Resan till Krakow

TORSDAG, 5/5: Det var snubblande nära att min resa till Krakow inte blivit av. Mitt liv är nämligen en ständig kamp mot disk, damm och smutstvätt. Oftast förlorar jag den kampen. Bergen av disk och smutstvätt växer exponentiellt. Dammråttorna växer, får liv och jagar varandra över golvet. I badrummet - i toaletten, handfatet och badkaret - så bekläder märkliga organismer de kala ytorna, växande likt mossor och lavar på till synes kala klippor. Mitt badrum är en sinnebild över livets triumf.

Jag stod emellertid i begrepp att utradera denna biotop, att förinta dessa mikroskopiska kämpar, vars obändiga livsvilja var det enda vapnet mot skurmedlet och mot mitt målmedvetna gnuggande. "DÖÖÖÖ, era jävlar!" skrek jag så att badrumsskåpet skallrade, medan en flod av vatten och kemikalier ändade deras små liv. "OAAHAHAHAA!" - Ett ondskefullt skratt ackompanjerade mikroorganismernas hädangång. Jainisterna må förlåta mig, men jag ville inte komma hem till en skitig lägenhet efter min resa till Krakow.

Emellertid lider jag också av en annan förbannelse, den eviga förseningens förbannelse. Det spelar ingen som helst roll hur pass väl jag planerar, jag är alltid försenad - alltid! Hur god tid jag än har på mig så är det alltid något jag glömt, en buss som inte kommer, ett tåg som är inställt, dags för ett extra toalettbesök - eller så är jag bara allmänt förvirrad. Klockan går - och jag kommer aldrig fram till dörren. Det är inget problem att stiga upp på mornarna, problemet är att komma iväg!

Självklart var det likadant den morgon då jag skulle resa. Jag hade förberett mig mycket väl. Nästan allt var färdigt. Nästan allt. Nästan! - Det var ju bara en sista rengöring av toaletten kvar, den sista disken, bädda - och, javisst ja, jag skulle ju packa ner necessären och tandborsten och.. ..så var det kört! Jag insåg att jag aldrig skulle hinna in till Cityterminalen, till den flygbuss som majoriteten av körsångarna skulle åka med.

Planet skulle flyga ifrån Skavsta, det gamla militärflygfältet utanför Nyköping som man hade mage att kalla för Stockholm Skavsta! Det avgick inte tillnärmelsevis lika många plan ifrån Skavsta som ifrån Arlanda och det gick därför inte heller särskilt många flygbussar dit ut. Jag vill minnas att enligt tidtabellen så skulle den efterföljande flygbussen ifrån Cityterminalen inte hinna fram i tid till planets avgång. Jag var i upplösningstillstånd! Vad i helvete skulle jag göra?!

Att åka taxi ända till Nyköping skulle antagligen kosta lika mycket som hela resan, eller åtminstone halva. Men jag hade också läst någonstans, på en hemsida eller nåt, att flygbussarna till Skavsta även stannade i Skärholmen (vilket jag senare fick reda på att endast vissa gjorde). Vid det här laget var jag så pass försenad att jag inte hade något annat alternativ än att chansa. Badande i svett och med en hjärtfrekvens som en småfågel sprang jag till Hägerstensåsens tunnelbanestation, varifrån jag tog tunnelbanan till Fruängen. Jag visste att det fanns en taxistolpe i Fruängen. Tack och lov så stod det också en taxi inne!

Jag hade ingen aning om var flygbussarna stannade i Skärholmen. Taxin körde först till busstorget, men där fanns ingen hållplats för flygbussar. Vid det här laget var jag nära gråtens gräns, men trots att jag var i upplösningstillstånd så fungerade fortfarande någon liten del av hjärnan. - Flygbussen skulle komma via motorvägen ifrån stan, så mycket begrep jag. Det fanns bara två avfarter till Skärholmen, alltså måste hållplatsen ligga i anslutning till någon av dem. Jag instruerade den alltmer tvivlande taxichauffören att åka vidare.

Vid den andra morvägsavfarten, invid macken närmast motorvägen, vid avfarten till den väg som bussarna mot Vårby åker, så fanns den - busshållplatsen! Genomdränkt av svett och på skakiga ben klev jag ur taxin. Jag tittade på tidtabellen. Jodå, visst gick det bussar till Skavsta härifrån, men enligt tidtabellen så hade en sådan just passerat och ifall jag tog efterföljande buss så skulle jag förmodligen missa flyget. Min enda chans var då att låna en mobil av någon ombord på bussen och att sedan ringa någon i kören, någon som kunde be flygbolaget att hålla planet i någon minut.

Taxichauffören plockade fram min packning ur bakluckan, fick sina pengar samt rejält med dricks. Han gav mig en sista medlidsam blick och for iväg. Så satt jag då där, på min packning vid den ödsliga busshållplatsen medan bilarna for förbi. Jag försökte ta in att min resa till Krakow sannolikt inte skulle bli av. Ord kan inte beskriva hur hopplöst allting kändes under dessa minuter.

Plötsligt såg jag en silverfärgad buss, med en regnbågsrand längs sidan, komma körandes ifrån motorvägen. Det var den buss som jag trodde redan hade gått. Den var bara några få minuter försenad, precis så många minuter som krävdes! I en känsla av oändlig tacksamhet stapplade jag ombord på bussen, in i ett luftkonditionerat himmelrike. Jag red på denna silverpil, med regnbågsränder längs sidorna, mot himlen! Det var nästan så att jag kunde höra Judy Garland sjunga: "Somewhere over the rainbow, way up high ...". Men jag samlade mig. Det blev helt enkelt alldeles för gay!

Det var inte samma buss som de andra åkte med. Det visade sig att endast vissa bussar, inte särskilt många, stannade i Skärholmen. Den buss som de övriga körsångarna åkte i gjorde det inte. Hursomhelst så anlände jag till Skavsta flygplats i god tid, om än något senare än alla andra. Ty detta är mitt öde, historien om mitt liv! Skavsta hade visserligen blivit något mer lik en riktig flygplats än den varit då jag flög till London härifrån med min förra kör, men den var fortfarande liten och det fanns inget i dryckesväg att köpa, vilket förstås - särskilt i mina ögon - föranledde en hård dom.

De flyg som gick ifrån Skavsta var lågbudgetflyg. Det var frifräsarbolag ifrån när och fjärran som flög åldriga flygplan, med tätt mellan stolsraderna, i vilka man tryckte in så många passagerare som möjligt. Det var flygande boskapsvagnar med ett minimum av service och komfort, en förflyttning ifrån A till B och inget annat. Fast det var inte ens det. Man kom nämligen inte ens fram till B! Man hamnade en bra bit utanför B. Rent åt helvete långt utanför B! Vi hamnade för vår del i Katowice, på ett före detta militärflygfält som var nästan lika dystert och avsides som Skavsta. - Det kändes rätt B.

Efter de sedvanliga rutinerna på flygplatsen äntrade vi så småningom den buss som skulle ta oss till Krakow. Vi stannade inte i Katowice utan for bara igenom, eller snarare runt staden. Det var en förhållandevis stor stad, en industristad och här kändes det att Polen var ett gammalt östland. Det låg en grå smutsbeläggning över bostadsområden och fabriker som inte ens de många malplacerade reklamskyltarna kunde lysa igenom. Jag mindes en gammal svensk bioreklam för en tandkräm som påstods "ta bort den gula hinnan". Den gråa hinnan över Katowice fordrade mer än tandkräm.

Väl ute på landsbygden så öppnades både landskapet och sinnet. Det var vackert, samtidigt som jag såg att standarden här och där låg några årtionden efter Sveriges. Jag förundrades över kyrkogårdarnas överdåd av blommor. De kyrkogårdar vi passerade var fyllda av blomsterprakt. Jag undrade ifall det polska folket gick till gravarna med blommor varenda dag. Senare fick jag reda på att det mest var plastblommor, vilket kändes lite märkligt sett med (nåja) svenska ögon.

Vi anlände till Krakow efter en drygt två timmar lång bussresa. Nu vidtog inkvarteringscirkusen. Våra "reseledare" bestod av ett äkta par och de var båda med i kören. De hade gjort ett gott jobb. Det gick så smidigt som det kunde gå med en samling yra höns, vilket alla gruppresenärer tenderar att bli. Visst är det konstigt att man oftast klarar sig bättre på egen hand, alltså när man är tvungen? - Fast det är klart, vissa människor är så hjälplösa utanför sina sammanhang att de i det närmaste måste ledas i sele, vare sig de är ensamma eller i grupp.

