Kapitel 2-21:  2. Kelterna   3. Labyrinten   4. Keltisk kristendom   5. ...i Norden?!   6. Hieros Gamos   7. Underströmmen   8. Buddha   9. Flödet   10. Det odifferentierade   11. En människas uppdrag   12. Noa och djuren   13. The Flood   14. Motkulturer   15. De två tornen   16. BUDSKAPET   17. Ormen   18. Färden över vattnet   19. Den behornade   20. Birgittas hemliga uppdrag   21. Fel håll  

1. Heligt blod, helig Gral
Vad betydde den dröm jag hade 2007? Vad var det för kyrka jag drömde om, omgiven av (fallna) kvinnor? Drömmen knöt an till en tanke som legat och grott inom mig. Året innan hade jag läst boken "Heligt blod, helig gral" - av Michael Baigent, Richard Leigh och Henry Lincoln - som lanserade idén om en hemlig orden som överlevt under ett årtusende. Boken lanserar teorin om att den gnostiska kristendomen överlevt, liksom dess förutsättning, nämligen Jesus själv! Naturligtvis kan "Heligt blod, helig gral" inte slutgiltigt bevisa existensen av denna hemliga orden eller dess agenda, men författarna bakom boken kan uppvisa en imponerande indiciekedja. Den teori som den amerikanske författaren Dan Brown senare gjorde en habil thriller av i boken "Da Vinci-koden" synes vara tagen ur den här boken, rakt av!

Teorin går i korthet ut på att Jesus möjligen aldrig dog på korset, att Maria Magdalena var hans hustru och att de hade barn, ett eller flera, eller möjligen bara ett barn på väg. Även ifall Jesus nu dog på korset, så som kristenheten i gemen tror, så säger teorin att Maria Magdalena i varje fall var hans hustru och att de båda hade gemensam avkomma. Vidare tror man att Maria Magdalena (vare sig Jesus levde eller dog) flydde över Medelhavet till södra Frankrike, där hon födde sitt/sina barn (eller om hon redan hade ett eller flera barn med sig på färden).

Den andra boken som knöt an till min dröm var Elaine Pagels "De gnostiska evangelierna" som beskrev de texter som man funnit i Nag Hamadi i Egypten, texter ifrån de första århundradena efter Kristus, texter i vilka man kunde finna spår av en kristendom där kvinnorna spelade en mycket större roll än idag. Kvinnorna i min dröm tolkade jag som de utkastade, de som stod utanför kyrkan, bildligen och bokstavligen. I vilket fall som helst så rörde det sig om utstötta kvinnor. Kanske var de prostituerade, kanske såg det bara så ut.

Antingen symboliserade den runda tornkyrkan i min dröm en alternativ kyrka som dessa kvinnor tillhörde, eller så symboliserade tornet den kyrka som de var utestängda ifrån. I min dröm så träffade jag ingen människa i själva kyrkobyggnaden. De enda människorna i drömmen, förutom jag själv, var de tuffa kvinnorna utanför kyrkobyggnaden. - Associationen till det torn, som i min barndoms fantasier varit "Blixtflickornas" hem, var förstås uppenbar; tornet på den lilla ön ute i vattnet, en ö som var märkligt lik den lilla ön Kastellholmen, vilken är förbunden med Skeppsholmen genom en liten bro. Men mina drömmars och fantasiers ö kan förstås vara vilken ö som helst.

Efter att ha funderat ett slag över boken "Heligt blod, Helig gral" med dess teorier om den hemliga kyrka/orden, som bokens författare hävdar var väktare av hemligheter om Jesus, samt över hur de gnostiska kristna, kvinnor och män, ofta var jämställda i kyrkliga sammanhang, så växte gradvis en tanke fram. De idéer som båda dessa böcker förde fram, idén om en hemlig kyrka/orden, liksom idén om en tidig egalitär strömning inom kristendomen, ingav mig tanken denna strömning rimligen borde ha överlevt också i annan form, inte bara inom den hemliga orden som "Heligt blod, helig gral" beskriver, alltså Prieuré de Sion.

Den ortodoxa kyrkan, liksom senare också den katolska, kom under 300-talet att forma sig till en kyrka där kvinnor inte längre ägde tillträde, åtminstone inte i rollen som präster och predikanter. Den splittrade gnostiska kristenheten, där (relativ) jämlikhet ofta rådde mellan män och kvinnor, kom att marginaliseras och sedan förföljas, varefter den slutligen försvann. - Men gjorde den verkligen det? Dog dessa idéer ut, idéer om könens likvärdighet inför Gud och i församlingsarbetet, liksom idéer om att den personliga Gudsupplevelsen stod över kyrkliga doktriner och påbud?

Den judiska traditionen är patriarkal. När man läser det Gamla Testamentet så tycks det mesta handla om män allenast. Men inte ens där är bilden entydig. Det finns viktiga kvinnor i Bibeln, både i Nya och Gamla Testamentet. I det Nya Testamentet, i kristendomen, skymtar kvinnorna kring Jesus fram här och där:

[Jesus vandrade]... igenom landet, från stad till stad och från by till by, och predikade och förkunnade evangelium om Guds rike. Och med honom följde de tolv, så ock några kvinnor som hade blivit befriade från onda andar och botade från sjukdomar: Maria, som kallades Magdalena, ur vilken sju onda andar hade blivit utdrivna, och Johanna, hustru till Herodes’ fogde Kusas, och Susanna och många andra som tjänade dem med sina ägodelar. (Enligt den nyare översättningen: "... hjälpte dem med sina tillgångar.")
Lukasevangeliet, åttonde kapitlet, verserna 1-3.

Vilka var dessa kvinnor - och vad menas med "... hjälpte dem med sina tillgångar/tjänade dem med sina ägodelar"? Det finns belägg i framförallt gnostiska skrifter för att Jesus också hade kvinnliga lärjungar och att "de tolv" kanske inte hade den särställning som kristenheten nu tillmäter dem. Det finns exempelvis ett "Evangelium enligt Maria Magdalena" vilket är en apokryf, gnostisk skrift som berättar om Maria Magdalenas möte med den uppståndne Jesus i en vision, varefter hon talar om för lärjungarna vad han berättat för henne, men inte blir trodd, i synnerhet inte av en närmast fientlig Petrus. I detta apokryfiska evangelium så är Maria Magdalena den lärjunge som står Jesus närmast och hon har också fått ta del av läror som Jesus inte gett åt de övriga, manliga, lärjungarna. - I Bibeln finner man följande berättelser om uppståndelsen:

Efter sabbaten, i gryningen den första veckodagen, kom Maria från Magdala och den andra Maria för att se på graven. Då blev det ett kraftigt jordskalv, ty Herrens ängel steg ner från himlen och kom och rullade undan stenen och satte sig på den. Hans utseende var som blixten och hans kläder vita som snö.

Ängeln upplyser de båda kvinnorna om att Jesus har återuppstått. Kvinnorna ger sig iväg för att berätta nyheten för lärjungarna: [På vägen]... kom Jesus emot dem och hälsade dem, och de gick fram, grep om hans fötter och hyllade honom. Men Jesus sade till dem: "Var inte rädda. Gå och säg åt mina bröder att bege sig till Galiléen. Där skall de få se mig."
Matteusevangeliet, kapitel 28, verserna 1-3, samt 9 och 10.

När Jesus hade uppstått på morgonen efter sabbaten, visade han sig först för Maria ifrån Magdala, från vilken han hade drivit ut sju demoner.
Markusevangeliet, kapitel 16, vers 9

[På]... dagen efter sabbaten gick de i gryningen till graven... De fann att stenen var bortrullad, och när de gick in kunde de inte finna herren Jesu kropp. ... Och när de hade återvänt från graven, berättade de alltsammans för de elva och alla de andra. Det var Maria ifrån Magdala och Johanna och Maria, Jakobs mor. Även de andra kvinnorna i deras sällskap talade om det för apostlarna.
Lukasevangeliet, kapitel 24, verserna 1, 2 och 3 samt 9 och 10

...Maria stod och grät utanför graven. Gråtande lutade hon sig in och fick då se två änglar i vita kläder i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, en vid huvudet och en vid fötterna. Och de sade henne: "Varför gråter du, kvinna?" Hon svarade: "De har flyttat bort min herre, och jag vet inte var de har lagt honom." När hon hade sagt det, vände hon sig om och såg Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han. Jesus sade till henne: "Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?" Hon trodde att det var trädgårdsvakten och svarade: "Om det är du som har burit bort honom, herre, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom". Jesus sade till henne: "Maria." Hon vände sig om och sade till honom: "Rabbouni!" (det är hebreiska och betyder mästare). Jesus sade: "Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min fader. Gå till mina bröder och säg dem att jag stiger upp till min fader och till er fader, min Gud och er Gud." Maria från Magdala gick då till lärjungarna och talade om för dem att hon hade sett Herren och att han hade sagt detta till henne.
Johannesevangeliet, kapitel 20, verserna 11 - 18

Av Maria Magdalenas eget evangelium återstår mindre än hälften, 9 av 19 sidor. Följande passus finner man på sidorna 8 och 9:

Frid vare med er. Ta emot min frid*. Se upp så att ingen leder er vilse med orden "Se här!" eller "Se där!" ty Människosonen är inom er. Följ honom! De som söker honom kommer att finna honom. Gå därför och förkunna evangeliet om Riket. Ge inte några befallningar förutom dem jag gett er, och [text saknas, min anm.] några lagar som lagstiftarna gör, på det att ni inte må vara bundna av dem.
Översättning av Thor-Leif Strindberg, ifrån Wikipedia
*I den ifrån nederländskan översatta versionen i Esther de Boers bok "Maria Magdalena - bakom myterna" står: "Frambringa den [friden, min anm.] inom er".

En sak är ställd utom allt tvivel i Bibeln. Maria Magdalena är den första att se Jesus efter återuppståndelsen. Tveklöst. Lika tveklöst är det att kvinnor följde Jesus. Dock kan ingen med säkerhet säga vem Maria ifrån Magdala var och vilket hennes förhållande var till Jesus. Ifall man accepterar teorin om att hon var Jesu hustru, så kan man förstås inte utesluta att hon också fick barn tillsammans med Jesus. - I "Heligt blod, helig gral" framläggs teorin att Maria Magdalena for till södra Frankrike efter korsfästelsen, där hon alltså fick/fostrade det/de barn som var ättling/-ar till Jesus.

Det är möjligt att det redan fanns judiska församlingar i Frankrike vid denna tid. Enligt "Heligt blod, helig gral" kom en av de israeliska stammarna, Benjamins stam, i konflikt med de övriga av Israels stammar, vilket - för att göra en lång historia kort - ledde till att stammen flydde eller utvandrade till landskapet Arkadien i södra Grekland under gammaltestamentlig tid. Därifrån ska de sedan ha spritt sig upp genom landet och sedan vidare längs de stora centraleuropeiska floderna Donau och Rhen, ungefär vid den tid då den kristna eran började. Enligt boken kom de gradvis att assimileras med lokalbefolkningen, bestående av olika germanska stammar. Deras avkomma blev de sikambriska frankerna - de omedelbara föregångarna till merovingerna.

Det fanns, enligt boken, alltså judar spridda över hela Europa i början av vår tideräkning, ända upp i norra Centraleuropa. Det är i så fall inte alls otänkbart att Maria Magdalena skulle ha kunnat segla över havet, exempelvis till en fransk (frankisk) stad med en (delvis) judisk befolkning. Boken säger att det ombord på detta fartyg kanske också fanns en annan man med anknytning till Jesus, nämligen Josef ifrån Arimateia. Olika legender säger att han fortsatte ifrån Frankrike upp till England och där grundade en kyrka i Glastonbury.

Många av de legender och berättelser som finns i "Heligt blod, helig Gral" vilar på lösan sand. De går inte att belägga, men som teori är de fascinerande. Slutsatsen i boken är dels att den Merovingiska kungadynastin skulle vara Jesu ättlingar, dels att det finns en hemlig orden, en hemlig kyrka, som än idag verkar för att denna dynasti ska återinsättas. Tanken på att en ättling i rakt nedstigande led ifrån Jesus skulle kunna bestiga tronen i exempelvis Frankrike är förstås häpnadsväckande

Men boken konstaterar samtidigt att uppdykandet av en ättling till den historiske Jesus, visserligen vore en omskakande nyhet, men att det faktiskt inte skulle röra sig om något annat än en vanlig människa, om än av kungligt blod. Det är nämligen vad författarna till boken tror att Jesus måhända var, alltså en vanlig man, men av kungligt blod. Han skulle således inte alls ha varit någon snickare, utan en man av börd med legitima anspråk på att verkligen bli "judarnas konung".

Det faktum att Jesus, ifall teorin stämmer, varit en vanlig man med fru och barn, samt dessutom av hög (kunglig) börd, torde skjuta föreställningarna om hans gudomlighet i sank (liksom idén om att han bara skulle ha varit en vanlig snickare). Det finns en hel del gnostiska skrifter där Jesus aldrig dör på korset (varav några hävdar att en helt annan person dog i hans ställe). - Koranen säger detsamma, i fjärde suran, vers 157/156*.

[Text inom klammer och utan kursivering är min anm: De otrogna säger] "Vi har dödat Kristus Jesus, Marias son, [som påstod sig vara] Guds sändebud!" Men de dödade honom inte och inte heller korsfäste de honom, fastän det för dem tedde sig så. De som är av annan mening är inte säkra på sin sak; de har ingen [verklig] kunskap om detta utan stöder sig på antaganden. Det är med visshet så att de inte dödade honom.

[De otrogna säger:] "Vi hava förvisso dödat Kristus, Jesus, Marias son, Guds apostel" - men de hava varken dödat eller korsfäst honom, utan det tycktes dem blott så, och de, som tvistat därom, hava sannerligen svävat i tvivel, enär de ej haft någon kunskap om honom, utan endast antaganden att rätta sig efter; de hava ej dödat honom i verkligheten, utan Gud har upptagit honom till sig, ty Gud är väldig och vis.
Zetterstéens översättning, som vers 156, enligt hans delvis avvikande versindelning.
*Det första versnumret hänvisar till Mohammed Knut Bernströms översättning "Koranens Budskap" ifrån 1998 och det andra till den Koranöversättning, med delvis avvikande versindelning, som gjordes av Karl Vilhelm Zetterstéen 1917. Bernströms översättning är modernare, medan Zetterstéens sägs vara mer språkligt korrekt, om än i en ålderdomlig språkdräkt. I de fall där jag citerar Koranen så använder jag därför oftast båda.

Det finns gnostiska berättelser och antydningar om att den korsfästelse som Jesus (måhända) genomgick bara var av symbolisk natur, liksom uppståndelsen; att det skulle handla om en "mystik död". Riter av det slaget var inte ovanliga i dåtidens olika kulter och mysterieförbund. Lärjungarna i dessa mysterieförbund genomgick symbolisk död och återuppståndelse; en initieringsrit, efter vilken de "återuppstod" som nya människor.

Bokens teorier skulle alltså potentiellt kunna utgöra ett grundskott mot den traditionella kristendomen, oavsett ifall det hemliga sällskapet (vars existens boken utgår ifrån) skulle lyckas hala fram en "rättmätig konung" av "Jesse rot och stam" eller inte - men det är inte helt säkert. För saken är den att uppdykandet av en ny "rättmätig konung" inte med säkerhet skulle resultera i någon ny väckelse, utan kanske snarare i motsatsen - eller måhända bara i en axelryckning. Man behöver nämligen inte leta särskilt länge på nätet för att finna diverse religiösa charlataner, eller rena knäppgökar, med messianska anspråk. Förmodligen skulle den hemliga orden, även om den nu lyckades presentera en tronpretendent, komma att sorteras in ibland knäppgökarna av gemene man.

Och vilket behov har egentligen världen av ännu en "stark ledare" med "gudomligt" uppdrag? Vilket behov skulle världen ha av ännu en teokrati, ännu en diktatur med påstått gudomlig sanktion? Har inte historien sett nog av sådant?! Ifall det nu verkligen går runt ättlingar till Jesus mitt ibland oss i denna värld, så är de vanliga människor, liksom - i så fall - Jesus själv också var. Stamträdet (ifall det existerar) lär över tid ha förgrenat sig många gånger om, så att det vid det här laget dräller av tronpretendenter! Vem av alla dessa nu levande ättlingar är i så fall den rättmätiga framtida konungen - och vem avgör det?!

Även ifall ett barn, eller ett flertal barn, till Jesus och Maria av Magdala skulle utgöra roten till den Merovingiska dynastin, så är denna dynasti i så fall lika skingrad och spridd som Benjamins stam. Judiska gener skulle i så fall vara utspridda hos bland annat det germanska folk som Hitler så gärna ville rädda undan just judarna. Det är i så fall den mest tragikomiska ironi som världen någonsin skådat.

Den hemliga orden, som enligt "Heligt blod, helig gral" bevarat hemligheten genom seklerna, sägs vara en hemlig organisation eller orden inom/bakom Tempelriddarna/Tempelherreorden. Tempelherreorden grundades, enligt vad man vet, i början av elvahundratalet till försvar för det heliga landet, Israel, som då ännu låg i kristenhetens händer. Boken gör gällande att Tempelriddarna också var väktare av vissa hemligheter, att de var de enda som kände till hela sanningen om Jesus och hans släktförhållanden. Boken gör också gällande att tempelriddarnas orden dessutom bildades för att hämta hem något ifrån Jerusalem, något som var av största värde.

Det kan nämnas att det, parallellt med Tempelherreorden, föddes en annan orden, bestående av tyskar som farit för att kämpa för det heliga landet. Det var den Tyska orden, eller Teutoniska orden, som blev ett slags systerorden till Tempelriddarna. Boken beskriver dem som Tempelherrarnas "protegéer". Tyska orden kom under 1200-talets mitt att alltmer rikta sitt intresse åt kristenhetens nordöstra gränstrakter, där man också grundade en egen ordensstat, som kom att sträcka sig ifrån Preussen till Finska viken, över delar av Polen och Baltikum, alltså dagens Estland, Lettland och Litauen. Befolkningarna kristnades med svärdet.

I maj år 1291 föll Acre, det sista kristna fortet i det heliga landet och muslimernas seger var fullständig. Tempelriddarna hade därmed förlorat sin ursprungliga funktion. Med avund sneglade de på den Tyska ordens egna rike i nordöstra Europa. Tempelherreorden kom å sin sida, efter en tid på Cypern, att istället etablera sig i den franska provinsen Languedoc, där de blev en maktfaktor i regionen.

De var välutbildade och krigsvana. De var svårstyrda för den franske kungen, som till slut fick nog och under kuppartade former iscensatte ett angrepp, fredag den 13 oktober år 1307, i avsikt att arrestera samtliga ordensmän. (Tempelherreorden kom sedan att upplösas officiellt av påven 1312.) Påfallande många tempelriddare undkom dock massarresteringen och förföljelserna. Orden i sig försvann, men ordensmännen fanns kvar, åtminstone somliga. Några av dem kom istället att uppgå i den Tyska orden. Enligt "Heligt blod, helig gral" så finns en särskild del av Tempelherreorden kvar än idag under annat namn; Prieuré de Sion, i rollen som väktare av den ovan nämnda - påstådda - sanningen om Jesus.

2. Kelterna
Ifall osäkerhet och tvivel omgärdar tanken på att Jesus skulle ha varit en gift, judisk tronpretendent, vars hustru for till Frankrike och upprättade en dynasti, så föreligger än mer tvivel på att Josef av Arimateia - den man som i Bibeln begär och får Jesu döda kropp av Pontius Pilatus efter korsfästelsen (Se Lukasevangeliet, 23 kap, vers 50) - skulle ha farit till England för att grunda en kyrka! Det finns också en legend om att Jesus själv skulle ha besökt England. Det är denna legend som William Blakes text berör i engelsmännens favoritpsalm "Jerusalem".

Att Jesus skulle ha besökt England är föga troligt, men att någon eller några kristna antingen rest till de brittiska öarna - eller att någon eller några därifrån rest till kristenhetens tidiga områden, redan i kristendomens gryning, är desto troligare. Utgrävningar har gjorts i Cornwall, Wales, sydvästra Skottland och Irland som visar på omfattande handelsförbindelser med östra Medelhavet, exempelvis Alexandria i Egypten. Den Karthagiske teologen Tertullianus skriver, så tidigt som år 210, om att det finns brittiska områden som är "otillgängliga för romarna, men underlagda Kristus".

Det fanns alltså, med stor sannolikhet, kristna på de brittiska öarna redan under tvåhundratalet, vars kristendom inte kommit ifrån Rom, utan ifrån östkyrkan och ökenfäderna, exempelvis ifrån Egypten; en kristendom med gnostiska inslag. Det kristna inflytandet ifrån Rom fann man huvudsakligen i de av romarna besatta områdena. Efter romarnas tillbakadragande i början av fyrahundratalet så återgick stora delar av befolkningen i dessa områden, förutom i romerskt kristna "fickor", till den ursprungliga keltiska naturreligionen. Den form av kristendom som sedermera kom att dominera blev den inhemska "keltiska" kristendomen. Inflytandet ifrån Rom och påven skulle inte bli dominerande förrän efter synoden i klostret Whitby i Yorkshire, år 664.

Ifall keltisk tro och andlighet utmärktes av något så var det dess förmåga att ta upp förkristna element och att sedan "kristna" dem. Gamla hedniska kultplatser togs i bruk av munkar och nunnor, liksom många seder och bruk. Det kanske tydligaste exemplet på "kristnande" är hur den keltiska gudinnan Brighid (Brigit/Brigid/Bridget) kom att sammansmälta med helgonet och klostergrundaren Brigit, vid det irländska klostret Kildare.

Namnet Kildare kommer ur "Cell Dara" eller "Cill Dara" vilket betyder "kyrkan i ekelunden" - alltså en gammal keltisk kultplats, om vilken det sägs att där låg ett tempel ägnat åt fruktbarhetsgudinnan Brigit (/Brighid/Bridget), i vilket nio jungfruliga prästinnor vaktade en evig eld. Det sägs att denna eld fortsatt att brinna även då templet blivit S:t Brigits kloster - i tusen år! S:t Brigit var med all sannolikhet en existerande person, som lär ha levat ungefär år 450 till 520. Helgonlegenderna kring henne kom att fusioneras med berättelserna om gudinnan Brigit, så att det är svårt att säga vad som är legender och vad som är fakta.

I motsats till den Romerska uttolkningen av kristendomen så fanns det i den keltiska tron en stor uppskattning av kvinnor, inte i form av upphöjda himmelska madonnor, utan av kvinnor såsom jämställda männen. Många helgon var kvinnor, liksom många religiösa ledare, exempelvis S:t Brigit. Det var inte ovanligt med dubbelkloster i de keltiska områdena, kloster för både män och kvinnor - även om de levde åtskilda.

Keltisk kristendom utmärktes av kontemplation, mystik, askes, enkelhet, samt kärlek och tillhörighet till naturen. Enligt en helgonlegend, Bethu Brigte, ifrån sent 800-tal/tidigt 900-tal, så växte Brigit upp hos en druid, kunde förvandla vatten till mjölk - och botade dessutom en kvinnas infertilitet genom att behandla henne med vatten som berikats med Brigits mensblod(!). Den dag som firas till Brigits ära den 1 februari, råkar också vara datumet för den keltiska högtiden Imbolc, med förmodad länk till mjölkning och fertilitet.

3. Labyrinten
För ett tag tänker jag vända blickarna norrut, till Norden, för här finns paralleller. - Sannerligen har jag gått varvet runt i mitt sökande. Vid den tid i min unga vuxenhet, då det kultur- och språkhistoriska intresset övergick i ett religionshistoriskt och senare ett teologiskt sådant, så var gudomen med blixten en av dem som först fångade mitt intresse. Parallellerna mellan främst asaguden Tor och den indiska guden Indra var det som först fångade min blick.

Tor var dock inte den nordiska gud som lockade mig mest, utan det var istället Oden/Odin, särskilt historien om hur han offrade sig själv åt sig själv för att få kraft. Parallellen till Jesus är uppenbar. Odin hänger sig i trädet, dör - men dör ändå inte - och kommer starkare ur processen. (Han offrar också sitt ena öga och kastar det i jätten Mimers brunn, källan till visdom vid världsträdet Yggdrasils fot.) Det kvarvarande ögat blir, symboliskt sett, allseende. Sen har han förstås sina korpar Hugin och Munin som också är ögon åt honom.

Den nordiska gudavärlden bestod av många olika gudar, liksom den också bestod av olika lager. Det finns en kontrast mellan de tämligen krigiska Asarna/Asagudarna, exempelvis Odin och Tor, i förhållande till Vanerna, där de senare känns som ett eko ifrån en fredligare tid. Vanerna, exempelvis Njord, Frej och Freja, har mer gemensamt med andra folks fruktbarhetsgudar och gudinnor. Bland det första som skrivits om nordbornas religionsutövning torde vara romaren Tacitus berättelser ifrån ungefär år 98 efter Kristus, om hur en gudinna vid namn "Nerthus" dyrkas i norr:

"På en ö i oceanen finns en obesmittad lund och i denna en helgad vagn..."
"Vagnen och själva kultbilden tvättas i en sjö, som ligger i hemlig avskildhet..."

Gudar och gudinnor tenderar ibland att byta kön, eller att vara hermafroditer. I nordisk mytologi finner man exempelvis Loke, som förvandlad till ett sto födde fram den åttafotade hästen Sleipner. Den germanska gudinnan Nerthus skulle möjligen kunna vara en av dessa könsöverskridare. Det finns en del som länkar Nerthus till guden Njord, alltså en av Vanerna. Njord var vindarnas, sjöfartens och eldens gud, samt beskyddare av jakten. Först var han gift med sin syster, med vilken han fick Frej och Freja. Njords nästa maka, Skade, är synnerligen intressant i sammanhanget.

Skade är även hon förknippad med jakt. Hon sägs ha jagat ibland bergen och varit en skicklig skidåkerska. Skade var dotter till jätten Tjatse och alltså av jättarnas släkt. Det sägs att Njords och Skades samliv blev allvarligt lidande av att Skade föredrog att vara i bergen, medan Njord föredrog att vara vid sjö och hav. - De hade alltså något av ett särboförhållande! Kan detta vara en symbolik för två olika folks gudar, varav det ena folket levde vid kusten och det andra inåt land? Frågan är ifall inte också "jättarna" utgör ett tidigare separat panteon som fusionerats med de övriga nordiska gudarnas dito.

Kanske är det två olika folks eller stammars gudar, ifrån varsitt respektive panteon, som tvingats in i ett "konvenansäktenskap" i samband med att ett nordiskt folk, eller en stam, besegrat ett annat nordiskt folk, eller en stam, med andra gudar. Detta är inte alls något ovanligt inom polyteistiska religioner, att man plockar upp nya gudar ifrån andra folk och inkluderar dem i sitt eget panteon. Gudarna kan också ha flera olika namn, flera olika aspekter och framträda i olika skepnad - där varje skepnad ibland ges ett eget namn.

Det finns i norden ett stort antal ortsnamn som har "Tor" eller "Oden" i början av namnet. Men det finns också orter med namn som "Skevi" eller "Skedevi" - där efterledet "-vi" betecknar en kultplats. Det tydligaste exemplet på ett namn förknippat med Skade är "Skadevi" som ligger i närheten av Skokloster slott i Uppland. (Det ligger också rätt nära Bålsta...) Skade har alltså inte varit någon perifer gestalt ibland de nordiska gudarna och gudinnorna, utan en gudinna som dyrkades på heliga platser vilka bar hennes namn.

Det fanns för ett antal år sedan en sajt som hette "Taurnet" och som i stor utsträckning handlade om Södertörns historia. Sajten var också forum för "arkeosofiska" spekulationer, alltså teorier om vilken världsbild som forntidens människor kunde ha haft, plus en del idéer om deras språk och härstamning. Tyvärr finns sajten inte kvar. - Jag fann en intressant teori om gudinnan Skade på den sajten (åtminstone vill jag minnas att det var där jag fann den). Teorin gick ut på att namnet "Skandinavien" möjligen kunde härledas ur "Skade".

Det är som sagt inte ovanligt att gudar och gudinnor "byter kön" inom polyteistiska religioner, eller att de har uppenbarelseformer med olika kön. Teorin om släktskapet mellan "Skade" och "Skandinavien" visade på ett möjligt samband med den indiska guden "Skanda". Detta är inte så långsökt som man kan tro. Släktskapet mellan de olika indoeuropeiska folkens gudavärldar är vetenskapligt belagt, liksom att det föreligger en gemensam språklig och kulturell bakgrund för de indoeuropeiska folken. - Ifall Skanda och Skade kan härledas ur en och samma indoeuropeiska gudom, så torde det i så fall röra sig om en mycket gammal gud eller gudinna.

Jag minns inte alls vilket år det var då jag for ut till Bro, där jag då inte satt min fot på ett par årtionden eller så, för att ta en buss till Låssa. Delar av området ägdes ännu av Solna stad. Jag såg detta som ett betydelsefullt samband. Pappa hade ofta bott på hotell i Solna under sina besök i Sverige, min ungdomskärlek A hade arbetat i Solna centrum när jag träffade henne - och jag hade några år tidigare haft ett ALU, alltså ett låtsasjobb, ute i Solna.

Detta var dock inte det enda sambandet. Jag hade, någon gång i skarven mellan nittiotalet och tvåtusentalet haft en märklig dröm där en röst talade till mig. Denna röst talade om "Klippgatan" - en gata eller väg som jag på det ena eller andra sättet antogs ha något slags relation till, eller som jag möjligen skulle följa på väg mot okänt mål. När jag tittade i telefonkatalogens förteckning över gator i Storstockholm så fann jag "Klippgatan" på tre ställen; i Nynäshamn, på Söder och just i Solna - för övrigt ett stenkast ifrån mitt gamla låtsasjobb. Nynäshamn hade jag ingen personlig koppling till. Klippgatan på Söder i Stockholm ledde fram till Sofia kyrka.

Sofia var det grekiska namnet på visdomen. Stod "Klippgatan" för min väg fram mot upplysningen? Mitt eget namn, Peter, har sin rot i det grekiska Πέτρος (Petros) som betyder just klippa (eller sten). Den latiniserade formen är förstås Petrus, alltså namnet på den klippa varpå (den katolska) kyrkan byggdes. - Eller handlade min dröm kanske istället om vägen till en mycket konkret klippa, kanske klippan vid Gåseborg? Processionsvägen och labyrinten, Rösaring, ute vid Låssa låg förvisso inte på en klippa, men väl på en ås. Var det kanske processionsvägen dit upp som var "Klippgatan"? Vad väntade mig däruppe?

Min färd till Rösaring måste ha ägt rum under året innan pendeln till Bro och Bålsta invigdes, eller möjligen samma år, i så fall år 2001. Mitt mål var att titta på denna labyrint, en envägslabyrint av utlagda stenar, med sexton varv in till mitten. Labyrinten symboliserade inom många religioner initiationsvägen. Jag var helt enkelt tvungen att åka dit, att betrakta denna magiska plats. Kanske fanns här en ledtråd. Bussarna dit ut gick inte särskilt ofta, så jag visste att jag skulle bli tvungen att promenera tillbaks till Bro. Det gjorde mig ingenting, för det var en strålande vacker sommardag med svalor som svirrade i luften ovanför.

Bussen stannade inte långt ifrån den ås där labyrinten låg. Enligt kartan så kunde jag nå labyrinten ifrån två håll. Jag tog den kortaste vägen dit, vilket betydde att jag gick i en ganska brant backe upp till den. Väl uppe på åsens topp såg jag att jag, så att säga, hade kommit ifrån fel håll. Det gick nämligen en lång processionsväg upp till labyrinten ifrån det andra hållet. Kanske var det här som processionerna med den heliga vagnen hade dragits, den som Tacitus beskrev. Vattennivån låg på Tacitus tid tio meter högre än nu och Mälaren var en Östersjövik istället för som nu en insjö. Detta betydde förstås att både processionsvägen och labyrinten förut hade legat på en ö i Östersjön.

"På en etruskisk vas från Tragliatella från sexhundratalet före Kristus finns en bild av en labyrint. I labyrinten står bokstäverna TRVIA [Troja] skrivna. Och märkligare är att bredvid labyrinten syns två par helt tydligt idkande köttsligt umgänge. Varför? Vilka är sambanden?"
Ur "Sten", Svenska turistföreningens årsbok 1990; "Trojaborgens gåta" av Peder Palmstierna

Det ovanstående citatet är ifrån en artikel som bygger på (bland annat John Krafts) teorier om att envägslabyrinterna, de så kallade trojaborgarna, varit skådeplatser för fruktbarhetsriter, där det i labyrintens mitt väntade en "jungfru" till vilken en man, eller flera konkurrerande män, skulle dansa sig fram genom labyrintens vindlingar, för att "befria" henne ur labyrinten. Därefter följde sannolikt ett sakralt samlag, vare sig detta nu var endast ett symboliskt eller ett riktigt samlag. Det var i vilket fall som helst en symbolhandling som skulle säkerställa det kommande årets skördar.

Labyrintlekarna har, genom århundradenas lopp, faktiskt lyckats överleva som lokala traditioner och lekar ända fram i nittonhundratalet (utan samlagen). Man kan finna labyrinterna i ortsnamn också. - I England kallas labyrinterna ofta för Walls of Troy eller Troy-Town, i Wales för Caerdroia ["...droia"=Troja] och i Skandinavien kan de heta Trojeborg, Trojaborg, Tröborg, Trälleborg eller Trolleborg. Sålunda får man väl förmoda att en trojaborg legat i Trelleborg.

Motivet i berättelsen, att en dådkraftig man räddar en kvinna ur fångenskap torde vara bekant sedan urminnes tider, där berättelsen om hur den sköna Helenas bortrövas till staden Troja är en i högen. Det finns väl knappast en enda saga utan en inlåst jungfru och en ädel riddare som befriar henne? - Men på den etruskiska vasen finns också annan symbolik, nämligen tvillingtemat. Det är ett tema med många aspekter. Ofta handlar tvillingmyten om en enhetlig människa som delats i två, det kan vara en kvinna och en man, som i den grekiska mytologins skapelseberättelse, men också handla om två sidor hos en man, till exempel.

Tvillingtemat har anknytning till de två sidorna hos människan, alltså "Logos" som förknippas med (manligt) förnuft och "Eros" som förknippas med (kvinnlig) känsla. En aspekt av "det sakrala samlaget" är alltså giftermålet mellan känslan och förståndet. Manligt och kvinnligt måste förenas för att lämna plats åt en allt inkluderande helhet. I "Människan och hennes symboler" av Carl G. Jung (och medarbetare) berättas om en patient som hade en mycket speciell dröm. Patienten/mannen i fråga stod i begrepp att gifta sig. Det hör till saken att han haft en mor som starkt påverkat honom i barndomen. Han hade alltså inom sig en rädsla för att ett äktenskap bara skulle innebära en ny kvinna i samma roll som hans mor, ett slags dominans, ett slags tryck.

I en av sina drömmar dansade han ett slags rituell svärdsdans tillsammans med sin fästmö och tillsammans med ett äldre par, på en kvadratisk dansplats där var och en dansade i varsitt hörn. Det äldre paret gav under dansen intryck av att stå varandra nära på ett otvunget sätt. Det fanns individuella särdrag i deras dansande. Det var en dans som gick mellan aggressiva utfall och underkastelse - och i dansens allra sista ögonblick skulle ett offer ske. De dansande skulle stöta svärden i sina bröst och dö. Den ende som sedan inte gjorde det var drömmaren. I sin dröm stod han skamsen i betraktelse av de andras självoffer, liksom av sin egen feghet.

För Jung handlade drömmen om två sidor hos människan. Den drömmande patienten närde enligt boken en strävan efter "det personliga oberoendets illusoriska trygghet" som i själva verket var en flykt undan den dominerande modern - liksom förstås undan alla nya potentiella "mödrar" som exempelvis hans fästmö! Det som drömmen hade att säga patienten var att hans fruktan inför det förestående äktenskapet, hans alltjämt barnsliga inställning, i slutändan skulle lämna honom ensam. Hans "trygghet" i ensamheten, i ungkarlslivet, i det omogna livet, var alltså inget annat än en flykt undan både vuxenheten och nära relationer - vilka han hade all anledning att frukta och känna skepsis inför. - Denna dröm, eller en liknande, kunde ha varit min egen! För denna fruktan är också min.

Så vad representerar då tvillingen? Tvillingen är den osedda sidan, självet, i motsats till det medvetna jaget. Där jaget strävar efter kunskap och framför allt kontroll, så är självet snarare den momentana helhetsupplevelsen, varandet - och kanske också överlåtelsen. Det finns många myter om att vi har en tvilling i det hinsides, måhända vår själ, eller som Jung skulle säga, vårt undermedvetna. Tittar man på egyptisk mytologi så frestar det att jämföra med Ba och Ka; den personliga själen Ba, som efter döden förenar sig med sin himmelska själ/ande Ka - när alltså den del av människan som är bunden till tiden och världen för sin existens förenas (eller möjligen återförenas) med sin eviga själ. Ka skapas liksom Ba vid en människas födelse, men är i motsats till Ba sedan evig.

Dessa båda, Ba och Ka, vandrar sida vid sida igenom en människas liv liksom jaget och självet, det medvetna och det omedvetna, gör hos Jung. Dioskurerna, Kastor/Castor och Polydeukes/Pollux, liksom alla andra tvillingmyter handlar om komplementära aspekter av människan. De kämpar sida vid sida inom oss, liksom i världen. Ofta avbildas de i konsten som två kämpar, gärna som ryttare. - Jag funderade länge över varför det fanns två beväpnade helgon, Sankt Demetrius och Sankt Göran/Georg, tillsammans med Maria och Jesusbarnet på den ikon som jag en gång fick som present av M. Hade detta motiv möjligen en förkristen förlaga? Var detta bilden av en arketyp?

Jag sökte en hel del på nätet för att se ifall det fanns någon uppenbart hednisk förlaga till motivet, men lyckade inte hitta några exempel på att ikonens motiv skulle ha förkristet ursprung. Men i vilket fall som helst så är det ett sammanträffande som ser ut som en tanke, att den här Mariabilden visar Maria med Jesusbarnet flankerad av två kämpar.

Hade man här, i Rösaring, dansat eller kanske kämpat, symboliskt eller på allvar? Hade "jungfrun gått i ringen" här, med en man på väg mot henne genom labyrinten, på väg mot en mystik förening, eller hade två män här kämpat om hennes gunst för just denna förenings skull? Hade det kommande årets fruktbarhet säkerställts här genom denna ritual, kanske genom först en tvekamp och sedan genom en helig förening av man och kvinna; av himmel och jord, av ljus och mörker?

Jag hann inte tänka särskilt länge i dessa banor innan den varma sommardagen plötsligt bytte ansikte. Jag har aldrig i hela mitt liv sett ett åskväder komma så fort! Det kom ifrån ingenstans inom loppet av högst ett par minuter. En mörkgrå vägg täckte halva himlen och närmade sig med en rasande fart. Det började blåsa upp och små regnstänk droppade i mitt ansikte och på mina kläder. Det mullrade i himlen. Jag befann mig på en hög punkt, med en del höga träd i min närhet och dessutom inte särskilt långt ifrån Mälarens vatten. Detta var alltså en plats där det inte var förståndigt att befinna sig under ett åskväder.

Jag har aldrig varit rädd för åskan, inte ens som liten. Tvärtom så älskade jag åskväder, nästan lika mycket som kyrkklockor. Jag minns en gång, då jag som liten bodde med mina föräldrar på ett hotell vid en sjö i Österrike. Sjön låg som i en gryta med höga berg omkring. En natt så kom det ett förskräckligt åskväder. Jag hade redan lagt mig, men jag kunde inte låta bli att dra ifrån de tunga hotellgardinerna och att förundrat betrakta hur blixt efter blixt lyste upp sjön och bergen med ett spöklikt sken. De skarpa åskknallarna ekade mellan de höga bergen. Jag var som förtrollad. Hänförd betraktade jag det våldsamma skådespelet.

Men nu var jag istället bara rädd. Jag erfor en besynnerlig känsla av att jag inte borde vara här, av att jag inte var välkommen. Det kändes som om det hastigt påkomna åskovädret körde bort mig. Jag hade ingen rätt att vara här. Jag var inte värdig - och inte heller rätt klädd. Det började regna, inte så väldigt mycket, men tillräckligt för att jag, i kortärmad tröja och jeans, skulle bli blöt och kall. På vägen tillbaks, som gick förbi fält och genom skog, så tycktes det vara flugor överallt. Jag viftade bort dem så gott jag kunde, men det hjälpte inte. De var överallt! Jag greps av ett slags panik. Jag hade blivit kall och kanske var det därför som mitt viftande gjorde att jag sträckte mig en smula i ena armen. Det gjorde fruktansvärt ont. Blöt och med smärtor kring axeln anlände jag till Bro.

Märkligt nog så klarnade himlen upp precis då, nästan lika fort som ovädret hade kommit. - Det är konstigt, för jag har också känt Gåseborg "göra motstånd" mot mig på samma vis, alltifrån den där första gången, då jag och mina barndomskamrater Bobben och Dicken tog oss dit under väldiga strapatser. Den enda gång som det har gått smärtfritt för mig att ta mig dit var under en vinterdag i min ungdom, nämligen den dag då jag erfor en känsla av en märklig närvaro av något okänt på platsen.

Men efter detta enstaka tillfälle så tycks jag alltid förirra mig på vägen dit. Jag förstår inte varför, för jag vet mycket väl hur man går dit, men det tycks som om jag får märkliga infall att ta olika genvägar, eller som om jag ibland glömmer vissa delar av vägen så fort jag kommer i närheten. - Jag minns att jag for dit en gång efter att jag hälsat på Mormor på Jakobsbergs sjukhus, inte långt innan hon dog. Jag vet egentligen inte varför jag gjorde denna "pilgrimsfärd" hit. Trodde jag kanske att jag skulle få känna den där märkliga känslan av närvaro igen? Gick jag i så fall hit för min egen skull eller för Mormors? Var detta en pilgrimsvandring, ett slags levande bön? Jag blickade ut över den hänförande utsikten, över öarna i väster.

4. Keltisk kristendom
Under en provutgrävning av Gåseborg år 2002 så fann man att borgen inte enbart varit en befästning för att bevaka vattenvägarna mot Uppsala, Birka eller vad det nu kunde vara. Man fann också kulturlager som visade att människor hade levt och verkat här. Man fann bland annat vävtyngder, vilka indikerade att kvinnor sannolikt bott och verkat i borgen. De flesta fornborgar uppfördes under fyra- och femhundratalen, vilket ungefärligen placerar dem i samma tidsålder som Helgös glansdagar, vilket också bekräftas av formen på de smältdeglar man fann under utgrävningen.

Jag kan inte för mitt liv förstå varför man inte forskar mer på denna tid, varför man inte tar fram sina spadar och börjar gräva. Det är som om det fanns en samlad nationell och mental spärr vid just vikingatiden, vilken börjar ungefär vid 800-talet och pågår ungefär till och med 1000-talet. Birka har blivit till ett nationalmonument. Där är det är ingen hejd på utgrävningslusten, båtutflykterna, turismen och souvenirbutikerna. Man bygger också repliker av vikingatida hus. Man bygger upp hela staden som (man tror) den var. Det enda som saknas nu är hoppborgar och sockervadd, samt ett litet motoriserat "Vikingatåg" som kör runt ön.

För egen del tycker jag att fynden på Helgö är betydligt intressantare än de på Birka; en egyptisk vinskopa, en indisk Buddabild, samt en irisk biskopskräkla. Hur kan det komma sig att dessa fynd, ifrån tre olika kontinenter och kulturer, fanns här på denna lilla oansenliga plats i Mälaren? Var dessa föremål bara stöldgods ifrån härjningar på kontinenten, avsedda att smältas ner och bli till bruksföremål? Eller var de något helt annat? Var de kanske kultföremål?

Kan Buddistiska missionärer ha rest hit, ända ifrån Indien?! Det känns lite långsökt, men det finns emellertid en annan teori som inte alls är särskilt långsökt, nämligen den att kristnandet av Sverige (liksom övriga norden) inte alls var något som började med att tysken Ansgar anlade den första kristna församlingen i Birka år 829 (om det nu verkligen var så) utan att det istället var en betydligt mer långdragen process. - Frågan är då varifrån de allra första kristna impulserna i så fall kom.

Vattenvägarna var under denna tid de enda lämpliga vägarna för att färdas längre sträckor, i synnerhet när man fraktade gods. I fall främlingar och främmande impulser kom till Sverige så kom de över vattnet. Men varifrån kom de i så fall? En hel del av dem kom sannolikt ifrån de brittiska öarna. Man ser ett tydligt förkristet keltiskt inflytande på exempelvis Gotland, vilket syns bland annat på bildstenar, varav somliga möjligen kan vara gjorda redan på 400-talet.

Motiven på några av stenarna är också intressanta. Vem är exempelvis den behornade och sittande gestalten (den så kallade "ormhäxan") på Smiss-stenen, ifrån När socken på Gotland? Det finns en gestalt i den förkristna keltiska religionen som är särskilt intressant, Cernunnos, en behornad naturgud som ibland avbildas omgiven av djur (och hållandes en orm i sin ena hand, liksom "ormhäxan") Det är svårt att säga ifall den stora mängden föremål i keltisk stil, som finns i nästan hela västra och norra Europa under denna tid, är bevis på keltisk dominans - eller om stilen helt enkelt var ett mode! Den svenska tankeimporten försiggick kanske redan då!

Hur det än förhåller sig med detta så kan ingen förneka att det har funnits ett starkt keltiskt inflytande i norden redan i förkristen tid. Bevisligen har också föremål ifrån keltiska områden tagit sig hit, exempelvis ifrån Irland - som alltså möjligen var (mer eller mindre) kristnat redan under 200-talet.

Det finns emellertid ett problem, som den förkristna keltiska religionen delar med den keltiska kristendomen, vars blomstringstid var under "de mörka århundradena" efter Västroms fall, som ägde rum år 476 då den siste romerske kejsaren avsattes av germaner som invaderat riket. Problemet är att det nästan inte finns några skriftliga källor. Det lilla man faktiskt vet om den keltiska formen av kristendom kommer oftast ifrån texter som nedtecknats långt senare.

Historieförfalskning är inget nytt fenomen. De första helgonen på Irland, liksom de som något senare dök upp på de övriga brittiska öarna, lämnade få eller inga texter efter sig. Det är på sätt och vis inte så konstigt. Ifall man accepterar tanken på att den keltiska formen av kristendom uppstod genom impulser ifrån exempelvis Egypten, så är det en monastisk kristendom. Det är en ökenfädernas kristendom, en kristendom för den enskilda människan som söker Gud, snarare än en kristendom i formen av en hierarkiskt organiserad statskyrka, eller underställd ett påvedöme. Det är alltså en kristendom som inte behöver några glorifierande krönikor över sig själv.

Det vi idag kallar för keltisk kristendom är därför i mångt och mycket en efterkonstruktion. Det man "vet" om de keltiska helgonen kommer nästan alltid ifrån texter som nedtecknades långt efter deras död. Hagiografierna över dem har sedan smyckats ut över tid till alltmer fantasifulla berättelser. Helgonet Serf lär till exempel ha varit barnbarn både till kungen av Kanaan och till kungen av Arabien. Han ska ha avstått ifrån kungakronan i Kanaan, sedan studerat i Alexandria, återvänt till Kanaan för att där utnämnas till biskop. Efter detta ska han, på en ängels uppmaning, ha åkt till Jerusalem och där blivit utnämnd till patriark.

Hans efterföljande resor tar honom till Konstantinopel, till Rom och över hela Europa. På vägen lyckas han också med konststycket att korsa både Röda havet och Engelska kanalen - torrskodd! Slutligen hamnar han i Skottland där han tillskrivs grundandet av ett flertal kloster. - Så varför dessa uppenbara överdrifter? Varför detta uppenbara fabulerande? Man måste komma ihåg att dåtidens människor levde i en värld av myter. En myt är inte en saga, ett påhitt eller en fantasi för dess egen skull. En myt är något mycket mer.

Myten som sådan är bärare av information på ett symboliskt plan. En myt kan förvisso bygga på faktiska händelser och personer som funnits till i verkligheten, men det viktigaste i en myt är vad berättelsen åstadkommer hos individen, vilken psykologisk funktion den har. Den här tidens människor levde i en värld av myter och vidskepelse, likväl som i den vanliga och fysiska världen. Den förkristna keltiska religionen var fylld av naturandar och allehanda väsen. Den var också nära bunden till naturen. Den var fylld av myter - och det var dessa myter som de första kristna hade att "konkurrera" med.

Den förkristna keltiska religionen var bunden till naturen och hyllade den. Detta element togs sedan upp i den keltiska kristendomen. Det finns helgonbilder på S:t Cuthbert där uttrar gnider sig mot hans blöta fötter och torkar dem, Brigit hade en tämjd falk, helgonet S:t Kevin lät en koltrast bygga bo i hans hand!

Eremiten och koltrasten

Jag behöver se på solen
för att veta när jag skall be till Gud.
Men koltrasten som har sitt bo
under taket på min hydda,
behöver inte göra sådana beräkningar:
Han sjunger Guds lov dagen lång.

Jag behöver böcker att läsa
för att lära mig
de dolda sanningarna om Gud.
Men koltrasten, som delar mina enkla måltider,
behöver inga skrivna texter:
Han läser Guds kärlek i varje blad och blomma.

Jag behöver be om förlåtelse
för att bli ren och värdig inför Gud.
Men koltrasten, som dricker
tillsammans med mig ur bäcken,
fäller inga tårar av bot och ånger:
Han är som Gud skapade honom,
utan en fläck av synd.
Ur "Keltisk andlighet" av Harald Olsen

Kelternas kristendom var som sagt, liksom ökenfädernas kristendom, kontemplativ och personlig. Det var genom att vara personliga exempel på styrkan i den kristna tron som de första kristna vann sina anhängare. Efter helgonet S:t Patrick finns en text kvar, Confessio, som möjligen är författad av honom själv. I texten framträder en ödmjuk och djupt troende man, fjärran ifrån de helgonlegender som vävdes omkring honom efter hans död - som att han exempelvis med sin biskopsstav skulle ha utrotat Irlands alla ormar!

Helgonens mirakler blev en del i "marknadsföringen" av kristendomen. De konkurrerade med gamla naturgudar som alla hade fantastiska krafter - och senare tiders hagiografer tvekade därför inte att "ta i lite extra" när de beskrev helgonens egenskaper och liv. Berättelser och myter som vanliga kelter förut hade förknippat med en viss gud, började nu allt oftare att istället handla om ett helgon. Helgonen sades bota sjuka, liksom gudarna tidigare hade gjort. Man bad till helgonen, på i praktiken samma sätt som man tidigare hade bett till sina gamla gudar; om god skörd, om kärlekslycka, eller vad det nu kunde vara.

De tidigaste keltiska kristna såg inte sig själva såsom tillhörande någon specifikt "keltisk" kristendom, det är en etikett som klistrades dit långt senare. Förmodligen såg de inte heller sin tid som någon andlig "guldålder" vilket många i efterhand velat få den till. En av de få texter som är skrivna då det begav sig, Excidio Brittanie av munken Gilda - skriven någon gång i mitten eller slutet av 500-talet - beskriver istället denna tid som en dyster epilog till romartiden och texten uttrycker nostalgisk längtan tillbaks till tiden för den romerska ockupationen.

Den första vågen, av den romantik som sedermera kom att omge den keltiska varianten av kristendom, dök upp först två århundraden senare, till viss del kanske som ett keltiskt svar på den allt större anglosaxiska dominansen. - Men här finns också en annan faktor värd att beakta. De saxiska erövrarna uppvisade tecken på ett fenomen som emellanåt kan iakttas hos ockupanter, när deras dominans sedan länge blivit säkerställd och fienden sedan länge upphört att vara ett hot. Man börjar då gärna att romantisera över det erövrade folkets (försvinnande) kultur, det blir lite som med "den ädle vilden".

Det må gälla indianer, det må gälla maorier eller lappar/samer; det vävs aldrig så mycket romantik omkring dem som när deras kulturer har marginaliserats. Det är först då som man sätter upp lappkåtor på Skansen och börjar kränga lappslöjd till utländska turister. Sen är det väl också så, som det står i Bibeln, att ingen blir profet i sin egen stad. Ett visst mått av kontrasterande exotism tycks vara av nöden när man vill förmedla nya budskap.

Den keltiska kristendomen blev alltså på detta vis indirekt "uppfunnen" av anglosaxarna, eller snarare så uppstod den i mötet mellan anglosaxarna och kelterna. - Det är ju också först i mötet med det främmande som en självdefinition blir möjlig - och det är således först då som förändring blir möjlig. Man måste först veta vem man är, vilket man får genom spegling i "den andre". Först därefter kan man eventuellt ta upp nya och främmande impulser och så förändras.

Formandet av den "keltiska" kristendomen ägde alltså i allt väsentligt rum efteråt, i olika vågor och under olika epoker. Gemensamt för alla dem som såg till den keltiska kristendomen, med en känsla av nostalgi och med föreställningar om en tidig kristen guldålder, var att de ofta gjorde så i tider av stelnande trosformer och förfall inom kyrkan, samt i tider av oro. Många av kelterna kom att i olika omgångar fly till kontinenten - först undan saxarnas angrepp, sedan undan vikingarnas härjningar. Det är på kontinenten, inte på de brittiska öarna, som föreställningen om den keltiska kristendomens "guldålder" blir till.

En del av detta romantiserande kan alltså delvis tillskrivas exilkelters hemlängtan. Ifall man tittar på Wales, så tycks de lokala helgonen inte ha dyrkats där i någon större omfattning innan 1000-talet, alltså innan normandernas intåg. Det är också ifrån Bretagne - dit många kelter senare utvandrade ifrån Wales, först undan saxare och sedan undan normander - som berättelserna om de Walesiska helgonen nedtecknas. I själva Wales tycks de lokala helgonen antingen aldrig ha dyrkats (i någon större omfattning) eller så föll de tidigt i glömska. Samma process ägde sedan också rum mellan normander och walesare, såsom den tidigare ägt rum mellan (övriga) kelter och saxarna/anglosaxarna - alltså att tron blev "keltisk" först i efterhand; att den formades "interaktivt" i mötet med normanderna.

Det ligger något av en ironi i att bland annat kelter från Wales utvandrade till Bretagne. Den europeiska kontinenten är nämligen de keltiska folkens ursprungsområde, eller snarare det område där de blev till just "keltiska" folk. De keltiska folken var alltså även de "invandrare" på de brittiska öarna och således ingen ursprungsbefolkning. Det som i förhistorisk tid varit keltiska områden, blev således än en gång föremål för keltiskt inflytande, om än på ett helt nytt sätt. Den keltiska kristendomen spred sig i formen av ett slags - mer eller mindre efterkonstruerad - idealbild för det monastiska livet, för klosterlivet, och kom att influera (den västliga) kristenheten i dess helhet.

I senare tid, när den romerskt katolska tron blivit dominerande på de brittiska öarna, så gick visserligen många kloster över till den så kallade Augustinska regeln, vilket ofta innebar slutet för keltiska traditioner, men samtidigt utgjorde dessa traditioner också en lockelse. Särskilt Cistercienserordens munkar kom att omfatta keltiska idéer. I en bok av Ian Bradley "Celtic Christianity - Making Myths and Chasing Dreams" beskrivs förhållandet som "The Cistercian love affair with Celtic Christianity..." - Det finns anledning att återkomma till detta, för Cistercienserna hade nämligen också band till Tempelherreorden.

De första klostren på de brittiska öarna (i den mån de alls fanns eller ens behövdes) byggdes först av trä, halm och liknande och finns därför inte kvar idag. Det var till största delen anglosaxarnas förtjänst att kelterna började anlägga rejäla stenkloster med större varaktighet. De keltiska klostren utgjorde en integrerad del av människors vardagsliv. De var lärdomscentra i nära växelverkan med det omgivande samhället.

En del av den romantik som omgärdar den keltiska kristendomen ligger i att den, i motsats till den kristendom som utgick ifrån Rom, inte var centralstyrd. Klostren var mycket självständiga och faktum är att de konkurrerade med varandra om biskopstitlar, eller om att få vara centralkyrka i området si eller så. Lika diffust som det politiska styret var hos kelterna, med klanhövdingar och kungar över lösliga riken, lika diffust var klostren organiserade. En del kloster var inte ens riktiga kloster, utan tillkom för att man ville slippa beskattning. (Det känns svenskt på nåt sätt!) Vissa kloster var därför fulla av rikedomar, vilket förstås de härjande vikingarna senare blev särskilt glada åt.

Kanske var det just den keltiska kristenhetens brist på ordning som bidrog till att den romerska linjen blev den som kom att gälla efter synoden i Whitby år 664. Det behövdes helt enkelt lite saxisk (läs TYSK) ordning! En sak som dock bestod, även under anglosaxiskt styre, var dubbelklostren. I dessa kloster levde alltså både munkar och nunnor, om än åtskilda ifrån varandra.

Den keltiska kristendomen var mycket jämlik och saknade helt eller delvis den sexualskräck som så ofta präglat kristendomen. Den uppvisade en del märkliga företeelser, exempelvis de så kallad "vita äktenskapen". Dessa utgjordes av en man och en kvinna som avgav monastiska löften om att leva i celibat, men som ändå förblev gifta och sammanlevande - fast utan sex. Det kunde röra sig om äkta par där barnen blivit stora (och där sexlivet förmodligen ändå hunnit bli rätt trist) varför man valde att gemensamt ägna sina sista dagar åt Gud.

Det finns också andra element i den keltiska tron som är av intresse för mitt resonemang, i synnerhet pilgrimsfärderna. De keltiska kristna hade förvisso ingen öken att gå ut i, likt ökenfäderna i Egypten och annorstädes, men var istället omgivna av skog och hav. Det fanns många olika skäl till varför man valde att göra uppbrott, antingen var det regelrätta pilgrimsfärder till heliga platser, eller så sökte man avskildhet för att göra bot genom att leva i askes, eller så gick man ut i världen för att missionera. Man gav sig ut i den "öken" man var omgiven av för att tjäna Gud och för att själv komma Gud närmare.

Den keltiska traditionen med uppbrott och pilgrimsfärder var alltså lika mycket en tradition av en inre resa som av en yttre. Ibland rörde det sig om resor utan något som helst världsligt mål. I vissa fall gav man sig ut på havet i små skinnbåtar, utan varken segel eller åror. Man lät vindar och strömmar avgöra var man hamnade. Vissa försvann så klart ute till havs, men några landade på olika öar och kuster, där en del valde att leva som eremiter; ensamma eller i små kommuniteter, vilka ofta blev början på nya kloster. Det lär ha funnits iriska munkar på Island redan innan vikingarna bosatte sig där.

5. ...i Norden?!
Nådde dessa keltiska pilgrimer också Skandinavien? Det är jag absolut övertygad om att de gjorde. Varför skulle kelternas kulturella inflytande över norden plötsligt ha upphört? Vill någon, på fullaste allvar, hävda att ingen kristen mission skulle ha nått våra breddgrader på över åttahundra år, sedan Jesu födelse?! Det finns i min föreställningsvärld inget som helst tvivel på att ett utbyte av både varor och idéer ägde rum mellan norden och de brittiska öarna (samt med den övriga då kända världen).

Låt oss titta på hur den keltiska kristendomen spred sig. Den spred sig genom fromma munkar som genom sitt exempel vann omgivningens beundran, åtminstone under den tid som jag fokuserar på här - tiden för fornborgarna och tillika Helgös storhetstid - alltså fyra- och femhundratalen efter Kristus. Säkerligen var det en och annan missionär eller munk som fick sätta livet till - men är det verkligen troligt att inte en enda av dem skulle ha överlevt och verkat på exempelvis svensk jord under denna långa tid?

Med säkerhet kan man i alla fall konstatera att det keltiskt kristna inflytandet nådde Norge. På Hebriderna och på ön Man uppstod en nordisk-keltisk blandkultur, vars folk omnämnts som "främlingsgaeler" - "Gall-Gaedhil" i iriska källor - och i nordiska källor som "Viking-skotar". En av de äldsta kyrkorna i Bergen, i Norge, är vigd åt det keltiska helgonet S:t Columba, vars namn på norska förvanskades till "Kolbjørn". Det betyder visserligen inte att dyrkan av helgonet Columba kommit direkt ifrån de brittiska öarna, men det visar åtminstone på en särskild vördnad för just ett keltiskt helgon.

Utvandring ifrån Norge till de brittiska öarna ägde rum redan innan vikingatiden, måhända redan under 600-talet. Under de efterföljande århundradena, vikingarnas härjningar till trots, så utövade den keltiska kristendomen en viss dragningskraft på vikingarna. Av de 60 kungar och hövdingar som låg begravna i klostret Iona på Irland så lär åtta ha varit norska. Olav Kvaran, kung över bland annat vikingariket Dublin mellan år 944-980, var en av dem. Han gick under sin ålderdom i kloster på Iona, där han senare också avled och blev begraven.

