniga servitrisen, se ovan). Jag hade ingen energi kvar. Jag hade inga idéer om hur jag skulle gå vidare med musiken.

Jag hade inga idéer om hur jag skulle gå vidare med mitt liv heller. Min kärlek till M hade varit en sådan kärlek som växer långsamt och får djupa rötter. I den akuta fasen direkt efter separationen så förvånade det mig att jag inte bröt ihop. Jag hade visserligen känt en mycket påtaglig och mycket fysisk sorg, men den känslan blev inte särskilt varaktig. Nu, drygt ett år efteråt, började sorgen och saknaden äta upp mig inifrån. Jag drabbades alltmer av konstiga fysiska symtom, plötsliga yrselattacker och liknande. Jag började gå sönder på allvar. Jag nöttes sakta ner inifrån.

Till råga på allt skrevs jag senare under hösten in i en nystartad verksamhet som arbetsförnedringen köpt av AMU (Arbetsmarknadsutbildningar) vilka nu bytte namn till Lernia. Man erbjöd ett "smörgåsbord" av olika föreläsningar och kurser, inom ramen för den så kallade "aktivitetsgarantin". Det var lösryckta föreläsningar eller gruppsamtal om vitt skilda ämnen. Det kunde vara engelska, gruppdynamik eller vad fan som helst. Det här var ännu ett vuxendagis, en förvaringsplats tillkommen av politiska skäl, en ren skenverksamhet. Det enda konkreta man kunde få ut av verksamheten var datakörkortet, det så kallade ECDL, genom självstudier som följdes av en examination online.

Självstudierna i datasalarna var särskilt populära, inte bara för att de var de absolut enda användbara studierna, utan också för att närvaron rapporterades genom att man själv skrev upp sig på närvarolistor, vilka sedan samlades in efter "lektionens" slut. Ifall man ville så kunde man åka dit på morgonen, skriva upp sitt namn, åka hem och sova några timmar, äta en stadig brunch, för att sedan åka tillbaks, skriva upp sitt namn en gång till - och så var man klar för dan!

Men efter bara någon månad så togs denna möjlighet bort. Jag stod alltså inför att behöva sitta på heltid och surfa håglöst, åtta timmar om dan! Jag kände det som om jag höll på att kvävas. Depressionen lade sig som ett tungt täcke över mig. Jag stod inte ut! Jag var tvungen att komma därifrån! Jag uppsökte Liljeholmens vårdcentral och lyckades bli sjukskriven i två veckor. Men det räckte inte, inte nu längre. Jag måste ut! Jag måste bort ifrån den här skiten!!