Körresan till Wales

Huvudskälet bakom körresan var även denna gång en tävling på en körfestival. Kanske borde man istället säga musikfestival, eftersom festivalen Eisteddfod erbjuder folkmusik ifrån hela världen samt seriös musik av både vokal och instrumental natur. Festivalen äger rum i en Walesisk småstad vid namn Llangollen (uttalas ungefär chlan-gòchlen, fast med "ch"-ljuden mer i gommen, än i svalget som hos det tyska "ach"-ljudet; accenten markerar betoningen).

Med risk för att betraktas som en Messerschmitt så tänker jag upplysa lite om Wales, eftersom folk ofta tycks veta förvånansvärt lite om denna del av Storbritannien. För det första: Det förenade kungadömet Storbritannien är inte samma sak som England, utan består förutom England också av Skottland, Wales och Nordirland. (Sen finns förstås Isle of Man och kanalöarna Jersey och Guernsey med särskild status, men jag skippar dem här.) Wales är otvetydigt det land som är minst känt utomlands.

Wales har ett eget språk, kymriskan, som hör till den keltiska grenen av de indoeuropeiska språken. (Svenskan är också ett indoeuropeiskt språk, men hör till den germanska grenen liksom de övriga nordiska språken. Undantagna är finskan och de samiska språken som hör till en helt annan språkgrupp, vilket naturligtvis inuiternas språk på Grönland också gör.) Kymriskan är halvnära släkt med både iriskan och gaeliskan, vilka talas på Irland respektive i Skottland, men är i motsats till dessa båda inte något undanträngt minoritetsspråk utan är mycket använt. De flesta vägskyltar i Wales är tvåspråkiga och det finns ett stort antal både TV- och radiokanaler som sänder på kymriska. Det går att leva sitt liv i Wales utan att kunna tala ett ord engelska, även om förstås nästan alla talar det också.

Torsdag 1/7, flyg Skavsta - Stansted.

Resan tog sin början på Skavsta flygplats, utanför Nyköping. Blixten hade inte bara pippi på onödig koreografi, hon var också uniformsfetischist. Var vi än satt, gick eller stod så skulle vi ha antingen grå körtröja, röd körtröja, röd körskjorta, eller vit skjorta och körslips - samt slutligen, enkom för denna resa, de hemtillverkade svenska "folkdräkter" som designats inför den förestående körtävlingen. Det enda som saknades i klädväg var bruna skjortor, koppel och armbindlar med körens symbol på. Så nu stod vi alltså där i våra knallröda skjortor och såg borttappade ut i största allmänhet, i synnerhet jag. Det syns på videon hur obekväm och malplacerad jag känner mig, trots att jag försöker hålla god min.

Detta skeende finns nämligen att beskåda på video. Tråkigt nog så hade man fått för sig att hela resan skulle dokumenteras. Därför sprang det omkring någon liten jävel med kamera hela tiden och filmade vid de mest oönskade tillfällen. Nåväl, till slut gick vi igenom säkerhetskontrollen och ut till flygplanet, tillhörande ett billighetsbolag. Detta innebar att man satt trångt, inte fick något käk samt landade på skitflygplatsen Stansted, långt utanför London.

Ifrån den ena illa belägna skitflygplatsen - som man dessutom hade mage att kalla för Stockholm Skavsta - så landade vi alltså på en nästan lika avlägsen dito i England. Vid ankomsten till London så inkvarterades vi sedan i ett hotell som mest liknade ett bedagat ungdomshärbärge. Hotellet hette The Generator och gick i en kitschig modernistisk stil som varit jättehipp under mitten av åttiotalet. Stället var ganska sunkigt, med knarriga och rangliga våningsängar. Rummen var små som mindre båthytter.

Fredag 2/7, London och The Generator - och den folktomma utomhuskonserten.

Morgonen började med övningar i en dragig lokal, där den frusna Blixtens val av sommarklädsel visade sig väl optimistiskt. Hon blev tvungen att skapa en improviserad benbeklädnad av en överbliven röd körskjorta. Eftersom Blixten var ganska kort så räckte skjortans ärmar mer än väl till som byxben. Dessvärre hängde resten av skjortan ner mellan hennes ben när hon dirigerade, likt en gigantisk suspensoar. Det blev lite svårt att ta hennes instruktioner och tillsägelser på fullaste allvar.

Vi gav senare under dagen en konsert i London som jag nästan hade glömt bort, fast det hade tydligen arrangören också gjort. Den ägde rum inför några vilsekomna pensionärer, samt en eller annan turist, på en parkscen invid Themsen. Åskådarna förstod förmodligen inte alls vad vi skulle föreställa, iklädda våra hemmagjorda folkdräktsimitationer, ännu en av Blixtens visuella snilleblixtar (plats för skratt). Under resten av dagen gick jag och strosade i London, köpte någon liten present åt M, några vykort och så vidare. Tack och lov så fanns en liten bar på hotellet, där jag och några av körens mer seriösa "party animals" sökte tröst på kvällskvisten, efter den lite halvdassiga utomhuskonserten.