Men hur var det i Sverige, i Svealand? Ifall de personer som bebodde öarna och kusterna, i det som nu är Mälaren, idkade handelsutbyte med keltiska folk, vilket de bevisligen gjorde, varför skulle då inte även idéer ha kommit hit, förslagsvis till Helgö? Ifall man beaktar det synkretistiska draget, alltså förekomsten av flera tidslager av gudomar inom (det som senare blev) asatron, samtidigt som man håller den keltiska kristendomens förmåga att "kristna" gamla gudar i åtanke, så känns det inte som någon spekulativ slutsats. Det känns mest bara som att jag får ge mig till tåls, fram tills dess att man plockar fram en mumifierad irisk biskop ur någon svensk torvmosse, med mitra, kräkla och allt!

Vilka idéer kom hit, vilka fick fäste och i så fall var? Tydligt är, i vilket fall som helst, att Norden som helhet, i de flesta fall och på de flesta ställen, behöll sin hedendom, oavsett ifall man dyrkade vaner eller asar i första hand. - Samtidigt är det förstås osannolikt att nästan ett årtusende av handelsutbyte med kristna folk skulle ha gått spårlöst förbi. Det är helt enkelt så att det måste ha funnits kristna i Sverige före Ansgar. Frågan är bara var - och när de första i så fall kom.

Vad gäller de kristna idéerna så verkar Norden inte ha utgjort en lika god grogrund för kristnandet, som var fallet på de brittiska öarna. Min gissning är att kristendomen kom till Sverige redan under fyra- och femhundratalet (eller tidigare) men att den endast fick ett fåtal anhängare som levde enkla liv i ökenfädernas anda, liksom kelterna hade gjort dessförinnan. Att kristendomen inte fick bättre fäste torde bero på de kulturella skillnader som fanns mellan vikingar och kelter.

Med tanke på det omfattande keltiska inflytandet på Norden före vikingatiden, så är det annars märkligt att kristendomen inte slog igenom också här, särskilt om man betänker att handelsvägarna och idéutbytet redan var ett faktum. Ifall vi nu leker med tanken på att de kristna faktiskt fanns här, låt oss säga på fyra- och femhundratalen, under vilka betingelser levde de i så fall? Låt oss se på den idévärld som mötte dem: Ifall vanerna inom asatron utgjorde kvarlevor ifrån en fredligare tid och en fredligare kultur, så var dyrkan av de "nya" mer senkomna asagudarna mer av en krigarkult.

Fullt så enkelt är det naturligtvis inte. Polyteistiska religioner har ju som sagt förmågan att ta till sig nya gudar, att ersätta gamla gudomar med nya som utövar samma funktioner. Asarna, som höll hedersplatserna inom asatrons panteon, var i vilket fall som helst inte några entydigt myspysiga fruktbarhetsgudar eller fruktbarhetsgudinnor. Det är ingen slump att exempelvis fruktbarhetsgudinnan Freja i den nordiska mytologin tillhör vanerna och inte asarna. Det som mötte de första kristna var alltså ett nordiskt religiöst liv med (minst) två ansikten.

Ifall man antar att kristendomen kom hit under fyra- eller femhundratalet (eller tidigare) så anlände de första kristna, som jag i så fall förmodar var av keltiskt ursprung, till ett norden där fruktbarhetskulten ännu levde och frodades. Men det var också ett norden där en alltmer krigisk kultur höll på att växa fram. Under den period som i Sverige kallas vendeltid, ifrån ungefär år 550 fram till år 800, så växte ett expanderande (krigiskt) rike fram, vilket i Beowulfskvädet (ifrån tidigt 700-tal) kallas "Sviorice" - vilket alltså var svearnas rike.

Sveariket omfattade på ett ungefär trakterna kring Mälaren och Hjälmaren, delar av södra Norrland och Gotland. Dess naturliga gränser gick vid skogarna i Kolmården och Tiveden. Centrum för det framväxande sveariket var emellertid Uppland och dess "huvudstad" var det gamla Uppsala. Inloppet till Uppsala var den idag oansenliga Fyrisån, som då var en flod på vilken stora skepp gick ut och in ifrån Mälaren, som då alltså inte var en sjö utan en Östersjövik.

Oavsett ifall man tittar till Birka eller Helgö så står det klart att svearna, liksom övriga nordiska folk, reste vida omkring och hade omfattande handelsförbindelser med hela Europa (och mer därtill). Det är därför inte bara möjligt utan också troligt att det förekom trafik i båda riktningar, alltså att människor ifrån andra kulturer kom hit redan då och att några möjligen också bosatte sig i exempelvis sveariket. Kanske - liksom idag - så kom några dit av ekonomiska skäl medan andra var regelrätta flyktingar. Måhända var i så fall en del av dem kristna. Måhända kom somliga av dem ifrån de brittiska öarna, som flyktingar undan saxarna (anglosaxarna).

Ifall vi nu antar att en hel del av dessa flyktingar var keltiska munkar och nunnor, så åtnjöt de förmodligen inte särskilt hög status hos de mer krigiska nordborna, men möjligen fanns det också nordbor som var av annan uppfattning. Sannolikt levde den krigiska kulten sida vid sida med en kvarvarande och betydligt fredligare fruktbarhetskult. Vilka dyrkade i så fall vad? - Ifall man tittar på de keltiska druiderna, alltså det förkristna keltiska (högre) "prästerskapet" på de brittiska öarna, så övergick nästan inga till kristendomen. Dessa keltiska överstepräster hade ofta gått i lära i ett eller ett par årtionden. De hade alltså mycket att förlora. Det var mycket prestige på spel.

Detsamma gällde förstås svearikets stormän. Ifall man tittar på (särskilt de tidiga) gravarna i Vendel så finner man ett överdåd av gravgåvor. Sveariket var alltså rikt och dessutom ett allt mäktigare rike. Jag antar att krigarkulten växte i takt med denna process. Kanske ledde processen också till en ökande fientlighet gentemot den kristna minoriteten, eller åtminstone till ett hårdnande klimat. När det gäller "övergången" ifrån fruktbarhetskulten till krigarkulten så lär den ha varit en gradvis process; en skiftning inom ett panteon där vissa gudar marginaliserades och andra tog deras ställe, givna en delvis ny inriktning. - Modet skiftade helt enkelt!

Kristendomen i norden fanns (ifall min teori stämmer) alltså redan på plats, men med en mycket svagare ställning än hos de keltiska folken på de brittiska öarna. Så vad gjorde de nordiska kristna alltså nu? Några flydde kanske tillbaks, eller någon annanstans. Några kanske assimilerades, även religiöst och idémässigt med de nya strömningarna inom asatron. Några lämnade kanske tättbebyggda områden för att i stället leva i klosterliknande gemenskaper på avskilda platser.

Kan Helgö ha varit en sådan plats? Låg det någon form av kloster på Helgö? Var Helgö ett andligt centrum? Var det en välkänd plats? Kom det kanske andliga ledare hit, även sådana med annan religion? Var måhända den lilla Buddhastatyett man fann, under utgrävningen av Helgö, en gåva ifrån en sådan långväga andlig ledare? - Detta är förstås ren spekulation, men det är något med den vedertagna bilden av nordens forntid som inte stämmer.

Tanken går till Gåseborg. En borg kan förstås tjäna både som ett försvarsverk och som bostad, men den kan också tjäna som kyrka - eller för den delen som kloster! Tanken går också till det stora runda tornet i min dröm, till Blixtflickornas torn, liksom till Tempelherreordens kyrka i London, med dess runda mittskepp, vilket invigdes 1185 av patriarken av Jerusalem. Tanken går också till Bromma kyrka, liksom till Solna kyrka, båda så kallade rundkyrkor.

Rundkyrkor finns i Sverige på följande platser: Bromma, Solna och Munsö i Stockholmsområdet; Vårdsberg och Tjärstad i Östergötland; Voxtorp och Hagby i Kalmartrakten; samt Skörstorp i Västergötland. Rester av rundkyrkor finns också i Klosterstad i Östergötland, Dimbo och Agnestad i Västergötland, samt Valleberga och Helsingborg i Skåne. Det finns några i Danmark också.

Nästan all litteratur i ämnet utgår ifrån att dessa rundkyrkor antingen ifrån början varit försvarstorn som blivit till kyrkor, eller att de hela tiden varit både och. I vissa fall lär de också ha tjänat som magasin. Dåtidens människor var sannolikt lika pragmatiska som nutidens, så att man låtit kyrkobyggnaden tjäna olika syften samtidigt är väl inte osannolikt. Frågan är bara ifall det möjligen också finns en annan historisk förklaring bakom traditionen att bygga kyrkor som var lätta att försvara.

Ifall nu Sverige var kristnat under påvedömet i Rom och kyrkan nu "stod mitt i byn" så att säga, så kvarstår frågan vem eller vad som i så fall behövde försvaras mot vem. Vissa kyrkor är samtidigt också försvarstorn, andra är det inte, trots att de är byggda i samma trakter under samma tid. Skulle det möjligen kunna vara så att exempelvis den svenska kristenheten inte alls var enad under Rom, utan att det fanns (minst) en konkurrerande riktning av kristen tro som nu, i ett väsentligen katolskt Sverige, hade särskilda behov av att försvara sig - liksom man tidigare hade haft gentemot asatroende vikingar?!

Segrarna skriver historien, så är det och så har det alltid varit. Den officiella sanningen är att Sveriges kristnande påbörjades av Ansgar år 829 och att den kristendom som fanns i Sverige var katolsk, vilket den förblev fram till och med reformationen då den blev protestantisk. Jag tror inte på den versionen. Jag tror dels att det fanns en gnostiskt eller keltiskt kristen minoritet i Sverige redan innan Ansgar kom hit, dels tror jag att denna kristna minoritet fanns kvar långt efter att katolicismen blivit dominerande. Vidare tror jag att rundkyrkorna KAN vara deras verk. Kanske kom inspirationen bakom formgivningen av dessa kyrkor ifrån exempelvis Tempelherreordens kyrkor, eller ifrån andra gnostiska eller keltiska trosfränder på kontinenten eller på de brittiska öarna. - Men kanske fanns där också redan en tradition, kanske ända ifrån fornborgarnas tid!

Kanske hade detta inflytande funnits mycket länge. Kanske fanns det redan på fyra- och femhundratalet, exempelvis på några av öarna i nuvarande Mälaren, munkar och nunnor som levde enkelt och i avskildhet. Kanske var somliga fornborgar inte försvarsverk i första hand, utan kloster. - Men de keltiskt eller gnostiskt kristna hade förstås också en annan möjlighet att undgå förföljelse. I en gradvis alltmer krigisk tid, där man kanske blev förföljd ifall man inte delade de mäktigas tro, så blev man kanske tvungen (eller valde) att utöva sin religion i lönndom. Avsaknaden av arkeologiska bevis för att kristna levt och verkat i norden före Ansgar kan i så fall förklaras på tre olika sätt:

1. Det fanns inga kristna i norden före åttahundratalet.
2. De fanns där för en tid, men återgick (på grund av omgivningens tryck) till asatron; gamla kristna artefakter smältes ned och kyrkor blev (åter) hednatempel.
3. Den kristendom som överlevde sitt samhälles gradvisa övergång till krigarkulten levde i lönndom och lämnade lite eller inget arkeologiskt material efter sig.

Det tredje alternativet skulle alltså vara att den nordiska kristenheten (i fall en sådan alls fanns före Ansgar) kunde ha bildat mer eller mindre hemliga sällskap, eller åtminstone mer eller mindre slutna sällskap. Varför inte? Ifall deras kristendom, helt eller delvis, var av samma sort som kelternas så vore det i så fall en ökenfädernas kristendom, med påtagligt gnostiska drag; en kristendom som sökte en visdom och upplysning som inte alla kunde nå, på sin höjd "en av tusen, två av tiotusen" som den beskrivs i "De gnostiska evangelierna" av Pagels.

Det är ganska logiskt att anhängarna av en tro, som förde en tynande tillvaro i en alltmer fientlig omgivning, skulle sluta sig samman och söka tillflykt hos varandra för att rädda vad som räddas kunde. Rimligen så torde de ha sett sig som bärare av sanningen i en tid av tilltagande barbari; en sanning som inte var allom given.

Det är min förmodan att fickor av gnostisk/keltisk kristenhet överlevde både vendeltiden och vikingatiden (liksom möjligen långt in i medeltiden), att det fanns kloster och församlingar som verkade mer eller mindre öppet, beroende på omständigheterna, olika ifrån plats till plats och ifrån tid till tid. De levde med andra ord lite som både judar och zigenare/romer gjort under långa tider. - Det är inte säkert att den nya vågen av kristendom, som sägs ha förts hit av Ansgar, gjorde saken bättre. Ansgar var tysk, eller rättare sagt saxare. Vad gott kunde man vänta sig av en sådan? Dessutom kom han och hans gelikar till norden i rollen som representanter för påvedömet, för en centralstyrd kyrka med maktanspråk.

I norden fanns inga förutsättningar för ett jämställt samtal, för något nytt Whitby. Den nordiska kristenheten var svag (ifall den ens existerade) och stod inför ett möte med det mäktiga Roms representanter, det mäktiga Tyskromerska rikets representanter, vilka med all säkerhet bör ha haft ett och annat att säga om den nordiska kristenhetens trosformer. Det var alltså bäst att fortsatt knipa käft. Jag inbillar mig nämligen att denna "keltiska" (och gnostiska) form av kristendom, inom loppet av ett par århundraden och i ständig närhet också till förkristen nordisk fruktbarhetskult, genomgick samma process som den keltiska kristendomen gjort på de brittiska öarna.

Jag tror alltså att exakt samma sak ägde rum i norden, alltså att även den nordiska kristendomen upptog element ifrån asatron och "kristnade" dem, sannolikt då sådana element som vanerna bestod med, snarare än asarna. Det finns ytterligare en sak som förenar nordborna och kelterna och det är (i större eller mindre grad) en kvinnosyn i vilken kvinnan, i mångt och mycket, betraktas som en jämlike, vilket definitivt inte varken är eller var fallet inom den katolska kyrkan. Ifall man förmodar, vilket jag gör, att samma sak skedde med exempelvis Skade eller Freja, liksom det gjort med gudinnan Brigit - så kan faktiskt Skade (eller Freja) redan ha blivit till lokala helgon för de nordiska kristna!

Ifall man förmodar, vilket jag gör, att den kristendom som fanns i norden före Ansgar var gnostisk till sin karaktär och att dess djupaste rötter gick via kelterna till Egypten och de gnostiska kristna där, så kommer vi in på de ämnen som skildras i "Heligt blod, Helig gral". Det är belagt att kelterna hade ett rikt handelsutbyte med medelhavet och egyptierna. Det finns till och med berättelser om att egyptier ska ha besökt de brittiska öarna. I så fall kan de väl lika gärna ha besökt norden - och någon av dem måhända lämnat en vinskopa i gåva, i samband med sitt besök på Helgö!

Anledningen till att den keltiska kristendomen på de brittiska öarna upptog hedniska motiv var att element av fruktbarhetskult redan fanns inom den. Jag tror därför att "Heligt Blod, Helig Gral" kan ha rätt i sina förmodanden. Jag tillägger här att jag också tror att den kult som riktade in sig på Jesu kungliga ättlingar och den kult som omgav hans (förmodade) hustru, Maria Magdalena, gifte ihop sig med den uråldriga och arketypiska fruktbarhetskulten, hos nordborna liksom tidigare hos kelterna - ett fenomen som gudinnan/helgonet Brigit är det tydligaste exemplet på. Gamla gudar och gudinnor kom att förknippas med helgon, alltmedan berättelserna om dem under tidens lopp smälte samman. Gudalegender blev helgonlegender. Svarta gudinnebilder blev svarta madonnor. Varför skulle norden vara ett undantag?

6. Hieros Gamos
Vidskepelse kan överleva länge. Lokala seder och bruk kan överleva långt efter att människor har glömt vad de ursprungligen stod för. Det finns ofta element av historia i myterna, eller åtminstone arketypiska temata. Det finns universella sanningar i myterna. Människans psyke finns i myterna. - När romarna "identifierade" sina egna gudar i något erövrat folks panteon, exempelvis hos de (förkristna) kelterna, så tittade de på vilka attribut och funktioner det andra folkets gudar hade. Påfallande ofta tyckte de sig finna "samma" gudar hos andra folk, som de själva hade i sitt eget panteon - alltså gudar med samma funktion, men med andra namn.

Det handlar således om allmänmänskliga teman. Det handlar om döden. Det handlar om kärleken och reproduktionen. Det handlar om hur vi ska leva. Det finns arketypiska element i alla religioner. Människorna förenas i att de alla är människor och i att de alla lever under samma grundläggande betingelser, i samma gemensamma verklighet. I polyteistiska religioner finns ett utrymme för variation och för en synkretism som saknas hos monoteismen. Dessutom finns ett utrymme för båda könen, för deras egna könsspecifika upplevelser av verkligheten. Där finns både gudar och gudinnor.

Monoteismen är däremot oftast enkönad (även om den teoretiskt sett borde vara tvåkönad, eller helt sakna kön). Hos judendomen, kristendomen och islam har Gud blivit en man, otvivelaktigt. Gud är en fader, ytterst sällan en moder. I kristendomens gryning fanns det dock många kristna som var av en annan uppfattning. I boken "De gnostiska evangelierna" av Elaine Pagels citeras en gnostisk text, vars författare är okänd:

"... det finns hos var och en [en gudomlig kraft] som existerar fördolt... Denna kraft är delad ovan och nedan, den alstrar sig själv, får sig själv att växa, söker sig själv, finner sig själv, blir moder till sig själv, fader till sig själv, syster till sig själv, maka till sig själv, dotter till sig själv, son till sig själv - moder, fader, enhet, källa till hela tillvarons krets."

Ur samma bok kommer också nedanstående två citat ur Johannesapokryfen, varav det första förtäljer om hur Johannes efter Jesu korsfästelse fick en mystik vision av Treenigheten. Mitt i sin djupaste sorg upplevde han att:

"... [himlarna öppnades och hela] skapelsen under himlen sken upp och [världen] darrade. Och jag blev förskräckt och jag såg i ljuset... en skepnad med mångfaldiga former... och skepnaden hade tre former"

Den uppenbarade skepnaden talar till den förskräckte Johannes: "Johannes, Johannes, varför tvivlar du och varför är du förskräckt?... Jag är den som alltid är med dig. Jag är Fadern; jag är Modern; jag är Sonen" - Johannesapokryfen fortsätter sin skildring av den gudomliga Modern med att säga: "(Hon är) bilden av den osynliga, jungfruliga, fullkomliga anden... Hon blev Moder till allting, ty hon var till före dem alla, moderfadern (matropater)." - För mitt inre ser jag symbolen för Yin och Yang.

Hur kommer det sig att Modern försvann ur judendomen, kristendomen och islam, i den mån Hon alls var där? I kristendomens fall kan det helt enkelt röra sig om språkförbistring. Det grekiska ordet för ande är "pneuma" - vilket är neutrum, alltså könsneutralt. Det hebreiska ordet för ande är "ruah" ("ruach") vilket är femininum, anden är alltså kvinnlig. - Kan det verkligen vara så enkelt, att två årtusenden av debatt och missförstånd kring Treenigheten bygger på bristfällig översättning?!

Enligt en annan gnostisk text, Filippusevangeliet, är Anden både motpart (Yin) till den Himmelske fadern (Yang), liksom Hon också är Modern och Jungfrun; den ur vilken allting föds fram, men som ändå förblir evigt och oföränderligt jungfrulig. "Jungfrufödseln" kan därför ses som en Treenighetens nedstigning i världen - alltså att Jesu födelse här på jorden var en helt normal födsel av en helt vanlig människa - men att denna händelse korrelerade/relaterade till en annan och samtidig förening mellan den Himmelske Fadern och Himmelska Modern; mellan Fadern och den Heliga Anden! (Andan?)

Det skulle här alltså röra sig alltså om två parallella skeenden "som ovan, så ock nedan" - "as above, so below". Jesus må i så fall ha varit en alldeles vanlig man, med alldeles vanliga föräldrar, medan KRISTUS - den Smorde - i så fall är född av en jungfru; ett jordiskt skeende och ett himmelskt, i fullkomlig samstämmighet. Filippusevangeliet säger om Adam: " [Min anm: Liksom] Adam blev till av två jungfrur, från Anden och från jungfrun jorden [så] föddes därför Kristus av en jungfru" - samtidigt som Filippusevangeliet också raljerar över de kristna som tror att Maria blev (fysiskt) havande genom den Helige ande, utan Josefs medverkan: "De vet inte vad de säger. När blev någonsin en kvinna havande genom en annan kvinna?" Detta är förstås logiskt ifall man ser både Maria och Anden som kvinnliga (korrelerande) entiteter.

Osökt kommer jag åter att associera till Ba och Ka inom egyptisk religion, alltså att det finns en jordisk själ som följer människan genom livet, liksom att det finns en himmelsk själ som föds samtidigt i det himmelska/hinsides och med vilken den jordiska själen (åter)förenas efter döden. - Väljer man att se det med Platons ögon så skulle man kunna kalla Ka för verkligheten och Ba för dess skuggbild; förbundna med varandra, men ändå åtskilda. Vill man dra tankegången vidare så skulle man kunna hävda att Ka är människans arketyp (såsom individuell form) men att människan som sådan, som evig arketyp, är skapad av Gud före all tid; hon finns alltså redan i Platons "idévärld" - i Guds tidlösa idévärld. Sålunda är Kristus skapad av Gud före all tid - men det är allting annat också!!

Det finns en symbol som är ytterst passande i sammanhanget, nämligen Davidstjärnan (eller kanske rättare, Salomos stjärna/sigill) vilken avbildar ett möte mellan två trianglar, en som pekar mot jorden och en som pekar mot himlen. Som av en händelse så är dessa två trianglar också alkemins symboler för vatten, respektive för eld. De övriga två elementen, jord och luft, har samma två trianglar som symboler, fast med varsitt horisontellt streck mitt i, som delar trianglarna på mitten; den nedåtriktade står för jord och den uppåtriktade för luft. - Lägger man så de två första trianglarna över varandra, i formen av en sexuddig stjärna, så bildas alltså samtidigt alkemins tecken för de fyra elementen!

Detta skulle alltså vara "unio mystica" - den heliga föreningen, förmälningen, bröllopet, det heliga samlaget - "hieros gamos" på grekiska; alltså en alldeles vanlig jordisk händelse i förening med en översinnlig. Ifall man antar, vilket jag gör, att det (bland annat) var idéer liknande dessa som fick spridning inom keltiskt, respektive nordiskt område, så är det inte osannolikt att dessa idéer gifte ihop sig med mysteriekulter och fruktbarhetskulter som redan fanns på plats, i vilka det måhända redan berättades om hur gudar och gudinnor fick tillbringa tid i underjorden (under vinterhalvåret) för att sedan återuppstå varje vår - ungefär lagom till påsk!

Ifall man föreställer sig scenen, exempelvis vid labyrinten Rösa ring, där en överstepräst och en översteprästinna förenar sig i ett heligt samlag, så lär åskådarna knappast ha inbillat sig att prästen och prästinnan var identiska med gudarna. Däremot torde åskådarna ha varit av uppfattningen att detta samlag, detta symboliska giftermål mellan manligt och kvinnligt, stod i perfekt relation till en gudarnas förening och att samlaget därför samtidigt utgjorde en korrelation mellan å ena sidan ett gudomligt skeende och å andra sidan ett jordiskt.

7. Underströmmen
Varför fick jag min dröm, under vintern 93-94, om den okända och ansiktslösa kvinnan utanför kyrkan i Nockeby (en kyrka vars arkitektur är förvillande lik den hos en moské)? Varför kallades jag i mina drömmar till den kyrka där statyn av en kvinna, vårt lands enda riktiga helgon, riktar sina händer emot himlen som om hon mottog en vision? - Vilken var den heliga Birgittas vision? Vilken var hennes mission? Vilka var de skrämmande kvinnorna som jag drömt och fantiserat om redan som barn, Blixtflickorna? Vilka var kvinnorna i min senaste dröm, de som stod utanför den tornformade klosterkyrkan, i vars innersta jag fann denna blodröda blomma, vars djup tycktes svartna som om den inom sig själv dolde de oändliga djupen, samtidigt som dess gula pistiller och ståndare lyste med sin könslighet?

Den andliga delen av drömmen besvärades av dess sexuella del, likväl som den sexuella delen besvärades av drömmens andlighet. Det var en otroligt "svår" dröm. Den gick inte att få ihop. Jag tror att detta till stor del berodde på den föreställningsvärld som vi lever i, vilken delas av kristendomen och islam, alltså den kosmiska dualismen. Den kosmiska dualismen säger att världen består av motsatser som helt och hållet utesluter varandra. Gud är helt och hållet god, medan satan är helt och hållet ond. Den kosmiska dualismen ser världen i svart och vitt. I en sådan värld kan man antingen vara rättrogen, eller så är man en otrogen. Antingen tillhör man Guds utvalda skara, eller så är man en förtappad syndare vars eviga lön ska bli helvetet.

Merparten av världens religioner har under historiens gång dock inte haft denna definitiva uppdelning av ont och gott, i synnerhet inte de polyteistiska religionerna. Gudarna och gudinnorna har ofta varit mer människolika, med både goda och onda drag. Det betyder inte att dessa religioner skulle ha varit amoraliska, bara att de inte har målat världen i svart och vitt. Dessa religioner har också varit mer benägna att förändras, att uppta nya ideal och nya gudar, samtidigt som gamla ideal och gudar ibland förpassats till periferin i panteon. Ifall man exempelvis ser till den keltiska formen av kristendom, så vågar jag påstå att den aldrig hade överlevt ifall den inte hade förmått att "kristna" gamla gudar och att göra helgon av dem.

Helgonkulten utgjorde, hur mycket katolikerna än må ogilla tanken, en övergångsform mellan polyteism och monoteism. Ifall man får en polyteist att acceptera tanken på att en viss gudom bara utgör en aspekt av Gud som helhet, så har man de facto redan en monoteism. I mina ögon så skiljer sig en tillbedjan av Gud i form av Shiva, Parvati, Brahman, eller Vishnu inte ifrån en tillbedjan av exempelvis ett helgon som Brigit, vars historiska sammanblandning med gudinnan Brighid är ett faktum. Så länge en person inser att det man ytterst tillber är Gud, så är det ingen egentlig månggudadyrkan, bara en omväg - och möjligen en onödig sådan.

När det gäller den keltiska formen av kristendom så synes det mig att "kristnandet" var en gradvis process i vilken hedniska och kristna föreställningar tidvis levde sida vid sida. Ifall man accepterar min teori om att det var just denna form av kristendom som först nådde också vårt land, Sverige, så blir förstås frågan vad som sedan hände med denna synkretistiska kristendom, efter att påvedömet hade fått hit sina representanter och (mer eller mindre) etablerat den katolska tron.

Ifall denna speciella nordiska kristendom, vilket jag tror, överlevde mötet med både den alltmer krigiska asatron och med den romerska katolicismen, så levde den i så fall i det fördolda, i fickor här och var i både Svealand och Götaland. Kanske drog några norrut, av rädsla för att bli förföljda för sin tro. Kanske fann man den keltiskt och gnostiskt influerade kristendomen i enstaka byar här och var. Frågan är hur länge och i vilken form denna tro överlevde. Den lär knappast ha gått opåverkad ur den process som kristnandet av Sverige i övrigt utgjordes av. En gradvis anpassning över tid till den senkomna och dominerande katolicismen är väl ganska trolig.

Ifall man antar att kristendomen, den med keltiska rötter, kom hit under de första århundradena efter Kristus, förslagsvis under fyra- och femhundratalen, så föddes vårt lands första erkända helgon, den heliga Birgitta, ungefär ett knappt årtusende senare. Namnet Birgitta är, enligt de flesta källor jag funnit, av keltiskt ursprung - alltså av samma rot som den keltiska Brigit/Brigid/Brighid. Birgittas familj ägde gården Finsta i Uppland, dock placerar de flesta nutida källor inte längre varken hennes födelse eller uppväxt där. (Finsta ligger alldeles nära Skederid, i Roslagen. Förledet "Skede-" i Skederid är, skulle jag tro, detsamma som "Skade" - alltså namnet den gudinna som jag spekulerar i kan ha förvandlats till helgon för de tidigaste "keltiskt kristna" nordborna.)

Birgitta är inget förkristet nordiskt namn. Det finns inte i fornkyrkans helgonlegender. Namnet är irländskt och kommer från Brigida (S:t Brigid), ett helgon på mellersta Irland på 500-talet. Brigida var en av den tidiga medeltidskyrkans mest uppskattade gestalter, också i Sverige. Hon är förebilden för alla senare Birgittor. Brigida hade genom Västsveriges kontakter med den anglo-iro-skotska kyrkofromheten redan i kristningsskedet blivit ett uppburet helgon i Skara stift. Detta framgår bland annat av att den förste svenske kung som döptes i Sverige döptes i en källa med Brigidas namn. Vi vet detta genom en notis i Äldre Västgötalagens kungalängd, som nedtecknades av Vidhemsprästen strax före 1250. Olof Skötkonung döptes i Birgittakällan i Husaby av ärkebiskop Sigfrid från York i England. Året för det kungliga dopet anges inte. Enligt senare krönikor måste det ha varit något av åren närmast efter år 1000, möjligen 1008, men en närmare datering är omöjlig.
Skrivet av Bengt Wadensjö, biskop och docent i kyrkohistoria vid Uppsala universitet

Birgittas uppenbarelser, såsom de föreligger i skrift, är till överväldigande del väldigt "katolska" och det gnostiska/keltiska element jag postulerar får man leta efter med lupp. Emellertid finns det små egenheter och särskildheter, i såväl Birgittas uppenbarelser, liksom när det gäller Birgittinerorden (i dess ursprungliga form) som jag hakat upp mig på. Det är något som inte stämmer. Det gäller allt ifrån Birgittinerordens symbol - solkorset med de fem röda prickarna, en symbol som är påtagligt likt det keltiska korset med dess ring - till det som berättas om de sista nunnorna ifrån Vadstena kloster, efter att reformationen stängt deras kloster.

År 1595, den trettonde december, Luciadagen - då ansedd som årets mörkaste dag - lämnade de fyra sista systrarna Vadstena kloster tillsammans med sin abbedissa, Karin Olsdotter och begav sig till Söderköping. Ärkebiskopen Abraham skrev året därpå om dessa systrar att de ytterst sällan gick i kyrkan och att de aldrig tog nattvarden. Kanske berodde det på att de hade betänkligheter mot att delta i den nya protestantiska kyrkans ritualer, den kyrka som reformationen skapat och vars nya tro konkurrerat ut systrarnas (påstått) katolska tro.

Men möjligen fanns det en annan förklaring till varför Vadstenas fem sista klostersystrar inte tog nattvarden samt undvek kyrkan? Kanske hade dessa systrar en tro som avvek betydligt mer ifrån den protestantiska kristendomen än vad katolicismen gjorde. Kanske hade dessa systrar helt andra ritualer och helt andra böner än både katoliker och protestanter. Kanske hade de en tro med rötter, helt eller delvis, i en väsensskild form av kristendom.

Det är slående att Birgittinerordern lät uppföra dubbelkloster, alltså en sorts kloster som varit populära på de brittiska öarna. Likaså var den uttalade Mariakulten hos Birgittinerna något av en nymodighet under den tid då det hela begav sig, i början av 1400-talet, åtminstone hos den rådande majoriteten av kristna i Norden. - Varför var det så angeläget för Birgitta att bilda en helt egen klosterregel? Påvens linje under denna tid var annars att det nu var stopp för nya ordensregler och att de kloster som ändå bildades hade att inordna sig i redan befintliga regler, exempelvis att bli dominikaner eller franciskaner. Så vad var egentligen Birgittas vision? Vilken var hennes agenda? Vad ville hon - egentligen?

I den något dammiga luntan "Vadstena klosters öden" av Andreas Lindblom fann jag följande Birgitta-citat: "Denna orden vill jag instifta till min högt älskade Moders ära, först och främst för kvinnor." I Birgittas uppenbarelser finner man ofta att hon ger röst åt andra gestalter, så som Jesus och Maria; att hon låter dem tala genom sin egen mun. Skulle då uttalandet om "min högt älskade Moders ära" vara en för Birgitta uppenbarad Jesus som ärar sin mor genom instiftandet av en ny klosterorden? Eller är det så att Birgitta instiftar denna orden för att ära sin egen mor?

Eller rör det sig kanske om ett slags hedersbetygelse åt Maria att Birgitta kallar henne för sin Moder (med stort M). - Eller ska man kanske läsa in något betydligt större i detta? Handlar det månne om MODERN, alltings Moder?

Kapitel 42 ur uppenbarelsernas första bok: Ödmjukhet, lydnad och kärlek

Modern [Jungfru Maria] talade [till Birgitta]: "Jag hade tre ting, som behagade min son: ödmjukhet, så att inget skapat, varken ängel eller människa, var ödmjukare än jag; för det andra hade jag lydnad, med vilken jag bemödade mig att lyda min son i allt; för det tredje hade jag en stor kärlek.

Därför hedrades jag på tre sätt av min son. Jag blev, för det första, hedrad mer än änglar och människor, så att det i Gud inte fanns någon kraft som inte strålade fram i mig, fast han är källan och alltings skapare. Jag är ju hans skapelse, åt vilken han gav sin nåd, mer än åt andra. Jag fick, för det andra, för min lydnads skull en sådan makt att det inte finns någon syndare som är så oren att han inte skall få förlåtelse, om han omvänder sig med föresatsen att bättra sig och har ett förkrossat hjärta. För det tredje står Gud för min kärleks skull mig så nära att den som ser Gud ser mig och den som ser mig, i mig liksom i en spegel kan se gudomen och den mänskliga naturen och kan se mig i Gud.

Var och en som ser Gud, ser i honom tre personer, och var och en som ser mig, ser liksom tre personer. Gudomen slöt nämligen in mig med själ och kropp i sig och uppfyllde mig med all kraft, så att det inte finns någon kraft i Gud som inte lyser fram i mig, fastän Gud är Fadern och givaren av all kraft.

Som två kroppar förenade med varandra - så att vad den ena mottar, det mottar också den andra - så gjorde Gud med mig. Det finns alltså ingen ljuvlighet som inte är i mig, liksom när en har kärnan och han låter den andre få en del av den.

Min själ och kropp är renare än solen och klarare än spegeln. Såsom man alltså i en spegel kan se tre personer om de står framför den, så kan man i min renhet se Fadern och Sonen och den Helige Ande. I mitt sköte bara jag ju Sonen tillsammans med gudomen. Nu kan man, liksom i en spegel, se honom, Gud och människa, i mig, ty jag har blivit förhärligad.

Du min sons brud, bemöda dig alltså om att efterlikna min ödmjukhet och att inte att inte älska något annat än min son."
Ur Uppenbarelser av Heliga Birgitta (i urval av Alf Härdelin, utg. av Sv. akademin 2003)

Detta är i mina ögon inte någon vanlig kristendom. I detta kapitel jämställs Maria i det närmaste med Gud själv. Det är snubblande nära att vara en heresi, ifall det inte helt enkelt är det, alltså en kättersk text. Söker man en kult ägnad åt Maria Magdalena så finner man ingen hos Birgitta, vilket man förstås borde ifall man vill påvisa band till den gnostiska tro som boken "Heligt blod, helig gral" pekar på. Otvivelaktigt finner man dock en tro på Gudaföderskan som tangerar en gudinnetro.

Det fanns också en "köttslighet" hos Birgittinerna som knappast står att finna i andra ordensregler. Det asketiska levnadssätt som fanns hos andra klosterordnar fanns inte hos Birgittinerna, åtminstone inte vad gällde mat och dryck. I Vadstena kloster intogs rikligt med öl och vin till maten. Varje nunna fick dagligen en "kanna" öl, det vill säga ungefär 2,25 liter dagligen - vilket var samma mängd som Gustav Vasas knektar! Nunnorna levde alltså gott i Vadstena.

Man finner också andra besynnerligheter. I Vadstenas engelska systerkloster Syon Abbey (som fortfarande finns kvar, fast på annan plats) så kallas Birgitta för "Bridget of Syon". Det är förstås besynnerligt att man skulle namnge henne efter klostrets namn, eller efter Sion - ifall det nu inte var så att det är ett missförstånd som uppstått över tid; att "Sweden" skulle ha blivit "Syon" - men det känns långsökt. En smula kittlande är det att leka med tanken på en förbindelse till Prieuré de Sion, till den hemlighetsfulla orden som skildras i "Heligt blod, Helig Gral".

Kan det vara så att det inom Birgittinerorden fanns en hemlig kärna, en esoterisk tro som inte gavs åt alla? Den heliga Birgittas uppenbarelser utgör en mycket omfattande textmaterial. Var dessa texter en enskild människas verk - eller flera människors? Är allting äkta? Eller är det kanske delvis rökridåer? Är vissa texter borttagna, eller omgjorda?

Kan det vara så att de nio birgittiner, både munkar och nunnor, som for till England för att upprätta det nya klostret, här kunde vara betydligt öppnare med vem Birgitta varit? Kanske for de till ett land där många likasinnade fanns - till det land varifrån just deras variant av kristen tro en gång hade kommit! Det är en händelse som ser ut som en tanke att det var just nio personer som for över till de brittiska öarna för att där starta det nya klostret, alltså lika många som de jungfrur vilka vaktade kring gudinnan, sedermera också helgonet, Brigits/Brighids eviga eld. Brigit - alltså Birgitta - är ett keltiskt namn. Glöm inte det! Notera också att tretalet hade stor betydelse i keltisk kultur, så kanske också det trefaldiga tretalet, 3+3+3!

Allt fornkyrkligt inflytande i norden kom inte västerifrån, via keltiskt område. En del kom också dit genom nordmännens färder i österled ner till Bysans och åter. Den tidigaste kristna kulturen i norden hade många källor; östlig ortodoxi, katolicism och gnostisk kristendom - liksom också den keltiska tron, som i och för sig var en syntes av östkyrkan och katolicismen (blandad med keltisk hedendom). De nordiska folkens resande, tillsammans med polyteismens öppenhet inför nya gudar, lär ha danat vikingar med olika tro. Det bör ha funnits både kristna och muslimska vikingar, alltså sådana som efter många resor till "Särkland" konverterat till islam. Fundera samtidigt på vem den här vikingatida figuren nedan påminner om.

Man bör inte heller utesluta senare influenser ifrån öst också på Birgittinerna, dock inte så långväga som ifrån det Bysantinska riket. På andra sidan Östersjön låg under Birgittas tid det dåvarande Tyska ordensriket, som under åren 1398 - 1408 också omfattade Gotland. I den Tyska orden fanns, förutom tyskar, också ordensmän med rötter i Tempelherreorden, alltså ättlingar till de tempelriddare som den franske kungens attack på Tempelherreorden, år 1307, tvingat i landsflykt.

Det finns en del som talar för ett inflytande ifrån det Tyska ordensriket på Birgittinerna, som gått via Gotland. Kyrkan Sankt Karin i Visby hade tydliga arkitektoniska likheter med klosterkyrkan i Vadstena. Koret i Sankt Karin invigdes 1391 och Vadstenas kloster invigdes 1405. - En mycket besynnerlig detalj i Vadstena klosterkyrka är det stora högaltaret - som ligger i väster! Det normala är att ett högaltare ligger placerat i östlig riktning. Det finns förvisso kyrkor här och där med avvikande placering av altaret, av olika skäl. Johannes kyrka i Stockholm har exempelvis sitt altare i det närmaste i nordlig riktning, på grund av att detta var det enda sätt man kunde bygga kyrkan, åtminstone på just den platsen. Man hade där att välja på att antingen bygga en "felvänd" kyrka, eller att inte bygga någon alls.

Men det konstiga stannar inte härvid, när det gäller klosterkyrkan i Vadstena. Ser man på bilden nedan så kan man notera att det i västlig riktning fanns tretton altaren, ett för varje apostel samt ett för Paulus. Varför placerades Petrus altare längst i Väster, så långt ifrån Moderns altare som tänkas kunde?

"Välsignad vare Du Maria, Guds Moder, Salomos Tempel" är ord ifrån en birgittin, som man finner i boken "Vadstena klosters öden". Klostret i Vadstena byggdes också efter samma mått som Salomos Tempel har i Bibeln, i Första Konungaboken, kapitel 6; Sextio alnar långt, tjugo alnar brett och trettio alnar högt (exklusive taket). Att bygga ett kloster med samma mått som Salomos tempel är inget tecken på gnostiskt inflytande, inte heller att likna Maria vid samma tempel. Inte heller är det konstigt att döpa ett kloster till Sion (Syon). - Men vad blir det ifall man lägger ihop all information? Det blir en indiciekedja!

Jag kan inte bevisa ett enda av mina påståenden. Det får andra göra ifall de vill, personer med kompetenser som jag saknar. - Jag kan lika gärna förvarna dig, för nu tänker jag ge mig ut på ännu djupare vatten: Jag skulle vilja återknyta till min dröm om tornet, till "Blixtflickorna" och försöka förklara vart jag tror att den "hemliga kyrkan" tog vägen, efter reformationen i Sverige.

"Blixtflickorna" liksom kvinnorna utanför tornet i min dröm hade båda det gemensamt att de var självständiga, hårda och farliga kvinnor, både i min barnsliga fantasi likväl som i drömmen om tornkyrkan. Den kvinna som dök upp i min "Nockebydröm" dök upp också i en andra dröm som en målande (skapande) kvinna, som av okänd anledning var arg på mig. Sammantaget skapar detta en bild av ett slags kvinnlig arketyp, kanske ett slags modersfigur som jag förmodligen har ett mycket neurotiskt förhållande till, liksom till kvinnligheten som sådan.

Kvinnorna utanför tornet såg ut som prostituerade, som horor alltså. Vad betydde detta? - Det finns en fundamental skillnad i en pojkes uppväxt, i förhållande till en flickas uppväxt, vad gäller individuationen. Den fundamentala upptäckt en pojke gör, när han blir medveten om sitt kön, är att han är väsensskild i förhållande till sin mor. Denna upptäckt blir till ett slags separation, en helt annan sorts separation än den som en flicka genomgår i förhållande till sin mor.

Kvinnan behöver på ett plan aldrig lämna kvinnligheten, medan mannen kastas ut ur den så snart han "ätit av kunskapens frukt" och insett att man och kvinna är olika. En dag får han plötsligt inte vistas ibland kvinnorna längre. En dag måste han börja vistas ibland männen. Men vad händer om han inte är välkommen där, om han inte platsar - eller helt enkelt inte vill tillhöra manligheten? En del väljer att bli bögar, att ingå i en "motkultur" med dess kulturella (och sexuella) ramar. Egentligen är det logiskt. Var skulle de annars finna en alternativ manlig identitet?

Det finns helt enkelt inga alternativ, åtminstone inte i vårt samhälle. En gång fanns det också en annan väg, nämligen att gå i kloster (där det förvisso också lär ha funnits en och annan bög). Trots detta har det genom historiens lopp oftast varit enklare att vara man än att vara kvinna. Mannen må vara utkastad ifrån det kvinnliga paradiset, redan som pojke, men kvinnan sitter å sin sida fast i det. Mannens kompensation för förlusten av kvinnligheten är friheten. Mannen är utkastad i en värld där han fritt kan ströva omkring. Han har inte längre sitt hem hos kvinnan, åtminstone tills han hittar en ny!

Kvinnans väg till frigörelse är alltså knepigare. Ibland synes det mig att de flesta kvinnor faktiskt aldrig gör den resan, utan väljer att bli karbonkopior av sina mödrar - liksom förstås att männen panikartat springer efter sin pappa, så snart de insett att de förväntas markera avstånd till moderns kvinnlighet. Dessa blir de osäkra männen, de vars påklistrade och skräniga manlighet är närmast parodisk. Dessa är de män som aldrig lämnar tonåren. I praktiken har de lämnat kvinnligheten bakom sig, men aldrig vunnit manligheten. Dessa är de fega och osäkra männen - alltså män som jag. De finns i två sorter; "Fight" och "Flight" - alltså kamp eller flykt. Jag tillhör den senare kategorin.

Kvinnan har under historiens lopp egentligen bara haft två vägar ut ur moderns och förvisso också familjens grepp - den ena är giftermålet och den andra är att gå i kloster. I vår tid kan hon också ikläda sig den förut exklusivt manliga rollen som samhällsvarelse, alltså att delta i arbetslivet på (nåja) samma villkor som männen. För många kvinnor blir dock denna "frihet" bara en ytterligare pålaga, eftersom en kvinna förväntas att samtidigt också spela modersrollen, oavsett om hon är yrkesverksam eller ej.

Så vilka alternativ finns det egentligen för kvinnan, särskilt i en kultur utan kloster? Vilka alternativ fanns det för dyrkarna av Gud, Modern? Vart kan man tänka sig att de tog vägen i de protestantiska områdena efter reformationen? - Eller med andra ord: I vilken miljö skulle man kunna ha en samling ogifta kvinnor, utan familj, församlade utan att det väckte misstankar. Det givna svaret är förstås: PÅ EN BORDELL!

Detta är förstås ett omskakande antagande och påstående, men det är logiskt. Om man förmodar, vilket jag gör, att den hemliga tron levde vidare också under reformationen, så gjorde den det i en miljö där ingen skulle komma på idén att leta efter heretiker. Kvinnorna runt tornet i min dröm, liksom "Blixtflickorna" är alltså (möjligen) symboliska på två plan. Det ena är förstås att de symboliserar både min lockelse till och min rädsla inför kvinnligheten. Jag vill fly ifrån den och längtar samtidigt hem till den. Det handlar här om en arketypisk kvinnlighet.

Men på samma gång så skulle dessa kvinnor kunna vara symbolen för en strömning, för en underström, som går igenom både tiden och samhället. Manlighetens avståndstagande ifrån det kvinnliga har blivit till en kulturell och religiös belastning, i synnerhet inom de Abrahamitiska religionerna; judendomen, kristendomen och islam. Det råder obalans, en obalans som västerlandets kultur kompenserar för i och med sin genomsexualisering av samhället - vilken paradoxalt nog inte gjort kvinnan friare. I stället har den i allt större utsträckning objektifierat både mannen och kvinnan, i synnerhet kvinnan, och reducerat den könsliga identiteten till att enbart handla om sexualitet.

Denna kompensatoriska strömning har i västerlandet skapat hedonism, men ingen frihet. Bejakandet av begären har blandats ihop med idén om individens frihet. Den amerikanska konstitutionen försvarar alla människors rätt att söka sin lycka ("pursuit of happiness") men den säger inte vari denna lycka består. - En sak är säker: Begär låter sig inte tillfredställas, det är det bara behov som gör, alltså naturliga behov. Ifall vi vill leva efter våra begär så kräver detta oändliga TILLGÅNGAR. Det är alltså omöjligt att bli fullt ut tillfredsställd, en vanföreställning. Alltså borde vi fokusera på själva EFTERFRÅGAN.

Vi är människor med allt vad det innebär. Vi är sexuella varelser och vi är andliga varelser, men framför allt är vi enskilda individer med varsin alldeles unika och personliga livsupplevelse. Att följa begärens väg är att förvisso att följa en ström, det vill säga motströmmen; att försöka dricka allt vatten i livets flod, istället för att låta sig föras med av den stora strömmen, istället för att överlåta sig. - Detta förmodar jag att kvinnorna i den hemliga kyrkan mycket väl visste, liksom mystiker i alla tider har vetat det.

Du kanske frågar dig nu hur nunnor kan ha tagit steget in på ett horhus, hur dessa kvinnor som en gång lämnat begärens väg skulle kunna låta sina kroppar besudlas, hur de frivilligt skulle kunna leva utnyttjade och i vanära. Svaret är enkelt. De var helt enkelt så starka i sin tro att det inte bekom dem. De var bärare av hemligheter som rättfärdigade detta offer.

Det fanns hos dessa gnostiskt troende kvinnor antagligen ett element av världsförakt, liksom av världsövervinnelse. Den som följer sina begär är en slav i den här världen, men det är förstås också den som känner begären, men aldrig följer dem. Så frågan är alltså ifall celibatet verkligen tillämpades konsekvent inom exempelvis Birgittinerordern; ifall det kanske var ett celibat för vissa, men inte för alla. - En mycket långt gången spekulation skulle i så fall vara att det fanns en "unio mystica" (eller "hieros gamos") i rituell form hos den tidiga birgittinerorden, alltså att den av birgittinerna omhuldade brudmystiken skulle ha utgjort en ekvivalent till äldre tiders fruktbarhetskult, kanske i formen av en esoterisk och tantrisk praktik för ett fåtal utvalda, som snarare handlade om begärskontroll än om sexualitet per se.

Ifall människan upptas av tankar på alla de saker som hon önskar sig här i livet, så är hon ju knappast mer fri ifrån den här världen än den som tanklöst går ut och tar för sig. Tantriska praktiker handlar om att äga fullt självmedvetande och full självkontroll även i begärelsens intensivaste ögonblick. Det är det som Kama Sutra handlar om. Det är förstås en farlig väg för de allra flesta, för svaga människor. Men vi ska här komma ihåg att den hemliga strömning, den hemliga kyrka vars existens jag utgår ifrån här, knappast var en "allmännelig kyrka" utan i stället en andlig "elit" som månne (mer eller mindre) verkat i det fördolda i över tusen år.

I så fall borde det inte ha varit något problem för denna hemliga ordens/kyrkas kvinnor att verka på en bordell, åtminstone för dem som tillhörde den innersta kretsen. Frågan är vad som hände med dem sedan. Några gick säkert åt under sextonhundratalets häxbränningar, i den tid då ett kollektivt vansinne drog över vårt land och fick människor att till höger och vänster anklaga varandra för häxeri. Men sen då? Överlevde denna gnostiska/keltiska och nu förmodligen exklusivt kvinnliga orden/kyrka fram i modern tid? Bevarades de fördolda hemligheterna?

Tja, kanske, kanske inte. Den andliga boom som ägde rum under sjuttonhundratalet var huvudsakligen en manlig angelägenhet, som hos Rosencreutzarna med flera. Kanske överlevde den kvinnliga ordens tankegods i formen av seder och bruk inom vissa familjer, små egenheter och ceremonier som ingen längre mindes ursprunget bakom. Kanske förenades - och förorenades - denna kvinnliga gnostiska kyrka av att den oftast befann sig i samhällets bottenskikt. Kanske smälte den gradvis samman med andra "motkulturer". Kanske blev nunnorna till häxor, just för att de betraktades som häxor. Kanske blev några satanister. Kanske försvann den tantriska självkontrollen och självmedvetenheten och förvandlades gradvis till en kompensatorisk hedonism, till ett bejakande av begären som sådana.

Ifall man, för att ta ett exempel, går till antikens Grekland så fanns det två huvudfåror inom grekisk religion, varav den ena symboliserades av Apollo och den andra av Dionysos. Apollo hade många funktioner, som gud för spådomskonst, skaldekonst, musik och som beskyddare för läkekonsten, men också med makt över döden. - Dionysos förknippades istället med bördighet och fruktbarhet, med vinet och sexualiteten. Dionysos (hos romarna kallad Bacchus) dyrkades i orgiastiska riter. Det man eftersträvade var en extas som skulle föra människan närmare gudomen. Symboler för Dionysos kunde vara exempelvis tjuren, ormen eller geten - varav samtliga var fruktbarhetssymboler, hos greker likväl som hos andra forntida folk.

Ifall det apollinska gradvis kom att förbindas med säkerhet, klarhet och förnuft - så kom det dionysiska att istället förbli förbundet med frihet, utlevelse och känsla. Det går inte att utan vidare att likställa det dionysiska driftslivet med ondskan, liksom det inte heller går att jämställa det apollinska förnuftet med godheten. En bärande tanke inom antik grekisk religion var tanken på harmoni mellan dessa krafter. Tanken att harmonin var nyckeln till varats innersta hemligheter utgjorde drivkraften bakom exempelvis pythagoréernas matematiska kartläggning av världen. Det var en strävan efter Kosmos, efter en ordnad värld, i motsats till Kaos, vilket stod för oordning samt också var namnet på det bottenlösa djup varifrån allting härstammade. Det handlade om balans.

När det gäller två av Dionysos symboler, nämligen ormen och geten, så är de - minst sagt - problematiska för i synnerhet kristendomen. Ormen har stått för många saker genom tidens lopp; för visdom, för reproduktion och för läkekonst. I Johannesevangeliet är ormen en symbol för Jesus, medan den är en symbol för ondskan i Första Mosebok (utom för vissa gnostiska kristna, mer om detta nedan).

När det gäller geten så är den av hävd en symbol för satan inom kristendomen. Trumfkort nummer femton "djävulen" i tarotkortleken avbildar (ibland) ansiktet på en get och är också associerat med Stenbockens stjärntecken. - Symboliskt sett är det här mer komplicerat än man kan tro. Den dag som förr av många ansågs som årets mörkaste var Luciadagen, den trettonde december, varefter vi gick mot ljusare tider. Tolv dagar senare föds (enligt katolsk och protestantisk konsensus) Jesus, på juldagsmorgonen (eller under natten till juldagen).

Symboliskt sett så föds alltså Jesus i årets allra mörkaste tid, i Stenbockens tecken. En symbol för denna födelse är Betlehems stjärna, den stjärna som "lyser på barnet i stallets vrå". Jesu födelse är ljuset i mörkret. I Johannes uppenbarelse/uppenbarelseboken står det i det tjugoandra kapitlet, vers 16: "... Jag är telningen (‘skottet’ i nya översättningen) från Davids rot och kommen av hans släkt, jag är den klara morgonstjärnan."

Sett ur symboliskt perspektiv har vi alltså två "ljusbringare" i året mörkaste tid, dels helgonet Lucia, dels Jesus. - Men nu får vi problem: Jesus är alltså "den klara morgonstjärnan" det vill säga planeten Venus, vilken lyser starkast under morgon och afton. Detta förbinder Jesus med den kvinnligaste symbolen av dem alla, Venus, romarnas kärleksgudinna vars grekiska namn är Afrodite. Det förbinder Jesus med alla mellanösterns gudinnor som på det ena eller andra sättet har band till eller förknippas med morgon-/aftonstjärnan, alltså planeten Venus, såsom Astarte och Ishtar, liksom med den förislamiska arabiska gudinnan Al-’Uzza.

En välkänd symbol för planeten Venus är pentagrammet, alltså den femuddiga stjärnan. Detta kommer sig av att man kan utläsa planetens väg över himlavalvet under året i formen av ett pentagram. Det är en illusion som skapas av planeternas respektive rörelser, Venus och Jordens. Pentagrammet är också, ifall det tecknas upp och ned - alltså med två "horn" uppåt istället för ett - även en symbol för satan, vilken man finner på exempelvis tarotkortet "djävulen".

Dessa symboliska samband blir inte mindre komplicerade av det faktum att ett av djävulens många namn är "Lucifer" - vilket betyder ljusbärare/ljusbringare. Lucifer råkar också vara det romerska namnet på planeten Venus i dess aspekt av morgonstjärna! Den bringar ju faktiskt ljuset, i och med att den förebådar gryningen med sitt starka sken.

Vissa "nyhedningar" inom exempelvis den religion som kallas Wicca, använder det "rättvända" pentagrammet som symbol för sin religion. Det omvända pentagrammet - alltså det upp och nedvända - används ofta som symbol för satanismen. Vi står alltså, symboliskt sett, i en situation där godheten delar symboler med ondskan; ormen och morgonstjärnan - vilka samtidigt också är knutna till fruktbarhetsgudinnor och fruktbarhetskult. Här finns alltså utrymme för tolkningar, minst sagt. Dessvärre finns det också möjlighet till vantolkningar, som exempelvis att fruktbarheten och sexualiteten blir associerade med ondskan, liksom att kvinnligheten blir det.

Det finns andra indicier på existensen av kvinnliga strömningar, i tidig kristendom. Om vi beger oss tillbaks i tiden, till åttahundratalet, till den tid då många kristna lämnade de brittiska öarna till följd av vikingarnas härjningar, så finner vi ett sådant indicium. En av dessa emigranter ifrån de brittiska öarna var en kvinna vid namn Joan, som kom att verka som nunna i Mainz i Tyskland. Lite är känt om hennes liv, men det finns medeltida skrifter som berättar om att hon - förklädd till man - kom att väljas till påve!

Citat ur "The She-Pope" av Peter Stanford, ifrån 1998;
Skrivet av dominikanermunken Jean de Mailly, ur Chronica Universalis, år 1225:
"It is known of a certain pope, or rather popess who was female. She pretended to be a man. By her intellect she became a curial secretary, then a cardinal and went on to become pope. One day, while she was getting off her horse, she gave birth to a child. Immediately the Roman justices tied her feet to the tail of the horse, but meanwhile the people stoned her for half a league. At the point where she died and was buried, it was written: Petre, Pater Patrum, Papisse Prodito Partum (O Peter, father of the fathers, betray the child-bearing of the woman pope).

Skrivet av Martin Polonus, dominikanermunken Martin av Polen, ur Chronicon Pontificum et Imperatum, år 1265:
"After the aforesaid Leo [den IV, påve ifrån år 847 fram till sin död 853], John, an Englishman by descent, who came from Mainz, held the see for two years, five months and four days, and the pontificate was vacant one month. He died at Rome. He, it is asserted, was a woman. And having been in youth taken by her lover to Athens in a man's clothes, she made such progress in various sciences that there was nobody equal to her. So that afterwards lecturing on the Trivium at Rome she had great masters for her disciples and hearers. And for as much as she was in great esteem in the city, both for her life and for her learning, she was unanimously elected pope. But when pope she became pregnant by the person with whom she was intimate. But not knowing the time of her delivery, while going from Saint Peter's to the Lateran, taken in labour, she brought forth a child between the Colloseum and Saint Clement's Church. And afterwards dying, she was, it is said, buried in that place. And because the Lord Pope always turns aside from that way, there are some who are fully persuaded that it is done in detestation of the fact. Nor is she put in the Catalogue of the Holy Popes, as well on account of her female sex as on account of the foul nature of the transaction."

Osökt går tanken till filmen "Yentl", byggd på en novell av Isaac Bashevis Singer, i vilken en ung Barbara Streisand spelar rollen som en judisk flicka som klär ut sig till man för att kunna bedriva religiösa studier i judendomens heliga skrifter, studier som annars är förbehållna män allenast.

I det gnostiska Thomasevangeliet står följande, enligt den svenska översättningen av Pagels bok: Simon Petrus sade till dem (lärjungarna): "Må Maria gå bort ifrån oss, ty kvinnor äro icke värda (det eviga) livet". Jesus sade: "Se, jag ska föra henne (upp till mig) för att göra henne till man, på det att hon själv (el. också hon) må bliva till en levande ande, som liknar er män. Ty varje kvinna som göres till en man, skall gå in i himmelriket."

Det här låter förstås mycket märkligt, att en kvinna först måste bli som en man för att komma till himlen. Man förstår resonemanget bäst ifall man tänker komplementärt, ifall man tänker "Yin och Yang" - samtidigt som man har den patriarkala judendomen i åtanke. Inom Jungiansk psykologi finner man två begrepp; Anima och Animus, alltså kvinnan i mannen och mannen i kvinnan. Det grekiska namnet för visdomen är Sophia, ett kvinnonamn.

Ett slags hebreisk ekvivalent till Sophia finner vi i ordet "Shekina" vilket som verb och i engelsk översättning blir ungefär "settle" "inhabit" eller "dwell". Det betyder alltså ungefär "den inneboende", ett ord i femininum. I korthet kan man säga att det står för Gudsnärvaron. (Det finns en del teorier om att ordet är en rest ifrån ett förmodat tidigare polyteistiskt judiskt panteon, att det alltså ytterst härrör ifrån en tidigare gudinna.) Ordet förekommer även i Koranen (Sakina), men i arabiskan (som också är ett semitiskt språk, varför båda orden har samma etymologiska rot) har ordet snarare fått betydelsen av lugn och/eller sinnesfrid (som väl i och för sig också kan ses som något inneboende).

I Koranens nionde sura, i vers fyrtio står det (i slutet av versen, Zetterstéens översättning): "... Gud sände ner sin schekina över honom, hjälpte honom med härskaror, dem i icke sågen, och lät de otrognas ord bliva om intet, medan Guds ord blev det segrande, ty Gud är väldig och vis." - Och i början av den fyrtioåttonde surans fjärde vers står: "Han är den som sänt schekina till de rättrognas hjärtan, för att de skola tillväxa i tro utöver sin tro..."

(Bernströms översättning: " ... Gud lät ett djupt lugn falla över honom och styrkte honom med en för er osynlig härskara och förtog kraften i förnekarnas ord - Guds ord har all kraft, all styrka. Gud är allsmäktig, vis." --- "Det är Han som har fyllt de troendes hjärtan med lugn och tillförsikt, så att deras tro skall växa sig allt starkare...")

Vare sig en kvinnornas hemliga kyrka existerat, eller ej, så finns med all säkerhet en kvinnlig underström i religionerna och i skapelsen - likväl som inom mannen. Den kommer att göra sig påmind, gång på gång, så länge den undertrycks och inte får sitt naturliga utlopp, så länge inte balans råder mellan man och kvinna. Den hemliga orden vars existens jag - på rätt lösa grunder - postulerar här, behöver inte ha funnits, men den finns på ett plan faktiskt ändå. Kvinnan är centrum. Så enkelt är det. Man kan förvisso tala om att mannen sår sitt frö, men vi föds alla av vår moder och närs av vår moder under vår första tid i livet. För mig är Gud därför lika mycket en Moder som en Fader - liksom inget av dessa!