Jag hade tingat för ett enkelrum. Egentligen fanns det inga enkelrum, så jag fick istället ett stort dubbelrum för mig själv. Min första tanke var därför: "KNULLA!!" Rummet låg i vad som såg ut som en vanlig lägenhet i ett vanligt hyreshus, alldeles utanför den ringformade park som, i den delvis försvunna ringmurens ställe, löpte runt Krakows åldriga centrum. Jag hade alltså ett eget rum med en stor och knullvänlig säng, i en kåk som låg ett stenkast ifrån centrum. Förutsättningarna var optimala!

Vår dirigent, Hysterikan, hade bestämt att vi redan denna första dag skulle repa tillsammans med vår polska vänkör. Det par som de facto var våra reseledare hade inlett en kontakt med denna polska kör. Paret, både mannen och kvinnan, var beresta och belästa människor. Maken kunde exempelvis tala ryska, vilket underlättade kontakten, åtminstone med den generation som tvingats lära sig det ryska språket. De flesta yngre sångarna i den polska kören talade annars engelska och några av de äldre talade tyska.

Faktum är att ifall människan hade kunnat leva i ett årtusende, i stället för i bästa fall ett århundrade, så hade det också funnits de som talat svenska, litauiska, mongoliska och turkiska. Många var de folk som polackerna haft med att göra, varav de flesta hade kommit i rollen som krigare och ockupanter. Krakows historia, liksom hela Polens, var som årsringarna på ett träd, en sammanhållen enhet med tydliga skikt.

Det var otroligt befriande att repa med polackerna. Uttrycket "polsk riksdag" fick sin förklaring. Jag insåg att någon del av mig längtade efter det här kontinentala temperamentet. Det var inte fullt lika koleriskt som det sydländska temperamentet, men man höll heller inte igen. Folk pratade, skrattade, viskade sinsemellan och gestikulerade, men inget av detta tycktes nämnvärt besvära den åldrige dirigenten. Ibland höjde han rösten och den bångstyriga flocken rättade sig och tystnade, nästan! Jag såg hur vår egen dirigent, Hysterikan, led alla helvetets kval. Hennes patologiska kontrollbehov hade ingenstans att ta vägen. Hon var på främmande mark, så det var bara att gilla läget. Det här var livet - och det kunde hon inte hantera.

Det var inte bara den polska körens beteende i stort som var "osvenskt" utan också sättet att sjunga. Jag hamnade bredvid en polsk tenor, med ett slags Gustav Vasafrisyr, som inte hade några problem alls med att sjunga forte fortissimo. Han tog i så det knakade och jag hängde på så gott jag förmådde. Herregud så skönt att få sjunga ut! Och herregud så skönt att få sjunga klart! Den taniga och eleganta lilla polska dirigenten med sitt tjocka och gråsprängda hår, vilket endast med möda lät sig kammas bakåt, gjorde endast ett fåtal avbrott. Hysterikan led - och jag njöt!

Efteråt hamnade vi på något hak för att käka och hinka polsk pilsner. Den polska maten var lite som en hybrid, av kryddigare centraleuropeisk mat men ändå rejäl som tysk mat. Det var mycket korvar och surkål, men lite roligare än det något stabbiga tyska käket och köket. Ölet var tack och lov likt det tyska. Helt underbart! Jag provade också en i mitt tycke något bisarr nyhet, apelsinvodka! Det smakade ungefär som apelsinlikör utan socker. Det var visserligen gott, men jag kunde för mitt liv inte förstå vad man skulle ha den till. Jag tänkte: "Det här kommer aldrig till Sverige". Något år senare fanns det förstås på Systembolaget en svensk vodka med apelsinsmak.

FREDAG, 6/5: Några körsångare ville krångla till det hela, eller så gjorde de ett missriktat försök att spara pengar, för de hade tagit båten till Polen. I fall de ville spara pengar så var det fullt förståeligt. Precis som i min förra kör så var majoriteten av körsångarna medelklass och hade hyfsat med stålar. Därför så var det sällan eller aldrig någon av dem som hade invändningar när det vankades pengaslukande verksamheter.

Med svårartad ekonomisk ångest såg jag hur hundralapp efter hundralapp adderades till resekostnaden. Det var den ena pålagan efter den andra; utflykter, dyra restaurangbesök och det ena tillvalet efter det andra. Sluträkningen efter resan skulle till slut komma att bli en veritabel käftsmäll mot min klena ekonomi, vilken var byggd på den löjligt låga lön som försäkringskassan, facket och arbetsförnedringen - i sant svenskt korporativt samförstånd - hade beslutat att jag skulle få. Det blev nästan som i Kalle Anka-serierna, där man såg en mal flyga upp ur seriefigurens tomma plånbok. (Messerschmitt: Med "mal" avses här inte fisken, utan insekten med samma namn.)

Men trots den sluträkning som väntade så deltog jag ändå i ganska många gemensamma aktiviteter. Den första av dem utgjordes, denna fredag, av en guidad rundvandring i Krakows centrala delar. Vi såg det mesta av sevärdheter, som slottet, olika kyrkor med mera. Överallt i staden stod det små vagnar och stånd där det såldes bröd, i form av små rundlar eller kringlor. Dessa bröd blev räddningen under den långa vandringen genom staden.

Under vår rundtur fick vi bland annat se Collegium Maius (Jagiellonska universitetets museum) ifrån 1400-talet, stadens äldsta universitetsbyggnad. I samlingarna kunde man, förutom konstverk och andra konstföremål, se gamla astronomiska instrument - varav några måhända hade brukats av självaste Copernicus.

Messerschmitt: Denna polska astronom blev i sitt verk ifrån 1543 "De revolutionibus orbium caelesticum" den förste att presentera den heliocentriska världsbilden, alltså att jorden snurrar runt solen och inte tvärtom, vilket hade varit den förhärskande uppfattningen under medeltiden. Efter honom skulle sedan italienarna Giordano Bruno samt Galileo Galilei komma att presentera detsamma; i Brunos "De l’infinito universo e mondi" ifrån 1584, samt i Galileos "Il Saggiatore" (Proberaren) ifrån 1623.

Stadsturen avslutades på slottet Wawel. Vi besökte också katedralen med samma namn, som ligger på kullen med samma namn och alldeles intill slottet. Bilden ovan är på den elva ton tunga Zygmunt-klockan. Dagen avrundades på en krog nära torget. Jag har inget minne av några excesser denna afton, tyvärr, förutom några pilsner på en krog nära Krakows stora torg.

LÖRDAG, 7/5: Det är kanske passande att vi dagen efter lämnade det himmelska bakom oss, både i form av astronomiska instrument, samt i formen av ett leende vårvarmt Krakow, för att i stället ägna oss åt det ktoniska, alltså åt en nedstigning i underjorden. Vi for till de berömda saltgruvorna i Wieliczka. Att tillbringa en semesterdag i saltgruvan låter kanske inte så muntert, men denna gruva var exceptionell. Långt ner i underjorden hade de djupt troende polska gruvarbetarna fullfärdigat en underjordisk kyrka, där allt var tillverkat av saltsten. Här och var i de långa gruvgångarna och i underjordiska kammare så smyckades gruvan av altare, krucifix och ljuskronor, allt tillverkat av saltsten och/eller saltkristaller.

Jag imponerades av det sällsamma hantverk som doldes här i underjorden, i synnerhet av den underjordiska kyrkan. Som kyrksal var den i sig inte någon av de större jag sett, men i förhållande till andra utrymmen i gruvan var den majestätisk. Det fordrades en vidare nedstigning för att nå den, via en lång och bred trappa med balustrad. Vår polske guide fick något märkligt över sin gång när han ledde oss nerför trappan in i kyrkorummet. Jag insåg att han bad. Förmodligen gjorde han det varje gång som han förde en ny grupp av turister nerför trappan, flera gånger om dagen. Jag insåg att jag inte förstod den här sortens religiositet och att jag nog aldrig skulle göra det.

Vi var ju en kör, gubevars. Därför så skulle det naturligtvis sjungas. Vi ställde upp oss framför altaret, på de bänkar som fanns där för att olika grupper av besökare skulle kunna få sin bild tagen, som bevis på att man faktiskt varit där. Självfallet togs en sådan bild också på oss, när vi stod där och sjöng. Faktum är att det är en av mycket få bilder ifrån resan som duger något till. Jag hade varit dum nog att köpa en engångskamera av sämsta och billigaste sort, så mina bilder ifrån främst gruvan blev totalt värdelösa, trots att kameran hade blixt. Körens skönsång togs dock väl emot av övriga besökare i kyrkan och de applåderade, förhoppningsvis inte bara av artighet.