Lördag 3/7, middagen och den cigarettbrända Blixten

En av killarna i kören hade jobbat som reseledare och det märktes. Mannen var ett under av organisatorisk förmåga och lyckades ordna närmast skarvlösa övergångar ifrån den ena aktiviteten till den andra. Det lär ha funnits planer på en konsert även denna dag, men istället hade vi en gemensam middag som "reseledaren" ordnat. Blixten ville förstås omge sig med sin egen högvakt, kvällen till ära uniformerad i den röda körskjortan. Ett fåtal tappra individualister trotsade uniformspåbudet och anlände till middagen i civil klädsel. Är man ledig så är man!

Ser man på videon så ser jag lika jävla bortkommen ut som på flygplatsen. Det syns att jag på något vis alltid är för mig själv, till och med när jag är omgiven av folk. Dessutom så kände jag mig lite extra utanför när de långtida medlemmarna i kören stämde upp i låtar som de utgick ifrån att alla andra också kunde, exempelvis den där JÄVLA "Bort allt vad oro gör" av Bellman. På grund av att alla körsångare antas kunna stämmorna i den här sången så övade kören aldrig på den. - Idag, den 1/10 2008, så kan jag fortfarande inte den riktiga stämman för varken bas eller tenor. Jag har improviserat min stämma i över ett årtionde!

Efter den sångliga middagen så drog hela gänget iväg på jakt efter en lämplig pub eller dylikt. Jag smugglade med mig en nästan odrucken flaska rödvin ifrån restaurangen. Det är så tråkigt med rester..! Med viss hjälp ifrån ett par andra körmedlemmar så sänkte jag kanske halva flaskan. Inte så rasande långt ifrån restaurangen fann vi en lämplig pub där vi alla rymdes. Den halvdruckna vinaren kunde vi förstås inte ta med in, så den gömdes under en skylt utanför pubens entré, för senare konsumtion.

Naturligtvis så skulle det sjungas även inne på puben, även om jag har för mig att någon - antingen ur personalen eller någon av gästerna - bad oss att låta bli! Vi tog, i så fall, igen skadan efteråt eftersom vi stod och sjöng utanför puben också. Jag vet inte vems idé det var att vi allihop skulle kasta oss i en stor hög på trottoaren, men det gjorde vi. Blixten hamnade på min högra arm, något för nära min brinnande cigarett - och naturligtvis fick hon glöd innanför klänningen! Hon for upp och borstade bort glöd och aska under höga utrop av avsky. Det fanns nämligen rätt mycket glöd under den klänningen redan innan...

På videon ser man hur vi, efter cigarettincidenten, framför ännu en av mina hatlåtar - "Jungfrun går i ringen". Den gjorde viss succé hos de turister och flanörer som befann sig utanför puben. Jag minns inte vad vi gjorde efter detta, men jag har för mig att jag och några andra festade vidare en tag till. Allt annat skulle förvåna mig.

Söndag 4/7, London - Oxford.

Dagen efter, i uttryckets båda bemärkelser, skulle vi uppträda i Svenska Kyrkan i London, Ulrika Eleonora kyrka. Många var grymt bakis och hela kören ångade gammal fylla. Sången blev därefter. Vårt uppträdande skulle ske under högmässan. Strax innan konserten så ställde vi upp oss inne i ett par små rum som låg baktill i byggnaden. Vi skulle därefter, på ett givet tecken, tåga in i kyrkrummet. Av okänt skäl så tilldelades jag uppgiften att bära korset under inmarschen, vilket fick en och annan att dra på munnen. Jag antar att min image i kören inte gick så värst bra ihop med högkyrklighet.

Föga anade de att jag hela tiden sökte efter Gud, att jag sökte efter tecken som pekade på Guds närvaro i mitt liv. Mitt sökande på internet inför resan hade bland annat fått mig en smula intresserad av Swedenborg, vår svenske mystiker. Emanuel Swedenborg hade varit verksam i London under en stor del av sitt liv, vilket förstås fick mig att vara extra uppmärksam på ifall det fanns något tecken eller någon "tillfällighet" som kom till uttryck under min vistelse här.

Jag tågade in i kyrkan med korset i mina händer. Jag sjöng med i vår (spritångande) psalmsång. - Och för första gången i mitt liv tog jag nattvarden! Eftersom jag aldrig hade gjort det förut så var jag lite vilsen inför vinet och oblaten, så jag bad prästen att hjälpa mig. Nu blev mina körkamrater verkligen förvånade. Nästan besvärat skojade de till det hela: "Jaha, så du passade på att ta dig en återställare, hö hö!" Nej, jag förberedde mig inför något som jag förmodade kunde bli ett steg på en helt annan resa. Den symbolik, som tycktes förbunden med de platser vi skulle besöka, talade om stora ting. Fast i London hände ingenting. Efter kyrkkaffe och lunch gick färden vidare, mot Oxford.