Vad är ren fantasi, vad är drömmar och vad är visioner? Vad är ett kall? Det går inte att veta förrän man ser dess frukter, vad som kommer ut av det. Jag startade mitt sökande genom drömmar och fantasier, men också på grund av en längtan som var både andlig och fysisk. Det var en längtan, liksom ett behov, liksom senare också ett begär efter kärlek; efter att bli sedd och älskad för den jag ÄR och inte för behov eller begär som jag förväntas uppfylla. Detta var en längtan som kom både ur kropp och själ. Detta var Freud OCH Jung.

Denna förening, av det himmelska och det jordiska, speglar det djupt liggande mänskliga predikamentet; att leva sitt liv i denna värld med drifter och behov som aldrig fullt ut kan tillfredställas, samtidigt som vi (mer eller mindre) äger förmågan att för vårt inre föreställa oss fullkomligheten - och att längta efter den. Det som jag har upplevt under resans gång är att ju mer jag sökt kunskapen och vissheten, desto mer har jag samtidigt avlägsnat mig ifrån målet.

Given min situation i livet hade jag ändå inget annat val än att följa de spår jag såg, utan att ha någon visshet om vem eller vad som lämnat dem, eller vart de ledde mig. De kunde vara ett verk av goda makter, eller av onda makter. De kunde komma inifrån mig själv - vara ekon ur det omedvetna, eller så kunde de komma utifrån - genom antingen människors eller andra krafters intervention i mitt liv. Jag hade ingen vägvisare, inget omdöme och inget val. Jag var dömd att gå, likväl som att gå vilse.

Att beskriva och definiera världen och verkligheten är en sak, att leva i den är något helt annat. För att kunna göra detta så måste man ha tillgång till båda tillstånd, till båda våra hjärnhalvor, till både Yin och Yang. Det sakrala samlaget/giftermålet handlar ytterst om detta. Detta är en sanning som är giltig alldeles oavsett ifall man, liksom jag gör, tror att detta skett "ovan" liksom det också gjort - och måste göra - "nedan".

Jag utesluter inte att den mystika föreningen ibland kan vara en fysisk förening, så som den är inom exempelvis Kama Sutra, alltså tantrisk - men det vanligaste (och förmodligen det säkraste) sättet att söka denna förening är inom sig själv, liksom att företa sig den farofyllda färden ner i underjorden. Där kommer man att möta sina inre demoner, ondskan, skräcken, ensamheten, saknaden, sorgen, våldet, perversionerna och begären.

Vi måste leva våra liv i verkligheten. Vi måste skåda in i oss själva och se hur trasiga och deformerade vi är, hur sjuka vi har blivit. - Det är en illusion, en dårarnas illusion, att begären skulle kunna "besegras". Det kan de inte. Vad det handlar om är att SE, att verkligen SE sig själv. Detta är den enda utgångspunkten, sanningen. Att inse att man är en syndare handlar inte i första hand om skuld och skam, utan om insikt i de egna handlingarnas verkningar - om orsak och verkan. Våra val och tankar formar oss.

Bygger man sin livsfilosofi och/eller sin religiösa praktik på att behärska begären och sedan åt att gå omkring och vara god och/eller "rättrogen" så kommer man med största sannolikhet att misslyckas. Till slut når man förmodligen ett tillstånd av total (själv-)förnekelse. Man blir en fanatiker. För fanatikern är världen svart och vit. Som regel anser fanatikern sig själv stå för det goda, medan alla de som är av annan uppfattning än fanatikern är onda, eller i bästa fall vilseledda. Fanatiker är oförmögna att se ondskan inom sig själva. De förlägger den ALLTID någon annanstans!

Det går en underström genom världen och i tiden. Huruvida, om och när, den avspeglat sig i reella och faktiska händelser går inte att med säkerhet fastställa, bara att den finns där. Den finns där av det enkla skälet att den är komplementär, alltså att den innehåller de element som inte inkluderas i gängse världsuppfattningar, i filosofier och religioner.

Denna underström formar, ifrån tid till annan, olika "motkulturer" som svar på den rådande majoritetskulturens tillkortakommanden och blinda fläckar. Det är naturligtvis ingen slump att satan i Jobs bok i Bibeln kallas för "åklagaren" och att han är den som (med Guds tillåtelse) prövar Jobs tro. För en fanatiker, alldeles oavsett religionstillhörighet, så är "underströmmen" helt och hållet synonym med onda makter, men fullt så enkel är inte verkligheten. Denna underström hyser nämligen ALLA bortträngda aspekter.

På ett psykologiskt plan kan man säga att ett skeende som man är MEDVETEN om åtminstone teoretiskt kan hanteras eller altereras, medan ett OMEDVETET skeende liksom bara händer. De allra flesta händelser och skeenden i våra liv utgörs av en växelverkan mellan å ena sidan oss själva och å andra sidan våra yttre betingelser; situationer, händelser, omgivning med mera. Våra möjligheter att påverka våra yttre betingelser varierar, ifrån noll till fullständigt, medan vår kapacitet att förändra oss själva aldrig är noll - liksom heller aldrig fullständig!

Jag tänker här inte göra några utläggningar om hur den inre resan ska eller bör göras, av det enkla skälet att det finns ett mycket stort antal vitt skilda metoder för den, sannolikt lika många som det finns människor. Inte heller har jag för avsikt att ge "goda råd" om hur man ska leva, hur man beter sig för att bli en god människa. Möjligen skulle jag trots detta vilja komma med en rekommendation. Mitt förslag är att man inte ska sikta på att bli "fin" och "god". Det finns ändå inga människor som står ut med "heliga" personer. Det är sannolikt en bättre taktik att försöka minimera sin egen aktiva ondska, alltså att AVSTÅ ifrån handlingar! "Vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser" säger ordspråket (som faktiskt inte står i Bibeln, vilket många felaktigt tror).

Det är ofta svårt att veta hur man ska agera för att minimera lidandet, både sitt eget och andras. Ofta så står man inför omöjliga valsituationer där ingetdera valet är optimalt, utan där varje val leder till något dåligt. Det tragiska är att de flesta felval sedan leder till positioner där det erbjuds ännu sämre valmöjligheter. Väljer man fel bana i livet, fel utbildning, fel jobb och fel relationer så har man förstås väldigt svårt att hitta tillbaka till ett bättre utgångsläge.

Att kunna välja rätt handlar om omdöme. Omdöme, liksom alla andra mänskliga kapaciteter och förmågor (eller inkapaciteter och oförmågor) är ojämnt fördelade. Vissa har fotografiskt minne, andra har demens. Några är "idiots savants" som i huvudet kan räkna ut tal med tio decimaler, men som inte klarar att knyta skorna själva. Det finns människor som tanklöst hasplar ur sig fraser som "man kan bara man vill". Tyvärr stämmer inte det, eftersom inte heller förmågan att vilja är jämnt fördelad.

Ifall jag ser på mig själv, till exempel, så ser jag att min vilja är kantstött och sprucken. Den klarar inte hur stora påfrestningar som helst, utan ger vika, ofta när jag som bäst behöver den. Det är samma sak med mitt mod. - Mitt omdöme ska vi inte tala om! Jo förresten, det ska vi: Jag är felvalens okrönte konung! Jag väljer fel, ofta! Jag väljer fel människor, inte för att det skulle vara något fel på dem i sig själva, utan bara för att de inte är de människor jag bäst behöver vid just det ena eller andra tillfället i livet. På grund av detta bristande omdöme har jag förstås också valt bort eller försummat människor i mitt liv som kunde ha varit mig till hjälp, till tröst eller glädje.

Jag är inte smart. I många avseenden är jag rent utav korkad! De saker inuti mig som inte fungerar har skickat ut mig på en livsresa som kanske varit nödvändig, men som varit kostsam. Det är en resa som har gett mig en kraftig övervikt, alkoholism, viss social fobi, trasiga relationer och tidvis mental ohälsa. Kanske har jag också, i större eller mindre grad, förlorat min verklighetsuppfattning. Kanske har jag levt i fantasiernas värld. Fast å andra sidan behövde jag dessa fantasier och drömmar för att överleva. Kanske behövde jag känna att mitt liv hade ett syfte, att jag måhända var kommen till denna värld för ett uppdrag. Kanske behövde jag tro. Kanske kände jag kallet. Kanske blev jag bara galen.

Men vem är det då som har kallat mig? Är det Gud - eller är det någon annan, kanske mitt omedvetna? Är det kanske makter som jag inte alls har någon lust att befatta mig med? Men vem är vem? Och hur ska jag - med mitt opålitliga och skakiga omdöme, som svikit mig gång på gång - kunna känna igen och skilja Guds leende ifrån satans hångrin, liksom att kunna skilja dem båda ifrån min egen inbillning? Svaret är enkelt: Jag kan inte. Jag är bara en vanlig människa, jag räcker inte till för sådana saker.

"Den som inte har någon läromästare, får djävulen som läromästare" lär Ibn Arabi ha sagt. Jag tror han har rätt. Den som försöker nå himlen landar inte alltid i trädtopparna, utan störtar kanske handlöst ner och skadar sig för livet, eller dör, som Ikaros. Den store Siddharta Gautama, Buddha, säger i Dhammapada: "Om en oförståndig känner sitt oförstånd, så är han vis just däri. Men en oförståndig som är stolt över sin vishet, han kan verkligen kallas oförståndig." Så vilketdera är jag? Är det kanske så, att det i varje självinsikt också finns ett element av hybris - och tvärtom?

Eftersom jag har många och allvarliga skäl till att tvivla på mitt omdöme och min eventuella visdom, så är naturligtvis mina tvivel på vad "budskapen" och "de signifikanta sammanträffandena" står för lika stora. Jag vet inte varför vissa symboler har satt sig på hjärnan, liksom vissa siffror och tal. Jag vet inte ifall de samband jag tycker mig se är rena fantasifoster, eller ifall de är en realitet. Det enda jag vet är att de utgör en UPPLEVD realitet.

Jag har, ledd av drömmar och sammanträffanden, sökt information och följt infall. Ingen av mina vägar har lett fram till något konkret, eller något otvivelaktigt. Måhända har jag fått en del insikter. Kanske har jag också mognat något längs vägen, men priset har som sagt varit mycket högt - högre än det skulle ha behövt vara. Men jag vet samtidigt inte vad alternativet skulle ha varit.

Det finns en sak som jag aldrig har haft i mitt liv - en vägvisare! Inspiratörer har det funnits, det har funnits vänner och kärlekar - men aldrig en vägvisare, aldrig en mästare. Jag har sökt en fader och/eller en broder. I de kvinnor jag älskat har jag måhända också sökt en moder och/eller en syster. Jag har sökt min spegel, men aldrig funnit den. Någon del av mig har alltid hamnat utanför bilden. Jag har inte sett mig själv och har heller aldrig blivit sedd, i min helhet, som den jag är.

Några av dem som stått mig mycket nära blir kanske ledsna när jag säger det, men min väg har varit en ensam väg. Det har inte ens varit en väg, utan en snårskog med ett virrvarr av stigar som lett mig kors och tvärs. I den mån jag lärt mig något om skogen så är det definitivt inte tack vare min orienteringsförmåga, utan på grund av att jag gått vilse så pass ofta att jag snart sett varje träd i den! Frågan är då ifall jag sett skogen för alla trän? Kanske finns det heller ingen väg. När mystikern Hjalmar Ekström hörde en okänd röst tala till honom så sade den: "... hädanefter blir vägen väglös". - Vem ska då vara vägvisare, om ingen väg finns? Kanske finns där bara en liten smal stig, den stig som var och en själv trampar upp - och som sedan växer igen.

Om en vandrare ej träffar sin like
eller någon bättre,
må han med fasthet gå ensam:
Det finns ingen gemenskap med en oförståndig
Ur Dhammapada

8. Buddha
Siddharta Gautama blev Buddha, alltså en upplyst, när han satt i meditation under ett träd. Buddhister verkar nöja sig med det. Han satt under ett träd och blev, under sin meditation, upplyst. Hans upplysning var, om jag förstått det hela rätt, momentan och fullständig (ungefär som skapelsen kanske - som Big Bang!). Var då denna upplysning en verkan av någon orsak? Var det på grund av sin meditation, sitt sätt att meditera, som Siddharta blev Buddha? Var upplysningen självgenerad? Kom den ur hans eget omedvetna?

Eller fanns upplysningen redan inherent i skapelsen, alltså att den fanns där för att upptäckas, ungefär som vilken vetenskaplig upptäckt som helst. Men vem eller vad var det då som GJORDE upptäckten, som gjorde att skeendet faktiskt ägde rum?! Var det bara en slump att Siddharta, just där och då, erfor sin upplysning? Hade någon annan likaväl kunnat göra upptäckten före honom, eller efter honom? - Strax efter att han gjort denna omstörtande erfarenhet så funderade Buddha över vad han skulle göra med denna insikt. Enklast var förstås att behålla den för sig själv. Buddha insåg att de allra flesta ändå inte skulle förstå hans lära.

Till slut så kom han ändå fram till att det förmodligen fanns andra därute som kunde ha nytta av att delges det som han just hade upplevt, därför valde han att dela med sig till andra. - Men varför gjorde han det egentligen? Tyckte han kanske att han hade något slags uppdrag? Vad/Vem var det i så fall som gav honom idén till det? Och vad/vem var det som gav honom själva upplysningen?! - Ifall vi antar att Siddhartas upplysning var en momentan insikt i verklighetens beskaffenhet, så kan vi med säkerhet säga att det fanns en tid strax dessförinnan då han saknade denna insikt.

Där det finns en verkan finns det en orsak. Det gäller Big Bang, likväl som det gäller Siddharta Gautamas upplysning och Buddhaskap. Tiden må vara en illusion och universum smockfullt av ännu okända naturlagar och akausala samband. - Man kan exempelvis inte tala om någon "tid" före Big Bang, eftersom det då helt enkelt inte fanns någon tid. Men trots detta så föreligger det ändå en händelse, en brytpunkt, en gräns - på vars ena sida man finner ett bestämt tillstånd och på vars andra sida man finner ett annat.

Det finns en del eleganta teorier som gör kausaliteten överflödig, som gör tiden illusorisk, som gör allt tal om "före" och "efter" till relativa begrepp, eller icke-begrepp. Men i det mänskliga livet, så som det levs av oss alla, så finns en födelse och en död - och i bästa fall ett liv dem emellan. Vi lever i kausaliteten, illusorisk eller ej. Upplysningens ögonblick äger alltså rum i tiden, liksom allt annat. Så VAD eller VEM är orsak till Buddhas upplysning, så som den kom till honom i tiden och rummet - och sedan till världen?

Det finns en verkan. Det måste finnas en orsak. Kanske måste det också finnas ett syfte, men detta vet vi inte. Alltså: Genererades upplysningen av Siddharta/Buddha själv utifrån hans eget omedvetna, eller GAVS den till honom?! MOTTOG han upplysningen?! "Fann" han den aktivt, genom sin egen meditation, eller blev den honom GIVEN i ett visst ögonblick. - Är det så att det måste finnas både en mottagare och en sändare? - Eller är det kanske så att det inte existerar någon sådan motsättning?

Kan en människas hjärna verkligen omfatta hela verkligheten, i all dess obegripliga och oändliga storhet, eller är hjärnan bara en mottagare för en information som redan finns tillgänglig för den i skapelsen, under de rätta betingelserna? - Vi lever i det ändliga. Finns det hos oss en länk till det oändliga, en länk ifrån den kausala världen till ett tillstånd som saknar kausalitet. Är det detta som är "hieros gamos" - alltså det gudomliga giftermålet (eller samlaget)?

Jag kallar "orsaken" för Gud. Jag tror inte att fysikerna någonsin kommer att komma fram till sin heliga gral "G.U.T." - alltså sin "Grand Unifying Theory" - giftermålet mellan fysiken och astronomin, teorin om allt. Möjligen kommer de att kunna peka ut skapelsen som en slumpmässig händelse, en händelse som är lika sannolik som en oräknelig mängd andra händelser. Möjligen kan de visa upp akausala samband, alltså visa upp ett slags slutet och självgående system som inte kräver någon skapare för att varken bli till eller gå runt. (Läs Stephen Hawking.)

Häri ligger ett litet problem. Gud kan nämligen inte inrymmas i någon som helst definition, eftersom Gud är upphov till varje definition överhuvudtaget. Hur eleganta teorier man än konstruerar så kommer man inte åt själva ögonblicket, just exakt det moment, den punkt utan all utsträckning i varken tid, rum eller i någon annan dimension, som är "Varde!" - De vetenskapliga teorierna arbetar i definitionernas rum och kan därför inte beskriva detta ögonblick, lika lite som de kan beskriva helheten.

Det är ett vetenskapligt konstaterat faktum att vissa definitioner till och med kan utesluta varandra. Inom fysiken, gällande kvantmekaniken, finner man Werner Heisenbergs "osäkerhetsprincip" vilken säger att det inte går att samtidigt bestämma en subatomär partikels impuls och position, vilket gör det omöjligt att exakt bestämma dess framtida läge. Det enda man kan göra är att beräkna sannolikheten.

Niels Bohr utvecklade begreppet "komplementaritet" för att kunna förklara ljusets våg-partikeldualism. Ljuset kan begreppsligt studeras antingen i form av vågor ELLER i form av partiklar. Ljuset som fenomen uppvisar nämligen egenskaperna hos dem båda - beroende på vilken typ av mätning man gör. Det rör sig sålunda om två kompletterande aspekter av fenomenet ljus. Man finner alltså det man söker. Psykologiskt skulle man kunna likna det vid den nedanstående bilden. Vad ser du i bilden? Är det en vas, eller är det två ansikten i profil?

Helheten existerar möjligen bara i upplevelsens form. Så vad är en vision? Vad är en dröm? Vad är det vi hör och ser i vårt inre? Korresponderar våra hjärnor med något "utom" oss - eller är alla våra drömmar, tankar och visioner intrapsykiska, alltså självgenererade? - Eller finns det kanske ingen sådan motsättning? Kanske finns det varken något "inom oss" eller något "utom oss". Att tillskriva Gud lokalitet skulle betyda att Gud lyder under naturlagarna, vilket förstås blir fullkomligt absurt - med tanke på att det är Gud som är upphovet till naturlagarna!

I Koranens femtionde sura, vers 16 (vers 15 i Zetterstéens översättning) står det att Gud är människan "... närmare än halspulsådern". Frågan är hur vi då ska göra åtskillnad mellan Gud och oss själva. Svaret torde vara att en fundamental åtskillnad inte existerar, men att vi därför inte kan likställa oss med Gud. Gud är verkan och människan orsak, liksom resten av skapelsen. Jag betraktar skapelsen som Guds kreativa tanke, som Guds gestaltade Ord.

"I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och ordet var Gud. Detta var i begynnelsen hos Gud. Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit till, som är till."
Johannesevangeliet, första kapitlet, verserna 1-3

Gud gav upplysningen åt Siddharta Gautama. Samtidigt var den också inherent i skapelsen. Denna motsättning är endast skenbar, eftersom Guds vetande är och måste vara bortom tid och rum; allomfattande. Det betyder förstås att Gud vet allt om nuet, det förflutna och framtiden. Gud lyder lika lite under tidens som under rummets lagar. Det är häri som paradoxen ligger. Guds allvetande gör därmed samtidigt skapelsen meningslös, eftersom inget skeende kan överraska Gud.

Det skulle alltså betyda att våra liv levs fullständigt bundna av ett absolut öde och att det varken finns någon slump eller någon fri vilja. Predestinationen ger ett förfärande perspektiv, men det gör förstås slumpen också. I ett kosmos vars existens bara vore en slumphändelse, en av ett oändligt antal sannolikheter, så vore tillvaron exakt lika meningslös - bokstavligen!

Tveklöst kan vi emellertid konstatera att det existerar en UPPLEVELSE av fri vilja, liksom det tycks oss att många händelser i våra liv tveklöst är slumpmässiga. Vår UPPLEVELSE av att leva våra liv, liksom vår självgestaltning, är ett faktum. Vi UPPLEVER oss själva och vår omgivning. Detta är den springande punkten. Detta är - bokstavligen - den springande punkten; en punkt utan utsträckning i tiden och rummet som likväl rör sig i tiden och rummet, alltså UPPLEVELSEN av tid och rum som sådan.

När den gode Siddharta Gautama satt under trädet, när han blev Buddha, så UPPLEVDE han sin upplysning. Det är sålunda, ur upplevelsesynpunkt, totalt likgiltigt ifall denna händelse var ödesbestämd, slumpmässig eller genererad; av Gud, av Buddhas omedvetna, eller frukten av en fullt medveten meditation. Hursomhelst: UPPLEVELSEN är en verkan, således kan man söka dess orsak, eller?

Man måste i så fall definiera VEM som var upplevelsens mottagare; vem eller vad som genererade den och slutligen definiera upplevelsen i sig. Ingen av dessa saker låter sig göras. Även ifall man hade magnetröntgat Siddhartas hjärna i det ögonblick då han UPPLEVDE sin upplysning, så hade man visserligen kunnat lokalisera de områden i hjärnan som aktiverades, men ändå inte kunnat beskriva UPPLEVELSEN som sådan. En människas UPPLEVELSE går inte att reducera. Den kan lokaliseras till olika centra i hjärnan, men där tar vägen slut.

Faktum är att vi - oavsett vetenskaplig disciplin; fysik, biologi, kemi, psykologi, sociologi, med flera - kan stapla högar av plausibla förklaringar bakom våra olika upplevelser i livet. Och trots att de flesta av våra upplevelser kan synas vara ganska lika ifrån person till person, allmänmänskliga, så är de också otvivelaktligen INDIVIDUELLA. Vi kan alltså konstatera att det finns ett individuellt medvetande hos varje människa som upplever sig själv och världen på sitt eget unika sätt. - Trots likheterna mellan olika människors upplevelser så är de dock aldrig identiska.

Medvetandets grundprincip är dikotomin, alltså åtskillnaden mellan olika tillstånd; svart - vitt, varmt - kallt, liv - död. Medvetandets tillväxt är i mångt och mycket en fråga om begreppslighet. Men begrepp motsvarar aldrig verkligheten som totalitet. Säger jag dig ordet "röd" så ser du en röd färg framför dig, men troligtvis inte samma nyans av rött som jag ser för mitt inre. Våra begrepp och vårt språk är relativa kategoriseringar och approximationer av det vi UPPLEVER. De är inre bilder. En digitalkamera fotograferar genom att dela upp en bild i bildpunkter, pixlar, som ger en illusion av att man ser helheten, vilket man inte gör. Det man ser är en samling olikfärgade punkter som vår hjärna TOLKAR som en exakt avbild.

Det existerar alltså en åtskillnad mellan det kategoriserande och beskrivande medvetandet i förhållande till verkligheten, till helheten. När man har kategoriserat tillvaron ner till minsta detalj så står man alltså med en icke föraktlig samling pixlar, alltså med en briljant och fantastisk bild av verkligheten som inte saknar någonting - förutom de små, närmast försumbara, avstånden mellan pixlarna. Det är alltså en fantastisk avbildning av verkligheten, men det beskriver fortfarande inte verkligheten i all dess totalitet.

Jag tror därför inte att vetenskapen kan nå en fullkomlig verklighetsbeskrivning, vilket innebär att det för människan bara återstår den andra vägen, alltså att beakta sin egen UPPLEVELSE. - Jag är inte emot vetenskapen, utan anser tvärtom att den är vårt enda skydd mot vantro. De teorier som inte tål vetenskaplig granskning sållas gradvis bort. Detta är en nödvändig process. Teorier ska prövas, så även mina.

Den återstående frågan är då hur en människas subjektiva, icke kvantifierbara eller (i dess helhet) beskrivbara UPPLEVELSE förhåller sig visavi vetenskapen. Mitt svar får bli: komplementärt! Utan upplevelsen finns inget att beskriva. Och utan möjligheten att beskriva upplevelsen - att GESTALTA den - finns ingen mening med upplevandet som sådant. Begreppen som sådana utgör noterna på ett notblad, men de är inte musiken!

Kanske förstår vi skapelsen - verkligheten - bäst så som ett partitur, åtminstone när vi vill definiera den. Ifall vi betraktar musiken i form av begrepp och enskildheter så framträder den som noter inför våra ögon. Ifall vi sluter ögonen så hör vi istället den flödande musiken inom oss. Noterna avbildar musiken - men är inte musiken. Bilden av ett partitur är annars en bra bild även på ett annat vis. Musiken finns i partituret i bunden form, statisk och orörlig i tiden. Musik på riktigt blir den först när den framförs, alltså när TID förflyter. Det är alltså först i och med tidens RÖRELSE som musiken kan UPPLEVAS.

Jag tror att det är Ibn Arabi som sagt att "Gud är rörelse". Vi kan åtminstone konstatera att skapelsen är rörelse. Vi kan konstatera att UPPLEVELSE kräver rörelse i tiden. - Däremot kan vi inte definiera varken den som upplever, upplevelserna i sig, eller vilken den yttersta orsaken bakom ALLA upplevelser är. Min teori är: Gud. Det är otvivelaktligen så att Gud måste vara allvetande, allseende och allhörande; ALLUPPLEVANDE.

Teoetiskt skulle det kunna innebära att det är möjligt att levitera (sväva), att gå igenom väggar och gå på vattnet, åtminstone ifall en människa faktiskt kan uppleva ett "Gudsmedvetande". Ifall skapelsen utgått ifrån Guds "medvetande" så borde det vara möjligt att överskrida naturlagarna. Ifall Gudsupplevelsen är helt och hållet intrapsykisk så går det förstås inte. - Jag utesluter inga övernaturliga händelser, men jag tror å andra sidan inte på dem förrän jag får se dem med egna ögon.

Det som talar emot det är att en människa aldrig fullt ut kan omfatta Gud. Till och med Buddha, liksom alla andra upplysta före och efter honom, relaterar till sin upplevelse I TIDEN OCH RUMMET. Även ifall det finns något sådant som en fullkomlig Gudsupplevelse för en (ännu levande) människa, så existerar den akausalt och är alltså varken beskrivbar eller möjlig att "ta med sig" in i det jordiska livet i form av en tanke eller idé. Jordelivet/Samsara relaterar förvisso till Himmelriket/Nirvana men är inte samma sak; Samsara är musiken såsom den framträder ton för ton, Nirvana är dess hela totalitet samlad i en enda punkt (eller i ett partitur om man så vill).

9. Flödet
Människan kan inte beskriva eller förstå Guds "medvetande" eftersom hon lever i tiden och rummet, i Samsara/jordelivet. Det enda människan kan göra är att relatera till Gud i sin aspekt av Skapare; att följa med i flödet. - Länge betraktade jag tillvaron såsom byggd av tre principer; den förenande principen, den särskiljande principen och medvetandets princip. Detta kan också uttryckas som Yin och Yang, tillsammans med medvetandet om samspelet dem emellan.

Den särskiljande principen såg jag till förstone som en rörelse bort ifrån Gud och den förenande principen såg jag som ett slags "återfärd" till Gud, en färd tillbaks till något förlorat och ursprungligt. Plötsligt slog det mig en dag att det faktiskt förhöll sig tvärtom, att Guds väsen är UTSKÄNKANDET - att Guds väsen är den flödande kärleken, kreativiteten, tillblivandet och gestaltandet. Detta innebär då förstås att rörelsen mot strömmen i själva verket utgör den diaboliska riktningen.

Jag föreställde mig nu istället bilden såsom ett vattenflöde, där virvlarna utgjorde enskilda (mänskliga) medvetanden. Virvlarna rörde sig kring sina respektive centra av självmedvetande, samtidigt som de förstås inte ägde någon egen existens förutan den ström som drev dem alla framåt i tiden och rummet. - Det som spräcker liknelsen är att virvlarna äger självmedvetande. Några av dem tycks stå stilla i vattnet, eller till och med röra sig något uppströms, som om det fanns en motström nere i vattendjupet.

Virvlarna skapas av vattenflödet. De äger ingen existens utan detta flöde. Virvlarna är inte vattnets förutsättning, utan vattnet är virvlarnas förutsättning. Virveln har två rörelseriktningar. Den definieras dels av att den har en rörelse som går "motströms" eller åtminstone inte följer strömmens rörelseriktning, samt förstås dels av att den ändå är dömd att följa flödet för att till slut, förr eller senare, slutligen upplösas. Virvelns försök att trotsa strömmen, dess "självdefinierande" rörelse kring sitt eget centrum, liksom dess "längtan" uppströms är för mig en liknelse för begäret.

Jag är medveten om att liknelsen haltar, men det jag menar är att när man, som jag gör, känner ett begär efter allt möjligt - det må gälla sprit, kvinnor eller till och med Gud - så försöker man resa "uppströms". Man söker källan, man försöker omfatta flödet. Man vill bli del av flödet genom att göra flödet till en del av sig själv, genom att konsumera det, vilket förstås är lönlöst. Fasthållandet är meningslöst. "Panta rei" - "allt flyter" sannerligen!

Den enda vettiga rörelsen är den utskänkande rörelsen. Vi föds som "virvlar" och går igenom alla livsfaserna av självdefinition, men vi måste slutligen inse att våra identiteter i grund och botten är illusoriska. Fasthållandet av dessa identiteter, liksom av allt det som vi anser utgöra dem; var vi bor, vad vi tjänar, våra intressen, vår religion, vår nationalitet, vårt kön, vår ålder, våra livshistorier (=efterkonstruktioner) är ingenting annat än virvelrörelser i ett (evigt?) flöde.

Vi fruktar döden. Vi fruktar vår utplåning redan i livet, att bli utan allt det som vi tror konstituerar oss. Men vi glömmer bort att vår natur utgörs av flödet i sig, av den utskänkande och expansiva rörelsen. Att bejaka denna rörelseriktning blir en form av utplåning, samtidigt som det faktiskt är den enda "inneboende natur" eller "verkliga identitet" som existerar. Den "djupast liggande" identiteten är alltså Gud. - Samtidigt ligger det förstås en paradox i detta, eftersom flödet bara är Gud i sin aspekt av skapare, men vi kan inte vara tillsammans med Gud utan att bli ett med Guds rörelse, med Guds avsikt.

Låt mig göra detta alldeles klart: En människa är inte Gud, liksom Gud inte är en människa. Nirvana är inte Samsara. Virveln är inte vattnet. En människa är en form i skapelsen, given sina begränsningar av Gud - som själv saknar begränsningar. Det går alltså inte att definiera Gud, varken som "Något" eller som "Inget", varken som 1 eller 0 - inte ens som ∞, alltså oändlighet. Gud ryms inte i några begrepp överhuvudtaget, eftersom Gud är upphovet till alla begrepp. När jag pratar om ett expansivt "flöde" så är det endast en liknelse för skapelseaktens "riktning". Det är nämligen också så att Gud, i sin roll som skapare, bara är en ASPEKT av Gud som helhet.

Uttrycker skapelsen en vilja hos Gud? - Var och en som någon gång har gjort något kreativt, var och en som har skapat något med sina händer, byggt ett hus eller skrivit en bok, börjar som regel med en föreställning om det skapade. För att skapandeprocessen ska äga någon mening överhuvudtaget och vara givande så måste den vara just en process, alltså att det föreställda resultatet inte exakt motsvarar slutresultatet. Den perfekta låten har aldrig gjorts. Den perfekta boken har aldrig skrivits. Det perfekta huset har aldrig varken ritats eller byggts.

[Gud] ... skapar "oförberett"! Hur skulle annars den i sin skapelse immanente Skaparen skapa? Han är inte en skådespelare som säger orden som en stor diktare skrivit; han är själv diktaren som talar här. Han är inte den utövande musikern som återger en kompositörs verk; han är själv kompositören som fantiserar och spelar fritt. Vi ser de skapande prestationerna, som benådade människor är i stånd till, som speciella händelser i den världsomspännande skapelseprocessen, detta alltings spel med allt, ur vilket något alldeles nytt uppstår. Om påståendet att människan är Guds avbild har någon sanning i sig så är det med avseende på detta skapande.
Ur Det mänskliga förfallet (Der Abbau des Menschlichen) av Konrad Lorenz (Nobelpristagare i medicin/fysiologi år 1973)

Anledningen är uppenbar, så som jag ser det: Skapelsen är inte perfekt, av det skälet att den inte ska vara perfekt! Vore den perfekt så vore skapandet en onödig handling. Vi skulle då leva i ett fullständigt mekaniskt universum, ett statiskt universum. Hur kan då en allvetande och allsmäktig gud ha skapat något som existerar av sig själv under egna lagar? Hur kan det komma sig att vi har självmedvetande i stället för Gudsmedvetande? - Svaret är väl ganska självklart: Gud kan göra vad som helst; föda fram en människa, bygga en slumpgenerator, låta en skapelse emanera fram ur Sig själv. Ty sådant är lätt för Gud.

Gud, i rollen som Skaparen, är ett kreativitetens grundmodus. Fragmentariseringen - "atomiseringen" - av Helheten till ett universum (eller flera) innebär inte någon reduktion av Gud. Gud såsom Fader (Yang), Moder (Yin) och deras Son (alltså särskillnaden/det dikotomiserande medvetandet/form) är fortfarande EN. Gud såsom Skapare och Skapelse är fortfarande odelbar. Bäst kan det nog liknas vid tankar. I tankens värld kan man göra vad som helst och bli vad som helst.

Skapelseakten kan liknas vid ett kreativt "tänkande". I tankens värld kan man lägga till och dra ifrån, utan att det på något sätt varken lägger till eller drar ifrån någon "massa". Hjärnan blir varken större eller mindre av att föreställa sig vinst eller förlust. (Senare tiders forskning om hjärnans "neuroplasticitet" visar i och för sig att hjärnan, på sätt och vis, faktiskt påverkas fysiskt av sitt "tänkande" - men låt oss bortse ifrån detta här.)

En tanke är en realitet, precis lika mycket som ett materiellt objekt är det. Den kreativa tankeprocessen, vare sig man finner den hos en människa eller hos Gud själv, är naturligtvis en existerande realitet, vare sig den resulterar i reellt verk eller blott förblir en föreställning om det skapade. När man läser exempelvis Platon, om "idévärldens" motsatsförhållande till vår kända värld, så är den verklighet vi människor förnimmer bara skuggor av den verkliga världen, av verkligheten i dess helhet. Den materiella världen relaterar därför till den överordnade verkligheten på samma sätt som en skugga gör till det objekt som är skuggans förutsättning, som alltså "alstrar" skuggan så att säga.

Filmen Matrix, ifrån år 1999, torde vara alla platonikers favoritfilm, då dess bärande tanke är att den uppfattade verkligheten bara är en matris av föreställningar. I filmen är denna matris visserligen datorgenererad av onda rymdvarelser, för att hålla mänskligheten fången medan rymdvarelserna suger energi ur dem, men den bärande idén är densamma. Verkligheten som vi ser den är en illusion. Det bakomliggande mönster som verkligheten, alltså skapelsen, bygger på "föregår" alltså skapelseverket i sig. Skapelsen föreligger som plan, som idé, som en ritning, redan innan skapelsen realiseras. Frågan är ifall denna plan går att se eller förnimma.

Ifall jag skulle gissa så är alla de drömmar jag haft länkade till denna "matris" liksom också merparten av alla de "sammanträffanden" som kantat min väg genom livet; alla de mer eller mindre seriella framträdanden av vissa personer, föremål och händelser som inom sig burit på symbolik. Det som hos Jung kallas för det "kollektiva omedvetna" vilket jag jämställer med Platons idévärld, utgör alltså den "matris" enligt vilken den materiella verkligheten manifesterar sig.

Ifall det finns en plan för skapelsen, av olika bärande temata i det allomfattande partituret, så torde det vara svårt eller omöjligt att bevisa deras existens. Någonstans - jag minns inte var - läste jag om att några forskare hade studerat fluktuationer hos ett instabilt ämne. Jag vill minnas att det var en vätska av något slag, men jag minns inte vilket ämne den utgjordes av eller vilken sorts fluktuation som studerades. Hursomhelst så studerade man det instabila ämnets fluktuationer mellan två olika tillstånd, för att finna ut ifall det fanns något mönster i fluktuationerna, alltså om skeenden i tiden upprepade sig seriellt. Fluktuationerna tycktes inte uppvisa något sådant mönster, sålunda ansåg forskarna att slumpen därmed var bevisad som den styrande principen för skeendet - och i överförd bemärkelse för hela skapelsens alla skeenden.

Messerschmitt: Den fluktuation som beskrivs här är troligtivs oscillation, och experimentet ifråga torde vara en upprepning av den så kallade BZ-reaktionen/Belousov-Zhabotinsky-reaktionen.

Den gängse läran för dagen är att livet utvecklar sig genom slumpvisa mutationer hos levande organismer, där endast ett fåtal mutationer medför konkurrensfördelar för den aktuella arten. De allra flesta mutationer är antingen till skada, eller betydelselösa. De bäst anpassade individerna, med de mest ändamålsenliga egenskaperna, är de med den största chansen att överleva och föröka sig, sålunda handlar det ytterst om de bästa genuppsättningarnas kamp sinsemellan. Vilken egenskap som skänker konkurrensfördelar varierar. Det kan vara styrka, snabbhet, kamouflage, specialisering eller förmåga till variation. Det kan vara intellekt.

Man kan uppställa sannolikhetskalkyler över antalet mutationer hos olika arter. Man kan alltså ange ett värde som säger hur pass ofta dessa slumpvisa förändringar äger rum i en given population, statistiskt sett. Emellertid kan man inte uppställa någon sannolikhetskalkyl över hur pass många av dessa mutationer som ger/givit gynnsamt resultat för artens överlevnad och reproduktion. I efterhand kan man förstås, genom jämförelse av närbesläktade arters genuppsättning, konstatera vilken eller vilka gener som sammanhänger med en viss egenskap, alltså vad som skiljer den ena arten ifrån den andra. Däremot kommer man inte åt själva ögonblicket då den "meningsfulla" mutationen skedde.

I ett statistiskt material kan man inte urskilja en meningsfull händelse ifrån en meningslös. Man kan göra förutsägelser om framtida händelser, men inte ange några exakta förlopp, endast sannolikheter för olika skeenden och framtida utfall. "Always in motion is the future" som Yoda skulle ha sagt... Tveklöst så existerar slumpen. Vi är omgivna och omfattas av händelser som vi kan göra sannolikhetskalkyler över, annars funnes det inga försäkringsbolag!

Men ser vi till den enskilda händelsen så kan vi inte göra någon sannolikhetskalkyl över den. Varje händelse är unik i sig själv. Hur mycket den än kan liknas eller likställas med andra händelser så är den ändå i sin tid och på sin plats unik, liksom varje individ och varje liv är det. Vi kan härleda det unika ur det generella, vi kan se det generella i det unika. I fall vi inte kunde det så skulle, exempelvis, varken sociologi eller psykologi vara vetenskaper.

När vi betraktar människors liv retrospektivt, så kan vi konstatera vilka val som var till gagn för individen och vilka som inte var det, vad gäller personens liv och utveckling. Möjligen kan vi också teoretisera över huruvida en individs beteende varit till gagn för samhället och/eller individens närmaste omgivning. Vi kan se orsakssamband ifråga om arv och miljö; genetiskt överförda sjukdomar, kultur, kön, klasstilhörighet och ekonomiska förutsättningar etc. Vi kan uppställa en sannolikhetskalkyl över förväntade beteenden och livsval för en individ - men vi kommer inte åt individen i sig själv; inte den individuella upplevelsen, gestaltningen och livsberättelsen; inte den eller de enskilda händelser som en bestämd individs liv utgörs av i skapelsen.

Studerar vi mänsklighetens myter och texter, så finner vi arketypiska temata; vi finner otaliga paralleller hos olika religioner och i deras heliga skrifter. Vi finner en berättelse om människans historia som ofta är sig väsentligen lik i de flesta kulturer, en allmänmänsklig berättelse baserad på det mänskliga predikamentet; att vi lever på denna jord en kort tid och att vi därefter för alltid ska vara döda - eller?!

Det finns, ifall jag har rätt, tre saker vetenskapen aldrig kommer att kunna åstadkomma. Det första är att uppställa en vattentät teori om materien. Jag tror att man kommer att syssla med detta i evighet. Anledningen till att jag tror så är att vetenskapen till syvende og sidst måste uppställa någon form av DEFINITION över vad materien ytterst består av. Till och med en paradox innebär en form av definition. Logiskt sett innebär det att denna definition, liksom alla andra definitioner, konstitueras av just den skapelse som den/de försöker beskriva.

Ytterst skulle naturlagarna i så fall medge att det är möjligt för en biologisk varelse, underställd naturlagarna, att beskriva naturlagarna. Det skulle alltså ytterst vara naturlagarna som beskriver sig själva. Hur objektivt är det? Inom den moderna fysiken vet man att betraktaren faktiskt påverkar det betraktade, att man i stor utsträckning finner de resultat man söker, beroende på vad man vill mäta för egenskap hos en partikel, position eller hastighet. Genom att uppställa teorier över skapelsens lagar, som är underställda skapelsen lagar, kommer man aldrig att finna svaret.

Det andra som vetenskapen heller aldrig kommer att åstadkomma är en modell för exakta förutsägelser av framtida förlopp, det må gälla vädret, vulkanutbrott, eller en enskild människas liv. På vissa nivåer av verklighet så är antalet parametrar mycket stort. Förvisso kan man uppställa modeller som har rätt för det mesta, men ju mer komplexa system man beskriver, desto fler blir de möjliga utfallen. - Vetenskapen kan således varken beskriva vad verkligheten ytterst är, liksom att den inte heller kan beskriva vad verkligheten ytterst gör, eller hur den gör det - och kommer att göra det. Vetenskapen kan presentera approximationer och (goda) gissningar. That's it!

Den tredje saken som vetenskapen därför inte kan göra är att bevisa eller vederlägga Guds existens. Ifall det är som jag tror, att Gud är en realitet, så finns det ingen definition som kan inrymma Gud. Vi kommer inte att komma åt skapelseögonblicket, alltså "Big Bang". Vi kan inte bevisa vad det enskilda ögonblicket faktiskt utgörs av, vad som konstituerar "NU". Vi kan endast konstatera att detta "NU" hos människan är ett tillstånd i vårt medvetande med en ytterst liten utsträckning i tiden och rummet. Vi har faktiskt inte ens en definition av vad ett "medvetande" faktiskt är för något.

Min (högst ovetenskapliga) gissning är att det finns tre olika grundnivåer av händelser, åtminstone ifall skapelsen faktiskt är en skapelse - alltså att den är resultatet av en (momentan) kreativ avsikt. I grunden skulle det då finnas en matris - partituret - där vissa skeenden är fastställda och fullständigt ödesstyrda, liksom att vissa grundförutsättningar är det, såsom naturlagarna. Nästa nivå skulle då vara slumpen, det vill säga utgöra en materiens frihet att forma sig slumpmässigt, så länge den gör detta i enlighet med "matrisen" - alltså med naturlagarna, samt med den överordnade kreativa planen.

Detta är omöjligt att bevisa. Det närmaste man kommer till att kunna "bevisa" en idévärld eller en matris för skapelsen är genom att föreställa sig den optimala formen för ett föremål i en viss given situation. Att en haj, som är en fisk, har en form som är ytterst lik den hos en delfin, som är ett däggdjur, kan man förklara med att det är den form som passar sig bäst för det liv som dessa båda arter lever i vattnet. Man kan således förklara det genom att evolutionen gynnat de individer som haft denna form, samt de föregående övergångsformerna. Evolutionen erbjuder alltså en fullt tillräcklig förklaring till att både hajen och delfinen väsentligen har samma fiskliknande form.

Samtidigt kan man säga att "fiskformen" ligger inherent i skapelsen, att evolutionen helt enkelt gynnar den bäst anpassade formen. Det finns emellertid vissa evolutionära "språng" som naturvetenskapen haft svårt att förklara. Ibland tycks vissa djurarters beteenden eller egenskaper ha förändrats snabbare och mer radikalt än vad som borde ha varit fallet ifall det bara hade varit slumpvisa mutationer och "survival of the fittest" som hade åstadkommit dem.

Det är min tro att dessa "evolutionära språng" kan tillskrivas ödesbundenheten - eller Guds plan, om man så vill. Oavsett, dock, ifall ett skeende i naturen är planmässigt eller slumpmässigt, så finns det en sak som är synnerligen underordnad i naturen, som knappt existerar, och det är den fria viljan. Den fria viljan kräver ett utvecklat medvetande, ett medvetande om det egna jaget och om vad som konstituerar den omgivande miljön. Den fria viljan kräver alltså ett visst mått av frihet i förhållande till skapelsens regelverk.

Medvetenheten innebär emellertid ingen total frihet ifrån skapelsens ramverk, alltså ifrån planen/matrisen/partituret/idévärlden, och inte heller ifrån de slumphändelser som kan kullkasta alla de planer som den fria viljan själv genererar. Människans uppdykande i skapelsen är att betrakta som den fria viljans uppdykande i skapelsen. - Ifall man nu, vilket jag gör, förmodar att den fria viljans uppdykande i skapelsen är en del av samma plan/matris/partitur/idévärld som den arketypiska fiskformen är, så är det naturligtvis sant att människan är skapad av Gud före all tid. Lika sant är det samtidigt att människan är ett resultat av evolutionen, liksom hajen och delfinen är det. Människans form skulle alltså ligga inherent i skapelsen redan ifrån början, i väntan på att ta kött!

Med "människans form" menar jag förstås inte att arten Homo sapiens skulle vara skapelsens krona och slutmål. Det hade inte spelat någon som helst roll ifall människan hade utvecklats ur dinosaurierna, alltså ifall den stora massdöden för c:a 65 miljoner år sedan aldrig hade ägt rum. Inte heller skulle det ha spelat någon roll ifall någon av de andra människoarterna, exempelvis Neandertalmänniskan, hade blivit den varelse som gått segrande ur den evolutionära processen. Människan hade ändå varit Guds avbild, helt enkelt för att det specifikt mänskliga med människan inte är en fråga om biologisk klassifikation, utan om självmedvetande och självbetraktelse, liksom om Gudsmedvetandet; människan blev människa i det ögonblick då hon bad sin första bön.

Vill man därför hävda att människan härstammar ifrån aporna så kan man göra det och ha rätt. Vill man å andra sidan hävda att människan skapades av Gud i ett enda ögonblick så kan man göra också detta - och ha alldeles rätt! Ifall universum skulle vara enbart styrt av slumpen så stämmer naturligtvis inte det andra påståendet. Men även om så skulle vara fallet så kan ingen förneka att det intelligenta livet har dykt upp i universum just därför att dess naturlagar medger det. Likaså är varje uppfinning som människan gör, liksom varje annan företeelse som universum kan frambringa, möjlig därför att naturlagarna gör den möjlig. Frågan är alltså vad naturlagarna ytterst konstitueras av. Mitt svar är Gud.

Det betyder INTE att Gud och skapelsen är identiska! Det är lite som med kommunicerande kärl, där du kan kalla det ena kärlet för Skaparen och det andra för skapelsen. Däremot så kan du faktiskt inte kalla alltihop för Gud. Det finns en dikotomi i att helheten är uppdelad i Samsara och Nirvana, i tid och tidlöshet, i begrepp och begreppslöshet. Denna tudelning är en skapelseakt i sig själv, eller rättare sagt en differentiering. Gud skapar en Skapare. Skaparen kan ses som alla (kända och okända) naturlagars upprätthållande kraft, möjligen uppkommen vid "Big Bang". Skaparen är alltså Guds "tidsbundna" aspekt, Samsara om man så vill, samtidigt som Gud ändå alltid förblir Nirvana, det oskapade och tidlösa.

10. Det odifferentierade
För gnostikerna var detta en viktig tudelning. De såg skaparguden som ett lägre väsen och skapelsen som ett misstag, vilket förstås är lätt att göra när man ser alla bristfälligheter och allt lidande i världen. Vissa av gnostikerna drog slutsatsen att det paradis som Eva och Adam levat i var en skapelse av denna lägre gudom. Det var som om skaparguden hade gjort sig några leksaker för sin egen förnöjelse och satt dessa i en statisk värld av evig lycka.

I just dessa gnostikers ögon så var ormen, som instruerade Eva att äta av kunskapens frukt, inte alls en förklädnad för satan, utan istället en representant för Gud - alltså den högsta Guden! Det kan förstås låta lite snurrigt, särskilt med tanke på att det som Adam och Eva faktiskt förlorar är känslan för tillvarons enhet. De förlorar sin oskuld och i dess ställe träder särskillnaden in, alltså "begreppsligheten" istället för det odifferentierade varandet. Symboliskt sett så handlar berättelsen därför, i mina ögon, om separationen ifrån barndomen, om det oundvikliga i att vi alla måste lämna vår oskuld och vår barndom bakom oss; om att vi alla går ut i det hårda vuxenlivet, där vi i våra anletens svett skola äta vårt bröd.

Vi går samtidigt ifrån det odefinierade, ifrån den omedelbara närheten till Gud, ut i en differentierad värld av begrepp. Men det som gnostikerna sökte, framför allt, var gnosis; vetskapen, upplysningen - och ingen kan ju förneka att det som ormen ger till Eva och indirekt till Adam är just en form av upplysning. Ormen är som sagt en symbol för mycket, inte enbart för onda saker. I Bibeln finner man exempelvis följande texter:

Då sade HERREN till Mose: "Gör dig en orm och sätt upp den på en stång; sedan må var och en som har blivit ormstungen se på den, så skall han bliva vid liv."

Då gjorde Mose en orm av koppar och satte upp den på en stång; när sedan någon hade blivit stungen av en orm, såg han upp på kopparormen och blev så vid liv.
Ur Bibeln, fjärde Moseboken, kapitel 21, vers 8 och 9

Och såsom Moses upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bliva upphöjd, för att var och en som tror skall i honom hava ett evigt liv.
Ur Bibeln, Johannesevangeliet, kapitel 3, vers 14 och 15

Ormen är alltså inte enbart en symbol för ondskan utan också för läkekonst, för återfödelse eller förnyelse, för helheten, för visdomen, samt slutligen en symbol för Kristus! Ormens gift kan bli till medicin, givet rätt dosering. Jag tolkar den dubbla symboliken på följande vis: Våra BEHOV av mat, närhet, sex och vad det nu må vara, är naturliga. Men när det uppstår en brist hos människan, i det som hon BEHÖVER för att bli en hel och frisk människa, så kan det i stället uppstå BEGÄR, som leder till en kompensatorisk överdosering. Detta är giftet. Det är i detta som ormen blir till satan.

Det behöver inte vara just bristen på något som leder till överdosering, det kan lika gärna vara ett överflöd som gör det, alltså att det inte finns någon begränsning i tillgången. Det måste således finnas vissa gränser för människan. Naturen sätter de flesta av dessa gränser, de övriga får vi sätta för oss själva, åtminstone när vi blivit fullvuxna. För barnen får föräldrarna sätta dessa gränser - och i fall de inte klarar det så bör åtminstone skolan kunna göra det.

Ytterst handlar begär om att träda över gränserna för vad som är försvarbart både moraliskt och vad gäller hälsan. Det är nämligen inte bara den egna hälsan som olika slags missbruk utgör ett hot emot, utan det är lika ofta mot omgivningen och mot samhället i stort; sexuella övergrepp, stöld för finansiering av missbruk, samt att utöva våld för att få bekräftelse och erkännelse är samtliga beteenden som inte kan förklaras av BEHOV utan snarare av BEGÄR. Begär är helt enkelt kompensatoriska (otillfredsställda) behov.

Religiösa företrädare, för samtliga religioner, har haft svårt för att se detta klart. Påbuden i de religiösa skrifterna har nästan undantagslöst tolkats bokstavligen, i synnerhet när det gäller nakenhet och sexualitet, det må gälla Bibeln eller Koranen. I mina ögon är fastan, den kristna liksom den muslimska, en övning i att bemästra de egna begären - oavsett vad fastan i övrigt står för. Detsamma gäller förstås påbuden om att i synnerhet kvinnor ska skyla sig. Problemet är ju faktiskt inte kvinnornas kroppar utan männens begär!

För den man som (i motsats till mig) VALT att förbli sin flickvän eller hustru trogen så spelar det naturligtvis ingen roll ifall han befinner sig på ett nudistbad, eller ibland kvinnor iförda Burka. Ansvaret är alltså hans, inte kvinnans, hur utmanande kvinnan än är eller inte är, åtminstone när det gäller hans egna handlingar, hans egna VAL! Att lägga skulden på kvinnan allenast är detsamma som att säga att män inte skulle vara ansvariga för sina egna handlingar bara för att de har fått se lite hud. Det blir absurt.

De budskap som Gud låtit framträda under historiens gång, olika för skilda tider och kulturer, har alla det gemensamt att de är just historiska, att de framträder i en bestämd tid, på en bestämd plats. De framträder alltså i ett kausalt "rum" - komna ifrån Gud, som alltså i någon mening kan beskrivas som "akausal". De heliga budskapen är alltså utplacerade i tiden, emedan budskapens ursprung inte är det. Det betyder att varje budskap med självklarhet måste anpassas till den tid, den plats och den kultur som det framträder i.

För att budskapen ska bli begripliga för senare generationer, för helt andra kulturer och tider, så måste de tolkas. Frågan är då vem eller vilka som ska tolka dem. I så gott som samtliga religioner finns det någon form av prästerskap eller teologer som påtagit sig uppgiften - som tagit sig rätten - att göra dessa tolkningar. Jag kan på sätt och vis förstå det. Att läsa exempelvis Bibeln kan vara både en svår och förvirrande uppgift utan vägledning.

Men det gäller samma sak här som med allting annat: Ytterst så står människan, den enskilda människan, med det fulla ansvaret för sina handlingar och för sina val. Även i förhållande till de heliga skrifterna så måste vi göra individuella val. Ifall vi tanklöst gör vad prästerskapet säger åt oss att göra, så är vi inte något annat än får som låter oss vallas, än hit, än dit. Samma sak gäller vår läsning av de heliga skrifterna. En bokstavstrogen troende är inget annat än en automat, en robot som agerar på kommandon, ett dataprogram.

Händer det inget i hjärtat och huvudet hos den som ber eller mediterar, så händer det helt enkelt inget alls. Det finns inget som gör mig så beklämd som när jag ser bilder ifrån exempelvis Koranskolor i Pakistan, där mycket små barn rabblar Koranverser på ett språk som de antingen inte alls förstår, eller förstår väldigt lite av. På vilket sätt skulle detta glädja Gud? Vad gott gör det att Gudsorden ges till dem som inte är i stånd att förstå dem, som inte kan meditera över dem eller kan förändras i sitt innersta av dem?

Det är som när jag gick i den religiösa lekskolan. Gud var för mig en fantasivarelse som inte skilde sig särskilt mycket ifrån "Grojen" som levde i kakelugnen hemma hos Mormor, eller ifrån min låtsaskamrat, den talande pudeln Pedro - tillika överste i det lika fiktiva Pudelarien. Gud var en farbror i himlen, med skägg, som var pappa till en annan kille med skägg, Jesus. Det var ungefär vad jag begrep av lekskolans religionsundervisning - förutom att det på något okänt vis också var ett gudomligt påbud att sy kulörta mönster i nåldynor!

Gud måste väljas. Gud måste väljas i fullt förstånd och i fullt medvetande. Detta kan inte barn göra. Tveklöst är det så att barnen hör Gud till, att de som är "fattiga i anden" hör himmelriket till. Barnen har till en början inget differentierande medvetande, detta kommer gradvis. Sålunda är de, paradoxalt nog, närmare Gud som barn än som vuxna. Men det är endast den människa som har gjort resan genom livet i fullt medvetande som kan sägas aktivt VÄLJA Gud, som kan välja ett liv i Guds tjänst och till Guds ära. Barn kan bara indoktrineras och tvingas, men det beteende de i så fall uppvisar har inget med tro att göra.

Genom historiens lopp har människorna haft herrar, både världsliga och andliga ledare, som talat om för dem vad de ska göra och vad de ska tro på. Detta har förvandlat också många vuxna till indoktrinerade barn. Ju starkare maktutövningen har varit, desto mer infantiliserade har människorna blivit. De har blivit slavar som lyder piskan, som lyder makten - även de andliga ledarnas makt. De har inte böjt sina huvuden inför Gud av fri vilja, utan för att det har krävts av dem. De har också blivit varandras förtryckare, som spanat efter tecken på otro hos varandra snarare än att se inåt.

Detta är en slavs mentalitet. Detta är en fånges mentalitet. Detta är en ofri människas mentalitet. En ofri människa kan inte välja Gud, för hon äger inte kontrollen över sitt liv. Möjligen kan hon fly till Gud, be Gud om hjälp. Men hur ska Gud kunna hjälpa den som tjänar andra gudar, andra herrar och - inte minst - andras förväntningar på hur en "riktig" Gudstro ska se ut? Till och med bönens (eller meditationens) form dikteras i så fall av omgivningens tryck, liksom också av de kollektiva föreställningarna om hur denna "riktiga" tro ska praktiseras. Till och med ropet på hjälp blir alltså stiliserat! "De profundis clamavit ad te, Domine!"

Religionen är sålunda kollektiv (och kulturellt betingad) medan TRON är individuell. Gudsmötet är individuellt. Upplysningen är individuell. Alltså måste människan vara fri, fullkomligt fri, att VÄLJA sin egen tro. Dessutom så måste hon vara kapabel att göra detta val. Man kan inte valla en fårskock ända upp i himlen. Präster och Imamer tycks ibland tro det. De tycks tro att deras uppgift är att, med stöd av Guds ord, rita upp en karta i vilken vägen till Gud är lika tydligt markerad som i en bilatlas.

På fullaste allvar tror de sig känna Gud och Guds avsikter. Jag kan inte föreställa mig en större hybris, ett större övermod, en större brist på ödmjukhet, än att tro sig fullständigt ha förstått Guds budskap till människan, i alla tider och på alla platser. Hur kan en människa kalla sig själv för "rättrogen"?! Det finns INGEN människa som fullt ut känner Gud! Prästens uppgift, liksom Imamens, liksom alla andra andliga ledares, är ingen annan än att i yttersta ödmjukhet stödja andra enskilda människor på deras väg i livet, i deras sökande och i deras utveckling som människor.

Det pratas ganska mycket om "fundamentalism" nuförtiden, alltså år 2009. Med detta avses oftast en ambition att så bokstavstroget som möjligt efterleva vad som står i en viss helig skrift, exempelvis Bibeln eller Koranen; att leva efter Gudsordet. Men häri finns ett litet problem. Man kan inte vara "fundamentalist" genom att följa varken Bibeln eller Koranen. Fundamentet kan inte sökas i någon religiös urkund. Fundamentet är inte Bibeln. Fundamentet är inte Koranen. - Fundamentet är Gud! Gudsordet är en utlagd "väg" till Gud, men Ordet är inte Gud själv! Ordet är Guds skapelse, även om ordet i sig själv skulle vara just "Gud". Guds definition av sig själv är inte samma sak som Gud i sig själv. Detta mysterium måste vi förhålla oss till med ödmjukhet. Tvärsäker kan bara den vara som känner Gud - och eftersom ingen människa fullt ut kan känna Gud, så kan förstås ingen människa vara tvärsäker!

Prästers, imamers och andra andliga (väg-)ledares främsta uppgift är alltså att tjäna Gud och medmänniskorna. Deras ämbeten är inte till för deras egen ära, utan för Guds. Inför Gud är vi alla lika. Det enda de kan göra är att i görligaste mån vara Guds allra ödmjukaste tjänare. - Visst kan de hota och skrämma människor med helvetet, men på vilket sätt gläder det Gud ifall människor söker sig till kyrkan, moskén, synagogan eller templet enbart av rädsla, av fruktan för helvetet? Det måste ske en inre överlåtelse hos den enskilda människan, att människan av hela sin själ och hela sitt hjärta överlämnar sig. Detta gör man inte ifall man är rädd. Ordet "Gudsfruktan" bär för mig mer betydelsen av respekt än av rädsla.

Rädslan har alltid varit maktens främsta bundsförvant, såväl hos den religiösa som hos den världsliga makten. Rädslan har föst in människor i krig mot deras vilja, den har föst in dem i kyrkor, moskéer, synagogor och tempel av allehanda slag. Vuxna människor har reducerats till maktens lydiga redskap, ifråntagna sin valfrihet - liksom att rädslan förstås också lett till att barnen har fostrats in i samma anda. De har fostrats till att bli slavar redan ifrån början.

Varför utövar gangsterfilmer och berättelser om förslagna skojare, om "tricksters" eller om "ädla" banditer som till exempel Robin Hood, en sådan dragningskraft? Jo, för att detta är vad slaven drömmer om, att kunna "besnatta kapitalet" och att kunna lura till sig lite av överflödet. Detta är bidragsfuskarens mentalitet. Detta är skattefifflarens mentalitet. Detta är mentaliteten hos ofria människor vars enda lilla nöje i livet är att vinna pyttesmå fördelar, att få lite större bil än grannen, att tjäna lite mer - att vara förmer. Att verkligen blåsa någon, eller att blåsa "systemet" blir den stora triumfen i livet för en slavmänniska.

Slavmänniskorna skapar och upprätthåller helvetet på jorden. De stjäl av varandra och profiterar på varandra och är alltid ute efter en "god affär" eller "ett klipp". Man kan faktiskt säga att slavmänniskan är den yttersta förutsättningen för marknadsekonomin, både den legala och den illegala. En slavmänniska söker inte Gud, möjligen fruktar hon Gud, på samma sätt som hon fruktar skattemyndigheterna, polisen, chefen, bossen, sin maka eller make, eller vem det nu må vara. En slavmänniska kan förvisso villigt underkasta sig Gud, men hon underkastar sig å andra sidan vad som helst med makt. Det vi måste fråga oss är om det behagar Gud att dyrkas av viljelösa marionetter.