Senare under eftermiddagen blev det mer sång. Dels repade vi ihop med den polska kören, dels uppträdde vi under kvällen, som något slags sidekick, ihop med polackerna i Sankta Mariakyrkan. Den ståtliga kyrkan, med sina två torn, låg vid det väldiga torget mitt i Krakows gamla stad. Uppträdandet var del av en minnesmässa över den nyligen bortgångne påven. För min egen del kändes det en smula kluvet. Vad fan hade vi där att göra?! Vi kom ifrån ett protestantiskt och tämligen sekulariserat land, som inte hade något med påvedömet att göra. Jag intalade mig själv att jag fick se det hela som en handling av respekt för våra polska - katolska - värdar i första hand, liksom förstås som en handling av respekt för en död medmänniska.

Det hela förlöpte utan några större malörer, åtminstone fram till det avslutande numret. Den polska kören skulle som avslutande nummer framföra en visa som den gode Karol Wojtyla - även känd som påven Johannes Paulus den andre - hade tyckt mycket om. Det blev lite av allsång över det hela. Det var en ganska enkel liten låt. Några i den polska kören vinkade oss till sig, för att vi skulle vara med att sjunga. Jag var en av dem som gick upp.

Problemet var att det inte fanns särskilt mycket plats att stå på när den manstarka polska kören redan stod där. Vi klämde in oss så gott det gick. Eftersom jag inte kunde ett ord polska och dessutom inte kunde låten, så ställde jag mig intill "Gustav Vasa" - den polska mistluren till tenor. Han pekade i sitt textblad och jag försökte imitera den polska konsonantparaden så gott jag förmådde, samt att hänga med i melodin och dessutom hålla balansen, på den ytterst smala avsats där jag stod. Av dessa tre uppgifter klarade jag melodin hyfsat, polskan med stor tveksamhet - och balansen inte alls!

Jag snubblade till och höll så när på att dra med mig några intet ont anande polacker. Tack och lov så hade de bättre fotfäste än jag, så det hela stannade vid ett kollektivt svajande och en viss förskräckelse. Under en av våra egna sångnummer lyckades också en annan svensk tenor göra detsamma. Inalles blev därför vårt gästspel, under denna minnesmässa, kryddat med en del farsartade inslag. Det fanns uppenbarligen vissa i publiken som inte tog detta särskilt väl. Jag minns i synnerhet en man i publiken, som efter konserten tittade på mig med oförställt hat och förakt. I hans ögon var jag en pajas, en protestant - närmast en hedning - som kommit dit och vanärat påven.

Efter detta relativa debacle gick vi på restaurang, åtminstone har jag för mig att det var då. Våra sociala kvällsaktiviteter har i mitt minne glidit in i varandra, i den bemärkelsen att jag inte minns när vi gjorde vad. Men jag vet åtminstone att vi hade en middag ihop med polackerna. Vid det långbord där jag hamnat satt jag mittemot den resliga Tintomara - som jag kallade henne, en körsångerska som fick mitt hjärta att klappa lite extra - samt en bassångare som var djupt fascinerad av Sarah Leander. Det var därför ett stående inslag under körens många sociala tillställningar att han, tämligen imitativt, sjöng någon av hennes gamla slagdängor.

Han var en synnerligen välklädd och välansad banktjänsteman, med sinne för stil och finess, vilket förstås oundvikligen fick mig att dra slutsatsen att han var gay. Visa mig en heterosexuell och välklädd man som sjunger Sarah Leander-sånger - och jag ska visa dig någon som står i garderoben! Banktjänstemannen ägde också en annan förmåga, nämligen att kunna memorera texter på allehanda språk. Bland annat kunde han en massa nationalsånger utantill. Därför så sjöng vi förstås en del nationalsånger, allt eftersom vi fyllnade till. Fast vi undvek den tyska.

Under ett av banktjänstemannens, nu något ostrukturerade, Sarah Leander-potpurrier så började plötsligt den resliga Tintomara att sjunga med, för att till slut sjunga själv. När jag såg och hörde den djupa altstämman komma ur denna ståtliga och resliga amason så blev jag alldeles knäsvag. Det var tur att jag satt ner, för annars hade benen inte burit mig.

SÖNDAG, 8/5: Under söndagen var det dags för ännu en kyrkkonsert, denna gång i Franciskanernas klosterkyrka, som tydligen också var en kyrka för allmänheten. Det här var vårt huvudframträdande under resan. Det var nu vi skulle visa polackerna vad vi gick för. Alltså var Hysterikan bajsnödigare än vanligt, vilket inte vill säga lite. Vi körde Vivaldis "Gloria" ihop med polackerna, samt möjligen också annat. I övrigt körde de sitt program och vi vårt.

Vår kör hade en kuriositet på programmet, liksom en i själva kören. Den allmänna bristen på manliga sångare, i synnerhet tenorer, innebar att vår kör ett tag hade två kvinnliga tenorer. Det var två damer, i eller i närheten av pensionsåldern, som tidigare sjungit i altstämman. Med tilltagande ålder hade deras röster till slut sjunkit så pass att de kunde sjunga tenor, om än inte de allra lägsta tonerna. En av dessa damer var med på resan. Det var alltid någon som blev förbryllad av att en kör kunde ha en kvinnlig tenor. Hon insjuknade dessvärre under resan och hamnade på sjukhus, så det blev inte många polacker som fick höra hennes sång.

Denna kvinnliga tenor hade en son, som också var med i kören. Han utgjorde den andra kuriositeten, eller rättare sagt så utgjordes kuriositeten av det instrument han hade med sig - en vevlira! Detta åldriga instrument påminner om en nyckelharpa. Det är bara det att "stråken" är inbyggd i instrumentet, i formen av ett hjul som dras runt med en vev som sitter längst bak. Vevliran är ett instrument med anor ifrån medeltiden och delar en egenskap med andra medeltida instrument, nämligen att den har så kallad bordun.

Precis som en säckpipa så har vevliran en ton, en grundton om man så vill, som klingar hela tiden. Man kan alltså bara spela i en enda tonart, det vill säga såsom bordunen är stämd - alltså i förhållande till "grundtonen". Vår dirigent, Hysterikan, hade fått för sig att sonen skulle spela denna bordun under en av körens sånger. Det var ingen bra idé. Dels skar sig denna ton ibland mot harmonierna i låten, dels gjorde kören något som vevlirans bordun inte gjorde - den sjönk! Körer brukar ofta göra det, alltså tappa ton och gradvis börja sjunga lägre än man ska, särskilt om man sjunger krävande stycken med svåra tonsteg i stämmorna.

Vi hann därför inte sjunga särskilt länge innan sonen blev tvungen att sluta spela. Det var förstås en smula genant att vår kör inte klarade att hålla tonen, trots att vi hade ett instrument som angav just grundtonen. Hysterikan såg pressad ut, alltså mer än vanligt. I övrigt avlöpte konserten utan varken malörer eller höjdpunkter. Det var en väl genomförd konsert och - tack vare polackernas muskulösa sång - också rolig att sjunga.

Efter konserten i Franciskanerkyrkan så bjöd våra polska värdar på pizza och vin, i en anslutande lokal. Det var slutpunkten på samarbetet mellan våra två körer, åtminstone på polsk jord. Som vanligt så skulle det hållas en massa tal och utbytas artigheter där man upphöjde varandras insatser till skyarna. Detta fann jag ytterst roande med tanke på hur mycket skit somliga pratade om polackernas sångstil mellan skål och vägg. Jag förmodar att polackerna gjorde liknande jämförelser när de var för sig själva, vilka förstås utföll till deras fördel. Körsångare är nämligen - oavsett nationalitet - precis som folk är mest, alltså avundsjuka, missunnsamma och självgoda.

Det fanns ingenting att anmärka på när det gällde polackernas gästfrihet och behandling av oss. Alla var artiga och trevliga. Men ibland blev jag varse vad som skilde oss åt. Jag stod utanför kyrkan och tog en cigarett, tillsammans med en polsk körsångare (inte "Gustav Vasa") och hans fru. Samtalet gled in på den nyligen bortgångne påven. Polacken, som talade hyfsat god tyska, höjde denna polska påve till skyarna. Han sa att påven varit "ein heiliger Mann" - alltså en helig man - och polacken fick ett nickande medhåll av sin fru.

