Det tyckte arbetsförnedringen också, därför skrev de i slutet av mars in mig hos ännu en kompletterande aktör, denna gång tack och lov belägen inne i stan. Man skrev alltså in mig i en ny PA-JAS-VERK-SAM-HEEEEEEEEEET! Förvisso låg den nya "verksamheten" inne i stan, men i gengäld var jag tvungen att sitta där varje dag, fyra timmar åt gången. På sätt och vis hade jag alltså kommit ur askan i elden. Nu kanske du undrar vad jag skulle göra där. Svaret är lika givet som det är självklart: Jag skulle förstås GÖRA ETT NYTT CV! I och med detta firade nu mitt deltagande i arbetsmarknadspolitiska pajasverksamheter - vars enda egentliga produktion utgörs av ständiga omskrifter av samma information - sitt tioårsjubileum.

Den första månaden satt jag alltså och stuvade om samma gamla CV ännu en gång, vilket naturligtvis inte ledde mig någonstans överhuvudtaget. När detta omtuggande var färdigt så stod jag inför att behöva sitta av fyra timmar dagligen, där jag i praktiken inte hade något annat att göra än att surfa och läsa tidningen, framlänges och baklänges. Eftersom denna "verksamhet" var lika mycket lågbudget som "verksamheten" i Kista hade varit så hade man även här datorer som var utrustade med programvara som var både föråldrad och sämre än den jag hade hemma. När jag uttryckte min frustration över situationen så blev jag delvis benådad, jag behövde nu bara bevista spektaklet två dagar i veckan.

Måndagarnas närvaro var obligatorisk, eftersom man då hade ett möte där man gick igenom den kommande veckans aktiviteter, vilket var fullkomligt meningslöst, eftersom varje vecka var den andra lik. På fredagar hade man som regel "seminarier" i vilka man skamlöst mjölkade ut varenda tänkbart tema som på något vis anknöt till arbetssökandet. På sätt och vis kände jag ändå viss beundran för hur personalen lyckades med att krama blod ur en sten, även om det ibland blev synnerligen krystade ämnesval, av typen "vem är jag" och liknande. Det hela var ett slags hurtiga tillrop blandat med information om hur det optimala arbetssökandet borde gå till, en information om sådant som vem som helst med ett basalt bondförstånd kunde lista ut med arslet. Det var team building för ett team ingen ville ingå i och som ingen hade behov av.

Förutom mitt tveksamma jubileum, tio år av återkommande pajasverksamhet, så bestod våren också med annan nostalgi, eller åtminstone ett omtuggande. Dels var jag i slutfasen av att färdigställa min hemsida, som var ett omtuggande i dess renaste form. Dels, som av en händelse, så gavs en tredagars punkgala i gamla Göta källares lokaler med många av banden ifrån min ungdom. - Jag kan just nu inte säga hur det kom sig att jag aldrig gick dit, under någon av de tre dagar som galan höll på. Jag var kanske trött, jag hade kanske ingen lust, jag har ingen aning.

Måhända var det ett fyra och ett halvt års simmande i en ocean av förflutenhet, i och med mitt skapande av hemsidan, som på något omedvetet plan hade tröttat ut mig, så till den grad att jag helt enkelt inte orkade med en så så pass kraftfull infusion av ren nostalgi. Jag riskerade kanske en överdos ifall jag gick dit. Kanske riskerade jag också en besvikelse. (Senare, under försommaren, så var det en gala för det gamla nedlagda stamhaket Ritz också, men jag gick inte dit heller, möjligen av samma skäl.)

Ett visst nostagiskt inflöde fick jag ändå under denna vår. Erik hade bjudit hem mig och en del andra gamla vänner under Valborg. Efter Eriks skilsmässa hade han och Marre blivit ett par, under sommaren innan, så hon skulle naturligtvis närvara. Eftersom Erik och hans förra fru ville fira Valborg tillsammans med sina gemensamma barn, så var även hon och hennes nya man där. Olle, som Eriks långvariga vän, var förstås där. Vi skulle samlas hemma hos Erik för att sedan tåga iväg till den lokala majbrasan. Utanför porten, just när vi gemensamt skulle tåga dit, så anslöt sig Pippi med dotter till sällskapet.

Det kan ha varit mitt långvariga grävande i det förflutna, i och med hemsidan, som orsakade min reaktion. Kanske berodde det på att jag hade vistats så länge bland känslor och minnen ifrån förr, för just när jag såg Pippi så blev jag alldeles varm i hjärtat, som om tiden hade stått stilla någonstans långt därinne i mig. För att spä på nostalgin så sammanträffade vi också med Susanne. Naturligtvis sa vi att vi måste träffas nån gång. Man brukar säga det. Men undantagsvis så skulle jag och Susanne faktiskt komma att göra det, även om detta låg några månader in i framtiden.

Det mest överraskande mötet vid majbrasan var det med SirN, som tydligen bodde i närheten av den söderförort där också Erik bodde. Nästan med automatik halkade samtalet in på en smula punknostalgi, samt att det förstås handlade om vilka gamla bekanta vi fortfarande hade kontakt med och så vidare. - Jag hade sprungit på SirN vid ett par tidigare tillfällen, under mina desperata utgångar på krogen i början av årtusendet, men vid de tillfällena hade jag antingen flytt fältet, eller bara växlat några ord som hastigast och sedan dragit vidare. Under den tiden i mitt liv mådde jag så pass dåligt att jag inte hade lust att diskutera mitt liv, mitt nederlag, med gamla polare. Nu gjorde det mig inget. Jag hade egentligen inget kvar att dölja för någon. Min hemsida skulle snart finnas ute till allmänt beskådande och med den hela berättelsen om alkoholismen, galenskapen och ensamheten; berättelsen om misslyckandet.

Mitt vänskapliga umgänge under våren bestod huvudsakligen av Olle, samt den gamla kompis som också varit den som först tagit med mig på möten hos nykterhetsorganisationen. Sporadiskt bevistade den senare kamraten och jag organisationens möten. Jag behövde egentligen inte dessa möten, åtminstone inte för min nykterhet. Jag förblev nykter ändå, även om jag inte till fullo förstår varför. Jag hade, objektivt sett, väldigt lite att leva för, väldigt lite som motiverade min nykterhet. Den enda tveksamma förklaringen är väl att nykterheten hade varit ett mycket djupgående beslut, samt att det långsamt börjat bli en vana. Jag är, delvis till stort förtret och till stor olycka i övrigt, en vanemänniska. Jag är en människa som i många avseenden har mycket svårt för att vara spontan, för plötsliga förändringar.

På många sätt var detta en egenskap som jag delade med M. Hon och jag umgicks också lite då och då under våren och försommaren, även om de erotiska "återfallen" nu blivit försvinnande sällsynta. En oändligt långsam separationsprocess försiggick under denna vår, dels i mitt eget liv - i förhållande till det som varit, bland annat genom de processer som skapandet av hemsidan medförde, dels i relation till M.

Bortsett från en picknick tillsammans med Marre och Pia, samt några enstaka krogbesök, så blev försommaren lika socialt torftig, eller snarare mer, än vad våren varit. Då och då gick jag på möten hos nykterhetsorganisationen tillsammans med min olycksbroder (som jag nämnt ovan) samt att jag träffade M ibland. Mycket mer fanns inte i mitt liv. Till råga på allt var jag ju som sagt nykter och hade därför inte ens kvällarnas fyllor att se fram emot. - Så efter att mitt erotiska sökande på nätet länge legat på is, så tog det ny fart under våren och försommaren.

Indirekt så var mitt nya sökande på nätet en reaktion på min och M:s besynnerliga postrelation. Innerst inne någonstans visste jag att jag inte ville gå tillbaka till det som varit, samtidigt som M ändå förblev min förtrogna, den enda människa i min närhet som faktiskt kände mig. Vår postrelation var på många sätt en spegling av hur vårt tidigare förhållande hade varit. Det fanns liksom alltid bara hon att välja på. Det fanns ingen annan, det fanns inget annat. Det fanns inget jobb, inget nära och aktivt umgänge, utan mest bara gamla bekanta och deras vänner som jag mycket sporadiskt träffade. Mestadels bestod "umgänget" i utväxlandet av nonsens på Facebook.

Jag ville alltså hitta en ny kvinna. Helst ville jag hitta en öppensinnad kvinna, någon som var både personligt och erotiskt spännande och intressant. Sen så skadade det förstås inte ifall hon var yngre också. Jag ville ha experiment, jag ville ha förnyelse, jag ville komma ut ur mig själv. Jag ville leva innan livet tog slut. Efter att ha varit en fegis i hela mitt liv, en stationär människa som satt fast i sig själv, i sina vanor och förhållningssätt, så ville jag utmana mig själv och tänja på gränserna. Jag var med andra ord fortfarande påtagligt gubbsjuk.

Kanske kan man tycka att jag borde ha lärt mig läxan, efter min beklämmande mailkontakt hösten innan, med den unga kvinna vars sexualitet präglades av de övergrepp hon utsatts för som barn, men icke. Kåtheten, ensamheten och avsaknaden av stimulans (i form av alkohol) drev på processen. - Frågan var ifall jag gick mot förnyelse och nya upptäckter, eller ifall detta enkom var ett utslag av självdestruktivitet. Gick jag mot ett nytt liv? Gick jag istället mot undergången? Ärligt talat så gav jag vid det här laget fan i vilket. Jag hade ingen identitet, jag fyllde ingen social funktion (värd namnet) och jag saknade varje tillstymmelse till stimulans i mitt liv.

Samtidigt började en tanke gro hos mig: Var det bara ett sammanträffande att de kvinnor som jag 2009 fått kontakt med över nätet ofta föreföll ha psykiska problem i någon form? Vad sa detta sammanträffande i så fall om mig själv? Varför hade mitt eget liv blivit så här? Varför hade jag levt i ett närmast livslångt utanförskap, eller i bästa fall befunnit mig i en sorts social periferi? - För så var det. Jag hade kryssat fram mellan utbildningar och arbeten under merparten av mitt vuxna liv. Jag hade i grunden varit oförmögen att bygga bestående nära relationer, inom såväl yrkeslivet som inom det privata livet. Jag fungerade helt enkelt inte. Åtminstone så fungerade jag inte socialt.

Jag klarade endast undantagsvis att slutföra utbildningar och jag lyckades sällan behålla arbeten under någon längre tid. Alltmer undvek jag riktiga relationer, för jag hittade liksom aldrig in i dem, jag fann ingen naturlig position. Jag var bara en turist i umgänget - och jag behandlades och betraktades allt som oftast också som en sådan. Kanske hade det i grund och botten alltid varit såhär, även under den tid i livet som jag emellanåt idealiserade, nämligen min tid som ung vuxen. För med handen på hjärtat så kan jag säga att jag inte ens då var någon centralgestalt i umgänget. Jag var den som fick vara med ifall jag ändå råkade finnas på plats, men det var sällan som någon spontant ringde mig när något var på gång, eller som ringde mig ifall de ville veta om något var på gång. Det var nästan alltid jag som ringde dem.

Sedan slutade jag att ringa. Under de år då mina vänner formade sin vuxenhet så blev jag, delvis därför, en av de övertaliga. Det hjälpte förvisso inte upp min situation att jag lämnade Stockholm under några av dessa viktiga år, men det är tveksamt ifall det i slutändan hade gjort någon skillnad om jag stannat. För med facit i hand så hade ingenting jag gjort någonsin lett till något bestående eller varaktigt. Ensamvargen var ett faktum, alldeles oavsett vem eller vad som hade danat honom. Oförmågan att till fullo uppgå i flocken var en realitet, alldeles oavsett vad som hade orsakat den.

Umgänget människor emellan regleras av samma lag som allt annat, nämligen lagen om tillgång och efterfrågan. Man umgås med de människor som man har behov av och får ut något av. Man umgås med dem som man efterfrågar, alldeles oavsett ifall denna efterfrågan är medveten eller omedveten. Umgänget regleras förstås också av tillgången, men i samma ögonblick som man har ett val så prioriterar man självfallet de människor som man har mest glädje och nytta av (minus det umgänge som regleras av socialt eller ekonomiskt tvång, tvångstankar, vanföreställningar och diverse omedvetna processer - men det mesta av detta är ju också former av efterfrågan, om än indirekt sådan).

Alltmer började jag undra ifall det kanske också var så att jag sökte mig till alkoholismen bara för att äntligen få ett socialt erkänt epitet och för att slutligen hitta en (socialt) godtagbar förklaring till varför mitt liv ständigt raserades, tvångsmässigt - och till varför jag förblev ensam och isolerad, även i andra människors sällskap. Kanske blev jag alkis för att få ett giltigt alibi för mitt misslyckande. Kanske var detta det enda sättet för mig att känna mig samhörig med någon eller något, att finna en social position/identitet där jag inte sågs som konstig, där jag blev accepterad och där min livsbana fann sin förklaring.

Under 2010 så hade jag märkligt nog icke ett endaste återfall - och med detta menar jag bokstavligen: Inte. Ett. Enda. Återfall. Visserligen förekom det tillfällen, exempelvis under midsommaren, då törsten var stor, men den förblev hanterbar. Trots detta blev jag inte piggare och i grunden tycktes ingenting förändras av min nykterhet. Vad berodde detta på? Varför var det trots allt så lätt att förbli nykter? Här var något som inte stämde. Var jag verkligen alkoholist, eller var det något annat som var fel med mig? Vilket fel eller vilken sjukdom var det i så fall?

Tomheten
Eftersom jag inte kunde supa så sökte jag, som sagt, min stimulans på annat håll. Mitt sökande förde ånyo in mig på diverse dubiösa sajter. I motsats till föregående års digitala exkursioner så blev detta års relativt dynamiska, inte så att de (initialt) ledde till några erotiska utsvävningar, men de ledde istället till en del intressanta (och ibland något besynnerliga) konversationer. Jag deltog med liv och lust (sannerligen). Jag mailade, chattade och talade vid enstaka tillfällen också i telefon med ett antal kvinnor. En av dessa kvinnor kom jag också att fika med under en solig sommardag (samt att jag sprang på henne som hastigast vid ett annat tillfälle).

Denna unga kvinna var emellertid redan förlovad, så något mer än ett samtal på tu man hand och en gemensam promenad blev det inte av det hela. Vi fortsatte att chatta ibland efteråt. Det hela var fullkomligt oskyldigt, men det kändes ändå befriande att kunna vara öppen med vissa saker, på ett sätt som man bara kan vara med någon som faktiskt vet vad det handlar om genom egen erfarenhet. Att bli tolererad och "förstådd" av någon i all välmening är en sak för sig, men ibland behöver man umgås med någon som faktiskt själv har upplevt vissa känslolägen och själv har gjort egna erfarenheter, konkreta sådana.

En annan kontakt, på många sätt den intressantaste av dem, ledde aldrig till något möte i verkliga livet. Det rörde sig om en brådmogen ung kvinna vars skriverier ångade av intellekt och skärpa, även om hon erotiskt sett var mig både skrämmande och främmande. Hon var en utagerande, verbal och skärpt person, men med en omfattande personlig problematik bestående av både missbruk och mental ohälsa. Till en början blev jag förstås betagen i detta främmande väsen, inte enbart på grund av gubbsjukan. Jag fascinerades av hennes kontrastrika, färgrika och i många avseenden extrema värld. Men hon tröttnade rätt snart på mig.

Hon läste min hemsida/bok varefter hon skrev och messade mig att jag led av storhetsvansinne, att jag var självupptagen, att jag var feg, att jag var tragisk och allt vad det nu var. Hennes observationer var förstås alldeles korrekta, eftersom det just är mitt storhetsvansinne, min självupptagenhet, min feghet och min tragik som hemsidan/boken skildrar. Hemsidan/boken är i mångt och mycket en skildring av en narcissistisk människas grandiosa fantasier och misslyckanden. (Det är förstås både logiskt och inte så lite roande att själva skildringen av denna, möjligen både kompensatoriska och patologiska hybris, också i sig själv har sökt sig grandiosa uttryck!)

Den unga kvinnan närde istället en annan, varaktigare, betydligt större, om än något ambivalent förälskelse - nämligen sin identitet - vilken i stora stycken också var en sjukdomsidentitet. Det som möjligen fick henne att slutligen bryta kontakten med mig kan ha varit då jag ifrågasatte denna identitet, då jag undrade ifall den verkligen var vad hon ville reducera sig till.

Fast det var kanske inte så konstigt att hon omhuldade den, trots dess destruktiva drag. För när normaliteten inte längre står en människa till buds, när hon av egen eller andras kraft har slungats ut ur den, så vill ju ändå människan vara NÅGON! Kanske är det psykologiskt både förståeligt och rationellt att hellre vara alkoholist, narkoman, mentalfall, sadomasochist eller vad det nu må vara, än att vara ingenting alls. Livet utan ett socialt epitet är ju faktiskt ett identitetslöst liv - och identiteten kräver bekräftelse. - Men vad är nu egentligen denna identitet? Vad är dess innersta?

I Matteus- och Markusevangelierna så är Jesu sista ord på korset: "Min Gud, Min Gud, varför har du övergivit mig?" Detta är, eller borde vara, föremål för visst huvudbry inom kristenheten, eftersom innebörden i detta utrop nämligen är att Jesus i sin sista stund inte upplevde närvaro, utan frånvaro. Det fanns ingen där. Där fanns bara tomheten och ensamheten, en absolut och total ensamhet, åtminstone i just detta enskilda ögonblick. Hur ska man annars förklara hans förtvivlade utrop? Ska man se det som ett utslag av en människas dödsångest, ett utslag av Jesu mänsklighet? Eller kan det möjligen vara så att dessa ord står skrivna i de två evangelierna därför att de är betydelsebärande på ett helt annat plan?

Det finns två andra slutliga utrop att välja på i Bibeln. I Lukasevangeliet så är Jesu sista ord på korset istället: "Fader, i Dina händer befaller/lämnar (nya översättningen) jag min ande" - och i Johannesevangeliet: "Det är fullbordat". Teologiskt sett är de senare två utropen okontroversiella, de är de slutord man kan förvänta sig av någon som dör i fullkomlig trosvisshet. De står i bjärt kontrast mot "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig".