Finns det någon som på fullaste allvar, i djupet av sitt hjärta, tror att Gud vill se människor fösas in i kyrkan/moskén/synagogan/templet med våld, i fruktan för sina liv? Hur kan någon människa ge sig rätten att döma sina medmänniskor - att till och med döda dem - i Guds namn?! Hur kan någon leva i en sådan villfarelse att han eller hon tror sig själv om att veta Guds avsikter - och tror sig själv given rätten att döma och döda andra i Guds namn?!? Det är min fulla tro och fasta förvissning, att de som dödat i Guds namn står inför en stor överraskning, alldeles oavsett vilken religion de bekänner sig till. Min Gud är kärlekens Gud, utgivandets Gud, födelsens Gud.

"Du skall icke dräpa"
Ur Bibeln, andra Moseboken, kapitel 20, vers 13; Guds tio bud till Mose

[...] om någon dödar en människa, som inte själv har dödat någon eller försökt störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv, skall det anses som om han hade dödat hela människosläktet. Och om någon räddar ett människoliv, skall det anses som om han hade räddat hela människosläktet. Trots att Våra sändebud har kommit till dem med klara vittnesbörd, fortsätter många bland dem att begå ohämmat övervåld på jorden.

[...] om någon dödar ett liv, utan att det föreligger någon blodskuld eller ofärd på jorden, skall [det] vara, som om han hade dödat människor i allmänhet, och om någon frälser en ett liv, skall det vara, som om han hade frälst människors liv i allmänhet. [fortsätter som vers 36 hos Zetterstéen:] Våra apostlar hava ju kommit till dem med de klara vittnesbörden; efter detta hava många av dem sannerligen varit lättsinniga på jorden.
Vers 32/35&36* ur Koranens 5:e sura

Tag inte en annans liv - Gud har förklarat det heligt - annat än i rättfärdigt syfte. Om någon dödas med orätt ger Vi den som för hans talan bemyndigande [att kräva rättvis vedergällning] men denne skall inte gå för långt vad vedergällningen beträffar. [Den döde] har redan fått Guds hjälp.

Döden icke utan sak det liv, som Gud förklarat okränkbart! Om någon orättmätigt varder dräpt, så giva vi hans blodsfrände bemyndigande. Denne må dock ej gå för långt i sin blodshämnd; han får förvisso hjälp.
Vers 33/35* ur Koranens 17:e sura
*Det första versnumret hänvisar till Mohammed Knut Bernströms översättning "Koranens Budskap" ifrån 1998 och det andra till den Koranöversättning, med delvis avvikande versindelning, som gjordes av Karl Vilhelm Zetterstéen 1917. Bernströms översättning är modernare, medan Zetterstéens sägs vara mer språkligt korrekt, om än i en ålderdomlig språkdräkt. I de fall där jag citerar Koranen så använder jag därför oftast båda.

KOMMENTAR:Koranen medger tydligt blodshämnd, i övrigt skiljer sig översättningarna sig en hel del. - Emellertid så erkänner Koranen de föregående profeterna, liksom Torah - alltså de fem Moseböckerna, i vilket förbudet att dräpa ingår. Oavsett den teologiska tolkningen så torde det råda ett uttryckligt förbud mot att döda någon annan än den som dödat någon inom ens egen familj eller som begått mycket grova förseelser mot mänskligheten. Att exempelvis spränga bussar eller att flyga in flygplan i skyskrapor fyllda av oskyldiga människor torde i samtliga fall vara att "gå för långt". Livets helighet är tveklöst den överordnade principen. Dödandet må emellanåt vara människors verk, men livet är alltid Guds verk - och som sådant heligt.

Det är min förvissning att en människas helvete, liksom hennes himmel, utgörs av ett möte med de egna handlingarna och deras konsekvenser; att domen sker i formen av en total transparens, en upplösning av tid och rum, där den enskilda människan får uppleva hur de egna handlingarna påverkat alla andra människor. En mördare kommer att känna sitt offers lidande, de anhörigas lidande och hela världens lidande - i ett evigt medvetande utan ände. Handlingarnas konsekvens blir ett evigt minne utan glömska.

Och vilket värre helvete skulle det kunna finnas än att i all evighet höra gråten och skriken ifrån sina offer, de anhörigas gråt, och att i evighet uppleva just exakt den smärta som man själv åsamkat andra. Jag tror att döden är en "alltighet" lika mycket som en intighet; att den är det stilla orörliga centrum, utan utsträckning i tiden och rummet, ifrån vilket allt kommit och till vilket allt ytterst återvänder. Ytterst tror jag att vi alla kommer att vila i och hos Gud, medan minnet av ALLT kommer att finnas kvar; partituret kommer att finnas kvar i tidlös evighet, givet hur var och en av oss spelade sin stämma då verket framfördes. Så kommer vi också att minnas våra liv i evighet, samtidigt som det inte är vi själva som minns dem, utan Gud.

Som den kristne mystikern Hjalmar Ekström upplevde det i sin vision: "... Och jag kastades ut i ett intet, ett rungande tomt intet. Himmelen var tom, jorden var tom och helvetet också..." Jag tror att det är så det blir. Jag tror att det rör sig om en fullkomlig utsläckelse, likväl som ett fullkomligt uppgående, likväl som ett evigt minne. Jag tror inte att det finns mänskliga begrepp för vad det är. Ifall det funnes sådana begrepp så skulle vi kunna beskriva Gud - och det kan vi inte. Det enda vi kan göra är att gestalta oss själva, liksom Gud har gestaltat sig själv i sin skapelse. Vi måste söka Gud inom oss och utom oss; bidra, utge, älska, skapa och tillföra allt vi kan till varandra och till den skapelse som vi är satta att förvalta och utveckla. Vi måste bruka våra förmågor så gott det går, vi måste utveckla oss själva, vi måste växa både inåt och utåt. - Varför skulle vi annars vara här?

I vissa religioner förekommer en tro på reinkarnation, vilken förkastas av andra religioner. För mig är frågan om reinkarnation en icke-fråga. Den enskilda människans existens i tiden och rummet är en realitet. Den enskilda människan finns bara en enda gång och sedan aldrig mer. Likafullt tror jag att denna människa också är född före all tid. Det finns alltså - som jag ser det - en relation mellan å ena sidan det ändliga jordelivet och å andra sidan oändligheten.

I de gamla egyptiernas föreställningsvärld fanns Ba, den jordiska individuella själen, som efter döden förenades med Ka, som var Bas odödliga ekvivalent i evigheten; född samtidigt, men i motsats till Ba evig. - Även tibetanska buddister lär hålla med om att det som "återföds" inte är identiskt med dess tidigare form. När höga andliga ledare, som Dalai Lama "reinkarneras" så som de ofta gör inom tibetansk buddism, så handlar det fortfarande om ett barn som måste växa upp och göra sina lärdomar i livet. Det handlar alltså fortfarande om en individs egen resa genom livet.

Även ifall det skulle gå flera "Ba" på en "Ka" - för att använde en möjlig liknelse - så betyder det inte att det enskilda livet på något sätt skulle vara relativt. Det enda som det möjligen betyder är att samma matris kan användas för att skapa ett flertal figurer, ungefär som att gjuta tennsoldater, men med den skillnaden att var och en av "tennsoldaterna" otvivelaktigt är en enskild individ. Även om man "smälter ner" en individ och gjuter en ny av samma klump metall, så är den nya "tennsoldaten" en alldeles egen skapelse, en ny existens. Klonar du en människa, en genetiskt identisk kopia, så har den ändå sitt eget individuella liv att leva.

För övrigt, då Gud är bortom tid och rum - och då vi alla ytterst relaterar till oändligheten - så blir talet om reinkarnation bara ett tal om form. Ifall man väljer att betrakta skapelsen som något av ett kretslopp, med en "återvinning" av vissa element, så kan man exempelvis titta på sin ölflaska och hävda att den innehåller "själen" ifrån en eller annan av glasinsamlingens återvunna flaskor. Det blir förstås löjligt. Men ibland blir talet om det enda livet lika löjligt.

När olika religioners företrädare talar om Gud, själen, himmelriket och skapelsen så gör de det ibland på ett mycket objektifierande sätt. De talar som om himmelriket skulle vara en fysisk plats. De talar som om Gud skulle vara ett avgränsat objekt, i relation till ett annat avgränsat objekt, alltså skapelsen. På samma sätt talar de om relationen mellan människan, själen och Gud. Själen beskrivs som en egen entitet inom entiteten människan, som far UPP till en tredje entitet, Gud - ifall man varit snäll vill säga. Annars far den NED till en fjärde entitet, helvetet, som styrs av en femte entitet, alltså satan/iblis. - Ingen "entitet" kan existera utan Guds aktiva medgivande. De äger ingen självständig existens "utanför" Gud. Därför är frågan om reinkarnationen en icke-fråga.

Vi vet att våra kroppar förtärs efter döden och att de på det ena eller andra sättet återgår till naturen. Däremot vet vi inte vad som skiljer våra själar ifrån Gud. Vi vet kort sagt inte vad själen är, eller vad medvetandet ytterst är. Alltså vet vi inte heller hur en eventuell "återvinning" fungerar eller vad det är som "återanvänds". Emellertid får vi förmoda att eftersom Gud är utan alla gränser så är detta "kretslopp" slutligen lika mycket en illusion som allting annat. Gud är den enda verkligheten. Även ifall element av (mänskligt) medvetande far vidare ifrån en existens till en annan så är de på samma gång likartade existenser i Guds allomfattande "medvetande" - samtidigt som de UPPLEVELSEMÄSSIGT är helt och hållet individuella liv.

11. En människas uppdrag
Vi måste leva och låta leva. Vi måste finna oss själva i den ström av kärlek som utgår ifrån Gud, i vårt expanderande kosmos. Vi måste låta oss föras med den, inte kämpa emot den. - När min kära livskamrat M var nere i byn i Grekland, för något år sedan, så hade hon ett samtal med en nunna om Gud. Nunnans svar till M har etsat sig fast i mitt minne: "Sök inte, bara tro". - Det är i detta som jag har felat. Det är i detta som jag kommit längre bort ifrån Gud. Jag har sökt mig själv, jag har sökt en kvinna och jag har sökt Gud. Nu har det blivit dags för mig att kasta allt detta sökande åt sidan. Det kommer att bli en lång väg tillbaks till Gud. Det kommer att ta lång tid för mig att släppa alla mina föreställningar.

Kanske har min resa varit en nödvändig resa. Kanske har min självgestaltning, så som den ter sig på den här hemsidan/i den här boken, varit nödvändig. Kanske är det denna process som har varit min pilgrimsfärd. Jag vet inte. Jag kan inte veta om dessa gärningar tjänar Gud, jag kan bara hoppas på det. Det finns väldigt mycket egenkärlek och stolthet över mig själv i denna process som kan lägga hinder i vägen. Jag blir tvungen att helt enkelt vänta och se, eller kanske aldrig se. Det är bara Guds nåd som avgör det. "Ty många äro kallade, få utvalda" (Matteus; 22, 14).

Det är omöjligt att veta vilka människor Gud har valt för olika uppdrag, likväl som det är omöjligt att veta vad de bakomliggande anledningarna är. Det är till och med omöjligt att alls veta om det finns några uppdrag överhuvudtaget - och vem som i så fall är uppdragsgivaren. Det är egentligen bara genom att se verkan av den enskilda orsaken som man kan göra sig en föreställning om och ifall en människas agerande varit av godo eller ej; det är först då som man kan fastställa uppdragets natur och eventuella gudomlighet.

Helgon blir inte helgon i sin livstid och profeter blir sällan profeter i sin hemstad. De erkänns inte som helgon och/eller profeter förrän efteråt, när man har kunnat se vilken frukt deras handlingar burit. Gemensamt för dem alla är att deras handlingar har lett andra människor till Gud. Detta gäller samtliga profeter i alla religioner överallt. Det finns förstås de som hävdar att exempelvis Buddister inte tror på Gud, men det handlar i mina ögon mer om semantik, än om någon väsensskillnad mellan den "ateistiska" Buddismen och exempelvis kristendomen.

Nirvana är i mina ögon inget annat än den högsta aspekten av Gud, alltså det totalt definitionslösa "centrum" ifrån vilket skapelsen emanerat (och alltjämt emanerar?) under Guds skapelseakt/skapelseögonblick, medan Samsara utgör skapelsen som sådan, eller rättare sagt utflödet som sådant. - Om Hinduer brukar det sägas att de är polyteister, men i roten av deras tro handlar religionen om en förening av Atman med Brahman, vilket betyder den enskilda själens uppgående i gudavärldens högsta aspekt, vilket i mina ögon inte alls skiljer sig ifrån Buddhismens "intighet". Det är, i mina ögon, också mest en semantisk fråga.

Det finns ett element inom samtliga större världsreligioner, liksom i många andra, av mystik. Det finns en sak som (i de allra flesta fall) kan sägas om mystikerna. Deras tro är innerlig och deras handlingar är goda. Dessutom ägnar de sig väsentligen åt sin egen kontemplation, bön och meditation, mer än åt andras. Man hör sällan mystiker skrika på heligt krig och på korståg. Faktum är att man mycket sällan hör dem överhuvudtaget. Man blir oftast tvungen att själv söka upp dem eller information om dem.

Det finns - och har sannerligen funnits - liksom det också fortsatt kommer att finnas, människor i vår värld med särskilda uppdrag. Några blir mystiker, några blir helgon, några blir kanske något annat, något som vi inte med säkerhet kan säga vad det är. Jag tror att muslimerna har rätt. Jag tror inte att Jesus var "Guds son" på det sätt som de kristna i gemen tror. Däremot tror jag att Jesus var AV Gud, under speciella omständigheter, given ett speciellt uppdrag - uppdraget som Kristus. Vad Jesus egentligen var kan vi inte veta. Vi kan kanske inte förstå hans natur. Vi kan konstatera att han var människan Jesus av kött och blod, men hans roll som Kristus tillhör en annan sfär.

Jag tror att det förhåller sig på ett liknande sätt med profeter, alltså med de som givits uppdraget att förmedla Guds ord till människorna. I Koranens trettiotredje sura, fyrtionde versen, så beskrivs Mohammed som "profeternas insegel" eller "profetlängdens sigill" beroende på vilken översättning man läser. Detta skulle alltså innebära att Mohammed är den sista personen, under historiens lopp, som innehar just detta specifika ämbete och har denna funktion, alltså som Guds profet. Jag tror faktiskt att också detta är sant. Jag har svårt att se vad ytterligare en profet skulle kunna tillägga. Mänskligheten har nu alla religioner den behöver. Varför skulle vi behöva en ny?

Det är som sagt min tro att våra liv existerar på minst tre olika nivåer som regleras av ödet i första hand - alltså i enlighet med Guds "originalplan" för skapelsen, i andra hand av slumpen och i tredje hand av den fria viljan. Slumpen är således inte helt och hållet slumpmässig, vilket alltså innebär att utfallet av vissa sannolikheter inte är beräkningsbara. I efterhand kan man förvisso hävda att utfallet skett i enlighet med naturens lagar, men det går inte att bevisa att den enskilda händelsen skett av en slump eller i enlighet med en gudomlig avsikt. - Historien går inte att simulera i ett laboratorium!

När det gäller "evolutionära språng" så förekommer dessa också på uppfinningarnas område. Det är en händelse som ser ut som en tanke att Nikola Tesla och Guglielmo Marconi (med flera) uppfann radion ungefär samtidigt. Sådana "sammanträffanden" är inte alls ovanliga inom vetenskapen, alltså att två eller flera, av varandra oberoende forskare kommer fram till ungefärligen samma slutsatser, ungefär samtidigt. - Kanske borde man fundera över ordet "uppfinna". Egentligen skulle det kanske räcka med att säga att man finner något, för det är det jag tror att man ytterst gör.

Man finner något som redan ligger inherent i skapelsen. Det finns där och har alltid funnits där, sedan skapelsens första ögonblick - och hos Gud "före" all tid. Vi hittar det bara, det vill säga när Gud vill att vi ska hitta det, alltså i enlighet med den "grundplan" som Gud har för den gestaltning, för det konstverk, som vi kallar skapelsen. Skapelsens (alltjämt pågående och möjligen oändliga) tillblivelse är Gud som gestaltar Gud. Vi, liksom allt annat skapat, är bara givna den möjlighet till improvisation som partituret medger.

Visst, vi kan förstås välja att spela falskt, att sabotera, men det ändrar inte verkets grundkaraktär - det gör oss bara löjliga. Visst kommer några av oss att spela fel också av misstag, eftersom (den oss givna) slumpen medger misstag. Andra kommer av misstag (eller av "misstag") att finna nya sätt att improvisera över skapelsens grundtema; sätt som tillfogar verket något. Men det är alltså inget vi ska berömma oss av, eftersom det ytterst bara är Gud som överraskar sig Själv!

Den fria viljan är således inget annat än det utrymme som Gud givit åt det enskilda medvetandet att improvisera över ett givet tema, alltså det öde som det enskilda livet lyder under. Detta öde är alltså knutet till individens självgestaltning. Man har en viss genuppsättning, existerar under viss tidsrymd, föds på en viss plats, in i en viss kultur, med ett visst kön (förutom vissa som hamnar mitt emellan), i en viss klass och med bestämda ekonomiska grundförutsättningar. Det finns således ett sannolikt utfall för det enskilda livet redan där.

För egen del tror jag att man kan finna också andra reglerande faktorer ifall man studerar exempelvis astrologin, även om jag tror att den absoluta merparten av den är humbug. Vore det inte för det faktum att vissa människor som jag känt haft personligheter och särdrag som, med kuslig ackuratess, kunnat associeras till deras respektive stjärntecken, så skulle jag avfärda astrologin. Dock tror jag att det är ytterst farligt att förlita sig på den för sina livsval. Risken är nämligen mycket stor - precis som när man "spår sig" på andra sätt - att man överlåter sina livsval på yttre faktorer. Risken är stor att spådomar och astrologi indirekt skapar självuppfyllande profetior.

Den tredje nivån, den fria viljan, är inte jämt fördelad. Detta kan man lätt konstatera utan att vara troende. De människor som reflexmässigt - och kärlekslöst - kastar ur sig fraser som "man kan bara man vill" gör så främst för att själva framstå som dådkraftiga - och för att racka ner på dem som misslyckats i livet. Det är en väldigt bekväm inställning som gör alla dem som lyckats totalt ansvariga för sin lycka - och som gör alla dem som misslyckats totalt ansvariga för sin olycka. Det är en inställning för empatistörda människor, för människor som saknar barmhärtighet och förståelse.

Det finns oräkneliga faktorer som formar en människas liv, varav många är ställda utom den enskilda individens kontroll. Det finns förvisso människor, också i de allra fattigaste U-länder, som tar sig upp och som lyckas göra något av sina liv, liksom det finns rikemansbarn som tar livet av sig. Innan vi dömer dem så skulle vi behöva gå i deras skor, se deras liv inifrån, men det kan vi inte. - Det enda vi kan göra är att sluta döma andra. Den fria viljan är en Guds gåva, liksom allting annat. Vore den exakt jämt fördelad så skulle alla antingen vara utfattiga och ingen skulle företa sig något, eller så skulle alla vara rika och bo i varsitt palats! - Du inser förstås det löjliga i den här hållningen.

Om nu inte förmågan till fria val är jämt fördelad, så innebär det förstås att andra faktorer reglerar en individs livsval istället, det vill säga slumpen och ödet (=Guds avsikt). Det betyder, i så fall, att vissa individers val inte påverkar gestaltningen på ett avgörande sätt. I exempelvis en stor blåssektion så finns det som regel ett flertal instrument som spelar samma stämma. Du kan alltså ta bort någon eller några av dem utan att det påverkar musiken som helhet negativt, men du kan inte ta bort alla. Vi får leva med det faktum att merparten av oss utför sysslor som andra kan göra lika bra eller bättre. Vi får leva med det faktumet att några av oss känner kallet, men inte är utvalda. Vi har alla våra liv att leva ändå, i Gud.

Emellertid tror jag att vissa individer faktiskt är utvalda till särskilda uppgifter, viket förstås innebär att deras liv är helt och hållet ödesbundna. Detta skulle rent logiskt göra dem till "mer gudomliga" än det stora flertalet människor, eftersom de agerar i exakt överensstämmelse med Guds plan för skapelsen. I överförd mening skulle man alltså kunna påstå att de är Gud! - Visserligen är de inte Gud som sådan, men dessa individer utgör ett absolut Gudsingripande i skapelseprocessen som utelämnar alla möjligheter för ett alternativt händelseförlopp. Dessa människors liv ligger alltså fullständigt utanför påverkan ifrån de relativt autonoma processer som slumpen och den fria viljan utgör.

Det är min tro att Jesus Kristus var en sådan person (eller "person"). Det är alltså inte tal om någon "son" i den konventionella kristna bemärkelsen, utan snarare om en (förutbestämd) gestaltning i skapelsen - i FULL enlighet med Guds vilja. Jag tror dock inte att Jesus var den ende med detta "uppdrag". Jag tror att exempelvis Siddharta Gautama, alltså Buddha, var en annan - liksom exempelvis också Krishna. Jag tror att Gud låtit manifestera sig själv, eller rättare sagt sin avsikt med både mänskligheten och med skapelsen i stort, i olika tider och på olika platser.

Detsamma torde gälla för profeterna, exempelvis Mohammed, alltså att det i grunden inte rör sig om något annat än vanliga människor. Däremot skulle det kunna röra sig om en skillnad i "uppdragens" ödesbundenhet. En profets roll är att bibringa mänskligheten ett bestämt budskap, inget annat. Men ifall man tittar på den roll som Jesus har, i sin roll som Kristus, så handlar det förvisso om att sprida ett profetiskt budskap, men det handlar i ännu större utsträckning om en specifik gestaltning av ett visst skeende, alltså om att Jesu hela liv följer en exakt bana som är förutbestämd av Gud.

Oavsett ifall Jesus dog på korset eller inte, så föreligger det en historisk berättelse om att han gjorde det. Berättelsen är en symbolisk sanning - en MYT, i ordets fulla och Jungianska betydelse - vare sig denna speglar ett verkligt skeende eller ej. Helt oavsett hur Jesus föddes, dog, levde; huruvida han var gift eller ogift, fick barn eller ej - eller hur man ska beteckna honom - så föreligger det nu i historien en berättelse och en lära (eller flera läror). Denna lära (dessa läror) har fört människor till tro, till Gud.

För den som studerat religionshistoria så är det uppenbart att det vid den tid då Jesus levde fanns många religioner och religiösa strömningar där uppståndelsemystiken utgjorde en betydande del. Spridningen av kristendomen brukar till stor del tillskrivas den romerske kejsaren Konstantin, som gjorde kristendomen till statsreligion och lät omvända sig till kristendomen. Nu råkar detta inte riktigt stämma med sanningen. I själva verket omvände sig inte Konstantin själv till kristendomen förrän i slutet av livet, kanske till och med på dödsbädden.

Konstantin dyrkade istället Sol Invictus, solguden, i en kult som är så förvillande lik Mithraismen att de ofta förväxlats med varandra. De kristna hade förut firat sabbaten på lördagarna, liksom judarna alltid gjort, men Konstantin fick dem att flytta firandet till söndagen - solens dag! I engelskan och tyskan är söndagens koppling till solen tydlig i "Sunday" och "Sonntag". Det är en händelse som ser ut som en tanke att lördagen på grekiska fortfarande heter Σάββατο (Sábbato, uttalas "sávvato" - betoning på första stavelsen) och söndagen Κυριακί (Kyriakí, uttalas "kiriakí" - betoning på sista stavelsen.). Det betyder att lördagen fortfarande heter "Sabbat" medan söndagen heter ung. "Herrens dag" [Jfr "Kyrie eleison" = Herre förbarma (dig).] De kristna hade förut firat Jesu födelsedag den 6 januari, men detta firande kom att "harmoniseras" med Sol Invictus-kultens högtidsdag den 25 december.

Det brukar också sägas om Konstantin att den symbol han såg i sin dröm, alltså de två grekiska bokstäverna "Chi" och "Ro" - Χ och ρ - begynnelsebokstäverna i det grekiska namnet för Kristus, skulle ha tolkats av honom som en vision om Jesus Kristus. Möjligen stämmer inte heller detta. Symbolen "Chi - Ro" har hittats i en förkristen grav i Pompeji, som var två och ett halvt sekel äldre än Konstantin. I hans dröm stod det skrivet vid symbolen "In Hoc Signo Vinces" - "I detta tecken skall du segra/segrar du" - men det rörde sig alltså inte, för Konstantin, om en kristen symbol. Dess ursprung var inte kristet och den skulle inte heller bli till en kristen symbol förrän senare, efter Konstantins död, efter att historien blivit tillrättalagd. Men på ett plan är allt detta likgiltigt. Kristendomen segrade och budskapet spreds. Min tro är att detta var avsikten med det hela - och att det därför är likgiltigt vad som faktiskt hände.

Så vad hade hänt om (exempelvis) varken Siddharta, Jesus eller Mohammed hade fötts (på grund av människors val eller slumpens utfall)? Vad hade hänt ifall någon av dem hade dött innan deras budskap kommit mänskligheten till del? - Det hade inte hänt något alls! BUDSKAPET finns, ifall jag har rätt, inherent i Guds skapelse - och liksom i vilken mänsklig uppfinning, upptäckt eller insikt som helst så finns allting där, i Evigheten, i den eviga Sanningen. Gud gör vad Gud vill. Samma, eller ytterst likartade, budskap skulle i så fall ha förmedlats av andra - utvalda(!) - personer i stället. Muslimerna har alltså rätt. Koranen ÄR faktiskt skriven i himlen!

12. Noa och djuren
Många kristna, liksom många muslimer, förnekar evolutionen. Jag skulle vilja påstå att det finns en annan evolution - en evolution gällande människans Gudsuppfattning. Ifall man godtar mitt påstående om att människan måste vara fullständigt fri att välja Gud, så kan inte Gud lämna ut all information samtidigt och detta av två skäl: Det ena skälet är att det finns en biologisk (förutbestämd!) evolution för människan. Människan utvecklas evolutionärt av det enkla skälet att skapelsen av henne annars vore onödig. Vore hon redan perfekt så vore hela skeendet meningslöst. Den individuella människans upplevelse av sitt eget liv och av skapelsen, liksom både hennes och artens utveckling, vore då betydelselösa i sig själva och för Gud.

Det andra skälet är att människans arketyp, trots hennes felbarhet, utgörs av den fullkomliga människan. Det finns således ingen fullkomlig människa i jordelivet, utan den fullkomliga människan är det mål som vi alla är satta att sträva emot, den form vi skall fylla, var och en på sitt sätt. Den fullkomliga människan är en inherent modell i skapelsen, men kommer aldrig att realiseras till fullo, eftersom bara Gud kan vara fullkomlig. - Den fullkomliga människan kan bara existera som fullständigt integrerad med Gud, som utplånad i Gud. Målet för både människan som art eller som "idé" är alltså givet, men för den enskilda individen är vägen målet, alltså (den aldrig fullkomliga) självgestaltningen.

Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd.

(Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.)
Bibeln, Första Korintierbrevet, kapitel 13, vers 12 - gamla (och nya) översättningen.

Ifall man godtar tanken på att skapelsen är tillkommen genom gudomlig avsikt, så kommer vi alla att se sanningen i dess helhet tids nog, när Gud så vill. Men detta blir med nödvändighet också en "yttersta dag" eftersom det kräver ett fullkomligt uppgående/en fullkomlig utplåning i Gud. Det finns ingen anledning att slå sig för bröstet när det gäller den egna tron, eller att vräka ur sig nedlåtenheter över andra människors tro. Sanningen kommer att uppenbaras på den yttersta dagen, vare sig denna är en framtida engångshändelse, eller en engångshändelse i varje enskilt människoliv.

De olika religioner som denna process, alltså Guds gradvisa uppenbarande, gett upphov till kan vi idag studera, ta till oss - helt eller delvis - eller förkasta. Däri ligger vår fria vilja (dock även i detta ojämnt fördelad). Gud låter vem han vill fara vilse. Det måste finnas en möjlighet att fara vilse, annars funnes det ingen möjlighet att komma rätt. De människor som är predestinerade att fara vilse kommer i slutändan att omfattas av Guds barmhärtighet, det är min övertygelse. Även medelmåttorna och dumskallarna behövs i skapelsen. Till och med ondskan behövs. Hur skulle vi annars känna igen kärleken, visdomen, nåden och barmhärtigheten?

Ingen har väl, inom kristenheten, haft en sådan särställning såsom en ondskans representant som just Judas Iskariot? Ändå är det uppenbart, för var och en som tänker, att Judas förräderi, när han anger och pekar ut Jesus för de romerska soldaterna, är en nödvändighet i det drama som redan är förutbestämt. Det finns ett gnostiskt evangelium som tillskrivs Judas, alltså ett evangelium enligt Judas! Det hittades i Egypten redan på sjuttiotalet, men blev inte historiskt autenticiterat och publicerat förrän år 2006.

På grund av att National Geographic äger upphovsrätten till den engelska översättningen så är det inte tillåtet att citera ur denna skrift, vilket förstås är fullständigt absurt. Vem äger i så fall rättigheterna till Bibeln? Men i "The Gospel of Judas" säger Jesus till Judas att han kommer att bli den störste bland alla lärjungarna, eftersom hans uppgift är att offra den kropp som Jesus iklätt sig. I detta gnostiska evangelium undervisas Judas av Jesus om okända hemligheter, om ett okänt gränslöst tillstånd/område ("realm") i vilket det finns en väldig osynlig ande, som inget människohjärta kan omfatta och som aldrig haft ett namn. - Jesus hade ett ödesbestämt uppdrag, ett av Gud fastställt uppdrag, men det hade Judas också. Det bör ha funnits fler med ett sådant uppdrag, med särskilda "ämbeten" (även sådana som ingen människa önskar sig).

Jag tror mig ha en aning om vem den första med det totalt ödesbundna "ämbetet" kan ha varit. Det är en person som omnämns hos många olika folk, på många olika platser och i många religioner. De flesta människor i kristna länder har hört talas om Noa (Noak), om hur han byggde arken för alla skapelsens djur och för de rättfärdiga människorna, vilken sedan blev deras räddning undan den stora floden - syndafloden. Det är en biblisk berättelse, men berättelsen om Noa finns också i Koranen, liksom den finns hos sumerer, babylonier, assyrier, greker och hos många andra folk. I dessa berättelser har Noa andra namn och berättelserna skiljer sig också delvis åt.

Babyloniernas Utnapishtim drabbas inte av fyrtio dygns regn, men väl av sju. Hans båt fastnar inte på Ararat utan på ett berg som heter Nisir (eller Nisiri). För att veta om jorden torkat upp efter regnet så släpper han iväg tre fåglar; en duva, en svala och en korp/kråka - varav korpen/kråkan är den som inte återvänder, vilket säger Utnapishtim att vattnet sjunkit undan. Bibelns berättelse om Noa säger:

Och efter fyrtio dagar öppnade Noa fönstret som han hade gjort på arken, och lät en korp flyga ut; denne flög fram och åter, till dess vattnet hade torkat bort ifrån jorden. Sedan lät han en duva flyga ut, för att se om vattnet hade sjunkit undan ifrån marken. Men duvan fann ingen plats där hon kunde vila sin fot, utan kom tillbaka till honom i arken, ty vatten betäckte hela jorden. Då räckte han ut sin hand och tog henne in till sig i arken.

Sedan väntade han ytterligare sju dagar och lät så duvan än en gång flyga ut ur arken. Och duvan kom till honom om aftonen, och se, då hade hon ett friskt olivlöv i sin näbb. Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från jorden.
Första Mosebok, åttonde kapitlet, verserna 6 - 11.

Sumerernas myt om Ziusudra finns endast bevarad som brottstycken av text, i vilka det framgår att han bygger en båt för att rädda mänskligheten undan en gudomligt beslutad översvämning, som varar i sju dagar och sju nätter. Ziusudra "får liv som en gud" och får bo i soluppgångens land. Assyriernas Atrahasis ("den övermåttan vise") räddar sig undan syndafloden i skeppet "Livsbevararen". I den grekiska mytologin finns Deukalion, som på grund av sin fromhet och tillsammans med sin hustru Pyrrha, räddas undan den syndaflod som guden Zeus sänder ner för att förinta den första degenererade människorasen. Även Deukalion bygger en ark.

I indisk mytologi finner man Manu (även kallad Vaivasvata), en kung som räddas undan syndafloden. - En dag när han genomför rituell tvagning, ståendes i en flod, så råkar han få upp en liten fisk i handen. Manu tänker först kasta tillbaks fisken, men fisken börjar tala och ber Manu att istället ta hand om honom. Manu förvarar först fisken i en kruka, som fisken snabbt växer ur, liksom den senare också växer ur floden den kommit ifrån, liksom senare floden Ganges - innan fisken slutligen hamnar i havet.

Det visar sig att fisken, Matsya, inte alls är någon vanlig fisk utan den första inkarnationen av guden Vishnu, alltså den första "avataren". Matsya varnar Manu för den kommande översvämningen av världen, en översvämning som förväntas komma inom sju dagar. Manu bygger en båt som sedan dras av Matsya till berget Himavan, där Manu och hans följeslagare får vänta tills vattnet sjunkit undan. Den indiska berättelsen innehåller en särskild symbolik. Händelserna i berättelsen markerar nämligen övergången mellan två eror, eller eoner. När floden är över så råder alltså en ny tidsålder.

Den indiska mytologin namnger tio inkarnationer av guden Vishnu, varav Matsya, fisken, är den första. De övriga är Kurma, Varaha, Narasimha, Vamana, Parasurama, Rama, Krishna, Buddha och slutligen Kalki - som inte har kommit ännu. Dessa är guden Vishnus så kallade avatarer i den här världen. Några av namnen är månne bekanta för gemene man i västvärlden. Buddha torde vara känd. Följande vers lär väl också en och annan ha hört:

Hare Krishna, Hare Krishna,
Krishna Krishna, Hare hare
Hare Rama, Hare Rama,
Rama Rama, Hare hare

Ovanstående text, med namnen Rama och Krishna, utgör de ord som brukar både talas och sjungas av Hare Krishnarörelsen, ett enkelt mantra som ska leda människan mot Gudsupplevelsen. Jag tänker återkomma senare om Krishna, för att nu istället ägna mig lite grann åt den sista avataren, Kalki, som alltså inte har kommit ännu. Det sägs att Kalki ska komma på en vit häst med flammande svärd i händerna. Någonstans beskrivs han som "the machine-man" vad nu det kan betyda.

Och jag såg himmelen öppen och fick där se en vit häst: och mannen som satt på den kallas "Trofast och sannfärdig" ("Trovärdig och sann" i den senare och något anemiska översättningen) och han dömer och strider i rättfärdighet. - Hans ögon voro såsom eldslågor, och på sitt huvud bar han många kronor och han hade ett namn där skrivet, som ingen känner utom han själv. Och han var klädd i en mantel som var droppad i blod; och det namn han har fått är "Guds Ord".

Och honom följde, på vita hästar, de himmelska härskarorna, klädda i fint linne, vitt och rent. Och från hans mun utgick ett skarpt svärd, varmed han skulle slå folken. Och han skall styra dem med järnspira; och han trampar Guds, den Allsmäktiges, stränga vredes vinpress. Och på sin mantel, över sin länd, har han detta namn skrivet: "Konungarnas konung och herrarnas herre."
Johannes uppenbarelse/Uppenbarelseboken, nittonde kapitlet, verserna 11-16

Likheten mellan uppenbarelsebokens ryttare på sin vita häst och Vishnus kommande avatar Kalki är uppenbara. Kalki antas komma för att förinta de syndfulla, förnya skapelsen, återupprätta rättrådigheten och belöna de rättfärdiga. - Är det inte besynnerligt att Vishnus första avatar, Matsya, knyter an till en berättelse i Bibelns första bok, alltså i första Moseboken? Är det inte lika märkligt att Vishnus sista (kommande) avatar uppvisar tydliga likheter med en gestalt i Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken?

Den vita hästen är en vida spridd symbol, oftast är den förknippad med tur och med goda krafter. Det kan vara en bild på Sankt Göran/Georg/Giorgos/Jürgen som stöter sitt svärd i en drake, sittande på sin vita springare. Detta är arketypen, riddaren på sin vita häst. Men faktum är att de tidigast nedtecknade berättelserna om Sankt Göran varken innehåller någon häst eller någon dräpt drake. Legenden om Sankt Göran tillkom sannolikt under 300-talet i Grekland och bestod inledningsvis av skildringar om hans utdragna martyrium, då han utsattes för de mest fasansfulla tortyrmetoder. Berättelsen spreds ifrån Grekland genom översättningar till olika slaviska språk och till koptiska, etiopiska, syriska, armeniska, georgiska, samt även till arabiska och turkiska. Berättelsen spreds alltså även till (blivande) islamiska områden.

Den blev också översatt till latin under 400-talet och spred sig i det katolska området. Ifrån Italien (Romarriket) spred sig helgonets kult först till Frankrike och Sydtyskland. Så småningom blev legenden översatt till olika västeuropeiska folkspråk, tidigast var tyskan, i slutet på 800-talet. - Det som gjorde Sankt Göran så populär var inledningsvis hans heroiska kamp mot plågorna och döden, hans martyrium. I legenden styckas hans kropp medan han ännu lever, men helas sedan på ett mirakulöst sätt, varefter tortyren slutligen fortsätter till döds. Hans uthållighet, det faktum att han i det närmaste dör gång på gång, gör honom till ett helgon för de sjuka och plågade. Han blev bland annat ett helgon för de spetälska. Detta är förklaringen till Varför Sankt Görans medeltida kyrkoruin ligger en bra bit utanför ringmuren i Visby, på grund av smittorisken.

Sankt Göran var dock inte bara martyr, han var också en officer, vilket gjorde honom till skyddshelgon också för bysantinska officerare och soldater. Ifrån 500-talet finner man bilder på honom med vapen i hand, gärna i par tillsammans med någon vapenbroder, det vill säga med något annat "militariserat" helgon som till exempel Sankt Demetrius (Dimitris). Det uppkommer på sina håll berättelser om att de båda är bröder (tillsammans med en tredje broder, Sankt Theodor) som beger sig ut på olika håll i världen som Guds förkämpar.

Första gången man finner S:t Georg som ett helgon till häst är på en koptisk (egyptisk) bit textil ifrån 500-talet. På en ikon ifrån Katarinaklostret i Sinai ser man honom sittandes till häst, stötandes sin lans i en liten skäggig man under hästens hovar, vilken sannolikt ska föreställa kung Diocletanus, alltså mannen som lät tortera och döda Sankt Georg. Ungefär vid samma tid i Smyrna, i nuvarande Turkiet, börjar det dyka upp liknande bilder, men nu är den skäggige lille mannen utbytt mor en drake. En för betraktaren kanske helt okänd och skäggig liten man blir således "utfasad" till förmån för en symbol av ondskan som alla känner igen, nämligen draken!

I korstågens Europa blev S:t Georg till ett riddarhelgon. Det finns versioner av berättelsen där han dödar draken med ett kors, men de blev inte lika populära hos riddarna, av förklarliga skäl. Alltså spred sig istället bilden och berättelserna om den ridande drakdödaren, som med sitt svärd eller sin lans besegrade ondskan, vilken under korstågens tid förstås utgjordes av saracenerna, alltså de muslimska araberna och turkarna.

Legenden om S:t Georg/S:t Göran och draken gör gällande att det fanns en hednisk stad där det bodde en fasansfull drake, som dagligen krävde två levande får av byborna för att inte ge sig på dem istället. Emellertid tog fåren slut, så byborna tvingade nu offra människor för att blidka draken och för att stilla hans glupande aptit. Man drog lott om vem som skulle offras och en dag föll lotten på den lokala kungens enda dotter. Vojne, vojne! Vad skulle man nu göra?! Men se! Vem dyker då upp på sin vita springare, galopperar fram mot draken och stöter lansen i honom? Ja vem, om inte Sankt Göran!

Sankt Göran tog dock inte livet av draken direkt, för han hade nämligen en plan. Han lät prinsessan binda sitt skärp omkring den sårade drakens hals, för att sedan låta den ledas in i staden. Med den skrämmande draken som påtryckningsmedel fick han så den hedniska stadens kung och befolkning att omvända sig till kristendomen. Först därefter hade han ihjäl draken. - För en något cynisk betraktare, med Freudianska glasögon på, så är det förstås en lysande bild av en mans domesticering och påföljande bröllop! Det är sina egna begär han tar kontroll över och sedan slutligen utsläcker för gott! Draken blir med andra ord lika domesticerad som mannen!

Men, skämt åsido, så är draken faktiskt en symbol för just begären, samt för den här världen. En riktig sagodrake har vingar, fiskfjäll (och fenor), har antingen fyra ben eller slingrar sig på marken som en orm, samt att den också sprutar eld. Draken symboliserar därigenom de fyra elementen; vingarna symboliserar luften, fiskfjällen (och fenorna) vattnet, benen eller det ormlika krälandet förbinder den med jorden, samt att draken slutligen också sprutar eld, vilket förstås är det återstående och sista elementet. Draken är alltså en symbol för den här världen, alltså indirekt för begäret till den här världen. Att ha "nedkämpat draken" är således synonymt med att ha överkommit det världsliga, med att ha undsluppit begärens makt.

Ormsymbolik och draksymbolik tenderar ibland att flyta ihop, åtminstone som symbol för livet, alltså för det världsliga, liksom för ondskan. Ifall man ser världen som något av ondo, som en begärens plats, som ett lägre stående tillstånd, vilket gnostikerna ofta gjorde, så sammanfaller dessa två saker, alltså (begären till) världen och ondskan. Ormsymboliken har dock ett annat ansikte också, alltså att den står för (hemlig) visdom, för livets pånyttfödelse - alltså att ormen "föds på nytt" när den ömsar skinn, vilket också gjort att den ibland förknippats med läkande och helande krafter, exempelvis som förknippad med den grekiske guden Asklepios.

Ifrån början lär det ha rört sig om en vanlig grekisk läkare av egyptisk härkomst, vid namn Imhotep, vilket "förgrekades" till Imuthes. Han kom att förknippas och sedan sammansmälta med Apollos son Asklepios, vilken sedan blev till en läkekonstens gud - som också kunde uppväcka det döda. Asklepios dödades, enligt myten, av Zeus med en blixt, för att inte människorna skulle få veta odödlighetens hemligheter. Trots att Asklepios var en "död" gud så fanns en kult kring honom. Den som var sjuk och övernattade i ett Asklepiostempel förväntades vakna på morgonen med ett svar om hur sjukdomen kunde botas.

Den "döda guden" som blir mäktigare efter sin död finner man också på andra ställen; Tammuz hos babylonierna, Osiris hos egyptierna, liksom förstås Jesus Kristus - vars nederlag i själva verket är en seger. "... de hava varken dödat eller korsfäst honom, utan det tycktes dem blott så..." står det i Koranen. "Det tycktes dem blott så" står det alltså (i Zetterstéens översättning). Oavsett vilken tro eller otro man har så inser man förstås att Gud inte kan dö. Däremot är Gud förstås fullkomligt medveten, vilket innebär att Gud känner varje känsla och tanke som alla människor har, har haft och kommer att ha. Gud upplever döden hos allt levande, men dör inte.

För mig är berättelsen om Jesu offerdöd och uppståndelse symbolisk på många plan. Dels symboliseras den "mystika döden" - alltså att den gamla människan måste dö bort ifrån sig själv för att lämna plats för djupgående förändring. Dels symboliserar Jesu död och lidande att Gud är i människan (närmare än halspulsådern) liksom människan är i Gud, eftersom Gud är allomfattande; Gud är orsak och människan är verkan. Därför symboliserar Jesus också alla människors lidande. Jesus tar inte bara på sig alla våra synder, utan också allt vårt lidande. - Varje ond handling mot en medmänniska, allt ifrån stöld till att skada och dräpa, till vardagens hånflin och skitprat, är törnen i törnekransen, en lans i sidan, bitter dryck, spikar i händer och fötter. Vi korsfäster varandra dagligen. Gud lider vårt lidande, lider vår synd.

Den enfaldiga och blodtörstiga pöbeln, den undfallande Pilatus, de omänskliga soldaterna - och alla de som bara står och tittar på, som genom sin närvaro på skådeplatsen skänker legitimitet åt skeendet, bär alla skulden. Vad vore en korsfästelse utan publik? Vilken avskräckande effekt skulle en avrättning ha, ifall den inte blev skrämt och fascinerat bevittnad av en passiv pöbel?

Återuppståndelsen ser jag därför symboliskt. Jesus är en symbol för Gud, som aldrig kan dö. Människorna må ha dödat Jesus, men de har likväl inte dödat myten. Detta är paradoxen: Jesus uppdrag är slutfört, vare sig han dog en fysisk död eller inte, på korset eller av hög ålder. Jesus, i sin "funktion" som Kristus kan det inte råda någon tvekan om. Som myt är berättelsen om uppståndelsen helt och hållet sann. Kanske är den också sann som en (kollektiv) upplevelse hos lärjungarna. Som upplevelse hos miljontals kristna är den en absolut och ibland också upplevd sanning.

Jesus som född av Gud före all tid är därför en sanning, liksom också Jesu odödlighet. Faktum är att det är fullkomligt likgiltigt ifall den fysiska personen Jesus dog på korset eller inte. Kristus dog definitivt inte. Ifall man läser evangelierna så råder ingen konsensus dem emellan om huruvida Jesus visade sig i sin forna gestalt eller ej, alltså om hans uppståndelse var kroppslig eller inte. För egen del tror jag att den inte var det, eftersom den inte behövde vara det (ifall den ens ägde rum) - Du finner bilder av Jesus Kristus över hela världen. Du finner Jesus överallt. Faktum är att jag inte kan föreställa mig någon som har överlevt sin död så väl som Jesus Kristus! Framför allt lever han i hjärtat hos dem som tror på honom.

Johannes evangelium säger om Jesus: "Och såsom Moses upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bliva upphöjd". Ormen, djuret som "återföds" genom att ömsa skinn, blir således en symbol för dödsövervinnelsen, liksom (på annat sätt) hos Asklepios för helandet. Tron helar och upprättar människan. På sitt sätt så relaterar detta också till fruktbarhetskulten. Det finns bilder på den korsfäste Jesus där han hänger på ett träd i stället för på ett kors. Jesus är livgivaren! Dödens redskap blir paradoxalt nog livets.

I bilderna på "den hängde" i tarotkortleken finns ibland ormen med som symbol. Ofta hänger "den hängde" i ett träd. Symboliken kring det här kortet har utökats över tid, vilket man tydligt ser ifall man jämför med de tidiga varianterna i Marseille- eller Visconti-Sforzakortlekarna. - Även om ormen ifrån början inte varit förknippad med kortet så var det nästan givet att den skulle bli det. Kortets huvudsakliga symbolik handlar om hjälplöshet, om stillestånd, alltså om ett slags död i livet. Detta är bilden av en mänsklighet som berövats sin livsprincip, rörligheten och friheten. Kortet avbildar en människa som ser världen upp och ner, ifrån fel håll.

Ormen blir på så sätt en symbol för den saknade livsprincipen - men först måste den gamla människan "dö". Kortet "Den hängde" symboliserar inte en individs annalkande död, utan är en symbolisk representation av ett totalt improduktivt förhållningssätt, som helt och hållet måste överges. När ormen väl dyker upp i handlingen så är det för att den symboliserar dödsövervinnelse, visdom och fruktbarhet, liksom den gjort i många forntida kulturer. Den keltiska Cernunnos bär ormar i sina händer. Bilder på "ormgudinnor" är vanliga i de förantika Medelhavskulturerna, som exempelvis den kretensiska ormgudinnan nedan, här intill. En Freudian skulle förstås betrakta ormarna falliskt, alltså att hon håller symboliska penisar i händerna! (Samma symbolik skulle göra Cernunnos gay...)

Siegmund Freuds människosyn finner jag ibland förenklad intill fördumningens gräns. Sexualiteten är inte människans enda drivkraft. Där finns något annat också, något som inte styrs av begären till den här världen, utan som handlar om en människas tillblivelse som medveten individ, alltså den process som Carl Gustav Jung kallar för "individuation". Eftersom detta är en process som kräver ett skådande in i det omedvetnas akausala värld, in i en väv av bilder och känslor, snarare än att den är ett brukande av det medvetnas linjära och kausala tänkande, så handlar den om ett möte med olika symboler, representationer för hur en individ relaterar till sin omvärld och ytterst till sig själv.

Hästen är liksom ormen en "ursymbol" alltså en arketyp, riddjuret, den tyglade kraften som man aldrig helt kommer att ha kontroll över. En vit häst är förstås, liksom exempelvis en vit duva, en symbol för en god kraft, för att kraften ställts i det godas tjänst. - När just detta stycke skrivs är det den 20:e april år 2009. För tio dagar sedan firade jag min födelsedag. Den inföll på långfredagen detta år. Detta kan ju tyckas ytterst sinistert. Mamma och Calle bjöd mig denna dag på en överraskning. De bjöd mig på påskmiddag med övernattning på ett hotell i skärgårdsmiljö. På kvällen, innan jag skulle gå till sängs så lät jag balkongdörren vara öppen ett tag. Till min förvåning så kom en vit katt in och spatserade runt i rummet en stund, innan den åter gick ut i den fullmånebelysta natten.

Jag såg detta som ett gott tecken, att det under sorgens natt, långfredagsnatten - som dessutom var min födelsedag, kom in en vit katt i mitt rum. För mig var det en symbol för att ljuset skulle segra till slut, inte bara i mitt liv, utan i världen. Den klart lysande månen bildade en silverrand längs vattnet fram till kajen och fram till min balkong. Den vita katten gick sin väg mot okända öden. Jag befann mig i slutet av mitt skrivande för denna hemsida/bok, men kanske i början av något annat. Kanske var det ett nytt liv. Kanske var det en snart annalkande död. Sådana saker kan vi aldrig veta. Det vet bara Gud. Jag fann ett slags förtröstan i allt detta. Kanske behövde jag se det så.

Den egyptiska kattgudinnan Bastet sågs av de gamla egyptierna som den välgörande sidan av den annars förtärande och farliga lejongudinnan Sechmet. Jag vet inte huruvida Bastet var vit eller inte, men hon firades med uppsluppna festligheter. - Den vita hästen fanns å sin sida representerad hos kelterna, som fruktbarhetsgudinnan Epona. Hon kunde avbildas som en ryttarinna på ett vitt sto, eller bara som ett sto. Hon var ibland både ryttarinnan och hästen i ett.

Tankar kring det vita djurets och den vita hästens symbolik har inte bara varit av intresse för Jung. Sveriges internationellt mest kända mystiker, i konkurrens med den heliga Birgitta, är Emanuel Swedenborg, vetenskapsmannen och ingenjören som lämnade det timliga därhän för att i stället ägna sig åt andliga ting. För Swedenborg var den vita hästen (i Uppenbarelseboken/Johannes uppenbarelse) en symbol för "intellektets inträngande i Ordets inre" alltså en symbol för djup insikt.

För Swedenborg symboliserar hästen förståndet/förnuftet. Vad Swedenborg menar med "förnuft" bör man förstås fråga sig. För mig personligen betyder "förnuft" eller "förstånd" detsamma som intellektuella insikter, men inte nödvändigtvis djupgående emotionell förståelse eller dito insikt. Kanske var "förnuft" och "förstånd" de enda användbara orden år 1758, i en tid då ord som "undermedvetet" eller "omedvetet" ännu inte existerade som begrepp.

Den vita hästen finns faktiskt också representerad inom muslimsk mytologi. Det finns en hadith (eller flera) som anknyter till första versen i Koranens sjuttonde sura, i vilken Mohammed företar en nattlig och övernaturlig färd till Jerusalem. Det står inte uttryckligen i Koranen att det är dit han färdas, men det är allmänt vedertaget inom islam att så är fallet. I hadithen sägs det att Mohammed företog sin himmelsfärd dit på det bevingade stoet Burak. Nu är Burak inte en vanlig bevingad häst, utan ett väsen med hästkropp och kvinnoansikte, alltså mer av en mytisk gestalt än en himmelshäst. Frågan är ifall muslimer i gemen ser denna fantastiska berättelse, denna hadith, som en faktisk händelse, eller som en symbolisk berättelse.

Jag är nog rätt präglad av att jag har vuxit upp i ett protestantiskt land. Luthers tal om "Sola fide" och "Sola scriptura" - alltså "endast tron" och "endast skriften" - ligger som en grundton i den evangeliska/protestantiska kristendomen. Jag känner mig obekväm med gyttret av helgon hos de ortodoxt och katolskt kristna. Jag känner mig totalt främmande inför hinduismens myriader av gudomar. Buddhismen som teori är "ren" men i sina olika praktiker är även den ett gytter, med dess folkliga dyrkan av himmelska bodhisattvor - vilken är förvillande lik kristen helgondyrkan i mina ögon.

Detta förekommer även inom Islam, främst hos Shiamuslimer, vilka tillber avlidna imamer på ett sätt som också påminner om helgondyrkan. Inom Shia har man en tro på dessa som ett slags medlare mellan Gud och människorna, att det på sätt och vis är övermaga - kanske till och med hybris - att vända sig till Gud direkt. Den andra stora (och dominerande) grenen av Islam, Sunnimuslimerna, förkastar helt varje form av "ombud" mellan den enskilda människan och Gud. Koranen ger dem visserligen rätt i detta, men en besvärande och paradoxal omständighet är att själva uppenbarandet av Koranen rent "logistiskt" sett skedde genom just en serie "ombud".

Ärkeängeln Gabriel är den som talar för Gud, Mohammed är sedan den som tar emot Gudsordet, vilket därefter i sin tur nedtecknas (och memoreras) av ytterligare personer. - Ifall man jämför med Bibelns berättelser, där exempelvis både Moses och Abraham har direkta kontakter med Gud, så blir bilden inte helt entydig. Koranen i sig själv säger med bestämdhet att människan står i direkt kontakt med Gud, medan själva uppenbarandet av Koranen bevisligen har skett genom ombud. Den som söker stöd för "helgondyrkan" - liksom för ett ställföreträdande och uttolkande "prästerskap" - finner alltså visst stöd för detta, men indirekt.

Jag ser emellertid ett problem i att ställa andra människor, döda eller levande, i rollen som medlare mellan den enskilde och Gud, i det att detta adderar (onödiga) föreställningar och koncept; det skapar indirekta "bilder" av Gud. Det finns en risk i att man tillber skapade former snarare än formernas ursprung, alltså Gud. Man riskerar att fastna i sina föreställningar, halvvägs. Min personliga uppfattning om helgondyrkan, liksom om polyteism, är att dessa företeelser helt enkelt är tidigare konceptuella och evolutionära steg i religionernas utveckling och att tron på en enda Gud är ett senare evolutionärt steg. Jag ser personligen inte helgondyrkan som någon synd, utan mest bara som ett onödigt mellansteg.

Det finns en rad skäl till varför jag inte konverterar till islam, som vid sidan av judendomen är den tydligaste monoteistiska religionen. Det uppenbara skälet är förstås att det i dagens läge vore att legitimera de växande så kallade "fundamentalistiska" krafter som står för kvinnoförtryck och våld. I mina ögon så måste individen vara fullkomligt fri att välja eller att avstå alla religiösa påbud, oavsett kön. Ifall en kvinna väljer att bära slöjan så får detta inte ske på grund av kulturella eller familjära påtryckningar. Utan individens fullkomliga frihet att välja religion - utan individens fullkomliga frihet att välja Gud - så är valet utan allt värde. Faktum är att det inte ens kan anses vara ett val. Tvångsmässig gudsdyrkan är detsamma som ingen gudsdyrkan alls.

Inte heller kan jag acceptera dödsdomar emot författare eller dödshot emot tecknare och konstnärer. Inom kristenheten finns förvisso också fanatiker, men i den kristna världen så är det (än så länge) möjligt att göra en film som Monty Pythons "The Life of Brian" - en, i mina ögon, harmlös och faktiskt också kärleksfull parodi på evangelierna, på Bibelns berättelser om Jesu liv. Att idag göra en liknande film om profeten Mohammeds liv skulle leda till dödshot och mord.

Den islamiska världen tycks helt enkelt ha stora svårigheter att härbärgera individens fria val, demokrati och yttrandefrihet. Det finns (mig veterligen) inget islamiskt land som idag kan sägas vara verkligt demokratiskt eller besitta verklig yttrandefrihet. Man kan skoja om Jesus, men man kan inte skoja om Mohammed. Jag väljer därför att, tills vidare, bli kvar inom kristenheten (ifall jag nu fortfarande är välkommen där).

Men jag har också andra skäl till att inte konvertera. Ett skäl är tilltron till alla hadither inom islam, liksom den närmast messianska bild av Mohammed som de ofta ger uttryck för. I mina ögon är Mohammed en alldeles vanlig människa, men med ett gudomligt uppdrag att profetera. Som jag ser det så är hans uppgift i historien att sprida Gudsordet. Detta gör han genom att recitera, samt med svärdet, alltså genom att de första muslimerna under hans ledning skapar en första muslimsk "stat" om man så vill. Mohammeds gärningar vinner och enar araberna på det sätt som det var möjligt och avsett, men detta gör fortfarande inte Mohammed till något gudomligt väsen.

Han var en helt vanlig man, given ett ödesbundet - alltså av Gud helt och hållet förutbestämt - uppdrag. Genom "Lutheranska" glasögon ser jag därför endast till Koranen och har föga eller inget intresse för berättelserna om Mohammeds livsföring. När haditherna nedtecknades var Mohammed också sedan länge död och begraven. Sanningshalten i dem ställer jag mig därför tveksam till. (Jag ser med mindre, men liknande, skepsis på evangelierna.) Jag förstår heller inte behovet av att utmåla Mohammed som en perfekt människa, att förvandla honom till en närmast mytisk gestalt, vilket haditherna ofta gör. Koranen säger tydligt och klart att det bara finns en Gud. Den säger inte att profeter är ofelbara. Den säger inget om perfekta människor. Varför dyrkar då muslimerna budbäraren?

... "Vi tror på Gud och på det som har uppenbarats för oss och det som uppenbarades för Abraham och Ismael och Isak och Jakob och deras efterkommande och det som uppenbarades för Moses och Jesus och för [de andra] profeterna av deras Herre; vi gör ingen åtskillnad mellan dem. Och vi har underkastat oss Hans vilja."

... "Vi tro på Gud, på vad som nedsänts till oss och vad som nedsänts till Abraham, Ismael, Isak, och Jakob och stamhövdingarne, på vad Mose och Jesus fått ifrån sin Herre, utan att vi göra någon skillnad på någon ibland dem, i det att vi underkasta oss Honom."
Vers 136/130* ur Koranens andra sura
*Det första versnumret hänvisar till Mohammed Knut Bernströms översättning "Koranens Budskap" ifrån 1998 och det andra till den Koranöversättning, med delvis avvikande versindelning, som gjordes av Karl Vilhelm Zetterstéen 1917. Bernströms översättning är modernare, medan Zetterstéens sägs vara mer språkligt korrekt, om än i en ålderdomlig språkdräkt. I de fall där jag citerar Koranen så använder jag därför oftast båda.

Kan det bli mycket tydligare? Ifall man vill upphöja Mohammed så måste man i konsekvensens namn också upphöja de övriga profeterna på samma vis. Det finns ingen annan att tillbe än Gud. För egen del gör jag därför ingen skillnad på olika profeter. Leder en profets ord till att en människa får en tro på Gud så är det en äkta profet, leder det till motsatsen så är det inte en äkta profet. Det råder därför fullkomlig jämlikhet mellan profeterna, vilket Koranen också tydligt säger. Däremot säger Koranen att Mohammed är den SISTA profeten, vilket är en helt annan sak.

Sedan kan det förstås finnas en mening i att vissa hadither har blivit betydelsefulla för religionens utveckling. Det kan finnas sanningar i dem, även symboliska sådana, men dessa kan vara svåra att se klart. Hur man än vrider och vänder på dem så är de på sin höjd komplementära i förhållande till Koranen. Ifall en hadith säger att Mohammed for till Jerusalem på en bevingad hästliknande gestalt, fast Koranen inte anger något färdmedel överhuvudtaget (eller ens säger att det rör sig om en fysisk förflyttning), så finns det kanske en mening också i detta. Men den meningen torde i så fall vara del av ett symboliskt budskap, förmedlandet av en bild av himmelsfärden för dem som behöver denna bild, i en kultur med ett omfattande bildförbud.

Det är Han som har uppenbarat för dig denna Skrift, där det finns fast och klart formulerade budskap - de utgör dess kärna - och andra som är framställda i bilder. Men de vilkas hjärtan har farit vilse går efter sådant i Skriften som har framställts i bild, när de försöker så split och förvirring genom [godtycklig] tolkning av dess innersta mening - dess innersta mening känner ingen utom Gud. - De vilkas kunskap är fast och djupt rotad säger: "Vi tror på denna [Skrift]; allt är från vår Herre." Men ingen ägnar eftertanke åt [och tar varning av] detta utom de som har förstånd.