Det var ett vänskapligt och alldagligt samtal i informell ton. Jag gjorde dock misstaget att inskjuta att vi svenskar förstås erkände påven som en betydande person, men att vi tillhörde den evangeliska, protestantiska, kyrkan och därför varken betraktade påven som helig, eller som överhuvud för vår nationella kyrka. Det var som att dra ner en mental järnridå. Både polacken och hans fru blev tvärtysta. De tittade bort, de såg igenom mig som om jag inte fanns.

Det föreföll som om de antingen inte hade vetat att vi kom ifrån ett protestantiskt land, eller som om de först nu hade förstått vad detta innebar, alltså att vi inte hade någon relation till påven. För dem var detta fullständigt ofattbart. Jag förstod först då att polacken och hans fru var djupt troende katoliker och först då begrep jag också hur genomgripande denna tro var för dem. För dem så var, bokstavligen och på fullaste allvar, den nyligen bortgångne Karol Wojtyla verkligen Guds heliga ställföreträdare på jorden. Jag insåg att jag inte förstod den här sortens religiositet och att jag nog aldrig skulle göra det.

Musikens språk kunde vi i alla fall tala med varandra. Den märkliga vevliran framkallade förstås ett nyfiket intresse. Tenorkvinnans son hade varit den ende på Kungliga musikhögskolans folkmusiklinje om att spela sitt besynnerliga instrument. Han hade, vilket förvånade mig, gjort sig något av ett namn inom folkmusikkretsar genom att spela på sitt åldriga instrument och hade kunnat göra detta på lite olika ställen i världen. Han fick också möjlighet att göra det senare under kvällen.

Det var ju söndagskväll och polackerna hade förstås jobb att gå till dagen därpå. Alltså avslutades pizzapartyt relativt tidigt på kvällen. Detta var förstås frustrerande, särskilt för en fylltratt som jag. En betydande del av kören beslöt sig tack och lov för att fortsätta firandet på en krog inne i stan. Tenorkvinnans son släppte inte sitt besynnerliga instrument ur sikte och hade det därför med sig även på krogen. Det var till glädje för oss andra, för nu fick han visa vad han gick för. Inne på krogen fanns en liten upphöjning, ungefär som en liten scen. Där framförde han, både spelade och sjöng, sin musik som mestadels bestod av olika folklåtar.

Han behärskade både sitt instrument och sin sång mycket väl. Hans spontana framträdande väckte därför jubel, både hos oss svenskar och hos de polacker som fanns inne på krogen. Tenorkvinnans son brukade titulera sig själv som "folkmusiker" och med bestämdhet hävda att det var just folkmusik han ägnade sig åt. Detta är dock icke med sanningen helt överensstämmande.

Det som tenorkvinnans son ägnade sig åt skulle jag vilja kalla för historisk folkmusik. För att något ska kunna betraktas, i ordets bokstavliga mening, såsom varandes FOLK-musik, så bör den utövas av folk i gemen. Den bör vara en musik som det dansas till på fester, på bröllop, eller på olika dansställen dit vanligt folk går för att roa sig. Musiken måste helt enkelt vara en del av de många människornas liv, den måste vara det naturliga musikvalet för såväl vardag som fest.

Den musik som i dagligt tal kallas för "folkmusik" uppfyller inte dessa kriterier, åtminstone inte i Sverige. I exempelvis Grekland är det annorlunda. Där lever den grekiska folkmusiken, både på stora fester som exempelvis bröllop, liksom på olika dansställen. Typiskt grekisk musik lever sida vid sida med hitmusiken och inte sällan vävs det typiskt grekiska ihop med moderna influenser. I Sverige finns det faktiskt bara en musikstil som uppfyller dessa kriterier - och det är dansbandsmusiken!

Bildat folk, liksom de högre klasserna, har under historiens gång ofta föraktat folkmusiken eller haft en nedlåtande attityd till den. Kyrkan har ifrån tid till annan sett den som djävulens musik. Det har varit en musik som förknippats med förförelse av ungdomen, med synd och skörlevnad. Allt ifrån myter om hur Näcken med sitt fiolspel lockat folk till att drunkna, över Sten Bromans hatiska uttal om dragspelsmusiken och fram till Popsicles uttalande på 1992 års Grammisgala (1993) om att de önskade att dansbandet Arvingarna skulle förgås i en tragisk bussolycka, så har föraktet funnits där.

Man kan tycka vad man vill om den, men dansbandsmusiken är den enda levande - funktionella - folkmusiken. Det är den enda musik som dansas av alla generationer. Det kan visserligen finnas en och annan spelman i Sverige som faktiskt har lärt sig låtar på fiol, nyckelharpa och dylikt av sin far, låtar som gått ifrån far till son (i undantagsfall dotter) i generationer. Men dessa fåtaliga spelemän är knappast fler än att de ryms som uppstoppade på Nordiska museet. De tillställningar med fiolgnissel som brukar hållas i midsommartid känns för mig mest som ett besök på Skansen, som dammig nationalromantik, som Götiska förbundet, som punschdruckna herrar i stärkkrage som - med darr på rösten - håller högstämda tal om den svenska folksjälen.

MÅNDAG, 9/5: Hur det kan sluta, ifall man låter tankar om folksjäl och dylikt gå för långt, blev vi vittnen till under måndagen. Nationalismen, tanken på att ett visst folk hör samman med ett visst geografiskt område, utgör förelöparen till den etniska rensningen, till att alla de som inte tillhör det (utvalda och särskilda) folket sägs sakna vistelserätt i det aktuella landområdet och att dessa därför måste avlägsnas därifrån. Nästa steg är folkmordet. I det nationalsocialistiska, nazistiska, Tyskland så var tanken om det tyska folkets särskildhet också kopplat till rasen, Europas vita "ariska" ras.

Det var inte bara Tyskland som skulle vinnas för det tyska herrefolket, utan också hela Europa. Alla kultur- och rasfrämmande element behövde därför rensas bort. I Tysklands fall blev denna utrensning industriell. De flesta offer var judar, men också många zigenare/romer fick sätt livet till. Vidare så mördades krigsfångar, politiska fångar, samt även homosexuella. När det gäller judarna så har man beräknat att ungefär sex miljoner av dem dog i olika koncentrationsläger under det andra världskriget.

Auschwitz är kanske det mest kända av dessa läger, tillsammans med Belsen. Just Auschwitz, eller rättare sagt det tillhörande Birkenau, var en industri, en dödsmaskin. Det var dit godstågen åkte, ifrån hela det av Tyskland ockuperade Europa, med sin mänskliga last. De flesta fångarna hamnade i "duscharna" - alltså i de gaskammare som maskerats till duschrum. Fångarna kläddes av och fördes in i dessa "duschar" ur vilka det aldrig kom något vatten. I stället strömmade gas in i rummet. De som dödades först var de gamla och sjuka, kvinnor och barn. Många av männen fick i stället arbeta ihjäl sig, bokstavligen. De blev slavarbetare, vars arbete inte sällan var att bistå lägervakterna i att genomföra folkmordet.

Ett antal ugnar i det tillhörande krematoriet var det sista ledet, där eldades liken upp. Aska ifrån de döda spred sig över fält och gårdar i närheten. I själva Auschwitz, i det nuvarande museet, fanns en hel del föremål som några av dessa människor hade lämnat efter sig. Det var löständer, leksaker, dockor, handväskor och allt möjligt. Där fanns också stora mängder av människohår, eftersom lägerfångarnas huvuden rakades. Allt som eventuellt kunde vara till nytta för krigsmakten sparades. Dödsindustrin gav trots allt viss avkastning.

Det jag såg i Auschwitz, i detta skammens monument; bilder, människohår, baracker, taggtråd, vakttorn och gaskammare lade sig som en stor tyngd i bröstet på mig. Jag fick en känsla av jag höll på att kvävas. Sedan bröt tårarna fram. Det var maktlöshetens gråt. - Så detta var människan! Detta var människor i stånd till! Avgrunden gapade öppen och bottenlös invid mina fötter. Det fanns ingen botten. Det fanns ingenting.

Många judar förlorade sin tro på Gud efter förintelsen. En gud som kunde tillåta detta gick inte längre att tro på. Men detta var inte Guds verk. Detta var människors verk. I led efter led hade människor avhänt sig ansvaret för medmänniskan, för alla de andra. Ända ifrån Adolf Hitler själv, ner till de människor som angav sina grannar för den hemliga polisen, Gestapo, så fattade var och en av dem individuella beslut.