Hur kan det ens vara möjligt att Guds son (eller Guds profet) skulle uppleva sig övergiven av Gud, ens för ett ögonblick? Varför har detta utslag av mänsklig förtvivlan och dödsångest överhuvudtaget skrivits ner och sedan fått bli kvar i evangelierna, i Matteus och Markus? Detta förtvivlade utrop kan väl inte åstadkomma annat än att så tvivel om Jesu gudomlighet och/eller Jesu gudomliga uppdrag? Och ifall den människa, som kristenheten i gemen ser som Guds son, i sin sista stund allenast upplever tomhet, vad säger detta i så fall om Gud?

Det finns egentligen bara två sätt att betrakta Jesu sista förtvivlade sista ord, i Matteus och Markus, antingen såsom skildringar av helt naturlig mänsklig smärta och dödsångest, eller så står dessa ord i Matteus- och Markusevangelierna där för att de förmedlar ett viktigt teologiskt budskap. Som jag ser det, oavsett om dessa ord ska ses som delar av en händelseskildring, eller ska uppfattas teologiskt, så säger mig dessa två evangelier att Jesus dog i en upplevelse av absolut ensamhet. Det fanns ingen där. Där fanns ingenting alls. - Jo, förresten, det fanns EN sak: Jesus! Där fanns Jesu upplevelse av sitt eget liv och sin egen död (förutsatt att det hela var en historisk och faktisk händelse).

När en människa har skalat bort allt det som hon anser definierar henne, när hon berövats allt, så återstår ingen annan identitet än tomheten. Descartes hade alltså fel när han sa "cogito, ergo sum" - "jag tänker, alltså existerar jag". Varken sinnesförnimmelserna eller ens upplevelsen av ett jag bevisar existensen av jaget såsom varande något slags definierbart "objekt". Det finns en upplevelse av varande, men det finns inget som definierar den. Där finns bara upplevelsen som sådan. Man kan, ifall man vill, säga att precis allt är inbillning, att allt är illusion. Verkligheten existerar förvisso, men hur den upplevs beror helt och hållet på vilken kapacitet det enskilda livet, den enskilda individen, har att förnimma den. Men någon slutgiltig definition för denna individ finns inte.

När man har skalat bort lager efter lager, definition efter definition, så står man till sist där med inte mycket mer än artbestämmelse och kön, samt ålder. Man står där med en människa, vad nu det är för något. Tveklöst så står man inför en varelse vars upplevelse man aldrig till fullo kommer att känna. Man står inför en (annan) individ, men utan någon slutgiltig beskrivning.

Verkligheten är atomiserad, uppdelad på oräkneliga individer och allehanda arter, vilka alla har det gemensamt att de upplever, var och en efter egen förmåga. Emellertid så upplever ingen av dem helheten, verklighetens totalitet. Detta torde endast vara möjligt ifall det finns en gud, ifall det alltså existerar en fullkomlig (momentan) upplevelse av allt i alla tider och på alla platser - eller rättare sagt ifall alla möjligheter, alla sannolikheter, alla möjliga utfall, existerar i en odelbar totalitet, i ett "nu" med oändlig utsträckning i tid och rum, eller med ingen utsträckning alls - eller med både och samtidigt.

I den mån det alls är möjligt för en människa att "känna sig själv" så kommer denna självkännedom förr eller senare att nå den punkt där definitionerna tar slut eller blir meningslösa. Jagets innersta är definitionsmässigt inget annat än tomhet. Detsamma gäller den som söker Gud. Varje mänsklig föreställning om Gud blir med nödvändighet en reduktion. Människan kan inte beskriva Gud, det är en omöjlighet. Jag tror att det närmaste en människa kan komma Gud är att släppa alla definitioner överhuvudtaget. Det är också det sätt på vilket jag tror att en människa kommer sig själv närmast, alltså när hon inser att hennes väsen ytterst är tomhet och mysterium. Till Sin avbild skapade Gud människan.

Det är av detta skäl som jag tror att "min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" står som Jesu sista ord i Matteus- och Markusevangelierna. - Först i förlusten av allt, i förlusten av allt hopp och varje föreställning, återförenades Jesus med Gud. Detta skedde alltså oavsett ifall man ser Jesus som en alldeles vanlig människa, om än som en profet, eller ifall man (bokstavligen) ser Jesus som Guds son.

Treenigheten är i mina ögon bara en semantisk konstruktion, det existerar inget annat än Gud. Människan kan endast dö bort i Gud, försvinna in i evig tomhet/begreppslöshet/obestämbarhet. Självkännedomens yttersta punkt är därför uppgivandet och överlåtelsen. Huruvida Jesu död på korset faktiskt ägde rum eller ej har alltså ingen teologisk betydelse i förhållande till själva förekomsten av denna symbolik i Bibeln. Den talar till oss i alla fall.

Det kan tyckas märkligt att jag, med den här synen på människan, på Gud och verkligheten samtidigt talar mig varm för varje individs rätt till självgestaltning, för varje enskild individs rätt (och förvisso skyldighet) att efter bästa förmåga fullkomna sin individuation (även om förstås ingen når ända fram) - men i min tro ligger att Gud (i sin roll som Skaparen) just är rörelse, tillblivelse och gestaltning. Det är en ofattbar paradox att var och en av oss är satt på denna jord för att gestalta sin individualitet, när just denna individualitets allra innersta de facto är ett oändligt intet, begreppslöshet. Jag tror att även vetenskapens sökande ytterst kommer att nå fram till denna slutpunkt, bortom vilken inga ytterligare upptäckter återstår att göra.

På sätt och vis så kan man säga att vetenskapen redan är där. Den process som man brukar kalla för materiens självorganisation är samma process vilken bryter ner materien. Det finns till och med en matematisk formel för denna process, som jag dock inte skriver ut här eftersom jag inte kan ett skvatt om matematik och därför ändå inte skulle förstå vad jag skriver. Strukturer, även mycket komplexa sådana, uppstår och förintas i detta universum, i denna verklighet, till synes av sig själva. Detta är idag en vedertagen vetenskaplig sanning. Ordning och kaos uppstår slumpmässigt, enligt en princip som kan matematiskt beskrivas.

Vetenskapen säger alltså att form uppstår ur "intet" och återgår till "intet" och att denna mekanism (eller process) är inbyggd i själva varandet. Vetenskapen har alltså lyckats bevisa slumpens existens. (Grattis!) Givet en oändlig sannolikhet så är det därför, förstås, fullt möjligt att det genom en slump har uppstått ett universum som medger materia och liv.

Betänker man vidare att vårt universum har existerat i cirka 13,7 miljarder år och att liv funnits på denna planet i cirka 3,2 miljarder år så är förstås tanken på att människan (eller, på det ena eller andra sättet, människoliknande varelser) skulle uppstå utan ett gudomligt ingripande fullt möjlig. - Vetenskapen accepterar i gemen vilken teori som helst när det gäller universum, utom EN, nämligen att dess tillblivelse skulle kunna vara en viljehandling.

...och dumheten
Den religiösa fundamentalismens svar på vetenskapens rön, i synnerhet inom den amerikanska kristenheten, har varit att sätta på sig skygglapparna och tala om "intelligent design". Den grundläggande idén bakom teorin om intelligent design sammanfattas kanske bäst med att det är osannolikt att en planet som jorden skulle hamna på exakt rätt avstånd ifrån en lämplig stjärna, få en lagom stor måne som balanserar dess rotation, samt att det sedan skulle utvecklas ett komplext liv på just denna planet.

När anhängarna av "intelligent design" anger vilka enskilda jordiska företeelser som synes vara för avancerade för att kunna uppstå av sig själva så brukar man gärna nämna ögat. Detta är emellertid inte något bra exempel, eftersom det mänskliga ögats "design" faktiskt är full av opraktiska "konstruktionsfel" som bättre förklaras av slumpvisa mutationer och evolutionen, än av gudomlig ingenjörskonst.

Ifall det finns någon kreativ avsikt, eller en "plan" om man så vill, med skapelsen - med tillblivelsen av vårt universum (och/eller multipla universa) - så torde denna plan knappast vara så pass detaljreglerad. Människan som idé, snarare än som en bestämd art, torde inte vara beroende av att ha varken en förutbestämd kroppsform eller vissa förutbestämda sinnen. Syn, hörsel, känsel, smak och lukt är alla visserligen bra att ha (liksom just två ben och två armar) men torde inte samtliga vara nödvändiga för att kognitiva och kommunikativa förmågor ska uppstå. Det finns på denna planet många arter som saknar någon eller några av dessa egenskaper - eller som har andra sinnesförnimmelser - men som ändå lever i högönsklig välmåga.

Att hävda att intelligent liv skulle kräva mänskliga sinnen för att kunna uppstå är alltså nonsens. Det enda som man, med facit i hand, kan hävda med bestämdhet är att de naturlagar som konstituerar vårt universum medger uppkomsten av intelligent, reflekterande och självmedvetet liv. Däremot kan man inte med någon som helst trovärdighet hävda att uppkomsten av just vår art skulle vara förutbestämd. Det mänskliga i människan är helt enkelt inte artberoende. Det är inte i detta som människan är skapad till Guds avbild.

I Koranens sjätte sura, andra versen står det (i Zetterstéens översättning): "Han är den som skapat eder av lera". I Bibeln, i första Mosebokens andra kapitel, sjunde versen står: "Och herren Gud danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse." - Man behöver inte vara vetenskapsman eller ha några större studieskulder för att med enkelhet kunna konstatera att människan inte består av jord, liksom att ovanstående två citat aldrig har varit avsedda att vara bokstavliga beskrivningar av människans tillkomst.

Emellertid så beskriver dessa Gudsord på ett symboliskt plan en process, nämligen uppkomsten av form ur formlöshet. För materien är form, alltså något som är rumsligt och definitionsmässigt begränsat, vilket dess ursprung inte är - det ursprung som jag kallar för Gud.

Vetenskapen säger att livets uppkomst sannolikt är ett resultat av samma självorganiserande (och förvisso destruerande) princip som gäller för materiens uppkomst, liksom för hela universums uppkomst. Det torde därför bara vara en fråga om kemi och tid innan skapandet av en levande organism äger rum i något laboratorium. Många människor kommer sannolikt att förstummas över detta, när och om så sker. Det är emellertid inget att varken förundras, förstummas eller förskräckas av. Ifall människan lyckas med att "skapa liv" - oavsett om det är lite gegga i ett provrör eller Frankensteins monster - så sker även detta för att tillblivelsen av liv är en inherent möjlighet i skapelsen.

Man skapar alltså inte någon ny process, utan man replikerar bara en redan existerande sådan. Detsamma gäller förstås ifall man skulle lyckas skapa materia "ur intet". Även detta åstadkommer man i så fall för att (de oss givna) naturlagarna medger det. Ytterst skapar man form ur något redan bestående, ett "något" som i sig självt undandrar sig slutlig definition.

Min egen, obevisbara, lekmannateori om hur tillvaron gestaltar sig är att den strävar mot uppfyllandet av en (i stora drag) föregiven slutform, att processen styrs av ett slags matris; att de till synes slumpvisa tillblivelseprocesserna är delmoment i en skapelseakt som är både förutbestämd och improvisatorisk samtidigt - som musik. Verkets grundläggande drag föreligger redan, de är predestinerade, medan själva processen involverar slumpmässighet och fri vilja. Partituret föreligger, men framförandet är inte detaljstyrt utan lämnar utrymme för individuell interpretation.

Det föreligger, som jag ser det, en systematisk predestination - till vilken slumpen och den fria viljan båda relaterar. Ifall det är som jag tror så torde vissa (större) händelser ske sekventiellt, det vill säga att vissa typer av (viktigare och signifikanta) "slumphändelser" torde bilda periodiskt återkommande "kluster" i tiden.

Forna tiders människor levde i en värld vars enda händelser bestod av naturens variationer/fluktuationer och av årstidernas växlingar. Biologiskt sett var de oss mycket lika, eller till och med identiska. De såg saker ske omkring dem och sökte förstå vad de såg. De såg tidvattnet, de såg månen, solen och stjärnornas rörelser. De sökte efter sammanhang och fann dem. Deras observans ledde dem till tro på gudar, liksom i vissa fall till en tro på underliggande/bakomliggande orsakssammanhang. Astrologin är sprungen ur det faktum att man noterade att vissa händelser på himlavalvet tycktes relatera till andra händelser, till händelser man såg runt omkring sig. Man såg mönster, man såg korrespondenser.

Att i en handvändning avfärda århundraden, eller snarare årtusenden, av mänskliga observationer samt de slutsatser som dessa observationer har resulterat i, är hybris av värsta sort. Jag är för egen del förvisso ytterst skeptisk till astrologins pseudovetenskaplighet, eftersom man inom denna över tid alltmer har systematiserat sina icke belagda postulat. Man har byggt alltmer raffinerade beräkningssystem ovanpå äldre system, utan att egentligen ha en aning om vad det är man beräknar.

Emellertid så avfärdar jag på intet sätt tanken på att vår jordiska tillvaro skulle kunna regleras av andra faktorer än de som i dagsläget kan bevisas vetenskapligt. Jag håller det till och med för troligt. Jag tror dock inte för ett ögonblick på att relationen si eller så mellan exempelvis Saturnus och Venus skulle påverka ifall jag blir sugen på köttbullar eller fiskpinnar till lunch i morgon, däremot skulle det kunna vara så att de faktorer som påverkar mina rörelser och beslut är desamma som påverkar alla andra rörelser. Likaså är det förstås möjligt att dessa faktorer har periodicitet, att de periodiskt bildar mönster eller kluster.

Problemet med att bevisa en teori om en underliggande periodicitet är förstås detsamma som med att bevisa predestinationen som sådan. Man kan i efterhand konstatera att händelsen si eller så har skett, samt härleda dess direkta orsaker (mer eller mindre bra) - men hur härleder man en relation mellan vitt skilda händelser, som vid en första anblick inte alls tycks vara förbundna med varandra? Vad ska man leta efter, vad är det som förbinder händelserna? - Ifall Jungs synkronicitet, de meningsfulla/meningsbärande sammanträffandena, existerar så kan detta idag inte bevisas. Time will tell.

Den vetenskapliga metodologin strävar efter att i görligaste mån eliminera felkällor, efter att (helst) finna linjära samband mellan orsak och verkan. Vetenskapliga försök till att antingen bevisa eller - vanligtvis - att vederlägga astrologin har gjorts, oftast genom att man har valt ut några individer, födda i det ena eller andra stjärntecknet och sedan jämfört vissa egenskaper hos dem. Resultaten har då i de flesta fall blivit att någon otvetydig likhet mellan dessa individer inte kan påvisas.

I mina ögon är detta sätt att närma sig frågan enfaldigt. Man uppställer experiment över något man inte vet vad det är, för att bevisa att detta okända antingen existerar eller (vanligtvis) inte existerar genom att plocka ut några fritt valda egenskaper hos testpersonerna. Man tillämpar alltså en strategi som är den exakt motsatta mot den som sannolikt födde (exempelvis) astrologin hos våra förfäder - och som, liksom deras strategi, faktiskt inte alls är vetenskaplig.

Våra förfäder gjorde vissa observationer ur vilka de skapade ett slags tankefigurer, koncept som gav dem en möjlighet att (hjälpligt) sortera olika skeenden i tillvaron. Astrologin (exempelvis) gav dem ett slags "begreppslighet" vilket förstås också religionen gjorde. Världen och dess skeenden blev begripliga, eller åtminstone sorterbara i olika tankekategorier. - Jag finner det osannolikt att samtliga dessa tankekategorier enbart skulle vara tagna ur luften, att de enkom skulle vara sprungna ur våra förfäders (och förvisso förmödrars) livliga fantasi.

Hur det än må vara med den saken så har astrologin som tankesystem varit tillräckligt funktionellt för att överleva i ett flertal årtusenden. Det har religionen också gjort, sannerligen. Den moderna vetenskapen har inte besvarat den existentiella frågan. Jag tror inte heller att den någonsin kommer att göra det. Även om man i framtiden en dag kan belägga en tillvarons periodicitet, alltså ödet, så kommer man sannolikt ändå att till sist stå inför mysteriet, inför det odefinierbara.

Oavsett ifall en människa söker sitt eget innersta väsen, Guds innersta väsen, eller materiens innersta väsen så tror jag att hon kommer att finna samma sak, nämligen tomhet. Kanske ska man snarare säga begreppslöshet eller definitionslöshet. Den livsande som Gud inblåser i människan, i Bibelns första Mosebok, säger oss att vårt eget innersta fundamentalt sett utgörs av samma väsen som Gud själv. Våra liv tillhör Gud och de är av Gud. Livet, liksom att varje form av existens är ur och av Gud. Naturlagarna konstitueras av Gud.

Ifall det "innersta" alls kunde definieras objektivt så vore det ett "något" vilket i så fall skulle stå i relation eller motsats till något annat. Det vore i så fall varken människans, materiens eller Guds "innersta väsen" - vilket jag tror ytterst är samma sak, eller rättare sagt ingen sak alls! Former uppstår och går under, hela tiden. Jag råkar tro att detta är en kreativ process, en interaktion mellan slump och kreativ avsikt.

Vi kan åtminstone i ett fall konstatera att det existerar medveten kreativ gestaltning i detta universum, nämligen hos människan. Denna kreativa kapacitet skulle människan inte besitta ifall naturlagarna inte medgav det. Jag tror att det ytterst är detta som gör oss till medvetna varelser och till Guds jordiska avbild. Kreativitetens ande är inblåst i oss.

Metapersonligheten
Det är i så fall en paradox att jag, för ungefär ett halvt årtionde sedan, fick för mig att jag skulle skildra just mitt eget liv i formen av en hemsida/bok. För vem är det i så fall som skildrar vad - och för vem?! Jag är bara en människa, med en människas behov av bekräftelse. Det ligger i min natur som människa att forma mig själv och att definiera min form, alldeles oavsett ifall denna definition i grund och botten är illusorisk. Jag törstar, hungrar och längtar.