Han är den, som nedsänt skriften till dig; i den finnas otvetydiga verser, vilka äro skriftens grundval, och andra som äro mångtydiga. Vad beträffar dem, vilkas hjärtan äro benägna att avfalla, rätta de sig efter vad som är mångtydigt i den, emedan de önska åstadkomma förargelse och önska få det uttolkat, men uttolkningen känner blott Gud. Men de, som hava en säker kunskap, säga: "Vi tro på den, alltsammans kommer från vår Herre", men ingen annan än de, som hava förstånd, låter förmana sig.
Koranen 3:7 (3:5 hos Zetterstéen).

En annan sak som irriterar mig med islam är motviljan till översättningar av Koranen. Gud är inte arab. Att lära sig ett språk handlar inte bara om grammatik och uttal. Det handlar om en djup förståelse av ordens innebörd. De människor som behärskar två eller flera språk vet att orden på det ena språket inte alltid låter sig översättas rakt av till det andra språkets ord. Ibland får man ta till omskrivningar för att innebörden ska gå fram. Att verkligen behärska sitt eget språk kan ta ett helt liv, vissa gör det aldrig. Många människor har ytterst små ordförråd och är ibland precis lika fattiga på begrepp, koncept, föreställningar och idéer.

För dem med en begränsad förståelse av vad som står i olika texter på det egna folkspråket, dels på och dels mellan raderna, så lär det knappast underlätta ifall Gudstjänsten/bönen förrättas på ett främmande språk. Det är fullkomligt ogörligt att lära hela världen arabiska (eller grekiska, latin, hebreiska med mera) av en sådan kvalitet att mänskligheten skulle kunna tillgodogöra sig (exempelvis) Koranens ord. En god översättning kan leda människor till tro, medan en skrift på ett främmande språk helt enkelt aldrig blir läst. Visst kan man (med tvång) få människor att rabbla ord på ett främmande språk, men det kan man också få en papegoja att göra.

Swedenborg skrev sina uppenbarelser och tankar på latin. Det är en händelse som ser ut som en tanke att den som översatte mycket av hans verk till svenska var en viss Eric Hermelin, en man som tillbringade en stor del av sitt liv som mentalpatient på S:t Lars i Malmö. Hermelin var också en flitig översättare av persisk andlig poesi, exempelvis texter av Rumi. Som av en händelse råkade Hermelin också vara vän med en betydligt mindre känd svensk mystiker, den i Helsingborg boende Hjalmar Ekström. Den muslimskt influerade Hermelin ingick alltså i samma krets som den kristne Hjalmar Ekström. Jag tror att det sades många viktiga saker i mötena mellan dessa män.

Emanuel Swedenborg, född 1688 i Stockholm och son till biskop Jesper Swedberg av Stjärna (kopparbergsätten), framlevde merparten av sitt vuxna liv som firad svensk vetenskapsman och riksdagsledamot. Han adlades också och gavs då namnet Swedenborg. Som 56-åring, år 1744, fick han för första gången uppleva märkliga drömmar och visioner. Året därpå upplevde han hur Gud talade till honom, att Gud hade valt honom till ett uppdrag, uppdraget att genom sina skrifter kasta nytt ljus över den kristendom som blivit fördold och fördunklad, bakom århundraden av teologi.

Även om Swedenborg aldrig såg sig själv som teolog, så var det till stor del det han var. En av Swedenborgs grundidéer var den om "korrespondenser". Verkligheten, sådan vi uppfattar den, var verkan av andliga/himmelska orsaker, alltså att den fysiska verkligheten var den observerbara verkan av en icke observerbar orsak:

Himlarna är fyllda av förebildningar. Ju längre in i himlarna, desto skönare och fullkomligare uppstår förebildningarna. Där är förebildningarna verkliga företeelser eftersom de härrör från himlens ljus, som är den gudomliga sanningen, och detta är själva essensen av alla tings vara.

Anledningen till att alla dessa ting i den andliga världen på detta sätt manifesterar sig i den materiella världen är att det inre ikläder sig motsvarande yttre former genom vilka det kommer till synes. På detta sätt antar ändamålet en passande skepnad för att framträda som orsak i en lägre sfär, och vidare som verkan i en ännu lägre sfär. När så syftet, genom orsaken kommer till verkan, framträder det som synligt inför våra ögon. ... Följaktligen är det så med alla ting i naturriket att inombords finns orsak och ändamål av andlig art.
Skrivet av Emanuel Swedenborg, ur "Andlig dagbok".

Mycket av vad Swedenborg skrivit är ibland direkt stolligt och uppenbara fantasifoster, men detta till trots så kan man ana en kärna av något essentiellt, något fundamentalt. Sannolikt var det därför som några av Swedenborgs texter kom att översättas ifrån latinet av Eric Hermelin, en av Sveriges kanske viktigaste översättare.

Eric Hermelin föddes 1860. Han levde ett vilt och kringflackande liv, han var bland annat värvad i den nordamerikanska armen under 1883-85, intagen på kuranstalt i Tyskland året ifrån 1885-86 och året därpå så tjänstgjorde han i den brittiska armén, stationerad i Indien. Från och till vårdades han för sin alkoholism. 1897 blev han omyndigförklarad, vilket dock inte hindrade honom ifrån att samma år emigrera till Australien. Tio år senare finner man honom i London.

1909 blir han förklarad sinnessjuk. Han tas in på Lunds hospital, vilket efter 1931 kommer att heta St. Lars sjukhus. Där påbörjar han den livsgärning som han kommer att bli ihågkommen för. Det hospital där han är intagen kommer att själva verket bli ett kloster, där Eric Hermelin verkar och lever närmast som en munk, vilken med minutiös noggrannhet och arbetsdisciplin kommer att översätta uppemot 10 000 sidor text; en beläst man, kunnig i bland annat latin, grekiska, sanskrit, persiska, hebreiska och arabiska. "Dårhushjonet" Eric Hermelins innerliga översättningar kommer att vinna också internationellt erkännande, bland annat hans översättningar av den store poeten Jalal al-din Rumi, för vilken Gud var "den älskade".

Vad är ändamålet? Det har jag ingen aning om! O muslimer!
Jag är varken kristen eller jude, varken zoroastrier eller muslim!
Jag tillhör varken öst eller väst, varken jorden eller himlen!
Jag kommer varken från naturens källor eller från himlens kretslopp!
Jag är varken av jord eller vind, varken av vatten eller av eld!
Jag härrör inte från Guds tron och ingår inte i skapelsens existens.
Jag härstammar varken från Iraks land eller från Khorasans jord.
Jag lever varken i dåtid eller i framtid, varken i himmel eller i helvete.
Jag är inte från Adam och Eva och inte heller från den högsta boningen.
Mitt tecken och spår är spårlöst. Min plats och mitt ställe är på intet ställe.
Jag är varken kropp eller själ, ty jag är själva Själarnas själ.
Jag steg ut ur mig själv i två halvor och såg de två världarna.
Jag ser en, söker en, känner en och kallar på en.
Jag är berusad av kärlekens bägare och båda världarna har försvunnit för mig.
Nu har jag ingen syssla utom att vara libertin och rucklare.
Om jag hädanefter skulle leva en dag utan min älskade
skulle jag i den stunden önska att jag inte hade levat.
Dikt av Rumi, tagen ifrån Wikipedia

Eric Hermelin översatte inte på något passivt eller "objektivt" sätt, utan gav ibland texterna mer djup än vad originalet erbjöd, samt lade till egna kommentarer. Hermelins översättningar, kanske i synnerhet hans egna kommentarer, drog till sig den svenske kristne mystikern Hjalmar Ekströms intresse. Ekström (född 1885) skrev brev till Hermelin i början av 20-talet och sökte kontakt. Han fick dock vänta länge på svar, vilka till en början var tämligen knapphändiga och korta. Efter en något seg inledning kom de emellertid att lära känna varandra. Hermelin besökte familjen Ekström vid ett flertal tillfällen och kom att bli en vän fram till dess att Hermelin avled 1944.

Hjalmar Ekströms litterära verksamhet är i stort en verksamhet i det fördolda. Han medverkade (under pseudonym) i den religiösa tidskriften "Det Fördolda Lifvet" under 1926-27, lät publicera "Salomos höga visa" med egen kommentar och på eget förlag 1937, samt skrev "Något om människan Vilhelm Ekelund" i en bok om denne författare 1952. Hjalmar Ekströms enda egentliga författargärning består av diktsamlingen "Toner och grepp" som blev utgiven då Ekström var ung, 1912. Annars består hans skrivargärning huvudsakligen av en synnerligen omfattande korrespondens med olika människor.

Den stora mängden brev är väsentligen bevarad och finns (delvis) utgiven, dels i "Den fördolda verkstaden - själavårdande brev" utgiven samma år som Ekström dog, 1962, dels i uppföljaren "Den stilla kammaren" som gavs ut 1988. Den självförhävelse som exempelvis den här hemsidan/boken utgör skulle ha varit Ekström främmande. Han sökte Gud i det tysta, han fördjupade sin relation till Gud och han fick under sitt liv några märkliga upplevelser av Gudsnärvaro. Kanske kan man säga att Gud sände sin Schekinah över honom. Redan kring juletid 1901 erfor Hjalmar Ekström ett slags klarhet:

Då jag var 16 år inträdde klarheten. Då såg jag i ett blixtljus falskheten av Cartesius sats "Cogito ergo sum" ("jag tänker, alltså är jag") och såg att motsatsen var den rätta: Non cogito, ergo non sum (Jag tänker icke, alltså är jag icke), ty blott Gud är; vad jag tänker är falskt, blott Guds tanke är sann.

... han gick ut på en ensam vandring i skogen. Stigen ledde uppför en kulle. Då var det som om hela världen rämnat. Det var som om hade Guds oändliga Kärlek och Guds oändliga Vrede mötts på en enda punkt likt en eldblixt, "som flammade nedåt och åt sidorna liksom ett kors, fyllande hela himlavalvet och hela jorden, förtärande allt". Samtidigt hörde han en röst, vilken sade: "Hädanefter blir vägen väglös". Och han kastades ut i ett intet, ett rungande tomt intet. Himmelen var tom och jorden var tom och helvetet också.

Vännen berättar sedan att händelsen förändrade Ekström. Efter en tid av gradvis sämre hälsa "... började ett nytt liv röra sig i honom, någonting alldeles nytt. Han kom också in i ett alldeles nytt förhållande till människorna". - Religionsvetaren Anton Geels bok "Mystikern Hjalmar Ekström" (ifrån vilken ovanstående två citat är hämtade) inleds med följande ord ur Bibeln, ur Kolosserbrevets tredje kapitel, tredje versen: "Ty I hafven dött, och edert lif är fördoldt med Kristus i Gud". Den mystika döden är ett grundtema hos Ekström: "Den fullkomliga föreningen med Gud kan man bara dö sig in i" skriver han i ett brev till en vän.

Så verkade Ekström i sitt liv, som ett ledljus för vänner och andra som kom i hans väg; som en ökenfader i det fördolda, som en keltisk munk. Det är min tro att dessa ljus finns (har funnits, kommer att finnas) lite överallt i skapelsen och i våra liv. De gör inte så mycket väsen av sig, de som har dött bort i Gud. De bara finns där för oss. - Jag har inte sett något av det som varken Swedenborg eller Ekström har sett (och kanske också Hermelin). Jag är inte en av dessa "en av tusen, två av tiotusen". Jag vill bara påminna dig om deras existens och oskattbara värde.

De stora mystikerna kommer alltid att dyka upp i skapelsen, i historien, liksom de stora profeterna har gjort, helt enkelt av det skälet att deras uppdykanden och upplevelser ligger inherenta i skapelsen - alltså helt enkelt för att deras "arketyp" ingår i Guds plan! Vissa av dem går till historien, andra förblir okända, eller så förvanskas deras roll av den senare historieskrivningen och i legenderna. Måhända är Noa (eller noagestalten) en av de allra tidigaste, en person - och lika mycket en funktion - som var historiskt nödvändig.

13. The Flood
Ifall vi återvänder till berättelsen om Manu och Matsya, liksom till berättelserna om Ziusudra, Atrahasis, Utnapishtim, Deucalion och förvisso Noa, så är samstämmigheterna i berättelserna så stora att det inte kan vara någon tillfällighet. Men vilken är deras rot? Berättelserna om den stora översvämningen som dränkte nästan alla människor, utom några få utvalda, är som sagt otroligt lika varandra, men namnen på karaktärerna är det inte. Det finns ingen likhet alls.

Varifrån kommer då berättelsen/berättelserna? Det finns väl egentligen bara två förklaringar, som jag ser det; antingen så speglar de någon verklig historisk händelse, eller så är den stora översvämningen ett slags arketyp, en sorts tankefigur ur det omedvetna. - Sen finns förstås en tredje möjlighet, att den är både och!

Kan det vara så att dessa, sinsemellan mycket lika, berättelser är ekon ifrån en verklig översvämning, en stor och mycket förödande sådan? Ifall man tittar på berättelserna med störst samstämmighet så hamnar man i tvåflodslandet, i Mesopotamien, mellan floderna Eufrat och Tigris. Dessa floder fick sitt vatten ifrån bergen och vattenståndet varierade stort i dem. Översvämningar var ingen ovanlighet. Kan detta vara den enkla förklaringen, att det är en myt som man kan förvänta sig att finna hos en flodkultur?

I så fall måste man förutsätta att myten spridits ifrån tvåflodslandet till andra folk via handelsvägarna, men att andra folk gett berättelsens karaktärer nya namn. Ifall man tittar på exempelvis grekisk och romersk mytologi så ser man ofta samma gudar, med likartade roller och i samma berättelser, medan namnen på gudarna och gudinnorna skiljer sig åt; Zeus - Jupiter, Hermes - Mercurius, Hera - Juno, Afrodite - Venus, med flera. En bra historia kunde alltså tas upp av andra folk och dess karaktärer ges helt nya namn.

Men det finns också en annan möjlighet, att berättelsen har sin rot i faktiska händelser, som sedan blivit till en myt. Berättelserna i Iliaden och Odyssén, som förtäljer om grekernas krig mot trojanerna, är förvisso myter, men Troja är en stad som existerat i verkligheten, en stad som grävts ut och utforskats av arkeologer. Så varför skulle inte berättelsen om den väldiga översvämningen också kunna vila på historisk grund? (Messerschmitt: Trojanerna som folk kan för övrigt ha varit besläktade med hettiterna, ett annat indoeuropeiskt folk.)

Förvisso är det sannolikt att människor som lever vid en flod torde skapa sagor och berättelser om även totalt osannolika översvämningar, alltså brodera ut historien över tid. Det hela rörde sig kanske om en i och för sig katastrofal översvämning, som i legenderna gavs allt större proportioner. - Men samtidigt är den översvämning som berättelserna skildrar en händelse av så gigantiska mått, att nästa fråga blir ifall det kan ha funnits någon enskild händelse som skulle kunna utgöra den historiska roten till denna myt, Noa-myten.

Och en sådan händelse finns - enligt de två amerikanska geologerna, William Ryan och Walter Pitman - vilka presenterar en mycket intressant teori i sin bok "Noah's Flood" ifrån år 1998: Omkring år 6200 före Kristus så drabbades Jordens norra hemisfär av en mindre istid, vilket ledde till att mycket vatten bands upp i glaciärer och packis, vilket i sin tur orsakade vattenbrist och torka på många håll. Detta fick olika folk att bosätta sig intill de oaser och vattendrag som ännu fanns att tillgå. Ett av de områden som på detta sätt kom att dra till sig många olika folkslag, som kom att leva tätt inpå varandra, var det landområde som idag till stora delar täcks av Svarta havet.

Denna lilla istid gick mot sitt slut ungefär 5800 före Kristus och i och med detta blev klimatet varmare, glaciärer och packisar smälte och havsnivån steg. Omkring år 5600 före Kristus så skulle detta komma att orsaka en katastrof. - I det område som idag är Svarta havet fanns vid denna tid en stor sötvattenssjö. Kring sjön, som var områdets största sötvattenssjö, levde förfäderna till en rad olika folkslag, enligt bokens teorier. Det fanns protosemiter, proto-indoeruopéer, protosumerer och många andra folk kring den isolerade sötvattenssjö som mycket snart - och mycket abrupt - skulle förvandlas till det Svarta havet.

Som varande den största sötvattenssjön i området hade den under en torrare period attraherat en stor mängd olika folkslag ifrån olika håll och med olika språk. Många av dessa folkslag torde väsentligen ha varit jägare och samlare, men somliga var sannolikt också jordbrukare. Självklart så levde många också på fiske. - Där det finns många människor med olika hantverk och kunskaper så uppstår oftast någon form av handelsutbyte, liksom också kulturutbyte. Man idkade med all säkerhet byteshandel, samt både gav och tog emot kulturella impulser. Kanske var det här som jordbruket spreds till en mängd olika folk som förut varit jägare och samlare.

Medelhavets vattennivå låg nu femhundra fot ovanför sjöns och de båda vattnen skildes endast åt av en smal landremsa som konstant utsattes för havets eroderande kraft. Ungefär år 5600 före Kristus bröt vattnet igenom vallen, sedan gick allt mycket fort. Ett hastigt accelererande vattenflöde strömmade igenom dalgångarna, slutligen med en intensitet och en vattenmängd på ungefär 200 Niagarafall, cirka tio "cubic miles" per dag. Vattennivån steg radikalt och sjön spred sig uppströms med ungefär en kilometer dagligen. Det lågt liggande slättlandet kring sjön lades slutligen helt under vatten.

Så vart tog alla de olika folken vägen undan det anstormande vattnet? Åt vilket håll flydde de? - Måhända flydde de åt olika håll, kanske inte inledningsvis, men senare, då de insåg att det knappast fanns försörjning åt alla flyktingar i närområdet. De olika folken gav sig ut på vandring åt olika håll. Några vandrade till Mellanöstern, några vandrade vidare till Egypten, några hamnade i Mesopotamien. Indoeuropéerna delade på sig. Några vandrade söderut, de som blev förfäder åt perserna/iranierna, afghaner, pakistanier och många indier. Några begav sig norrut och sedan österut, de så kallade Tokarerna, ett nu utdött indoeuropeiskt folkslag (vars ättlingar man finner i östra Kina, uppblandade med folkslag som talar språk besläktade med turkiskan).

Några indoeuropéer följde floden Donaus dalgång in i Europa, i olika omgångar. Några av dem var keltisktalande, några talade italiska språk. (Dock hade dessa två språk ett gemensamt föregående indoeuropeiskt ursprung, i det så kallade keltisk-italiska språket.) - Man kan tycka att detta skulle tala för den gamla hypotesen om att inträngande indoeuropéer skulle ha "erövrat" Europa, snarare än att de indoeuropeiska språkens spridning skulle ha följt jordbrukets spridning, men kanske ligger sanningen någonstans däremellan.

Den stora frågan är alltså ifall alla de berättelser om den rättrådiga hjälten som räddade allt levande undan den stora översvämningen - vare sig han kallas Noa, Ziusudra, Utnapishtim, Atrahasis, Deukalion, Manu (Vaivasvata) eller något annat - är skuggan av en historisk figur. Eller är det bara en god berättelse som har kommit att traderas av olika folk på grund av dess dramatiska kvalitéer? Är denna berättelse, denna myt, trots detta i så fall ekot av en verklig händelse, av den stora flodvåg av saltvatten som dränkte en tidigare sötvattenssjö och formade den till att bli Svarta havet? Utan arkeologiska bevis ifrån Svarta havets botten så förblir detta intet mer än en intressant spekulation.

Ifall nu Noa (eller vad han nu hette) var en existerande person, vad hände i så fall? Vem eller vad var det som varnade honom för den annalkande översvämningen? Var det Gud - eller var det någon form av varsel, någon sorts prekognition? Men varför har berättelsens hjälte vitt skilda namn hos olika folk? De olika folken, som levde nära varandra längs sjöns stränder, utbytte inte bara varor utan också idéer. Lånord utbyttes i viss utsträckning emellan de olika folkens språk. Varför fick inte översvämningens store hjälte behålla sitt namn? Varför fick han olika namn hos olika folk?

De mycket stora likheterna mellan de olika Noa-myterna pekar på det ena eller andra sättet mot ett gemensamt ursprung. Namnskillnaden gör det inte. - Ifall man tror på prekognition, alltså att människor på det ena eller andra sättet kan förnimma framtida händelser, så finns också en annan möjlighet, nämligen att varslet om den nära förestående översvämningen inte gavs åt endast en person - utan åt flera! Kanske fanns det flera stycken olika Noagestalter, minst en hos varje folk. "En av tusen, två av tiotusen".

Kanske står Noamyten inte för en person, utan för en funktion, för något som mänskligheten har behov av i vissa historiska skeden. Men detta är en problematisk tankegång, för den skulle nämligen innebära att framtiden är utstakad, att vi lyder under ett öde i någon form. Ifall prekognition, såsom sanndrömmar och varsel, faktiskt existerar så betyder det rent logiskt att orsak inte alltid föregår verkan, utan att vissa skeenden är förutbestämda - att "orsaken" faktiskt "söker sig" till sin predestinerade "verkan" ungefär som när man häller smält tenn i en gjutform.

Händelseutvecklingen skulle alltså ligga inherent i skapelsen, ungefär som om den helt eller delvis följde ett manus. Ifall Noa (eller vad han nu hette) eller ett flertal Noagestalter representerar en person/flera personer med en speciell ödesbunden funktion, så är den alltså historiskt oundviklig. Noagestalten ligger alltså inherent i skapelsen och väntar på att "ta kött", det vill säga aktiveras. I så fall är den föregående mänskliga historien före Noas uppdykande också ödesbunden, liksom fortsättningen.

De folkslag som migrerade ifrån området kring sötvattenssjön var alltså predestinerade att överleva katastrofen, liksom de också var förutbestämda att bli tongivande i de områden där de slutligen bosatte sig. Kanske var katastrofen nödvändig för att en viss utveckling skulle äga rum. Katastrofen var måhända ett mäktigt preludium till de stora flodkulturerna; Indus, Mesopotamien och Egypten, samt till den indoeuropeiska dominansen i Europa, liksom förstås till de semitiska folkens historia - alltså bland andra judarna och araberna. Översvämningen var måhända ett av de viktigaste historiska skeendena i mänsklighetens historia!

Vi har ett antal berättelser om händelsen, vars likhet i form och innehåll pekar på ett gemensamt ursprung. Kanske är existensen av dessa mycket likalydande berättelser predestinerad. Kanske finns en grundläggande BERÄTTELSE som de olika myterna/berättelserna på det ena eller andra sättet är förbundna med. Sambandet mellan händelse och myt skulle kunna vara akausalt, alltså att dess "orsaker" inte kan skiljas ifrån "verkan". BERÄTTELSEN ligger alltså fast, som noterna i ett partitur, som blir musik först när den spelas, när tid förflyter. Myt och verklighet skulle alltså spegla varandra - eller rättare sagt vara två sidor av samma mynt!

Frågan jag nu ställde mig själv var ifall de märkliga drömmarna och de ständigt återkommande mystiska talen 333, 444 och 777 kunde ha liknande akausala samband. Talet 777 förekommer en enda gång i Bibeln, nämligen för att ange åldern på Noas far Lemek. Han skulle alltså ha blivit 777 år gammal! Swedenborgs förklaring till förekomsten av dessa tal i Bibeln var att de symboliserade olika kyrkliga epoker, olika tillstånd av andlighet hos människorna, olika steg i kyrkans historia och utveckling. Var och en som på ett eller annat sätt kommit i kontakt med den judiska talmystiken (eller den pythagoreiska, eller vilken det nu må vara) inser rätt snart att de karaktärer, som i Bibeln lever i flera århundraden, antingen måste vara en omskrivning för tidsåldrar, vilket Swedenborg gjorde gällande, eller så var de forntida gudar vars historier "förmänskligats" och/eller att dessa åldersangivelser består av talmystik.

"The number of God exists in two parts; the first is 333, which is the spiritual or heavenly number of God... It is the number of the Divine Triad or, as the orthodox call it, the "Trinity". The number 444 represents God in His physical manifestation, or "God in the Flesh". Together, 333 and 444 combine to make 777 which is the number of Perfection. This is the resurrected God, spirit and flesh (333+444) as one (777). There are many revelations in the Covenants & Commandments which speak of these things directly and indirectly."
Ur artikeln "The current fire: Where will it go?" ifrån New Covenants Ministries svenska hemsida (utskriven någon gång 2001-2002?)

Den intressanta frågan är alltså ifall det i första Mosebok finns rester av ett polyteistiskt panteon - och den andra frågan blir ifall Lemek i så fall varit en gudom (med det symboliska talet 777) i detta panteon. Judendomen av idag är monoteistisk, men den har inte alltid varit det, och även när den varit det så får man ofta intryck av att den judiska monoteismen hyllar Gud såsom det judiska folkets egen gud, som något av en stamgud eller en lokal gud.

I Andra Kungaboken i Bibeln, kapitel 17, verserna 24-41, skildras hur några av assyrierna bosätter sig i judarnas land (eg. Samarien) och hur de där fortsätter att dyrka sina egna gudar. Det går dem illa så länge de inte också dyrkar Herren. Lejon kommer ibland dem och dödar dem. Då befaller den assyriske kungen att man ska skicka dit en präst som kan lära bosättarna hur LANDETS gud ska dyrkas, eftersom denne tydligen vredgats. I texten finns en uppmaning till dem: "Ni skall inte frukta andra gudar. Endast Herren ska ni frukta". De utländska bosättarna väljer dock att inte lyssna på det örat, utan fortsätter att för säkerhets skull dyrka både sina egna gudar och Israels gud: "Så fruktade då dessa folk Herren men tjänade samtidigt sina beläten."

Längre fram, i kapitel 23, skildras hur kung Josia låter rensa templet i Jerusalem: "[Han befallde präster och vakter]... att de skulle föra bort ur Herrens tempel alla de redskap som var gjorda åt Baal och Aseran [ett beläte som sannolikt var förknippat med gudinnan Astarte] och åt himmelens hela härskara." Därefter skildras utförligt hur Josia rensar landet ifrån avgudabilder. Det finns i dessa texter inget som förnekar existensen av andra gudar, snarare tvärtom. Det som texterna säger är endast att Israels folk ska dyrka sin egen gud, landets gud och folkets gud.

Baal betyder "Herre" eller "Mästare" (I Bibeln finner man också den nedlåtande omskrivningen Beelsebub, som betyder "flugornas herre"). I syrisk-palestinsk eller kananeisk religion var Baal den främste guden tillsammans med sin maka Anat. Likt andra gudomar som är knutna till fruktbarheten, såsom Osiris, Tammuz, Adonis, Dionysos med flera, så dör han. Han dräps av Mot - som är en personifikation av döden - men återuppväcks av Anat. Baals attribut råkar för övrigt vara blixten och hällregnet!

Det arabiska namnet "Burak" liksom det hebreiska "Barak" betyder båda "blixt". I berättelsen om Mohammeds nattliga färd (till Jerusalem) så är Burak namnet på hans häst, eller på det hästliknande väsen, som han färdas på. I Bibeln, i Domarbokens fjärde och femte kapitel finner man en viss "Barak". Dessa både kapitel i domarboken skildrar hur Israels domare, tillsammans med sin härförare Barak krigar och nedkämpar kaananeerna till sista man, slutligen även den kaananeiske kungen.

Burak är, enligt legenden, ett kvinnligt väsen. Barak är istället förvisso en man, men i en kvinnas tjänst, nämligen hos den kvinnliga domaren Debora. Faktum är att de båda tillsammans drar ut på fälttåget mot kaananeerna. Huruvida Debora deltar i stridshandlingar eller ej får man gissa sig till. Det talas mest om fiender som kämpas ner med "Baraks svärd" och liknande. I Domarbokens femte kapitel, sjunde versen, finner man dock följande:

"Inga styresmän fanns, inga fanns mer i Israel, förrän du stod upp, Debora, stod upp som en moder i Israel."

En moder i Israel?! En kvinnlig auktoritet (härskarinna?) hos det folk, det judiska, där ortodoxa judar aldrig ens rör vid främmande kvinnor, inte avbildar dem och helst inte vistas i samma rum som dem?! Är inte detta en smula märkligt? När en ortodox tidning nyligen satte in ett foto på den senast valda israeliska regeringen så hade man retuscherat bort dess kvinnliga medlemmar och istället satt dit några män - som inte ens ingick i regeringen! Detta gjordes alltså för att de ortodoxa judarna inte vill visa kvinnor på bild. Bilden ljög alltså. Man satte religionen före sanningen. Sanningen om kvinnans roll, inom den religion som skulle komma att bli judendomen, som vi känner den idag, var under Deboras tid kanske en helt annan än vad den förefaller att vara nu. - Ifall man inte tvekar inför att förfalska en bild, så tvekar man kanske inte heller inför att förfalska sin historia.

Många kristna och judar har säkert med förtjusning läst artiklar av Robert Morey, särskilt de som handlar om att islams gud ifrån början varit en mångud, dessutom en gud med tre döttrar; Manat, Al-’Uzza och Al-Lat. Denna idé står också att finna i Salman Rushdies bok "Satansverserna". - Enligt boken ska det ha funnits verser i Koranen som lovprisade mångudens tre döttrar, tillika gudinnor. Bland annat ska det i sura 53 förut ha funnits en vers som hyllar dem som "högt svävande tranor" ("elevated cranes") för att markera deras himmelska status.

Det finns hos ett fåtal tidiga muslimska historiker visst belägg för att dessa verser kan ha funnits i Koranen, men sedan redigerats bort och ersatts med andra, exempelvis vers 23 i sura 53 här nedan - men märk väl att det varken finns konkreta bevis eller samstämmighet kring detta. Även om så skulle vara fallet så ger den vers som (i så fall) ersatt den försvunna hyllningsversen till gudinnorna ett tydligt svar på tal:

Detta är ingenting annat än namn, dem I och edra fäder uppfunnit, utan att Gud nedsänt något bemyndigande. De rätta sig blott efter inbillning och sådant, som de själva trakta efter, ehuru vägledningen kommit dem till del från deras Herre.

Faktum är att den här versen också svarar för judarnas "lokala" gud. Detta är bara namn! Även ifall man ser dem (de förislamiska gudinnorna Manat, Al-’Uzza och Al-Lat) som änglar (eller helgon) så är de i så fall underställda Gud. Vad det handlar om, åtminstone i mina ögon, är en evolution gällande hur människor förmår uppfatta Gud, hur gudsbilden har utvecklats i takt med kulturen.

Även om man godtar att judarnas gud till en början sågs som en lokal stamgud, en ibland många (folks), liksom arabernas (förislamiska) gud var en mångud, så handlar det - precis som i fallet med helgonen, alltså de (i vissa fall) tidigare gudarna, inom exempelvis den keltiska kristendomen - om ett slags psykologiska transitionsobjekt; en (infantil) tro på gudomliga beläten och naturfenomen som gradvis utvecklas mot en tro på något man inte kan se, mot abstraktion.

Ifall Lemek - Noas far i Bibeln, som blev 777 år gammal - på samma sätt är ett eko av en gudom i ett tidigare poyteistiskt panteon, så är han blott en symbol (av många) för Gud. I så fall är Noa, vare sig han är en historisk person (eller flera personer) en Gudomlig FUNKTION; ett Gudsingripande varigenom Gud förverkligade sin plan, varigenom Gud gav sig till känna i sin skapelse; en effekt av predestinationen.

Jag ser det som att Gud uppenbarar sig lite i taget, med hänsyn tagen till den rådande kulturen. Gud är och har alltid varit densamma, det har däremot gudsbilden inte alltid varit. Även om Gud hos araberna till en början associerades med månguden, så rörde det sig, efter omvändelsen till islam, om monoteism, i och med att denna gud nu var den enda guden, Gud! Det skiljer sig på så sätt inte ifrån att dyrka korset som symbol, liksom det inte skiljer sig ifrån annan religiös symbolik, exempelvis i ikoner. - Så länge som den troende är medveten om att det ytterst bara finns EN gud, Gud, så handlar det om monoteism.

14. Motkulturer
Det sorgliga med profeternas budskap är att ingen läser dem, åtminstone så läser man bara på förhand givna urval. Hur många muslimer läser också Bibeln? Hur många kristna läser Koranen? Varför ser judarnas gamla testamente inte likadant ut som de kristnas? Varför läser man inte texter ur döda havs-rullarna, funna i Qumran, i synagogorna? Varför läser man inte ur de gnostiska skrifterna, funna i Nag Hammadi i Egypten, i de kristna kyrkorna? Varför är alla så rädda för att TRON ska rasa ifall man ger människorna ett val? Varför fruktar man paniskt varje tecken på förändring eller evolution? Ska religionen ses som statisk, eller som en utveckling mot en djupare och innerligare relation till Gud för den enskilda människan? Vad är viktigast, religionen eller Gud?

Jag förespråkar på intet sätt synkretism. Det finns inga som helst skäl till att byta religion. Eftersom en människa aldrig till fullo kan förstå Guds avsikter, så kan hon heller inte förstå varför det finns olika religioner i världen. Det finns måhända en mening med dem alla. - Det är synnerligen populärt, särskilt hos fanatiker, att hävda att den egna tron är den enda rätta och att alla andra uppfattningar är verk av djävulen. Men sådana påståenden kan förstås bara verifieras ifall den präst eller imam (eller vem det nu är) som påstår detta, kan säga sig ha fått förklaringen till de andra religionernas existens ifrån förstahandskällan, alltså ifrån Gud själv. Annars så kan man ju förledas tro att fanatikerns källa är en helt annan...

Det är också vad jag tror. De som skriker högst, mest och oftast - alltså fanatikerna - känns bäst igen på sin tvärsäkerhet och på sina fördömanden av andra människors tro och livsföring. Jag tror inte att de talar Guds ord. Gud är kärlek, nåd och barmhärtighet. Det de talar om är något helt annat än vad mystikerna talar om, något helt annat än vad de extatiska visionärerna talar om. De talar istället om hat och våld. Det är ibland deras anhängare man finner dem som mördar i Guds namn.

Det är en fördel att tänka innan man handlar och att känna efter i sitt hjärta om det man gör är rätt. Ifall man refererar till en viss religiös urkund, exempelvis i dess fördömande av andra religiösa urkunder, så är man dock inte skickad att personligen döma i dessa frågor förrän man läst också motståndarnas skrifter. Ytterst ankommer det på Gud att döma, inte på människor. Vi är inte allvetande, det är Gud. Mångfalden av religioner är ett faktum. Vi kan inte döma ibland deras respektive urkunder utifrån något annat än det omdöme som vi givits av Gud - och utan Guds slutgiltiga besked i dessa frågor så anstår det oss inte "att kasta första stenen" - i den mån det någonsin har gjort det!

*... Om Gud hade velat hade Han helt visst gjort er till ett enda samfund, men det var Hans vilja att sätta er på prov genom det som Han har skänkt er. Tävla därför med varandra om att göra gott! Till Gud skall ni alla vända åter och Han skall upplysa er om allt det som ni var oense om.

Om Gud velat, så skulle han hava gjort eder till en enda menighet, men det var för att han skulle pröva eder med avseende på det han givit eder; så tävlen nu med varandra i det goda! Till Gud skolen I allesammans återvända, och han skall tala om för eder det, som I tvistaden om.
Femte suran ur Koranen, *andra halvan av vers 48 hos Bernström, vers 53 hos Zetterstéen.

Problemet med att tolerera andra religioner är förstås uppenbart, alltså att man riskerar att "relativisera" den egna religionen. Det är också därför som jag är motståndare till synkretism - liksom till att troende konverterar till andra religioner. Vi har en samling av ganska solida och etablerade världsreligioner, vilka omfattar den absoluta majoriteten av mänskligheten. Vi delar alla, i stort sett, de allmänmänskliga värderingarna om rätt och orätt. De flesta av oss är också medvetna om att det finns val i livet som tillfogar skada till skapelsen och till medmänniskan, alltså onda handlingar.

De flesta mentalt friska människor kan skilja på goda och onda handlingar, på vad som är mitt och ditt, samt inser att man inte äger rätten att ta en människas liv (utom möjligen i ett nödläge där man måste rädda sig själv eller sina närmaste). Skapelsens skuggaspekt, dess antites i formen av ondskan - satan/iblis - är alltså något som de flesta av oss kan identifiera. Jag vill påstå att ondskans "brytpunkt" ligger någonstans i det område där allmänmänskliga behov övergår i att bli begär, alltså där man börjar kräva av omgivningen att den ska skänka tillfredställelse - och detta i en sådan utsträckning att dessa krav inskränker andra människors liv och frihet att välja. Det må gälla stöld, tvång eller mord. Häri finner man girigheten och makthungern. I detta finner man dem som är beredda att gå över lik för att nå sina mål.

En troende person som sätter en "otrogen" under tvång och som ålägger honom eller henne religiöst tvång går alltså utöver denna gräns. Gud måste väljas. Godheten måste väljas. De som tvingar människor att agera "rätt" i Guds namn gör förstås detta med de bästa avsikter - men ofria människor hatar. De iakttar läpparnas bekännelse och den dag då de blir fria så är risken stor att de vänder Gud ryggen fullständigt. Konsekvensen av att andliga ledare överträder gränsen för det individuella ansvaret kan således bli att man skapar motståndare till Gud och till godheten. Man skapar kompensatoriska behov - ett BEGÄR efter "förbjuden frukt"!

Denna process tycker jag mig se i exempelvis Iran. Det som mullorna velat undertrycka, med hjälp av religiösa lagar och religiös polis, tycks alltjämt verka under ytan och missnöjet med ofriheten tycks hela tiden öka. Avsikten har varit att skapa en Gudsstat. Men min uppfattning är att Gudsstaten (liksom det klasslösa samhället) inte kan uppstå genom pålagor, utan endast genom fria människors val. Den uppstår i samma ögonblick som det finns en tillräcklig efterfrågan; när majoriteten av människorna av fri vilja går in i moskén/kyrkan/synagogan/templet och viger sina liv åt att tjäna Gud och sina medmänniskor.

Varje kultur, liksom varje religion, har en underström och/eller en "motkultur" inom sig. Av nödvändighet är det så att de strömningar som inte omfattas av majoritetskulturen, istället kommer att utgöra delar av en (heterogen) motkultur. Motkulturerna blir sällan enhetliga utan upptar element som ofta inte har särskilt mycket med varandra att göra. Det enda de har gemensamt är att de, mer eller mindre, befinner sig i opposition till majoritetskulturen. De människor som tillhör "underströmmen" upplever sig stå utanför samhället, med rätt eller orätt.

När en majoritetskultur blir alltför rigid och exkluderande så ökar förstås antalet anhängare av olika minoritetskulturer. Underströmmen tilltar alltså gradvis. Man skulle kunna likna det vid ett psykologiskt skeende: Det som medvetandet inte vill kännas vid hänförs till det omedvetnas sfär. Detta betyder emellertid inte att krafterna i det omedvetna slutar att utöva inflytande, det betyder bara att det inflytande som de "oönskade" krafterna nu utövar sker omedvetet, utom det egna medvetandets kontroll.

När kristna och muslimer exkluderar exempelvis de homosexuella ur den religiösa gemenskapen, så medför detta knappast att dessa människor med automatik upphör att vara homosexuella. Demoniseringen av individen (istället för av beteendet) kommer istället att leda dem i opposition. Vart skulle de annars ta vägen? De kommer att söka sig till varandra när samhället och religionen vänt dem ryggen. - Ingen människa klarar av att leva sitt liv med bilden av sig själv såsom varande enbart en syndare. Alltså så skapar man en motkultur, en motberättelse, i vilken människovärdet återställs för dem som blivit uteslutna ur gemenskapen.

Detta är inte bara en naturlig konsekvens av exkommunikationen, utan också en korrekt slutsats. Människovärdet är nämligen odelbart och okränkbart. Människan - syndare eller ej - är en Guds skapelse som inte får kränkas. Även ifall man känner den djupaste avsky inför vissa handlingar så är det viktigaste uppdraget för varje enskild människa att bereda alla människor en väg till Gud. Det ankommer inte på oss att avgöra vilka som sedan når målet. Det kan bara Gud avgöra.

Problemet med de "alternativa" världsbeskrivningar som motkulturerna genererar är att de tenderar att överkompensera, att de blir drastiska och överdrivna. Det finns en fara i att de kan radikaliseras och bli extrema. Någonstans i detta finner man den "brytpunkt" som jag nämnde ovan. Motkulturen riskerar alltså att bli ond. Det betyder förvisso inte att majoritetskulturen med automatik därmed skulle vara god, det betyder bara att extremer i sig själva utgör en mycket stor risk för ondska. Ett överreglerat samhälle som inte erbjuder ett kontrollerat utlopp för vissa (oönskade) beteenden riskerar konsekvensen att dessa beteenden istället exploderar makthavarna i ansiktet när det repressiva trycket blivit för hårt.

Det underjordiska motståndet mot det förment "moraliska" samhället skapar på detta sätt ett trots i smyg, som också bidrar till slavmentaliteten. Till slut finns det få eller inga som i själ och hjärta längre är lojala med majoritetssamhället. Tjuveriet och fifflandet blir till ett allmänt accepterat beteende, liksom förstås sexuell lössläppthet i hemliga lokaler, liksom förstås drogbruk av olika slag. Man bejakar de begär som är förbjudna och njuter lite extra av dem av just det skälet. Detta är slavmänniskans enda sätt att känna sig fri. Det är tragikomiskt att se hur religiösa/rigida lagar så ofta lyckas föra människorna rakt i famnen på satan!

När mänskliga behov förnekas så kommer de - säkert som Amen i kyrkan - att förvandlas till kompensatoriska begär. När man inte talar öppet om sex, våld, droger och ondska så föser man ohjälpligen in dessa ämnen in i det omedvetnas domäner. När barn och ungdomar inte får tala om sådana saker så innebär det bara att de aldrig förvärvar ett språk och en begreppsvärld som kan hantera dessa saker. Sexualiteten försvinner emellertid inte även om den aldrig skildras i bild och ord. Istället går den under jord och verkar i det omedvetna. Härav följer det paradoxala förhållandet, att ju mer man försöker upprätta kontroll över den, desto ohanterligare och farligare blir den.

Den söker sig då andra utflöden, så som i våldsamhet eller i överdrivet religiöst nit. Den sublimeras, som man säger på psykologspråk - dock utan att bli särskilt sublim! Sexualiteten är en stark kraft. Att bygga dammar åt den är förenat med stor fara, hela samhällen riskerar att dränkas när fördämningarna väl brister. Man måste inse att sexualiteten utgår ur skapelsens flöde. Den är till för vår reproduktion (liksom för vår njutning). Den bör behandlas med respekt, dels av det skälet, dels för att den faktiskt utgör en latent fara när och om den stängs in.

En av de faktorer som gjorde människan civiliserad var hennes förmåga att styra vattenflödet, att bygga dammar och kraftverk; att kanalisera kraften, liksom det livgivande flödet till åkrarna. Varför betraktar vi inte sexualiteten på samma sätt? De krafter som finns i människan måste kanaliseras. De måste ges sådant utlopp att flödet inte leder till skadliga och okontrollerade översvämningar. Vi måste kunna prata om dessa saker, även med barnen. Okunskapen kan inte uträtta detta arbete, det kan bara kunskapen göra.

15. De två tornen
Min dröm om kvinnorna vid tornet knöt an till en annan "signifikant" händelse, eller snarare en symbol som jag hakade upp mig på. Jag minns inte alls vilket år det var. Jag befann mig ombord på gratisbussen ut till IKEA vid Kungens kurva, när bussen passerade det anskrämliga Twin Tower Hotel. Det här var några år innan attacken mot World Trade Center i New York, år 2001. Jag skulle tro att det var under slutet av nittiotalet. - Utan att förstå varför så fick jag för mig att de två tornen var något som jag borde lägga på minnet. Visserligen så hade en gammal arbetskamrat bott alldeles i närheten av hotellet, men det var inte därför som de två tornen fastnade i min skalle. De var en symbol för något som jag ännu inte visste vad det var. Var det kanske en prekognition?

Den postmoderna arkitekturens ovana att plocka in fullständigt onödiga och malplacerade stilelement hade ett av sina löjligaste exempel i detta hotell. De två tornen satt som två ditklistrade blompinnar i hörnen på en skokartong med tak. Byggnaden i övrigt såg ut som vilket betongmotell som helst byggt under sjuttiotalet. Det var bara de löjliga tornen som talade om att detta var ett senare byggnadsverk. - För mitt liv kunde jag inte förstå varför denna detalj tycktes fastna i mitt medvetande så som den gjorde.

Den elfte september år 2001, knappt ett halvt årtionde senare, ringde min gode vän Olle mig på telefonen och sa att två flygplan hade flugit in i de två tornen i World Trade Center i New York. Det var med förstämning jag såg bilderna av händelsen. Det stod ganska snart klart att vi gick in i en ny tid, en tid som måhända förebådade nya krig. Jag drog slutsatsen att det var just detta som hade fått mig att haja till inför de två (malplacerade) tornen några år tidigare; att det så att säga varit ett eko ifrån framtiden, ifrån en omstörtande händelse som skulle äga rum.

Men kanske fanns det också fler sätt att uttyda min fixering vid de två tornen. Kanske låg det även en annan (ohyggligt drastisk) symbolik i de två tornens fall. Jag skulle komma att möta andra tvillingtorn några år senare. Under mina fem månader på den onda av de två försäkringskassorna, under sommaren år 2005, fick jag möta två nya uppsättningar tvillingtorn. Dels kom jag att sjunga i Högalids kyrka tillsammans med den kör som jag sjöng i på försäkringskassan, dels förde mig min körresa till Krakow - tillsammans med min ordinarie kör - in i Mariakyrkan med dess två torn, det ena större än det andra och med olika form sinsemellan.

Det var ganska nyligen som jag kom på vad symboliken i detta möjligen kunde vara. Det finns, oavsett om den hemliga kyrkan existerar/existerat eller inte, en underström av den borträngda kvinnligheten - liksom av sexualiteten, såsom varande en naturlig del av våra liv. Detta är alltså det lilla och överskuggade tornet. Det andra tornet står för den stora och mäktiga patriarkala kyrkan - oavsett om man i detta läser in judendom, kristendom, islam och/eller andra patriarkala trossystem. Sammantaget säger mig allt detta att båda dessa torn måste falla, liksom på kortet "Tornet" i tarotkortleken. Manligt måste möta kvinnligt, exoteriskt måste möta esoteriskt, (gnostiska) eremiter måste öppna sig mot världen - liksom att kyrkans andliga liv måste djupna och komma att omfatta livets dubbelhet.

Vi är så ovana vid friheten. Kanske kommer många av oss inte att klara den, ifall den skulle komma på oss för hastigt. I en sådan framtida värld kommer hedonismen sannolikt att härja - liksom det religiösa bigotteriet. Det blir förmodligen en tid för häxor och satanister, liksom för "fundamentalister". Båda dessa torn måste falla. Ifall det existerar - vilket jag tror att det gör - hemliga rörelser med inslag av fruktbarhetskult, liksom också hedonistiska rörelser som antingen är renodlade satanister eller med en tro som tangerar satanismen, så måste även detta torn falla. Hemlighetsmakarna måste falla ner ur sitt torn.

Nakna och chockade måste de finna sig själva kastade till marken. Långsamt kommer de att resa sig och att skärskåda sig själva och de andra, i begrundan över sitt fall. Både högkyrkliga hycklare och kåta kladdande egoister/hedonister kommer att finna sig själva kastade till marken. Förvånade kommer de att stå och glo på varandra och upptäcka hur till förblandning lika de är.

"Motkulturerna" är problematiska, av det enkla skälet att de säger vissa sanningar - obekväma sanningar! De talar om en aspekt av det mänskliga livet som de stora religionerna har haft påtagligt svårt att förhålla sig till på ett förnuftigt och behärskat sätt. De talar om den mänskliga kroppen och dess behov. Vi föds och lever i denna kropp, i denna fysiska värld. För de allra flesta är celibat och askes inte ett realistiskt alternativ. Väldigt många klarar heller inte av den trohet som äktenskapet kräver. Homosexualitet och bisexualitet utgör en verklighet som förekommer till och med i naturen, som en frekvent anomali hos många djurarter.

Det finns därför rätt många människor som känner att de inte klarar alla de krav som de "rättrogna" ställer. De väljer därför att undvika kyrkan/moskén/synagogan/templet. De blir sekulära, eller skapar egna samfund där de får vara som de är. Detta är mycket, mycket olyckligt. Det leder till splittring och till ännu mer fragmentarisering, till ännu fler stridigheter. I värsta fall leder det till en vitt spridd fientlighet mot allt det som religionen står för.

När de klentrogna dessutom får se bomber explodera i Gaza, på Bali, i Belfast och i Bagdad, så förlorar (de stora) religionerna all trovärdighet. Alla mördare tycks åberopa Gud, på det ena eller andra sättet, när de spränger sina medmänniskor i luften. Allihop så säger de hur troende de är, när de går där ibland ruinerna och likhögarna. Alla så säger de att deras gärningar tjänar Gud. - Och för varje bomb som smäller av, för varje bild på gråtande barn och gråtande föräldrar invid lemlästade och söndriga kroppar, som världens alla TV-tittare får se, så vänder dessa mördare ännu några själar bort ifrån Gud.

Massmedia vill få det hela till ett nytt religionskrig. Krig ger bra TV. Konflikter ger bra TV. Konflikter har ett stort underhållningsvärde. Därför visar TV bara muslimer när de bränner flaggor och attackerar ambassader. Därför får vi se bilder på Usama och hans kompisar när de hotar västvärlden med heligt krig. - Ifall jag skulle tro på den bild som nyhetsmedia ger av islam så är den typiska muslimen en aggressiv och skränande skäggskalle vars enda sysselsättningar i livet är att kasta stenar på kvinnor och bomber på västerlänningar.

Nu har jag visserligen inte umgåtts med muslimer i någon större utsträckning, men en av dem var faktiskt en tvättäkta skäggskalle. Han var min arbetskamrat i början av nittiotalet och han var riktigt vettig, fast att han bad fem gånger om dagen. Det var också min klasskamrat på den senaste folkhögskolan, ett drygt årtionde senare. Han hade till och med gjort pilgrimsfärden till Mecka. Detta till trots hade han ett mycket medvetet förhållande till sin religion. - Jag förbehåller mig därför rätten att känna en viss skepsis mot den bild som uppvisas i media.

Kriget står inte mellan religionerna. Kriget står mellan dårskapen och förnuftet, mellan kärlekslösheten och medkänslan. Kriget äger rum i ditt eget hjärta. Innerst inne vet du allt det här. Därför vet du också att de skränande dårarna och mördarna inte har någonting med Gud att göra, oavsett vilken religion de åberopar. Vänd dig inte bort ifrån det goda bara för dessa galningars skull, oavsett ifrån vilket torn de står och skriker ut sina "sanningar".

I det högsta av de två tornen står fanatikerna och skriker. Deras fundament är religionernas exoteriska historia, trons officiella historia. Det är den de åberopar. Grundstenen i detta bygge må vara Bibeln eller Koranen, det gör i sammanhanget ingen skillnad. Prästerskapen legitimerar sig själva, såsom uttolkare av tron. Ju mer makt de har i världen, desto mer tystnar allting omkring dem. De tanklösa människorna följer tanklöst efter, så som tanklösa människor alltid har gjort. De tänkande och kännande människorna tystnar i stället. Deras själar drar sig tillbaka, gömmer sig undan fanatismens skrän och oväsen. Så småningom finner dessa tysta själar varandra.

I synnerhet i repressiva samhällen, i diktaturer eller i teokratier, uppstår underjordiska rörelser. Ju mer den dominerande religionens företrädare skriker på "rättning i ledet" ju mer glider motkulturen undan, ju mer gömmer den sig - men samtidigt stärks den; aktion - reaktion! Dess anhängare söker friheten. Tragiskt nog söker de den överallt. Tragiskt nog söker de den emellanåt också ibland excesser och överdrifter; aktion - reaktion!

Därför existerar det också ett andra torn, befolkat av en mycket brokig skara och fullt av tingeltangel, kristaller, rökelse och New Age-dravel. Där råder ingen ordning alls. Det är satanister, Wicca, tomtar och troll, drakar och demoner; ny asatro blandat med growlande Black Metal. Det är en jävla röra, helt enkelt! - Jag säger som Doktor Dengroth: "Jag är skeptisk!"

Mitt emellan dessa två torn finner man det stora flertalet människor. De flesta skiter i Gud. Kanske tror de på "något" - åtminstone så länge detta "något" inte kräver någon insats av dem, i form av kroppslig eller mental ansträngning. De är impulsstyrda, begärstyrda. De är automater. I den mån de uppsöker något av tornen så gör de detta antingen av rädsla för straff (torn 1) eller i hopp om en större tillfredställelse än vad vardagen vanligtvis ger (torn 2).

De allra flesta av dem är vilsna, särskilt i det protestantiska Västeuropa. Här har det första tornet nämligen kollapsat, i synnerhet i Sverige. Ifrån att vi tidigare har lytt under en kyrka som höll menigheten i ett tillstånd av skam och skuld, så har svenskarna befriat sig, men utan att få något annat i stället. Välfärdssamhällets "prästerskap" byggde förvisso ett nytt torn, det vill säga den svenska sossestaten som "åt alla lycka bär" men även denna har nu klappat ihop. Den återstår bara som kuliss (särskilt under borgerlig förvaltning).

Vi är vilsna. Till vår undsättning byggs då två nya torn upp ännu en gång, nummer ett och två, nu till nya höjder. Torn nummer ett är förvisso lika fullt av kristna som det varit förut, men nu befolkas det också alltmer av muslimer. Torn nummer två, tingeltangeltornet, erbjuder som vanligt bekvämast tänkbara lösning: Allt är tillåtet, allt är okej! - I torn nummer ett behöver du inte tänka. Du behöver bara göra som du blir tillsagd. Så tryggt och så bra! I torn nummer två kan du istället göra vad du vill. Där krävs det inget alls. - I torn nummer ett får du anpassa dig till en fyrkantig och enkel världsbild. I torn nummer två får du ha vilken jävla världsbild du vill!

Men fullt så enkel är ändå inte saken: I källaren på det första tornet bor det en liten skara troende, det kan vara munkar eller nunnor (eller kanske sufier) som inte gör särskilt mycket väsen av sig. De ber sina innerliga böner. De har överlåtit sina liv åt Gud. - Märkligt nog så tror jag att det även i det andra tornet finns människor som har överlåtit sig; människor som längs andra vägar har kommit fram till samma sak, nämligen att det bara finns en gud - och det är Gud!

Dessvärre har de ensamma stackarna i alternativitetens torn, torn nummer två, fått för sig att de är ensamma förvaltare av denna vetskap. Därför gömmer de sig. Kanske finner man dem ibland frimurarna, kanske ibland Prieuré de Sion, kanske någon helt annanstans. Kanske finner man i dessa slutenhetens kretsar också en samling kvinnor, som i generation efter generation hållit sin tro dold - mitt i det kaos, i den röra, som det andra tornet består med och av. Det är bara en spekulation ifrån min sida. Kanske är det inte ens en rörelse, utan bara en underström i det kollektiva omedvetna.

Hemligheter är som stillastående vatten. De unknar. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. När man krampaktigt håller fast vid något blir man till slut trött i händerna. Till sist tappar man greppet. Till alla hemlighetsmakare skulle jag därför vilja säga: Tala ut! Berätta vad ni vet, medan vi ännu har yttrandefriheten kvar. Ifall galningarna i det första tornet tar makten så kommer allting snart att tystna för en lång tid, tills nästa era av upplysning, av interkulturell ekumenisk/teologisk dialog, tills nästa Al-Andalus. Det kan bli en mycket lång väntan på den rätta dagen, på det rätta tillfället, på den rätta tiden. Personligen tror jag att den tiden är NU och att den alltid har varit NU.

Kanske är det så att boken "Helig blod, helig gral" är just ett sådant "fördolt" försök att berätta en, sedan två årtusenden, hemlighållen sanning. Det är i så fall ett människornas försök. - Men finns det också någon annan som talar här? Varför låg fynden i Nag Hammadi dolda i sanden i nästan tvåtusen år? Varför var det samma sak med "döda havsrullarna" som man fann i Qumran? Varför uppmärksammades och översattes ganska nyligen (år 2006) ett evangelium enligt JUDAS?! Varför uppmärksammades det först nyligen (2008) att Jeselsohnstenen ifrån Israel, den så kallade "Gabriels uppenbarelse", samtida med dödahavsrullarna och funnen redan 1983, innehöll budskap som förutspådde, tämligen detaljerat, på vilket sätt Messias skulle dyka upp; ett sätt till förblandning likt berättelserna om Jesus - och detta redan ett århundrade innan Jesus föddes?

16. BUDSKAPET
Det fordras faktiskt inga nya och spektakulära fynd i ökensanden, som i Qumran eller Nag Hammadi, för att spekulera kring de trossatser som man, i synnerhet inom de Abrahamitiska religionerna, spikat fast som kanon och ovedersägliga sanningar. Ibland räcker det med att läsa vad som faktiskt står i skrifterna - och att notera vad som INTE står där. Ibland behöver man inte ens läsa mellan raderna, det räcker med att läsa raderna i sig själva. - När det gäller Jesu födelse, alltså den så kallade jungfrufödseln, så är denna händelse en vedertagen sanning inom både kristendomen och islam, skildrad i både Bibeln och Koranen.

Många försök har gjorts, redan i den kristna kyrkans tidigaste historia, att sammanfoga de fyra evangelierna till en samlad berättelse om Jesu liv. Detta har dock aldrig låtit sig göras, av det enkla skälet att berättelserna på vissa punkter inte är tillräckligt samstämmiga. Bland annat så är det bara två av dem, Matteus- och Lukasevangelierna, som skildrar hur Maria blir havande genom "helig ande". Varken Matteus- eller Johannesevangelierna nämner ett ord om någon jungfrufödsel. I Koranen finner man följande skildringar av händelsen; nittonde suran, vers 16-22, samt ur tredje suran, verserna 42 och 52:

OCH MINNS [vad] denna Skrift [har att säga om] Maria. Hon drog sig ifrån de sina till ett [avskilt] rum i öster och lät dem förstå att hon ville vara i ostördhet genom [att anbringa] ett förhänge. Och Vi sände till henne Vår ingivelses ängel som uppenbarade sig för henne i en välskapad mans skepnad. Då ropade hon: "Jag ber om den Nåderikes beskydd mot dig! [Kom inte nära mig] om du fruktar Gud!" [Ängeln] sade: "Jag är ingenting annat än en budbärare från din Herre [med hälsningen:] 'Jag skall skänka dig en son, ren och rättfärdig.' " Hon sade: "Hur skulle jag, som ingen man har rört, kunna få en son? Jag har aldrig fört ett lösaktigt liv!" [Ängeln] svarade: "Det skall bli [som jag har sagt]. Din Herre säger: 'Detta är lätt för Mig och [det sker] för att han skall bli ett tecken för människorna och [en symbol för] Vår nåd. Så har [Vi] beslutat!'" Och hon blev havande och drog sig undan med sin börda till en avlägsen trakt.

Kom ock ihåg Maria i skriften, huru hon drog sig undan från de sina till ett ställe i öster och tog en slöja för att dölja sig för dem, och huru vi sände vår ande till henne och han syntes henne vara en mänsklig varelse utan vank. Hon sade: "Jag söker förvisso skydd mot dig hos Förbarmaren, så vitt du är en gudfruktig man." Han svarade: "Jag är utsänd av din Herre för att giva dig en oskyldig son." Då sade hon: "Huru skall jag kunna få någon son, då ingen mänsklig varelse kommit mig vid och jag icke är någon synderska?" Han svarade: "Så säger din Herre: ’Det är lätt för mig, och det just för att vi skola göra honom till ett tecken för människorna och ett barmhärtighetsbevis ifrån oss; detta är en avgjord sak’." Så vart hon havande och drog sig undan till ett avsides ställe.

[3:47/42]
Maria sade: "Herre! Hur skulle jag kunna få en son, då ingen man har rört mig?" [Ängeln] sade: "Så [skall det bli]; Gud skapar vad Han vill. Om Han vill att något skall vara, säger Han endast till det: 'Var!' - och det är."

Och hon [Maria] sade "Herre, huru skall jag kunna få något barn, då ingen mänsklig varelse kommit mig vid?" Han svarade: "Må så vara! Gud skapar vad han vill; när han beslutar en sak, säger han blott: ’Varde!’ till den, och så varder det."

[3:59/52]
Inför Gud är Jesus till sin natur att likna vid Adam. Han skapade honom av jord och sade till honom: "Var!" och han är.

Det är förvisso samma förhållande med Jesus inför Gud som med Adam; han skapade honom av stoft, sedan sade han till honom: "Varde!" och han vart.

Bibelns skildringar av jungfrufödseln bygger på andrahandsuppgifter, detta faktum finns det inga kristna som förnekar. Ingen av evangelisterna var samtida med Jesus, utan samtliga gjorde sina sammanställningar utifrån andras vittnesmål, samt utifrån redan befintliga legender om Jesu liv och gärningar. Bibeln, så som den slutligen blev, är i sin helhet ett människornas verk. Koranen har inom islam en helt annan ställning, eftersom den i sin helhet betraktas som Guds ord.

Emellertid bör man inte glömma en sak, nämligen "den mänskliga faktorn". Enligt vad historikerna tror sig veta så var profeten Mohammed inte läs- och skrivkunnig och Koranen nedtecknades därför av andra, liksom att den också sammanställdes i sin slutliga form av andra. Hur mycket muslimerna än må vörda Profeten, så finns det ingen muslim som förnekar det faktum att Mohammed var en vanlig människa av kött och blod. Detsamma gäller förstås de människor som nedtecknade Koranen. De var vanliga människor. Gud är ofelbar, människor är det inte!