I mången arkebuseringspluton har det förekommit att vissa soldater medvetet skjuter bom. Det är deras enda möjlighet att obstruera mot orättfärdigheten. Att, för en soldat, öppet vägra utföra order kan i många fall leda till att just den soldaten själv blir nästa person att bli skjuten. Det är så det är. Man får agera på den nivå där man befinner sig, utifrån de möjligheter man har. Man kan inte kräva av någon människa att han eller hon ska offra sitt liv eller sina anhörigas liv.

När det gäller frihetskämpar, de som världen minns och hyllar, så är de ofta martyrer. De är personer som har dött för rättfärdigheten. Självklart så är dessa människor otroligt viktiga. Dessa hjältar skänker kraft och inspiration. Studenterna (samt en professor och en vanlig familjefar) i Vita rosen liksom de tyska officerare (bland andra von Stauffenberg) som mot krigslutet försökte ta död på Hitler hör dit. Generellt är jag fanatisk motståndare till allt dödande, men i det senare fallet så hade Hitlers eventuella frånfälle kunnat rädda livet på tusentals människor. En tysk kapitulation i detta skede av kriget kunde ha räddat många ifrån att dö, helt i onödan.

I en diktatur så är individens möjligheter att agera mycket små. Men de är aldrig obefintliga. Framförallt så finns det ALLTID möjligheten att LÅTA BLI att göra något! Man kan maska, göra ett dåligt jobb och undvika att anmäla sig som frivillig till vad det än vara må. Man kan spela dum, göra sig själv onödig för förtryckarapparaten. Men man måste alltid iaktta läpparnas bekännelse! Man måste spela med. Ifall man är omgiven av en dum och okunnig pöbel som skriker exempelvis "Heil Hitler" så är det bäst att skrika med, ifall man inte kan komma undan med att hålla käften.

Nazismens Tyskland har kommit att symbolisera antisemitismen, men denna är inte något tyskt påfund. Antisemitismen, judehatet, har en månghundraårig historia i Europa, särskilt i Östeuropa. Hatet mot judarna har ytterst sina rötter i dåraktiga uttolkningar av historien om Jesu död på korset. Många kristna såg det som att judarna bar skulden till Jesu död. De sammankopplade skulden för hans död med judendomen som sådan. Naturligtvis var det absurt. Jesus var till sin börd en jude ibland judar. Att hans läror senare kom att formas till en ny religion, kristendomen, kan förstås inte skyllas på de efterkommande generationer av judar, som aldrig låtit sig övertygas om att Jesus var Messias, alltså "den utvalde" som judarna i alla tider väntat på.

Antisemitismens vanvett blev, när det förbands med nationalismen, till den dödligaste brygd som historien någonsin har skådat. Det beräknas att det andra världskriget kan ha kostat upp till femtio miljoner människor livet. Sex miljoner judar lär ha dödats. - Kan du föreställa dig den siffran?! Naturligtvis kan du inte det. Det blir inte ens fattbart ifall man säger att det motsvarar två tredjedelar av Sveriges befolkning. Möjligen blir det fattbart ifall man säger att du - just du - skulle ha mist två vänner av tre, två familjemedlemmar av tre; mamma, pappa eller syskon.

Tårarna hade torkat, när jag satt i bussen på väg tillbaks till Krakow, men det låg en tyngd över mig. Det fanns en förstämning i hela bussen. Den skira vårliga grönskan i det polska landskapet kändes nästan overklig efter att jag hade sett barackerna i Birkenau, där de i praktiken dödsdömda fångarna legat tätt, tätt intill varandra ibland smuts och småkryp för att hålla värmen. Ett vårregn föll över oss på vår färd. Jag vet att det måhända låter patetiskt, men det kändes som Guds tårar.

Min farfar, en man som jag aldrig träffat, var tysk soldat. Han var inte med i SS, enligt vad Pappa har berättat, utan i den reguljära armén. (Vilka människor dog för hans kulor?) Min pappa sökte i nästan hela sitt liv sanningen om vad som hade hänt hans far, min farfar; sanningen om vad eller vem som dödade honom. Ibland de fåtaliga föremål och dokument som Pappas änka skickade mig efter hans död, så fanns ett brev till Pappa ifrån det österrikiska Röda korset.

I detta brev, ifrån den 26/11 1997, så stod det om min farfar: "[Hans namn och födelsedatum] ..war im Gebiet von Rostow.. ..in Kriegsgefangenschaft und ist dort am 07.12.1945 verstorben. Nähere angaben über die Todesursache und die Grablage liegen leider nicht vor." I översättning lyder meningen: "[Farfars namn och födelsedatum] ..befann sig i området kring Rostow.. ..i krigsfångenskap och avled där den 7/12 1945. Närmare uppgifter om dödsorsaken samt gravens placering/läge föreligger tyvärr inte."

Detta är det sista brevet med information om min farfar. Det fanns också ett annat brev i Pappas kvarlåtenskap, som även det handlade om farfar, ifrån det tyska Röda korset och undertecknat den 14/8 1975. I det brevet berättas om att många tyska soldater dog av umbäranden och brist på sjukvård, att ungefär femton till tjugo personer avled dagligen i de sovjetiska uppsamlingsläger där Röda korset antog att också min farfar hamnat. I detta brev förmodade de att det var i någon av dessa läger som han avlidit, vilket sedan också visade sig stämma.

Femtio miljoner döda, bara i detta krig! Hur ska en människa någonsin kunna ta in en sådan siffra? Hur kan man leva med allt detta hat - och all denna hämnd? Ska det aldrig ta slut? Idag, när detta skrivs, 2009-02-03, så har Israel nyligen (i det närmaste) avslutat en militär kampanj mot den i praktiken fullständigt isolerade palestinska enklaven Gaza. Det talas i medierna om krigsförbrytelser; om fosforbomber mot civila mål, om döda barn, om döda journalister och sjukvårdare, om sprängda sjukhus och förstörda ambulanser.

Hur kan just detta folk glömma?! Hur kan just detta folk - av alla - skapa getton för ett av folkslagen i sitt eget land? Hur kan just detta folk gå in med militär i just dessa getton för att där döda civila? Hur kan just detta folk bygga en mur som delar deras land? Hur kan just detta folk erövra livsrum i öster och - i strid med Förenta nationernas resolutioner - fördriva dem som bor där och bebygga dessa områden för sitt eget folk, sitt "herrefolk"? Vilket lands historia är det man egentligen försöker gestalta?!? Tanken om ett utvalt folk och ett utvalt land har än en gång förvandlats till ett kollektivt nationalistiskt vansinne.

REFLEKTION
Israel blev en egen stat 1948, tre år efter det andra världskriget, mer förspelet till denna statsbildning inleddes redan under slutet av det första världskriget. Den engelske politikern Arthur Balfour utfärdade år 1917, året före krigsslutet, den så kallade Balfourdeklarationen. I denna skrift yrkade herr Balfour på att judarna borde ha en egen stat.

Före det första världskriget så var detta område, som i dag är Israel, en del av det Osmanska riket. Det Osmanska riket, liksom förstås Tyskland, var det första världskrigets stora förlorare, vilket för det Osmanska rikets del (bland annat) fick till följd att det dåvarande Palestina - motsvarande (mer eller mindre) dagens Israel - kom att tillfalla Storbritannien. Det blev till det Brittiska Palestina.

Det Osmanska riket var ett imperium med många olika folk inom dess gränser, bland annat judar, araber (palestinier), turkar och greker. Det var multietniskt och mångreligiöst. Förvisso var islam härskarnas - turkarnas - religion, men det religiösa förtrycket lyste (oftast) med sin frånvaro. - Islam må ha spridits med svärdets hjälp, men sanningen är att folk av annan religion, under historiens lopp, oftast kunnat utöva sin tro förhållandevis ostört i muslimska länder. I vissa muslimska länder har det förvisso förekommit att icke-muslimer fått betala mer i skatt, samt att de ålagts en del restriktioner, men på det hela taget har det (oftast) varit oproblematiskt att vara jude, kristen - eller till och med hindu och buddist - inom islamiskt område.

