Att fara till Bålsta...
Under min tid med bandet i Bro så kom jag av en händelse att prata med en gammal man, ombord på bussen ut till denna civilisationens sista (tveksamma) utpost, innan de okända landen på andra sidan länsgränsen tar vid. Den gamle mannen förtäljde om svunna tider, om ortens okända historia och inre liv. Jag förmodar att den gamle tog mig för en ung Bro-bo och jag fann inget skäl till att avbryta hans fascinerande svada.

Han berättade om sina dagar som Bro-raggare. Eftersom han nu var över hundra år gammal så hade det så klart inte funnits bilar här under hans ungdom, men det gick förstås att åka runt i centrum med hästkärra också. Det som fascinerade mig mest var inte att Bro varit så tidigt med att anamma något som kan liknas vid en raggarkult. Det som fascinerade mest var att denna egensinniga lilla ort, vid tiden för den gamle mannens barndom och ungdom, inte varit en del av Sverige utan - genom en bräcklig fred - varit autonom ända sedan vikingatiden.

Det vildsinta och krigiska Bro hade, likt seriefiguren Asterix och hans tappra gallers lilla by, i kriget mot romarna, förblivit en hednisk liten ö inne i det i övrigt kristnade Sverige. Faktum är att det centrala Bro inte kristnades förrän 1992, då Bro centrum brann upp och med det också de återstående praktiserande hedningarna, liksom deras underjordiska och hemliga tempel.

Det finns kvarlevande ättlingar till dessa hedningar, vanligtvis har de efternamn som börjar på "Hed" som exempelvis Hedberg och liknande. Det finns en utbredd skam ibland många av ättlingarna, över förfädernas vantro och missgärningar. Det sägs om Bropunkarna, liksom om Broraggarna, att ingendera sidan någonsin vikit sig i strid. Detta är ett eko, ända in i våra dagar, ifrån ortens vildsinta kult, där rituella strider utkämpades mellan olika klaner varje vår. Striderna avgjorde vilken av klanerna som styrde över hednatemplet under det kommande året. Många var de som fick sätta livet till.

Den gamle mannen berättade att det i Bro fanns ett lokalt uttryck för denna hädanfärd. Det kallades för "att fara till Bålsta". I den gamla kulten var det tabu att säga att någon dött, istället så sa man att han eller hon hade "farit till Bålsta". För den som äger någon kunskap om hednatro, svensk språkhistoria och svenska ortnamn så är det hela förstås uppenbart. Det svenska ordet "stad" är besläktat med danskans "sted" vilket betyder plats eller ställe. I svenska ortnamn finner man det oftast i efterledet "-sta". Tydligaste exemplet på den ursprungliga betydelsen finner man i ortsnamn som Tingstäde, vilket alltså då skulle ha varit platsen för tinget. Jag började forska vidare i det som den gamle mannen sagt och såg snart ett sammanhang.

Betänker man att hedningarnas gravskick var att bränna sina döda, så blir det hela glasklart: Bålsta var platsen för bålet! Döden tycks ha varit tabu för innevånarna i Bro, deras krigiskhet till trots, något man höll ifrån sig. Av detta skäl så nämndes döden inte vid namn och av samma skäl förlades eldbegängelsen till en ort utanför Bro; en ort som var tillräckligt avlägsen för att skänka Broborna ett betryggande avstånd till de dödas andar, till demoner och gengångare. Det finns somliga som tycker att det är ganska dött i Bålsta. De anar inte hur rätt de har!

Det finns legender om att ett litet fåtal hedningar trots allt bosatte sig där, i de dystra och farliga markerna utanför länsgränsen, men dessa utsagor har inte kunnat beläggas. Det torde i så fall röra sig om personer som blivit utstötta ifrån samhällena i Bålstas närhet, som exempelvis de spetälska ifrån Bro - där ingen svaghet eller sjukdom tolererades, eller måhända också paria ifrån Kungsängen.

Det sannolikaste är dock att Bålsta väsentligen är en mytisk plats, ungefär som Glastonbury i England. På samma sätt som Glastonbury är förbundet med Arthursagan, med det mystiska Avalon och med de mytomspunna riddarna kring det runda bordet, så är sannolikt de berättelser som omger Bålsta också ursprungligen folksagor. Naturligtvis existerar inte Bålsta. Visserligen finns orten på kartan, men det finns många andra namn på vårt lands karta som betecknar områden vilka (idag) saknar bebyggelse.