Att skriva om sig själv är att på sätt och vis skapa en "extern" betraktare. För i just det ögonblick då man skildrar sin förälskelse, sin ensamhet, sin längtan eller vad det nu må vara, så består man inte enbart av dessa saker, utan man blir delvis till en fristående betraktare av just dessa företeelser. Man objektifierar sig själv. I just det ögonblick då jag skildrar min galenskap så är jag inte galen. I just det ögonblick då jag skildrar min kärlek så älskar jag inte. I just det ögonblick då jag skildrar min tro så tror jag inte. Subjektet blir till objekt, paradoxalt nog genom skapandet av ett ytterligare subjekt, nämligen (den "allvetande") betraktaren och berättaren. Även i detta är vi alltså Guds avbild, åtminstone av Gud i sin roll som skapargestalt. (Gud själv kan emellertid inte reduceras till sin skapelse, eller sin skapelseakt.)

Denna metaperson, skildraren - eller skaparen (medskaparen), om man så vill, kan vara mer eller mindre objektiv. Det kan vara en person med eller utan en bestämd agenda. Emellertid så finns (nästan) alltid åtminstone en sak på agendan, nämligen ett mycket mänskligt behov av bekräftelse i någon form. Det som läsaren då bör fråga sig är för vems bekräftelse verket har tillkommit i första hand, för skildraren eller för den som skildras, alltså i de fall då det rör sig om biografier eller memoarer.

Det finns inget likhetstecken mellan livet i sig och olika skildringar av livet. Ett människoliv ryms inte i en bok. Boken är en sak för sig och livet är en sak för sig. Den som tror sig känna en person efter att ha läst dennes memoarer är en dåre. Den som tror sig känna sina medmänniskor är en lika stor dåre. Det enda man känner är sin egen uppfattning, sina egna slutsatser. Detta gäller naturligtvis också vid läsning av religiösa urkunder.

Möjligen är den som tror sig känna sig själv därför också en dåre. Men nu råkar det vara så att vi är här, med de begränsningar och möjligheter som ett människoliv innefattar. I detta liv finns ett otal möjligheter till självgestaltning, även om ingen av dessa någonsin kommer att vara tillräcklig. Att göra den här hemsidan/boken var en av dessa. Det var den form som jag upplevde stod mig till buds. Det var det bästa jag kunde åstadkomma vid och under den tid det tog mig att göra den. Mina texter och min musik existerar i sin egen rätt, alldeles oavsett vilka tolkningar och bedömningar du som läsare och lyssnare gör av materialet. Jag adderar det jag kan till skapelsen efter förmåga, det är det enda jag kan göra.

Allt detta ska förgå. Det är förgängligt, det ska försvinna; verket, liksom dess tolkningar. Vad händer när en människa dör, eller när hennes verk försvinner i historiens dimmor? - Svaret är att det inte händer något alls. Livet fortgår tills det tar slut, med nya människor och nya verk. Det finns inga "odödliga" verk, liksom det inte heller finns några odödliga människor. Skapandet av verket existerar bara som individuell upplevelse (hos var och en av dem som ingår i dess skapande, ifall man nu är flera medskapare) liksom uppfattandet och tolkningen av verket bara existerar som enskild upplevelse. Vi och våra livsverk är som celler, eller kanske neuroner, i Guds "kropp"; dödliga, utbytbara - och ändå strikt individuella.

När vi idag lyssnar på musik från flydda tider så hör vi något helt annat vad musikens skapare en gång hörde och vi lägger in helt nya tolkningar av den, beroende på att vi har helt andra referenser än vad som var fallet då musiken först kom till. Vi vill då gärna intala oss att vårt engagemang i musiken förmår upphäva avstånden i tid och rum mellan människor på olika platser och olika epoker, men det är ett självbedrägeri. Musiken, liksom alla andra konstarter, liksom allting annat, existerar i detta relativa NU. Det är inte bara så att musiken inte låter sig "översättas" mellan olika tidsåldrar och kulturer, det är dessutom så att den tolkas väldigt olika från individ till individ. Att bli förstådd genom ett konstnärligt verk är alltså väsentligen ogörligt.

Denna hemsidas/boks tillblivelse kom därför gradvis att huvudsakligen bli en inre resa och en sorts personlig bearbetning. Det blev till slut mer av en reningsprocess, katharsis. Jag definierade inte det jag var, utan det jag hade varit. Jag arkiverade mitt liv. De saker jag berättade om blev på så sätt till förflutenhet just när de hade beskrivits. Definitionerna blev deras svepning. Jag begravde aspekt efter aspekt av mitt liv och tog farväl. Metapersonen tog över och huvudpersonen i berättelsen blev underordnad. Jag fjärmade mig ifrån det förflutna genom att beskriva det. Jag objektifierade det, gjorde det synligt, fick överblick - och kunde, på något besynnerligt vis, för första gången i mitt liv känna mig märkligt fri ifrån det. Men i och med objektifieringen av livet så blev det också väldigt ödsligt.

Tecknen slutade gradvis att visa sig. Till slut var de i det närmaste försvunna, eller så var de så pass få att inbillningen dög som plausibel förklaring till de få tecken och sammanträffanden som trots allt ännu dök upp. Det tycktes inte längre finnas någon magi i tillvaron. Min värld, även den inre - möjligen inbillade världen - tystnade och försvann. Kanske var det så att tecknen hade gjort sitt jobb, att de inte längre behövdes.

Eller hade jag kanske visat mig ovärdig? Hade jag valt fel när jag valde att skildra detta liv? Var det därför som allting tystnade? Tog jag i själva verket livet av mig långsamt genom att lägga allt förflutet i en malpåse? Tog jag farväl? - Talade Gud om för mig att detta var ett felval? Jag vet inte. Kanske var det så att mitt skildrande av livet gjorde själva livet värdelöst, att livet reducerades till beskrivbara kategorier som inte på något sätt i sig själva kunde rymma livsupplevelsens kvalitéer. - Eller så var det kanske tvärtom, att skildringen av livet möjliggjordes just av det faktum att mitt liv faktiskt i allt väsentligt ofta både var och hade varit värdelöst, att skildringen sprang ur det faktum att jag inte hade något kvar att förlora.

Självmordet är en bekväm lösning, brukar det ibland sägas. Med säkerhet är den bekväm för omgivningen. I avsaknad av opposition så kan man säga vad som helst. Självmordet ger carte blanche åt omgivningen, man kan projicera precis vad man önskar på döingen utan att bli motsagd. Döingen kan arkiveras och glömmas bort, förringas eller upphöjas. Den postuma processen har man inget inflytande över, varken den initiala eller en eventuell senare revision. Man är som död helt utlämnad åt omgivningens fabulerande. Det är ett skäl så gott som något till att hålla sig vid liv. Ifall man vet att där inte finns någon som kan återge livsberättelsen med tillräcklig ackuratess - vilket det i mitt fall inte gör - så är det bäst att skriva sin egen nekrolog.

Denna inställning präglade det mesta av vad jag gjorde detta år. Ett projekt som periodvis hade legat i träda var inskanningen av familjens gamla diabilder, nästan femtusen stycken! Detta hade pågått av och till sedan 2008, men det var först nu som det blev klart. Även detta var en arkivering av det förflutna, ett farväl i egen regi. Vidare så påbörjade jag en utrensning av mitt vindsförråd, där jag kastade en hel del saker som förut haft betydelse för mig, men som inte längre hade det.

Det är svårt att säga ifall allt detta var förberedelser inför ett kommande liv eller inför en kommande död. Det var i alla fall ett sätt att lämna plats för förändring, oavsett vari denna skulle komma att bestå, ifall en sådan nu ens var möjlig. Det förflutna var hanterat, klassificerat och arkiverat. Jag befann mig i ett slags limbo, i ett övergångsskede till ett annat tillstånd, om vilket jag ännu inte visste något. Det fanns ett djupt beslut inom mig, som hade legat och grott länge; att jag skulle frigöra mig, att jag skulle finna min harmoni - nästan till vilket pris som helst - innan jag fyllde femtio. Hemsidan/boken var tänkt som ett slags bokslut, ett farväl till ett liv som egentligen aldrig hade fungerat.

De första personer som fick ta del av hemsidan/boken blev "testgruppen", strax före midsommar detta år. Denna så kallade testgrupp bestod huvudsakligen av gamla vänner och bekanta ifrån ungdomsåren, varav en hel del var kontakter via Facebook. Somliga var personer som jag inte träffat på flera årtionden, eller bara träffat mycket sporadiskt. Den initiala responsen på hemsidan blev emellertid en stor antiklimax. Fyra och ett halvt års arbete resulterade endast i spridda och tämligen lama kommentarer, som mest verkade tillkomna av artighet.

Jag hade fullt medvetet lagt en hel del tyngd på ungdomsåren i berättelsen, alltså på åren kring punken och främst det tidiga åttiotalet. Förhoppningen var att få in gamla vänners och bekantas berättelser ifrån (främst) den här dynamiska perioden i mitt liv, andra människors minnen och tankar. Jag ville skapa en relief, sätta in min egen berättelse i en kontext. Det var alltså inte i första hand ett utslag av nostalgi från min sida att lägga så mycket krut på ungdomsåren, utan det var mest för att dessa formativa år var så pass viktiga för förståelsen av berättelsens tillkomst, fortsättning och helhet. Men detta grepp triggade ingen nämnvärd aktivitet hos omgivningen, det resulterade inte i några tillagda perspektiv/berättelser, förutom ifrån min stora ungdomskärlek A.

Ensamvargen
Sommarens fortsättning bidrog inte heller med särskilt många händelser värda att skriva om. Det var en kort, men mycket varm sommar detta år. Jag och min gamla kompis, han som ofta var mitt sällskap på mötena hos nykterhetsorganisationen, åkte och badade ute på Ingarö under en av högsommarens varma dagar, det var nog det mest dramatiska som skedde denna sommar. Han och jag låg på en liten sandstrand och kollade på kvinnor, förstås. Min kompis smygplåtade dem med mobilen, bilder som han senare messade till mig på skoj. Annars fick jag inte särskilt många skojiga SMS denna sommar. Den erotiskt extrema unga kvinna, som jag haft skriftlig kontakt med under försommaren, skickade som sagt några sura mess när hon börjat tröttna på mig.

Hon var emellertid inte ensam om att tröttna på mig denna sommar. M hade tydligen också tröttnat på mig. Hon skickade ett något besynnerligt och inte helt sammanhängande SMS, några dagar efter min och min väns badtripp, vilket jag tolkade som att M hade blivit upprörd av vad jag skrivit på hemsidan. Det fanns egentligen bara två (tämligen underordnade) händelser på hemsidan som jag inte hade delgivit henne innan. De var på sin höjd bara ett par sjaskiga tillägg till allt annat som skett under den tid då mitt och M:s förhållande hade börjat knaka i fogarna. Kanske var dessa två berättelser den utlösande faktorn, vad vet jag?

Resultatet blev emellertid ännu en sommarseparation, den tredje i ordningen mellan M och mig. Det blev väl lite av "tredje gången gillt" över det hela, för den här gången så lyckades M nämligen med det som möjligen (medvetet eller omedvetet) hade varit avsikten också med de två tidigare sommarseparationerna. M hittade nämligen till sist en ny karl. Detta ingav mig en ambivalent känsla. Jag kände till en början ett sting av sorg och förlust och grät en skvätt, men mest kände jag nog lättnad. Det var på sätt och vis rätt skönt att någon av oss äntligen gick vidare till något nytt, för innerst inne så visste jag att det aldrig mer skulle bli något nytt förhållande mellan M och mig. Jag visste att jag inte ville det längre, att jag inte ville gå tillbaka till det som varit.

Jag har på många plan haft svårt för (nära) relationer överhuvudtaget - och det tycks inte bli bättre med åren. Jag upplever ofta att människor spinner ett klibbigt nät av förväntan kring mig. Alla vill ha nåt. Och när de inte får det så blir de arga och sen blir man lämnad eller hamnar i onåd. Det talas mycket nuförtiden om nätverkande och social kompetens. Jag vet inte vad detta egentligen betyder. För egen del så tycker jag mig mest se att människors relationer huvudsakligen verkar bestå av social byteshandel, av att vi blir bekräftelsemaskiner för varandras identitetskonstruktioner, vare sig det gäller den personliga och/eller den sociala identiteten.

Vi bygger en kollektiv konsensus kring vilka individer vi är i förhållande till de grupperingar som vi har valt att inordna just denna individualitet i. Vi låter alltså vår individualitet väsentligen konstitueras av grupptillhörigheten och söker sedan gruppens (eller gruppernas) bekräftelse på densamma. Det är en självförstärkande process - fram tills dess att den, av det ena eller andra skälet, fallerar.

Vad är det i så fall som skapar en ensamvarg? Skapar han eller hon sig själv, eller är det kollektivets självdefinierande processer som skapar ensamvargen? Ser man på det sociala livet i en vargflock så finns en tydlig rangordning, med mobbade och hunsade stackare i botten på skalan. Ibland går det så långt att några av dem dödas av de andra flockmedlemmarna. Det är lite av William Goldings "Flugornas herre" för vargar, om man säger så. Ibland stöts vissa vargar bort, eller så tvingas de fly för sina liv. De blir ensamvargar.

Det är alltså något fel med dem, åtminstone i förhållande till den flock som de initialt tillhör/tillhört. Frågan är ifall det också objektivt sett är något fel med dessa individer, eller ifall deras uteslutning ur gemenskapen mestadels beror på flockens kollektiva beteende, på den "kultur" som råder i den aktuella flocken. (Det händer naturligtvis att ensamvargar tas upp som medlemmar av en annan flock som är mer tolerant, eller vad man nu ska kalla det för hos vargar.)

Människan är liksom vargen ett flockdjur. Man behöver varken vara etolog eller psykolog för att se att liknande funktioner är aktiva också hos människan. En av de principer som varje flocks existens bygger på är övertaligheten ("redundancy"). Man kan offra några individer utan att själva flockens existens hotas. Individens värde är alltså relativt i en flock. Du kan undvaras. Jag kan undvaras. För mänskligheten i stort, liksom för din (eventuella) vänkrets så är din existens inte oundgänglig. Ditt värde för kollektivet är förstås på en och samma gång beroende av hur pass unika förmågor du besitter. Men detta värde för flocken bygger emellertid mer på efterfrågan än på tillgång. Skulle du besitta unik kapacitet som flocken inte efterfrågar så är denna kapacitet, socialt sett, värdelös.

De flesta av oss är nu inte så särdeles unika, åtminstone sett ur detta perspektiv. Merparten av oss är, socialt sett, kanonmat. Under det senaste världskriget så utplånades ungefär femtio miljoner individer, varav ungefär sex miljoner var judar. Detta utgjorde emellertid inte slutet på varken mänskligheten (som art), eller på judendomen. Kulturer har kommit och gått. Varenda människa dör. Ifall vi önskar definiera vårt individuella värde utifrån vilken flock (eller vilka flockar) vi tillhör så gör vi därför en rätt dålig deal, eftersom både vi själva och de flockar, vars uppskattning vi eftersträvar, är förgängliga.

Somliga individers livsverk letar sig förvisso in i historieböckerna och/eller blir legendariska, men den enskilda individen, som sådan och i sin helhet, förblir emellertid okänd. De element som överlever en (berömd) individs död överlever endast i de enskilda fall då hans eller hennes verk fyller en eller flera viktiga funktioner för kollektivet. Att gestalta sitt eget unika liv, att vara kreativ och bidra med det man kan för att i första hand vinna flockens gillande är därför bara fåfängt. Ingen känner dig till fullo medan du lever - och sannerligen lär ingen känna dig bättre när du är död, samt när den kulturella kontext i vilken din livsgärning har tillkommit är lika död. Nu, liksom senare, så existerar inget annat i våra medvetanden än våra individuella projektioner på varandra.

Vår historia, som sådan och i sin helhet, är en kollektiv projektion av det förflutna, en kollektiv konsensus, byggd på att en tillräckligt stor majoritet av de enskilda individerna erkänner den som sann. Vår (mer eller mindre) gemensamma världsbild utgör en överenskommelse, bildar historia och kultur. Vår syn på oss själva och våra medmänniskor är delar av denna kultur och historia. Sann vetenskap, liksom sann självkännedom, måste därför rimligen vara en process av dekonstruktion; utgöras av den enskilda människans förmåga att relativisera och falsifiera sin egen världsbild, liksom världsbilden i stort. Hårddrar man det hela så kan man säga att en individs existensberättigande utgörs av detta allenast.

Fall nu inte ner i fällan! Börja nu inte tro att bara för att just DU är så extremt individuell, spännande och originell, så skulle just DITT existensberättigande vara större än folkflertalets. Så är inte fallet. Det skulle nämligen, i så fall, betyda att just ditt lilla liv på något okänt vis skulle vara nödvändigt för skapelsen, för mänskligheten som art eller för Gud. Så är det förstås inte. Du behöver möjligen mänskligheten och skapelsen, möjligen också Gud, men ingen av dessa storheter behöver dig. Emellertid är det samtidigt så, att ifall du inte förverkligar din individualitet på bästa sätt, inte gestaltar det unikum som är du, inte genomgår någon individuationsprocess värd namnet, så har du kastat bort ditt enda liv - det enda liv som just DU, i denna existens och form, har att jobba med.

Eftersom vi nu är människor, arten Homo Sapiens, så är vi flockdjur. Vi söker därför flockens gillande för våra göranden och låtanden. Klokast är nog ändå att låta detta vara en sekundär strävan, för i grund och botten så skiter nämligen alla i vad du gör, så länge de inte själva har användning för det. Med andra ord: Ditt verk, liksom din person som helhet, har bara betydelse för flocken ifall dessa bidrar till att konstituera och stärka flockens kollektiva identitet. Är du exempelvis en punkare som plötsligt får för dig att skriva en jazzballad, så ska du nog inte förvänta dig stående ovationer när du framför den. I bästa fall så kommer någon av dina närmare vänner efteråt, lite i smyg sådär, att säga att du är duktig. Men fortsätter du med att skriva jazzlåtar, eller något annat som inte efterfrågas, i den kontext där du befinner dig, så kan du nog räkna med att bli ensamvarg så småningom.

Ensamvargen är alltså en individ som inte är behövd, en som kollektivet inte anser sig ha behov av för dess fortsatta existens och kollektiva självdefinition, en som de övriga individerna i kollektivet inte heller tycker sig behöva i uppbyggandet av sina respektive individuella identiteter inom flocken. Det finns ingen social vinst i att visa upp sig tillsammans med ensamvargen, eller i att berätta om något som ensamvargen gör eller har gjort. Ensamvargen är socialt sett betydelselös. Ensamvargen har egentligen bara två val för att råda bot på detta, antingen att arbeta på att åter bli accepterad i flocken, eller att söka sig en annan flock. Annars så är det återstående alternativet att förbli ensam och osedd, obekräftad.