Måndag, 5/7 Oxford

I Oxford uppträdde vi också i en av kyrka, St. Giles, där vi blev bjudna på mat och vin av prästen och den övriga personalen i kyrkan efter den glest besatta konserten. Det var ungefär lika många sångare som det var åhörare. Vårt hotell i Oxford var dock rena himmelriket i jämförelse med det i London. Den största behållningen var frukostbuffén, som lämnade den svenska fiber- och mellanmjölksterrorn långt bakom sig. Buffén var ett Schlaraffenland fullt av dasslockstora baconskivor (sannolikt bog- eller kotlettbacon), scrambled eggs, små stekta korvar ("bangers") samt pålägg och andra tillbehör i riklig mängd. Staden Oxford var i sig också så pittoreskt engelsk som jag föreställt mig den, efter att ha sett "Kommissarie Morse" på TV.

I stadens centrum fanns "The Saxon Tower" som var ett torn ifrån den senare saxiska perioden, byggt kring år 1040, och därmed Oxfords äldsta byggnad. I mina drömmar, redan då jag var barn, hade ett torn varit en symbol av betydelse. Bilden av ett torn fanns också på ett av tarotkorten, nummer 16 i tarotkortlekens så kallade "Stora Arkana". I vissa tarotkortlekar ser man hur tornet träffas av blixtar och man ser människor falla ner ifrån det. Kortets symbolik tycks handla mycket om hur något som är byggt på hybris och vanföreställningar krossas. Osökt kommer man att associera till Babels torn, till hur Gud bestraffar babyloniernas övermod, i deras försök att bygga ett torn ända upp till himlen. Självfallet var jag tvungen att göra ett besök i tornet, som erbjöd en vidunderlig utsikt över Oxford - men ingen insikt.

Tisdag 6/7, Oxford - Glyndyfrdwy, Wales

Sedan var det som sagt dags för själva huvudmålet, Wales. Under resan dit vill jag minnas att vi också påbörjade vår interna limericktävling. (Jag återkommer till den.) Detta är den enda gången jag kan komma ihåg att det regnade, under denna så soliga resa. En lätt skur mötte oss på vägen in i Wales - och då man ju har sina fördomar om vädret i Storbritannien, så antog jag att det var såhär det skulle komma att se ut under återstoden av resan, men så blev det tack och lov inte. Vi bodde i en mindre håla strax utanför Llangollen, kallad Glyndyfrdwy (som ifall ni undrar uttalas ungefär glinndàffrdoi, accenten markerar betoningen).

Vårt nya hotell hette Berwyn Arms. Det var ett ganska ruttet hotell, ifall man ser till själva boendestandarden. Sängarna var till och med sämre än de på The Generator i London. Det första som hände när jag satte mig på min bädd, i den rangliga våningssängen av trä, var att en av spjälorna knäcktes och att de övriga lossnade så att hela botten gick ur! Jag minns inte hur det gick till men sängen blev antingen utbytt eller nödtorftigt reparerad. Det var med viss försiktighet som jag sedan satte mig eller lade mig i den. Tack och lov så uppvägdes Berwyn Arms halvkassa standard mer än väl av dess charmanta och trevliga personal.

Det fanns ett uppdämt behov i kören av att få lite lösare tyglar ibland. Blixtens kontrollbehov och ständiga slipande på varenda detalj, tillsammans med de påfrestningar som resandet i sig innebar för många, gjorde att vissa av oss behövde få lätta på trycket ibland. Självfallet ville Blixten att vi skulle repa stämmor i den lilla trädgård som låg utanför hotellet, endast någon timme efter ankomsten. Man kunde tydligt märka hur många blev griniga och motvilliga, eller verkade en smula frånvarande. Några gick omkring med en öl i näven. Vi skulle ha en gemensam middag på kvällen och folk började redan bli hungriga. Blixten fattade aldrig riktigt när det var nog.

För mitt liv kan jag inte förstå varför vi skulle ha körskjorta på oss under middagen i den lilla trädgården. Vi var de enda hotellgästerna, så vitt jag minns, så de enda som kunde se oss var personalen. Middagen var väl okej, så vitt jag kan komma ihåg. Kvällen avrundades sedan på hotellets egen lilla pub, där åtminstone en av tjejerna blev fett packad och flörtade hejdlöst med en lokal bybo, som jag tror hörde till personalen. Swedish sin is not dead!

Onsdag 7/7.

Resans enda mulna dag började med en repning i kyrkan, S:t Thomas kyrka i Glyndyfrdwy. I en kyrka förväntar man sig att finna vissa betydelsebärande bokstavskombinationer, exempelvis de fyra hebreiska bokstäverna (som på grekiska kallas "Tetragrammaton") vilka anger Guds namn: IHVH, eller JHVH. (יהוה - läst ifrån höger till vänster) Det hebreiska alfabetet har inga egentliga vokaler. Dessa anges, ifall så behövs, med tillhörande markeringar på bokstäverna, i form av exempelvis punkter som placeras på olika sätt.

Det är inte så konstigt som man kan tro. Ifall jag exempelvis skriver "hvdvrk"så är det inte så svårt att lista ut att jag menar "huvudvärk". (Jodå, det är taget ifrån en reklamaffisch för värktabletter! Försök lista ut vad "cklsstkdprtmntt" betyder! - Och ifall du får "hvdvrk" av detta, gå tillbaks till år 1997 för att få lösningen!) Någon bakfull munk, sannolikt lika bakfull som vår kör, hade under medeltiden misstolkat den hebreiska bokstavskombinationen יהוה och översatt de fyra bokstäverna som "JeHoVaH" fastän det är troligare att de borde ha översatts "JaHVeH".

