I närheten av något som möjligen var ett lusthus så satt ett antal gamla människor på en bänk. Bland annat kommer jag ihåg en gammal tant som hade en kort och genomskinlig rosa plastkappa över sin i övrigt nakna kropp. Hon var mycket gammal och vithårig. Hennes kropp var rätt kraftig och under den delvis genomskinliga kappan hängde hennes väldiga bröst som två stora hundöron över den stora buken.

Mormor sa något, jag minns inte ordalydelsen, om att den här kvinnan levde ut allt som hon tidigare drömt om att göra. Mormor sa sedan skämtsamt, med en vänlig ironi i rösten, att den här kvinnan var ställets "drottning" - med citationstecknen hängande i luften. Den gamla kvinnan pratade och skrattade tillsammans med de andra som satt på bänken, varav de flesta var gamla, men inte alla.

På något vis befann sig plötsligt Mormor, Kalle och jag i ett rum. Det såg ut som ett hotellrum av enklaste sort, eller snarare som ett rum på ett vandrarhem, eller kanske rent av i en campingstuga. Mormor låg där, iförd något som verkade vara ett nattlinne. Kalle hade shorts på sig och bar överkropp. Han låg på den andra bädden, i en dubbelsäng med skarv. Sängarna täcktes av två bruna överkast. Jag minns att jag i drömmen la mig emellan dem, i skarven. Det var en avslappnad atmosfär i det lilla rummet. Det kändes som om vi var på semester.

Jag tittade ner och såg på Mormors fötter. Hennes ena fot var kraftigt bränd på ovansidan. Det var så märkligt. Tårna stack fram, fullt friska, tillsammans med en del av främre foten, men större delen av fotens ovansida var så svårt bränd att den fläckvis förkolnats. I drömmen blev jag förundrad, snarare än förskräckt. När jag tittade upp så kunde jag inte längre se deras huvuden. Plötsligt slog det mig. "Javisst ja, ni är ju döda" sa jag. - I det läget vaknade jag ur min dröm med en stor sorg i bröstet. Jag kände gråten i min kropp. Jag hulkade några gånger och tårarna bröt fram. Jag klev upp och åt min frukost, satte mig att skriva detta stycke och grät lite till. Jag är så oerhört ensam och ledsen. Jag saknar dem.

Jag såg mitt ledsna ansikte i badrumsspegeln, med dess stora näsa mitt i. Den stora näsan kan man spåra till min farmor. Pappa hade en rejäl kran, men Farmors var ännu större. Farmor var en mycket speciell kvinna. Hon var stor som ett hus, så pass överviktig att hon hade svårt att gå. Trots detta sprang hon gärna runt i affärer och shoppade upp sin blygsamma pension. Hennes garderober var proppfulla av kläder. När vi var i Berlin och hälsade på henne, då jag var liten, så brukade hon närmast storma emot mig med sin stora hydda, trycka mig intill sig och utropa "mein Süsschen" vilket betyder "min lilla söting". Farmor var också söt, men inte särskilt liten, som sagt.

Rosa var Farmors favoritfärg. Allting omkring henne var en smula överdådigt. Det var mönster med stora blommor. Det var mörkröda sammetsgardiner. Det slog mig att den gamla storvuxna damen i min dröm, i sin rosa och genomskinliga plastkappa, skulle ha kunnat vara en drömbild av Farmor. Ifall himmelriket är det ställe där våra drömmar om livet förverkligas så kan jag tänka mig att Farmors himmel torde vara en plats av överdåd, en tillvaro där hon får leva ut. Likväl kan jag tänka mig att Mormors och Kalles himmel är en plats av vila, en plats där bråken äntligen har tagit slut. Pappa fanns inte i min dröm. Jag undrar var han är. Endast en gång har jag mött honom i en dröm, i ett slags skuggig och diffus drömvärld som jag har mycket svårt att återkalla i minnet.

Det finns många sanningar om min familj. Det har hela tiden funnits en underström som gått åt fel håll, en kärlekstörst som krävt och pockat på uppmärksamhet. Denna underström har sugit ut energi istället för att förmedla energi. Dess verkan har varit skuld- och skamkänslor. Dess verkan har varit en ständigt närvarande känsla av otillräcklighet.

