"Vi vill ta del av ditt speciella Stockholm "i ljuv musik eller med svarta penseldrag". Kanske är det en del av ytterstaden eller en plats mitt i det brusande storstadslivet. Kanske är det en skildring, sedd med den infödde stockholmarens igenkännande blick eller genom den nyinflyttades vaksamma och nyfikna ögon. Kanske är den kritisk, kanske är den fylld av kärlek och vemod. Vi ser fram emot att få ta del av den!"
Kultur Stockholm
Första kören
Någon gång under april var M tydligen bortrest. Kanske var hon på någon konferensresa, eller så var hon nere i Grekland, kanske över den grekiska påsken. Det är lite tragikomiskt att läsa almanackan ifrån 96. Under den 17:e april står det:
Led Boots 21:00 - Lilla Maria
Kent Gino 22
Blå Tåget M-backe (=Mosebacke) 20:00
Blues Kaos 21:00
Det torde väl vara uppenbart för vem som helst att denna förslagslista, över tämligen åtskilda musikstilar och musikställen för kvällen, var lika disparat som desperat. Självklart så var inte musiken huvudsaken. Huvudsaken var istället att göra en desperat utgång, nu när jag var gräsänkling, för att kanske få kontakt med nya brudar. Det kändes tryggare att "gå och kolla på ett band" än det kändes att stå och hänga på något drängdisco. Gick man och "såg ett band" så kunde man ju alltid dölja sin uppenbara avsaknad av kompisar på stället med att man var så jävla musikintresserad.
Ifall jag, den här kvällen som gräsänkling, verkligen gick ut vet jag inte. Ibland kom jag iväg på något, men lika ofta gjorde jag mig i ordning, satt och värmde upp med allehanda alkohol, men kom sen aldrig iväg på något eftersom jag inte kunde bestämma vart jag skulle gå, då både musiken och krogarna var mig likgiltiga.
Ändå var musiken det enda medel jag ägde för en förändrad social situation. Tanken på att börja sjunga i kör vann gradvis terräng, eftersom jag inte fann några passande band att spela med. Körsång skulle vara en möjlighet att åtminstone att få hålla igång min nyfunna sångröst. Sen så finns det förstås kvinnor i en kör. Jag såg en annons i Metro där en kör sökte tenorer och basar och tänkte att det kunde vara värt ett försök.
Jag var lite nervös inför uppsjungningen, med tanke på att mina försök att spela upp på Birka och Birkagårdens folkhögskolor samt rockmusikerlinjen på Fryshuset inte varit några större framgångar. En av sångerna för uppsjungningen skulle man ha valt själv och av någon outgrundlig anledning valde jag "Kristallen den fina" - en folklåt som jag hade sjungit redan under ABF-kursen. Före min uppsjungning hade jag inte haft någon som helst aning om mitt register. Det visade sig gå ifrån D till f#1, om än lite darrigt på höjden, vilket gott och väl kvalificerade mig som 1:a bas ifall de godkände mig - och det gjorde de utan tvekan.
Efter att jag sjungit upp för kören i deras lokal i Gamla stan, så hajade jag till när jag gick därifrån. På en affisch i trapphuset stod det att kören skulle sjunga i Nockeby kyrka, alltså på min barndoms heliga plats där jag lyssnat på kyrkklockorna som liten - och som dessutom var ett av de ställen som mina drömmar talat om som en möjlig plats för min förväntade uppenbarelse, eller mitt förväntade möte. Jag började tro att mina steg hade letts till denna kör av en bestämd orsak. (Det är möjligt att detta bidrog till en händelse som några år senare skulle visa sig ödesdiger). Efter att jag blivit antagen så gick jag och M och såg kören uppträda i S:t Görans kyrka på Kungsholmen och jag tyckte att det kändes rätt - inte för jag direkt kunde bedöma ifall de var en bra kör eller inte, men ändå.
Bland det första som hände tillsammans med kören var att vi den 15/6 skulle tävla på en körfestival i Oskarshamn. En av de låtar vi framförde var ett arrangemang av "Old MacDonald had a farm" ("Per Olsson hade en bonnagård"). Egentligen är jag allergisk mot "roliga" låtar. För det mesta känns "rolig" körmusik bara som studentikos skit, eller som krystade och krampaktigt insmickrande försök att nå lättköpta poänger. Packhumor!