Förutom dessa bokstäver så kan man också förvänta sig att någonstans i kyrkan finna Alfa och Omega, (A och Ω) den första respektive den sista bokstaven i det grekiska alfabetet: "Jag är A och O, den förste och den siste, begynnelsen och änden" (Upp. 22:13). Istället fann man en skylt som kören hade satt upp: "I=Y". Denna mystiska sats för osökt tankarna in på "koan - satori" inom (den japanska) zenbuddismen. En "koan" är en gåta som en lärjunge erhåller av sin mästare. Gåtan saknar logisk lösning och dess syfte är att få lärjungen att ge upp sina invanda begrepp till förmån för en intuitiv och direkt förståelse av varat och icke-varat; att nå upplysning, så kallad "satori".

Men några sådana djup hade kören inte att erbjuda. "I=Y" betydde bara att vi skulle tänka på Y när vi sjöng vokalen I och därmed göra vårt spetsiga svenska "I" lite mjukare i sångerna. Detta är särskilt viktigt när man sjunger på andra språk. Det finns få språk som har ett så spetsigt I som svenskan (i synnerhet den hos unga stockholmare, särskilt ifrån Lidingö eller Östermalm, liksom hos örebroare eller hos fiskare i Bohuslän).

Senare på kvällen så blev det min tur att bli duktigt tankad på hotellets lilla pub. Jag hamnade i samspråk med en äldre herre som berättade att han tjänstgjort i Tyskland som ung. Jag berättade för den gamle mannen att jag till hälften var av tyskt ursprung, att min pappa vuxit upp som krigsbarn i Berlin och att min farfar tjänstgjort i den tyska armén på östfronten och att han sedan rapporterats försvunnen efter ryssarnas intåg.

Eftersom min egen familj blivit berörd av kriget så var jag öppenhjärtlig i mina frågor. Jag frågade förstås om och ifall den Walesiske gentlemannen tjänstgjort i Tyskland under och/eller efter kriget. En av killarna i kören, som jobbade som politisk reporter hos en av våra större dagstidningar, kastade sig reflexmässigt in i vår konversation och började be den gamle mannen om ursäkt för min klumpighet. Min "klumpighet" var emellertid fullt avsiktlig. Mer än fyrtio år efter krigslutet borde man kunna tala öppet om hur det verkligen var, om lidandet och hemskheterna.

Endast då man har lidandet fullt uppenbarat framför sig så blir det begripligt, endast då kan hjärtat förstå. Jag ville höra den gamle mannens egna ord ofiltrerade, måhända kan man se min fråga som en provokation för att få ett svar. Min politiskt korrekte sångarkollega kom till tystnadens räddning, den tystnad bakom vilken krigets generationer i ett halvsekel dolt sina upplevelser. Pappa berättade, under mina barndomsår, väldigt lite och ganska sällan om sin uppväxt i Berlin under och efter kriget. Inte heller berättade han särskilt mycket om sin nästan livslånga saknad efter sin egen far, min farfar.

Mitt arv var tystnaden och de halvkvädna visorna. Jag ville veta vad Pappa faktiskt känt och upplevt. Men han saknade kanske de rätta orden, de ord som förklarar och uppenbarar. Jag saknar också de orden. Kanske kunde Pappa ha gett mig dem, men jag fick dem aldrig - och i deras ställe finns bara ett språkligt, begreppsligt och känslomässigt hål, ett namnlöst område av upplevelser och känslor utan karta och vägbeskrivning. Kanske kunde mitt samtal med den här gamle mannen på en pub i Wales ha gläntat på någon liten dörr till det outsagda och namnlösa. Det lär jag aldrig få veta.

Torsdag 8/7, Glyndyfrdwy - Wrexham.

Eftersom jag naturligtvis hade krökat till det ordentligt, senare under nämnda kväll, så var jag grymt bakis. Vi skulle även denna dag repa i kyrkan. Kyrkan var ganska liten och det fanns ingen plats som var tillräckligt stor för att vi skulle kunna ställa upp oss i vår normala köruppställning. Blixten fick då snilleblixten att vi skulle ställa upp oss utomhus. Kyrkans norra långsida låg i skugga, men den vette mot vägen, så där skulle vi bli störda av trafiken. Därför ställde Blixten upp oss mot den södra kyrkväggen istället. Det var ingen bra idé. Detta var den soligaste och varmaste sommar som Wales hade upplevt i mannaminne. Kyrkväggen bestod av mörk sten och dessutom låg kyrkan lite nedsänkt, som i en gryta med en liten backe upp till kyrkogården. Det var hett som i helvetet!