Det har hela tiden också funnits en röd tråd i familjens liv, faderlösheten. Pappa tillbringade större delen av sitt liv i undran över vad som hänt hans egen pappa, min farfar, under kriget. Mammas pappa, min morfar, dog när Mamma var sexton. Men den som, på sätt och vis, upplevde sin faderlöshet mest var nog Mormor. Hennes biologiske far försvann en dag när Mormor var liten (eller möjligen innan hon föddes). Han sa att han skulle åka och köpa skor och var sedan spårlöst försvunnen.

Hennes mamma, min mormors mor, fann emellertid snart en annan man som var villig att påta sig faderskapet. Mormor hade två syskon, eller rättare sagt halvsyskon. Faktum är att alla tre barnen hade varsin far, vilket förstås var en skam på den här tiden, i synnerhet på landsbygden. Den man som Mormor kände som sin pappa omkom genom en olyckshändelse medan Mormor ännu var liten. Han efterträddes av en man som var ganska förtjust i alkohol, en man som måhända inte alltid var en särskilt bra ersättare. Tidvis bodde Mormor hos släktingar på annan ort.

Gemensamt för dem alla; Mormor, Mamma och Pappa - om än på helt olika sätt - är saknaden. När jag tittar på deras liv, ifrån den punkt i livet och tiden där jag befinner mig, så består mitt arv av tomhet och en ständigt närvarande saknad. Jag tillbringade merparten av min barndom med att sakna Pappa, guden i mitt liv. Jag ville att han skulle vara stolt över mig. Under de korta sommarveckorna nere i Österrike så försökte jag göra honom till lags på alla sätt jag kunde.

Jag skulle ha kunnat göra vad som helst för att få den där blicken av stolthet riktad mot mig, men jag räckte sällan till. Jag prövades och befanns ovärdig. Min belöning blev istället skäll och ironier. Frukten av mina ansträngningar blev tårar. Min allvetande pappa hade svar på allt. Själv hade jag inga svar, förutom sådana som han kunde raljera över eller vifta bort. Någon enstaka gång kom belöningen, bekräftelsen, tillräckligt ofta för att jag skulle kämpa vidare med att bli bra nog. Det blev jag aldrig.

Vad skulle någonsin kunna vara bra nog åt en sådan upphöjd gudom? Och vad skulle någonsin kunna vara bra nog åt den som förlorat sin alldeles egen upphöjda gudom? - Allihop var de utan sin pappa. Allihop närde de drömmar om den lyckliga familjen, den hela familjen. Deras frånvarande fäder blev, i större eller mindre utsträckning, fantasifigurer som befolkade ett sagans lyckoland. Jag minns hur jag åhörde Mammas och Pappas gräl, under åren före skilsmässan, hur mina tysta tårar flödade, hur jag önskade att de skulle bli sams igen, att allt skulle bli helt. Så förmedlades allt än en gång, blev till ännu mer saknad, i ännu ett släktled.

Livet blev aldrig helt för någon av oss. Livet söndrades, deras såväl som mitt. Före mig så föddes det ett barn, en pojke som det var fel på. Han skickades bort. Det fick inte vara fel på livet. Livet måste bli helt, det måste bli normalt. Det måste bli ett liv som alla andras. Men det blev det aldrig. Det blev en nidbild, en ekande tom kyrka över de försvunna fäderna och över de söndrade familjerna, över Deus otiosus och över "la Sagrada Familia".

Det står skrivet inom parentes, i det brev jag skrev till min familj när jag var 32 år: "Varför får jag alltid känslan av att jag ska fylla avlidna eller frånvarande fäders plats?!" Kanske var det just så det var. Kanske var det så att jag omedvetet upplevde deras samlade och ackumulerade saknad, deras längtan efter helhet och uppfyllelse så starkt att jag försökte tillfredställa den, helt enkelt för att jag älskade dem. Men det var en uppgift som inget barn kunde klara, en tyngd som inget barn kunde bära.

Jag var inte som min bror. Jag var det normala barnet, det förväntade barnet. Jag var den normaliserande agenten. Jag var den som fullbordade treenigheten, familjens treenighet; fadern, sonen och modern. I likhet med den kristna treenigheten så var fadern och sonen symboliskt sett samma person för dem, i det att de båda saknats lika innerligt. Jag skulle uppfylla allt det som min mongoloide bror inte kunde. Jag förväntades dessutom inte bara gå i en förlorad faders fotspår, utan i tre. Jag skulle fylla tre frånvarande fäders kostymer, tre par herrskor. Jag var den potentiella mannen i familjen. Jag var satt till världen för att kompensera för livets ofullkomlighet. Detta var jag inte mäktig.