Från mitten av sexhundratalet, fram till 1492 då Granada föll, alltså det sista islamiska fästet på den Iberiska halvön, så var dagens Spanien (och Portugal) muslimskt område. Det religiösa livet, liksom det filosofiska, var rikt och varierat och präglades, om än inte av synkretism, så åtminstone av en stor ömsesidig tolerans. Den del av dagens Spanien som behärskades av muslimerna mellan 711-1492, vilken kallades Al-Andalus (som gett namn åt Andalusien), har gått till historien som en plats och en epok av relativt fredlig samexistens mellan judar, kristna och muslimer. Det råder dock inte konsensus mellan forskarna om hur pass fredlig och tolerant epoken egentligen var. Denna samexistens gavs emellertid sitt eget namn: "la convivencia" – "samlevnaden". Oavsett hur fredlig och tolerant epoken än var, eller inte var, så var det tveklöst en tid och en plats som födde fram många stora tänkare inom de tre abrahamitiska religionerna.

Man finner många filosofer och mystiker som levt och verkat i den relativt toleranta eran; den judiske Maimonides, den muslimske Averroes och den kristne Ramon Llull, för att nämna några av de mer kända namnen. Inflytandet ifrån Al-Andalus, som den av araberna besatta Iberiska halvön kallades, sträckte sig också bortom de rent muslimska områdena. Dante var till exempel bekant med den muslimske mystikern Ibn Arabis arbeten.

"My heart has adopted every shape; it has become a pasture for gazelles, and a convent for Christian monks.
A temple for idols, and a pilgrim's Ka'ba, The tables of a Torah, and the pages of a Koran.
I follow the religion of Love; wherever Love's camels turn, there Love is my religion and faith."
Citat av Ibn Arabi ifrån Wikipedia

Bland den muslimske mystikern Ibn Arabis läromästare fanns två kvinnliga sufimästare (shaika), Yasmin av Marchena och Fatima av Córdoba (namnen på dem, enligt tyska Wikipedia är: Schams Umm al-Fuqara och Munah Fatima bint Ibn al-Muthanna). Det är uppenbart att den negativa inställning till kvinnor som finns inom vissa former av islam inte alltid varit den förhärskande uppfattningen, åtminstone inte i Al-Andalus, i kalifatet Córdoba, under den tid då Ibn Arabi föddes och växte upp.

Jag kan ibland inte låta bli att undra hur världen skulle ha sett ut ifall Islam hade fortsatt sin frammarsch, i fall inte Karl Martell hade segrat i slaget vid Poitiers år 732 (eller ifall inte det starka Tysk-Romerska riket hade legat i vägen). Hade islam gått en annan väg då? Hade världen sluppit terrordåden och "fundamentalismen"? Skulle ett islamiskt Europa ha blivit tolerant? Hur länge skulle det i så fall ha förblivit tolerant? Skulle den lärdom och den visdom - det samtal - som präglade morernas Al Andalus ha utvecklats? Eller skulle förfallet ha satt in? Det får vi aldrig veta.

Jag har också lekt med tanken på hur Europa kunde ha sett ut ifall det Osmanska riket aldrig hade börjat splittras under artonhundratalet och sedan besegrats under första världskriget. Hade alla dessa olika folk och religioner kunnat fortsätta att samsas? Det hade i så fall blivit en värld utan vissa stater. Israel skulle inte ha existerat som stat. Det skulle inte heller Grekland ha gjort. (Förlåt kära M och alla andra greker jag känner! - Det är bara ett tankeexperiment! Ta det lugnt!) Faktiskt så skulle inte heller nationalstaten Turkiet ha blivit till. Folkmordet på Armenierna år 1915 skulle kanske aldrig ha ägt rum. Fördrivningen av Grekerna ifrån Anatolien, liksom av turkar ifrån Grekland, skulle måhända aldrig ha genomförts år 1923, efter det grekisk-turkiska kriget 1919-22.

Nationalismen är förmodligen den största olycka som har drabbat mänskligheten. Idén om ett folk, ett språk, en religion, en kultur - och allt detta knutet till ett bestämt geografiskt område - är ingenting annat än ett komplett vansinne, särskilt nu, i en värld med sekundsnabb global kommunikation. I vår tid och i vår värld kan man tillhöra samma kultur eller möjligen subkultur som människor på andra sidan jordklotet. Migrationen har även den förvandlat nationsbegreppet till en synnerligen diffus företeelse. Ifall man exempelvis skulle se till antalet greker i Melbourne, Australien, så skulle man kunna räkna Melbourne som Greklands tredje största stad, efter Aten och Thessaloniki!

Fast hur "globala" vi än må ha blivit, i gryningen av detta millennium, så är vi lika förbannat lokala. Vi bor där vi bor. Än så länge är vi fångna i våra kroppar och på Jorden. Än så länge kan vi inte ladda upp oss själva på nätet. Vi föds någonstans, lever någonstans och dör någonstans - i en påtagligt fysisk värld. På något sätt så måste denna lilla jordplätt, där just vi råkar befinna oss, styras och förvaltas. Men vad säger att staten och "folket" måste vara samma sak?

Under historiens lopp har vissa statsbildningar uppstått och visat sig livskraftiga, i bästa fall också stabila och förhållandevis fria ifrån etniska, religiösa och kulturella konflikter - åtminstone sett utifrån deras, mer eller mindre, ursprungliga folkgruppers perspektiv. (Migranter är en fråga för sig.) Motsatsen finns också. Uppdelningen av Indien i två separata länder, i det väsentligen hinduiska Indien och i det övervägande muslimska Pakistan år 1947, ledde samtidigt till uppdelningen av en provins, Kashmir. Konflikten i och om provinsen Kashmir pågår än idag (år 2009).

Det finns länder som inte existerar i formell mening, men som ändå är kulturella realiteter, exempelvis Sameland och Kurdistan. Det finns i Sverige finskspråkiga områden, liksom det i Finland finns svenskspråkiga. Det problematiska är att kulturerna överlappar varandra geografiskt. Sett ur ett kulturernas perspektiv så befinner sig därför exempelvis Finland, Sverige och Sameland ibland på exakt samma ställe! Det bor inte enbart muslimer i Pakistan. Det bor definitivt inte enbart hinduer i Indien. Det bor inte heller enbart turkar i Turkiet, vad den turkiska staten än påstår. Bevisligen finns det ett kurdiskt folk med sitt eget modersmål och sin egen kultur. - Bevisligen finns det också i Israel ett annat folk än judarna, med samma hemortsrätt, nämligen palestinierna.

I just (den evinnerliga) frågan om judar och palestinier så talas det ofta om en "tvåstatslösning". - Är det så vi ska gå till väga? Ska varenda folk få sin egen stat? Hur fan ska det gå till?! Titta på Balkan! Titta på Mellanöstern! Dessa områden är kulturella lapptäcken, där kulturerna går in i varandra och överlappar varandra. Det finns ingen - absolut ingen - möjlighet att man skulle kunna genomföra ett "skifte" av landområden och folkgrupper så att alla skulle bli nöjda. Vilket är exempelvis zigenarnas/romernas hemland?

När splittringen av Jugoslavien blev ett faktum, efter krigen under nittiotalet, så kunde man i Makedonien, alltså i den forna jugoslaviska republiken, köpa fantasikartor där denna nybildade nation sträckte sig ända ner till Egeiska havet och omfattade bland annat den grekiska staden Thessaloniki! Grekerna blev förstås vansinniga när det bildades en nation med exakt samma namn som en grekisk provins, alltså Makedonien. Jag minns hur jag under min första resa dit ner överallt såg dekaler som stolt proklamerade: "Macedonia is Greek!"

Frågan är vad exempelvis Grekland och grekerna egentligen är. Är "Greklands tredje stad" Melbourne i Australien också en del av Grekland? Är Tensta en del av Grekland?! Det bor grekisk befolkning i Albanien. Det bor Albaner i Grekland. Vem har hemortsrätten? Jag talar här om människor som har bott på samma ställe i generationer. Det förhåller sig på samma sätt över stora delar av världen. De forna kolonialmakternas gränsdragningar i Afrika utgör skräckexempel på nationer som inte på något vis motsvarar kulturella gränser. Vissa folkslag, språkområden och kulturer kan vara utspridda över ett flertal olika nationer. De afrikanska krig som inte varit befrielsekrig, har därför ofta varit inbördeskrig.