Bakfull och nästan svimfärdig stapplade jag därifrån, mitt i en låt, bara för att minuten senare se flera andra göra detsamma. Blixten fattade aldrig riktigt när det var nog! Badande i svett och skitförbannad klev jag in i bussen för vidare färd mot Llangollen och festivalområdet, där vi skulle skriva in oss och tilldelas nattkvarter under tävlingsdagarna. Några få utvalda fick bo i själva Llangollen, men merparten bussades iväg till den näraliggande, något större och betydligt tristare staden Wrexham (Kymrisk stavning: Wrecsam).

Stadens relativa charmlöshet uppvägdes till fullo av charmen och vänligheten hos de värdfamiljer som hyste alla främlingar, alla de för Wrexhamborna totalt okända utländska körsångarna, vilkas kännedom om det engelska språket varierade kraftigt. Jag var lite orolig för det här med att behöva bo hos en familj. Det kunde bli hur bra som helst och det kunde bli hur dåligt som helst. Jag och "reseledaren" drog emellertid en vinstlott, sett ur mitt relationsstörda perspektiv. Vi båda skulle få dela rum på ett pensionat och slapp därmed skapa semifamiljära band, samt att behöva sitta och berätta om Sverige och om körmusik för en värdfamilj under en hel kväll.

Mina sociala förpliktelser inskränkte sig till lite lättare konversation med pensionatsvärdinnan, i anslutning till den härliga engelska frukosten dan därpå; en frukost bestående av bacon, bönor, stekta ägg och trekanter av rostat bröd som stod i ett litet silverställ på bordet. Till detta serverades nybryggt kaffe ifrån en stor kopparpanna. Mina minnen ifrån Wrexham är annars nästan lika bleka som staden själv. Jag minns att vi åt en gemensam middag på något småtråkigt ställe och jag minns körens djupt tacksamma farväl till värdfamiljerna när det väl blev dags att skiljas åt. Dessutom minns jag att jag var på besök hos någon av de andras värdfamiljer, där vi bjöds på lite drinkar och lite konversation. På en vägg i hallen fanns en bonad med en karta på, vilken avbildade en flod och dess lopp. - Flodens namn var Isis!

Isis var också namnet på den egyptiska gudinna som var både syster och maka till guden Osiris. Berättelsen om Osiris varierar något men lär att han var Egyptens förste konung, som också lärde människorna hur man brukar jorden. Han var förstfödd son till himlens gudinna Nut och till jordens gud Geb. Osiris yngre och ondsinte bror Seth avundades honom hans förstfödslorätt till tronen och dödade därför Osiris i ett bakhåll. De gamla egyptiernas syn på livet efter döden var mycket kroppslig. Man trodde verkligen på en bokstavlig uppståndelse i köttet, därav balsameringskulten och de många mumierna. För att förvissa sig om att Osiris verkligen skulle förbli död så spred därför den onde Seth sin brors lemmar över hela Egypten.

Isis, den sörjande makan och tillika syster till Osiris, påbörjade nu en resa över hela Egypten i den onde brodern Seths spår, tillsammans med sin syster Neftys. Tillsammans samlade de båda systrarna in Osiris lemmar, hans styckade och skändade kropp. Genom trolldom lyckades Isis med att hela hans kropp och med att, för en kort stund, återuppväcka honom till livet. Denna korta tid gav Osiris och Isis möjligheten till en sista kärleksstund, till ett sakralt samlag - ett "Hieros Gamos" på grekiska - igenom vilket Isis blev havande med deras barn Horus, den gudomliga falken som senare skulle komma att besegra den onde Seth.

Efter sin korta återuppståndelse så skildes Osiris för gott ifrån jordelivet och blev till härskare över evigheten och dödsriket. Han blev domaren ifrån vilken de döda mottog sin slutliga dom, sedan deras själar hade vägts mot "sanningens fjäder". Att på denna vägg i Wrexham se en bonad, som hade en flod med namnet Isis som motiv, var självklart en "signifikant händelse" i min värld. Det var en påminnelse om den, möjligen symboliska, kvinnogestalt som jag fem år tidigare mött i min starka dröm, utanför en kyrka. Denna drömska kvinnogestalt var många saker. Hon var visdomen, kärleken och uppståndelsen, eller snarare upprättelsen och helandet. Kanske utgjorde min drömgestalt bilden av en riktig kvinna som väntade på mig, mitt hjärtas utvalda, kejsarinnan, min alldeles egna Isis, kanske var hon en symbol för ett andligt uppvaknade. Jag kunde inte veta.

Fredag 9/7 - Showtime i Llangollen, Dinas Bran

Kvinnan i drömmen hade burit något som kunde vara en slängkappa, fast det var kanske en nunnas kläder. I min dröm hade det funnits en stark erotisk känsla som var väldigt svår att koppla ihop med en nunnas kyskhet. - Lika osexiga var körens kläder! De såg ut som folkdräkter på lite håll - eller på mycket långt håll. På killarna såg de, på nära håll, ut som illa sydda ljusblårandiga västar ovanpå överdimensionerade nattskjortor ifrån Indiska, mycket beroende på att det var just så det var. Eftersom skjortorna var avsedda för gamla hippies så var de öppna i halsen utan möjlighet till knäppning, vilket gjorde att de fick hållas ihop med säkerhetsnålar och en liten löjlig rosett i gult som ett slags fluga.