Olyckligtvis så är det artfrämmande för en människa att leva i ensamhet, utan andra människors bekräftelse. Det är ett tillstånd som människor i gemen inte söker sig till. Det är bara socialt och/eller psykiskt dysfunktionella människor, samt exempelvis vissa djupt troende munkar och nunnor eller liknande som medvetet söker sig en solitär tillvaro. Övriga är ensamma därför att de har blivit utstötta ur gemenskapen, på det ena eller andra sättet.

För att bruka fler djuriska liknelser: Vilken lämmel ska man skylla ett lämmeltåg på? Flockens kollektiva beteenden kommer man inte åt. Det är nästintill omöjligt att få den borna flockmänniskan att erkänna individuellt ansvar för sitt beteende, snarare så används flockens kollektiva beteenden som en ursäkt för det egna agerandet - och övriga flockmedlemmar rusar villigt till undsättning när flockens kollektiva beteende ifrågasätts. En av flockens primära funktioner är nämligen att de enskilda flockmedlemmarna ska slippa bära den tunga börda som ansvaret för de individuella handlingarna utgör. Flocken erbjuder moralisk ansvarsdiffusion.

Det som skapar en ensamvarg kan förvisso vara egenskaper hos flocken, det kan ligga i dess kultur, men det kan också ligga hos den bortstötta individen. Det får man inte glömma bort. Det finns en uppsjö diagnoser, olika typer av medicinska bokstavskombinationer, många sorters mänskliga dysfunktioner. Exakt var gränsen går mellan en avvikande personlighet och en dysfunktion är vanskligt att säga, men resultatet kan i båda fall bli ett och detsamma: Ensamvargen! Måhända är min tillvaro som ensamvarg tillkommen genom interaktion. Måhända är ensamvargen allt som oftast en produkt av både sig själv och sin omgivning.

Social kompetens
Man ska inte överskatta människans förmåga till kommunikation. Det mesta av den information som utväxlas människor emellan består, i psykologisk mening, av rent beteende. Sakinnehållet är underordnat. Huvuddelen av den mänskliga kommunikationen kan mest liknas vid apor som plockar löss och loppor ur varandras päls, eller hundar som nosar varandra i röven. Mänskliga samtal är som regel inte så värst mycket mer än detta, alltså ett beteende som stärker banden mellan människor (inom flocken) och/eller fastställer den inbördes rangordningen. Samtal människor emellan ger den enskilda individen bekräftelse på samhörighet, tillhörighet och identitet; en bekräftelsernas byteshandel.

En flock är alltid hierarkisk till sin struktur, mer eller mindre. Vi finner detta faktum både i samhällslivet, i arbetslivet och i det privata umgänget. Men det som i samhällslivet och arbetslivet - i det offentliga livet - ofta konstitueras av reella maktpositioner, konstitueras i det privata umgängeslivet istället av popularitet. I och med att det offentliga livet, arbetslivet och samhällslivet, successivt har blivit allt mindre formellt (i bland annat Sverige), så har enskilda individers relativa popularitet fått allt större betydelse även i dessa sammanhang. Man kallar detta för social kompetens. I enstaka fall leder denna, i bästa fall parad med någon form av talang, till ett mer allmänt erkännande, till att man blir känd.

Det bemötande som de mest populära personerna får, idolerna och kändisarna, illustrerar på ett ofta skrämmande sätt popularitetens kompensatoriska baksida, det vill säga avunden och hatet hos medelmåttorna, hos dem som själva saknar/saknat talang och möjligheter. Kollektivets beteende kan liknas vid tidvattnet, det flödar in och drar sig tillbaks. Först upphöjs idolen/kändisen och blir - samt tror sig själv vara - älskad av alla. Sen vänder det.

Personen ifråga ertappas med handen i någon syltburk, med brallorna nere, med skägget i brevlådan - och drevet går! Somliga kändisar överlever lynchningen, andra gör det inte. Vissa blir dagsländor, andra har tillräckligt hård hud och tillräckligt hårda nypor för att bli kvar i leken. De senare föräras i sinom tid sina vaxdockor i den mänskliga historiens statiska vaxkabinett. Det är alltså enfaldigt att vilja hamna där, ändå längtar jag dit. Det säger en del om mig, liksom om mänskligheten i stort.

Generellt gäller i vår tid att formell kompetens och kunskap successivt har nedgraderats till förmån för populariteten, alltså för den sociala kompetensen. Förmågan att göra sig populär, att nätverka och att kunna verka i många vitt skilda sociala sammanhang har gradvis kommit att värderas allt högre, vilket förstås sammanhänger med den tekniska utvecklingen, vilken har lett människan till en global kommunikation av text, ljud och bild som (i det närmaste) är momentan. Vi har helt enkelt fler fiffiga små apparater att kommunicera med, fler tillgängliga nätverk aktiva samtidigt än vad människan någonsin haft.

Emellertid är det samtidigt så att den tekniska utvecklingen går avsevärt snabbare än de processer som danat människan som art. Människan är fortfarande inte mycket mer än en apa som plockar löss ifrån andra apor. Människan har således bara skaffat sig fler medier för att kunna utbyta samma innehållslösa nonsens som förut. Den procentuella andelen struntprat torde därför vara lika stor oavsett hur stor informationsmängden är eller hur pass snabbt denna kan överföras, från individ till individ, eller masskommuniceras.

Det är en allmänt spridd uppfattning att den ökande tillgången till sociala medier skänker individen fler valmöjligheter att gestalta sig själv, att skapa många alternativa identiteter, en möjlighet till ett mer diversifierat identitetsbygge. Betänker man att gamla tiders människor inte hade möjlighet att skapa sig någon annan identitet än den som medgavs lokalt, av familjen, bygemenskapen, kulturen och religionen så framstår förstås detta såsom sant och nutidsmänniskan såsom synnerligen fri, i detta kommunikativa tidevarv.

Min undran är dock ifall människans beteende verkligen har förändras i grunden av tillgången till en uppsjö av "bygemenskaper" snarare än till kanske bara en enda. Jag är skeptisk, för visserligen så kan den enskilda individen idag välja och vraka bland sina medmänniskor och aktivt välja sitt umgänge i en tidigare aldrig skådad utsträckning, men oavsett vilket umgänge denna process än resulterar i så kvarstår det mänskligaste av behov, nämligen behovet av bekräftelse!

Det finns också ett optimum för hur många hyfsat nära vänner och bekanta, familjemedlemmar och dylikt som en enskild individ klarar att upprätthålla meningsfull kontakt med. Detta antal ligger på ungefär femtio personer. Blir antalet större så får en enskild person som regel problem med att upprätthålla en godtagbar kvalitet i relationerna. Detta är något av en magisk gräns, där det uppstår en kommunikativ inflation ifall den överskrids; alltså att man varken förmår ge eller ta emot tillräcklig social bekräftelse när antalet vänner blir för stort. Hys därför viss skepsis mot dem som har väldigt många vänner på Facebook. Har de verkligen tid med dig?

Den sociala kompetensen har således en kvantitativ och en kvalitativ gräns, kanske på mer än ett sätt. För det är ju samtidigt också så att när den enskilda människan söker sin bekräftelse i en stor mängd olika gemenskaper, med sinsemellan olika sociala och kulturella/subkulturella regelverk, så devalveras förstås det individuella värdet hos de respektive identiteterna. Givet en tillräckligt stor mängd alternativa identiteter så riskerar man alltså en situation där var och en av dem får ett så pass lågt (relativt) värde att var och en av dem också med lätthet kan bytas ut mot en ny. Detta kallas flexibilitet, vilket är ett annat av tidens honnörsord.

Man förväntas i detta höggradigt kommunikativa tidevarv vara ytterst adaptiv, naturligtvis givet det regelverk som varje enskild gemenskap uppställer för att man ska få bli "en i gänget" (i ett flertal gäng). Detta är ju vad människan ytterst vill vara, nämligen "en i gänget". Slutprodukten av den sociala kompetensen, samt dess tillgång till nya sociala medier/ ny kommunikativ teknologi, blir en människa som finner sin bekräftelse i ett otal "bygemenskaper" i både det verkliga livet och på nätet. I botten finns emellertid fortfarande samma ängsliga lilla apa som desperat söker någon som vill ta sig tid till att plocka lopporna ur den egna pälsen.

Den ängsliga lilla apan är av detta skäl mycket lyhörd och anpasslig, den svarar direkt på både äkta och inbillad förväntan ifrån sina många flockar, såsom den gjorde förut, då den bara hade en enda flock att välja på. Idag har den ju många flockars förväntan att beakta, varav somliga kan ha global utsträckning. Apan vill ju så gärna vara populär. Därför så deltar den med liv och lust i det digitala byskvallret, på Facebook och annorstädes. Trender uppstår och försvinner med blixtens hastighet, givet en tidsålder med en teknologi som medger blixtsnabb kommunikation, vilken handhavs av ett gäng nervösa, trendkänsliga och bekräftelsetörstande apor. (Det börjar bli ett zoo av den här hemsidan/boken!)

Diversifieringen av människans umgänge har dock inte avskaffat hierarkierna och kommer heller inte att göra det. För så länge som vissa människor är mer populära än andra så kommer den sociala ojämlikheten att råda, i det verkliga livet såväl som ute på nätet. Ute på nätet så utgör ju (de flesta) gemenskaperna inte något potentiellt hot mot liv och hälsa. Att sätta sig upp mot någon ute på nätet eller att lämna en oönskad digital gemenskap innebär (oftast) inget hot mot varken livet, hälsan eller försörjningen. Men ifall det nu är bekräftelse man söker, att få vara "en i gänget" så måste man helt enkelt anpassa sig, eller så åker man ut. Så har det alltid varit, så kommer det alltid att förbli, på nätet och IRL.

Ensamvargens tröst är att han eller hon idag kan söka sig andra udda existensers gillande i en omfattning som förut inte var möjlig, helt enkelt för att de udda människorna förut saknade kommunikativa medel. Byfånarna var inte uppkopplade, om man säger så. De hade ingen möjlighet att varsebli sina likars existens, eller att tillkännage sin egen. Den datoriserade tidsåldern skulle därför, potentiellt, kunna utvecklas till en ny tid av nya infallsvinklar, av ökad individualitet och diversitet av sällan skådat slag. Men den stora frågan är ifall utvecklingen verkligen går mot ökad individuation, eller ifall den bara leder till en fragmentarisering av mänskligheten, en uppdelning i allt mindre och globalt alltmer spridda och nischade flockar, till ett samhälleligt sönderfall genom diversifiering och utspridning, med påföljande alienation.

Civilisationer och samhällen går under när det som en gång berättigade dem förlorat sin praktiska och därför också sociala betydelse, en process som brukar åtföljas av att dess maktinstitutioner också tappar legitimitet hos folket. På sätt och vis så kan man säga att en civilisation går under när den blir omodern. Detsamma gäller förstås kulturer och kulturella yttringar. Är det inte annars märkligt hur den sena antikens realistiska och plastiska konst kunde övergå i den tidiga medeltidens stiliserade och formaliserade uttryck, inom exempelvis ikonmåleriet? Det blir mindre konstigt ifall man betänker att människor alltid går i flock. När modet skiftar så följer den ängsliga flockmänniskan tanklöst efter. - Ikoner igår, manga idag.

Är det inte lika märkligt att just vårt eget folk, det svenska, som för bara någon generation sedan kryddade sin smaklösa mat med endast salt och vitpeppar (på en dyster Domusrestaurang någonstans, kanske i Jakobsbergs centrum) nu trängs i flockar kring små kiosker för att inhandla nästan löjligt stark Thaimat? Det är lika besynnerligt som att de flesta idag slänger fullt ätbar mat bara för att bäst-före-datumet har gått ut. Det är ungefär som om själva förmågan, att med lukt- och smaksinnena själv avgöra ifall mat är tjänlig eller inte, är god eller äcklig, skulle ha försvunnit. Det är som om själva upplevelsen av maten vore beroende av social kontext. Vi tycks ha blivit så osjälvständiga att vi behöver omgivningens information och bekräftelse på vad som är gott och ätligt.

Den svenska kulturens outtalade men starka krav på konsensus och anpassning gör oss mycket väl lämpade för att tillgodogöra oss attitydmässiga förändringar, så länge som detta väsentligen sker kollektivt. Paradoxalt nog så kräver nämligen den svenska kulturen, som ibland är så anpasslig att den knappt förefaller att ens ha någon egen identitet, nämligen att individen rättar sig i ledet. Den svenska kulturen är alltså både trång och adaptiv på en och samma gång.

Dess motor är exotismen. Ju större kulturellt avstånd det är till en företeelse (kanske en viss typ av mat) desto bättre. Det sätt på vilket den svenska kulturen blixtsnabbt suger upp nya influenser och införlivar dessa torde vara unikt i världen. Emellertid så hindrar den svenska kulturen oss samtidigt ifrån att bli alltför individuella och/eller avvikande, vilket betyder att varje ny trend fort drar förbi och lika fort ersätts av en ny, vilken flocken följer lika slaviskt som den föregående trenden. Ingen vill sticka ut, eller vara omodern. (Sina löjligaste uttryck finner dessa företeelser förstås hos den ängsligaste av klasser, det vill säga medelklassen.)

Dessa egenskaper hos vår kultur förklarar också "det svenska musikundret" som det talades så mycket om för ett antal år sedan. Detta "musikunder" bestod inte i skapandet av några nya stora trender. Det skapades inga nya revolutionerande musikstilar eller moden i Sverige. Detta kommer heller aldrig att ske, eftersom den svenska kulturen endast förmår att importera idéer, inte att skapa några egna. Däremot är svenskar mycket bra på att imitera stilar, faktiskt i en sådan utsträckning att kopiornas kvalitet ofta överglänser originalens. Visst finner du individer i Sverige, men du finner väldigt sällan några vars influenser du inte med lätthet kan peka ut.

Vi är så duktiga i Sverige. Hitler behövde aldrig ta Sverige. Vi går i takt frivilligt. (Att kritisera den egna kulturen är förstås också ett mycket svenskt beteende, som är intimt förbundet med det ödmjukhetsideal som det svenska kulturkollektivet avkräver dess inte alltför individuella individer.) Dessa företeelser är samtidigt förstås också allmänmänskliga, de råkar bara vara särskilt märkbara just i Sverige. Det är inte lätt att vara en avvikare i Sverige. Ifall den moderna kommunikativa utvecklingen nu leder till en samhällelig fragmentarisering i Sverige så kommer sannolikt även denna process att vara en imitation - och då troligen av en amerikansk dito.

Jag - ett bokstavsbarn?
Att mänskligheten i stort, av ovanstående och andra skäl, ofta utgör en bisarr företeelse behöver man inte vara ensamvarg för att kunna konstatera, men när jag betraktar mitt liv så kan mina uppenbara svårigheter med att anpassa mig i det sociala livet, främst inom arbetslivet, inte enbart bero på kollektivets osjälvständighet, anpasslighet och allmänna dårskap. - Majoriteten kan förvisso ha fel. Den hade fel när den trodde att jorden var platt. Den hade fel när den skrek "Heil Hitler". Men jag har exkluderats och marginaliserats så pass ofta och i en så stor utsträckning att felet inte enbart kan sökas hos mobbare och vindflöjlar, oavsett deras kulturella tillhörighet.

När det gäller alkoholism och psykisk ohälsa/dysfunktion så bör man fråga sig vad som är hönan och vad som är ägget. Å ena sidan så försvinner ofta diagnostiserade psykiska sjukdomstillstånd av sig själva när en alkoholist slutar dricka. Å andra sidan så existerar en primär "missbrukarpersonlighet", det vill säga att somliga personer är predisponerade för att utveckla exempelvis alkoholism. Jag talar här inte om de ärftliga faktorer som gör att vissa individer har lättare att utveckla kemiskt substansberoende än andra, utan om att vissa personlighetstyper överlag är mer benägna att utveckla alla möjliga sorters beroende än andra, liksom förstås vanemässighet även i andra sammanhang.

Ibland kan det nog vara så att redan dysfunktionella personer söker sig till missbruk. Jag krökade inte när jag gick i lekskolan. Inte heller krökade jag i låg- eller mellanstadiet. Jag var socialt utstött och dysfunktionell i alla fall. Något är/var fel. Ifall jag skulle gissa så kan det möjligen röra sig om någon form av lättare autistisk störning, en relativ oförmåga att uppfatta vissa nyanser i det sociala samspelet. Jag kan inte själv se när och om detta sker, därtill skulle det krävas en medicinsk utredning. Det föreligger ingen diagnos och någon psykiatrisk utredning av min problematik har aldrig gjorts. Kanske är jag bara lite svagare inom vissa områden. Kanske har jag bara en ojämn begåvningsprofil.

Jag har extremt svårt för att upprätta mina egna ramar, för att upprätta gränser för min egen verksamhet och att sätta den i relation till annat och andra. Jag tvingas upprätta en egen kontext utan att egentligen ha förmågan till det, eftersom där aldrig har funnits en fungerande extern sådan. Det har aldrig funnits ett ramverk att lita på, bara förställning och livslögner. Kanske hade både familjen och samhället kunnat bli acceptabla boningar ifall jag hade rymts i dem, i fall jag hade varit normal. Det är jag inte. Jag lägger varken någon ära eller vanära i det påståendet, det är bara ett enkelt konstaterande som bekräftas av det liv jag levt.

När jag tittade på diagnoskriterierna för Aspergers syndrom på nätet så kändes det både rätt och fel. På Autism- och Aspergerförbundets hemsida www.autism.se så fann jag att det inte alls var ovanligt att man diagnosticerades sent i livet. På hemsidan stod också följande (skilda citat, här angivna i punktform):

• Aspergers syndrom beskrivs ofta som autism hos personer med normal- eller hög begåvning men utan de omfattande kommunikativa svårigheterna som finns vid autism. Symtomen på Aspergers syndrom visar sig också senare än vid autism. Ofta blir problemen tydliga först i förskoleåldern då barnets annorlunda sociala beteende blir tydligt, men det kan också dröja längre än så innan omgivningen reagerar och en utredning påbörjas. Medelåldern för diagnos av Aspergers syndrom är 8-11 år. Många personer med Aspergers syndrom har haft diffusa problem under hela sin uppväxt och får sin diagnos först i vuxen ålder, ofta efter åratal av personligt lidande och utanförskap.

