...till en hemsida med minnen, musik och fakta ifrån fem årtionden

Peter, basist i bland annat bandet Paria, där vi båda spelade i början av åttiotalet, skrev ett brev till mig år 2004, daterat den 16 januari, där han frågade ifall jag misstyckte till att han la ut Parias musik på nätet. Jag var upphovsman bakom den absoluta merparten av de låtar som vi spelat då det begav sig och såg därför till en början med både skepsis och misstänksamhet på denna förfrågan. Peter och jag hade inte haft kontakt på säkert två årtionden, så jag var minst sagt undrande över vad Peter hade för avsikt att göra med mina gamla låtar.

Efter en del mejlande fram och tillbaka, samt ett vänligt och öppenhjärtligt möte på en krog inne i centrala Stockholm så föll jag till föga. Peter fick mitt godkännande och gjorde sin hemsida, som huvudsakligen var byggd på musik som han hade spelat (med olika band) under de senaste årtiondena. (Peters hemsida kom dessvärre inte att bli särskilt långvarig och några år senare var den tyvärr borta.)

Kort efter att Peter hade gjort sin hemsida så började jag själv fundera över ifall jag kanske skulle ta och göra detsamma. Jag hade ju trots allt skrivit merparten av musiken åt ett antal band under årens lopp, så det fanns en hel del material att ta av. Peters hemsida blev min inspiration, men det var två andra händelser som bidrog till att projektet faktiskt blev av.

Under sommaren året därpå, 2005, så bytte jag min dåvarande lägenhet i Västertorp mot en etta på Söder. Under packningen inför flytten så kom jag att göra en nogsam genomgång av gamla papper och lådor med allehanda kuriosa, bland annat en låda full med gamla kassetter. I denna låda fann jag en veritabel guldgruva. Där fanns kassetter med inspelningar ifrån två årtionden, liksom affischer ifrån diverse spelningar som jag gjort med mina olika band, tillsammans med texter och anteckningar. Jag kom också att gå igenom en annan låda bestående av brev och vykort ifrån alla mina gamla vänner och bekanta. Det låg ett helt liv i dessa lådor.

Materialet fanns alltså för en egen hemsida, men det fanns ett litet aber. Hårddisken på min dator hade nämligen sagt upp sig. Min "plastpappa" Calle hade förvisso lånat mig sin gamla laptop, men den var alltför klen för att det skulle vara meningsfullt att spela in musik på den. Till hösten kom lösningen på problemet. Min mamma och Calle hade en gemensam bekant som avsåg att göra sig av med sin gamla dator, en dator med avsevärt större kapacitet än Calles laptop. Denna dator kördes hem till mig, så nu fanns ingen ursäkt för att inte sparka igång det hela, särskilt med tanke på att jag också hade hunnit bli arbetslös och därför hade fått rätt mycket tid till mitt förfogande.

Hade jag då vetat vad jag vet idag, nämligen att jag stod inför ett monster, inför ett arbete som skulle komma att vara i drygt fyra och ett halvt år (om än inte räknat i effektiv arbetstid) så skulle jag ALDRIG ha satt igång projektet! - Men nu är jag alltså där, vid slutet av en mycket lång resa tillbaks i tiden och genom livet. Det har varit en resa med både skratt och tårar.

För det här kom i slutändan att bli något mycket, mycket mer än en sida om de band jag spelat i. Det kom att bli en bok på nätet, det kom att bli en hemsida med mina memoarer. Det kom att bli bilder, musik, fakta, länkar, reflektioner och berättelser ifrån fem årtionden. Det kom att bli ett slags sammanfattning av mitt eget liv - och av hur jag ser på livet i stort.

Det kom att bli en skildring av en människa som måhända inte alltid levt i verkligheten, så som vi vanligen uppfattar den. Detta är en verklighetsskildring, men också ett drömspel: "På en obetydlig verklighetsgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster; en blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer." En konkret och ibland närmast brutal verklighet har gått sida vid sida med drömmar, fantasier, inbillning - parat med ett sökande efter svar, ett sökande som emellanåt varit vanvettigt.

Ibland har jag tyckt mig höra viskningar och i mörkret har jag tyckt mig se ljus på håll. Jag har följt ljudet och ljusen. Jag har följt spår som plötsligt tycktes upphöra, tycktes sluta i tomma intet. Någon gång under vintern som föregick året då detta förord är skrivet, 2010, så tystnade rösterna och ljusen försvann. Två årtionden av tecken, märkliga sammanträffanden, drömmar och arketypisk symbolik föreföll att vara till ända.

Kanske har mitt skrivande varit en väg tillbaks till verkligheten, kanske har ett slags förbannelse slutligen släppt sitt grepp, en hägring försvunnit - eller så har min skyddsängel lämnat mig. Ifall hon nu har lämnat mig, så hoppas jag att det är för att jag äntligen har blivit stark nog, för att jag inte längre behöver min fantasivärld. Kanske har jag lämnat min puppa. Kanske sitter jag nu i solen, låter mina vingar spänna ut, finna sin form. Kanske är jag först nu flygfärdig.

Kanske är allt detta något som jag behöde få ur mig, något jag måste lämna bakom mig. Jag har undrat mycket över vad som drev mig och det här projektet så pass långt - och jag har kommit fram till olika svar. Det mest uppenbara skälet är förstås att jag har misslyckats med i stort sett allt i mitt liv. Jag närmar mig femtio och jag har inget förhållande, inga barn, inget jobb, inget band och ett ganska glest socialt nätverk. Inte heller har jag någonsin gett ut en skiva, trots att jag (mer eller mindre) aktivt har hållit på med musik i över trettio år. Jag har heller aldrig skrivit något som sedan blivit publicerat. Kort sagt så har jag varit osynlig - och detta trots att jag under långa tider har varit bekant med en hel del människor som blivit både sedda och erkända, i framförallt musikkretsar.

Jag bestämde mig för att det här var en situation som jag inte kunde acceptera. Jag bestämde mig för att jag ville bli sedd. Jag bestämde mig för att jag var värd bättre. Jag bestämde mig för att definiera mig själv, eftersom det inte fanns någon annan i mitt liv som kunde göra det. Jag ville inte bli en fotnot i andras tillvaro, en skugga i utkanten av synfältet. Jag ville inte bli begraven, under en klent besökt gudstjänst, där människor med diffusa eller felaktiga uppfattningar om mig stod och travade floskler invid min kista. Jag ville skriva min egen nekrolog, men jag ville framförallt skriva mitt eget liv.

Jag skriver inte i första hand inför min kommande död. Jag skriver för mitt liv. Jag skriver för mina gamla vänner och bekanta (varav vissa omnämns i berättelsen, men även för dem som var med, men av olika skäl inte nämnts). Jag skriver för att dessa texter en dag ska ges ut i bokform. Jag ger mig till känna inför musiker och andra som skulle kunna ha nytta av de saker som jag kan göra (mer eller mindre bra); att sjunga, spela gitarr, skriva texter eller vad det nu må vara. Jag är dödstrött på att sitta arbetslös i min lilla lägenhet. Jag är dödstrött på att det aldrig händer något. Jag skriver för att något ska hända!