Tjejerna hade illasittande kjolar i samma material, vit blus (eller om det var samma hippieskjortor) och på huvudet toksmå hättor i samma knallgula färg som killarnas rosetter. Körklädseln var i alla fall så pass välsydd att skavankerna inte syntes på den inspelning Walesisk TV gjorde av vårt framträdande under tävlingen. För säkerhets skull gjordes dock inspelningen på kymriska, vilket minimerade chanserna för att bildmaterialet skulle nå utanför det lilla språkområdet.

Blixtens fixering vid rörelser till musiken gav ömsom vin, ömsom vatten. Å ena sidan så ser man, på TV-upptagningen av vår tävlingsinsats, att rörelserna faktiskt funkar och skänker viss visuell förstärkning åt stämningarna i musiken. Å andra sidan störde de faktiskt musiken i sig själv, vilket också någon (eller några) av domarna påpekade. Fråga är alltså om vi vann eller förlorade på vårt koreograferade viftande. Vi vann publiken men torskade sannolikt en pallplats. Vi knep den försmädliga fjärdeplatsen, endast en poäng ifrån trean och med ytterligare en poäng upp till tvåan. (Vinnarna av tävlingen låg åtta poäng före oss.)

Enligt den aseptiska tidskriften Rösträtt, utgiven av Stockholms körförbund (och med en layout som inte ändrats sedan Gutenbergs dagar) så uppträde vi på festivalen under kvällen också, men detta uppträdande har i mitt minne fusionerats med själva tävlingsframträdandet under förmiddagen. Jag minns alltihop som ett och samma skeende, som en och samma konsert. Men det förklarar varför Blixten ville att vi skulle repa närmast oavbrutet också efter tävlingen. Det måste ha varit inför den här kvällskonserten, som jag inte längre minns något av.

I det tältläger som utgjorde festivalområdet så fanns några tält där körerna kunde gå in för att öva eller klä om. Var och en som sovit i tält vet hur varmt det kan bli när solen ligger på. Eftersom det här var den soligaste sommaren Wales förmodligen hade haft sedan neolitikum, så var det tält där vi skulle öva naturligtvis kokhett redan under förmiddagen. Tältduken var av plastövertäckt väv, vilket gjorde att genomsläppligheten var lika med noll. Situationen påminde mig om den gamla filmen "Bron över floden Kwai" där en sadistisk lägerkommendant, i ett japanskt fångläger under andra världskriget, lät låsa in brittiska officerare i trånga plåtskjul på vilka den tropiska solen gassade.

Detta var ren idioti! Om ett par timmar så skulle vi göra ett framträdande. Vari låg det förståndiga i att kören uppträdde i kläder som fläckats av svett, eller i att någon fick värmeslag?! Jag blev förbannad, så jag gick raskt ut ur det kokheta tältet. Strax efteråt kom några andra körsångare med blossande röda och svettiga ansikten. Eftersom det nu var någon timme kvar till uppträdandet så undrade jag vad jag skulle ta mig för. Den här resan var lite som min förra resa till de brittiska öarna 1990, alla skulle gå i flock överallt. Fast med en kör var det förstås mer förståeligt än det hade varit med ett gäng arbetskamrater. De gånger då jag kunde strosa iväg på egen hand var få och korta.

Nu hade jag alltså knipit åt mig en extra ledig timme genom att skita i den senaste maniska och totalt överflödiga repetitionen. Jag tittade upp mot den närbelägna kulle där slottsruinen Dinas Bran låg. Det var nu eller aldrig som jag, i Petrarcas anda, skulle bestiga detta berg. Enligt myterna och legenderna rörande kung Arthur och hans riddares jakt på den heliga Gral, så var detta en plats där den heliga bägaren (eller vad den nu var) en gång kunde ha befunnit sig (och måhända gömts undan?!). Att inte bestiga det här berget, eller snarare den här stora kullen, vore närmast att betrakta som esoteriskt tjänstefel! Mina illasittande körkläder var redan svettiga, så en ytterligare fysisk ansträngning gjorde varken till eller ifrån.

Det fanns legender som hävdade att Gralen förts till Storbritannien av Josef av Arimateia (den man som i Bibeln begär och får Jesu döda kropp av Pontius Pilatus efter korsfästelsen (Se Lukasevangeliet, 23 kap, vers 50) - liksom det också fanns källor som hävdade att det "Glastonbury" där det sades att han stigit i land och en tid också bott inte alls låg i Somerset i England, utan i stället i Wales och att platsens eller stadens namn var "Glaestingaburh". Den plats dit Josef av Arimateia förde den heliga Gralen - eller det heliga blodet, Jesus avkomma - skulle alltså ha legat i Wales. Närmare bestämt så skulle den ha legat i närheten av (det långt senare byggda) klostret Valle Crucis Abbey, strax utanför Llangollen.