Vi bodde på en camping strax utanför centrum, de flesta av oss i uthyrningsstugor. Det blev ett trevligt festande där på kvällen efter tävlingen. Vi hade också ett uppträdande i en kyrka, samt gick och såg The Real Group, som var duktiga och lite småtrista, men det hör väl till en körfestival förmodar jag. Själva tävlingen gick i stort sett på räls, förutom under en av mina insatser i en av låtarna som kom något taktslag för tidigt. Vi blev fyra i tävlingen. Jag kan inte låta bli att undra ifall det möjligen var min miss som kostade oss en pallplats.
Jag har gjort en stor mängd uppträdanden med den här kören, så det är svårt att minnas dem alla, men en konsert sticker ut lite mer än de övriga och det är Robin Hood-konserten (eller om det nu var fler konserter på samma tema). Vår dirigent kallades Blixten och var en halvkändis i körkretsar. Hon var väldigt kompetent, men en smula bossig och ganska jobbig emellanåt. Fast jag gillade henne - och faktiskt även hennes temperament. Med Robin Hood-projektet gav hon sig dock ut på obeträdd mark.
Idén var att använda den välkända berättelsen/legenden om Robin Hood som en röd tråd, på vilken hon sedan trädde upp olika sorters låtar. Det blev till slut en lyckad och ganska humoristisk historia av det hela. Men en sak måste sägas: Skriva på vers kunde hon fan inte, åtminstone inte metrisk sådan. Storyn var en provkarta över alla nödrim som det svenska språket frambringat och texten saknade varje tillstymmelse till meter. Skitsamma! Det funkade och folk var nöjda.
Blixten hade pippi på det visuella. Det skulle vara rörelser i nästan varenda låt, vilka oftast bara kändes påklistrade och onödiga. Men i "Robin Hood" kom hennes visuella fixering till sin fulla rätt, med alla - ibland mycket roliga - rekvisita och sceniska lösningar. Skådeplatsen för det hela var emellertid inte det kommersiellt bästa valet, nämligen Midsommargården ute i Midsommarkransen. Hade vi kört föreställningen i en något mer central lokal inne i stan och dessutom kört den flera gånger så hade vi dragit både publik och recensenter. Nu blev det mest ett evenemang av typen "på gång i din förort" av det hela och den mediala uppmärksamheten blev därefter. Vill man ha medial uppmärksamhet ska man kanske inte ägna sig åt körsång överhuvudtaget.
Min musikaliska verksamhet bestod nu alltså av körsång och av komponerande på datorn, men helt slapp jag inte Lantmännen. Patrik hade nu flickvän och bodde i ett hus nere i Aneby, i mörkaste Småland. Enligt almanackan bör det ha varit under påsken, fjärde till åttonde april någon gång, som jag blev inbjuden. Jag hade ingen större lust att åka dit. Jag har för mig att jag slingrade mig ur det på något sätt. Jag vet att jag varit i Aneby tillsammans med Patrik, men jag har inget minne av att jag skulle ha sovit över där, så det måste ha varit vid något annat tillfälle.
Patriks syster K dök under denna tid också plötsligt upp, som gumman i lådan. Jag mötte henne i Västertorps centrum. Hon hyrde en butikslokal som hon använde både som ateljé och bostad. M blev inte odelat förtjust över att ett av mina gamla ex plötsligt flyttat in i grannskapet. K bodde på vägen till centrum, så det gick knappast att passera förbi oupptäckt ifall hon tittade ut genom fönstret. - M var patologiskt nyfiken av sig och försökte alltid lirka ur mig information om mina gamla flickvänner, i synnerhet om min ungdomskärlek A, men även om de andra, som exempelvis K. Jag teg som muren.
Jag förbannade K:s uppdykande. Dels triggade det M:s frågvishet, dels var det bara en tidsfråga innan Patrik också skulle komma att dyka upp allt oftare. Jag ville inte ha någon återförening av Lantmännen och jag ville inte heller höra en massa tjat om bandets forna "storhetsdagar". Lantmännen kändes även de som ett gammalt ex, som jag helst av allt bara ville skaka av mig, men nu såg det alltså ut som om jag när som helst skulle kunna få TVÅ gamla ex på halsen, så att säga. Och det fick jag förstås också. Enligt almanackan så lär vi ha repat i Mariefred den 1-2/5. Vi hade alltså en återförening av någon sort, men jag tror inte att den resulterade i någon konsert. Patrik bodde nu i Småland med en kvinna och med ett barn (på gång?) så detta blev bara en försenad dödsryckning.