Frågan jag ställer mig är också om Guds fullkomliga BUDSKAP verkligen låter sig nedtecknas på något mänskligt språk. Även om ett budskap förmedlas av en ängel (som i sig själv inte heller kan vara ofelbar, eftersom endast Gud är ofelbar) så kan jag inte se hur det perfekta BUDSKAPET skulle kunna undgå att förvanskas i människors sinnen och i människors händer. De allra flesta både lyssnar och läser slarvigt, de läser in det de vill finna i budskapen de får. Hade människan varit klokare så hade det bara krävts EN enda profet, ETT enda budskap, utgivet EN enda gång. Men så är det alltså inte.

Ifall de olika religionernas religiösa ledare också begrep att det finns lika många sorters läsning av en skrift som det finns individer, så skulle mänsklighetens religiösa liv se mycket annorlunda ut, jämfört med idag. - När jag (ganska sällan) går i kyrkan så läser jag alltid "Fader vår" - men jag förblir tyst under trosbekännelsen, eftersom jag inte tror att Jesus Kristus föddes av en jungfru, i den bokstavliga mening som trosbekännelsen säger. Denna del av trosbekännelsen, alltså jungfrufödseln, bygger på två vanliga människors sammanställning av andrahandsuppgifter, evangelisterna Matteus och Lukas.

Även Koranens skildringar av denna händelse ger upphov till frågor. I nittonde suran möter Maria någon som föreföll henne vara "...en mänsklig varelse utan vank/...i en välskapad mans skepnad". Maria uppfattar alltså den hon möter som en, i grund och botten, vanlig man. Tredje suran säger å sin sida två saker, dels säger den att Jesus, liksom Adam, är skapad av stoft/jord; dels säger den att Gud bara behöver säga "Varde" för att något ska bli till. Skenbart tycks dessa fakta inte gå ihop.

Maria möter vad hon uppfattar vara en vanlig man - och den son hon sedan föder efter detta möte, alltså Jesus, sägs vara av samma stoft som Adam, alltså av samma stoft som alla människor! MEN, märk väl, det som skänker Adam själva livskraften är ju faktiskt Guds "Varde" vilket måste ses såsom ingjutandet av Guds ande, av själva livsanden, i materien, förutan vilken inget liv kan finnas. Frågan är alltså om den varelse som Maria mötte möjligen var en alldeles vanlig man, en jordisk gestalt för ett alldeles normalt jordiskt skeende, snarare än ett övernaturligt väsen - men given Guds ande och med Guds heliga uppdrag.

En bidragande orsak bakom min spekulation är att Koranen samtidigt och mycket tydligt säger att det inte behövs några spektakulära underverk och mirakler, utan att Guds skapelse - i all sin ofattbara härlighet - är ett fullt tillräckligt gudsbevis, för den som har förstånd nog att inse det. Dessvärre är det samtidigt så att människan fallerar och Gud korrigerar. Nya profeter och uppenbarelser måste därför ligga utlagda längs tidslinjen eftersom människor missuppfattar, (medvetet eller omedvetet) förvanskar och glömmer. Likaså måste det ske mirakler lite då och då, eller åtminstone så måste somliga människor tro det, eftersom de inte kommer till tro annars. Verkligheten är inte nog för dem:

Och det är Han som har låtit regn falla från skyn; med det har Vi skapat all växtlighet och därur frambringat ängarnas gräs. Ur detta låter Vi säd som bär ax uppstå och dadelpalmens blomkolvar bli till lättåtkomliga klasar av dadlar; och [Vi låter] vingårdar uppstå och olivlundar och granatäppelträd, [alla i grunden] lika varandra och ändå olika. Se på dessa frukter, hur de tar form och hur de mognar! I detta ligger sannerligen budskap till dem som har tro.

Han är ock den, som från himmelen nedsänt vatten så att vi därmed frambragt brodd till allting och därav frambragt grönska, varav vi frambringa korn i ax, medan dadelklasar bredvid varandra växa fram på palmerna ur deras hölster, ävensom vingårdar, oliver och granatäpplen, sinsemellan lika och olika. Sen på deras frukter, när de bära frukt och ända tills de mogna. Häri finnas sannerligen tecken för människor, som tro.
Koranen, sura 6 vers 99.

Det finns förvisso olika sätt att betrakta skapelsens mirakel. Dessvärre tycks många troendes vördnad inför skapelsen ibland förvandlas till ett slags intellektuell lättja, där man antingen ser skapelsen som given ett specifikt ändamål, nämligen att vara människan till nytta, eller såsom ett förlorat paradis. Kreationisterna tycker sig se en ändamålsenlighet, där allt skapat synes vara till för skapelsens själva krona, alltså för mänskligheten. Anhängare av New Age läser istället in en massa panteistiskt dravel i skapelsen och när diffusa idéer om "alltings samhörighet" och liknande. Därmed låter man sig nöja; det mänskliga medvetandet såsom likvärdigt med en maskros eller en gråsten.

Det signifikanta hos kreationisterna är objektifieringen av Gud, skapelsen, människan och naturen. De betraktar skapelsen som ett stilleben. Hos New Age-folket ser man det snarare som något paradisiskt, evigt och "naturligt" som människan förmodas ha tappat bort och snarast bör återvända till. I båda fallen rör det sig om ett slags passivt konstaterande att allt är utgivet, klappat och klart, färdigpaketerat - och att det enda vi människor kan göra nu är att leva i ett slags passiv och intiativlös harmoni med allt detta (i grunden statiska och oföränderliga).

En gemensam faktor för både New Age-flummarna och kreationisterna är kritiken mot det moderna (läs västerländska) samhället och mot vetenskapen. Deras så kallade "vördnad" inför skapelsen medger alltså inte att denna studeras, att man lär sig mer om den. Samma syn har man också på de religiösa urkunderna, även om man där tillämpar något olika strategier. Hos kreationisterna är Gudsordet något som man tolkar kollektivt, eller rättare sagt så låser man sig vid en viss tolkning som någon/några framstående person/personer redan har gjort. Inom New Age så jämställer man istället (i det närmaste) ALLA religiösa budskap, oavsett innehåll.

Oavsett om man alltså står i betraktelse av Gudsordet eller av Guds skapelse så gäller detsamma för dessa två kategorier av troende, ty så stor är dessa troendes "vördnad" att varken skapelsen eller Gudsordet får bli föremål för ingående studium, reflektion eller jämförelse. Ändå så kan minsta barn se att allt föds, lever och dör, att allt är i ständig förändring. - Världen är föränderlig, förgänglig. Gud är evig. Den viktigaste lärdomen av naturen är den om dess föränderlighet, dess evolution; dess liv, rörelse och utveckling. Den är levande. Däri ligger dess skönhet. En forskare som studerar denna alltings rörelse, alltings liv och död, är i mina ögon en större tjänare av både Gud och skapelsen än den som vägrar att se - och vill hindra alla andra att se!

Vi måste samtidigt konstatera att ifall Gud är det enda som är evigt, så är studiet av människan och naturen, av skapelsen, ett fenomenologiskt studium. Förvisso finns det många fenomen i det dagliga livet, i vår betraktelse av verkligheten, som ännu inte har utforskats tillräckligt. Exempelvis så har många människor någon gång (däribland jag själv) erfarit känslan av att vara betraktade av någon, för att sedan, när man vänt sig om, mycket ofta ha funnit att någon faktiskt står där och stirrar. Det är ett fenomen som många kan vittna om, men som jag aldrig har sett någon vetenskaplig förklaring till.

Att med ett öppet hjärta och sinne betrakta skapelsen, med alla dess tecken och företeelser, liksom att betrakta Gudsordet, leder måhända till vördnad. Men till vad gagnar denna vördnad om den förblir ett infantilt begapande, en passiv beundran, istället för att bli till ett aktivt deltagande och sökande efter nya (individuella) svar - ett personligt bidrag? Skapelsen ÄR föränderlighet! Sålunda är det en vanvettig teologisk tolkning att Gud skulle avkräva människan ett statiskt förhållningssätt visavi denna alltid rörliga (och i sin helhet okända) skapelse. Att erkänna naturens evolution innebär att också erkänna människans evolution - och sålunda trons evolution. Tron, liksom vetenskapen, har förändrats oräkneliga gånger och antagit nya former. Gud förblir evig.

Det är för de klentrogna människorna som mirakelberättelserna har blivit till. Gud har inget behov av att uträtta mirakler. Gud har redan sagt sitt "Varde" och behöver inte säga det igen. Allt som ska existera finns redan utlagt i skapelsen och kommer att manifestera sig när Guds "partitur" säger att det är dags. I motsats till en vanlig dirigent så vet Gud redan vilka människor och vilka kulturer som kommer att tappa takten, liksom när de kommer att göra det, liksom vilka nya uppenbarelser av det eviga Ordet/BUDSKAPET, vilken gest med dirigentpinnen, som krävs för att de ska spela i takt igen.

Gud har skapat naturlagarna, så varför skulle Gud bryta mot dem? Den jordiska människan Jesus föddes sannolikt av två alldeles vanliga föräldrar. Jesus, i sin roll som Kristus, som Guds lamm, tror jag däremot hör till en annan sfär. Dramat med korsfästelsen var förutbestämt och oundvikligt. Alldeles oavsett ifall Jesus dog på korset eller inte så var själva berättelsen något som behövde bli till. Det var en förutbestämd och arketypisk berättelse, utlagd i Guds partitur, i idévärlden. Detsamma tror jag gäller jungfrufödseln. - Det är faktiskt helt oviktigt ifall denna har ägt rum i den fysiska världen eller inte. Det viktiga är händelsens andliga och symboliska kvaliteter, liksom dess avsedda verkan - och dessa låter sig inte rubbas av några andra världsliga händelser. Det viktiga är mytens verkan på mänskligheten, alltså att den fört människor till tro, närmare Gud.

Jag har varit ett slags hobbydetektiv i mitt eget liv. Jag har följt något som sett ut som spår, i jakt på en sanning, alltså sanningen om både mitt eget liv och om den värld jag lever i. Det mesta av mitt sökande har måhända varit dåraktigt - kanske alltihop - men jag kan inte låta bli att undra ifall det ligger budskap som dessa utlagda längs tidslinjen, budskap som det är meningen att vi ska finna, både som individer, liksom som församlad mänsklighet; speglingar av BUDSKAPET. Det finns två verser i Koranen som var något av en aha-upplevelse för mig:

Varje vers [uppenbarelse] som Vi upphäver eller överlämnar åt glömskan ersätter Vi med en bättre eller en lika god. Vet du inte att Gud har allt i Sin makt?

Så ofta som vi upphäva en vers eller låta den råka i glömska, sätta vi en bättre eller en likadan i stället; vet du ej, att Gud är allsmäktig?
Ur Koranens andra sura, vers 106 (eller 100 enl. Zetterstéens delvis avvikande versindelning)

Och när Vi låter ett budskap ersättas av ett [annat] - Gud är väl medveten om vad Han uppenbarar, steg för steg - säger de: "Detta har du [själv] satt samman!" Nej, de flesta av dem vet inte [vad de talar om]!

Och då vi sätta en vers i stället för en annan, emedan Gud bäst vet vad han nedsänder, säga de "Du diktar blott." Nej, de flesta av dem veta ingenting.
Ur Koranens sextonde sura, vers 101 (eller 103 enl. Zetterstéen)

När man läser Zetterstéens (något nedlåtande) förord till sin egen översättning av Koranen, så tycks han raljera över dessa verser som, ytligt sett, förefaller "relativisera" Koranens budskap. För egen del så läser jag in något helt annat i dem, nämligen att BUDSKAPET i sig självt är evigt, men att det har kommit mänskligheten till del i formen av tidsbundna etapper. Koranen skulle därför - så som jag ser det - utgöra just den del av det samlade BUDSKAPET som gavs till Mohammed, för just den aktuella tiden och det aktuella (arabiska) folket.

Guds Ord är alltså evigt och perfekt i evigheten, BUDSKAPET förblir i sig själv perfekt i förhållande till det/de ögonblick då det uppenbaras, men korrumperas med nödvändighet, mer eller mindre, eftersom människan inte är i stånd att till fullo uppfatta det. BUDSKAPET kommer alltid att förvanskas, vare sig detta sker när det nedtecknas eller när det läses. Inom Islam ses Koranen som Guds ord, oförfalskat och perfekt, trots att det uttryckligen i ovanstående Koranverser står att Gud närsomhelst kan revidera sitt verk efter eget gottfinnande. Det finns också ett logiskt problem i denna bokstavstro, nämligen det att Mohammed bevisligen har föregåtts av ett stort antal profeter, vars budskap sägs ha förvanskats över tid. Den logiska slutsatsen av detta blir då att Guds budskap till människorna dels KAN förvanskas, dels att detta också har skett vid ett flertal tillfällen under historiens lopp.

Hos de bokstavstrogna, oavsett vilken religion de tillhör eller vilken urkund de åberopar, så fokuserar man alltid på det gudomliga verkets ofelbarhet, men man tycks alltid glömma bort att verket är tillkommet i ett bestämt syfte, nämligen att upplysa den enskilda läsaren/lyssnaren om Gud. Den enskilda människans upplysning och omvändelse är budskapets/budskapens enda mål och syfte. Det viktigaste är således inte huruvida verket är påverkat av mänskliga fel eller ej, utan vad det gör, vad det åstadkommer. Sätter man Gudsordet i händerna på en idiot så kommer det att uppfattas idiotiskt - oavsett om det är felfritt eller ej, sätter man det i händerna på människa med hjärta och förstånd så torde de mänskliga misstag som eventuellt lagts till vara utan all betydelse.

En aspekt av förbudet mot avgudadyrkan som många tycks förbise är att även de heliga urkunderna själva kan förvandlas till "avgudar" hos de troende, liksom den religiösa traditionen som sådan. Det jag menar är att när man hyser en blind tilltro till ett bokstavligt innehåll, liksom till religiösa bruk och sedvänjor, så finns en betydande risk att man börjar dyrka religionen i sig själv, dess helgon, profeter och budbärare, snarare än att dyrka Gud.

Tron kommer i sådana fall inte att primärt bestå av en inre överlåtelse och/eller uppgivande av egot till Gud, utan istället så kommer den att bestå av rigid och tanklös regeluppfyllelse. Man eftersträvar exakthet, "rättrogenhet", snarare än inre omvändelse. Denna strävan efter exakthet skapar en "marknad" för uttolkare, för imamer och präster med flera. Den skapar oändliga teologiska argumentationer och i slutändan religiösa konflikter och krig. - Den slutgiltiga tolkningen finns emellertid hos Gud allenast. Oavsett vilken religion eller tradition man åberopar så är allt detta bara av Gud givna verktyg för Gudsmötet, den enskilda människans möte med det outgrundliga, det som inga ord kan beskriva.

Guds Ord är inte underställt varken tiden eller rummet och kan heller inte vara det. Guds Ord är perfekt, vilket den jordiska tillvaron (med nödvändighet) inte är. Sålunda kan BUDSKAPET, alltså Guds fullkomliga Ord, inte framträda i sin all sin fullkomlighet på något som helst jordiskt språk; arabiska, arameiska, hebreiska, grekiska, koptiska, sanskrit, pali, latin, kinesiska eller något annat språk - inte ens i matematikens språk! Alla enskilda Gudomliga budskap - när, var eller hur de än framträtt - är därför inget annat än en samling "pixlar" i den ofattbara bild som BUDSKAPET utgör. De är ändlighetens speglingar av oändligheten, av det BUDSKAP som ligger utlagt i matrisen/idévärlden/partituret.

Därför är all tvärsäkerhet gällande de (sinsemellan och till synes) olika budskapens uttolkning hybris. Som jag ser det är Koranen det sista av de stora (religionsskapande) budskapen. Däremot tror jag inte att den skrift som idag kallas Koranen, vare sig den föreligger på arabiska eller i översättning, utgör totaliteten hos Guds eviga Ord. Jag ser de två ovanstående Koranverserna som ett bevis på det. I mina ögon så uppmanar dessa verser oss till ständig vaksamhet och till ständig observans på tecken i tiden och världen, men samtidigt också till kritisk granskning. Gud kan tala till oss, var och en av oss eller hela mänskligheten, när som helst. Det vore synd att missa det, bokstavligen.

Den som vill säga något staplar inte ord hursomhelst. Det finns en avsikt bakom allt som skrivs, en plan, en idé, en agenda. Denna avsikt är inte alltid uttänkt i ord, åtminstone inte i de ord som budskapet sedan kommer att framträda i. Vissa saker kan vi överhuvudtaget inte beskriva i ord, vi får använda liknelser för att frammana förståelse av dem. I bästa fall motsvarar föreställningen hos läsaren också den hos författaren. Om inte, så kan författaren till en text, förutsatt att den är skriven på dator, hela tiden gå in och göra ändringar tills så sker. Idag, när de flesta av oss skriver på dator, så har vi fått en annan förståelse för relativiteten hos det skrivna ordet. I ett ordbehandlingsprogram har man alltid möjlighet att gå in och redigera sin text. Gud kan naturligtvis alltid redigera både sin egen skapelse och sin egen berättelse efter eget gottfinnande.

När det gäller Guds Ord så kommer "läsarens" föreställning aldrig att bli tillräcklig, eftersom "läsaren" aldrig fullt ut kan omfatta "Författarens" avsikt. BUDSKAPET må vara perfekt, men läsaren är det inte! Jag vill med absolut bestämdhet hävda att det varken finns, har funnits, eller någonsin kommer att finnas någon människa som fullt ut förstår Guds BUDSKAP (i de olika budskapen). Gudsordet bär inom sig alla språk, men kan inte reduceras till något av dem. Som det står i Boken om Tao: "Det namn som kan nämnas är icke det eviga namnet".

Världen har därför haft många profeter. Hade människan varit kapabel att omfatta BUDSKAPET så hade det bara behövts en enda. Människan är inte perfekt och därför har det behövts ständiga "påminnelser". Så vilken blir i så fall nästa? Om Mohammed är den sista (stora) profeten så torde nästa budskap sannolikt inte vara någon fristående profetia eller leda till upprättandet av någon ny religion, utan lär i så fall snarare vara en form av återspegling, en relaterad "sidoberättelse" som refererar till "Huvudberättelsen"; en spegling, en påminnelse, ett slags epilog.

Det finns en legend om att Mohammeds dotter Fatima fick besök av ärkeängeln Gabriel efter sin fars död. Det är en legend som man finner (företrädesvis) inom Shia-islam att Fatima då emottog himmelsk tröst av ärkeängeln, men att hon möjligen också mottog vissa uppenbarelser. Det finns således en berättelse om detta, men i dagens läge inget som styrker den; alltså att Fatima skulle ha mottagit ett särskilt budskap, möjligen ett budskap utöver det som redan fanns i Koranen.

Skulle det möjligen kunna röra sig om ett slags komplementärt budskap, om ett slags "appendix"? Kan detta vara det kommande budskapet, alltså nästa (komplementära) spegling av BUDSKAPET? Kan detta måhända vara ett slags "nyckel" till en mer korrekt läsning och förståelse av de budskap som de stora profeterna redan har förmedlat? Jag vet inte, men det gör å andra sidan inte du heller.

Av skäl som ovanstående kan vi inte tvärsäkert förklara de idag föreliggande budskapen såsom "färdiga". Gud gör vad Gud vill. När det dyker upp nya evangelier i ökensanden så måste vi utgå ifrån att det KAN finnas en mening med det; en Gudomlig avsikt med att de dyker upp på en viss plats, i en viss tid. - Ifall det plötsligt skulle dyka upp en skrift med uppenbarelser, måhända nedtecknade av Fatima, som eventuellt innehåller textavsnitt som inte ingår i Koranen (så som vi känner den idag) så kan man inte reflexmässigt skrika "HÄDELSE" och bränna upp dem. - Ifall de så kallade "satansverserna" verkligen existerade, men sedan ströks, så hade Gud förstås skäl härtill. Och ifall det plötsligt skulle dyka upp nytt textmaterial (som man inte med säkerhet kan avfärda som falsarier) så måste man förhålla sig öppen - vaksam, men öppen.

17. Ormen
I synnerhet de Abrahamitiska religionerna; judendom, kristendom och islam, har problem med sexualiteten, men också med kvinnligheten. Ifall det dyker upp en ny kruka i ökensanden, måhända med Fatimas uppenbarelser, så lär det därför bli stor uppståndelse. Inom de Abrahamitiska religionerna är Gud begreppsmässigt en "Han". Även om majoriteten av de troende förstås inser att Gud står över denna könsindelning, så är den ändå problematisk. Inom de Abrahamitiska religionerna demoniseras det kvinnliga, mer eller mindre. I första Mosebok är det Eva som låter sig förledas av satan, i form av ormen, varefter det är hon som förleder Adam så att även han äter av den förbjudna frukten.

Kvinnan blir associerad med ormen, alltså med satan. Hon blir fresterskan. Hon får bära skulden för mannens begärelse till henne. - Man behöver inte leta länge på internet för att finna feministiska artiklar i ämnet, så jag ska inte tråka ut dig med att tugga om samma sak. Min poäng är att kvinnligheten allmänt ses som det lägre, det ktoniska; så som närmare underjorden, som närmare orenheter av alla de slag. Den kosmiska dualismen - alltså uppdelningen av allting i svart och vitt, i gott och ont - har fått till följd att kvinnligheten kommit att associeras med det svarta. När Gud blir en "han" så blir Guds motsats en "hon".

Man kan förstås fråga sig varför satan då inte är en kvinna. Både inom kristendomen och inom islam är den onde en fallen ängel - alltså en varelse som Gud skapat god, men som väljer att trotsa Gud. Motsatsparet Gud - satan är inte alls samma sak som motsatsparet Yin och Yang. I det förstnämnda fallet är det två kombattanter, i det andra är det komplementära krafter. Yin och Yang handlar om att ingenting kan existera utan dess motsats. Det är alltså inte en uppdelning i gott och ont, så som fallet är med Gud versus satan.

Judendom, kristendom och islam har inga "sakrala samlag" eller någon liknande symbolisk förening mellan himmel och jord. Det finns ingen fruktbarhetskult. Till och med i kristendomen, vars djupaste mysterium är födelsen, döden och återuppståndelsen - liksom i vilken fruktbarhetskult som helst - så är sexualiteten som sådan utraderad. Maria är fortfarande jungfru när Jesus föds (vare sig man ser det ur gnostiskt eller ur traditionellt kristet/muslimskt perspektiv; symboliskt eller som ett faktiskt skeende).

Så vart har då sexualiteten tagit vägen? Har den försvunnit inom judendomen, kristendomen och islam? - Nej, den har bara gått under jorden. Det kan ju tyckas vara ett paradoxalt påstående när man tittar på hur genomsexualiserade som framförallt de västerländska samhällena har blivit. Men jag vill hävda att det faktiskt är just det den har gjort. Protestantisk puritanism och skuldbeläggandet av den enskilda människan har till slut slagit över i sin motsats. Bigotteriet inom exempelvis den katolska kyrkan torde vara lika gammalt som kyrkan själv.

Inom islam talar starka krafter för en ökad reglering av sexualiteten. I svenska skolor slipper muslimska barn inte bara delta i religionsundervisningen, de slipper också delta i sexualundervisningen. För egen del finner jag det stolligt. Religionsämnet i den svenska skolan är ett samhällsvetenskapligt ämne och inte en undervisning i teologi (utom möjligen i Småland...). Sexualkunskapen i den svenska skolan handlar inte om att lära ut samlagsställningar till barn utan om biologiska grundfakta. Direkt dåraktigt blir det när vissa barn också undantas ifrån musikundervisning och simning, som om det i islamiska länder inte skulle finnas religiös musik, eller som om det skulle behaga Gud att muslimska barn riskerar att drunkna ett par meter ut ifrån stranden ifall de snubblar i vattnet.

Sett med svenska ögon är det en smula komiskt att radikala muslimers värsta fiende är USA. Det finns väl inget land på jorden som är så fyllt av religiösa puritaner som USA? Den amerikanska sexualskräcken, i synnerhet i mellanvästern - i "Bibelbältet" - är mångomvittnad. Starka grupper i USA kräver att skivor med "osedligt" innehåll får varningstexter och man får sannerligen inte säga könsord i amerikansk TV!

Det är en händelse som ser ut som en tanke att det är puritaner som, ifrån varsitt religiösa läger, bekrigar varandra. Även om man i den ena gruppen kallar sig för kristna och i den andra kallar sig för muslimer, så är de i mina ögon till förblandning lika varandra - och ingetdera lägret kommer att kunna lösa problemet med "osedligheten". Demoniseringen av sexualiteten, liksom av den nakna kroppen, kommer inte att lösa problemet med begären.

När man ser på dagens värld, med dess globala och sekundsnabba informationsflöde, så inser man rätt snart att det inte länge finns något som kan hejda denna utveckling. Det finns sajter för varje tänkbar och otänkbar sexuell avart. Vi måste inse att det inte är tillgången som ska regleras utan EFTERFRÅGAN! Ser man på begäret som sådant så kan det rikta sig mot vilket objekt som helst. Det kan vara sexuella fetischer, men det kan också vara spel och droger av allehanda slag.

Eftersom vi inte kan lagstifta fram den perfekta barndomen, som garanterar den enskilda människan en uppväxt där alla grundbehov uppfylls på ett sådant sätt så att inga kompensatoriska begär uppstår, så kan inga lagar i världen förhindra att en efterfrågan på osunda saker uppstår. Ser man exempelvis på den katolska kyrkan så tycks prästerskapets celibat inte alltid ha lett till önskvärt resultat, varom många korgossar kan bära vittne.

Man kan, genom rigida lagar och i ett genomkontrollerat samhälle, kontrollera tillgången på porr, sprit, droger, spel eller vad det nu må vara, men inte EFTERFRÅGAN eftersom den, åtminstone enligt min uppfattning, har sin rot i kompensatoriska begär. Dessa begär kommer inte att låta sig stillas, istället söker de sig ett nytt mål. Finns det inga kvinnor, men istället korgossar, så kommer begäret (ifall det är starkt nog) att rikta sig mot korgossarna istället. "We covet what we see every day" som Hannibal Lecter sa...

I de samhällen där sexualiteten inte kan diskuteras öppet - och där man ibland till och med förbjuder undervisning i de mest grundläggande kunskaperna om den - så bygger man fördämningar. Burkan blir alltså inte bara en gräns, utan också en fördämning. Det genomreglerade samhället reser på så sätt upp de konstruktioner som bidrar till dess egen undergång. Endast genom förtryck kan ett sådant samhälle i längden bevaras, men ju hårdare förtrycket blir desto snarare kommer en kompensatorisk reaktion.

Fifflandet och smusslandet kommer att tillta i ett sådant samhälle. Det religiösa nitet förvandlas så gradvis till en kollektiv fasad bakom vilken samhället ruttnar inifrån. - USA och dess allierade bekämpar Talibanerna i Afghanistan med bomber. Kanske vore det bästa sättet istället att ge dem chansen till att få styra hela landet och att sedan sätta sig med armarna i kors och vänta i ett par årtionden. Diktaturer faller alltid, imperier störtar alltid samman. När det som konstituerat och bundit ihop dem, deras legitimitet och maktapparat, förlorat folkets förtroende och folkets fruktan upphört, så är sammanbrottet bara en tidsfråga.

Oavsett i vilka syften makten och våldet utövas så måste ett samhälle vara funktionellt. Människor måste få sina behov tillgodosedda i en sådan omfattning att det inte leder till missbruk eller till kompensatoriska begär. Det får inte bli för mycket och det får inte bli för lite. Diktaturer utmärks oftast av att vissa saker är tabu, av att vissa ämnen inte kan eller får diskuteras offentligt. I diktaturer formuleras därför aldrig vissa behov, de diskuteras inte. De demoniseras - bokstavligen!

Med detta menar jag att de blir till en del av hela samhällets "omedvetna". Det är ungefär som med svartabörshandeln i det gamla östblocket. Man hade ett officiellt kommunistiskt samhälle och en kommunistisk planekonomi, under vars yta en livlig kommers pågick med insmugglade varor. För man kan helt enkelt inte förbjuda bort begären! Där det finns en EFTERFRÅGAN finns det också en marknad - och när det gäller sex så kan tillgången på "varor" bara regleras ifall man slår ihjäl alla varelser som kan tänkas väcka sexuell åtrå. (Fåren i Wales ligger i så fall taskigt till...)

När Koranen kom mänskligheten till del så skedde detta i en bestämd tid, i en specifik kulturell kontext. Detsamma gäller Bibeln, såväl Nya som Gamla Testamentet. Det som var progressivt på sexhundratalet eller under biblisk tid är det inte nu. Så frågan är ifall man inte borde tolka de heliga skrifterna även ur detta perspektiv, alltså att de lagar som religionerna direkt och indirekt föreskriver är specifika för just den aktuella tiden och platsen vad gäller detaljerna, medan lagarnas andemening och syften förblir eviga. Det är ju ganska givet att syftet och andemeningen i de flesta lagar handlar om begärs- och impulskontroll hos individen.

Det är lika uppenbart att graden av förståelse för olika lagars syfte också avgör hur pass nödvändiga de är - och hur framgångsrika. Ifall vi hade haft ett samhälle fullt av empatiskt fullt utvecklade människor, som hela tiden gjorde sitt absolut bästa för att inte såra andra eller ställa till skada, så vore förstås alla sorters lagar fullständigt onödiga, både Guds och människors. Dessvärre ser inte verkligheten ut på det viset. Istället är människan överlag egoistisk och empatiskt underutvecklad. Emellertid så kommer inte ökade regleringar att göra henne godare, detta kan bara åstadkommas genom ett ökat personligt medvetande och ett ökat personligt ansvar.

Genomsnittsmänniskans medvetenhet omfattar inte på långt när hennes totala psyke, utan istället härjar de omedvetna processerna i det närmaste autonomt, osedda och ostyrda. "Jag bara ÄR sån" lyder ursäkten. - Skitsnack! Du har ingen aning om varken vad eller vem du är! Du har inte en aning om varför du åtrår det du åtrår. Mitt förslag är i all enkelhet att du tar reda på det, åtminstone något mer än vad du vet just nu. Det är inte säkert att du kommer fram till det definitiva svaret, det är till och med osannolikt. Men med en smula mer självkännedom kommer en ökad förmåga till självkontroll, liksom till att kunna förstå andra människor bättre - människor som ytterst är som du! - När du ser dig själv i en annan människa så kommer du inte att skada eller stjäla längre.

Åtrår man världen så blir det världen man får. Religion handlar om något annat, nämligen om att avstå - inte för att späka, plåga och martyrisera sig - utan för att man inser och i djupet av sitt väsen förnimmer att det finns något större än den sinnliga njutningen. Det handlar om gestaltningen av det specifikt mänskliga i människan. Det handlar om vår frihet. En människa som är slav under sina begär är inte fri, utan bara en automat som tanklöst vidarebefordrar sin sjukdom, som gång på gång iscensätter sina traumata. Det är en människa som suger livskraften ur andra människor. Det är en vampyr, en sann demon.

Tittar man exempelvis på en pedofil som förgriper sig på mycket små barn, så är det ju uppenbart att det inte handlar om några sexuella signaler eller inviter som lockar pedofilen till barnet, utan om något helt annat. Småflickor bär inte burka, inte ens i Afghanistan. Anledningen till detta är förstås att de ännu inte ses som sexuellt fullgångna varelser, vilket de ju inte heller är. Övergreppen kan alltså inte förstås utifrån sådana utgångspunkter som att objektet för åtrån - exempelvis en liten och ännu inte könsmogen flicka - skulle ha agerat "fresterska". Det blir absurt.

Det har hänt i vissa muslimska länder att man har stenat våldtagna barn, bland annat hände detta en trettonårig flicka i Somalia. Hon hade utsatts för gruppvåldtäkt. Skuld lades på henne för det hon utsatts för. I pöbelns ögon så hade hon "frestat" männen till att begå våldtäkt. - Detta är förstås det yttersta vansinnet. Ifall en samling fullvuxna män håller fast och våldtar ett barn så är allt tal om "frestelse" irrelevant. Även ifall den unga flickan skulle ha gått ensam och naken på stranden så är självfallet våldtäktsmännen fullt ansvariga för sina handlingar.

Vi ansvarar alla för våra handlingar. Därför är det av yttersta vikt att vi känner oss själva, ända ner i de allra mörkaste vrårna av våra själar, ända ner i den inre underjord som vi helst av allt önskar inte fanns. Det kommer alltid att finnas frestelser. Vi kan inte skylla vår åtrå på själva objekten för frestelsen. Det ligger ingen skam i att känna åtrå och upphetsning. Däremot är det skamligt att kränka någon annan människa för sin egen tillfredställelses skull. Burkan eller slöjan är inte enbart en fördämning, den markerar också en gräns - nämligen den andra människans gräns, i detta fall kvinnans.

Det är en gräns som vi måste lära oss att respektera vare sig denna markeras av ett tygstycke eller ej. Frånvaron av tygstycket gör i sig ingen skillnad, det är samma gräns som gäller i alla fall. Människan (och mannen i synnerhet) måste kunna bemästra sina begär. Man skulle kunna likna det vid ett riddjur. Den som håller tömmarna för hårt kommer ingenstans. Den som inte håller dem alls hamnar var som helst. Den som håller tömmarna lagom hårt/löst kommer så småningom fram till målet.

Den undertryckta sexualiteten är som sagt farlig, liksom dess motsats - alltså när den löper amok. Gamla tiders fruktbarhetskulter hade i de allra flesta fall sexuella inslag. Det betyder inte att deras anhängare ägnade sig åt urskillningslöst kopulerande dag och natt, året runt, utan att sexualiteten var en naturlig del av både samhällslivet och religionen. Föreningen av motsatserna; av mannen och kvinnan, himmel och jord, Yang och Yin var det som garanterade fruktbarheten och fruktsamheten. Motsatserna var komplementära.

Monoteismen och den kosmiska dualismen gjorde slut på allt detta. Nu blev motsatserna istället värdeladdade; Gud var god, satan var ond, Himlen var god och (under-)jorden var ond. Mannen hörde himlen till, medan kvinnan hörde jorden till. Kvinnan associerades med den farliga underjorden. Kvinnligheten, i synnerhet den kvinnliga sexualiteten, blev till något som måste kontrolleras och regleras, ungefär som odlingsmarken. Det kvinnliga perspektivet kom att underställas det manliga. Mest problematiskt är att sexualiteten som sådan kom att läggas på kvinnan. Eva var den som syndade först i paradiset och det var hon som sen lurade den stackars Adam. - Men vänta nu ett litet slag, hur var det egentligen med den saken?

Och Herren Gud befallde mannen och sade: "Av alla andra träd i lustgården må du fritt äta men av kunskapens träd på gott och ont skall du inte äta, ty när du äter av det, skall du döden dö."
Första Mosebok, andra kapitlet, verserna 16 och 17.

Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av och att det var en lust för ögonen och att det var ett ljuvligt träd, eftersom man fick förstånd av det. Och hon tog av dess frukt och åt. Hon gav också åt sin man, som var med henne, och han åt.
Första Mosebok, tredje kapitlet, vers 6.

Mannen svarade: "Kvinnan som du har gett mig till att vara med mig, hon gav mig av trädet, så att jag åt."
Första Mosebok, tredje kapitlet, vers 12.

Vad kan vi sålunda utläsa av detta? Som jag ser det så är Adam mycket tydligt informerad om vilket träd han ska undvika. Dessutom så måste man anta att han tar emot frukten av Eva i fullt medvetande om vad han gör, då han enligt texten befinner sig i hennes sällskap när hon begår sin överträdelse. Att han sedan skyller ifrån sig gör ingen skillnad. Förvisso räcker Eva honom frukten, men äter gör han själv - och som jag kan utläsa det - i fullt medvetande om sin egen överträdelse och därför fullt ut ansvarig. Eva frestar, men så fort som Adam bestämmer sig för att ta en tugga av den förbjudna frukten så vilar allt ansvar för detta på honom själv.

Men den tolkningen tycks jag vara ganska ensam om i historien. De allra flesta (kristna) tycks vara av den uppfattningen att den stackars Adam blir lurad, alltså frestad av Eva. Frestandet skulle alltså vara brottet, snarare än ätandet i sig. Teologin har lagt skulden på Eva, fresterskan. - Och ingenting verkar ha ändrats härvidlag. Symboliskt sett är det fortfarande kvinnan som förmodas fresta den stackars oskyldiga mannen. Hur ofta hör man inte talas om våldtäktsmän som försvarar sina gärningar med att kvinnan ifråga uppträtt utmanande och burit utmanande klädsel?

Samlaget uppstår ur ett mänskligt behov, våldtäkten ur mänskliga begär; tillgång och efterfrågan. Att kvinnorna (tillgången) skyler sig är meningslöst så länge som männen inte gör något åt sina begär (efterfrågan). "Marknaden" för övergrepp består sålunda. Detsamma gäller förstås marknaden för porr, av alla de slag. Så länge som någon efterfrågar exempelvis barnporr, så kommer det också att finnas barnporr, oavsett om den är laglig eller ej.

Den religiösa polisen i Iran, liksom talibanerna i Afghanistan, jagar kvinnor som av det ena eller andra skälet inte är rätt klädda. Möjligen borde de istället jaga våldtäktsmän. Möjligen borde de istället rannsaka sig själva. Kanske finns den potentiella våldtäktsmannen inom dem själva. Kanske är det bara inom oss själva som vi kan få slut på vanvettet, på våldet och övergreppen. Att leta efter syndare i världen är måhända nödvändigt i någon mån (åtminstone polisiärt) - men absolut livsnödvändigt är det att söka syndaren i sitt inre.

Man kan förstås förfasa sig över en företeelse som talibanerna, men bör man i så fall inte samtidigt förfasa sig över hedonismen, över den hämningslösa egoism som den för med sig? Att bejaka sin sexualitet är en sak, att låta den utgöra hela livet är något annat. Jag är av den uppfattningen att även det allra mest perversa och sjuka måste få komma upp till ytan. Man måste kunna tala om sådant utan att skuldbelägga. Men det betyder inte att alla saker som är görliga också är lämpliga eller bör tillåtas, alltså de handlingar som överträder medmänniskans gränser och integritet.

Det mest grundläggande kriteriet för alla mänskliga handlingar, sexuella eller ej, måste vara att det råder samtycke mellan de människor som omfattas av dem - och att alla inblandade är vid sina sinnens fulla bruk och är fullt kapabla att förstå handlingarnas konsekvenser (så långt detta nu är möjligt för en människa). Detta utesluter med nödvändighet sådant som sexuellt umgänge med djur, barn och förståndshandikappade eller dementa personer, samt andra människor som är ur stånd att freda sig. Att som turist nyttja prostituerade, i synnerhet i ett fattigt land där många tvingas prostituera sig för att överleva, hör tveklöst dit.

Det har skett en gradvis och tilltagande objektifiering av människan, i synnerhet i västerlandet. Vi får sexualiteten upptryckt i ansiktet via TV, tidningar och internet. Det handlar inte alltid om porr i första hand, utan mest om en fixering vid kroppen; gym, vaxning, tatueringar, piercing, plastikoperationer med mera. Enligt det första Korintierbrevet i Bibeln så är kroppen andens tempel (1 Kor. 6:19). Så frågan är nu ifall vi dekorerar vårt tempel, eller ifall vi vanhelgar det? Frågan är ifall vi inte har släppt in månglarna i templet?

För egen del består mitt vanhelgande i att jag misskött min kropp med snabbmat, inte har motionerat och har intagit alkohol i stora mängder under lång tid. Min övervikt talar sitt tydliga språk. Det finns dock ingen anledning till att skuldbelägga sig själv för att man, exempelvis, blivit överviktig. Däremot finns det skäl till att börja iaktta sig själv och sina egna beteenden. Jag tror här på de små stegen, att börja med att avstå EN sak och att sedan se hur man klarar detta - och att därefter avstå sak efter sak. Jag tror att man ska se det som ett livsprojekt, som en långsam omkalibrering. För en person med exempelvis ett stört ätbeteende kan detta vara som att bromsa och vända en oljetanker. Det handlar om kilometerlånga bromssträckor innan man kan vända skutan.

För de allra flesta människor är den egna skönheten en färskvara, i den mån man alls fått någon till att börja med. Vi kommer alla att åldras, några blir överviktiga, andra blir vanställda av sjukdomar och olyckor. - Det är inget fel i skönhet och inget konstigt i att man tänder på någon som är ung och vacker. Sett ur biologiskt perspektiv är det fullt naturligt att man vill para sig med de bästa exemplaren av sin art. Men nu är saken den att vi inte bara är däggdjur, utan att vi också är människor.

Vi kan inte göra något år våra gener och vi kan endast i viss utsträckning bli vackrare. Ifall man är hedonist - eller rent av satanist - så är man kanske av den åsikten att människan ska "leva livet" medan hon ännu är ung. Frågan är vad man i så fall ska göra med resten av tiden, den långa tiden som ful och gammal?! - Hedonismen blir samtidigt ofta omoralisk i och med att bejakandet av den egna lusten nästan alltid, förr eller senare, leder till att man överträder den andra människans gräns. Men det existerar ingen äkta frihet i ett läge då en människas frihet leder till att en annan människas frihet upphör eller inskränks.

I det större perspektivet är hedonismen därför korkad. Att bejaka sina begär - som alltså i många fall är en kompensation för tidigare ej tillgodosedda behov - blir ju faktiskt detsamma som att bli slav under sin sjukdom. Ifall jag dricker, såsom varande alkoholist, så handlar det ju knappast om att jag "bejakar" någonting. Ett överdrivet bruk leder ofta till missbruk, vilket förstås är dubbelt sorgligt eftersom man aldrig mer kan njuta av det som man bäst tyckte om, på samma sätt som man gjorde i början. Hedonismen leder på detta sätt till den absoluta återvändsgränden.

Att stundom stå fri från begär
är att se vad livets hemlighet är.
Att stundom se med begär
är att se vad det hemligas utflöde är.

Dessa två är ett. Skilda namn bär de i sitt framträdande.
Båda kallas de mysterium.
Genom mysterium och djupare mysterium
går porten till allt livs hemlighet.
Ur boken om Tao av Lao-Tzu,
taget ur "Kinesiska tänkare" av Alf Henriksson och Hwang Tsu-Yü

Hedonismen föser in vissa människor i missbruk (av sina medmänniskor) samtidigt som den föser in andra människor rakt i famnen på de religiösa "fundamentalisterna" inom olika religioner. Vissa viger sina liv åt excesserna och osedligheten, andra åt att bekämpa dem. Mitt emellan dessa två läger av extremister och rena galningar finner man en (krympande eller växande?) skara av förståndiga och måttfulla människor.

I synnerhet inom de Abrahamitiska religionerna; judendom, kristendom och islam, har man i stor utsträckning - i praktik och teori - varit både kvinnofientlig och sexualfientlig, liksom fientlig till njutning överhuvudtaget. I denna process har religionernas utövare ofta demoniserat själva objektet för lusten, alltså ofta kvinnan. Härigenom har det kvinnliga perspektivet gradvis trängts undan, både ur samhället och ur det religiösa livet. Religionerna har trängt undan kroppens naturliga behov. Sexualiteten har tryckts ner, liksom kvinnligheten. Jag vill hävda att man härigenom faktiskt bidragit till att skapa just den demon som man bekämpar.

Hållningen hos vissa religiösa ledare, vad gäller sexualitet och barnafödande, tangerar ibland rent vanvett. Nyligen (skrivet i mars 2009) läste jag om en nioårig flicka i Brasilien som blivit gravid med tvillingar, efter att ha blivit våldtagen av sin styvfar. Enligt läkarna var flickan så pass outvecklad att hon riskerade livet ifall graviditeten fullföljdes. Den lokala katolska ärkebiskopens svar på denna fruktansvärda och tragiska händelse var att kräva att en abort av fostren till varje pris måste stoppas! Ärkebiskopen hävdade att det var hans plikt som katolik att värna livet. - Den katolska kyrkans idé om hur man värnar livet var alltså att låta en liten våldtagen flicka möta en trolig död, tillsammans med två foster eller embryon som sannolikt inte heller de skulle överleva.

Livet måste naturligtvis värnas. Men hur gärna vi än vill likställa allt mänskligt liv och ge det samma grundläggande människovärde, så är livet på samma gång differentierat. Två foster i sina tidigaste stadier av utveckling äger ännu inget medvetande, eller ens ett nervsystem. Detta tar ungefär åtta veckor på sig för att utvecklas. Som embryon utgör de två potentiella människor, men de är ännu inte fullt ut människor. Detta ska vägas mot den nioåriga flickans liv och hälsa. Moraliskt sett är det förstås en omöjlig situation. Trots allt är detta att ta ett liv - i detta fall två - för att bevara ett annat liv.

Men nu råkar det vara så att vi är satta till denna värld för att välja. Hade valet varit mitt, ifall jag hade varit läkaren, så hade jag valt att rädda den lilla flickans liv med en abort. Att med säkerhet rädda ett fullt fungerande mänskligt medvetande till livet, ställt mot att kanske förlora det - tillsammans med två barn vars utveckling och/eller vidare överlevnad inte på något sätt är givna - är ett självklart val i mina ögon.

För att göra en fånig liknelse: Låt oss säga att ifall vår planet, någon gång i framtiden, stod inför att bli utplånad av en jättelik asteroid eller komet - och att vi samtidigt vid denna tid hade utvecklat en teknologi som medgav kolonisering av andra planeter, exempelvis Mars. Vore vi då tvungna att välja vilka människor som skulle överleva katastrofen, så är jag ganska säker på att majoriteten av mänskligheten skulle acceptera att de största forskarna och konstnärerna med flera blev de som skulle räddas i första hand - alltså de människor som givits språken som gestaltar vår mänsklighet. Med största sannolikhet skulle vi inte i första hand skicka ut utvecklingsstörda människor i rymden.

Det finns alltså en gradering vad gäller medvetandet. Detta är ett faktum. Det handlar INTE om någon differentiering av själva människovärdet, eller om en differentiering av rätten till liv. Det handlar om att vår MÄNSKLIGHET ska överleva. Det handlar om medvetandets gestaltning av sig själv, om mänskligheten som konstverk; ett verk av oskattbart värde - som samtidigt bara är en del av en skapelse vars omfattning vi inte är i stånd att förstå. Ett fullt utvecklat medvetande, ett självmedvetande, även om det är ett barns, äger alltså företräde framför det ofödda livet. Att tillfoga en självmedveten varelse lidande är värre än att döda ett omedvetet liv - även om ingetdera förstås är moraliskt riktigt. Vi måste välja. Det är vår plåga och vår frihet.

Detta val har vi också i förhållande till allt annat i livet, till sexualiteten, till Gud, till vilken religion vi ska välja - eller inte välja. Vi är givna ett val, eller åtminstone upplevelsen av ett val. Valet existerar, otvivelaktligen, åtminstone i formen av de vägval vi gör i vårt inre. Verkligheten är måhända väglös i sig, det kan vi inte veta. Eller så finns det utlagda spår som allting följer. Ingetdera tillståndet tar emellertid valets börda ifrån oss. Att beröva människan denna börda är att också beröva henne hennes frihet.

Emellertid kan man inte ålägga exempelvis en nioårig flicka bördan av ett bland de svåraste val en människa har att göra i livet. En nioårig flicka kan inte bära den bördan. Flickans styvfar valde sexualiteten åt henne, genom att våldta henne. Kyrkans vilja var sedan att ta ifrån henne resten av hennes barndom också, så att hon aldrig skulle nå den mognad som exempelvis beslutet om en abort kräver. Hennes styvfar bestal henne på hennes barndom, kyrkan försökte ta resten. Detta var alltså en dubbel orätt. Det rätta beslutet, som jag ser det, vore att istället låta henne växa upp, nå sin fulla mognad - och att sedan fatta sina egna, fullt medvetna, beslut om hon vill ha barn eller ej, liksom alla andra livsval.

Vi måste vara fullständigt fria att välja, hur tungt det fulla ansvaret för det egna livet än är att bära. - Och i detta kan det inte göras någon skillnad på män eller kvinnor. Gestaltningen får inte begränsas, annat än av den gyllene regeln om den andra människans okränkbarhet. Valen får inte begränsas. Vi måste välja av fri vilja och i fullt förstånd, annars är det ingenting värt. Det gäller sexualitet, det gäller barnafödande, det gäller allt. Det gäller valet av religion, av tro eller otro.

18. Färden över vattnet
Synen på kvinnan som fresterska, som närmast "ormen" och underjorden, liksom hennes nedtonade roll i de Abrahamitiska religionerna, är resultat och bieffekt av en lång process, vars främsta mål tycks vara monoteismens seger. När jag läser vissa avsnitt i Bibeln så får jag ofta en känsla av att något inte stämmer, av att det är något som har utelämnats ur berättelsen. Det finns antydningar här och där om att något har lämnats till kvinnligheten, något som tiden kanske ännu inte är mogen för, måhända "det förlorade ordet" - det förlorade tecknet, en hemlighet. Är det månne detta som är den "Heliga Gral"? Eller är det så att den ättelinje som "Heligt blod, helig Gral" postulerar att kvinnligheten, närmare bestämt Maria Magdalena, bar med sig ifrån det heliga landet är hemligheten?

När jag gick uppför berget till slottsruinen Dinas Bran, i Llangollen i Wales år 1999, så var det Gralen jag hade i åtanke, eftersom det fanns berättelser rörande Arthurlegenden som sade att Dinas Bran var ett av de slott som kunde tänkas ha hyst Gralen, hemligheten, vilken den nu kunde vara. Förvisso byggdes detta slott, som nu var en ruin, inte förrän på 1400-talet, men det hade redan under 600-talet före Kristus funnits ett fort här. "Bran" var namnet på både en keltisk gudom och på en legendarisk kung, som figurerade i den textsamling med Walesisk mytologi som kallas Mabinogion. Bran (eller snarare Bron) var också namnet på den så kallade Fiskarkungen i vissa versioner av Arthurlegenden, en av de personer som sades ha varit i besittning av den heliga Gralen.

Det fanns legender som hävdade att Gralen förts till Storbritannien av Josef av Arimateia - liksom det också fanns källor som hävdade att det "Glastonbury" där det sades att han stigit i land och en tid också bott inte alls låg i Somerset i England, utan i stället i Wales och att platsens eller stadens namn var "Glaestingaburh". Den plats dit Josef av Arimateia förde den heliga Gralen - eller det heliga blodet, Jesus avkomma - skulle alltså ha legat i Wales. Närmare bestämt så skulle den ha legat i närheten av (det långt senare byggda) klostret Valle Crucis Abbey, strax utanför Llangollen. Vidare fanns det berättelser om att Bran kanske inte bara skulle ha varit en mytologisk konung av Storbritannien, utan kanske till och med en ättling till Jesus!

Det är samtidigt en smula besynnerligt att Wales mest berömda helgon, Sankt Collen, påstås ha varit den första abboten i Glastonbury i Somerset, trots att han enligt de flesta källor levde och verkade i Wales. Hans namn, Collen eller snarare Gollen, har givit namn åt den nuvarande staden Llangollen (där Llan betyder ungefär "kyrka"). Än märkligare är alla de fynd som gjordes när man gjorde en utgrävning i klostret Valle Crucis Abbey 1896. Där fann man, förutom lämningar som sträckte sig ända ifrån medeltiden tillbaks till förromersk tid, också ett exemplar av Koranen, gömt i en av väggarna! Sannolikt hade boken förts dit av en Tempelriddare, för man fann nämligen också en Tempelriddares gravsten på platsen.

And did those feet in ancient time
Walk upon England’s mountains green?
And was the holy Lamb of God
On England’s pleasant pastures seen?
Ur psalmen "Jerusalem" med text av William Blake

Vilka hade vandrat på Englands, eller snarare på Wales gröna kullar? Hade måhända ett helt folk vandrat hit en gång för länge sedan, ett folk med sina rötter i ett landområde som nu låg dränkt under Svarta havets vågor? Var det därifrån som den Walesiska legenden om Dwyfan och Dwyfach hade kommit, om paret som räddades undan den stora översvämningen i en båt utan mast och segel?

Hade kanske Jesu ättlingar färdats hit till dessa keltiska områden, varifrån så mycken mission utgått och varifrån budskapet måhända nått ända till det kalla Norden? Vilka fötter hade beträtt denna stig före det att mina gjorde det, på väg uppför kullen till Dinas Bran; Tempelriddare, ättlingar till Jesus, eller kanske Jesus själv?! Väntade mig mirakler och uppenbarelser på toppen av den vackert belägna kullen? Var detta "Klippgatan" i min dröm?

Det som mötte mig uppe på kullen var istället några kamrater ifrån min egen kör, samt en ruin och en hänförande utsikt. Mina körkamrater bjöd mig vatten att dricka, för jag var törstig efter att ha tvingat min överviktiga kropp uppför den branta backen. Jag fann några vänliga människor och en bedårande utblick över Guds skapelse. Varför skulle jag önska mig något mer? Varför såg jag inte att allt redan var utgivet? Jag väntade på något magiskt på denna magiska kulle. Kanske fanns allt det magiska mitt framför mina ögon, osett.

I växlingen mellan natt och dag, och i allt vad Gud har skapat i himlarna och på jorden, ligger i sanning budskap till dem som fruktar Honom.

I nattens och dagens växling och i allt vad Gud skapat i himlarna och på jorden finnas sannerligen tecken för människor, som frukta Gud.
Koranen, tionde suran, sjätte versen.

Det finns ett antal legender i keltisk mytologi om Bran, den gestalt som slottet Dinas Bran är uppkallat efter. En av dessa legender förtäljer om hur Bran och hans män seglar ut i härnad för att hämnas en oförrätt, vilket slutligen leder dem till att landa på Kvinnornas ö. Efter många om och men så låter sig Bran och hans män lockas i land. Bran och öns härskarinna blir ett par, liksom också Brans män finner sig kvinnor på denna ö. - Osökt kom jag att associera både till Odysseus och till "Lycksalighetens ö" hos Atterbom när jag läste om denna legend.

Men jag kom också att associera till barndomsfantasiernas "Blixtflickor" liksom till kvinnorna som omgav tornet i min dröm ifrån år 2007. - De kvinnor som Bran och hans män mötte var samma sorts kvinnor. De utgjorde både kärleken och frestelsen, längtan och begärelsen, skrämmande och lockande på samma gång. Bran ville efter en tid på kvinnornas ö vända och fara hem, men övertalades till att stanna ytterligare en tid på denna "lycksalighetens ö". Det skulle dock visa sig vara ett ödesdigert beslut. På denna ö förflöt tiden inte på samma sätt som i världen utanför, vilket skulle visa sig på ett mycket påtagligt sätt när Bran och hans män slutligen valde att segla hem.

När de nådde sin hemö (Irland) och båten nästan nått strandkanten, så hoppade en av männen i land. Han förvandlades till aska och stoft så snart hans fötter nådde marken. - Bran och hans män hade varit borta så länge så att de egentligen borde ha varit döda för länge sedan, så pass länge att de egentligen redan var döda, åtminstone för den här världen. De kunde inte lämna båten utan att omedelbart förvandlas till stoft. De hade varit borta så länge på kvinnornas ö så att det inte längre fanns kvar någon som kände igen dem hemmavid. Bran berättade, ståendes i båten, för människorna på stranden om vilka de var och vad som hade hänt. Därefter seglade Bran och de andra iväg för att sedan aldrig åter skådas. - Det var männens egen dårskap som hade förlett dem.

Det sedelärande elementet i berättelsen är uppenbart. Det finns lockelser och faror i gränslandet mellan behoven och begärelsen. Det finns en uppenbar risk att man för evigt vill stanna kvar i ett (infantilt?) lyckoland av evig kärlek. Men det är ingen riktig kärlek. Den riktiga kärleken lever i vardagen, hur eländig vardagen än må vara. Den riktiga kärleken behöver inget avlägset lyckoland. Lyckan är ingen plats som man kan resa till. Lyckan bor inne i bröstet, man måste bara finna den. Man måste lyssna till blodet som pumpar runt, till hjärtat. Man måste förnimma det stora Flödet, den porlande bäcken. Paradiset är redan utgivet. Det ligger oss närmare än halspulsådern.

Det fanns också berättelser om Bran och hans kittel. Den kunde hela och återuppväcka de döda till nytt liv, ifall man sänktes ned i den. Berättelsen om kraften hos Brans avhuggna huvud har sin parallell i Orpheusmyten, åtminstone vad beträffar huvudets liv efter döden, samt i att även Orfeus företar en resa. I Orfeus fall går resan till underjorden, till dödsriket/Hades, där hans älskade Eurydike befinner sig efter att ha blivit ormbiten. Orfeus, given musikens gåva av musan Kalliope, bevekar underjordens makter med sin sång och sitt spel på den lyra han fått av Apollo. Han lovas att få föra sin älskade tillbaka till livet, men på ett villkor: Han får under färdens gång inte vända sig om och titta på henne. Dessvärre klarar inte Orfeus av detta, utan kastar i sista stund en längtansfull blick på sin älskade - och hon är för alltid förlorad för honom.

Efter detta blir Orfeus ointresserad av kvinnor och börjar istället spela sin musik för Thrakiens män, vilket inte faller väl ut hos de Thrakiska kvinnorna. (Messerschmitt: Thrakien är en del av nordöstra Grekland, närmast - och nu delvis tillhörande - Turkiet.) Under en Dionysisk/Bacchisk yra sliter de i sin berusade svartsjuka huvudet av Orfeus. Ännu sjungande färdas hans huvud via floden Hebros ut på havet och till ön Lesbos, som sedan blir en berömd plats för lyrisk poesi. - Brans huvud sades på liknande vis besitta magiska krafter och lär ha begravts under Towern i London efter hans död.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att det var på just ön Lesbos som den kvinnliga skalden Sapfo skrev sina kärleksdikter till andra kvinnor, vilket gav kärleken mellan kvinnor namnet "sapfisk" eller "lesbisk". Osökt går associationen till den "kvinnornas ö" som Bran besökte. - Men den viktigaste likheten finner man i det mäktiga huvudet, som i Brans fall talar och profeterar efter döden och som i Orfeus fall sjunger efter döden.

Det fanns i den förkristna keltiska religionen en kult kring huvuden. Huvudet sågs av kelterna som platsen för själen. Man har vid utgrävning av keltiska byggnader funnit nischer som karvats ut för att kunna rymma huvuden. Huruvida det var för släktingars eller fienders huvuden är svårt att veta. Huvudet var i vilket fall som helst både dyrkat och fruktat. Man högg gärna huvudet av fallna fiender, för att försäkra sig om att de förblev döda och inte gick igen.

På vilket sätt kulten kring huvudet spelade en roll i samband med kristnandet av kelterna är förstås också svårt att veta. Kanske hade det sin betydelse att Jesus korsfästes på Golgata (Golgota) vilket betyder "Skallen/Huvudskalleplatsen". Det finns romerska källor som talar om ett rituellt offrande av brottslingar hos kelterna, även om det saknas arkeologiska bevis härför. Parar man ihop tanken på Jesu offerdöd med platsen för hans död, alltså dödskalleplatsen, liksom med en möjlig keltisk kult med människooffer, så finner man element som på det ena eller andra sättet borde ha tilltalat kelterna, då de först kom i kontakt med kristendomen; offerdöden och huvudet - liksom förstås övervinnelsen av döden, ett element som är närvarande i alla fruktbarhetskulter, alltså livets (årliga) återvändande.

Dödskallen symboliserar inte bara död, alltså den slutliga döden. Den symboliserar också mystik död, utsläckelsen av det gamla jaget som måste dö bort för att den nya människan ska kunna framträda. Detta är något centralt i nästan alla initieringsriter. - Det är värt att notera alkemins begrepp "solve" och "coagulere" här, alltså att man måste lösa upp och sedan (åter-)förena. Det gamla och det invanda måste lösas upp, det måste relativiseras. I vardagen sker detta genom kriser, som tillintetgör invanda föreställningar och levnadssätt.

Det är talande att trumfkorten i tarotkortlekarna, ifrån nummer tolv och fram till nummer sexton, följer ordningen; Den hängde, Döden, "Temperance" - ofta avbildat som en ängel, sedan djävulen och slutligen Tornet. På sätt och vis kan man säga att detta speglar de flesta initieringsriters centrala tema: Det börjar med en fastlåst och/eller hopplös situation, som till slut kraschar, varefter de två komplementära livsaspekterna - gott och ont/vitt och svart/behov och begär - tydligt framträder som separata entiteter, vilka (till en början) tycks utesluta varandra.

Som jag tolkar det så har den gamla människan på sätt och vis redan dött, men fortfarande föreligger ett sista hinder på vägen, nämligen FÖRESTÄLLNINGEN om ont och gott, eller om motsatser överhuvudtaget. Innan omdaningen av människan full ut kan äga rum så måste även dessa föreställningar krossas obarmhärtigt. - Det finns nämligen ingen människa som kan ge den exakta definitionen av gott och ont, eller av något annat för den delen. Den fullkomliga kunskapen finns bara hos Gud.