Det faktum att vissa fjärrtåg stannar i Bålsta har fått många att tro på att där också skulle finnas en ort och en befolkning. Jag har faktiskt själv haft en sådan upplevelse. Jag hade vid ett tillfälle varit nere hos Mamma och Calle, nere i Halland - och det enda prisvärda alternativet för hemresan var med ett så kallat Intercitytåg. Detta är SJ:s benämning på en uppsättning boskapsvagnar som stannar vid varje mjölkpall. Denna färd skulle gå norr om Mälaren och alltså passera både Bålsta och Enköping.

Jag kommer ihåg att jag somnade under resan. Enligt tidtabellen så måste tåget ha gjort ett uppehåll i Enköping, men jag har inget som helst minne av det. Jag minns bara känslan av att tyngdlöst flyga över vattnet när tåget passerade Ekolsund. Bevisligen måste det gå antingen en bro eller en bank över vattnet, men jag fick en drömlik förnimmelse av att jag svävade över vattnet, sedan kom mörker och tystnad. Efter detta så befann jag mig i en dröm där jag var omgiven av änglar.

Plötsligt ryckte det till i tåget. Sömndrucken tittade jag ut genom fönstret. Fönstret var immigt, som om det var mycket kallt där utanför, fast det var mitt i sommaren. Jag gnuggade sömnen ur ögonen, så gott det gick. Igenom det immiga fönstret såg jag något som förmodligen var en perrong. Hela området kring denna perrong tycktes vara försänkt i dimma. Svagt förnam jag något som kunde vara bebyggelse, men det var mest som skiftningar i dimman. Tåget ryckte till och återupptog sin färd. - Plötsligt såg jag något mörkt skymta i ena ögonvrån. Jag kunde ha svurit på att jag såg en blå skylt med vit text. Texten löd "BÅLSTA".

Det kändes som om min kropp var iskall, som om jag hade varit djupfrusen och sedan tinats upp. Jag förstod vad jag nyss hade upplevt. Jag hade haft en nära-Bålsta-upplevelse. Det ska sägas att jag, såvitt jag minns, aldrig har sett varken Bålsta eller Enköping i verkligheten. Det finns människor som påstår sig ha varit där, men jag tror inte på dem. Det finns till och med människor som hävdar att de faktiskt kommer ifrån dessa ställen. En arbetskamrat till min stora ungdomskärlek A är en av dem. Han påstod, på fullaste allvar, att han faktiskt var född och uppvuxen i Enköping.

Människor måste ha rätt att tro på vad de vill. Det finns de som påstår att de har sett UFO:n, alltså flygande tefat. Vissa hävdar att de också blivit bortförda av rymdvarelser, vilka utsatt dem för diverse experiment, vanligtvis via rectum. Det finns de som tror på vättar, troll och tomtar, särskilt jultomten. Själv trodde jag som liten på ett nyckfullt väsen som levde i en kakelugn! De föreställningar som finns om Bålsta och Enköping hör dit. Det är gammal folktro, vandringsägner som överlevt, särskilt i trakten kring Bro.

Det finns emellertid en myt om just Bålsta som lyckats sprida sig över hela landet, ifrån obygderna kring Stockholms läns nordvästra gräns, och det är myten om Lasse Åberg. Jag tror att de allra flesta svenskar har haft någon form av Lasse Åberg-upplevelse i sina liv. För egen del har jag svaga minnen av sketcher som visades på TV i min barndom, där han och en viss Ardy Strüwer förrättade lustigheter av olika slag.

En annan Lasse Åberg-upplevelse i mitt liv var 1979, när filmen "Repmånad" kom, i vilken han spelade den försynta och modersbundna repgubben Helge. Därefter kom de många "Sällskapsresan"-filmerna där denna karaktär fick sin slutliga form, i den alltid lika blyga och försagda "Stig-Helmer" som på ett märkligt vis, trots sin töntighet, lyckas med det mesta i livet. Likt forna tiders riddare vinner han jungfrun och hela kungariket.

Men det finns även en annan Lasse Åberg-upplevelse som etsat sig fast, nämligen när han under min tidiga ungdom syntes på TV i rollen som "Trazan" vilket förstås är en parafras på Tarzan. Det är något märkligt med detta barnprogram. Av okänd anledning så tycks de videoband, på vilka originalinspelningarna sägs ha gjorts, ha försvunnit eller förstörts. Det är förstås ytterst osannolikt att dessa inspelningar skulle ha försvunnit av sig själva. Lika osannolikt är det att Sveriges Television medvetet skulle ha destruerat dem - IFALL DET INTE VAR NÅGOT MAN VILLE DÖLJA!