Jag strävade uppför kullen/berget och passerade inhägnader där får gick och betade. - Engelsmännen kallar, tämligen nedlåtande, befolkningen i Wales för "sheep-shaggers" vilket väl bäst låter sig översättas som "fårpippare". (Detta faktum skulle senare resultera i att jag gjorde en limerick på temat, vilken inte togs emot särskilt väl av Blixtens politiskt korrekta hov.) I min notoriska brist på omdöme så missbedömde jag både bergets höjd och avståndet till slottsruinen. Självklart så hade jag inte heller tagit med mig något drickbart, där i den stekande sommarsolen. När jag nådde toppen så var jag därför inte bara genomsvettig, utan också snustorr i munnen.

Dessutom var jag inte ensam om idén. Några andra körsångare, som liksom jag bidrog till att relativisera Blixtens maktutövning, hade smitit redan då vi övriga fösts in i det kokheta tältet. Där satt de nu på den flacka bergstoppen vid ruinen och såg svala, oberörda och avslappnade ut, med både mat och dryck framför sig, medan jag stod där överviktig, flåsande, svettig och törstig. På sätt och vis var detta en illustration av mitt liv: Jag strävade, stretade och valde fel - medan vissa andra människor närmast friktionsfritt tycktes glida fram mot sina mål. Det var på sätt och vis självklart att de här människorna skulle nå toppen före mig. I den gamla fabeln om haren och sköldpaddan så segrar sköldpaddan till sist. I verkligheten så segrar förstås alltid hararna.

Det var ändå en god sak att de var där, för de gav mig vatten att dricka. Med den mest akuta törsten släckt så satte jag mig ner och pustade ut ett slag. Jag blickade ut över det vidunderligt vackra landskap som norra Wales hade att erbjuda. Hade jag varit ensam på denna magnifika plats så hade jag kanske upplevt det som jag upplevde på Gåseborgsklippan, under den där vintern i min ungdom. Kanske fanns det något heligt på detta lilla berg, något som kunde förnimmas i stillheten. Kanske åker jag någon gång i framtiden tillbaka hit för att ta reda på det. Men just för tillfället så njöt jag av utsikten och av lite prat och skämtande med dessa körmedlemmar, omgiven av enstaka turister som också blivit nyfikna på slottsruinen som tronade ovanför staden.

Lördag 10/7, mer konserterande i Llangollen.

Vi hade fler framträdanden framför oss i Llangollen, inför vilka det förstås skulle repas intensivt även fast själva tävlingen var överstånden. På videon ser man oss repa i en aula, eller kanske en teaterlokal. Vi höll därefter en kortare utomhuskonsert klockan 11, på en liten grässlänt inne i centrum av Llangollen. Men inte nog med det, vi skulle också göra inte mindre än två ytterligare TV-inspelningar. Först, klockan 14, framträdde vi inför ett TV-team med ett pratsjunget arrangemang på "Itsy Bitsy Spider" vilket är den engelska motsvarigheten till ramsan och sången om Imse Vimse spindel.

Som rekvisita hade vi en uppstoppad tygspindel som hängde i ett snöre på en pinne, samt ett antal små plastspindlar. Tygspindeln droppades in i TV-bilden i ett avsnitt av "sången" där tjejerna skulle låtsas bli rädda och skrika vid åsynen av spindeln. De små plastspindlarna, som egentligen var "spindelringar" som man kunde ha på fingrarna, kastades mot kameran i "sångens" final. Arrangemanget var väl lite småkul sådär, med det var fullständigt omöjligt att känna pulsen i låten, vilket fick till följd att stämmornas insatser sällan eller aldrig kom in där de skulle. Men vad gjorde det, huvudsaken var ju att Blixten fick leka med sin rekvisita och sina jävla rörelser.

Detta maratonpass till dag avrundades med en sista TV-inspelning på en krog inne i stan, eller rättare sagt på krogens asfalterade innergård. Det vimlade av körsångare ifrån hela världen inne på den lilla innergården, blandat med TV-personal och lite annat löst folk. Vår kör framförde ett par snapsvisor, fast med vitt vin i näven. - Att sjunga i kör är verkligen sååå medelklass! Sedan avrundade vi vårt sista TV-framträdande med att sjunga Wales nationalhymn på kymriska. Vi hade förstås inte en jävla aning om vad vi sjöng, men tydligen så fixade vi uttalet hyfsat, så när som på någon enstaka av kymriskans otroligt jobbiga konsonanter.

Söndag 11/7, Wrexham, Wales - Barford, England.

Resans sista stopp var Barford, en liten engelsk by utan några speciella förtjänster förutom att den låg hyfsat nära Stratford upon Avon, Shakespeares födelsestad. Några av de som ännu hade ork kvar åkte dit över dagen. Själv stannade jag kvar på det komfortabla hotellet. Jag hade ett stort dubbelrum för mig själv, med en stor bekväm säng. Ifall jag tänkte hitta på några dumheter så var denna natt både den bästa och den sista chansen.