En nationalistisk (och kanske också rasistisk) lösning på dessa problem skulle bestå i stora folkomflyttningar, i blandäktenskap som splittras, i personliga tragedier och i etniska konflikter utan slut, alltså i en olöslig konflikt mellan territoriet och dess innevånare. Nationalismen har inga svar att ge. I grund och botten finns inget som skiljer exempelvis nazister ifrån sionister. Det är samma dåraktiga idé i grund och botten, drömmen om den etniskt (och rasmässigt) "rena" nationen, om det utvalda folkets unika hemortsrätt. Visst finns det etniskt homogena områden som vill och ibland kanske borde få bli egna stater. Visst kan det finnas lyckliga "skilsmässor" (typ Tjeckien och Slovakien) men finns det verkligen ingen annan lösning än att skapa nya nationer?

Jag tror att det är dags att slutligen skrota idén om nationen, för att istället bejaka idén om STATEN! (Vid det här laget börjar mina gamla anarkistiska vänner att slita sitt hår!) Vad är det egentligen som definierar en stat? - Ja, till att börja med så måste den ha internationellt erkända gränser. Vidare så måste den kunna försvara sitt territorium. Den måste alltså ha ett våldsmonopol inom sina territoriella gränser. - Det är allt!

Det är klart, en viss infrastruktur är förstås nödvändig ifall man verkligen ska kunna behärska och försvara territoriet, men resten är faktiskt bonus, enligt folkrätten. Visst är det mysigt ifall staten i fråga är en demokrati, med yttrandefrihet och andra trevligheter, men det är inte nödvändigt för att den ska erkännas som stat. Nordkorea är en erkänd stat. Kina är en erkänd stat - Tibet var visst också en erkänd stat, förut i alla fall. Enligt de flesta är Tibet nu istället en ockuperad stat, eller - ifall man så vill - en före detta stat.

Om man väljer att fullständigt ignorera de kulturella aspekterna, så är en stat alltså inget annat än ett stycke land som (merparten av) omvärlden erkänner som autonomt. Staten är ett våldsmonopol och en jordplätt. - End of story! Förvisso finns det historiska händelsekedjor som har lett fram till områdets utformning, till dess kultur/kulturer och språk, men i allt väsentligt handlar staten som sådan om administration, infrastruktur, logistik och försvarskapacitet gentemot dess (potentiella) fiender, både utom och inom landets gränser.

När det gäller fiender inom gränserna så kan dessa hanteras på olika sätt. Man kan ha polis eller inrikestrupper, man han ha ett brutalt och godtyckligt envälde, eller man kan ha lagar och ett rättsväsende. I gamla Sovjetunionen hade man både polis och inrikestrupper. Förvisso hade man lagar, men de brydde man sig inte alltid så mycket om. Likheten inför lagen var det inte så noga med. Till och med det nazistiska Tyskland hade lagar, även om dess domstolar var en dödlig parodi på ett rättsväsende. I Sverige har vi, åtminstone på pappret, en rättstat.

Det finns tveksamheter i Sverige, både vad gäller likheten inför lagen och vad gäller demokratin. Detta till trots så är Sverige en landplätt värd att försvara, mot både yttre och inre fiender. Oavsett ifall man gillar kräftor eller surströmming, kebab eller gyros, så är detta ett förhållandevis demokratiskt land, samt också en rättstat, förhållandevis. Sverige är fortfarande en av de minst korrumperade staterna (även om vi hela tiden tycks glida neråt i listan).

Låt oss ett slag titta lite grann på den överordnade princip som konstituerar en stat, våldsmonopolet. Vad är det till för? Det finns två svar på den frågan. Det ena är förstås att staten skyddar sig själv, mot både yttre och inre fiender, alltså en ren självbevarelsedrift. Men detta är inget tillfredsställande svar, alltså att staten bara skulle vara en självgående "maskin". - Vilken är den minsta betydelsebärande enheten i en stat? Individen förstås!

Som jag ser det så kan och får det inte finnas någon värdeskillnad mellan olika medborgare. Samma rättigheter och skyldigheter ska omfatta samtliga, samma lagar och samma skydd. Statens våldsmonopol måste sålunda skydda varje enskild individ, medborgare förvisso, men också flyktingar och immigranter. När en stat börjar göra åtskillnad mellan olika människor, beroende på ras, religion eller etnicitet, så är det inte längre en rättstat. Det kan fortfarande vara både en stat och - säkerligen - ett våldsmonopol, men det är i så fall en stat utan existensberättigande. Det är en stat för statens skull, inte för medborgarnas och/eller dess invånares skull.

Vi människor är besatta av identiteten, av att kunna definiera oss själva. När vi låter nationalitet, språk, samt kulturell, religiös och könslig tillhörighet (samt också klan- och/eller familjetillhörighet) bli fundamentet för den identifikationen, så förser vi oss själva bara alltför lätt med en tvångströja. När en människa ägnar merparten av sin tid åt att tillfredställa kulturens uttalade och outtalade krav så blir det inte alltid så väldigt mycket individ kvar.

Vi måste inse att nationaliteten, språket, kulturen, religionen, könet, familjetillhörighet med mera bara utgör en utgångspunkt. Det är en bas, ett fundament, men hela dess överbyggnad utgörs av individens växt, av individens gestaltning. Det är denna individ som våldsmonopolet ska skydda, av det enkla skälet att individen, den enskilda medborgaren, är den enda identifierbara entiteten. Vem skulle staten annars vara till för? Vem eller vad skulle våldsmonopolet annars skydda?

I mina ögon så är medborgarskapet statens fundament och medborgarskapets bas är i sin tur det generella människovärdet Någon annan värdeindelning behövs inte. Bygger man istället en stat utifrån nationsbegreppet, alltså baserad på en tänkt etnisk, kulturell och religiös monokultur, så är likriktningen den enda lön man får. Det man måste komma ihåg är att ingen kultur någonsin kan "bevaras". En kultur, ett "folk", kan inte exakt definieras, inte exakt avgränsas i tiden och historien. Hur många legender eller myter man än har och hur mycket av "ärorik" historia man än - med rätt eller orätt - åberopar, så är nationaliteten blott en tankekonstruktion.

Det är avsevärt enklare att utgå ifrån staten allenast, såsom ett våldsmonopol över ett bestämt geografiskt område. Världen har idag en uppsättning stater. Det finns i mina ögon ingen anledning till att upprätta fler. Vad det däremot finns ett ofantligt stort behov av, så är det att förvandla dem till rättstater, med den enskilda medborgarens skydd såsom enda ledstjärna. Nationalismen erbjuder, paradoxalt nog, ingen nationell stabilitet. Den erbjuder bara ständiga konflikter och krig, med gränser som hela tiden flyttar på sig.

En nazist skulle kanske säga att kriget är naturligt, att denna "naturliga" konkurrens mellan kulturer och raser är en process som till slut för fram den bästa rasen, mänsklighetens elit, till den slutliga globala makten. Problemet är bara att till och med biologin är underordnad i förhållande till individens utveckling. Biologin är även den blott ett fundament. Vår mänsklighet - i detta ords fulla mening - bygger på djuret människan, men det är inte djuret som har skrivit böckerna, sångerna och dikterna. Det är inte ett stycke biomassa som har lärt sig flyga, som har landat på månen. Djur ber inte till Gud. Djur gör sig ingen förställning om Gud.

Den individuella variationen mellan enskilda människor är oändligt mycket större än eventuella rasskillnader - och av betydligt större intresse. Man utvecklar inte ett "folk". Det är inte "folket" som sitter på skolbänken. Det är enskilda individer. I den mån man överhuvudtaget kan döma om olika kulturers värde, så skulle det i så fall vara om och i vilken utsträckning de frambringar just individer, hur pass mycket frihet de erbjuder för individuell utveckling.

Nationalister brukar som regel hylla sina krigarkungar och stora ledare, men de erövringar och rikedomar som har ackumulerats i stora riken är bara intressanta i förhållande till den konst och den vetenskap de genererar. Monument och palats i all ära. Visst kan man bli imponerad av dem, men det är vid de tillfällen då lärdomen ekar ur det förflutna, då den mänskliga tanken manifesterar sig, som jag på allvar känner vördnad inför det förflutnas civilisationer.

Denna medvetandets gestaltning är inte knuten till specifika geografiska punkter eller områden, utan sker överallt. Få folk exemplifierar detta så väl som det judiska. Den judiska förskingringen, diasporan, har inte utgjort något hinder för detta folk att manifestera sig både vetenskapligt och kulturellt. Den judiska kulturen (eller kanske snarare, kulturerna) har frambringat så pass många framstående konstnärer, musiker, författare och forskare att jag inte vet var jag ska börja eller sluta. Detta folk behövde inget eget land för att åstadkomma storverk. Deras tempel må ligga i ruiner, men det nya Jerusalem kommer inte att byggas i sten. Detta är min fulla och fasta övertygelse.