Men det finns många sanningar om min familj. Där finns min voluminösa farmors överväldigande kramar och välemballerade jul- och födelsedagspaket med märkligt godis. Där finns Mormor som gick upp klockan fyra på mornarna och gjorde i ordning matlåda åt mig när jag skulle åka till jobbet, liksom att hon kokade ägg och skar mig en halv grapefrukt, bredde mackor och kokade te som hon lade fyra sockerbitar i och rörde om. Jag började jobba klockan sex varje morgon på Gatukontoret. Jag var sjutton år och det var mitt första jobb. Mormor ställde alltid upp på mig och tog mig alltid i försvar ifall Kalle sa något dumt. Mormor var alltid där.

Jag minns mina och Kalles promenader ut på Djurgården. Jag minns hur roligt vi hade tillsammans när jag var liten. Kalle var så påhittig. Han kunde tillverka roliga saker av vad som helst. Lite brunt omslagspapper kunde bli ett hus. Några piprensare var allt som behövdes för att göra några skojiga djur. Han gjorde roliga figurer av apelsinskal. Han tillverkade ett "flygplan" av kartong som jag kunde sitta i och som hade en gammal rakapparat som motor. Min barndom kunde han hantera, men han tappade bort mig när jag blev tonåring. Då kunde han inte följa mig längre och jag förlorade honom. Han hade helt enkelt inga svar att komma med. Han hade inget vettigt att säga om livet, till den som ställde frågor. När vår lägenhet brann, efter att han hade tänt eld på den, så brann slutligen också resten av min barndom upp, fast det förstod jag inte då.

Bilden av mig själv slets itu allteftersom åren gick. Jag slets sönder mellan hybris och en känsla av att vara värdelös. Jag räckte inte till, samtidigt som jag odlade fantasier och drömmar om en framtida storhet. Jag levde med en förljugen och grandios självbild. Jag var helt enkelt lite finare, lite mer bildad, helt enkelt en något bättre människa än det stora flertalet - lite grann som Pappa med andra ord.

Inuti mig ekar det ännu i de tomma valven, överbyggda av ett väldigt torn som ornamenterats med små fragment av ibland dyrköpt lärdom. Detta Babels torn måste raseras. En ljungande blixt måste rasera detta monument, byggt av mig själv, över mig själv. Jag längtar efter att få avslöjas, efter att slöjan ska tas av, efter att täckelset ska falla. Jag längtar efter den befriande gråten. Jag längtar efter slutscenen i filmen "Priest". Jag vill berövas min förljugenhet. Jag vill stå ansikte mot ansikte.

Under denna tid befann jag mig annars mest ansikte mot ansikte med min överdrivet feminina arbetsförnedrare. Extra obehagligt blev det en gång då jag hade en inbokad tid med honom. Jag satt i väntrummet och väntade på att han skulle visa sig. Plötsligt dök han upp, men istället för att ropa upp mitt namn så tittade han sig förvirrat omkring i lokalen, för att sedan ställa sig och stirra på entrédörren. Jag antog att han inte hade sett mig så jag gick fram, ställde mig bredvid honom och sa: "Är det mig du väntar på?"

Kärvänligt la han då armen om mina skuldror och sa: "Ja, kanske det" med en överdriven värme i rösten. Där stod jag, ofrivilligt omfamnad av en man med makten att ta brödet ur munnen på mig - och med hela mitt inre ångande av homofobi! Några långa och obehagliga sekunder senare så avlägsnade han sin arm och det framkom att han tydligen inte hade noterat vår avtalade tid. Detta var nu inget nytt fenomen, utan något som hände ganska ofta på arbetsförnedringen. Av de arbetssökande krävdes allt, av arbetsförnedrarna intet. De kunde till och med kladda på mig om de så behagade. Total makt, total respektlöshet. Jag var en människa som, utan att jag själv någonsin fått välja, satts till världen för att bekräfta andras roller. När skulle jag någonsin få vara mig själv, i min egen rätt?