Eftersom det var tryckande hett under nästan hela vår resa, så var jag naturligtvis ständigt svettig och klibbig, särskilt efter långa bussfärder. Hotellet hade, tack och lov, en swimmingpool. Så snart jag hade dumpat bagaget på rummet så bytte jag om till badbrallor och rusade ner till poolen. En av tjejerna i kören hade kommit på samma idé. Vi två hade hela tiden haft ett gott öga till varandra och flörtat lite på skoj, men mer än så hade det inte varit. Nu simmade vi runt och lekte lite i vattnet och hade allmänt småtrevligt. På ena långsidan av den lilla poolen fanns en inbuktning i bassängkanten med jacuzzi-funktion. Där simmade vi in och hamnade tätt invid varandra i det bubblande vattnet.

På något vis övergick leken i lite smekningar, som sedan omärkligt letade sig innanför badkläderna och blev till ett rent hånglande. Jag ville inte gå hela vägen i bassängen, utan sa att vi skulle gå upp på mitt rum, men det ville hon inte. I den här vevan ramlade ytterligare ett gäng körsångare in och jag blev tvungen att tänka på annat så att mitt tillstånd inte skulle vara alltför uppenbart. Någon minuts bröstsim gjorde susen. Sedan vidtog lite allmänt plaskande, lite gemensamt (påklätt) badande i den mikroskopiska bastun vid poolkanten, samt att jag kastade runt Blixten lite i bassängen. Henne var jag förstås också tänd på, men inte lika akut just för ögonblicket.

På kvällen blev det dags för den sista middagen tillsammans. Den intogs på det lokala värdshuset vid stora långbord. Det var också denna kväll som segraren skulle koras i den limericktävling som hade utlysts i resans början. En ung kvinna ifrån Hökarängen vann första priset med några hyfsade rim där Llangollen rimmade på pollen, riktat till de lidande allergikerna i kören. Lite småkul men knappast genialiskt.

Eftersom mina limerickar var de överlägset bästa - och några dessutom skrivna på engelska - så kunde Blixtens hov inte ignorera mig. Eftersom jag inte tillhörde körens "politbyrå" så var det förstås uteslutet att jag skulle tillåtas vinna, eller ens hamna på pallplats. Men de blev tvungna att ge mig ett hedersomnämnande för nedanstående poem, för vilket jag belönades med samma pris som tredjepristagaren - en nyckelring.

A female conductor in Wales
was the origin of many tales
Because of her hair
and the dresses she wears
She's referred to as Barbie by males

Denna limerick byggde i sin tur på en annan engelsk limerick jag gjort, som dock innehöll något besynnerlig engelska (på grund av att jag missförstått betydelsen av engelskans "prevail"). Den bygger lite lösligt på engelsmännens öknamn för innevånarna i Wales; "Sheepshaggers". Wales är fullt av får och av fåraherdar som förmodas förlusta sig med dessa på ett otillbörligt sätt:

We've recently travelled to Wales
where a peasant-like kindness prevails
In their hills, which are steep,
they're enjoying their sheep.
Such a thrilling tradition, among males.

Den stalinistiska smakdomstolen, alltså Blixtens hov, kunde naturligtvis inte låta en sådant alster passera censuren. Dessvärre kunde man inte heller ignorera dess kvaliteter (trots den lite märkliga engelskan i andra raden). Publiken manade mig att inta scenen för att läsa upp mina poem. Efter att jag hade läst upp en pompös variant av ovanstående dikt, så hördes en röst ifrån andra ändan av lokalen: "I'm from Wales!" En av servitörerna hade gett sig till känna, förmodligen på skämt, men jag kände mig ändå tvungen att ursäkta mina synnerligen elaka rader om det vänliga landet i väster. Jag hoppas och tror att han förlät mig. Jag avrundade mitt framträdande med några svenskspråkiga alster, som naturligtvis även de lämnade konkurrensen hopplöst på efterkälken.

Jag hade börjat min tid i kören med att sjunga första bas, men hade sedan gått upp ett steg i röstregistret till att sjunga andra tenor, vilket den här limericken problematiserar. - OBS: "Llangollen" bör här uttalas på äkta svenskt manér!

Ett sångargeni i Llangollen
till en kvinna lät släppa kontrollen
Ifrån djupaste bas
till tenorerna dras
I falsett nu han skriker, den stollen

Den andra svenska limericken känns på sätt och vis besläktad:

En bassångare ifrån stan
han var vig nog att nå sitt organ
så han böjde sig dit
men han bet av en bit!
Så nu sjunger den stackarn sopran...

Uppläsningen av dessa limerickar förlänte mig (trots den fånigt teatrala och självgoda framtoning jag uppvisar på videon) en hyllningssång, som initierades av en synnerligen sympatisk bassångare (en av rebellerna i kören). I den livlösa skildring av körresan som delades ut i kören efter resan så är samtliga mina limerickar utraderade. Icke heller finns de i Stockholms körförbunds aseptiska tidskrift Rösträtts skildring av resan. Ett tag så förekom ett par av dem på körens hemsida, men senast jag tittade så var hela resan till Wales utraderad. (Möjligen sammanhänger det med körens nya dirigent, som jag får återkomma till senare.) Viss historierevisionism hade således ägt rum. "Rösträtt" fanns blott som namn på en tidning - och yttrandefrihet fanns det tydligen inte så mycket av heller.

Måndag 12/7, hemfärd - inte mycket att säga om...