De tidigaste inspelningarna, bland annat sketcherna tillsammans med Ardy Strüwer, spelades in i svartvitt och höll inte särskilt god teknisk kvalitet. Originalinspelningarna av barnprogrammet "Trazan och Banarne" är spårlöst försvunna. Är det meningen att vi inte ska se honom ordentligt? Är det möjligen så att han symboliserar något som inte låter sig avbildas?

I filmen "Repmånad" spelar Lasse Åberg karaktären Helge. Helge lämnar staden och far ut i landet för att göra sin repmånad. Karaktärens namn är "Helge" som betyder "helgad". Helge i "repmånad" är alltså en helig man, en helig man som lever ensam med sin mor. Så var är fadern? Eller framför allt: VEM är fadern?!

Betänk hur Lasse Åberg ser ut i filmerna. Han ser ut som de där maskerna man kan köpa på Buttericks, masker som är rena skämtartiklar med lösnäsa, mustasch och falska glasögon. Det är skriande uppenbart vad det hela handlar om. Vi ser en skådespelare, iförd billigast tänkbara förklädnad; en förklädnad som det är meningen att vi ska genomskåda.

Det finns en populäruppfattning om att den tofs som anhängarna till Hare Krishna-rörelsen ofta bär, på sina i övrigt rakade huvuden, är till för att deras gud (symboliskt) ska greppa den och dra upp anhängarna till himlen. Så vad symboliserar i så fall den bångstyriga locken, mitt på huvudet, hos Lasse Åbergs karaktär "Stig-Helmer"?

Nu kommer vi till det viktigaste av allt: Lasse Åberg sägs leva i Bålsta. Detta är den slutliga ledtråden. Detta säger oss vem Lasse Åberg egentligen är, eller snarare vad myten om honom representerar: Han är en helig man (Helge) som inte har någon (närvarande jordisk) far och han lever ensam med en arketypisk mor. Han är en man som går här i världen, mitt ibland oss, bärandes en symbolisk lock på sitt huvud som säger att han hör himlen till (Stig-Helmer). Hjalmar Gullbergs dikt känns inte långt borta.

Skulle vi ännu inte ha sett sanningen och ljuset så kan vi reflektera en stund över vad namnet "Stig-Helmer" kan tänkas stå för. Ifall man skulle fråga en vikingatida hedning (eller någon åldrig person ifrån Bro) vad "Hel" är så får man svaret att det är härskarinnan över de dödas allra dystraste boningar i det nordliga Nifelheim. En resa till det mytiska Bålsta är, sett ifrån Bro, en resa i nordvästlig riktning. Solen går ner i väster. Detta väderstreck är i många kulturer förknippat med den sista resan. En nordvästlig resa är alltså, hur man än ser på den, en uppenbar hädanfärd.

Jag minns hur jag som ung tyckte mig se märkliga blåa bussar vid Kungsängens pendeltågsstation, vid en avsides hållplats som alltid tycktes vara full av märkligt bleka gestalter. Det märkligaste av allt var att det verkade vara nya människor varje gång. Det kom även människor ifrån Bålsta, som klev av bussen, gick ombord på pendeltågen, där de på något märkligt vis tyckte lösa upp sig och försvinna bland de övriga passagerarna på de överfulla pendeltågen, för att aldrig mera visa sig.

I slutet av filmen "Repmånad" sker en symbolisk frigörelse för rollfiguren Helge, den helige, ifrån hans dominanta mor, som naturligtvis symboliserar "Hel". Helge har just lägrat sin kvinna och det är en helig förening - ett "hieros gamos" - alltså ett sakralt samlag som symboliserar livets (årliga) förnyelse. Det symboliserar hur livet triumferar över dödsrikets drottning (Hel) och återföds i ny form. Parallellerna till antika gudomar så som den grekiske Adonis är uppenbara. Adonis är guden som dog. Hans maka, gudinnan Afrodite, sörjde så mycket att guden Zeus, uppväckte Adonis ifrån de döda för hennes skull. Dock fick Adonis endast vistas halva året bland de levande. Den andra halvan fick han tillbringa i dödsriket.

En i många stycken identisk historia finns om den sumerisk-babyloniska guden Tammuz, som var en fruktbarhetsgud. Arketypen är uppenbar. Detta är en gudom som förknippas med övervinnelse över döden och med fruktbarhet och likt Apollon också med en förklädd gud! Det svenska folkets tro på Lasse Åberg har att göra med den svenska folksjälen, med dess ideal - och detta ideal är TÖNTEN! Varför handlar Lasse Åbergs filmer om resor? Varför finns så många versioner av "Sällskapsresan"? Det ständiga resandet symboliserar förstås den sista resan. "Stig-Helmers" övervinnelse av alla faror, liksom filmernas lyckliga slut, symboliserar återuppståndelsen. Livets triumf över döden!