I Marseille-taroten kalls Tornet för "Maison de Dieu" alltså Guds hus. Man kan i detta finna en symbolik också för minareter och kyrktorn. Ingen kyrka eller samfund kan säga sig känna den fullkomliga sanningen om Gud. Denna känner blott Gud själv. På trumfkort nummer sexton låter Gud sina blixtar delvis rasera människans stolta byggnadsverk, människans mentala fuskbygge, samt kastar människorna till marken. Kort nummer sjutton är Stjärnan, vilket också associeras med Vattumannens stjärntecken - och, får man förmoda, den stundande nya tidsåldern. Kvinnan på bilden bringar det livgivande vattnet till människan, under den ljusbringande stjärnan. Är detta Edens flod?

I all den symbolik som omger stjärnan och kring kort nummer sjutton, finner vi Venus/Afrodite men också Astarte och de andra fruktbarhetsgudinnorna. Där finner vi också helgonet Lucia. Vi finner Jesus som är "den klara morgonstjärnan" i Johannes Uppenbarelse. - Till vår stora oro finner vi också Lucifer, vilket betyder "ljusbringare" på latin. Hur ska vi förstå detta mysterium?

Brans resa till kvinnornas ö, till frestelsen, blir till (en dyrköpt) lärdom. Detsamma gäller för Orfeus. Båda kan sägas "stundom se med begär" som det står i Boken om Tao. Skådandet av det diaboliska blir en del av självupptäckten. Resan till begärens mål, över havet eller ner i underjorden, utgör ett möte med det som Jung kallade "skuggan". Det blir till ett möte med allt det undanträngda och omedvetna. Skuggans makt bygger på okunskapen och bristen på självinsikt.

Ur skuggan framträder sedan andra "varelser" såsom Anima i mannen och Animus i kvinnan, alltså de komplementära delarna av den hela människan. - Min dröm om den ansiktslösa kvinnan utanför min barndoms favoritkyrka var en typisk Animadröm, som till viss del innehöll borträngt och obearbetat (delvis sexuellt) material, liksom också en aning om något större - i och med att mitt möte med henne i drömmen ägde rum utanför just en kyrka.

Människans "människoblivande" kallade Jung för individuation, alltså ett gradvis medvetandegörande av det omedvetnas innehåll, vilket följer vissa lagar. Representationerna för det omedvetnas olika aspekter kallade Jung för "arketyper" varav alltså Skuggan, Anima/Animus samt Självet utgjorde olika slags grundmodus/stationer/grader av föreställning som behövde passeras och bearbetas. Min Animadröm om kvinnan i Nockeby innehöll element också av Självet, vilket är den slutliga symbolen/arketypen. Självet utgör totaliteten hos psyket, samtidigt som det också består av en fördold kärna, vars outgrundlighet är fullkomlig (utom kanske för några få; en av tusen, två av tiotusen).

Nockebydrömmen innehöll en resa ut till öar, på broar och över vatten. Mina drömmar har ofta varit fulla av vatten. Det har varit en vägg av vatten, liksom en vägg av virvlande snö. Det har varit underjordiska floder och vattensjuka landskap. Den "vattendröm" som jag minns bäst är den då jag i ett vattensjukt ängslandskap mötte en varelse med olikfärgade ögon vilka tycktes flyta ihop till att gradvis bli ett enda öga. Att korsa floder och vattendrag är en vanlig symbol för upplysning och förändring. Inom Buddhismen kallas upplysningen ibland för att "komma till andra stranden".

I boken "Människan och hennes symboler" av Jung (och hans medarbetare) berättas helgonlegenden om Sankt Kristoffer, hur han var full av övermod på grund av sin väldiga styrka. Han hade svurit att han endast skulle tjäna den starkaste. Han tjänade först en konung, tills han upptäckte att konungen fruktade djävulen. Sankt Kristoffer gick då i tjänst hos djävulen i stället, ända tills han fann att djävulen fruktade korset, krucifixet. Detta fick honom att bestämma sig för att tjäna Kristus. Han letade efter Kristus men fann honom inte.

Av en präst fick han rådet att invänta Kristus vid ett vadställe invid en flod. Vid denna flodövergång blev Sankt Kristoffer kvar i många år i väntan på Kristus, och han använde sin kroppsliga styrka till att bära människor över floden. Ur boken: Men en mörk stormig kväll hörde han ett litet barn ropa, att det ville bli buret över. Lätt som ingenting lyfte Kristoffer det på sina axlar, men för varje steg han tog, gick det allt långsammare; bördan blev allt tyngre och tyngre. När han kom mitt ut i strömfåran, kändes det, "som om han burit hela världsalltet". Då förstod han att han tagit Kristus på sina skuldror - och Kristus skänkte honom syndernas förlåtelse och det eviga livet.

Färden över floden blir Sankt Kristoffers frälsning och upplysning. Jesusbarnet trycker ner honom men är samtidigt hans enda möjlighet till räddning. Symboliskt sett är alltså barnet en börda vi bär på ända tills vi överlåter oss åt det, alltså åt det odifferentierade tillstånd ur vilket vi kommit. Det handlar inte om att regrediera till barnstadiet, utan om att vi som vuxna inser vårt jagmedvetandes begränsningar. Det är en process där det medvetna jaget - vänster hjärnhalva, om man så vill - börjar fungera harmoniskt med sin "tvilling" i det omedvetna - höger hjärnhalva, om man så vill.

Poeten Bruno K Öijer talar mycket om att omfatta sitt inre barn, vilket är precis vad individuationsprocessen ytterst handlar om. Lärdomen fordrar "begreppslighet" medan visdomen fordrar att just dessa begrepp överges; att man överger idén om att "pixlarna" skulle utgöra bilden. Det fordras ett återvändande till det ursprungliga för att kunna integrera de två olika sätten att varsebli världen; det särskiljande och definierande, kontra den omedelbara namnlösa perceptionen; det kausala, kontra det akausala.

Vattnet i floden blir en symbol för liv och visdom, barnet för totaliteten - den "oformade" och ursprungliga - medan dödskallen är en symbol för den (rigida) personlighet som måste "dö" för att lämna plats för omdaningen, för individuationens senare stadier. Det finns en passage i Elaine Pagels "De gnostiska evangelierna" som citerar Johannes-apokryfen och där Kristus framträder inför Johannes bland annat som ett barn, liksom inför Sankt Kristoffer:

Strax... öppnades himlarna och hela skapelsen som är under himlen sken upp och världen skakades. Jag blev förskräckt och jag såg i ljuset ett barn... medan jag såg, blev det till en gammal man. Och han ändrade sin gestalt igen och blev såsom en tjänare... jag såg... en bild med mångahanda gestalter i ljuset.

Kristus själv har här alltså ingen fast gestalt och kan inte reduceras till ett bestämbart "objekt" eller en entitet. Uppfattandet av Kristus som "objekt" eller entitet finns alltså endast som en förnimmelse hos Johannes själv. - För att en människa ska kunna anträda färden mot helheten så måste, paradoxalt nog, först tillvarons elementära beståndsdelar identifieras och bli till just begrepp. Detta är själva lärdomsprocessen, där världen framträder som begrepp och namn - vilka man sedan förhoppningsvis kommer att i trygghet kunna överge längre fram i processen.

Lärdomsprocessen skapar med nödvändighet en dikotomiernas värld, eftersom nästan alla begrepp äger en motsats. Utan begreppet "svart" skulle det inte finnas något "vitt" och utan dag ingen natt. Utan ett medvetet "JAG" skulle det heller inte finnas något som kunde klassas som omedvetet. Att identifiera sig med detta JAG är dock inte detsamma som att omfatta psykets totalitet. - Jag vill samtidigt hävda att en världsbild som endast baseras på vad som vetenskapligt kan bevisas, heller aldrig kommer att motsvara existensens totalitet.

Detta till trots så är vetenskapen den enda pålitliga "begreppslighet" människan har att tillgå. Övrig insikt och visdom får vi söka inom oss själva och - med Guds nåd - kanske också nå fram till. I mötet med det omedvetnas olika arketyper kan vi göra olika val. Vissa val kommer att föra oss mot en djupare (själv-)insikt, andra kommer att föra oss vilse. Med de rätta vägvisarna underlättas resan, med dåliga vägvisare försvåras den. Ifall man gör resan på egen hand så löper man stor risk att "gå i cirkel". De brister och tillkortakommanden man lider av brukar sällan vara (fullt ut) medvetna, vilket kan medföra att man i kritiska skeden tenderar att upprepa sina felval, vilket i sin tur gör att knutarna aldrig löser upp sig.

Det finns mycket fruktan i individuationsprocessen, och med all rätt. Skuggan är sannerligen en demon, en satan, åtminstone en potentiell sådan. Skuggan rymmer allt det som medvetandet, som jaget, med rätt eller orätt fruktar. Jaget är den del av oss som "har koll". Det finns ingenting som är så skrämmande som att förlora kontrollen över sitt liv och sin tillvaro. I ytterändan av denna fruktan finner man fruktan för döden. - Inför hotet att dö försvarar sig jaget med alla till buds stående medel.

Nu är det förvisso så att jaget är en självbedragare av största mått. Om man exempelvis tar en alkoholist som "vill" dricka, så är personen i fråga naturligtvis inte längre styrd av egen vilja, utan av det begär efter alkohol som kroppen signalerar, vilket förvandlar alkoholistens "vilja" till begärets lilla viftande svans. Svansen tror att den viftar hunden, fyllehunden! Detsamma gäller alla andra missbrukares "vilja" - även sexmissbrukares.

Ett annat sätt att hantera sin rädsla för kontrollförlusten är förstås att öka graden av kontroll, att bli en jagets dörrvakt som inte släpper in någon eller något över tröskeln. För att hitta den typen av människor behöver man bara besöka närmaste frikyrkoförsamling. Hos dem talar man bara om döden som ett paradis och ett himmelrike, om sex pratar man endast i fördömande ordalag, utom möjligen sex inom äktenskapet. Fast man pratar inte så mycket om det heller.

Djävulen blir en frestare, kvinnan blir en frestare. I förhållande till frestelserna förväntas man ägna all sin tid åt vaksamhet så att man inte faller för dem - och när man ändå har fallit för dem så ska man fördöma sig själv som en syndare, varefter man ska ångra sig och i bästa fall omfattas av Guds nåd och kärlek. Den här typen av tänkande gör att man aldrig blir vuxen. Man lär sig inte att se de mörkaste sidorna som en del av sig själv, liksom man heller inte lär sig att se de ljusaste sidorna som en del av sig själv. Ifall man har felat så är det satans fel - och ifall man (trots allt) tas till nåder av Gud, så är detta helt och hållet Guds (eller Jesus) förtjänst. Allting externaliseras.

På så sätt tar man egentligen aldrig ansvar för sitt liv och sina handlingar. Utan den självkännedom som insikten om den egna "skuggan" kan bestå med, så förblir man ohjälpligt infantil. Har man inte till fullo sett djävulen inom sig själv så har man helt enkelt inte sett djävulen! Allt som vi fruktar, vare sig det är sexuell lössläppthet eller döden, finns i formen av en potentialitet inom oss själva. Är vi inte medvetna om denna gränslösa potentiella kraft så har vi heller ingen kontroll över dess uttryck.

Vårt inre "riddjur" riskerar att löpa amok, eftersom vi egentligen aldrig övat ridning. Vi trodde kanske att det var en beskedlig Skansen-ponny vi satt på, men en dag spelar den oss kanske spratt som vi inte räknat med! (Kanske hade det varit bättre för mig ifall jag försökt att ytterligare en gång lära mig att galoppera, efter att den svarta hingsten X:et kastat av mig, under min barndoms vistelse på ridlägret...)

Vi fruktar satan, därför att vi är rädda för att mista kontrollen över oss själva. Vi är rädda för oss själva. För på ett obehagligt sätt känner vi att det rör sig saker inom oss som inte alltid är helt rumsrena. Vi kanske tänder på saker som vi skäms för att vi tänder på. Men mest av allt fruktar vi trots allt döden, åtminstone de flesta av oss. Döden är den slutliga kontrollförlusten. Fruktan är alltså ondskans bästa bundsförvant. Vore vi lite mindre rädda, för att inte räcka till och för vår egen lust, hur sjuk den än må vara, så skulle vi kanske kunna dra ut dessa saker i ljuset. Kanske skulle de då förlora sin makt över oss, den makt som fruktan - och den till fruktan kopplade okunskapen - har bibringat oss.

Fram tills dess att detta sker, i global skala, så kommer de ovan beskrivna två tornen att bestå - varav det andra rymmer ALLT som det som det första exkluderat. I det andra tornet finner vi dem som kastats ut eller avvikit ifrån "de rättrognas" skara, oavsett om de predikar hedonism (satanism) eller bara försöker få de etablerade religionerna att finna vettigare sätt att hantera livets dubbelhet. I det första tornet finner vi de stora (i synnerhet de Abrahamitiska) religionerna, som kan sägas ha "kastat ut barnet med badvattnet".

Otvivelaktigt har de i alla fall kastat ut kvinnligheten, och genom detta har de också gjort den religiösa förståelsen enkönad. Kvinnor får (vanligtvis) inte bli präster, de får inte bli imamer (utom i extremt sällsynta fall) och kvinnor får inte idka religiösa studier inom judendomen, åtminstone inte bli rabbiner. Den kvinnliga religiösa erfarenheten har inget eget rum. Den kan inte predika sin specifikt kvinnliga upplevelse. Världen är halv.

Det dionysiska har förpassats till periferin och endast det appolinska har lämnats kvar. Sexualiteten har inget rum. Det är bara hos hedonister och satanister man finner den inkluderad i tron, som någon form av njutnings- eller fruktbarhetskult. Det är en tragisk utveckling, att kyrkan har förlorat sin koppling till det jordiska livet. Tron har hamnat på kollisionskurs med verkligheten. Kvinnan har blivit till madonna (=mamma) och hora (=alla andra kvinnor - utom möjligen den egna hustrun).

Den allmänna bilden av Jesus och hans mor Maria har blivit avkönad inom både kristendomen och islam. Det symboliska budskapet om jungfrufödseln har blivit till en bokstavlig tolkning. Maria Magdalena har kommit att associeras med en sköka hos kristenheten, utan det ringaste bevis för detta i Bibeln. Däremot finns texter som med all tydlighet talar om att kvinnor följde Jesus, liksom att, otvetydigt, den förste att se den uppståndne Kristus, var Maria Magdalena.

Tanken på att Jesu (JORDISKA) födsel skulle ha varit en fullt normal födsel, vilken naturligtvis föregåtts av en alldeles normal befruktning, förkastas. Maria har aldrig sex. Jesus har aldrig sex. Huruvida Maria Magdalena haft sex får man aldrig veta i Bibeln, men myten gör gällande att hon skulle ha varit prostituerad och tack vare Jesus slutat ha sex! - I det läget blir förstås tanken på att Jesus skulle ha varit en vanlig man (alltså i sin JORDISKA gestalt) som dessutom var gift och fick barn, fullkomligt otänkbar.

Av det skälet så är därför alla esoteriska rörelser, som har dessa och likartade tankar i sin tro, förpassade till det andra tornet, ibland knäppgökar, kåtbockar och empatistörda psykopater, hopfösta tillsammans med satanister och hedonister. - Resultatet är att kyrkan har blivit halv. Resultatet är att den stora massan har förlorat möjligheten till individuation, åtminstone under kyrkans ledning. Präster och imamer kan inte vägleda människorna på den farofyllda inre resan, eftersom de helt eller delvis förkastar den kunskap som är nödvändig för att göra den.

Hur ska, exempelvis, en katolsk präst (eller en munk) som levt merparten av sitt liv i celibat kunna ge råd till gifta par som tröttnat på varandra och börjat få fantasier om andra, eller om ett mer avancerat sexliv? Hur ska en sådan person kunna ge råd, inom en religion där själva tanken på vissa saker ses som en synd?! Vem eller vilka ska bli människornas vägvisare? Vilka ska vara Vergilius och/eller Beatrice som leder Dante ner till underjorden, till helvetet, och sedan upp till paradiset?! Hur ska överlåtelsen kunna ske utan självkännedomen? Vad överlåter den som inte känner sig själv?

I bilder av Maria Magdalena finner man ofta vissa attribut; spegeln, dödskallen och krukan (som sägs innehålla antingen myrra till Jesu döda kropp, eller den olja varmed Magdalena sägs ha smörjt hans fötter). Dessa föremål talar inte enbart om döden, de talar lika mycket om fåfängligheten. Var och en som kan sin Hamlet minns scenen med dödskallen där Hamlet säger om drottningen, att hur mycket hon än må sminka sig så blir hennes ansikte slutligen ändå till intet annat än grinet hos en dödskalle:

Now get you to my lady's chamber, and tell her, let her paint an inch thick, to this favour she must come.

Vår fruktan för kontrollförlust, för att "tappa ansiktet", gäller både anseendet och livet. Vi är rädda för vad man ska tycka om oss. Vi är rädda för att dö (och för vad man ska tycka om oss när vi är döda). Skenheligheten är nästan ett större problem än ondskan i sig. De stora religionerna gynnar, med de bästa intentioner, skenheligheten framför den äkta omvandlingen/omvändelsen av människan. Folk ber sina dagliga böner, gör sin bikt och botgöring, uppsöker kyrkan eller moskén och går igenom de olika momenten, så som det förväntas av dem. De känner sig heliga därför att deras beteenden ser heliga ut. Så länge man gör vad som förväntas av en så är det ingen som klagar eller ifrågasätter ens tro. Kanske borde präster och imamer (med flera) göra tvärtom och istället ställa frågan: "Varför är du här?" - Det skulle kunna vara en början.

Det är ingen slump att Dan Browns lite halvkassa bok "Da Vinci-koden" (vars idéinnehåll är plankat rakt av ifrån "Heligt blod, Helig Gral") blev en bästsäljare. Västvärldens kyrkor gapar tomma både bokstavligen och idémässigt. I de stora kyrkornas ställe har vi nu fått en växande klick av högljudda extremister, både muslimer och kristna, som skränar ut sina skenbart enkla lösningar till en allmänhet som törstar efter svar och efter en mening med sina liv.

I konkurrens med dessa finner vi tingeltangel och "New Age" - alltså vegetariska flumskallar! De har lagt beslag på kroppsligheten och kvinnligheten. Uråldriga och beprövade tekniker för hälsa och välbefinnande har kommit att blandas med rent charlataneri. Rörelser uppstår och försvinner, eller förvandlas till rent geschäft. Det finns nämligen mycket pengar att göra på människors vilsenhet. Alltför många (dådkraftiga) kvinnor har hamnat där "i det andra tornet" trots att det finns ett skriande behov av dem i "det första tornet".

19. Den behornade
Det finns en längtan efter Gudinnan, efter Guds kvinnliga aspekt. Det finns en längtan efter att få bli hel inför och hos Gud. En del av denna längtan har, genom de många århundradena av exkluderande kyrklighet, tagit sig formen av hemlig fruktbarhetsdyrkan. Enligt förhörsprotokollen ifrån förhören (eller snarare tortyren) av de tillfångatagna Tempelriddarna, efter kuppen år 1307, så figurerar en figur med namnet Baphomet.

Enligt förhörsprotokollen sades Tempelriddarna dyrka ett skäggigt manshuvud, som talade till dem och gav dem ockulta krafter, möjligen var detta Baphomet. Men det talas också om ett annat huvud, enligt "Heligt blod, Helig Gral":

... ett stort huvud av förgyllt silver, mycket vackert och utgörande bilden av en kvinna. Inuti fanns två benbitar från ett kvinnohuvud, invirade i en duk av vitt linne, med ytterligare ett rött tygstycke omkring. En etikett var fastsatt, på vilken stod skrivet CAPUT LVIIIM. Benen i huvudet var ifrån en ganska småvuxen kvinna.

Detta var alltså "huvud 58M" där författarna spekulerar i att detta "M" istället skulle kunna vara symbolen för Virgo/Jungfruns stjärntecken:

I listan över anklagelsepunkter mot Tempelherreorden, upprättad den 12 augusti 1308, finns enligt boken följande:

att de i varje provins hade avgudar, nämligen huvuden [...]
att de dyrkade dessa avgudar [...]
att de sa att huvudet kunde rädda dem [...]
att [det kunde] skaffa dem rikedomar [...]
att det fick landet att växa och frodas...

Vems ben som det förgyllda silverskrinet, i form av ett kvinnohuvud, egentligen innehöll kan man förstås bara spekulera i, men det torde vara en kvinna av stor betydelse för Tempelriddarna. Kan det ha varit Maria Magdalenas ben, eller ben ifrån någon av hennes ättlingar? Ingen vet. (Fast det kanske finns några som vet, eller tror sig veta.) Det fanns också anklagelser som sade att tempelherrarna vanhedrade korset och spottade på det. Huruvida de förnekade Jesus, eller bara korsfästelsen av Honom, kan man också bara spekulera i. Men det är (enligt författarna) ställt bortom allt tvivel att Tempelherreordern hade en mycket avvikande syn på Jesus.

Låt oss ta en titt på "Baphomet". Vem var det och vad stod han för? När man surfar runt på olika Wiccasajter och liknande tycks Baphomet i allt väsentlig bara vara ett annat namn på djävulen. Det rör sig i många fall om bilder av en behornad gudom med gethuvud och sträng uppsyn, ofta i sällskap med ett "felvänt" pentagram. Med andra ord tycks bilden av Baphomet och tarotkortet "djävulen" avbilda samma sak. - Den "behornade guden" skulle alltså vara satan, ondskan.

Som vanligt i den här världen så är ingenting så enkelt som det ser ut vid en första anblick. Det finns nämligen andra behornade gudomar i historien, som inte alls tycks vara kopplade till det diaboliska, utan som snarare är naturgudomar, fruktbarhetsgudar. En sådan gud är kelternas Cernunnos. Han avbildas på Gundestrupskitteln som sittande (i ett slags meditativ ställning?) hållandes en orm i den ena handen och något som skulle kunna vara en halsring i den andra, omgiven av skogens alla djur. De horn han har på sitt huvud, åtminstone på Gundestrupkitteln, är hjorthorn, inte bockhorn.

Men det finns också bilder på en behornad (förmodad) gudom på andra håll. På Gallehushornen, som man tror är ifrån 400-talet, finns den tidiga runinskriften "ek hlewagastir holtijar horna tawido" vilket har tolkats lite olika: "Jag lägäst/brödgäst (jfr. danskans ‘lev’ för limpa/bröd) Holtes son/ifrån Holstein gjorde hornet." Emellertid så är betydelsen av verbet "tawido" okänd. Det säger bara (i jagform) att någon gjorde något. Det kan lika gärna betyda "skänkte" som "gjorde". Ingen vet.

Upplands Bros kommunvapen

Vad man än må utläsa av hornen så avbildar de en behornad figur som håller i något. Jag har, efter visst snokande på nätet, funnit att sådana här figurer bland annat kallas för "svärdsdansare" vilket betyder att det som figuren håller i sina händer skulle vara vapen, åtminstone det ena av föremålen. - Bilden på Gallehushornet skulle kunna vara en helt egen figur (liksom också "ormhäxan" på den gotländska bildstenen tidigare i texten) utan släktskap med den keltiska Cernunnos.

Ifall man godtar tanken på att våra liv följer bestämda "spår" i tillvaron, så är det i så fall knappast en slump att jag hamnade i Upplands Bro kommun under tidigt åttiotal, där jag kom att repa med mitt band Mefistos bröder(!). Vi repade bland annat i Ekhammarskolan i Kungsängen. Nu var Mefistos bröder inget satanistiskt band, eller hade några religiösa texter, utom en som vände sig emot all religion överhuvudtaget. Det är därför ytterligt komiskt att jag har skrivit den här texten, en halv mansålder senare.

Ifall vi överhuvudtaget hade någon agenda så var den i så fall politisk. Måhända var jag svagt influerad (alltså väsentligen okunnig, men intresserad) av anarkisten Michail Bakunin. I boken "Gud och staten" säger han: "Om Gud verkligen existerade så skulle det vara nödvändigt att avskaffa honom". Det Bakunin menade var att människan helt enkelt inte ägde sin frihet ifall det existerade en (allsmäktig) gud. När min låttext talade om "Svarta och röda djävlar, trötta på änglarnas ord" så handlade det - i samma anda - om anarkismens svarta färg, kommunismens röda färg och måhända om syndikalismens svart-röda fana, snarare än om djävlar. Oavsett om man är anarkist, troende eller både så finns det sanning i dessa ord av Bakunin, ur "Gud och staten":

Ty om Gud finns till så är han med nödvändighet den evige, högste och absolute Herren, och om denna Herre finns till så är människan slav; men om hon är slav så är för hennes del varken rättvisa, jämlikhet, broderskap eller lycka möjlig... ... en herre, vad han än må göra och hur liberal han än vill visa sig, förblir likafullt en herre, och hans existens förutsätter med nödvändighet slaveri av alla dem som står under honom. Om Gud fanns till så skulle det alltså för honom endast finnas ett sätt att tjäna den mänskliga friheten, nämligen att upphöra att finnas till. ... om Gud verkligen existerade, skulle det vara nödvändigt att avskaffa honom.

Denna tid i mitt liv handlade om uppror och frihet, om ungdomlig frihetslängtan. Sen handlade en del förstås om att jag helst skulle ha velat spela hårdrock, i ett band som lät som Black Sabbath! Det var en hel del hårdrocksromantik i namnvalet. Valet av replokal visade sig emellertid ha samband med en helt annan behornad figur. Det var i närheten av Ekhammar man funnit Ekhammarsgubben, en så kallad "svärdsdansare" i en kvinnograv. Varför en sådan krigisk och maskulin symbol i en kvinnograv? Man fann även på Birka - och även där i en kvinnograv - en nära nog identisk "svärdsdansare".

Associationerna till satan är förstås besvärande, men när man närmar sig symboliken för fruktbarheten och driftslivet så kommer man med nödvändighet att hamna i gränstrakterna mellan behov och begär. Det är bara ett tuppfjät dem emellan. Den enda kompassen i detta gränsland är att se till vad olika religioners handlingar burit för frukt och vad de danat för slags människor. När det gäller forna tiders polyteism och fruktbarhetskult så får man inget entydigt svar. Det krigiska och brutala finns där, liksom excesser och orgier av alla de slag. Men man finner också kulturer och tider som tycks ha varit synnerligen harmoniska.

Så hur blev den behornade naturguden en djävul? I mina ögon hänger det faktiskt samman med den evolution av Gudsbilden som mänskligheten genomgår, alltsedan historiens gryning. Gud är densamma, nu och alltid, men människans kapacitet till Gudsförståelse ökar gradvis, genom både framsteg och bakslag. Monoteismens uppgift har varit att "renodla" Gud, att synliggöra Gud som den Enda/Ende. Den tragiska - och lika nödvändiga - sidoeffekten av denna process har varit att den resulterat i den kosmiska dualismen, alltså idén om att denna enda Gud skulle ha en aktiv och självständig "antites" i formen av satan/iblis.

I mina ögon så är satan förstås lika lite en "person" som Gud är. Gud är det enda som existerar i sig själv och som sig själv. En separat "entitet" kan bara existera i Guds skapelseverk genom Guds tillåtelse (tills den återkallas). Så ifall satan nu inte är en "person" så vad är han då? Mitt svar är att han är en personifikation av den diaboliska riktningen, alltså den begärstyrda vägen i livet, den väg som förvandlar individens liv till en jakt på livets specifika uppenbarelseformer och objekt, snarare än till ett sökande efter deras ursprung, det vill säga Gud. Att följa den diaboliska vägen är på sätt och vis att "simma mot strömmen"; att försöka bemäktiga sig det oändliga flödet.

Livet kan inte ägas, det kan bara levas. Hedonisten och satanisten förstår inte skillnaden, utan försöker bemäktiga sig livet och skapelsen. Detta är den diaboliska riktningen. Detta är vägen bort ifrån Gud. Guds utgivelse; flödet, fruktbarheten, det sinnliga och kärleken kan aldrig vara av ondo i sig själva - det kan bara bemäktigandet och begärelsen vara, i förhållande till dem. - DETTA är skillnaden mellan den fridfulla Cernunnos-gestalten på Gundestrupskitteln och tarotkortens bild av djävulen, som håller människorna fångna i koppel!

Det finns många som har gjort kopplingar mellan kelternas kittlar - exempelvis Brans, som antingen helade eller gav visdom åt den som klev ner i den - och den heliga Gral (åtminstone ifall denna nu var en kalk). Gundestrupkitteln var aldrig avsedd att vara ett bruksföremål, utan den var avsedd för rituellt bruk. Man har funnit kittlar som denna nedsänkta i olika sjöar, förmodligen ett slags offergåvor av någon sort. Kanske ingick kittlar av den här sorten i den religion som praktiserades av människorna som uppsökte Rösaring om vårarna, för att genom sin fruktbarhetsrit säkerställa årets skördar och jaktlycka.

Det har under historiens gång funnits många folkslag och kulturer där offrandet av växter och djur har utgjort en central del av religionen. Somliga av dessa kulturer har också praktiserat människooffer, exempelvis Maya-indianerna, som hade en mycket högt stående kultur i övrigt. Det finns ställen på jorden där det hör till god ton att äta upp delar av sina avlidna släktingar, som hjärtat eller hjärnan, exempelvis hos vissa stammar på Nya Guinea. Det har till och med funnits kulturer där människor, måhända tillfångatagna krigare ifrån någon konkurrerande stam, har använts som vanlig föda, exempelvis på Tonga.

Det är förvisso sant att segrarna skriver historien. Kanske är det därför som det finns myter om att också Tempelriddarna kan ha praktiserat barnoffer. Kanske förekom det hos dem en kult, åtminstone hos vissa, som i sin opposition mot den form av kristendom som gått segrande ur striden, farit fullkomligt vilse. Kanske övergick somliga tempelriddare till en tro som inte bara föraktade Jesus (i rollen som en Guds son), utan också Gud, såsom varande "demiurgen" - alltså en underlägsen gudom som skapat den här världen. Kanske ledde detta slutligen till ett totalt förakt för världen, liksom för människorna i den.

Enligt "Heligt blod, Helig Gral" så tycks somliga inom Tempelherreordern ha varit "Johanniter" vilket innebar att de förkastade Jesus som profet och istället trodde att Johannes Döparen var Messias. Detta är förstås förvirrande, när man betänker att bokens huvudtes är den att tempelriddarna skulle ha varit de som satt inne med hemliga kunskaper om Jesus ättelinje och tillika var dessa hemligheters väktare. Ifall de som tillhörde Tempelherreorden inte trodde att Jesus dog på korset, så kan man förstå deras riter, vilkas existens framkommit i inkvisitionens förhör; alltså att de skulle ha spottat och stampat på korset, på vad de trodde var en falsk symbol.

Betydligt mer problematiskt är påståendet att några av dem faktiskt inte bara förnekade Jesu gudomlighet, utan att de också förkastade honom som profet. En av de tillfångatagna Tempelriddarna vittnade om att han av sina ordenskamrater fått veta att Jesus var en falsk profet. - Hur kunde det bli så här? Hur kunde arvtagarna till de nio (särskilt utvalda och allra första) Tempelriddare som farit till det heliga landet, till Sion, för att beskydda och föra hem något som var både hemligt och dyrbart, plötsligt ha vänt helt om? Hur kunde dessa riddare, med sina röda kors på bröstet, ha förvandlats så drastiskt?

Man bör komma ihåg att inte all gnostisk tro var kristen. Alla gnostiker trodde inte på Jesus, inte ens i rollen som profet. Gnosticismen var ingen enhetlig religion, utan mer en mystik strömning inom många religioner som var som störst under den tid då också kristendomen formades till en egen religion. Under de första århundradena efter Kristi födelse så var det inte alls säkert vilken eller vilka religioner som skulle bli dominerande, eller vilka inriktningar som skulle dominera inom dem. Nag Hammadi-fynden, de gnostiska evangelierna, är sinsemellan både lika och olika. Det finns gnostiskt kristna texter, men också gnostiska texter som inte alls är kristna.

Man ska komma ihåg att Tempelriddarna - en orden som upprättats mer än ett årtusende efter att skrifterna i Nag Hammadi blev till - var en sluten organisation av utvalda, åtminstone i dess kärna. Gnosticismen, vare sig den nu var kristen eller ej, hade inga kanoniska skrifter och ingen mäktig kyrka i ryggen. I själva verket så utgjorde gnosticismen ett mischmasch av idéer ifrån många olika håll, nästan som hos vår tids vegetariska flumskallar! Det var måhända lite "New Age" över gnostikerna redan då. Kanske upptog den gnostiska strömningen också element som den varken behövde eller hade medel att hantera. Kanske upptog den sataniska element.

Många har både förfasats och förvånats över den franske kungens behandling av Tempelherreorden år 1307. Betydligt fler har förfasats över den brutalitet som visades under det inomeuropeiska korståget mot Katarerna, det så kallade albigensiska korståget, som inleddes år 1209 under ledning av en viss Simon de Montfort, alltså ett århundrade tidigare. Katarerna hade ett eget rike och en egen religion, med rötterna i kristendomen men med starkt gnostiska inslag, en religion som påvedömet i Rom klassade som kättersk. Varifrån dess trossatser härstammade är förstås svårt att veta, men det är en händelse som ser ute som en tanke att Katarernas utbredningsområde var Languedoc, ett område i Sydfrankrike som delvis sträckte sig in i dagens Spanien, alltså det område som myten säger att Maria Magdalena flydde till efter (den eventuella) korsfästelsen av Jesus. Förföljelsen av katarerna skulle komma att pågå i omgångar i över ett århundrade. Sista gången man brände katarer på bål var 1321.

Messerschmitt: "Langue d'Oc" betyder "språket i Oc" vilket avser det occitanska språket, ett självständigt latinskt/romanskt språk. Provensalskan är en dialekt av detta språk.

Katarerna, eller albigensarna som de kallades efter en av områdets städer vid namn Albi, var en nagel i ögat på Rom. Påvedömet försökte på olika sätt att kväsa de frisinnade katarerna och att vederlägga deras trosuppfattningar. Innan Rom gick så långt som till att inleda ett korståg så försökte man först under lång tid med övertalning. Ett halvsekel innan korståget hade man skickat ingen mindre än den berömde Cisterciensermunken Bernhard de Clairveaux till området för att omvända katarerna till den "rätta" läran. Efter en tid tillsammans med katarerna så kunde Bernhard konstatera att "inga predikningar är mer kristna än deras" "och deras moral är ren". Det fanns en sympati för katarerna hos både cistercienser och tempelherrar.

Efter att en av Roms påvliga sändebud dödats i Languedoc, den 14 januari 1208, så inleddes korståget. Under detta korståg så förhöll sig Tempelriddarna neutrala. Vissa av dem gömde och räddade katarer undan förföljelsen och massakrerna. För det var nämligen vad kriget mot katarerna var, en massaker - och den pågick av och till under nästan ett århundrade. Tidvis slaktade man urskillningslöst gamlingar, kvinnor och barn. Det var ett veritabelt folkmord. Vissa av de katarer som sökte skydd hos Tempelriddarna kom att upptas i orden och med dem kom således ett nytt flöde av gnostiska tankar in i Tempelherreorden.

Men det var inte bara gnostiskt kristna tankar som inspirerade Tempelriddarna. Många av dem hade under sin tid i det heliga landet, bland annat som krigsfångar hos saracenerna (araberna) lärt sig arabiska flytande, liksom att Tempelriddarna också haft nära kontakter med judiska samfund, med judiska lärda. - Det finns spekulationer om att Tempelriddarna hade en hemlig agenda som gick ut på att förena judendom, kristendom och islam; att de fördolda hemligheter som orden var väktare över, enligt legenderna och sagorna den heliga Gral, skulle kunna förena de Abrahamitiska religionerna.

I "Helig blod, helig Gral" spekuleras det om existensen av en hemlig orden som skulle ha legat bakom både Cistercienserna och Tempelherreorden, en orden vars kärna fanns fördold i Tempelherreordens innersta. Det fanns alltså, ifall man accepterar bokens teorier, länkar mellan cistercienser och tempelriddare. Vidare bör man komma ihåg att det också fanns länkar mellan keltisk kristendom och cistercienserna sedan långt tillbaka. Så frågan är ifall det fanns gemensamma idéer som förband dessa båda företeelser, kanske en gemensam hemlig agenda som färdats genom historien längs olika vägar, men som nu sammanstrålat.

Som jag ser det uppstod det i så fall en fyrfaldig förbindelse mellan dels en keltisk kristendom med gnostiska inslag, dels katarernas gnostiska kristendom, dels tempelherreordens hemliga tro (som möjligen hos somliga inte alls längre var kristen, vid tiden för krossandet av orden, från år 1307 och framåt) samt dels och slutligen cistercienserna. - Cisterciensernas "love affair" med keltisk kristendom, tillsammans med Tempelherreordens hemliga läror och med katarernas (heterogena) läror som sista tillskott, torde ha utgjort en veritabel gnostisk soppa, en soppa lika heterogen som texterna ifrån Nag Hammadi.

Frågan är alltså ifall inte denna tillströmning av nya gnostiska idéer till slut fick skutan att kantra. Frågan är ifall det inte var så att vissa idéer fick mer genomslag än andra. Ifall man tittar på den keltiska kristendomen så var den väldigt naturnära. I den kunde man finna en kärlek till skapelsen och naturen. Hos katarerna var inställningen delvis den motsatta. Där fann man en gnosticism som tog avstånd ifrån den här världen, såsom varande en ondskans skapelse. Det kätterska hos katarerna låg i just detta avståndstagande ifrån det världsliga. - Eftersom inget jordiskt kunde vara fullkomligt, så var förstås Jesu mänskliga natur inget som katarerna respekterade. Att Gud, såsom varande perfektionen, skulle inkarnera, alltså ta form i det köttsliga, var något otänkbart för katarerna. I deras ögon skulle Gud aldrig sänka sig så lågt.

Katarerna var alltså en sorts dualister, för vilka den världsliga tillvaron på sin höjd var ett nödvändigt ont, medan det hinsides och Gud var det enda verkliga. Frågan är vilken inverkan denna syn hade på Tempelherreorden. Ifall det är som jag tror så var det en ödediger inverkan. En (ungefärligen) tvåhundraårig slutenhet, i förbindelse med upptagandet av katariskt världsförakt ledde - ifall det finns någon sanning i de bekännelser som inkvisitionens förhör tvingade fram ur de tillfångatagna Tempelriddarna - till bildandet av något som slutligen blev till en dyrkan av "fiendens fiende" - alltså av satan, under namnet Baphomet.

Det skulle här alltså handla om en sorts association, liksom i vissa av de gnostiska skrifterna ifrån Nag Hammadi, där "skaparguden" sågs som en ond makt, i motsats till en totalt utomvärldslig gud. Men vem skulle då agera motkraft mot denna onda skapargud i själva skapelsen? - Satan förstås! Ifall förhörsprotokollen är riktiga så drog inte Tempelriddarna slutsatsen, som vissa tidiga gnostiker trodde, att Jesus och ormen i paradiset var samma person, alltså frälsaren som enligt evangelisten Johannes måste upphöjas "så som Mose upphöjde ormen i öknen".

Istället trodde de, förmodligen grundat på bilden av Jesu "jordiskhet" såsom den fastställts av kristenheten i trosbekännelsen, att Jesus var en falsk profet. Man måste komma ihåg att de tidiga gnostikerna, i motsats till tempelriddarna, verkade i en värld där den kristna trobekännelsen ännu inte existerade, liksom att den ortodoxa och den senare katolska kyrkan ännu inte var maktfaktorer. Att erkänna Jesus Kristus som både himmelsk och jordisk var för gnostikerna "contradiction in terms". Trosbekännelsen blev på så vis omöjlig att bekänna sig till. Så måste, ifall förhörsprotokollen talar sanning, fallet ha blivit med Tempelriddarna.

Man måste också komma ihåg att Tempelherreorden var välorganiserad, med en (förmodat) hemlig kärna som omfattade idéer som (på det ena eller andra sättet) var kätterska i förhållande till den starka och allt mäktigare katolska kyrkans doktriner. Tempelriddarna var, efter katarernas fall, en organisation som nu delvis bestod av mer eller mindre hämndlystna motståndare till kyrkan. Man var en motståndsrörelse. Kanske blev motståndet extremare i och med förtrycket och det faktiska folkmordet på katarerna. Kanske drogs hela Tempelherreorden gradvis mot ett slags fanatism, en fanatism som fick "den riktiga guden" att fusioneras med satan och att anta alltmer diaboliska drag.

I vilken utsträckning som världsföraktet påverkade också cistercienserna har jag inga idéer om och det är inte heller av något större intresse i sammanhanget. Det intressanta är dock att det inte längre fanns något kvar av den fredliga keltiska naturguden Cernunnos eller liknande gestaltningar, av keltisk eller gnostisk kärlek till naturen och till Guds skapelse. - Eller gjorde det kanske det ändå, om än i en totalt förvriden form? Efter att Tempelherreorden hade krossats så gick Tempelriddarna olika öden till mötes i olika länder. I vissa länder levde denna orden vidare, fast i helt olika former. Några tog sig andra namn, somliga tempelriddare uppgick i andra ordnar. Några, i synnerhet tyska tempelriddare, uppgick i den Tyska Orden.

Det är i så fall en ironi som saknar motstycke att det i det gamla Ostpreussen, som omfattades av det Tyska ordensriket, fanns en stad vid namn "Starkenberg". Detta var nämligen också namnet på den man som sattes att leda korståget mot katarerna på 1200-talet, Simon de Montfort. "Starkenberg" råkar vara det förtyskade namnet för "Montfort" - alltså namnet på katarernas huvudfiende. Det var samtidigt också namnet på en borg i det heliga landet, Montfort.

Vid en första anblick så verkar det helt befängt att man, i det rike som grundats av Tyska orden - alltså av Tempelherrarnas "protegéer" som de kallas i "Helig blod, helig Gral", skulle ha uppkallat en stad till ära för den man som låtit slakta samma sorts människor som Tempelherreorden nu delvis bestod av och i smyg tagit parti för. Det är något i bilden som inte stämmer. - Pågick det kanske en maktkamp inom Tempelherreorden? Varför valde Tempelriddarna att förbli (formellt) neutrala under korstågen mot Katarerna? Vissa katarer övergick till tempelriddarna, andra inte. De som uppgick i Tempelherreorden klarade livhanken (åtminstone fram till 1307). De flesta andra gjorde det inte.

I min gamla skolbok "Dikt och tanke" ifrån min tid på Gripsholms folkhögskola finner man ett medeltida ordspråk: "Nær herdhin ok ulvin dragha ens, tha haver hiordhin tappat" vilket i modernare tappning skulle bli "När herden och ulven/vargen drar jämt, då har (boskaps-)hjorden förlorat". Var det kanske så att Tempelriddarna endast var intresserade av vissa katarer, av "rättrogna" katarer?! Var det kanske möjligen också så, vid den tid då den franske kungen lät krossa Tempelherrorden, att det även här rörde sig om en aktion där två kyrkor - till synes konkurrenter - drog gemensam nytta av en utrensning som gagnade båda parter.

Vilka krafter var det i så fall som gick segrande ur dessa båda händelser, det albigensiska korståget mot katarerna, samt krossandet av Tempelherreorden i (bland annat) Frankrike? Ett uppenbart svar är förstås den katolska kyrkan. Ett mindre uppenbart svar är att händelserna kanske också kan ha gynnat en maktelit inom Tempelherrorden. Kanske hade Tempelherreorden inte bara blivit för stark och oregerlig för den franske kungen, kanske hade den också blivit för oregerlig för dess egen ledning. De före detta Tempelriddare som sedermera uppgick i den Tyska orden torde alltså ha varit sådana som satt i ledningen. Det var nämligen vissa Tempelriddare som undgick att arresteras, vissa som hade blivit tipsade om kuppen. Min gissning är att detta skedde i enlighet med en hemlig överrenskommelse mellan påvedömet och Tempelherrarnas innersta krets. (Möjligen var också Cistercienserna införstådda).

Kanske hamnade några av dessa Tempelherrars efterföljare så småningom i staden Starkenberg, i Ostpreussen, i det område som senare skulle bli det Tyska ordensriket. Att staden namngavs efter slaktaren Simon de Montfort var måhända en rökridå, eller bara ett surt äpple som de före detta tempelriddarna tvingades bita i, för att den katolska kyrkan ville visa dem vem det var som nu satte agendan. - För mig personligen är tanken på tyska tempelherrar en mycket intressant möjlighet, en mycket intressant spekulation, men jag återkommer till det. Nära Starkenberg låg staden Wehlau. Jag studsade till när jag såg Wehlaus vapen:

Wehlaus vapen ovan t v, den keltiska guden Cernunnos nedan, t v och trumfkort nummer 15 i taroten, djävulen t h.
Så detta var alltså den falang som vann striden. Det är som en ondskefull grimas på den gamle Cernunnos; tarotkortens bockliknande djävulsansikte givet den keltiske guden Cernunnos hjorthorn. Till detta kommer sedan en sexuddig stjärna. Talet sex torde knappast sammanhänga med någon kristen preferens. Det som gör det hela så intressant för mig personligen är att det i byn Genslack - alldeles nära Starkenberg och inte heller långt ifrån Wehlau, också ligger en gammal smedja, i vilken det har bott en familj med namnet Oltersdorf. Jag fann bilder av smedjan på en tysk sajt för Ostpreussare i exil. På den sajten kallas huset för "Hause Oltersdorf".

Den familj man ser på bilden är inte tysk, utan rysk. Den här delen av det gamla Ostpreussen tillhör nämligen den nuvarande (sedan kriget) ryska enklaven Kaliningrad, vilket också är det nuvarande namnet på enklavens huvudstad, den stad som förut hette Königsberg. Det har förmodligen bott många med namnet Oltersdorf i och i närheten av Königsberg. För ganska många år sedan bedrev jag lite halvhjärtad släktforskning på nätet och fann då, ända tillbaks till 1700-talet, människor med namnet Oltersdorf, bland annat i ett område nära Königsberg vid namn Fischhausen. Tydligen så hade avlägsna släktingar bott lite överallt i Ostpreussen.

Jag fann ingen adel eller några framstående personer med namnet Oltersdorf. Visserligen fann jag ett fåtal "von Oltersdorf" i Tyskland, men jag har den bestämda känslan av ett det kan vara ett taget namn eller snarare ett senare namntillägg. Det flesta förefaller ha haft tjänande yrken och hantverksyrken, människor av den sort som kunde tänkas bli tjänstefolk hos traktens nobless. Kanske fanns det några med namnet Oltersdorf som tjänade herremän i exempelvis Starkenberg eller Wehlau. - Vad kan detta tjänande i så fall ha inneburit? Det är helt omöjligt att veta. Men ifall dessa herremän var de som också låg bakom valet av motiv på Wehlaus vapen, så var det måhända en samling hedonister - eller något mycket värre!

Det kan förefalla märkligt, minst sagt, att Tempelriddarna skulle ha gjort resan ifrån att ha varit uttalat kristna - med en syn på Jesus som en gudakonung, snarare än som en "offerdödad" Messias - till att de sedan skulle förkasta inte bara korset, utan också Jesus själv. Eftersom skapelsen i deras ögon nu möjligen sågs som ett misstag, eller såsom orsakad av en lägre gudom, så hamnade Tempelherrarna alltså i ett paradoxalt förhållande:

Gud, alltså den riktiga guden, stod över allt världsligt och skulle aldrig nedlåta sig till att ta gestalt i köttet, samtidigt som skapargudens motståndare i den här världen, alltså satan, var förknippad med just begärelse till den här världen. Hur skulle Tempelherrarna nu lösa den här knuten, alltså att det världsliga var av ondo, samtidigt som diaboliske och synnerligen hedonistiske ärkerivalen till "skaparguden" OCKSÅ var ond, det vill säga satan?

Jag har någonstans läst att det fanns vissa tidiga gnostiska rörelser som utförde sexuella riter, där man tillämpade coitus interruptus, alltså avbrutet samlag samt andra sexuella tekniker som medgav njutning, men förhindrade graviditet. Det sägs att katarerna, med sitt förakt för det världsliga, regelmässigt utförde aborter. De var fientliga till att man skaffade barn till den här ofullkomliga världen, men inte med nödvändighet till sexualiteten som sådan. Världsföraktet, föraktet för den lägre stående jordiska existensen, i kontrast mot den himmelska perfektionen, medgav alltså att man ändå njöt av livet - samtidigt som man föraktade det!

Det skulle alltså, både hos vissa tidiga gnostiker, liksom kanske även hos katarerna, kunna ha förekommit tantriska tekniker, någonting i stil med Kama Sutra, vars syfte var att skapa kontroll över begären utan att för den skull avstå ifrån dem. Detta är det enda sätt på vilket man rimligen skulle kunna få bilden av den överjordiska Himmelsguden att gå ihop med en lustfull satan (eller i bästa fall en fruktbarhetsgud). Denna oheliga allians skulle alltså kunna utgöra Baphomets ursprung. Baphomets tillblivelse blev lösningen på paradoxen.

Ifall man betänker hur apart Tempelherreordens tro i så fall torde ha blivit, givet att min spekulativa teori har någon sanning i sig, så torde de som omfattade denna tro ha slutit sig samman ännu mer än tidigare. Slutresultatet skulle mycket väl kunna ha varit en samling människor vars tro i praktiken övergått till ren satanism. Det finns myter om att det ska ha förekommit barnaoffer i Tempelherreordens riter. De flesta har avfärdat dessa anklagelser såsom fabricerade av den katolska inkvisitionen. Så kan det förvisso vara, men jag har en olustig känsla av att det kan ligga ett korn av sanning i berättelserna; alltså att ett förakt mot skapelsen gift ihop sig med ett bemästrande av begären, ett slags hånfulla riter där man njöt orgiastiskt av skapelsen, samtidigt som man skändade den. Man tyckte sig behärska skapelsen.

Kanske fanns en aning om detta redan i min barndoms fantasier, där "Blixtflickorna" rostade och åt barn. Kanske var det inte bara ett försvarslöst barns skräckfantasier. Kanske var det inte bara min barnsliga försvarslöshet som triggade mardrömmar. Kanske ekade det i skapelsen. Kanske ropade själarna ut sin förfäran i evigheten, varav ett litet eko nådde ett ensamt barn utan riktiga gränser till världen. Kanske var det ett barn som det var något fel på. Vad är den exakta gränsen mellan inbillning och verklighet? Jag vet inte.

Jag har ofta undrat över min härstamning, över var min släkt kommer ifrån. Jag har inte kunnat undgå att se mig själv i spegeln. Ibland har jag fått för mig att jag ser judisk ut. Min näsa, precis som Pappas och Farmors, är ganska stor. Den ser i och för sig inte direkt judisk ut, snarare som en så kallad "romersk" näsa. Min tilltagande tunnhårighet har fått mig att betrakta mitt huvud med större intresse och uppmärksamhet. Min skalle är av den typ som plattar av något baktill och alltså ingen "långskalle". Jag är mörkhårig, fast jag trots detta har blåa ögon. Min pappa var ännu mörkare än jag. Var kommer detta utseende ifrån?

Kommer mitt utseende kanske ifrån de gamla pruserna, alltså ifrån det baltiska folk som den Tyska orden kristnade med svärdet och vars språk och seder sedan länge är försvunna? Eller är jag delvis judisk? Ifall jag söker på namnet Oltersdorf på nätet så finner jag bara kristna förnamn, så mitt släktnamn är troligtvis inte judiskt. Alla barn här i världen blir emellertid inte till inom äktenskapet. Det finns inget som säger att inte någon av den Tyska ordens herremän, kanske en ättling ibland de forna tempelherrarna, måhända förlustade sig med någon av pigorna. Ifall herremännen dessutom var en samling hedonister som dyrkade Baphomet, så är detta inte helt osannolikt. Kanske är jag istället ättling till några av de preussiska judar som konverterade och antog tyska namn. Jag har inte en aning.

En bärande tes i "Heligt blod, Helig Gral" är att Gralen inte alls är någon kalk, eller har sitt ursprung i någon keltisk magisk kittel, utan att "San Greal" ska utläsas "Sang Real" - alltså att det inte rör sig om någon "helig gral" utan om "det sanna/verkliga blodet" alltså heligt blod! Så frågan är ifall "heligt blod" färdats över havet ifrån det Heliga Landet till Frankrikes södra kust, till Languedoc - och kanske därifrån till bland annat den Tyska ordens områden, med flyende Tempelriddare. För egen del undrar jag alltså ifall det kanske föddes någon liten "oäkting" i dåvarande Ostpreussen, någon med efternamnet Oltersdorf?!

Det hela är förstås en tankelek. Pappa fick det mesta av sitt utseende ifrån Farmor och hennes flicknamn var ett ganska vanligt tyskt efternamn. Europas, liksom hela världens, befolkning är en veritabel gensoppa, där oräkneliga folkslag har korsat varandras väg oräkneliga gånger. Man bör samtidigt komma ihåg att det under historiens lopp ofta har varit förenat med fara, ibland livsfara att vara exempelvis judisk och att därför många tyskar av judisk börd har konverterat vid olika tillfällen, eller åtminstone antagit tyska efternamn.

Att härleda en viss typ av utseende till ett visst folkslag är därför synnerligen vanskligt och låter sig helt enkelt inte göras. Eftersom historien ÄR rörelse så kan man faktiskt inte ens definiera folkslagen. Det finns helt enkelt inga definitiva tidpunkter i historien, sålunda kan man inte exakt bestämma i tiden när en viss kultur eller ett visst folkslag uppstod, eller exakt när det eventuellt upphörde att existera. Att vara historiker är att laborera med konstruerade begrepp. Historien låter sig helt enkelt inte definieras på annat sätt, eller rättare sagt, så låter den sig inte alls definieras.

Kanske, bara kanske, är denna - den allra längst dragna spekulationen på denna hemsida/i denna bok - den att de drömmar, fantasier och sammanträffanden som lett mig till att skriva allt detta, är en botgörelse för förfädernas missgärningar; för sveket mot katarerna, mot tempelherrarna, mot Jesus, mot kvinnan. Hur ska jag kunna veta?

Jag kan omöjligen veta ifall de saker som jag har gjort i mitt liv har varit "på uppdrag" av någon makt, eller i så fall vilken. Kanske tjänar den här hemsidan onda makter. Jag kan bara hoppas att så inte är fallet. Jag kan inte lämna några garantier angående innehållet. Du får själv ta ställning till det. Be Gud om vägledning. Min enda vilja med den här artikeln, med denna bok i boken, är att förnuftets kvinnor och män ska ge sig till känna och börja tala med varandra. Det är allt jag vill.

20. Birgittas hemliga uppdrag
Kanske var detta också den heliga Birgittas vilja, när hon drog upp riktlinjerna för sin orden. Kanske var det därför som hon kämpade så hårt för att få upprätta en egen orden. Hon föddes 1303, fyra år innan krossandet av Tempelherreorden inleddes. Detta lär ha varit en händelse som lät tala om sig även på våra breddgrader. Frågan är hur nyheten emottogs av Birgittas familj. Vad pratade hennes föräldrar om vid matbordet om kvällarna? Var de bekymrade? Ifall de gnostiska idéerna hade färdats även till Sverige, kanske ifrån både öst och väst, så hade de sannolikt genomgått många förändringar längs vägen. Det kan hända mycket på 1300 år.

Det är känt att Birgitta under sin färd till Rom vistades en tid i Milano, inför det katolska jubileumsåret 1350. Den dåvarande kardinalen i Milano tillhörde stadens mäktiga familj Visconti. Birgitta hann vara så pass länge i staden att hon hann få en vision som riktade sig särskilt till kardinalen, Giovanni Visconti. Även om han aldrig nämns med namn i texten (och även om kritiken förment riktades mot hans biktfader) så är det uppenbart mot vem udden pekar. Den påvliga representanten i Milano blev så förtjust över denna bredsida mot kardinal Visconti att han upplät bostad åt Birgitta under hennes tid i staden.

Kardinal Visconti var nämligen utnämnd av den så kallade "antipåven" i Rom, medan den påve som Birgitta tjänade höll till i Avignon i Frankrike. Jag tänker här inte gå in på de politiska och religiösa orsakerna bakom att det fanns konkurrerande påvar under den här tiden, men så var det i alla fall. ("Antipåven" som utnämnt Giovanni Visconti till kardinal avled för övrigt den 16/10 1333.) Frågan är vad Birgittas bredsida mot Giovanni Visconti handlade om, egentligen? Vad motiverade Birgittas uppehåll i Milano? Vad var hennes specifika uppdrag där?

Betänk att Norden var enat under Birgittas tid, under drottning Margareta, under en kvinnas tid på tronen. Kanske hade Birgitta hört legenderna om åttahundratalets (enligt vissa källor det sena 1000-talets) kvinnliga påve Johanna (Joan/Jeanne/Giovanna)? Kanske kom hon också i kontakt med Gugliemiter under sin vistelse i norra Italien, under den tid då politiska oroligheter tvingade henne att för en tid lämna Rom. Gugliemiterna var en sekt som väntade på en kvinnlig Messias. Jag tänker här inte gå in på några detaljer, men sektens anhängare trodde att en tidigare kvinnlig ledare av sekten, Guglielma, skulle återuppstå efter sin död. Nu gjorde hon visserligen inte det, men sekten lär ha överlevt bakslaget och flyttat över sin tro på en kvinnlig Messias till andra objekt istället.

Jag har inte hittat så mycket på nätet om Gugliemiterna. Som jag förstår det så lär sekten väsentligen ha försvunnit redan under slutet av 1200-talet, eller åtminstone efter år 1300 då dess ledarskap brändes på bål. Ledaren för sekten var ingen mindre än Maifreda Visconti da Pirovano, alltså av samma familj som Giovanni Visconti. Frågan är alltså om Gugliemiternas idéer hade försvunnit, eller om de kvarlevde hos somliga, kanske hos medlemmar av familjen Visconti. Kanske kom Birgitta i kontakt med några av dessa människor, under sin vistelse i norra Italien. Det skiljer visserligen ett halvt århundrade mellan Maifreda Viscontis bränning på bålet och Birgittas besök i Milano, men det är ändå inte mer än en generation eller två däremellan - en kort tid när det gäller idéer.

Det kan tyckas märkligt att en utländsk kvinna skulle våga ta sig ton på det sätt som Birgitta gjorde, gentemot en vördad medlem av Milanos härskande familj, ifall hon inte hade någon som höll henne om ryggen. Det tror jag hon hade, eftersom jag också tror att hennes resor inte bara var pilgrimsfärder utan att hon också hade en uttalat politisk agenda, såsom ett sändebud för påvedömets räkning, given uppdraget att sammanföra olika heretiska rörelser under påvedömets makt. Kanske såg (vissa inom) påvedömet i Avignon henne som en "nyttig idiot". Jag tror att Birgitta var idealist ut i fingerspetsarna. Jag vet att hon utövade påtryckningar mot påven för att han skulle lämna Avignon och flytta till Rom, men jag tror samtidigt att Birgittas relation med påvedömet var både ett givande och ett tagande.

Jag tror att Birgitta fick till ett personligt undantag, alltså att hon gavs rätten till att starta en helt ny klosterregel, genom att åta sig vissa särskilda uppgifter, vilket då självfallet garanterade henne stöd ifrån den katolska kyrkan (alltså den i Avignon). Det är ett synnerligen intressant faktum att den påve, Urban/Urbanus den femte, som lät henne instifta sin orden var född i Languedoc! Det kan inte uteslutas - det är till och med troligt - att han skulle kunna vara ättling till en familj av katarer! Kanske var det hans önskan att återupprätta sina förfäders ära och att införliva vad som fanns kvar av katarernas (och andra gnostiska riktningars) idéer i den kyrka för vilken han nu var överhuvud. Kanske insåg Urbanus till slut att den påstridiga kvinnan ifrån norr kunde vara användbar.

Som hastigast vill jag också nämna en annan person med anknytning till familjen Visconti: Francesco Petrarca, mannen som sägs ha startat renässansen, var samtida med Birgitta. Han var endast ett år yngre. Birgittas relation till familjen Visconti må vara höljd i dunkel, men Petrarca var en nära vän till familjen. Han bodde också i åtta år i Milano, även om detta var senare. Enligt vad man vet så bodde han, under den tid då Birgitta var i Milano, alltjämt i Fontaine de Vaucluse i Frankrike. Emellertid så var 1350 ett av den katolska kyrkan utfärdat jubileumsår, vilket också var skälet bakom Birgittas färd till Italien; via Milano och senare till Rom. Samma år for också Petrarca dit, av samma skäl.

Huruvida de båda någonsin träffades (måhända i Rom) vet man förstås inte, men de hade båda en sak gemensam; de tillhörde dem som vädjade till påven i Avignon om att han och påvedömet åter skulle flytta till Rom. - Birgitta och Petrarca var alltså samtida, hade båda på det ena eller andra sättet förbindelser till familjen Visconti, samt till den (katariske?!) påven Urban V, samt att de båda kämpade för en gemensam sak. Hade de möjligen mer gemensamt än så?

Den gängse bilden av Birgitta och hennes världsuppfattning är tämligen medeltida, med en syn på människan såsom varande främst en syndare, något ofullkomligt. Petrarca står istället för antitesen till den medeltida människosynen. Han har kommit att bli ett slags portalfigur för renässansen, med en människosyn som betonar människans förnuft och hennes förmåga att förändra sig själv, som betonar det unika och fantastiska i människan.