• Många föräldrar beskriver att de första åren varit i stort sett problemfria. Barnen kan istället vara lättskötta, lugna och tillfreds.

• I förskoleåldern brukar det bli uppenbart att barnet har sociala svårigheter. Den hos andra barn så tydliga nyfikenheten på andra människor, främst jämngamla saknas eller är obefintlig. De föredrar kanske att sysselsätta sig själva i stället för att leka med andra barn. Det kan till och med vara så att barnet hellre umgås med vuxna. Barn med Aspergers syndrom kan uppfattas som lillgamla och lite formella till sitt sätt. Om de ändå söker sig till andra barn kan de uppfattas som avvikande i sitt beteende. De kanske styr och ställer med kamraterna och förstår inte varför de andra till slut tröttnar och går därifrån.

• Under skolåldern brukar problemen vara som störst på rasterna, då det förväntas att man deltar i samvaron och leker tillsammans med andra barn. De barn som undviker kontakt med andra blir lätt isolerade och ensamma. Vissa försöker ta kontakt, men upplevs som udda av andra barn och blir kanske av den anledningen utanför leken och samvaron.

• Barn med Aspergers syndrom saknar ofta intresse för sport och särskilt för lagsport då det kräver god förmåga till socialt samspel.

• Många barn med Aspergers syndrom har en språklig säkerhet både vad gäller ordförråd och meningsbyggnad. De kan uppfattas som noggranna och lillgamla i sitt sätt att prata.

• Redan vid låg ålder brukar personer med Aspergers syndrom utveckla behovet av strikta rutiner. Det kan handla om att saker måste göras i en viss ordning, att man alltid ska sitta vid samma plats vid matbordet, att man bara äter en viss sorts mat, eller att man har komplicerade ritualer kring vardagliga göromål. Om en rutin bryts kan det leda till stor oro och frustration hos individen.

På hemsidan listas också vanliga symtom som inte finns med bland själva diagnoskriterierna:

• Många barn med Aspergers syndrom uppfattas som långsamma, klumpiga och med dåligt samordnade och lite stela rörelser. De kan ha svårt att lära sig att knyta sina skosnören, cykla eller simma. Även gester och manér kan vara speciella. En del barn har ett lillgammalt, lite sirligt sätt att gestikulera.

• Många beskriver att de har svårigheter med en låg energinivå och en begränsad stresstålighet.

• Ätstörningar, inlärningssvårigheter och psykiatriska problem som depression och ångest, kanske som en följd av känslan av utanförskap, är andra vanliga problem.

Om de bakomliggande orsakerna till Aspergers syndrom stod på hemsidan bland annat:

• Relativt ny forskning visar att personer med Aspergers syndrom utnyttjar det semantiska minnet, det minne som används för fakta och språk, även för sådant som andra människor sparar i mer automatiserade minnen. Ett exempel skulle kunna vara för hur man gör när man duschar, i vilken ordning och vilka kroppsdelar man tvättar. Det semantiska minnet är inte automatiserat utan kräver medvetenhet när det ska användas. Det tar därför stora mängder energi och tid att klara av enkla göromål och sysslor som andra människor gör på rutin och det kan upplevas som en nära nog övermänsklig handling att komma igång med arbetsuppgifter eller göromål. Detta påverkar givetvis förmågan att orka med vardagens krav och kan göra att man uppfattas som lat eller odisciplinerad av en oförstående omgivning.

• Personer med Aspergers syndrom är normal- eller högbegåvade, men det är samtidigt vanligt med vad man kallar en ojämn begåvningsprofil. Man kanske har ett utmärkt språklig förmåga medan logiska uppgifter är betydligt svårare, eller det motsatta.

När jag läste på hemsidan så kände jag igen mycket, men sannerligen inte allt: "Det är framför allt inom två områden som funktionsnedsättningen innebär svårigheter: social interaktion samt föreställningsförmågan, som påverkar beteende, fantasi och intressen. Det är också de två områden som diagnoskriterierna för Aspergers syndrom fokuserar på." - Visst hade jag haft en del "specialintressen" men jag kände inte alls igen den rigiditet och fixering kring dem som hemsidan beskrev, liksom inte heller de relaterade problemen med fantasi och föreställningsförmåga. Det stod också att personer med Asperger ibland har svårigheter med att uppfatta dubbla budskap i den mänskliga kommunikationen, såsom ironier och andra dubbeltydigheter. Detta har jag heller aldrig upplevt - snarare tvärtom. Jag har så långt jag kan minnas upplevt en stor språklig rikedom, i alla förekommande aspekter.

Men när det gällde den sociala interaktionen, liksom de symtom som inte hörde till de centrala diagnoskriterierna så fanns väldigt mycket som jag kände igen; den ojämna begåvningsprofilen, (initiala och i vissa enskilda fall förekommande) motoriska begränsningar, de överdrivna vardagliga rutinerna och en svårighet att komma igång med saker, åtminstone med de saker som inte intresserade mig. - Då den österrikiske läkaren Hans Asperger år 1944 publicerade en artikel, om det syndrom som kom att bära hans namn, så beskrev den barn och ungdomar, huvudsakligen pojkar, med vissa gemensamma drag; naivitet, opassande sociala närmanden, mycket begränsade specialintressen, god grammatik och ordförråd men ett monotont tal, samt en begåvning från medel till över det normala.

Huruvida mitt tal är monotont kan jag inte avgöra själv (men jag betvivlar det), liksom ifall mitt sociala agerande ofta är/har varit opassande. Möjligen har det varit så ibland. Mina specialintressen har emellertid aldrig varit begränsade utan har ofta anknutit till relaterade sidointressen. Mitt sökande har alltid varit inkluderande, liksom att mina skildringar har sökt att omfatta helheten, att finna djupet och det bakomliggande. Jag känner inte alls igen oförmågan att se helheten.

Fast vore det inte - apropå förmågan att uppfatta ironier - högst konsekvent ifall jag inte heller skulle uppfylla kriterierna för denna definition, liksom jag aldrig tycks uppfylla dem för någon definition överhuvudtaget, åtminstone aldrig till fullo. Avsaknaden av en tydlig social identitet/klassifikation har varit ett genomgående tema i mitt liv, liksom den relaterade sociala osynligheten. Det finns inget sammanhang som jag till fullo tillhör eller har tillhört, möjligen inte ens alkoholismen, så varför skulle detta vara ett undantag?

Och vad skulle en diagnos egentligen göra för skillnad, annat än att den skulle förse min omgivning med ännu en stämpel, med verktyget för ännu en bekväm reduktion? Jag skulle alltjämt ha mitt eget individuella liv att leva, min egen unika livsupplevelse. Så oändligt tragiskt bara, att aldrig kunna dela den med någon, att aldrig omfattas. Är du verkligen förvånad över att jag söker efter Gud?

Kanske kan mina observationer, min upplevelse av tillvaron såsom seriell, såsom bestående av mönster och upprepningar, exempelvis i formen av ständigt återkommande tal och talserier, helt eller delvis förklaras av en avvikande perception. Har denna perception i så fall fångat upp ett befintligt underliggande mönster i skapelsen, ett inplanterat och delvis dolt budskap, ett slags kod - eller har den istället genererat regelbundenheter i tillvaron där inga regelbundenheter finns? Jag kan omöjligt veta det. På sajten www.autism.se så stod följande om ett möjligt samband med Aspergers syndrom (och betänk samtidigt det vanligt förekommande upprepningstvånget):

Det är vanligt att personer med Aspergers syndrom har en annorlunda perception. Det kan exempelvis innebära att man kan vara extremt känslig för vissa ljud, ljus, beröring, smaker Man kan också ha svårt att hantera flera sinnesintryck samtidigt. Den här känsligheten kan påverka livet i stor utsträckning och kan exempelvis innebära att man inte klarar av att vistas i offentliga miljöer, där sinnesintrycken kan vara både starka och många.

Kanske är mitt predikament, vad det nu än består av, en grundförutsättning för den här bokens/hemsidans existens. Kanske kan dysfunktionen, paradoxalt nog, samtidigt komma att fylla en psykologisk och social funktion - i det att den ger mig ett socialt acceptabelt alibi för att publicera sådant som är pinsamt och opassande, liksom förstås för att beskriva mitt misslyckande.

Det är heller inte utan viss tillfredställelse som jag trycker upp min olycka i ditt ansikte, för att du ska se att du har vållat lidande, för att du ska se vilka människor det är som har betalt priset för din normalitet, nämligen "de andra" - genom sina sociala stigmata, genom sin av omgivningen definierade abnormitet. Det skulle glädja mig oerhört ifall du insåg att du har brukat dessa människor som en relief och en kontrast, som en antites, för att därigenom "normalisera" ditt eget löjliga skådespel, din egen identitet.

Min egen försyndelse i allt detta är alltså att jag känner viss hämndlystnad. Det är denna hemsidas och boks mörka baksida, mitt kompensatoriska begär/behov av upprättelse, liksom begäret efter att erhålla ditt ödmjukande, ditt "mea culpa". - Men jag är förstås ändå i slutändan precis som du. Det du har gjort mot mig har jag gjort emot andra, kanske också emot dig. I detta är vi lika goda kålsupare, du och jag. Jag har dömt och du har dömt. I detta dömde vi också oss själva, vi definierade oss genom våra livsval, alldeles oavsett ifall vi också erhåller Guds dom - vilket jag råkar tro att vi gör.

Möjligen finns ingen egentlig åtskillnad mellan denna dom och de domar vi ger åt andra, i det att vi genom detta dömande också dömer oss själva, att vi genom våra handlingar direkt formar oss själva som de människor vi till slut blir. Vi blir våra val. "Gud låter vem han vill fara vilse och vägleder vem han vill". Så imorgon har vi ännu en dag framför oss, du och jag, ännu en dag av formerande val, ännu en dag av (relativ) valfrihet: "Gå, och synda inte mer!"

Kommer vi att välja rätt? Det vet jag inte, det vet bara Gud, men insikten om den egna villfarelsen lär i vilket fall som helst inte vara till varken din eller min nackdel, oavsett våra öden, våra individuella predikament. Vi må vara osedda av världen, men Gud känner dig och mig, är oss närmare än halspulsådern. Du kallar kanske detta för ditt omedvetna, för det outgrundliga, det okända. Är det inte enklare att kalla det allestädes närvarande vittnet för Gud?

Det är i vår kultur, i detta här och nu, socialt acceptabelt att vara en "sökare", emellertid tycks det inte vara lika tillåtet att faktiskt finna något. Det ses som hybris att predika sin egen funna sanning, åtminstone för en (nåja) etnisk svensk. Ett religiöst beteende accepteras endast i de fall då det associeras till något randfenomen, det vill säga då det är förknippat med en främmande kultur. Företag berömmer sig idag gärna ifall de är mångkulturella, de excellerar gärna i tolerans, åtminstone så länge denna tolerans avser icke etniska svenskars kulturella eller religiösa yttringar. Invandrarna blir till en exotisk krydda i potatismoset.

Betydligt svårare, än att få reda på hur stor procentandel invandrare företagen har, lär det vara att få reda på företagens policy gentemot etniskt svenska frimicklare, eller att få reda på hur många av de etniskt svenska medarbetarna som går i kyrkan. När invandrare talar om sin religion så ses detta i allmänhet såsom sammanhängande med deras kultur, men när en svensk talar om religion så tror man att hon eller han har blivit lite tossig, eller så blir man i bästa fall bara en smula besvärad. Gud är i Sverige endast välkommen iförd utländsk folkdräkt, i sällskap med kryddstarka maträtter och färgstarka folkdansare. Är det inte också besynnerligt att kyrkorna gapar tomma samtidigt som allsköns geschäft med kristaller, rökelse, självhjälpsböcker och meditationskurser blivit allt mer lönsamt? Gud själv är sig lik, medan människorna (svenskarna i synnerhet) blir allt fånigare.

Sensationslystnaden och exotismen håller emellertid till på ytan, nymodigheterna inordnas snart nog i redan befintliga fack eller byts ut mot nya sensationer. Detta är bara lite fransk senap, eller om det nu är citrongräs, på samma gamla falukorv. Människor i gemen vill nämligen ha lätt identifierbara budskap, arketyper. De vill att både de själva och omgivningen med lätthet ska kunna identifieras. Livet ska vara som commedia dell’ arte, som kasperteater. Oavsett vilken nymodighet som må anlända till landet så kommer den snart nog att vara inordnad i ett kulturellt system som i sig självt inte förändras nämnvärt.

Alla ska ha så tydliga roller och funktioner som möjligt, liksom förstås sina respektive platser i hackordningen. Flockens liv är uppdelat i diverse virtuella territorier och revir; i kultur-, kompetens- och maktområden. Vi har våra förebilder, våra idoler, våra skurkar, våra hackkycklingar, våra byfånar, våra härskare och våra överstepräster. Allt är frid och fröjd så länge dessa roller är identifierbara och tydliga.

I galen tunna
Eftersom flockens kommunikation egentligen inte handlar om tingen och tillvaron i sig, utan huvudsakligen består i ett utbyte av sociala koder, av att man bekräftar sin flockidentitet, så blir all kommunikation som inte följer de gängse banorna svårbegriplig för det stora flertalet människor. Identitetsbygget har sin litteratur, sin musik, sin historia, sin filosofi och/eller religion, sin kultur och/eller sin subkultur. Det som inte kan inordnas i en genre blir både obegripligt och socialt oanvändbart. Kan man inte klassificera sin egen upplevelse så blir det förstås också väldigt svårt att kommunicera den till andra. Det som det rådande paradigmet saknar beteckning för blir alltså socialt sett icke-existerande.

Därför så är sannolikt den här hemsidan/boken också totalt osäljbar. - Jag gjorde under sommaren och hösten en del utskick till olika förlag, men jag visste innerst inne att chansen att bli publicerad var mikroskopisk. För vad ska texten egentligen betecknas och (möjligen) säljas som? Den duger inte som tidsskildring, därtill är den alltför knapphändig. Memoarer säljer bara ifall de antingen är skrivna av en kändis, eller ifall de skildrar ett spektakulärt livsöde. Musiken är, åtminstone vad gäller framförandet, ofta påtagligt medioker. Som religiös "uppbyggelselitteratur" är texten mycket tveksam, eftersom den inte ryms inom en klart angiven religiös tradition. Det finns onekligen också både bättre och livfullare beskrivningar av alkoholismen.

Även ifall det skulle visa sig att jag också lider av Aspergers syndrom (eller vad det nu kan vara) så angår detta primärt bara en begränsad läsekrets, samt att min problematik måhända också är alltför odramatisk för att utgöra något "säljbart" typfall av allmänintresse. - Under detta år, 2010, så släpptes filmen "I rymden finns inga känslor". Det var en film som i formen av en "komedi" skildrade en ung kille med Aspergers syndrom. Man hade skruvat karaktären så många varv det bara gick. Filmen var en freak show, nödtorftigt maskerad till en komiskt mysig "feel good-film".

Den enda riktiga (om än ofrivilliga) komiken bestod i att man på DVD-utgåvan hade intervjuat ett antal människor med Aspergers syndrom, i ett skrattretande uppenbart försök att dölja filmmakarnas egentliga uppsåt, alltså att man ville göra en buskisfilm byggd på skamlös lyteskomik. Att denna veritabla skitfilm överhuvudtaget var nominerad till guldbaggar borde rimligen väcka en del funderingar kring svensk film av idag, liksom kring mänskligheten i stort.

Med tanke på mediets genomslagskraft så kan jag inte låta bli att undra hur många biobesökare som lämnat biosalongen i tron att Aspergers syndrom i typfallet utgörs av en trummande mupp som allt som oftast stänger in sig i en gammal tvättunna. Ifall det nu är detta och liknande som krävs för att få allmänhetens uppmärksamhet så borde man kanske förse alla Aspergare och andra särlingar med bjällra och skojiga dräkter. Kanske kan de få uppträda vid invigningar av nya köpcentra. Jag är övertygad om att arbetsförnedringen mer än gärna skulle ställa upp i förmedlandet av dessa tjänster. Man skulle kunna kalla jobben för "Fas fyra"...

Betydligt svårare blir det nog att kränga en förhållandevis ospännande och odramatisk problematik som min, oavsett ifall den nu en dag diagnosticeras som det ena eller andra. - Och hur säljer man egentligen en bok om allt, oavsett ifall man är "normal" eller inte? Vem har egentligen behov av denna livsberättelse? Vem behöver mig? Ännu en paradox: Ifall jag hade ägt den gängse sociala kompetensen så hade denna bok/hemsida aldrig blivit till, men det är just denna sociala kompetens som krävs för att göra den synlig. Kanske borde jag sätta mig i en låda på Sergels torg, som den gode Pudas på sin tid - eller i en tunna...

Förstådd lär jag väl knappast bli ändå. Jag kan i nuläget bara hoppas på att några läsare och lyssnare laddar ner texterna och musiken. Kanske kan någon göra något bättre av dessa låtar och texter, allt annat skulle förvåna mig. Kanske finns det någon formulering eller något idéinnehåll i boken/på hemsidan som kan leva vidare i annan form, i någon annans texter eller musik. Kanske kan någon med en tydligare och mer kommersiellt och publikt gångbar problematik använda materialet. Jag hoppas det, för det är till och med bättre att det stjäls och kommer till användning, än att det bara försvinner in i glömskan. Vem du ärar för det avgör du själv. Det är ditt val.

Det är ingen tillfällighet att den här boken/hemsidan är så gränslös, att den söker omfatta allt. För jag vet inte vilken form den annars kunde ha fått. Inte heller är det någon tillfällighet att jag i skolan alltid var som bäst på att skriva uppsats när jag fick ett specifikt tema att hålla mig till, en specifik uppgift. Jag fick en ram att fylla. Någon annan gav mig gränserna för min uppgift, gjorde den greppbar och förståelig. Det var då jag excellerade, det var då jag var mästerlig. Men nu har jag ingen ram, varken i mitt skrivande eller i mitt musikskapande, eller för den delen i mitt liv - och resultaten blir därefter. Utan fungerande referensramar försöker jag omfatta och beskriva allt. Naturligtvis misslyckas jag.