Fortsättning: Det var en märklig upplevelse, att efter bussresan till Auschwitz och Birkenau, avsluta dagen på en judisk restaurang. Vi fick höra judisk musik som framfördes av ett litet kapell; fiol, dragspel och en voluminös sångerska i medelåldern som sjöng sånger med vemod i och ibland också bestående av orientaliska harmonier. Det var en musik vars ena rot stod att finna i österlandet, en utlöpare av en musik som spridit sig upp över Balkan och in i Centraleuropa, där den sedan blandat sig med sin andra rot, den harmoniska västeuropeiska musiken. Det jag hörde var en musik med klanger ifrån både öst och väst. Musiken var, judisk eller inte, en europeisk musik.

Det var också klanger ifrån en kultur som hade utplånats, den judiska kulturen i Europa. Den vanvettiga nationalism som utplånat en hel kultur dog dessvärre inte i och med detta, utan transformerades istället hos judarna till en kompensatorisk nationalistisk längtan efter en judisk stat. Det judiska folket hade alla skäl till att aldrig mer lita på majoritetsfolket i någon annan stat. Man drog slutsatsen att man endast kunde vara trygga som folk ifall man hade en egen judisk stat där man själv var i majoritet, alltså nationen Israel.

Det gift som dödat sex miljoner judar i Europa, trodde man alltså skulle kunna användas även som medicin, alltså nationalismen. Efter åtskilliga krig, efter Israels diverse övergrepp mot den palestinska befolkningen, efter att man har skapat ett samhälle med vad som de facto blivit "apartheid" gentemot palestinierna, så tror jag inte på denna lösning. Nazismen var en olycka. Sionismen var också en olycka. Israel må vara, tveklöst, det mest demokratiska och utvecklade landet i hela Mellanöstern, men det är ingen strikt sekulär stat. Det är en judisk stat - och däri ligger dess problem. Bildandet av staten Israel, 1948, var därför ett historiskt misstag, i och med att landet de facto blev just en JUDISK nation, inte en nation för alla de folk och religioner som fanns representerade i området.

Nazismens vansinne ledde alltså till dubbel olycka, till en olycka i flera led. Dels utplånades något som faktiskt varit en väsentlig del av Europas överväldigande mångfald, nämligen den judiska kulturen; en förlust som närmast kan liknas vid att hugga av en kroppsdel, en oåterkallelig förlust. - Dels skapades en ny stat, som bildades genom folkfördrivning, staten Israel, en stat i evigt krigstillstånd. Man kallar tiden ifrån det andra världskriget och fram till Berlinmurens fall, 1945-1989, för "efterkrigstiden". Men sanningen är att kriget istället exporterades till Mellanöstern. Israel blev ingen "Endlösung" - alltså "slutlig lösning" på "judefrågan" mer än förintelsen blev det. Det blod som judarna badar i är inte längre bara deras eget. Detta röda hav lär inte dela sig. Ingen lär komma torrskodd till den andra sidan.

Kanske låg det därför något i att den judiska restaurangens inredning gick i rött, i blodets och kärlekens färg, i livets färg. - som blir till dödens färg när blodet spills. Själv antog jag också en något rödaktig färg, vartefter jag fyllnade till. Men hur full jag än blev så klingade inte dagens upplevelser av. De låg som en mörk skugga bakom den livsglädje som skänktes av maten, liksom av musiken, dess vemod till trots.

Det drog ihop sig till hemfärd. Jag och många med mig var av den meningen att det inte var någon idé att gå och lägga sig, eftersom vår buss till flygplatsen i Katowice skulle avgå klockan 2:30, alltså mitt i natten. Vissa tänkte sova några timmar, andra tyckte att det var lika bra att stanna uppe hela natten. Möjligen var det under den här kvällen, den sista kvällen i Krakow som några av oss mer festsugna körsångare hamnade på ett nattöppet ställe, på en bar eller en klubb av någon sort.

Stället var ganska folktomt, bortsett ifrån en grupp yngre engelsmän. Möjligen kom de ifrån Manchester. Unga engelsmän utomlands är som de är. Tydligen var deras manlighet tilltalande för en av körens sångerskor. Hon genomgick en veritabel metamorfos. Hemma i Sverige, under våra repetitioner, så upplevde jag denna kvinna i yngre medelålder som en humorlös och träig person, men nu var det som en parafras på Doktor Jekyll och Mister Hyde. Hon hade fullkomligt bytt personlighet! Hon dansade som en furie, limmade stenhårt på engelsmännen och hjulade(!) sedan över Krakows stora torg i den ljumma vårnatten. - Var detta månne den svenska folksjälen?!

TISDAG, 10/5: Det kan ju förstås ha varit alkohol också. För egen del var jag förstås packad, som vanligt. Jag lämnade sällskapet på baren och gick hem till mitt rum och till den onödigt stora och knullvänliga säng, som aldrig hade fått komma till sin rätt under denna resa, för en kortare vila och en sista packning. Jag packade packningen packad! (Plats för skratt.) Jag hade en spritskvätt över i en flaska på rummet, möjligen var det apelsinvodka, vilken jag hällde över i den lilla fickplunta som jag brukade ta med på mina resor till när och fjärran.

Jag vilade i någon timme innan jag trött och halvpackad stapplade iväg till bussen, som väntade på busstorget utanför järnvägsstationen. Det var den vanliga cirkusen. Folk gick ut och in i bussen och strulade med sina packningar. Det skulle räknas passagerare och prickas av. Några gick ut och rökte ett par gånger, bland annat jag, vilket gjorde att räkningen blev fel och behövde göras om. Till slut kunde vi, något försenade, anträda vår hemfärd.

Under resan satt jag mest och söp. Det fanns inte så mycket annat att göra. Jag konverserade en del med min stolsgranne, en ganska bastant kvinna i passande medelålder. Nu kan man förstås tycka att detta borde ha varit både ett lämpligt mål och ett lämpligt tillfälle för att sätta in en stöt. Hon var mullig och såg helt okej ut, men det fattades något slags kemi för att jag skulle känna mig intresserad på allvar. Jag fick ibland annars för mig att den här kvinnan var en smula intresserad av mig, fast det kan ju ha varit inbillning. - Dessutom stank jag för tillfället sprit, vilket inte är särskilt sexigt. Konverserandet gick i stå, för att så småningom tystna.

Efter ett tag så kändes det som om vi borde vara framme. Jag hade ingen klocka tillgänglig så jag frågade henne vad klockan var. Hon bar inte heller någon klocka, men ifrån sin plats kunde hon se den digitala klockan längst framme i bussen. - Klockan var 4:44!!

Strax därpå anlände vi till den oansenliga och avsides belägna flygplatsen utanför Katowice. Flygplatsens sortiment av taxfreevaror överglänste förvisso Skavstas med hästlängder, men var ändå förhållandevis blygsamt. Dessutom så hade de ständiga kring- och tilläggsavgifterna under den här resan gjort att jag i det närmaste var pank. De svenska pengar jag hade räckte till bussfärden hem ifrån Skavsta flygplats, men de polska pengarna var i det närmaste förbrukade.

Jag handlade för rubb och stubb av de polska pengarna, utom för några enstaka småmynt. Det blev nästan som i Kalle Anka-serierna, där man såg en mal flyga upp ur seriefigurens tomma plånbok. (Messerschmitt: Med "mal" avses här... ..ÄH, vad tjänar det till?! Det är ingen som fattar något ändå!!) Halvpackad, trött och pank äntrade jag planet. Tydligen så hade flygbolaget satt in någon eller några extra stolsrader inför denna flygning till Sverige, för nu satt jag nästan med knäna under hakan. Jag tog ett och annat järn till på planet, somnade sedan och sov mig igenom merparten av flygresan, under ljudliga snarkningar.

Skulle ni köpa en begagnad bil av den här mannen?

Kort efter hemkomsten, under en av körens repetitioner så fick jag en gåva, av en sympatisk och några år äldre kvinna i kören, som jag var en smula förtjust i (inte Tintomara - henne var jag mest bara tänd på). Jag fick ett kort på mig och några av de andra körsångarna runt ett bord på den judiska restaurangen, inramat och allt. Jag ser osedvanligt glad ut på bilden - och ganska så packad! Packad skulle jag fortsätta att vara även hemma, men kanske inte alltid så glad.