Jag minns inte vad jag annars gjorde under mitten av sommaren, men under sensommaren så hörde Annika av sig. Hon gjorde nämligen det lite då och då, sedan sommaren året innan. Hon pluggade (eller hade möjligen pluggat klart) i Uppsala och hade tillsammans med några kompisar hyrt lokal i en skola där. Både jag och M var bjudna, vilket var ett streck i räkningen. Jag såg mina kära kvinnliga Hultsfredskamrater som en möjlig räddningsplanka tillbaks till det juvenila liv som jag nu allt oftare drömde om. Med M vid min sida så skulle festen inte erbjuda några sådana möjligheter. Tanken på att återvända till den plats där mina studieambitioner lidit sitt första stora nederlag (gymnasiet borträknat) ingav också viss ambivalens. Det var med blandade känslor jag åkte dit.
På kvällen den sjunde september befann sig alltså M och jag i Uppsala. Det var visst buffé, måhända en välkomstdrink samt en bar. Dessutom så skulle det dansas framåt kvällen. Det var inte så där jättemycket folk enligt vad jag minns, men några entusiaster höll igång större delen av natten ändå. Bland annat så fanns där en långhårig yngling på cirka två meter som gång på gång drog upp den stackars M ur fåtöljen för att dansa. M hann knappt sätta sig innan drasuten åter drog upp henne. Hur vi sen kom hem till Stockholm minns jag inte. Antingen hade vi lånat någon bil och M var "fyllchaffis" eller så höll vi oss vakna tills första morgontåget. Jag har inte en aning.
Duett och ALU två
Kanske var det den här kvällen som jag först började snacka med Eva om ett musikaliskt samarbete. Stockholms Stad (Kultur Stockholm) hade utlyst tävlingen "Skildra Stockholm" inför kulturhuvudstadsåret 1998, i vilken man kunde skildra stan "i ljuv musik eller med svarta penseldrag". Mitt svar blev en hybrid av både musik och svarta penseldrag, så att säga. Jag skrev en låt i form av en duett och inkluderade en synopsis för en musikvideo, tillsammans med text och noter.
Eftersom en duett kräver två personer så frågade jag Eva ifall hon ville vara den andra personen. Vid det här laget hade jag hört henne sjunga vid ett flertal tillfällen och tyckte att hon var perfekt för uppgiften. Hon var en alt med ett ganska brett register, vilket var idealiskt eftersom det var en hel del stämkorsningar i arrangemanget. Eva dök upp en vacker sensommardag hemma hos mig i Västertorp. Sladdar, mikrofon och dator stod beredda inför min och hennes gemensamma sånginsats.
Min dator hade varken särskilt mycket minne eller särskilt stor hårddisk, så jag var tvungen att spela in oss fras för fras. Programmet sparade nämligen alla ändringar som gjordes i filen temporärt, vilket innebar att den lilla hårddisken fort fylldes av temp-filer. Därför så krävdes det att jag sparade huvudfilen efter var och varannan tagning, stängde programmet och sedan startade det igen för att radera tempfilerna. (Att radera dem på annat vis gick inte utan att programmet fick fnatt.) Trots detta upphackade inspelningssätt så blev låten hyfsad. Min egen sånginsats var väl sisådär, förutom någon enstaka snygg frasering, men Evas sång tycker jag blev utmärkt. Låten Ser du mig var vårt första musikaliska samarbete. Vi skulle senare komma att ha ett till, men den gången gick det sämre.
Mina akademiska kraschlandningar hade inte avskräckt mig. Jag hade alltjämt många skäl till att göra nya försök att studera. Det blev allt tydligare att det veritabla träsk som utgjordes av arbetsförnedringen och a-kassan, eller istället meningslösa och illa avlönade skitjobb, inte var någon väg till ett lyckligt liv. Vid den här tiden stod allt och vägde. Ömsom längtade jag efter en förändring i mitt och M:s samliv som skulle kunna föra mig tillbaka till rätt spår, ömsom ville jag bara träffa någon annan, helst en kulturbrud (eller en "kvastinlektell" akademiker). Alltså gjorde jag ett sista försök att smygplugga. Jag påbörjade grundkursen i samhällskunskap vid Stockholms universitet, tog en tenta på fem poäng, gick på en eller annan studentikos pub, limmade på en eller annan ung studentska - och hoppade av!