Jag sjunger andras musik bättre än min egen. Jag spelar gitarr friare och bättre när jag jammar tillsammans med andra än när jag spelar för mig själv. Mina prestationer försämras kraftigt när jag blir tvungen att både spela in mig själv och samtidigt framföra musiken. Jag hatar att syssla med ljud, rent tekniskt, men det finns ingen annan som kan göra det. Hur jag agerar i förhållande till andra låtskrivare, eller i förhållande till en producent eller en ljudtekniker med egna idéer vet jag inte. Jag har aldrig jobbat med någon sådan, åtminstone inte med någon som i någon större utsträckning delgivit mig sina idéer. De få gånger då mina egna idéer om ett verk på allvar har utmanats av någon annans idéer, då någon annan presenterat bättre lösningar, har varit otroligt få - och jag har blivit närmast barnsligt lycklig de få gånger då det har hänt, de få gånger då det jag gör har blivit del av ett större sammanhang.

För visst vill jag RELATERA. Visst vill jag spegla och speglas, få vara del av processer som är större än mina egna, större än jag själv, få vara del av projekt där jag fyller en bestämd och socialt accepterad funktion. Men jag är tydligen kantig och konstig, för människor behandlar mig antingen som en despotisk ledare och slutar tänka själva, eller så stöter de bara bort mig. För jag är ju så svår att jobba med. Däremellan tycks ingenting finnas. Jag finner aldrig en balanserad social position, en utgångspunkt. Jag blir mitt eget paradigm, utan möjlighet att kommunicera min upplevelse.

Jag blir som en galning i sin cell, som massmördaren Hannibal Lecter i filmen "När lammen tystnar" där han avkräver Clarice Starling hennes livsberättelse som ett pris för att han, med sin expertis, ska hjälpa henne lösa ett antal svåra mordfall. Först när han får höra hennes berättelse, kommen ur hjärtat, så blir hon mänsklig för honom, verklig. Då först blir det möjligt för honom att jobba tillsammans med henne. Det är därför han avkräver den, för att han är så in i helvete ensam och isolerad - både fysiskt i sin cell, men också som en människa inlåst i sin galenskap.

Han blir mänsklig av att uppleva hennes mänsklighet, åtminstone i förhållande till henne. (För efteråt så fortsätter han dessvärre med att ha ihjäl och käka upp folk, ingen är perfekt...) Att leva utan spegling är omänskligt, bokstavligen. Och det danar omänskliga människor. Det danar ett självuppfyllt ego omgivet av likgiltiga pappfigurer. Jag har levt huvuddelen av mitt liv i ett slags emotionellt "locked-in-syndrome" där mina känslor antingen har varit osedda eller feltolkade.

Dessvärre finns ingen enkel lösning på problemet, ens i det enskilda fallet. Ifall man umgås med en social idiot bara för att det är synd om henne eller honom så är ingenting vunnet, det är bara förnedrande för alla parter. Den enda lösning jag kan se för alla "bokstavsbarn" och andra socialt dysfunktionella särlingar är ifall var och en av oss människor på denna planet försöker relativisera det rådande paradigmet en smula, alltså den "sociala kompetensen".

Kanske bör man inom yrkeslivet och annorstädes ställa sig frågan om arbetsresultatet i alla lägen blir bättre av att alla medarbetare väsentligen är varandras kloner. Likaså bör man fråga sig ifall det verkligen är nödvändigt att alla är överens om allting hela tiden. Medan man ändå håller på så kan man kanske samtidigt fråga sig ifall maktstrukturen är viktigare än ansvars- och arbetsfördelningen. Att förpassa all social disharmoni, att hålla den utanför fikarummets väggar, får den inte att försvinna.

Den lilla paradisiska bubblan av kollektivt samförstånd är en konstruktion med begränsad hållfasthet och varaktighet. Den socialt, kulturellt/subkulturellt och/eller etniskt rena lilla gemenskapen kommer förr eller senare att hemsökas av alla de aspekter som den bortträngt, av alla de uttryck som den varit oförmögen att härbärgera. Det må gälla västvärlden, det må gälla Sverige, det må gälla Stockholm, det må gälla medelklassen - eller vilken klass det nu råkar vara, det må gälla dig och dina såta vänner. En dag kommer kanske en av er ut som flata eller bög (eller hetero! Pedofil!! NAZIST!!!), en dag konverterar någon av er kanske till en annan religion - eller så tröttnar kanske någon helt enkelt på er bigotta, inskränkta lilla skitvärld och väljer ett mer dynamiskt umgänge. Tillgång och efterfrågan.

Jag har sökt hjälp många gånger, men aldrig fått någon sådan värd namnet. Den osynlige har förblivit osynlig, också för vården. - Är inte detta faktum, ifall min teori om en möjlig sjukdom/dysfunktion hos mig nu är riktig, rätt tragikomiskt? Ensamvargen har därför haft att definiera sig själv och sin värld, ty ingen annan har funnits där för att göra det. På sätt och vis har jag testat allt och alla, bara för att finna att ingen eller inget håller måttet. För vilket behov skulle jag egentligen ha av en värld som inte har behov av mig, av en mänsklighet som inte behöver mig? "Dömen icke, på det att I icke mån bliva dömda, ty med den dom varmed I dömen skolen I bliva dömda, och med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder." I detta har jag ofta felat. Har du det också?

Kanske uppkommer den där känslan av klibbig förväntan, som jag ofta upplever i samvaron med andra människor, just på grund av att de förväntar sig vissa (i någon mån kulturellt betingade) aspekter av normaliteten som jag helt enkelt inte kan tillhandahålla, ett samspel som jag inte bemästrar, vissa typer av bekräftelse som jag inte kan ge dem. (Sen så är det förstås, psykologiskt sett, bättre för mig att ha rollen som någon sorts autist än att vara inget alls...)

Om nu så är fallet så är mina medmänniskor förstås, ur deras egna perspektiv, oförmögna att antingen se mig som den jag är och/eller oförmögna att delge mig vad de ser, på grund av att jag kanske inte heller rätt uppfattar deras antydningar. Troligtvis är de då inte heller särskilt intresserade av att kommunicera kring ämnet, eftersom jag i så fall sannolikt inte uppfyller deras känslomässiga behov. Jag kan helt enkelt inte ge dem vad de vill ha. Denna hemsida/bok blir sannolikt mitt sista större försök till kommunikation med den övriga mänskligheten. Sen skiter jag i er.

Nykter och kåt
När till och med den människa som kände mig allra bäst, alltså M, denna sommar till sist hade tröttnat på mig (tredje sommarseparationen) så gjorde jag än en gång några tappra försöka att få fart på hjulen och hitta en ny kvinna. Jag fikade (som sagt ovan) med den förlovade kvinna som jag blivit kompis med på nätet. Jag såg detta möte samtidigt som ett tillfälle till social träning och en möjlighet att övervinna min djupt liggande rädsla för stora förändringar. Någon enstaka kväll denna sommar så följde jag också med min gamla ungdomsvän Johan ut på krogen. Jag behövde all social interaktion jag kunde få, lika mycket som jag behövde miljöer där det fanns kvinnor.

Under en av dessa fåtaliga krogrundor så stötte jag på Jalle, som jag knappt sett sedan tiden på Skaraborgsgatan under tidigt åttiotal. Jag hade kollat in honom någon gång under nittiotalet, då han spelade med sitt dåvarande band Reptile Smile, men efter detta så hade jag inte haft någon kontakt med honom. Jalle var ännu en av de många sympatiska människor som jag på något outgrundligt vis sett till att tappa kontakten med.

De få sociala händelser som i övrigt tilldrog sig under denna sommar innehöll dock inga möten med några lämpliga (eller olämpliga) kvinnor, utan för detta fick jag som sagt bruka nätet. I slutet av sommaren fick jag så slutligen kontakt med en kvinna som faktiskt var både tillgänglig och hade likartade intressen. Händelserna gick sin vanliga gång: Vi mailade, chattade, bytte telefonnummer och pratades vid på telefon, men det kom att dröja outhärdligt länge innan vi slutligen träffades. Kvinnan ifråga stod nämligen i begrepp att åka på en onödigt lång semester, i två omgångar dessutom. Därför så dröjde det flera veckor innan vi möttes i verkliga livet. Denna unga kvinna - "N" som jag väljer att kalla henne här - var i tjugoårsåldern. Eftersom vi förenades av gemensamma intressen, snarare än av en gemensam livssituation, så såg jag inte åldersskillnaden som något större bekymmer.

Det blev en lång och otålig väntan på att N skulle komma hem ifrån sin långa dubbelsemester. Det enda som hände socialt, under min alltför långa väntetid, var att jag en dag gick ut och käkade lunch med en gammal vän som också var alkis och som jag vid några tillfällen hade följt med till nykterhetsorganisationens möten (alltså inte samma vän som jag tidigare under sommaren gått och badat med). Det blev ett trevligt och öppenhjärtligt möte, av en sort som jag bara alltför sällan haft under de senaste årtiondena. (Varför har jag så sjukligt svårt att upprätthålla kontakten med gamla vänner, när jag ändå blir så glad av att umgås?!)

I slutet av sommaren, med höstkänning och regn i luften, så blev det till sist dags för mitt och N:s första möte i det verkliga livet. Jag satte mig på tåget och for till den mellansvenska stad där N bodde. Av olika skäl så bodde N, enligt egen utsago, fortfarande hemma hos sina föräldrar. Det innebar förstås att vårt första möte i hennes stad inte skulle leda till några erotiska utsvävningar, utan att vi bara skulle träffas på stan, snacka lite och känna oss för. Vi hade stämt träff utanför ett av stadens konditorier, som N tydligen hade haft som ett stamhak tidigare.

Vi gav varandra en trevande första kram och gick in på kondiset. Jag köpte kaffe åt oss båda, en överdimensionerad kanelbulle åt mig själv och en bit kladdkaka åt N. Vi fann ett ledigt bord, slog oss ned och inledde ett (åtminstone från min sida) trevande samtal om vardagliga banaliteter. Ganska snart insåg vi att de saker vi egentligen ville diskutera, nämligen våra gemensamma erotiska intressen, inte lämpade sig för publik diskussion. Vi lämnade därför kondiset och släntrade iväg i jakt på en lämplig parkbänk invid det lokala vattendraget. Eftersom det nyss hade regnat så var alla parkbänkar blöta. Vi slog oss istället ner på en låg stenmur invid vattnet, som åtminstone var hyfsat torr.

Vi pratade lite mer intimt, la väl armen om varandra och pussades en smula. Solen tittade fram bakom de regntunga molnen och det hela kändes nästan romantiskt, att sitta där och småhångla som ungdomar. Fast det var bara en av oss som var ung, som sagt. N var emellertid inte särskilt romantiskt lagd och det hon sökte hos mig var heller inte någon ny fast partner. N var redan engagerad på annat håll, så det hon ville ha mig till var sådant som hon inte kunde få därifrån. Det fanns väl inte mycket att säga om det. Vi hade mötts på en sexsajt, så det låg väl i sakens natur antar jag. Det var en situation som jag egentligen ogillade, men som jag accepterade på grund av att våra intressen sammanföll rätt väl. Jag hade helt enkelt inte lust att vänta längre på en perfekt "match". Ett års sökande var mer än nog.

Jag for hem till Stockholm redan samma dag och sedan vidtog ytterligare några veckor av otålig väntan innan N till sist dök upp i Stockholm för att hälsa på mig, innan det roliga skulle börja på allvar så att säga. "Summan av lasterna är konstant" brukar det sägas. Kanske stämmer det, för jag hade inte druckit alkohol på ett helt år, samtidigt som jag snart skulle få uppleva ett (förhoppningsvis) spännande erotiskt möte av ett slag som jag aldrig tidigare haft. - Den senast nämnde, av de två gamla vänner som emellanåt varit mitt sällskap på fylleristmötena, gratulerade mig över nätet till mitt första år av nykterhet, vilket jag blev mycket glad över. Detta skedde bara någon dag innan N skulle dyka upp. Det var en ovan livssituation att befinna mig i ett tillstånd där jag var både nykter och kåt, samtidigt!

En del av mitt engagemang och sökande på nätet kunde förklaras av det fundamentala mänskliga bekräftelsebehovet. Fick jag inte min bekräftelse genom publicerandet av min hemsida/bok så fick jag söka den på annat håll. Sen är det ju också så, som brottaren Frank Andersson lär ha sagt i en intervju, att "kuken ska ha sitt"... I gränslandet mellan sommaren och hösten, liksom mellan normaliteten och dess motsats, så möttes jag och N för första gången hemma hos mig. Hon skulle bara stanna över natten, så vi hade en eftermiddag, en natt och en förmiddag till vårt förfogande innan hon åter skulle fara hem till sin stad.

Vi satte därför ganska raskt igång med övningarna. Jag kände mig påtagligt oerfaren och klumpig, men som ett senkommet förstlingsverk så får jag väl ge mitt eget agerande ett tveksamt godkännande, antar jag. Våra övningar gav dock ett (även för henne, hoppas jag) tillfredställande resultat, om än kanske inte ett optimalt sådant. Det skulle dröja väldigt lång tid innan vi träffades en andra gång. Vi skrev till varandra efteråt, men N tycktes aldrig ha tid för ett andra möte, av det ena eller andra skälet. Jag hade i det närmaste givit upp hoppet, när N slutligen föll till föga och dök upp ytterligare en gång under senhösten.

Det var exakt samma villkor som gällde denna gång, N skulle dyka upp på eftermiddagen, stanna över natten och sedan fara hem under eftermiddagen dagen därpå. I mina ögon så gick allting mer friktionsfritt denna andra gång, trots en del tekniska problem (eller vad man nu ska säga). Åtminstone så tyckte jag att vårt andra möte kändes innerligare, men det kan förstås ha varit en projektion, ett önsketänkande. Jag hoppades att vi skulle bli ett slags vänner, att vi skulle lära känna varandra som människor - även om vi inte kunde bli ett par i konventionell mening, eftersom ju N, som sagt, var engagerad också på annat håll. Men det blev över tid, genom våra skriverier, allt tydligare för mig att jag mest bara fyllde en erotiskt nischad funktion för N, att hon höll mig på behörigt avstånd ifrån övriga delar av hennes liv.

Det var en rätt jobbig insikt för mig. Jag hade en uppsjö av känslor som jag vill få utlopp för. Jag ville känna värme i hjärtat, jag ville verkligen lära känna henne. Jag uppfattade N som tämligen rättfram och rak, men att hon egentligen inte släppte in mig i några andra sammanhang än de som vi först hade träffats för, alltså de rent erotiska. Det hela blev på så sätt till en kontakt utan förutsättningar för att utvecklas. När vi väl hade genomfört de saker som vi kommit överens om att göra så fanns inga stigar kvar att följa, det fanns ingenstans att gå vidare. N verkade vilja ha det så, men jag ville inte ha det så. Vi skrev väl lite då och då till varandra, men jag insåg innerst inne att N inte sökte en person hos mig, utan en funktion.

Funktionalism
Denna "funktionalism" var också kontakt-/sexsajternas akilleshäl. I sökandet efter det specifika så fick resten av människan ofta finna sig i att bli underordnad. Även om förstås varje mänskligt möte kan utvecklas till vad som helst, så fann jag ändå fixeringen på sexsajterna begränsande. Frågan jag ställde mig var varför jag egentligen hade sökt mig till sammanhang där jag på ett så uppenbart sätt riskerade att reduceras till en (erotisk) funktion, liksom att förvandla andra människor till detsamma. Vad fyllde detta för behov eller begär hos mig?

Och hur kom det sig att så pass många av de kvinnor jag fick kontakt med verkade lida av psykisk ohälsa/funktionsnedsättning i någon form. Var detta - det som både de och jag sökte - huvudsakligen iscensatta traumata eller kompensatoriska begär för sådant som saknats i den individuella utvecklingen?

Var går gränsen mellan en preferens och en störning? Var går gränsen mellan personlighetsdrag och ohälsa? När blir ett beteende destruktivt för en själv och/eller omgivningen? Även ifall två (eller flera) personer har konsensus kring vad de vill göra med varandra (sexuellt) så kan detta fortfarande i sig utgöra destruktiva beteenden, alltså i de fall då det gäller psykiskt sjuka människor (med avvikande sexuell läggning). Kanske skadar de, på ett psykologiskt plan, både sig själva och/eller varandra med det de gör. - Observera att jag inte lägger någon som helst moralisk aspekt i detta, liksom inte heller i ord som "frisk" och "sjuk" eller liknande. Jag försöker bara förstå vad det är jag faktiskt har upplevt.

Det finns, som jag ser det, två möjliga former av hyckleri här. Det förstnämnda hyckleriet är det som "de normala" ägnar sig åt. I detta ligger att förklara allt avvikande beteende såsom antingen omoraliskt och/eller sjukt. På detta bekväma vis externaliseras alla de mänskliga beteenden och känslor som inte omfattas av den kultur och det samhälle man tillhör. Den avvikande individen betraktas då alltså antingen som en missdådare som samhället kan bränna på bål, eller alternativt som en stackare som inte vet bättre och som därför passar bäst på en sluten avdelning på någon avlägsen inrättning.

Den andra formen av hyckleri står avvikarna själva för. Eftersom nästan ingen människa gillar tanken på att ses som abnorm eller sjuk, så söker man sig till sammanhang där man kan få vara "sig själv". I denna mer eller mindre trånga krets skapas/uppstår sedan en subkultur som "normaliserar" avvikelsen, en kompensatorisk motkultur helt enkelt. Den nya lilla flocken fyller alltså samma funktion som den stora flocken - det övriga samhället - förut fyllde, nämligen att individen ges en identitet, en definition som den alternativa flocken accepterar och som ryms inom dess kultur, inom dess paradigm. Detsamma gäller för alla kulturer. Finns det till exempel en heteronormativ kultur, så finns det med automatik också en homonormativ dito (som i större eller mindre utsträckning står i opposition till den förstnämnda).