Men den mytiske Lasse Åberg är emellertid dömd att halva året befinna sig i Bålsta och under den andra hälften av året åka runt och söka efter Musse Pigg-figurer (som han sägs samla på). I själva verket handlar sökandet inte alls om Musse Pigg. Den synnerligen trista och tecknade musen är bara en symbol för den heliga Gral, vilken i sin tur symboliserar den djupaste visdomen. Musen är ett djur som gräver gångar och som därför ofta är dold för människan, liksom den visdom den representerar. Musen är också intimt förknippad med kvinnlig fruktsamhet.

Barnen tror på tomten, medan vuxna svenskar tror på Lasse Åberg, eller på hans töntiga rollfigurer; man tror på tomten eller tönten! I själva verket existerar ingen av dem. Den mytomspunne Lasse Åberg har i själva verket aldrig funnits. Kanske finns det faktiskt en person som heter Lars Åberg, men det är knappast den person som vi sett i filmerna, med sin löjliga Buttericksmask till ansikte. Kanske var det den riktige Lasse Åberg som jag såg i svartvita TV-sketcher när jag var liten? Kanske var det också den riktige Lasse Åberg som syntes i barnprogrammet "Trazan och Banarne" på de videoband som nu mystiskt försvunnit ifrån SVT:s arkiv.

Det finns en liten detalj som skiljer Trazangestalten ifrån Helge/Stig-Helmer. Trazan har inga glasögon! Den Lasse Åberg, i rollen som Trazan, som synts på diverse scener tillsammans med orkestern "Electric Banana Band" bär solglasögon. Behöver jag säga mer?! Det är antingen en bedragare, eller möjligen ett slags överstepräst i rollen som den Helige. Det skulle kunna vara ett slags passionsspel. Det är kanske ingen slump att Lasse Åberg-imitatören uppträtt med sitt band på Hultsfredsfestivalen, i det synnerligen religiösa Småland.

En ort man definitivt inte förknippar med religiositet, åtminstone konventionell sådan, är Bro. Men det är här man finner gudomens koppling till sin roll som fruktbarhetsgud. Det finns, åtminstone i Stockholm, ett uttryck för manlig självbefläckelse; det kallas "att dra en Tarzan" - utom i Bro! Där kallas det istället för "att dra en Trazan"! Kopplingen till säd och fruktbarhet är given.

Det är ingen slump att den mytiske Lasse Åberg också sägs vara konstnär, en skapare - och att det dessutom skulle vara hans mönster man ser på tunnelbanevagnarnas säten i Stockholm. Vem som helst kan se att det är barn som tecknat dessa mönster, men man väljer att tillskriva motiven till Lasse Åberg, i hans roll som skapargestalt. Kopplingen mellan hans konstnärliga närvaro på tunnelbanan och till den sista resan är given. Det finns uppenbarligen några djupt troende personer i ledningen för SL, Storstockholms Lokaltrafik.

Sannolikt är det dessa personer som också ligger bakom att pendeltågen nu går till Bålsta. Det finns förstås ingenting där, utom möjligen ett stickspår där tågen kan vända. Det enda som finns där är en dröm, med spår till det förflutna och till människors behov av hopp och tröst. Där finns frälsargestalten och alltings återfödelse. Han möter dig här, iförd Musse Pigg-kostym och Buttericksmask och likt den egyptiske Osiris är han satt att döma de döda. Han är dödsövervinnaren; den som STIG-it upp ur HEL - STIG HEL-mer; han som låter de goda ta pendeltåg (eller buss) tillbaks till Bro och Kungsängen, medan de onda hamnar i Enköping.

Jag delar inte denna tro, även om jag finner den fascinerande. Ifall Lasse Åberg nu verkligen finns, eller har funnits, så inte fan lär han bo i Bålsta! Denna ort existerar inte, lika lite som Enköping gör det. - Handen på hjärtat: Hur många människor känner du som har varit i Enköping och hur många av dem har i så fall kunnat uppvisa några fysiska bevis på ett besök där? Självklart så existerar inte heller Enköping. Denna plats har i mytologin till och med givits en slogan, vilken hävdar att Enköping är "Sveriges närmaste stad". Det stämmer. Den ligger så nära att du bara behöver kila runt hörnet...