Under hösten så började en ny termin också med kören. Bland annat så gav vi en konsert i Engelska kyrkan tillsammans med Erland Hagegård den 15/9. Senare under hösten började dessvärre a-kassadagarna att sina. Det blev tyvärr dags för antingen ett jobb, ett nytt ALU eller dylikt, så att jag åtminstone kunde tjäna in en ny a-kasseperiod. Allt krångel med min dator hade fört med sig en del positivt, nämligen att jag genom "trial and error" hade lärt mig ganska mycket rent praktiskt om att använda dator. Efter mitt ALU på arkivmyndigheten året innan, så hade jag också blivit bättre på registrering och dessutom så var min kurs i datoranvändning ifrån 94 hyfsat färsk.
Till min förskräckelse blev jag av arbetsförnedringen anvisad ett ALU hos Byggettans fack ute i Solna. Det gällde ett projekt där man skulle inventera Stockholmsregionens alla fastigheter ur handikappsynpunkt, vilket naturligtvis var lovvärt, också med tanke på att en massa arbetslösa byggjobbare gavs möjligheten att tjäna in en a-kasseperiod genom att springa runt och mäta i stans kåkar. Dessvärre var projektet så omfattande att det, utöver byggjobbarnas insatser, också krävdes att andra personer tvångskommenderades dit av arbetsförnedringen; personer utan erfarenhet, fallenhet eller intresse för byggsektorn (eller för reguljärt lönearbete överhuvudtaget - alltså personer som jag - de notoriskt arbetsskygga!).
Tanken på att i ur och skur springa runt och mäta höjden på trösklar, trappsteg samt längden på ramper och dylikt fick mig inte direkt att hjula av lycka. Men det var nu som mitt ganska färska datakunnande blev min räddning. Det visade sig att Byggettans projekt, kallat ESFA = Ett Samhälle För Alla (så fint) också behövde personer som kunde registrera och ordna det insamlade materialet ifrån inventeringen. Jag anställdes (eller vad man nu ska kalla det) den 14/10.
Nu ska jag inte överdriva min kunskap om datorer. Det var förmodligen ett ganska grunt kunnande, men vid den här tiden låg jag i framkant av en ännu så länge ganska okunnig allmänhet. Jag var en god användare och det var (tills vidare) gott nog. Detta gjorde att jag också fick tjänstgöra som handledare några gånger i Byggettans datortek, för nämnda arbetslösa byggjobbare. De flesta hade knappt sett en dator. Det kändes inte alltid så där väldigt meningsfullt att demonstrera ett ordbehandlingsprogram för personer som ibland knappt kunde stava, eller ibland inte ens läsa ordentligt. De äldre undrade: "Vad fan ska vi kunna det här för?" vilket var en berättigad fråga. Antalet digitalt styrda cementblandare torde vid denna tid inte ha varit stort. Möjligen finns sådana inte ens nu.
Efter ett antal synnerligen proletära och oartikulerade grymtningar ifrån mina snusande adepter så gav jag fan i det didaktiska. Jag visade hur man startade ordbehandlingsprogrammet Word samt webbläsaren Explorer och uppmanade dem att antingen skriva eller surfa. Detta resulterade i att några skrev, några surfade och några satt och såg ut i rymden med tom blick. Själv passade jag på att nöjessurfa och att lära mig det nya operativsystemet ordentligt, Windows 95.
Jag tillhör dem som hellre hade sett ett stabilt Windows 4.0 än det nya Windows 95. Med Windows 95 försvann all känsla för hur filer och mappar var organiserade, i och med att man nu kunde lägga ut genvägar till filer på det så kallade skrivbordet. Folk började tappa känslan för hur informationen i datorn var strukturerad och till och med för vilka program man jobbade i. Den nya "Utforskaren" kändes som ett avsevärt trubbigare instrument än den gamla "Filhanteraren". Den enda riktigt bra förändringen var att man kunde använda längre filnamn i Windows 95. En Word-fil om exempelvis ecklesiastikdepartementet behövde inte längre namnges med bara åtta tecken som "klstkdpt.doc". Denna finess var dock rätt onödig ifall man betänker att ecklesiastikdepartementet lades ner redan 1968.