Det finns dock en sak som ingen kultur/subkultur med automatik bistår med - och det är självkännedomen. Förvisso kan själva dynamiken i en individs "flockskifte" (typ komma ut ur garderoben, flytta utomlands eller försvenskas) i sig medföra en kontrasteffekt för självuppfattningen, alltså att man först i och med övergången ifrån en kultur till en annan får en bättre överblick, men ifall man låter ett normsystem ersätta ett annat så blir man inte med nödvändighet så väldigt mycket friare än man var innan. Inte heller blir man friare av att låta samma normsystem byta namn.

Gayrörelsen, liksom alla andra rörelser, gör kanske bäst i att helt sluta kämpa för en allmän acceptans som man ändå aldrig till fullo kan uppnå. Det är lönlöst att söka bli omfattad av normaliteten. Det är förmodligen bättre att göra den irrelevant. Det är avgjort bättre att acceptera sin egen livsupplevelse, än att söka få den accepterad och verifierad av andra. Din livsupplevelse är en realitet - med eller utan andras erkännande, med eller utan definition eller diagnos. Den kräver ingen kyrklig eller samhällelig sanktion för att vara giltig. Kanske är det klokaste valet inte i alla lägen att stå upp för vad man är, ibland är det kanske klokare att bara sätta sig...

Messerschmitt: Den fras som står längst upp till vänster på den här sidan invid årtalet (2010) och till vilken det ovanstående stycket alluderar, Älskade vare de som sätter sig, förekommer i Roy Anderssons film "Sånger från andra våningen". Ursprungligen kommer orden ur en dikt av den peruanske diktaren César Vallejo, "Snubblande mellan två stjärnor/Traspié entre dos estellas" och lyder på spanska ...amadas las personas que se sientan...

Kanske når vi inte vår frihet på allvar förrän vi upphör med vår eviga(?) och ömsesidiga stöld av attribut. Hur pass mycket tid har vi egentligen kvar som enskilda individer och som art för våra, både individuella och kollektiva, strider för att vinna erkännelse för våra förbannade (kollektiva) identiteter?! Leva och låta leva. Så enkelt är det. Jag tror att Guds dom kommer att falla över oss, liksom - som en del av samma process - att vi av egen kraft dömer oss själva genom detta beteende. Det heliga kriget är kriget mot oss själva som identiteter, mot vår egen fåfänga. Våra individuella liv är Guds gåva till oss - och hur vi lever dem är vår gåva till Gud, liksom till den övriga mänskligheten. Vilken etikett vi sedan klistrar dit saknar intresse.

Tittar man på naturen så finner man inte någon kärlek i mänsklig mening. Ska kärleken triumfera så sker det genom människors verk, genom mänskligt utgivande, utan krav på motprestation. Först i och med detta realiseras vi till fullo som Guds avbild, när vi utskänker, när vi blir medskapande och självgestaltande; när vi gör allt detta utan en tanke på hur det uppfattas, utan enbart av kärlek och lust, av fri vilja. Söker vi bekräftelsen på vårt verk och på vår identitet, söker vi betalningen för våra ansträngningar, så är våra livsverk förlorade.

Därför så är den här hemsidan/boken också i stora stycken förfelad. Den blev till för att jag ville få en smula erkännande, som en kompensation för sådant som saknats. Den läxa jag lärt mig under processens gång är att detta är en meningslös strävan. Att få uppskattning och erkännande är visserligen ett mänskligt behov, men att åstadkomma något enbart av det skälet är att gå vilse. Jag hoppas förstås fortfarande på att hemsidan ska bli en succé, förr eller senare, men ytterst skriver jag detta för att jag kan och vill göra det. Det är detta som jag kan bidra med.

Vad du gör med hemsidan/boken och uppfattar den som är upp till dig, liksom hur du uppfattar mig som person utifrån vad jag har skrivit. Du kommer ändå aldrig att känna mig till fullo, liksom jag inte heller dig. Kanske är en del av vår livsuppgift att acceptera detta faktum och att vi ändå gör vårt yttersta medan vi är här. För vad ska vi annars göra med våra liv? Ska våra livsverk och vår kärlek flöda ut i världen så är det naturligtvis upp till var och en av oss, vem annars?!

Det finns en skillnad mellan självgestaltning och identitet. Självgestaltningen är en livslång process medan identiteten snarare är ett fixerat tillstånd, ett föreställt tillstånd. En person utan någon som helst föreställning om sig själv som konstnär kan likväl skapa ett makalöst konstverk, medan en person som ser sig själv som ytterst konstnärlig och begåvad kan vara en fantasilös medelmåtta. (Vilken kategori jag tillhör får du bedöma själv...)

Man behöver inte ha någon föreställning om vem man är för att njuta av det man gör, av sådant som smakar gott, doftar gott, känns gott. Det finns ett liv även utan föreställningen om vad livet är för något. Det finns ett individuellt liv som inte kräver godkännande ifrån omgivningen, som inte kräver varken definition eller bekräftelse. Människan blir förvisso människa genom andra människor, men individuationen kräver samtidigt att man emellanåt bryter mot invanda beteenden, att man tar sig tid att gå djupt nog in i sig själv för att finna vad som är specifikt individuellt, samt vilka av de egna beteendena som inte är det, utan som snarare triggas av omgivningens förväntningar.

Ifall man inte i görligaste mån förverkligar sin egen individuella form så kastar man bort en Gudagåva! En gnostisk tolkning av denna tankegång blir gärna att det kroppsliga livet skulle vara sämre än det andliga, att människan som djurart, homo sapiens, skulle utgöra ett lägre tillstånd än den förandligade och högstående individen, vilken uppnått gnosis - alltså självkännedomen och kännedomen om alltet. Så är inte fallet.

Det existerar ingen skapelsens rangordning. Allt är skapat av Gud, allt återvänder till Gud. Det existerar heller inget optimum, alltså något bestämt tillstånd som skapelseverket kan nå - eftersom Gud per definition är perfekt och skapelsen därför aldrig kan nå samma grad av perfektion, utom möjligen genom att först förintas och sedan fullkomligt uppgå i Gud. Såsom "fristående" kan skapelsen - varken som helhet, eller i någon av dess enskilda delar - nå perfektion. Det enda som finns är en individuell potential hos varje enskilt objekt, vilken ser olika ut för alla, djur som människor, allt utifrån de förutsättningar som gener och miljön (inklusive familjeförhållanden, kulturell kontext etc.) bistår med.

Ifall man inbillar sig att påven, eller vilket religiöst överhuvud man nu tänker sig, skulle stå Gud närmare än någon annan människa, eller för den delen en amöba, så tar man grundligt miste. Allt skapat är likvärdigt inför Gud. Emellertid så är människan kapabel till en självbetraktelse och självmedvetenhet på ett sätt som ingen annan levande varelse på denna jord är ens i närheten av. Detta ger oss en unik individuell potential, liksom ett unikt uppdrag, ett unikt ansvar.

Denna individuella potential kan manifestera sig själv i diverse kreativa uttryck, däremot kan den inte leda oss till perfektion. Av det skälet så kan inte någon enda människa någonsin varken nyttja eller känna den till fullo. Denna potential utgör en väg med oändlig utsträckning. Man når inte dess början och man når inte heller dess slut; man känner aldrig sig själv till fullo och man når heller aldrig perfektion i det man gör. Detta är det mänskliga predikamentet. Faktum är att vi delar detta predikament med hela skapelsen, men vi besitter en unik förmåga till självmedvetande, till att bli ett slags "metapersoner" som kan se oss själva i denna situation. Vi kan alltså se oss själva objektivt (mer eller mindre, bättre eller sämre).

"Metapersonen" - alltså den (mer eller mindre) objektiva betraktaren - är inte någon fristående entitet, utan är alltjämt en del av den jordiska, fysiska människan. Även Buddha gick på muggen! Nirvana är inte finare än Samsara, Gudomlig gnosis är inte finare än att bära vatten och hugga ved. Ifall enskilda individer uppnår upplysning och visdom så är det en Gudagåva - och de har i så fall nått dit därför att deras samlade livssituation och egna potential medgav detta - deras öde, om du så vill. De gör vad de förmår och når dit de når, givet den tidsrymd som de får i livet. Detta gör allt annat levande också. Gud förväntar sig ditt bästa, alltså DITT bästa. Mer kan du inte göra (men du kan göra mindre...).

Naturlighet
Människans strävan efter en identitet dras med ett stort problem, nämligen att man försöker finna en identitet som känns "naturlig". Nu råkar det dessvärre vara så att det inte existerar någon sådan "naturlighet" eftersom människan - mer eller mindre - är fri att välja. Det finns ingen optimal identitet. Visserligen så kan den ena eller andra rollen komma den enskilda människan närmare än någon annan, men ytterst står vi alla där med vår förbannade valfrihet. Det finns många flockar att välja på, många maskerader att delta i, men oavsett vilka flockar vi för tillfället bekänner oss till (och i bästa fall har upptagits i som fullvärdiga medlemmar) så vet var och en av oss innerst inne att varje roll samtidigt utgör en reduktion.

För den individuella helheten finns ingen slutlig hemvist, endast en livslång gestaltning som aldrig kommer att fullkomnas. Det finns inget slutmål. Lapptäcket av möjliga identiteter, i denna tid av global kommunikation, är i det närmaste oändligt. Vi kan delta i ett stort antal vitt skilda sammanhang. Kanske är detta en nödvändig evolutionär mellanlandning för mänskligheten. Kanske måste valfriheten närma sig oändligheten innan vi begriper att den faktiskt är just oändlig.

Paradoxen, i sökandet efter vem man är "egentligen", ligger i just detta faktum - att det inte finns något "egentligen"! I denna tid så sker en sorts kulturell fragmentisering i västerlandet. Antalet kulturella subgrupperingar och alternativa livsstilar växer exponentiellt, samtidigt som det finns en kompensatorisk längtan tillbaks till en tid då allting var enkelt, klappat och klart; till en tid då man tillhörde en och samma kultur, en och samma religion och hade gemensamma rättesnören.

Jag tror man ska se både rasismens och fundamentalismens uppsving i skenet av detta. Det är ett romantiserande och en sorts nostalgi. Det är därför som Sverigedemokraterna kom in i Sveriges riksdag under detta års val, man längtar tillbaks till en tid som man inbillar sig var enklare och tydligare än dagens. Det är helt enkelt en reaktion på nutida processer som många enskilda människor har mycket svårt att hantera. Det fria valet är en tung börda att bära, den allra tyngsta.

Vi talar idag en hel del om det multikulturella samhället, som om alla kulturer vore likvärdiga. Likväl så värjer sig i synnerhet västerlandet kraftigt mot kulturella uttryck såsom hedersmord, hustrubränning, barnäktenskap och kvinnlig omskärelse. På samma gång - drivet av en påtaglig exotism - så hyllas ändå folkmusik och maträtter ifrån främmande kulturer kollektivt i västerlandet, i synnerhet i Sverige. Vårt förhållande till andra kulturer liknar ibland en kärleksrelation där den ena parten blir misshandlad, men ändå med en dåres envishet klänger sig fast vid relationen och romantiserar den.

Jag tror inte att det finns någon framtid utan västerlandet, konceptuellt sett. Utan vetenskaplighet, yttrandefrihet och demokrati finns bara förfall och återgång. Vårt kompensatoriska romantiserande över främmande kulturers "naturlighet" eller vår egen kulturs svunna dito verkar mest vara ett utslag av vår fruktan för friheten och valet. Frågan är ifall tillräckligt mycket individualitet överlever den här kollektiva kulturella processen, dessa moden.

Frågan är ifall invandringen till västerlandet blir ett medel för de invandrade människornas egen individuation, där kulturkrockarna bidrar till att smula sönder antikverade (ofta) patriarkala strukturer, här i det relativt sett fria västerlandet - eller ifall inflödet av just dessa antikverade strukturer istället kommer att tas emot och omfattas alltför okritiskt av en västerländsk publik som följer tidsandan, som följer det senaste modet, den senaste tankeimporten. Kanske triumferar istället den kompensatoriska xenofobin och knätofsarna. Den som lever får se.

Frågan är också vad U-ländernas olika folk själva väljer, ifall de har möjligheten. Vad kommer de att välja i exempelvis Tunisien och Egypten, där det i skrivande stund (februari 2011) pågår folkliga uppror emot ett despotiskt ledarskap. - Vilken underbar nagel i ögat det vore på USA, ifall man äntligen lyckades åstadkomma en fungerande och pluralistisk demokrati i ett muslimskt land! Kommer man i dessa länder att välja yttrandefriheten, religionsfriheten och demokratin? Eller kommer man att romantisera över flydda tider och förfalla till fundamentalismen, till drömmen om ett svunnet Utopia?

Det finns mycket att rätteligen anklaga västerlandet för, såsom kolonialism, protektionism, utsugning av u-ländernas resurser och en ekologiskt ohållbar livsstil - men vad är egentligen alternativet till västerlandet som idé? Lösningen på världsproblemen ligger knappast i minskad information, minskad forskning, färre möjliga val, minskad yttrandefrihet och minskad demokrati. Lösningen är den motsatta. Det finns inget "naturligt" urtillstånd att återgå till, ingen "naturlig" kultur, ingen "naturlig" religion. Inte heller finns det något enhetligt "ursprungligt" folk eller dito fädernesland.

Det finns helt enkelt ingen "naturlig" identitet att varken uppnå eller återvända till. Det finns bara du och jag och vår livslånga valfrihet. Jag råkar samtidigt också tro att fundamentet för alltsammans bäst definieras som "Gud". Du får kalla denna gestaltningens (relativa) frihet, detta skapande, vad du vill. Jag pratar en hel del om samhället, men med detta avser jag endast enskilda individers val, i varje enskilt ögonblick. Ytterst tror jag nämligen inte att det finns något annat. Dessa val bör därför vara så fria som möjligt.

Eftersom jag råkar tro att Gud är en realitet, liksom att Guds "plan" snarast är ett slags matris enligt vilken verket når sin slutform genom en interaktion med skapelsen - given slumpen och det fria valet såsom sekundära kreativa processer - så tror jag förstås också på predestinationen som överordnad princip, ödet om du så vill. Är man predestinerad att gå åt fel håll så kommer man att göra det, är man predestinerad att gå åt rätt håll så kommer man att göra det. Vissa når fram, andra inte, men man definierar likväl sig själv genom de val man gör - alltså om valet i sig är gott eller ont. Ingen är ofelbar, men av detta skäl så är det heller aldrig för sent för en omvändelse. Du är vad du dör som; det du bär i ditt hjärta när det blir din tur.

Individualiteten kan ha ett högt socialt pris. Medelmåttorna fördömer vanligtvis allt utanför deras räckvidd. Det är ett plågsamt ögonblick i individuationsprocessen när (och om) man börjar växa ur konvenansen, i det ögonblick då man börjar överskrida den rådande kulturens gränser. Detta leder, så gott som alltid, till en tid av konflikt med omgivningen.

Med detta menar jag inte att det finns någon skillnad i människovärde mellan en föga individuell flockmänniska och en frigjord, personlig och originell individ. För det gör det inte. Det handlar bara om en potential som kan utvecklas mer eller mindre bra. Kulturen sätter ramarna och tillhandahåller verktygen/ begreppen för individuell utveckling, men kulturen är en puppa, en kokong. Den är något som förr eller senare måste överges. Den är ett klädesplagg som man - i bästa fall - en dag har vuxit ur.

Ifall man överhuvudtaget ska ge sig på att försöka rangordna kulturer, så torde de kulturer som lämnar mest utrymme för avvikelse och individuell variation vara de som i så fall hamnar i toppen av listan. I mina ögon så är den västerländska kulturen, i vid mening, i just detta avseende den mest framskridna av vår världs samtliga kulturer.

Den svenska kulturen är något av en anomali i denna västerländska kontext, med sin nivellering och kollektivism. Det råkar vara just denna kultur som satt gränserna och tillhandahållit verktygen för just min egen individuationsprocess, så det är därför svårt för mig att bedöma den objektivt. Det är en kulturell paradox att Sverige under hela efterkrigstiden har anammat kulturella influenser ifrån ett land som - på sätt och vis - håller individens "pursuit of happiness" högst av alla länder i världen, nämligen USA.

Eftersom exotismen har ett sådant fast grepp om svenskarna så har dessa, i grunden kollektivistiska svenskar, i flock imiterat amerikansk individualism, vilket förstås ofta har resulterat i skrattretande karikatyrer. Individuationsprocessen, oavsett kulturell kontext, krockar som sagt förr eller senare med kollektivet - och i en kollektiv kultur som den svenska så blir detta förstås extra bekymmersamt. Amerikanen må sträva efter den individuella lyckan, men svensken strävar i första hand efter oantastlighet. Man ska inte förhäva sig. Man ska vara ödmjuk. Den som gapar över mycket mister ofta hela stycket. Högmod går före fall. Livet i Sverige är inte en strid, utan en anpassning, ett inordnande.

Inordnandet är bekvämt, flocktillhörigheten är vad människor i gemen söker. Det är emellertid bara den person som förmår att relativisera sin egen kultur och identitet som på allvar kan möta en annan människa, ifrån en annan flock/kultur. Kollektiv som sådana kan inte relativisera sig själva; nationer, folkslag, stammar, klaner och familjer. En kultur kan på sin höjd och i bästa fall samexistera i fred med främmande kulturer - men MÖTET, den kulturella transcendensen, sker bara på individnivå. Därför så är det svenska gullandet med utländska influenser också delvis bedrägligt, eftersom toleransen mot INDIVIDUELLA avvikelser paradoxalt nog är rätt liten i vårt land. Invandraren välkomnas primärt som just en invandrare, som en social roll snarare än som en person. Sverige har aldrig haft särskilt många personer.

Jag tror inte att man med varaktig framgång kan bygga en stat baserad på att tillfredställa önskningarna hos ett eller flera av de kollektiv som huserar inom dess gränser. Kollektiven/flockarna har sin egen gruppdynamik - och denna drivs enbart av grupptillhörigheten/-identiteten. Varaktig fred och samexistens vinns först när ett tillräckligt stort antal individer i de respektive grupperna har förmått att relativisera sina identiteter, sina kulturella tillhörigheter; när man kan se sig själv i den andra människan. Men för att detta ska vara möjligt så måste man först se människan i sig själv, känna sig själv. Detta är inte en fråga om kulturell tillhörighet, av det ena eller andra slaget, utan om en djupt gående självkännedom, om empatisk mognad. Det är en individ, inte en hel kultur, som tar beslutet att sträcka ut handen mot främlingen.