År 1336 gjorde Petrarca och hans bror en vandring uppför Mont Ventoux i södra frankrike. Efter en ansträngande vandring upp till toppen stod så slutligen Petrarca och hans bror där, i hänförd betraktelse över det vackra landskap som bredde ut sig inför deras ögon. Som lektyr uppe på bergstoppen hade Petrarca tagit med sig Augustinus "Bekännelser". Han slog upp ett stycke på måfå i boken, i avsikt att också läsa högt för sin bror. Petrarca berättar själv följande om det som då hände honom:

Där mina ögon föll på texten stod det skrivet: "Och människan beundrar bergens höjder, havets strömmar, flodernas ringlande lopp, havets stränder och stjärnornas och planeternas banor på himlen, men hon försummar sig själv." Jag var alldeles förbluffad. Jag bad min bror, som ville höra mer, att inte störa mig, och jag slog igen boken arg på mig själv för att jag alltjämt nöjde mig med att beundra jordiska ting. Ändå borde jag för länge sedan ha lärt mig, också av de antika filosoferna, att "ingenting är så förunderligt som människans själ, ingenting kan överträffa den i storslagenhet".
Citat ur boken "Från Aten till Los Angeles - Idéhistoriska miljöer".

Denna bergsvandring av Petrarca brukar ibland betecknas som ett slags symboliskt startskott för renässansen och humanismen. Västerländska historiker har av hävd betecknat renässansen och humanismen som allt igenom europeiska uppfinningar, men sanningen är snarare den att det var muslimerna som översatte och förvisso också kommenterade de antika skrifterna (ifrån Grekland och Romarriket) då Europa väsentligen hade glömt bort eller förlorat dem, alltså skrifter som Petrarca och hans tid inspirerades av.

Europas renässans hade således en pålrot rätt ner i den muslimska världen, bland annat i Al-Andalus, alltså den av araberna behärskade Iberiska halvön (dagens Spanien och Portugal). Arabiskan var ett lärdomens, vetenskapens och framåtskridandets språk. Den rollen har språket sedan länge mist, liksom att den muslimska kulturen har det. Det är ljusår mellan morernas Al-Andalus och talibanernas Afghanistan. (Möjligen torde tiden snart vara mogen för en arabisk renässans.)

Den eurocentriska världsbilden och historieskrivningen under århundradenas lopp har inte bara tonat ned det muslimska (direkta och indirekta) inflytandet, utan har sannolikt också grovt underskattat den betydelse som tidens mysticism och ockultism bör ha haft, nyplatonismen med mera. Den veritabla vågen av nya religiösa influenser som strömmade in i Europa i och med renässansen gav säkerligen näring åt fler heresier och nya kulter än vad vi idag känner till. Det är min tro att verkan av dessa rörelser (i tiden) bör ha haft en betydligt större omfattning och en mycket större påverkan på det europeiska religiösa livet än vad den gängse (läs: katolska) historieskrivningen hittills har gjort gällande.

Jag tror också att detta inflytande har påverkat Europas religiösa liv redan långt tidigare, allt ifrån tidig medeltid och ända fram till och med renässansen. Detta tror jag, alldeles oavsett det "konspirationsteoretiska" anslag som bland annat boken "Heligt blod, helig Gral" består med. Jag tror att den katolska hegemonin i Västeuropa nåddes långt, långt senare än vad den katolska kyrkan har velat göra gällande. - Utan att på något sätt kunna belägga det så tror jag också att Birgitta, på ett eller annat sätt, var en av dessa "heretiker". Måhända var Petrarca det också, om än inte nödvändigtvis av samma sort.

För dem som är bekanta med tarotkorten så utgör "Visconti" också del av namnet på en typ av tarotkort, den så kallade Visconti-Sforzaleken. (Familjen Visconti hade släktband med familjen Sforza.) Det sägs att kortet med den kvinnliga påven "la Papessa" - "påvinnan" (eller prästinnan) i kortleken lär avbilda den kvinnliga påven Johanna (Joan/Giovanna) men det är troligare att "påvinnans" närvaro i kortleken kan kopplas till sympatier för Gugliemiternas läror hos vissa medlemmar av familjen Visconti och att kortet i själva verket föreställer Maifreda Visconti da Pirovano, eller kanske Guglielma, den förväntade kvinnliga Messias!

Dyrkan av kvinnor fanns också hos birgittinerna. Den katolska kyrkans dogm om Marie Upptagelse skulle i och för sig kunna ha varit en tillräcklig förklaring bakom Birgittinernas uttalade Mariadyrkan. - Men den intressanta frågan är vad som i sin tur låg bakom dogmen om Marie Upptagelse. Var denna ett försök att "sälja" den katolska kristendomen till gudinnetroende hedningar; att omgestalta en dyrkan av olika gudinnor till en helgondyrkan? Det vore i så fall inte första gången! - Kan avsikten möjligen också ha varit att flytta gnostiskt troende kristnas fokus ifrån förväntningarna om en kommande kvinnlig Messias till Jesu moder istället?

Katolikerna kom att betrakta Maria, Jesu mor, som "Domina Rerum" alltså tingens härskarinna eller naturens drottning. Hon antogs ha inträtt i himlen med både kropp och själ intakta, ungefär som muslimerna föreställer sig att Jesus gjorde. Detta ligger inte långt ifrån den närmast gudinneliknande beskrivning av jungfru Maria som finns i kapitel 42, i första boken med Birgittas uppenbarelser. (Se ovan "...i Norden?!".) Jag tror personligen att "Marie Upptagelse" var något som lanserades av den katolska kyrkan för att inordna, eller ska man kanske säga legitimera, folklig gudinnedyrkan.

Möjligen var skälet till att Birgittinernas orden fick bildas den att de hade ett särskilt uppdrag. Jag tror att Birgittas hemliga vision och mission bestod i att föra in de vilsegångna fåren i fållan, alltså de båda gnostiska huvudriktningarna, den "sataniska" och den keltiska. Först behövde emellertid dessa riktningar förenas sinsemellan, vilket förmodligen var ogörligt, med tanke på hur fundamentalt olika de förhöll sig till skapelsen. Samtidigt var det ändå så att de hade ett gemensamt gnostiskt (kristet) ursprung som kunde åberopas, trots deras heterogenitet. Vem skulle ha varit lämpligare för uppdraget än någon som sannolikt kände både den gnostiska och den katolska tron mycket väl, det vill säga Birgitta?

Birgittinerorden upprättade kloster i både österled och västerled, både i Reval (nuvarande Tallin) och i England, med flera ställen. Ifall min (synnerligen långt dragna) spekulation äger någon riktighet så var Birgittinernas agenda inte enbart att skapa en from orden i största allmänhet, underställd påvedömet. Möjligen fanns det också särskilda skäl bakom att Birgitta tilläts upprätta denna helt nya klosterregel, trots att påvedömet (då ännu beläget i Avignon) sagt att inga nya klosterregler fick upprättas.

Min spekulation är att det i det Tyska ordensriket (liksom på andra håll) fanns avfallna gnostiker, med ett arv ifrån Tempelherreordens hemliga kärna, vilkas världsföraktande dualism fått somliga att glida över i ren satanism, så som jag beskrivit det ovan. - Men det bör samtidigt, på annat håll, också ha funnits rester av en keltiskt färgad gnosticism som var livsbejakande, som bejakade den enskilda människans förhållande till Gud, liksom till Guds skapelse och vars läror inte baserades på världsförakt utan enbart på en vilja att se på världen med kärlek i stället för med begärelse, kanske med en asketism som syftade till begärens utsläckelse, men aldrig kärlekens!

När man betraktar den heliga Birgittas gärningar, så finner man en brinnande vilja att sammanfoga, att hela. Hon kämpar för att få påven tillbaks till Rom. Hon är skoningslös mot det korrumperade prästerskapet. Kanske förde hon ytterligare en kamp i det tysta, en kamp som kanske handlade om att förena två tidigare förbundna gnostiska strömningar, vilka nu föreföll att ha kommit fram till två diametralt motsatta uppfattningar om skapelsen.

Emellertid behöver man inte dra spekulationen så långt som jag gör här. Det är fullt tillräckligt att betrakta det Tyska ordensrikets andliga förfall i största allmänhet. Vad som började i det Heliga landet som en from orden förvandlades i det Tyska ordensriket gradvis till en grym härskarelit som våldtog, plundrade och mördade. Det som pruserna, den preussiska urbefolkningen, utsattes för kan liknas vid ett folkmord. En hel kultur utplånades.

Vid Birgittas tid fanns inte mycket fromhet kvar inom den Tyska orden, men desto mer av rofferi och maktfullkomlighet. Frågan är ifall kombinationen av detta förfall "gifte ihop sig" med gnostiska idéer om en god gud - och en ond skapargud. Frågan är ifall detta förfall också beredde marken för en dyrkan av Baphomet? - Kanske inte. Kanske var Birgittas och birgittinernas uppdrag bara att återge den Tyska orden (och andra heretiska riktningar) en andlig spänst och medvetenhet som gått förlorad.

Jag tror inte alls att den Birgittinska symbolen - det vita (keltiska) korset i en vit cirkel, beprytt med fem röda prickar; en i mitten, en vid varje ända på korset - symboliserar Kristi kors och Kristi fem sår. Jag tror att symbolen står för å ena sidan den keltiskt kristna gnosticismen och å andra sidan den (helt eller delvis urspårade) variant som jag här spekulerar i att somliga inom den Tyska ordens område tillämpade (personer med band till den forna Tempelherreorden). Betänk att Tempelherreordens symbol var ett rött kors på vit botten.

Men färgvalet är inte allt. Korsets fyrtal möter (det icke utritade men antydda) pentagrammets femtal (symbol för Venus) och tillsammans bildar de talet nio, alltså 3+3+3, alltså 333, som enligt vissa är ett tal som representerar Gud i sin himmelska aspekt. Att sälja talet 777 - alltså att också inkludera Gud i sin jordiska aspekt, 444 - torde knappast ha varit görligt, med tanke på vissa gnostikers världsförakt.

Troligtvis så skulle det ha varit lättare att "sälja" dem talet 666, djävulens tal - av det enkla skälet att det skulle kunna utläsas som just Baphomets tal, eftersom djävulen möjligen sågs som himmelsgudens världsliga (narr-)spegelbild; 333+333, alltså symbolen för "himmelsguden" och satan som en och samma gestalt! Talet nio fick således duga som gemensam nämnare, så att säga. - Det var nio riddare som grundade Tempelherreorden, det var nio birgittinska munkar och nunnor som grundlade Syon abbey i England!

Tretalet var heligt för kelterna, även före kristnandet. Det var heligt för kristenheten och möjligen var det heligt för gnostikerna också. Det var talet för cirkeln, för perfektionens symbol. Att "π" (Pi) var ett värde på ungefär 3,14 kände endast ett fåtal lärda till under medeltiden. För det stora flertalet människor och för vardagsnära uträkningar räckte det med att känna till förhållandet att arean av en cirkel var radien gånger radien gånger 3. Kvadratens eller rektangelns tal var 4, fyra hörn, fyra sidor, liksom en åker.

Fyrtalet var det jordiska talet. Tretalet var det himmelska talet. När ett musikstycke skulle gå i tretakt så symboliserades detta ofta av en cirkel på notbladet. Symbolen för fyrtakt var en halv eller en kapad cirkel. Betänk att Birgittinernas symbol består av ett kors och en cirkel, vilket symboliskt sett också kan utläsas som ett sjutal; cirkelns tretal och korsets fyrtal (som tillsammans med de fem blodröda prickarna blir talet TOLV, alltså summan av 4+4+4)!

Frågan är dock vad Birgittinerna egentligen hade att "sälja" till gnostikerna inom den Tyska orden (ifall de nu fanns), det torde endast ha varit enhetstanken, alltså att Gud är EN och att den världsliga existensen förvisso är underlägsen den himmelska, men att de båda ändå utgör varsin sida av samma helhet. Jag tror inte att Birgittinerna var särskilt framgångsrika i sin (hemliga) mission. Dels var de dåligt organiserade. Dels försökte de få ihop två svårförenliga tankesystem, alltså att få ihop den kosmiska dualismen med enhetstanken, för att sedan föra in hela klabbet under påvedömets tak! - Jag tror att loppet var kört redan från början. Jag tror att Birgitta var en röst som ropade i öknen, i ett Europa vars kristenhet var långt mer heterogen än vad som står i historieböckerna.

Jag tror att den tidiga Birgittinska orden for runt som skottspolar genom Europa, för att sprida sin (ack så svenska) konsensustanke och sin Mariakult, vilken var avsedd att ersätta folklig gudinnetro och liknande, men att det mesta landade på hälleberget. (Jag tror förstås inte att det hos dagens Birgittiner finns någonting kvar av dessa tankeströmningar.) Det torde ha rört sig om ett hemligt uppdrag med sanktion ifrån påvedömet (i Avignon) - och med tanke på det hemlighetsmakeri som Vatikanen ägnat sig åt under historiens lopp, så lär vi ändå aldrig få reda på sanningen om varken Tempelherrarna, Tyska orden, Gugliemiterna, Birgittinerna - och minst av allt om den kvinnliga påven Johanna under 800-talet (eller under det sena 1000-talet)!

Enligt det lilla man tror sig veta om den kvinnliga påven Johanna så fick hon sin utbildning i Aten, i Grekland. "...having been in youth taken by her lover to Athens in a man's clothes, she made such progress in various sciences that there was nobody equal to her." Varför Grekland, och varför Aten? Under Johannas tid, alltså på åttahundratalet, var Aten inte någon särskilt betydelsefull stad, utan stod i skuggan av den mäktiga staden Konstantinopel, huvudstad i det Bysantinska riket. Aten var knappast ett förstahandsval för studier - ifall det nu inte rörde sig om en speciell sorts studier, där det krävdes att deltagarna var män.

Det finns viss mytologi som gör gällande att den judiska stam som blev tvungen att fly det Heliga Landet, Benjamins stam, först kom att bosätta sig i det grekiska landskapet Arkadien. (Detta påstås också i "Heligt blod, Helig Gral".) De antas där över tid ha beblandat sig med den grekiska lokalbefolkningen. ("Här är icke jude eller grek...") Ifall det nu var så att Benjamiterna - vilket boken spekulerar i - var dyrkare av Baal, av den behornade fruktbarhetsguden, så kan det finnas ett intressant samband med tidig judisk polyteism, vilken gift ihop sig med dess grekiska motsvarighet.

Betänk Bibelns berättelse om dyrkandet av den "gyllene kalven". Ifall man tittar på "svärdsdansarna" ifrån Birka och Ekhammar så är frågan: Vad är det för horn? Detsamma gäller de behornade figurerna på Gallehushornen. Kanske var det inte så noga med vilken sorts horn det var; gethorn, kohorn eller hjorthorn. För en fruktbarhetsgud torde förstås vara förknippad med allt levande, med alla djur och växter.

Kanske var Joan, som hennes engelska namn lydde, i Aten för att återknyta banden med sitt folk. Kanske var Joan av keltiskt ursprung, kanske hade hon också judiskt blod i sig. Ingen vet. Man vet väldigt lite om Joan, det är mest bara gissningar, spår i sanden som nästan spolats bort. Kanske ligger det någon sanning i myten om den judiska stammen som vandrade ända upp till de Brittiska öarna, måhända redan i förkristen tid. Kanske var de dyrkare av Baal (i formen av en gyllene kalv), av en behornad fruktbarhetsgud!

Kanske fanns det hela tiden band och förbindelser mellan de olika judiska bosättningarna - liksom mellan gnostiker av olika slag. Kanske var Joans påveskap det första försöket, måhända initierat av det Tysk-romerska riket, att förena en splittrad och heterogen kristenhet, inför hotet ifrån de allt mäktigare muslimerna. - Kanske var Birgitta det andra försöket! Kanske rörde det sig, i Joans fall, om en "keltisk" kupp för att ta över den katolska kyrkan inifrån, för att sedan kunna reformera kyrkans läror i gnostisk riktning, liksom för att upprätta kvinnans plats inom kyrkan. Kanske fanns liknade ambitioner, fast mer långsiktiga, bakom bildandet av Birgittinerorden, en hemlig agenda, i en tid där Baal blivit till Baphomet.

Skulle detta istället kunna betyda att de båda kvinnornas försök att förändra den mäktiga kyrkan inifrån kan ha haft satanistiska förtecken? Det tror jag inte. Jag håller det för troligare att merparten av den folkliga vidskepelse och de rester av fruktbarhetsdyrkan eller gudinnedyrkan, som fanns spridda över det medeltida Europa, var av beskedligt slag. Det mesta hade nog "förfallit" till att bli lekar vid årstidsväxlingarna, lika harmlösa som tomten, luciatåg, halloween-kostymer eller barn utklädda till påskkärringar. Det är emellertid möjligt att vissa av dessa (gnostiska) rörelser låg nära till hands för mission, för ett "kristnande" - likväl som att det fanns andra rörelser med en tro som förvandlats till hedonism eller ren satanism. Joans och Birgittas missioner torde har riktat sig till de förra, snarare än till de senare.

Jag tror som sagt att de till stor del kämpade förgäves. Ett mål, eller åtminstone en förhoppning, som de båda kvinnorna säkert närde var den om ett ökat kvinnligt inflytande inom kyrkan. Betänk att Joan studerar, utklädd till man, för att bli präst, medan Birgitta skapar en ny orden "... först och främst för kvinnor." Jag gissar, utan att på något sätt kunna belägga det, att Joan och Birgitta kan ha tillhört en och samma "kyrka" - alltså en keltiskt kristen tradition med starka gnostiska inslag, en mer eller mindre hemlig "underground-rörelse". Jag tror att dessa kvinnor drömde om att ena kristenheten, likväl som om att ena män och kvinnor.

Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man och kvinna; alla ären I ett i Kristus Jesus.
Bibeln, Galaterbrevet, kapitel 3, vers 28

Kanske fanns det, inom den riktning dessa båda kvinnor möjligen tillhörde, också en längtan efter en förening med judar och muslimer, som det sägs att det gjorde hos Tempelherreorden, eller så var kanske både Joan och Birgitta "nyttiga idioter" i rollen som tjänare åt en rörelse som försökte påverka kyrkan för sina egna syften. Kanske var det en kvinnlig rörelse, kanske var det en rörelse likt Prieuré de Sion, så som den skildras i "Heligt blod, Helig Gral".

Kanske rörde sig alltsammans om ett maktspel mellan olika religiösa fraktioner, med maktanspråk på påvedömet av religiösa skäl eller av andra skäl. Kanske var de dyrkare av Baal, kanske av Baphomet. Kanske var de gnostiskt troende kristna. Kanske var de något helt annat. Kanske rörde sig alltihop bara om att påvedömet ville konsolidera sin ställning och sökte allians med potentiellt hotfulla konkurrenter, som exempelvis (vissa medlemmar av) den Tyska Orden.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att man i februari 2010 gick ut med nyheten att de skallar och ben i Vadstena kyrka, som man dittills förmodat tillhört Birgitta och hennes dotter Katarina, visade sig komma ifrån personer som omöjligt kunde ha levat på 1300-talet! Birgitta befann sig alltså inte där man dittills hade förmodat att hon fanns. Möjligen har hon aldrig gjort det!

Den katolska kyrkan är en av de livskraftigaste institutioner som någonsin funnits. Dess konsoliderade maktställning är ohotad - och kyrkan kommer aldrig att tillåta att något hotar den i framtiden heller. Vissa rum i Vatikanens källarvalv kommer att förbli låsta för alla utom för kyrkans högsta ledning. Man har bildligt talat inte bara spikat fast Jesus, man har också spikat fast berättelsen om Honom. De alternativa berättelser som ändå har sluppit ut under årtusendenas lopp har antagit formen hos "viskleken" när de viskats ifrån person till person, inom den ena hemliga kulten efter den andra, och förvanskats till oigenkännlighet under dess färder genom tid och rum.

Det är segrarna som skriver historien och vad gäller den tidiga västliga kristenhetens historia så är det Vatikanen som har skrivit den, fram till reformationen. Det som finns kvar av olika kätterska riktningar är mest bara arketypiska myter, den ena mer fantasifull än den andra, exempelvis denna, som du just nu läser på min hemsida/i min bok! Mycket är förlorat i historiens dunkel, mycket är begravt och förvanskat. Mycket kommer vi aldrig att få veta. Vår historia kommer att skrivas om många gånger till, beroende på hur maktförhållanden skiftar - och beroende på vad som för tillfället är på modet hos den akademiska intelligentian. Vi känner inte verkligheten i dess helhet, har aldrig gjort det och kommer heller aldrig att göra det. Vetenskapen kan endast uppställa hypoteser och approximationer, ge oss begrepp för förståelsen.

Vetenskapen kan inte beskriva helheten, exakt hur den formats. Vi har sagor och myter, vi har en samling skrifter, vi har vårt förstånd och våra hjärtan. Vi har Gud. Det är allt. Vi kan aldrig förstå det Gud förstår. Vi kan aldrig älska som Gud älskar. Vi kan förvisso studera den här världen och lära oss mer, men aldrig omfatta den. Vi kan bara ta emot och sedan ge vidare av överflödet. Detta överflöd har i mitt liv fått en beteckning: talet 444. Detta tal är, som jag uppfattat det, en symbol för Guds närvaro i skapelsen, åtminstone så triggade denna symbol mig att söka efter Gud. Sökandet efter symbolernas och talens innebörd kunde kanske ha lett in mig på ett vetenskapligt område, men det blev inte så. Det blev istället till en djup reflektion, till fantasier och till en bok/hemsida.

Av de tre talen; 333, 444 och 777, så är 444 tveklöst det tal som oftast har dykt upp, alltsedan en varm vårdag 1994. Sökandet efter vad detta tal står för blev för mig till en resa som jag här sätter punkt för. Många kommer att bli arga över vad de läser här. Mitt enda försvar är att jag har letat efter förklaringar på sådant som antingen har placerats ut längs min väg, eller bara råkat ligga där - och att dessa förklaringar, som du läst här, är de enda som mitt förstånd kunde tänka ut. Ifall du anser mig vara en dåre, så låt mig då få vara en dåre. Du är fri att tycka vad du vill. Det är jag också.

Kanske finns det andra berättelser som är bättre och sannare. Allt annat skulle förvåna mig. Men detta är MITT liv och MIN upplevelse. Det vore mig fullkomligt främmande att hävda att denna spekulation skulle uppvisa (hela) sanningen, kanske är den inte alls sann. Det enda jag säger är att det KAN finnas sådant i den som är sant. Ifall jag har rätt så finns det ytterst bara EN sanning, en enda, och denna sanning är hos Gud. Resten är mänskliga föreställningar.

Det finns en annan symbol som har följt mig i drömmar och fantasier ända sedan jag var liten och det är tornet. "Tornet" är trumfkort nummer sexton i tarotkortleken. Ifall man tittar på de två trianglarna nedan; Pythagoréernas Tetraktys samt dess mindre variant så har dessa trianglar fyra respektive tre punkter på varje sida, med talvärdet 10 respektive 6, alltså tillsammans 16, vilket ger en kvadrat. Symboliskt sett är summan av dessa två trianglar emellertid 21; alltså 12 (4+4+4) plus 9 (3+3+3). Helhetens tal är alltså 21, det vill säga 7+7+7. Symboliskt sett finns det emellertid också ett stort problem. Triangeln med de 21 punkterna har i varje sida 6 punkter. Tringelns symboliska värde är därför 6+6+6.

Varje hårdrockare och hobbysatanist av rang vet vad siffran 666 står för. Det är odjurets tal i Uppenbarelseboken. Det är det sataniska talet. Det finns alltså en symbolisk relation mellan talet 777 och 666. Kort nummer 21 i tarotkortleken kallas ibland för Kosmos/Universum, ibland för Världen. Det är det avslutande trumfkortet i tarotkortleken. Det avbildar vanligtvis en androgyn varelse (eller en kvinna) i en oval ring eller i en så kallad mandorla.

Tornet är oproblematiskt, i att det är en världslig symbol. Dess ordningstal i tarotkortleken är 16, alltså 4x4, fyrkant gånger fyrkant. Det är symbolen för mänskliga byggen, även tankebyggen. Dessa är alla förgängliga och ingen av dem speglar skapelsens helhet. De är alla dömda till undergång. De kommer alla, förr eller senare, att raseras. Detta är absolut nödvändigt. - Men vad betyder det att perfektionens tal 21 (alltså 7+7+7, alltså 777) sammanräknat skapar en figur som, symboliskt sett, också uppvisar imperfektionens tal?

I 1917 års Bibelöversättning: "Här gäller det att vara vis; den som har förstånd, han räkne ut betydelsen av vilddjurets tal, ty det är en människas tal. Och dess tal är sex hundra sextiosex."
Johannes' Uppenbarelse (Uppenbarelseboken) kap 13, vers 18.

I översättningen ifrån 1981: "Här behövs vishet. Den som har förstånd skall tolka odjurets tal, ty det är en människas tal, och talet är 666."
Uppenbarelseboken (Johannes' Uppenbarelse) kap 13, vers 18.

Det är vanskligt med översättningar. "Räkne" betyder, om jag inte har missförstått verbformen, detsamma som "må räkna" vilket i dag låter sig översättas som antingen "bör räkna" eller "kan räkna". Att räkna fram eller räkna ut betydelsen av något är inte riktigt detsamma som att tolka något. Jag förmår inte räkna ut innebörden eller betydelsen av detta tal, liksom inte heller av talet 777, däremot gör jag här en (subjektiv) tolkning:

En symbol kan aldrig spegla verkligheten i dess helhet. En symbol är inget annat än en tankemodell att associera utifrån. I bästa fall befrias sinnet, i värsta fall hänger man sig fast vid symbolen i sig själv. Man börjar måhända tillmäta exempelvis tarotkorten magiska krafter. (Inom den ortodoxa kyrkan ses exempelvis ikoner som heliga i sig själva, vilket de inte gör inom varken den katolska eller protestantiska kyrkan.) Risken finns att man börjar tro på avbilden snarare än på det som den representerar. Dessutom så finns det förstås ingen adekvat symbol för Gud. Gud låter sig inte avbildas. Det finns ingen symbol som är tillräcklig. Gud är större.

"Magiska" tal eller symboler måste därför betraktas relativt, liksom allt annat världsligt. En möjlig tolkning av den dubbla symboliken hos talet 21 skulle kunna vara att ondskan fanns som inherent möjlighet hos Gud före skapelsen, eftersom allt ytterst är kommet ifrån Gud. Det betyder inte att Gud är ond - eftersom det inte existerade någon valfrihet före skapelsen (utom Guds egen). Det betyder bara att ondskan blev en realitet, såsom godhetens antites, i och med skapelsen. Utan en definition av det goda funnes heller ingen definition av det onda.

Gud är bortom alla mänskliga begrepp, såsom "ont" och "gott". Förstår man innebörden i detta så förstår man också symbolens paradox: Symbolen för perfektionen kan aldrig motsvara perfektionen i sig själv, alltså Gud. Därför finner man också ondskan fördold i talet 21, ifall man ritar upp det som punkter i en triangelform. Symboliserandet i sig, alltså att använda sig av symboler, är att använda sig av världslig "begreppslighet" om än med större associativa möjligheter än vad orden ger. Precis som det faktum att inga ord kan spegla Guds härlighet, så kan heller ingen symbolik göra det. Ord och symboler kan leda oss fram till dörren, men kan inte öppna den. Symbolen, denna triangel om 21 punkter, varnar oss alltså för sig själv! Dörren öppnas av Gud, om Gud så vill, inte av människan.

Överlåtelsen är på sätt och vis motsatsen till gnosis, alltså till "kunskap" om Gud. Det finns förvisso stadier som man kan identifiera i sin egen mognad, men det finns ingen bestämd slutpunkt dit utvecklingen kan nå. Det finns inget slutmål (förutom döden). Den som gått igenom aldrig så många initieringar, gradgivningar eller blivit prästvigd har inte "blivit" något. Det handlar fortfarande - livet ut - om en rörelse utan slutmål. Även efter sin upplysning fortsatte Siddharta Gautama med sitt liv. Hans liv var inte färdigt. Det är inte ditt heller.

För att återvända till symboliken, till tornet och till talet 16, så finns det ett starkt symboliskt samband i att Farmor avled på min födelsedag, det 10/4, under det år då jag fyllde 16. Frågan är vad detta betydde för Pappa, att min födelsedag för alltid skulle komma att förknippas med hans mors död. Nästa fråga är vad det betyder för mig. Hur man än vrider och vänder på det så handlar "Tornet" och talet sexton, liksom det kort i tarotkortleken som avbildar det, om att allt jordiskt är förgängligt, om att allt skall förloras och förgås. Ifall Gud, genom tal och symboler, talade om något för Pappa och mig, så var det just detta. Allt skall tas ifrån oss, ifrån dig och mig. Älska det du har innan det är borta, men försök inte hålla fast det. Det skall tas ifrån dig.

Vi lever livet bättre om vi lever det som det är, nämligen som en utmätt tid. Då spelar fristens längd ingen roll då allt ändå förloras i evigheten.
Ur den schweiziske juristen och författaren Peter Nolls bok "Den utmätta tiden" - i vilken han bland annat skildrar sin egen annalkande död i cancer.

21. Fel håll
Gång på gång har vi blivit påminda om det. Gång på gång har Berättelsen kommit till oss, med profet efter profet, uppenbarelse efter uppenbarelse. Så vem är det som kommer härnäst? Är det Kalki - Vishnus tionde och sista avatar, Är det Jesu återkomst? Är det Mahdi - som enligt Shia-islam ska komma i de sista dagarna, eller är det Maitreya, den framtida Buddhan? - Är det kanske antikrist?! Kan återkomsten vara av ondo?! Måste vi skåda ondskans vidrigaste anlete för att vakna?!

Jag hoppas inte det. Kelternas behornade gudom var en fruktbarhetsgud, liksom den grekiske Pan, liksom också Dionysos. Sexualiteten är inte ond i sig, men den är en stark kraft som kan förvändas i onda gärningar hos empatiskt störda människor Jag är inte någon profet eller siare. Jag VET ingenting om de här sakerna. Men jag har en tro på att det förr eller senare kommer en mycket särskild människa till världen, en människa vars uppdrag är att hela mänskligheten, att hela människan. Men vi måste vara vaksamma! Tro inte okritiskt på allt du läser, i synnerhet inte på vad jag skriver! Läs allt du kan, men tänk själv! Känn efter i ditt innersta. Förlita dig på Gud.

På svenska, i motsats till hos de flesta språk, så är ordet "människa" femininum. Människan är en "hon" i svenskan. Jag undrar ifall det blir en man eller en kvinna nästa gång? Blir det kanske något helt annat? Vad betyder det att hinduernas Kalki ibland beskrivs som "the machine man"? Är det en robot? Är det en artificiell intelligens - en dator?! Jag skulle nog trots allt gissa på att det blir en människa som kommer, men i en än mer maskinell tidsålder än denna - och att jag, ifall jag lever då, inte kommer att vara värdig att knyta hennes skoremmar. Förmodligen kommer jag inte ens att känna igen henne. Jag får hoppas på att du gör det, eller några andra; att tillräckligt många av oss EFTERFRÅGAR henne. Annars är vi kanske förlorade.

Den resa jag har gjort har varit en resa åt fel håll, om än (förhoppningsvis) i rätt syfte. Jag har sökt vetskap och upplysning. Jag har försökt att omfatta Gud och skapelsen med mitt förstånd. Detta är förstås dåraktigt. Sökandet efter gnosis, efter upplysningen, efter sanningen, är som att jaga efter vilket materiellt objekt som helst. Det rör sig alltså om ett begär. Människan har förvisso ett behov av att kunna förstå sin värld och av tillhörighet, men detta kan utvecklas till ett BEGÄR efter Gud, vilket kan leda totalt vilse.

Man går helt enkelt åt fel håll. Man försöker fånga upp hela det gudomliga flödet med den kategoriserande och analyserande delen av hjärnan. Det är lite som att försöka ta upp vatten med en håv. En människa kan inte omfatta flödet, däremot kan en människa omfattas av flödet, men endast genom att överlåta sig åt det; att låta sig föras bort, att låta sig föras med. För en rädd människa, för en människa med ett patologiskt kontrollbehov - alltså för en människa som jag - så är detta förstås ytterst svårt; att tro, att överlåta sig.

Det är inte allom givet att få de stora visionerna och uppenbarelserna. De allra flesta av oss kommer att gå igenom jordelivet utan att se skymten av Gud - eller utan att förstå, när och om vi väl gör det. De allra flesta av oss är också rädda för olika saker. Därför försöker vi ha koll på tillvaron, vilket i de flesta fall är bra, men inom meditationens och trons område kan det vara direkt kontraproduktivt.

Omdöme och vaksamhet har vi förstås hela tiden behov av, för annars skulle vi kunna kasta oss huvudstupa in i vad som helst, följandes vartenda infall. Överlåtelsen måste därför, på ett plan, vara knuten också till det differentierande medvetandet, men endast med detta i rollen som observatör och i någon mån som en övervakare av processen. Överlåtelsen torde annars vara en väsentligen autonom process, utlagd som möjlighet i skapelsen för dem som kan finna den - det vill säga för dem som är givna möjligheten att finna den!

Detta kan som sagt inte alla, vi "kyliga och tröga, som folk är mest". För oss som inte givits denna position i skapelsens partitur, som givits denna stämma att spela, så återstår tron. När prins Arjuna stod inför sitt omöjliga val, som en krigsherre med vänner ibland fienden, så talade Krishna till honom och gav honom uppenbarelsen av den allomfattande skepnaden. De flesta av oss kommer emellertid att möta våra omöjliga valsituationer i livet utan någon sådan gudomlig vägledning. Somliga kommer att välja fel, att välja fel på fel på fel.

Om detta hade varit din Herres vilja skulle alla jordens invånare helt visst utan undantag ha antagit tron. Men kan du [Muhammad] påtvinga människorna tron

Och om din Herre velat, så skulle alla, som finnas på jorden, hava trott; vill du då tvinga människorna att bliva rättrogna?

Nej, ingen kommer till tro utan Guds vilja - och Han hopar straff och skam över dem som inte vill använda sitt förstånd [för att tänka över Guds budskap].

Det händer ej att en själ tror, annat än på Guds tillskyndelse, och han låter straffdomen hemsöka dem som ej hava något förstånd.
Koranen, sura 10, verserna 99 och 100

Den största faran med översättningar är människors vilja att "lägga tillrätta" för att texten ska motsvara den egna tolkningen. Jag tycker mig se ett symtom på denna "tillrättaläggelse" i Bernströms översättning av ovanstående Koranverser, i förhållande till Zetterstéens dito. Det är onekligen en viss skillnad på "... Han hopar straff och skam över dem som inte vill använda sitt förstånd..." jämfört med "... han låter straffdomen hemsöka dem som ej hava något förstånd."

I Bernströms översättning av ovanstående vers så är predestinationen halvt om halvt försvunnen, det vill säga Guds bestämmelse. - Anar man här en vilja till att inte skrämma bort sekulära och/eller klentrogna svenskar, vana vid att tänka sig sin vilja som helt och hållet fri? I den protestantiska traditionen, och exempelvis hos Luther och Calvin, så ses människans vilja som trälbunden, som bunden av ett "öde" eller rättare sagt av Guds bestämmelse. Svenskarna tycks ha förträngt den aspekten av (den protestantiska) kristendomen.

Liknande ödestro finner man i exempelvis den hinduiska skriften Bhagavad Gita, som skildrar fältherren Arjunas förtvivlan då han står inför att behöva strida mot sina fränder. Guds (Vishnus) avatar Krishna (i en körsvens skepnad) talar till honom:

Din själviskhet har sagt: "Jag vill ej strida", men fåfäng är en sådan föresats: ditt eget väsen tvingar dig till kamp. O son av Kunti [Arjunas (gudomliga/legendariska) mor] - dina egna plikter, ditt eget väsen binder hjälplöst dig; och vad du, villad, vägrar att fullborda, det ska fullbordas av dig likafullt. I varje väsens hjärta dväljes Herren; med skaparviljans makt Han tvingar dem att välva runt i sina ödens krets, likt krukan fäst å krukomakarns hjul. Sök skydd hos Honom av hela ditt hjärta, o Bharata! [Arjunas (gudomliga/legendariska) folktillhörighet] ty Han ska ge dig frid och vara dig din högsta tillflyktsort.
Bhagavad Gita, ur artonde kvädet

Ifall man accepterar min tanke om att "den fria viljan" är ojämnt fördelad hos människor, alltså att människors liv är mer eller mindre ödesbundna, så får vi förmoda att somliga människor är predestinerade för felval. Dock tror jag inte att predestinationen är fullständig, åtminstone inte för de allra flesta. Slumpen KAN föra in dig på en bättre väg, men huruvida du då fortsätter längs denna väg hänger förstås samman med hur pass begåvad eller obegåvad du är, när det gäller förmågan att känna igen just det rätta tillfället. Omdömet är inte heller givet i lika mån till alla, vilket bland annat mitt liv är ett lysande exempel på...

Predestinationen (relativ eller ej) innebär förstås att de som är förutbestämda att begå kärlekslösa och obarmhärtiga handlingar kommer att begå dem och därefter skörda frukten av dem. Det hela handlar om orsak och verkan. Vill man så kan man kalla det för karma. Min personliga tro på himmel och helvete är att det rör sig om ett "tillstånd" av fullkomlig transparens där hela "partituret" uppfattas momentant, det vill säga att alla enskilda "entiteter" - eller själar om man så vill - upplever totaliteten tillsammans med Gud, i någon mening utplånade i Gud.

Varje individuellt liv är ett faktum, något som har ägt rum och som inte kan göras ogjort eller försvinna ur totaliteten/partituret. De handlingar som varje enskilt liv har genererat leder till konsekvenser. Dessa försvinner aldrig ur skapelsen. I den tidlösa och totala transparensen kommer ALLT att upplevas, alla handlingar, alla konsekvenser, orsak och verkan. Detta är domen.

Den yttersta dagen är kanske ingen bestämd tidpunkt, kanske snarare det tillstånd som allt skapat återgår till och för evigt kommer att befinna sig i; i Gud, i det oändliga och tidlösa, varur det en gång kommit och sedan återgått till, i ett evigt minne. Ty skapelsen, den allomfattande skepnaden, har aldrig varit annat än en emanation av oräkneliga former.

Så var finns nåden? - En fånge kan be om nåd för sina förbrytelser hos de berörda rättsvårdande myndigheterna. Möjligen är det just detta som vi andra också kan göra. Vi kan be. Vi kan stilla oss, hejda oss. Vi kan ta det lugnt ett tag och tänka efter en gång till innan vi rusar iväg, drivna av våra impulser, drivna av våra begär. Vi måste möta sanningen om oss själva. Vi måste se vilka vi är. Vi måste inse att vi inte räcker till, att vi inte är fullkomliga och aldrig kan bli det. Det är bara Gud som är fullkomlig. Vi är människor, alltså är vi ofullkomliga, alltså gör vi fel.

Nåden är exakt som kärleken. Vi kan hålla upp våra kupade händer och ta emot den. Nåden är det stora flödet som jag har talat om, det som vi kan överlåta oss till men aldrig omfatta, bara omfattas av. Man kan aldrig veta ifall man är älskad, man kan bara hoppas på det. Det finns inget sätt att försäkra sig om kärlek. Man kan ge den, men inte begära den. Det förhåller sig på samma sätt med nåden. Den kan inte begäras, bara tas emot.

Vi måste inse att vi i våra liv har gjort andra människor illa, att vi har spridit lidande i skapelsen, du och jag. Vi behöver dock inte bry våra samveten med dem som äger oss, bry oss om de människor vars begär håller oss fångna - åtminstone inte i den meningen att vi tar på oss den skuld som de så gärna vill lägga på oss för att vi inte uppfyller deras begär. Det finns nämligen ingenting i denna värld som kan uppfylla deras begär. Deras klagovisor måste vi stänga ute ifrån vårt innersta.

Det finns tillfällen då man måste gå sin väg, då man måste överge någon som står och skriker och som till varje pris vill hålla fast vid relationen. Det finns vampyrer, blodsugare, levande döda, som aldrig kommer att bli riktigt levande, hur mycket av ditt blod du än låter dem dricka. Det du måste göra är att se vartåt det stora flödet går, vilka människor som är utgivande och vilka som inte är det. Du måste se om du själv är det. Du måste i ditt inre finna ut vilka människor som du har skadat med dina handlingar, i synnerhet människor som ger mer än de tar - och framför allt måste du betrakta dig själv ur samma perspektiv, kontinuerligt ställa dig själv frågan om vem du är och hur du skadar andra.

I den flickaktigt syrenlila hagiografin som jag fann i arbetsförmedlingens lobby år 2005, skriven av Gunnel Bornmalm - den som förtäljde om den unga Thérèse Martin ifrån Lisieux, hon som blev nunnan Theresa av Jesusbarnet - står bland annat följande tre citat:

Universums skapare väntar på en fattig liten själs bön för att rädda själar.

Att göra mig större är helt omöjligt, jag med alla mina fel och brister. Men jag ska hitta ett sätt att komma till himlen på, en egen liten rak väg. Jag ska hitta en hiss, som bär mig, för jag är alldeles för liten för att gå upp för fullkomlighetens branta trappa...

Jag har inget annat medel för att bevisa Dig min kärlek, min Älskade, än att strö ut blommor, det vill säga att utnyttja de ringaste handlingar och göra dem av kärlek.

Detta var "den lilla vägen" - "la petite voie" - som syster Theresa förespråkade. För egen del tror jag att vägen till och med är mindre än så. Jag tror att den lilla vägen är en knappt skönjbar stig som förlorar sig ut i ett väglöst land. ("Hädanefter blir vägen väglös.") Jag tror inte ens att vi ska sträva efter att vara goda i första hand, utan efter att inte vara onda. Jag tror att vi kan göra det i det lilla, i vardagen. Vardagen är full av beslut, av möjligheter att låta bli; att inte tränga sig före, att inte stjäla, att inte stirra på eller flina åt någon som ser konstig ut. Innerst inne vet du om allt det här.

Men - för Guds skull - gå inte omkring och känn dig god och fin för den sakens skull, för det är du inte. I bästa fall så har du bara börjat minimera skadeverkningarna av dina dagliga felbeslut. Det är bara början. Låt det ta sin tid. - Först i ett andra steg tror jag att vi är förmögna att börja utskänka, till att börja strö blommor i världen, först när vi kan ge något till någon annan utan att det sitter en prislapp kvar undertill, först när vi inte förväntar oss någon lön, varken i himlen eller på jorden.

I fall du som läser detta nu skulle ha fått för dig att jag är djupt religiös, så måste jag göra dig besviken. Jag är inte någon särskilt bra människa, ifall man ser till det stora hela. Jag har stulit, ljugit, bedragit och förrått. Jag har övergivit en hel del bra människor. När det gäller min tro så är den exakt lika ofullkomlig och splittrad som allting annat i mitt liv. Jag är ingen Job som stoiskt bär mina olyckor i förtröstan på Gud. Jag är istället en människa som hädar och kallar Gud för sadist (bland annat) när livet går mig emot.

Jag är fördomsfull, snabb att döma människor, till och med en smula rasistisk. Jag skrattar gott åt rasistiska skämt och åt sjukdomsskämt. Min humor är allt annat än snäll - och definitivt inte "politiskt korrekt". Så för den som vill kalla mig för en hädare och en dålig människa, så kan jag bara säga att detta är helt riktigt. Men det är i (ett växande?) medvetande om just detta som jag har följt min egen väg, i den mån det nu finns någon väg alls. Jag försöker bättra mig, det är det enda jag kan göra. Kanske har jag syndat för mycket för att nå ända fram, för att bli den jag vill bli, men jag försöker att åtminstone gå åt rätt håll. Resten är upp till Gud.

Det finns en längtan i mig, ett barns längtan. Som liten längtade jag efter min pappa, både när han var där och när han inte var det. Jag längtade efter blicken som skulle se mig. Jag längtade efter kvinnor av samma skäl, att de skulle se mig. Jag ville bli sedd som den jag var, i min helhet. Jag ville synas för någon i den här världen. Jag gjorde mina texter och min musik av det skälet. Jag skrev denna bok/gjorde denna hemsida av samma skäl. Jag bad till Gud av samma skäl.

Till slut kom jag fram till att jag aldrig kan bli fullkomligt sedd av någon människa, att vi aldrig fullkomligt kan se varandra, i denna värld av ständig rörelse och förändring. Vi ingår i en totalitet vars fullhet vi inte kan omfatta, utan bara omfattas av. Jag kallar denna totalitet för Gud. Kanske är även detta ett barns längtan, att ifall det inte finns någon människa som fullkomligen ser mig, så måste det ändå finnas en gud som gör det; det måste finnas en mening med mitt liv, en avsikt.

Samtidigt så spelar det förstås ingen roll, vad gäller det individuella ansvaret. Vi är här, oavsett vad som har satt oss här. Det enda vi har är våra dagliga val, de val som sammantaget utgör våra liv, de val som utgör den enda möjligheten för oss att gestalta oss själva, att bli de människor som vi vill vara. Jag tror att vi delar detta NU med Gud, att vår självgestaltning inte är väsensskild ifrån Guds kreativa självgestaltning i skapelsen - men detta kan jag inte veta, bara hoppas på.

Under de mörkaste tiderna i mitt liv kände jag ett förakt för mina föräldrar och min familj. Jag kände mig värdelös och misslyckad - och eftersom de var de människor som hade danat mig så var de också misslyckade. Jag föraktade dem och jag föraktade mig själv. Det gnostiska perspektivet tilltalade mig, av det enkla skälet att jag såg världen som en ond plats, full av värdelösa människor, alltså sådana som jag och min familj. Jag såg världen som full av ofullkomlighet och att man endast kunde nå fullkomlighet genom att vända ryggen åt världen och människorna.

På något sätt så var det självklart att skapelsen, så full av grymhet och lidande, så fullkomligt meningslös - i ordets bokstavliga uttolkning - endast kunde vara ett misstag, eller ett verk av en ond makt. Det händer att jag fortfarande känner så. Men gradvis har jag kommit fram till att det finns ett annat sätt att betrakta livet i stort, liksom mitt eget liv, liksom min egen bakgrund.

Gradvis har jag förstått innebörden i det arv som min familj har lämnade till mig; Mamma, Pappa, Mormor och Kalle - liksom förstås Farmor. Mitt arv är längtan. Jag bär all deras längtan inom mig, all denna längtan efter det goda livet, efter lyckan och kärleken, efter allt det som fattats oss. De har lämnat denna längtan till mig. Dåraktigheten i vår familj, liksom hos mig själv, har varit att vi försökt hålla fast denna kärlek, att vi sträckt oss ut efter den i försök att greppa den och föra den närmare. Men det går inte.

Det finns en fundamental skillnad mellan längtan och begärelse. Den som längtar kan stå bredvid sitt lekande barn, i en längtan att plocka upp det och att få hålla det i famnen, men avstå ifrån att göra det, eftersom barnet är upptaget av en lek som skänker det glädje. - Längtan är att se sin älskade vara upptagen med annat och att - fastän man i sitt inre skriker efter ömhet (eller kanske sex) - avstå ifrån att uttrycka sin längtan, eftersom man ser att ens älskade är inne i sin egen värld.

Jag tror att Gud ser på oss på samma sätt. Ytterst tror jag att Gud vill ha vår kärlek, men inte vill kräva den av oss. När vi låter oss uppfyllas blir vi också förmögna att utskänka. När vi, i djupet av vårt väsen, inser att den utskänkande rörelsen utgör den enda sanna rörelseriktningen så förstår vi att vi måste bejaka vår längtan, snarare än vår begärelse. Världen är med nödvändighet ofullkomlig. Den kommer inte att skänka oss allt vi behöver. Den kommer att lämna oss fulla av sår och tomhet. Den kommer att lämna oss fulla av kompensatoriska begär.

Vi kommer, ifrån tid till annan, att sträcka oss ut efter den Stora Kärleken, i världen och i himlen. Vi kommer att skrika ut vår smärta, i vår önskan om att NÅGON ska hjälpa oss, hela oss, plocka upp oss i famnen och bära oss i trygghet - tills vi en dag inser att denna NÅGON finns inom oss själva och alltid har funnits där, närmare än halspulsådern. Det finns ingen annan. Det finns bara du. Det finns bara dina beslut, varje dag, varje ögonblick. Ansvaret för ditt liv är ditt och ingen annans, nu och alltid. Det är inte Guds ansvar. Det är ditt ansvar.

Kanske är det då som du släpper taget. Kanske är det först då som du på allvar kan begråta ditt förödda liv och all den skit som du har spridit omkring dig under din tid på jorden. Samtidigt så vet du att du inte är någon avskild entitet utan band till världen runt omkring dig, till det förflutna och framtiden. Du är fullt medveten om att dina beslut faktiskt påverkar någon eller något omkring dig, hela tiden. Du vet att ifall du inte slutar upp med att ständigt tränga dig fram och före, eller med att ständigt försöka snatta och rafsa åt dig mer och mer av allting hela tiden, så slutar det aldrig. Ifall du aldrig får nog, så tar det aldrig slut. Samtidigt vet du att du ska dö.

Till slut blir det bara frågan om vem det är som dör. Som vem vill du dö? Vi drömmer alla tidvis om storhet, om att bli rika, berömda och kanske fruktade. Men när vår sista stund är kommen så längtar ingen människa efter chefen eller kejsaren. Vi längtar inte efter storheten i världen. Vi längtar efter dem som stått våra hjärtan nära i våra liv. Många längtar efter Gud. Innerst inne vet vi att kärleken är det enda. - Vi längtar. Vi begär inte. Vi längtar.

Längtan och begärelsen synes gå åt samma håll och ha samma mål, vilket alltså är det stora livsflödet. Skillnaden ligger inte i vår strävan efter världslig kontra Gudomlig kärlek. Skillnaden ligger i själva förhållningssättet. Så länge som du går omkring i den här världen med en förväntan på dina medmänniskor, på att de ska uppfylla dina önskningar, så kommer du att förbli besviken. Så länge som du tycker dig ha rätt, kanske till och med Gudomlig rätt, att ställa krav på dem så kommer du att bli besviken. Kanske tycker du dig då ha rätt att bestraffa dem, måhända i Guds namn? Lämna detta till Gud.

I allt detta föreligger ingen skillnad mellan hedonisten och den religiösa fanatikern. Båda anser sig ha rätten att ställa anspråk på människorna; hedonisten för att han söker sin egen tillfredställelse, den religiösa fanatikern eftersom han tror sig göra Guds vilja. Emellertid handlar också fanatikern av egennytta, eftersom han tror att just hans "rättrogenhet" gör honom "förtjänt" av Guds rike och eftersom han tror att just hans hot, tvång och våld kan föra andra människor närmare Gud. - Så stor är nämligen fanatikerns hybris, att han tror att Gud skulle ha behov av hans handlingar. Så stor är fanatikerns villfarelse att han tror att Gud skulle ha några behov överhuvudtaget!

Hedonisten älskar inte. Fanatikern älskar inte. De är kalla och döda. Deras iskalla händer sträcker sig ut för att omfatta det stora livsflödet, för att föra det närmare, för att göra det till sitt, för att bemäktiga sig det. Känn igen hedonisten i dig! Känn igen fanatikern i dig! - LÅT BLI! Jag vet att ditt hjärta gråter. Jag vet att du längtar. Men din längtan är inte en förbannelse, utan en gåva. Denna längtan gör dig till människa. Gråt om du måste. Skrik om du måste. Men gör det i avskildhet. Belasta inte andra människor med din smärta. Kanske finner du någon som du kan prata med, men var varsam så att du inte börjar BEGÄRA trösten och förståelsen. Ensamheten är svår att bära, särskilt ensamheten mitt ibland andra människor. Paradoxen är att du aldrig är ensam om den. Tids nog kommer trösten, nu eller sedan. Tids nog kommer nåden.

Din längtan efter kärleken och fullkomligheten gör dig till människa. Din förmåga att avstå för dig närmare dig själv, kanske också närmare Gud. - Dina begär är ett riddjur som du tyglar när du rider det, men som du låter ströva fritt i sin inhägnad när du inte behöver det; att fritt att löpa runt, otyglat, otämjt och vilt, men på en plats där det inte kan göra någon skada. - Inte skulle du väl släppa loss ett vilddjur ibland försvarslösa människor, eller ibland barn?

Det finns tillfällen när en ryttare släpper på tyglarna, när ekipaget sätter av i full gallopp. Men det är vid de tillfällen då fältet ligger öppet, då inga hinder finns och då ingen skada kan ske. Det finns många saker som de olika religionerna listar som synder; för- och utomäktenskapligt sex, homosexualitet, offentlig nakenhet, med mera. Det står dig fritt att ha din egen uppfattning. Begärelsen är inget brott i sig. Brottslig blir den först då du tvingar någon annan att tillfredställa den. Bekymra dig inte om din nästas begärelse, se först till din egen. Lär känna den och känna igen den.

Du längtar efter den du älskar. Du skickar inte din älskade en begäran om att du ska bli älskad. Begär därför inget av människorna. Begär därför inget av Gud. Bara ge av det du har, när du förmår att ge det. Gör dig själv till en del av flödet, så gott du förmår. Kupa dina händer och ta emot, men försök inte gripa tag. Låt överlåtelsen ta sin tid. Det är svårt att känna tillit. Ju svårare ditt liv har varit, desto svårare kan det vara att lita på någon igen. Låt det ta sin tid.

Fantisera inte om att "komma fram" eller gör dig föreställningar om ett slutligt "mål". Det som du förhåller dig till är ett flöde, vars början och slut en människa inte kan göra sig föreställningar om. Ifall det är som jag tror att det är, så förhåller sig dessutom själva flödet till Gud på samma sätt, en rörelse kommen ur orörligheten. Detta var skapelsen, när det skapade utgick ur Skaparen, den Oskapade. Först i den fullkomliga överlåtenheten kan denna paradox uppenbaras. Dit kommer väldigt få av oss att nå, men det är oväsentligt. Låt oss göra vad vi kan, ett steg i taget - "Blott en dag, ett ögonblick i sänder".

Så slutar min resa, inom mig själv och längs de spår jag tyckt mig finna i världen. Det fanns en mycket lång tid då jag inte existerade i den här världen. Det kommer att gå en lång tid efter att jag slutat att existera i den här världen. Jag kan inte definiera min existens. Jag vet inte vad varandet ytterst är. Det gör inte fysikerna heller, liksom inte heller psykologerna. Detta gäller nämligen också medvetandet. Inte heller detta låter sig definieras annat än genom upplevelsen av det.

Den som hävdar att slumpen har skapat oss och vårt universum (liksom eventuella parallella universa) står inför ett logiskt problem. Uppkomsten av vårt universum är i så fall endast en av ett oändligt antal möjligheter, ett enskilt utfall i ett tillstånd av oändlig sannolikhet. I denna slump/oändliga sannolikhet finns ingen bestämd starpunkt, inget preexistent tillstånd ur vilket något annat tillstånd uppstår, endast den oändliga sannolikheten. Detta är i sig problematiskt, eftersom vi då måste definiera vad slumpens/sannolikhetens lag i sig konstitueras av.

Man kan inte hävda att vårt universum föregicks av intighet, av absolut tomhet. - Ifall man tänker sig att det skulle gå att rita ut den oändliga sannolikheten på ett papper, exempelvis i formen av ett koordinatsystem (vilket förstås är ogörligt, på grund av att oändligheten givetvis också har ett oändligt antal dimensioner), så skulle varje enskild sannolikhet, varje enskilt utfall, varje möjlig händelse utgöra en bestämd punkt i detta koordinatsystem. Dess mittpunkt vore givetvis, som alltid, origo - det vill säga NOLL, alltså ingen händelse alls, inget skeende alls, den fullkomliga avsaknaden av precis allting.

Man kan å ena sidan hävda att talet 0 står som motsats till varje annat värde, men man kan å andra sidan samtidigt hävda att den totala tomheten bara är ett möjligt tillstånd av ett oändligt antal lika möjliga tillstånd. Oändligheten kan således inte likställas med intigheten, med noll. Den oändliga sannolikheten, slumpen, är istället detsamma som ett oändligt antal potentiella tillstånd - varav intigheten bara är ett. Slumpen är alltså detsamma som oändlig potens. I just detta avseende kan de som tror på slumpen och de som tror på Gud möjligen finna varandra, nämligen i erkännandet av den oändliga potensen. (Den som ändå hade en sån...)

Den matematiska "lag" som i sig själv medger sannolikhet och händelser kan man inte förklara, den är axiomatisk. Den får man helt enkelt acceptera. Däremot så behöver man inte alls acceptera slumpen som yttersta orsak till vår och universums existens. Vi vet att vårt universum har frambringat intelligens och självmedvetande. Vi är beviset på detta. Det har krävts tid samt övriga naturlagar för att dessa förmågor skulle uppstå.

Tiden och naturlagarna som sådana utgör det som vårt universum konstitueras av. På sätt och vis så kan man därför hävda att dessa, liksom intelligensen, liksom allting annat i vårt universum är inherent och "preexistent" - åtminstone i den bemärkelsen att vårt universum (bevisligen) är/var en befintlig sannolikhet bland oändligt många andra. Kanske var Big Bang både ett mentalt och ett fysiskt skeende. Personligen råkar jag tro att det förhåller sig på det sättet. Slumpen som skapare förutsätter nämligen lagbundenhet - och är en lag i sig själv. Vad skapade i så fall den?

Fri vilja och kreativitet har frambringats i/av detta universum. Vad säger att inte fri vilja och kreativitet inte bara fanns preexistent/inherent, utan kanske även är/var tillblivelsens förutsättning?! Överhuvudtaget så ser jag stora logiska problem i att härleda medvetenhet ur omedvetenhet, tid ur tidlöshet, existens ur icke-existens. Sanningen ligger antagligen någonstans mitt emellan. Som jag ser det är Gud alltjämt den bästa hypotesen.

Vissa vänder all form av religion ryggen och bekänner sig istället till humanismen. Problemet med humanismen, som jag ser det, är att den gör människan till alltings mått. Den erkänner vetenskapen och sålunda evolutionen såsom varande människans enda ursprung, alltså indirekt också som ursprunget till all självmedvetenhet, moral och etik med mera. Humanismen sätter alltså sina värderingars gräns invid det som vi idag kan föreställa oss och belägga, vid det som kan benämnas.

Humanismen lämnar oss helt ensamma med evigheten och det outgrundliga. Den står svarslös invid medvetandets gräns, invid gränsen till det outgrundliga och oförklarliga. Humanismen kan som ideologi på sin höjd resultera i kollektiv narcissism, i ett förhärligande av den stora flocken, av mänskligheten som art. Ecce Homo! Se människan - hur hon beter sig mot sin nästa - och säg mig sedan ifall denna varelse verkligen är det bästa rättesnöret, ifall man verkligen kan ha sina egna begränsningar som enda måttstock.

Ateismen är en löjlig ståndpunkt. Det är förstås lika omöjligt att bevisa som att motbevisa Guds existens. Med Gud som upphov till alla dikotomier; liv - död, vara - icke-vara, existens - icke-existens, intighet - "alltighet" eller vilken definition man nu vill välja, så måste man rimligen inse det futila i att söka en yttersta definition. Det enda man kan göra är att tro, att överlåta sig, att underkasta sig. Vi kan aldrig "veta" ifall Gud finns eller inte finns, däremot kan vi välja Gud.

Vi kan heller inte veta ifall Gud är något som bara finns i vårt omedvetna som en föreställning, att Gud alltså bara skulle vara ett intrapsykiskt fenomen. Men spelar det alls någon roll? För fullheten i våra liv behöver vi tillgången till oss själva som helhet. Vi måste helas. Ifall ett skådande av de yttersta sanningarna överhuvudtaget är möjligt så kan detta bara ske hos en hel människa. Vi är satta till den här världen. Vi är i den här världen, vare sig här finns några vägar eller det hela bara är ett väglöst land. Så ta ut din egen riktning och börja gå. Vi är inte lovade några individuella mål, men vi är lovade en resa - av olika längd för var och en av oss.

Kanske är allt detta som jag har skrivit ovan bara resultatet av en mycket ensam människas tilltagande vansinne, av en kompensatorisk längtan efter liv och mening; av en längtan efter att alla de händelser som utgör min egen, mänsklighetens och världens historia skulle vara delar av en berättelse. Vad är egentligen mest förskräckande, att det skulle finnas en individuell ödesbundenhet för varje människas liv - eller en total slumpmässighet, en totalt amoralisk och fullkomlig frihet? Vi kan inte veta vilka begränsningar som omger våra liv. Det enda vi kan relatera till är vår egen (upplevda) frihet. Vi är fria att välja. Lycka till, pilgrim. Må Gud stå dig bi.
 

- Så är den högsta visdom nu förklarad,
mer hemlig än den högsta hemlighet:
nu må du handla som för gott du finner,
sen du har rätt besinnat vad Jag sagt.
Dock hör ännu Mitt allrahögsta ord,
det djupsta, mest förborgade av alla:
Jag älskar dig! - ditt hjärta är ståndaktigt,
och därför vill Jag tala för ditt väl.
Försänk din själ i Mig och dyrka Mig,
och bed till Mig och bringa Mig ditt offer,
då skall du hinna ända fram till Mig.
Jag svär dig vid Min tro, du är Mig kär!
Så glöm då varje fåvitsk föreskrift,
och sök ditt skydd och hägn hos Mig allena;
sörj ej: Jag renar dig från varje synd.
Krishna (en gudomlig avatar/uppenbarelse/gestalt enligt hinduismen) talar till prins Arjuna. Ur det artonde och avslutande kvädet i Bhagavad-Gita - den skrift som på allvar startade en lång inre resa.