Windows var, när det skapades, ett försök att imitera det betydligt användarvänligare operativsystem som Apple hade i sina MacIntosh-datorer. Tyvärr var Windows inte ens ett riktigt operativsystem utan i praktiken bara ett skal för DOS, som liksom UNIX bara tilltalar nördiga teknister. Windows 95 (liksom Windows NT - av elaka tungor uttytt som "Nice Try"...) var ett tappert försök att faktiskt skapa ett helt nytt och integrerat operativsystem. Men mig lurade de inte. Det var samma gamla jävla DOS i botten fortfarande - det svarta hålet!
På de datorer som vi registrerade med fanns ännu det gamla Windows 3.11, vilket i och för sig moderniserade mina arbetsmetoder med ett knappt decennium, jämfört med den åldriga vagnparken på mitt ALU året innan, där man bara hade haft DOS. Det formulär vi registrerade i var skäligen enkelt. Det var bara att stega och kryssa i, samt emellanåt fylla i någon siffra. Dessutom hade ett par försigkomna personer sett till att sprida några enkla dataspel på kontoret, ett slags Mahjong samt ett spel som hette Rodent och som gick ut på skydda nån jävla råtta ifrån att bli kattföda, eller nåt. Inget av spelen var särskilt roligt, men båda var roligare än att registrera.
Som brukligt är så fanns också den lokala idioten. Fast på detta ALU var han inte hotfull eller våldsam. Just här utgjordes han istället av en beskäftig och synnerligen tunnhårig herre som lät sin glasögonförsedda örnblick spela över de andra ALU-jobbarnas förehavanden. Han var själv en vanlig ALU-slav precis som alla vi andra, men såg det som sin livsuppgift att smyga på kollegorna och sedan tjalla ifall någon satt och spelade. - Ingen dårfink, men istället ett kräk.
Vår synnerligen sympatiska kvinnliga chef ledde gruppen med mild och fast hand. Till sin hjälp på kontoret hade hon en thailändsk tjej, ett litet ständigt skrattande energipaket, med ett blonderat hår som såg ut lite grann som en peruk ovanför det mörka och vackra asiatiska ansiktet. Några av oss ALU-jobbare gick vid ett tillfälle ut på krogen tillsammans. Jag kommer ihåg att jag dansade rätt mycket med thailändskan. Men även ifall det skulle ha uppstått en (ganska osannolik) attraktion ifrån hennes sida så skulle jag nog ha låtit det stanna vid dans. Hon var så energisk att man blev andfådd redan utan sex.
En kollega (eller vad man nu ska kalla det) som jag kom att snacka rätt mycket med, under de mångtaliga fika- och rökpauserna, var en äldre man som hade kanske ett halvt årtionde kvar till pensionen. Vi kom att prata om musik (vilken överraskning) och det visade sig att han var farsa åt ett par av dem som spelat i ett av mina favoritband under början av åttiotalet, nämligen Mörbyligan.
Av för mig okänd anledning hade ett större antal punkare, då det begav sig, bestämt sig för att hata Mörbyligan, vilket jag aldrig begrep. Möjligen var det för att Mörbyligan inte var på yttersta vänsterkanten, utan snarare vänstersossar som sjöng en del politiska texter. Jag hade för min del inte lyft på ögonbrynen ifall de spelat på en punkgala. På Musikverket spelade de i alla fall och detta vid ett flertal tillfällen, enligt vad jag kan minnas. Texterna har väl måhända inte riktigt stått emot tidens tand.
Den här mannen, liksom den unga thailändskan, bodde även de i Västertorp. - Hela tiden var det olika referenser som korsade varandra, hela tiden var det händelser som knöt an till andra händelser. Min stora ungdomskärlek, A, hade jobbat i Solna centrum, nära den plats där vi nu befann oss. Den äldre mannen hade anknytning till både Musikverket (indirekt) och till Västertorp, inte långt ifrån Zodiakklockan. Thailändskan bodde alldeles nära det anskrämliga Twin Tower Hotel, med dess två totalt malplacerade små torn på varsin sida om byggnaden. Av någon outgrundlig anledning fick jag för mig att de två tornen var symboliskt viktiga, men jag visste inte på vilket sätt.
För en utomstående betraktare är detta förstås bara tillfälligheter. Men Solna hade också varit en plats som jag ofta besökte med Mamma och Pappa som liten. När Pappa, efter skilsmässan, hälsade på i Sverige så bodde han också ofta på Flamingo hotell i Solna. - Långt senare skulle Solna återkomma i andra drömmar och knyta an till senare händelser. Allt hängde samman, men jag visste inte hur.
| 