Pajaskursen
Några dagar efter mitt första kärleksmöte med den unga N i september så upphörde den senaste i raden av pajasverksamheter - ett inordnande av strikt ekonomiska orsaker... Denna följdes sedan under hösten av ännu en kortare tid inom arbetsförnedringens egen skenverksamhet. Tack och lov så behövde jag bara vara där en dag i veckan, på möten där vi skulle redovisa vad som hänt under föregående veckas lopp. Det var förstås fullkomligt meningslöst, eftersom de enda tänkbara händelserna att rapportera antingen bestod i ett jobb eller studier, vilket förstås betydde att det enda man kunde rapportera om var jobbsökande, inskickade ansökningar och eventuella intervjuer som alla hade det gemensamt att de inte lett fram till något. - Men sittas skulle det och redovisas skulle det, Gud vet för vem eller varför.

Under en av veckosittningarna på arbetsförnedringen så fick jag höra talas om att det fanns en administrativ utbildning, en arbetsmarknadsutbildning, som jag kunde gå på. Jag tänkte att det kunde vara en bra idé av två skäl: Dels så skulle jag förstås komma ut ur arbetsförnedringens fokus - och så länge som man är i åtgärd så förhåller sig arbetsförnedringen som regel behagligt passiv. Dels skulle jag inför presumtiva arbetsgivare kunna påvisa något slags aktivitet i modern tid. Jag hade trots allt varit arbetslös i drygt två och ett halvt år, vilket såklart inte gjorde mig särskilt attraktiv på arbetsmarknaden.

Jag led dessvärre av vanföreställningen att en arbetsmarknadsutbildning var samma sak som en vanlig utbildning, alltså att man fick ett schema, hade lektioner, läxor, examinationer av det ena eller andra slaget och kanske också sådant som en kursplan och en förteckning över vad som skulle läsas in. Så var det inte riktigt. Det visade sig istället att en arbetsmarknadsutbildning snarast var en pajasverksamhet med spets.

Med detta menar jag att man förvisso kunde studera och lära sig användbara saker, men att verksamhetens huvudsakliga mål var att internera lösdrivarna i ungefär sex timmar dagligen. Huvudsaken var alltså inte utbildningen, utan närvarorapporten. Arbetsförnedringen beställde inte kunskap i första hand, utan statistik, vilket förstås var helt logiskt eftersom statistik är det enda som denna totalt meningslösa myndighet kan producera. Pajasfirmans främsta uppdrag blev därför att vara en underleverantör av statistik över lösdrivare satta i åtgärd.

Beställarens, alltså arbetsförnedringens, människosyn sipprade av det skälet neråt och landade även hos det pajasföretag som höll i utbildningen. Visserligen bedrev man undervisning och många av lärarna var också kunniga inom sina områden (och i enstaka fall också goda didaktiker) men de var samtidigt plitar. Med eleverna förvandlade till något som måste övervakas, till något som man måste hålla koll på och bokföra, så ruttnade somliga lärares människosyn i rätt stor utsträckning. Vi hade inte normala lektioner, utan istället för- och eftermiddagspass som skulle sittas av. En stor del av dessa pass var lärarlösa.

Vad var och en av oss egentligen lärde sig under våra dagliga anstaltsvistelser var av underordnad betydelse, både för anordnaren och för beställaren av arbetsmarknadsutbildningen. Jag var i ÅTGÄRD. Staten/arbetsförnedringen/politikerna fick sin statistik, pajasfirman fick sina pengar, eleverna/internerna fick sina pengar, lärarna/plitarna fick sina pengar, väljarna fick sina lögner - och allt var frid och fröjd. Det var bara ett litet problem och det var att jag höll på att bli vansinnig! Den ständiga rundgången, ekorrhjulet, den ständiga rörelsen utan att komma någonstans började på allvar bryta ner mig.

Inte blev det bättre av att jag redan första dan, då jag klev in i klassrummet, fick en omedelbar känsla av déjà vu. Jag hade nämligen haft en dröm om detta klassrum, vilket huvudsakligen var fullt av kvinnor. Jag var helt säker på att jag hade sett detta rum förut. Senare, under kursens gång, så noterade jag också att en av kursens få unga kvinnor bar ett kors runt sin hals, ett "diamantkors" som i form och utseende var till förblandning likt det kors som jag hade sett pryda ett kyrktorn i en annan dröm, tre år tidigare. Fanns den kvinna som jag så länge längtat efter i detta rum? I så fall så gav hon sig inte till känna, eller så kunde jag inte känna igen henne. (Hon med korset var redan gift.)

Under detta år, 2010, så hände ingenting som på allvar ändrade mitt liv, absolut ingenting. Jag drog och slet i rostiga kugghjul och spakar, men maskinen gick liksom inte igång. Åt vilket håll jag än gick så hamnade jag i en återvändsgränd. Jag förlorade gradvis all motivation för mina så kallade "studier". Jag sjönk raskt tillbaks in i apatin, en apati som nu kom att gradvis omfatta allting. Jag hade ingen rörelseenergi alls.

Min enda möjliga tröst, min synnerligen glesa kontakt med N, hade i det närmaste avklingat när vintern kom och innehöll ingen egentlig entusiasm ifrån hennes sida. Min hemsida tycktes inte heller den framkalla någon större känslomässig respons hos någon. Dessutom så var det snart dags att uppdatera den med 2010 års händelser, vilket var ett jobb som jag i detta läge saknade all lust och energi till att genomföra. - Kursen var avskyvärd, min kontakt med N var en flopp, hemsidan/boken var också en flopp. Jag fick ingen bekräftelse någonstans, det var som om jag inte fanns.

Egentligen så kan man säga att hela 2010 var som att stå och skaka på den där berömda ketchupflaskan, men utan att det kom ut mer än en löjlig liten klick. Det enda som (slutligen!) blev klart till det kommande årsskiftet var den nya låten, Solen. Jag närde under en tid idén om att N skulle vara med och sjunga på den. Hon hade en ganska klar och ren röst och jag tänkte att hon skulle kunna sjunga kör på de sista refrängerna i låten, men eftersom vår kontakt aldrig tycktes ta sig någonstans så bestämde jag mig till slut för att strunta i den idén.

Som grädden på moset så gjorde jag under mitt arbete med den nya låten en förfärande upptäckt: Mina gamla hörlurar, som jag hade använt som referens under mitt arbete med musiken, visade sig inte återge diskanten på ett tillfredställande sätt - och det gjorde inte högtalarna heller. Den adapter som jag använt, för att kunna bruka mina åldriga hörlurar i datorn, var något för tjock för att passa in i hörlursuttaget. Därför så hade jag istället använt datorns line-utgång. Under jobbet med den nya låten så kom jag av en händelse att stoppa in ett par andra och nyare lurar i datorn, nu i rätt uttag. Jag upptäckte då, i efterhand dessvärre, att kombinationen av dåliga grejor, delvis dålig hörsel och dåligt omdöme hade gjort att en stor del av musiken på hemsidan i många fall led av distorsion.

Att spela in låtarna med stark volym hade visserligen varit avsiktligt, men inte med en så stark volym att allting fräste och sprakade, särskilt mycket i de fall då ljudet passerade igenom en dators hörlursförstärkare. Jag stod alltså inför att behöva göra om en stor del av musiken - mer eller mindre - samt inför att behöva beskriva ett år som egentligen inte hade innehållit något, förutom två hyfsat spännande erotiska möten. Jag levde i ett universum som alltmer förlorade sina kontraster; utan belöningar, utan bekräftelser och glädjeämnen. Under den tid då jag söp så hade jag åtminstone haft två tillstånd att välja på, full och nykter. Nu hade jag bara ett tillstånd, en jämngrå väg i ett lika jämngrått landskap utan landmärken.

Jag hade gjort en mp3-fil med min nyaste låt och tankat ner den i mobilen. Jag låg och lyssnade på den om kvällarna/nätterna innan jag skulle somna. Jag var så fullkomligt osynlig, så totalt obekräftad och så pass socialt onödig att jag var tvungen att gång på gång höra vad jag själv hade gjort för att övertyga mig om att jag faktiskt fanns till, att jag faktiskt kunde åstadkomma något påtagligt. Logiskt sett så visste jag att min längtan efter bekräftelse var fåfäng, men rent mänskligt så skrek mitt inre efter att någon skulle höra och läsa det jag åstadkommit. Jul och nyår närmade sig med stormsteg och jag hade ingenstans att ta vägen, ingenstans.

Surrealism
Socialt opassande relationer är trots allt bättre för hälsan än (den ofrivilliga) ensamheten. Jag rekommenderar på intet sätt social isolering. Att isolera sig/bli så pass isolerad som jag gjort mig/blivit är hälsofarligt, både mentalt och kroppsligen. Det är helt enkelt artfrämmande för en människa. Självvalt tillbakadragande ifrån världen bör helst ske i ordnade former, inom kloster och liknande, där det finns en samlad erfarenhet och en kunskap om fallgroparna. Men just för mig, i detta nu, finns inget annat alternativ. Framtiden får utvisa huruvida jag finner bättre sätt att hantera min egen individuation än att varva dubiösa kontakter på nätet med religiösa grubblerier.

Ifall jag tittar på hur detta år, 2010, gestaltade sig för mig så kan jag med säkerhet konstatera att vanlighetens väg slutligen stängdes för mig, alldeles oavsett ifall detta skedde genom mina egna val eller omgivningens, eller både och. Utforskandet av religionen, av mitt inre liv, mitt förflutna och min sexualitet utgjorde en process där allting på en och samma gång vävdes samman och ändå likväl desintegrerades. År 2010 var året då tecknen, slutligen och i det närmaste, helt upphörde att visa sig. Det var året då jag lämnades ensam med mig själv. Det var året då det mesta och de flesta i praktiken övergav mig - eller ifall nu jag övergav dem. Det var ett år som ändades i en bedövande tystnad.

Jag fick ofta en känsla av att inget av det som pågick i livet angick mig eller var verkligt. Den som är ensam drar av nödvändighet två slutsatser, den första är att han eller hon saknar värde för sin omgivning, eller har ett ringa värde, den andra slutsatsen blir förstås att omgivningen i gengäld blir lika irrelevant och/eller värdelös. Ifall man har ringa eller inget utbyte av sina medmänniskor så har de förstås inte heller något värde för en själv.

Kanske är det såhär som galningar skapas. Varje galning som stormar in på sin arbetsplats eller sin skola med automatvapen, för att sedan meja ner dem som råkar vara i vägen, har en förhistoria av marginalisering bakom sig. Varje galning är frukten av många människors dagliga beslut, inklusive de egna. Naturligtvis finns de aktiva besluten; flinen, kommentarerna och blickarna - men där finns också de passiva besluten; att inte ringa, inte söka upp, inte erkänna eller bekräfta. Huruvida ensamvargen också blir en fara beror i slutändan på vem han eller hon är, på generna och uppväxten, men det är en lång tids social marginalisering som slutligen formar en farlig människa.

Människan har, som flockvarelse, ett fundamentalt behov av att bli bekräftad av sin flock - och när denna bekräftelse uteblir så skriker man, som ett spädbarn, av smärtfylld ensamhet. Men ifall detta ursprungliga skri aldrig hörs så gör man något annat. Själv har jag gjort en hemsida/bok. Det går inte att förutse brytpunkten, vilken tuva som slutligen stjälper lasset - och ifall detta i så fall leder till utåtriktad destruktivitet eller till självdestruktivitet, kanske till självmord. I bästa fall leder det istället till kompensatorisk kreativitet. Det individuella valet är som sagt också alltid närvarande, omständigheterna till trots.

När jag ser på mitt liv under 2010 så kändes det ofta som filmen "The Truman Show", där Jim Careys rollfigur växer upp i en liten idylliskt amerikansk småstad - åtminstone så är det vad han tror. I själva verket så är alla omkring honom skådespelare i en TV-såpa om hans liv. Allt omkring honom är kulisser och skådespel. Allt han gör filmas och direktsänds, utan att han själv har en aning om det. "The Truman Show" är nog en av de mest paranoida filmer som gjorts.

Den borde vara alla gnostikers favoritkomedi, med tanke på att de ser skapelsen av världen som orsakad av en lägre gudom (i filmen representerad av den onde producent som iscensatt huvupersonens illusoriska liv) och att förkastandet av denna - illusoriska - värld för oss närmare det sanna livet i Gud, alltså den riktiga guden; en mycket definitiv dikotomi mellan skapelsens gud och "himmelsguden".

I filmens slutscen så seglar Jim Carey ut på ett stormigt hav, eller rättare, på vad han tror är havet. I själva verket så tar "havet" slut invid en himmelsblå vägg, tillhörig den gigantiska kupol som omger hans isolerade låtsasvärld. Nu faller det sig så att han råkat stranda med sin båt invid en av kupolens nödutgångar, där en lika himmelsblå trappa leder upp till en dito dörr. Han är vid det här laget medveten om de dolda TV-kameror som finns överallt. Han vinkar sitt farväl och går ut genom dörren, ut i friheten. Behöver jag säga att det är en favoritscen?!

Vad kan man göra när man har konstaterat att det egentligen inte existerar några medmänniskor, att allt bara är skådespel, annat än att bara segla rakt ut i ovissheten? Men jag fruktar att just den här illusionen endast har en enda, slutlig, nödutgång. Visst tänker jag tanken. Visst har jag gjort det då och då, kanske kommer det också en dag då denna nödutgång är den enda som står till buds. Men i vilket fall som helst så var 2010 inte året för en sådan definitiv sorti.

Däremot så var det hög tid i livet för en seglats av någon sort. Navigare necesse est, vivere non est necesse: Att segla är nödvändigt, att leva är inte nödvändigt. Verklighetens tilltagande surrealism hade sedan ett par år tillbaka inte bara lett till ett beslut om nykterhet och till en summering av livet i formen av en hemsida/bok, utan ledde också fram till ett än mer djupgående beslut om en livsomdanande förändring.

Det var bara ett litet problem, nämligen att jag inte alls visste vari denna avgörande förändring skulle bestå. Det fanns två motstridiga tendenser i mitt liv, dels den avtagande rörelse-/livsenergin, dels den tillväxande insikten om behovet av en genomgripande förändring, av ett livsbeslut som omfattade betydligt mer än att bara sluta dricka och att spekulera om Gud och tillvaron. Det fanns en djupt liggande eld om vilken jag inte visste ifall den var tilltagande eller avtagande.

Mitt liv har mycket ofta lidit brist på spegling, på passande sammanhang, på interaktion. Därför så har heller inte motsvarande receptiva och adaptiva förmågor utvecklats optimalt hos mig. Är detta en sjukdom? Vilken diagnos har den i så fall? Och vad tjänar det till att bli sjukskriven och kanske sedan förtidspensionerad på grund av min eventuella dysfunktion/sjukdom? Under rådande (borgerliga) regim så finns ingen nåd, inget vilorum för den som icke arbetar. Detta kommer inte heller att väsentligen ändras vid ett framtida maktskifte. Socialdemokratin har tydligt klargjort att man är anhängare av den så kallade "arbetslinjen". För mig så skulle därför en eventuell diagnos, i detta land och i detta nu, bara innebära att jag hunsas i rollen som sjuk, istället för i rollen som arbetsför.

Det engelska (ursprungligen grekiska) ordet "asylum" används både om dårhus och asyl. Ordet översätts bäst som "tillflykt". I Sverige finns inte längre någon "asylum". Ingen önskar mig, ändå ska jag jagas, fram till pensionen eller in i döden. I detta surrealistiska tillstånd, vars ursprung kan sökas i mina egna val, i andras val, samt i en värld och i ett samhälle utan nåd, så betraktar jag mitt eget liv som om jag såg på mig själv i ett mikroskop. Jag nedtecknar mina rön, jag nedtecknar en av de otaliga berättelser som livet består av - varav de allra flesta aldrig ska höras eller läsas, i denna vår skapelse vars samlade historia ingen känner utom Gud.

Eftersom människor i gemen, flockmänniskor alltså, gör nästan allting i relation till andra så tror de därför också att varje skrivet eller uttalat budskap huvudsakligen överför känslomässig information, att det är en invit till ömsesidigt putsande av pälsen, eller till ett ömsesidigt nosande i de bakre regionerna. När jag skriver denna text så lär flertalet läsare därför utgå ifrån att det huvudsakliga syftet med den är att tigga medlidande, av det enkla skälet att "ren" information är något som oftast är frånvarande i det sociala umgänget. Detta är naturligtvis också delvis sant, men det är inte hela sanningen. Det finns inte bara en törst efter alkohol hos mig utan också en annan törst, en törst efter vetskap.

Möjligen är det av just detta skäl som jag så ofta har blivit missförstådd av läkare, lärare, arbetsledare, arbetskamrater, studiekamrater och inte minst vänner. Jag har nämligen aldrig någon dold (emotionell eller social) agenda, utan jag säger (i de allra flesta fall) exakt vad jag ser och vilka slutsatser jag drar av det. Jag vet inte hur många personer inom vården och diverse myndighetspersoner som jag har förklarat min livssituation för, exakt sådan som den faktiskt är. Men närmast undantagslöst så har man lagt in sina egna tolkningar, man har projicerat sina diagnoser och teorier på mig. Jag skulle kunna formulera mig hur som helst. Resultatet blir ändå alltid att man klistrar mig full med egna bilder. Mig ser ingen.

I botten av mig finns ett barn, en liten pojke med väldigt basala behov av att bli omfattad och förstådd i sin helhet, av att inte mer behöva vara ensam. I botten finns jag, vad "jag" nu är för något. Jag vill känna vad jag känner, tänka vad jag tänker och jag vill att allt detta någon enda gång ska rymmas under samma tak och helst också erkännas. Likväl är det samtidigt så att detta behov av att bli förstådd intimt sammanhänger med ett annat behov, nämligen att förstå! Jag betraktar mig själv och vill veta varför jag gör vad jag gör. Visst längtar jag efter gemenskapen i flocken, ibland så mycket att mitt inre värker, men ifall jag nu ska utplånas i något så är det inte i denna flock. Den är inte målet, utan i bästa fall ett medel; för min egen gestaltning, för just mitt eget unika människoblivande.