Facebook
Mitt liv blev än mer ensamt under året. Mitt umgänge med M återhämtade sig aldrig riktigt ifrån den föregående sommarens haveri, men vi träffades då och då under vinterhalvåret. Fast de amorösa "återfallen" kunde nu lätt räknas på ena handens fingrar. För mig kändes det ibland nästan incestuöst. Jag hade mer och mer kommit att betrakta M som ett slags jobbig syrra, som jag naturligtvis älskade, men som jag inte nödvändigtvis ville umgås med sådär överdrivet ofta. Hon hade sitt liv och jag hade mitt, även om det senare inte var mycket till liv. Jag pulade av och till med hemsidan, sökte jobb, gick på promenader, träffade Olle och så var det inte mycket mer, förutom supandet på kvällen.

Under detta års sommar blev jag och M osams ännu en gång över någon löjlig bagatell och den här gången så återhämtade sig inte vår relation. Den här gången bekom det mig heller inte lika mycket. Jag var så innerligt trött på hennes grälsjuka och humörsvängningar. Jag hade nog med mitt eget temperament. Ensamheten erbjöd mig åtminstone lugn och ro, om än inte så mycket mer. Jag började åter tänka på att sluta dricka, åtminstone till efter sommaren.

Efter denna andra "sommarseparation" med M så hade jag slutligen fått nog. Precis som under sommaren året innan så tilltog mitt intresse för att träffa en ny kvinna, men den här gången blev reaktionen en annan. Jag var faktiskt en smula trött på tjockisar. Jag var trött på deras ständiga testande av nya dieter, resultatlöst jojo-bantande, de ständiga självförebråelserna, vilka ibland varvades med kompensatorisk och ihåligt klingande hybris. Jag var trött på det ständiga talet om mat, på den ständiga fixeringen. Jag var trött på att umgås med mat- och godisjunkies, som sällan kunde lämna något kvar på tallriken eller i skålen. Jag var trött på att umgås med missbrukare, vilkas hela liv centrerades kring födointag och vikt. Jag ville ha deras kroppar, men inte beteendet som lett fram till dem.

Kanske var det samtidigt så att när jag gradvis blivit mer observant på mitt eget missbruk, så klarade jag inte längre av att behöva bevittna liknande beteenden hos M också. Resultatet blev i vilket fall som helst att jag, i det närmaste, slutade upp med att leta aktivt efter kraftiga kvinnor på nätet. Emellertid så var min dragning till större kvinnor en attraktion som jag hade känt sedan början av åttiotalet, så det hände förstås fortfarande att jag utväxlade ett eller annat mail med någon voluminös kvinna på tjockis-sajten, där jag ännu var medlem alltsedan min och M:s första "separation" sommaren innan. Men som vanligt så hände det aldrig något.

Redan under den föregående vintern så hade konturerna av en plan börjat avteckna sig: Jag skulle bli färdig med hemsidan till vårdagjämningen, sedan skulle jag ha en rolig sommar tillsammans med mina gamla vänner, ett slags farväl till alkoholen innan jag slutligen gick in i en nykterhet som var tänkt att bli permanent. När det gäller umgänget så hade jag nu viss sporadisk kontakt med Erik och förstås en tätare dito med Olle. De båda tjatade på mig att jag skulle gå med i Facebook, något som jag först var mycket skeptisk till.

Föga anade jag då att det skulle bli ett slags "Sesam, öppna dig" som ledde mig till kontakt med en hel del gamla vänner från förr. Hälften av min stora plan havererade visserligen, alltså den del som handlade om att hemsidan skulle bli färdig innan vårdagjämningen. Först flyttades deadline fram till midsommar, sedan flyttades den fram till höstdagjämningen. När jag nu skriver just det här stycket, den 8 november 2009, så är den jäveln fortfarande inte klar! Nästa deadline är årsskiftet. Den som lever får se!

Planen med hemsidan var nämligen att jag skulle göra ett slags storstilad social återkomst med detta "storverk" i ryggen, som ett slags alibi för mitt misslyckande i livet. Tanken var att jag skulle göra min återkomst i en ny och större roll, inte bara som en gammal kompis ifrån förr, utan som FÖRFATTARE - allt för att visa att även jag BLIVIT NÅT, trots avsaknaden av familj och karriär. Denna satans fåfänga! Ständigt denna jakt på identitet. Men det blev alltså inte som jag hade tänkt mig.

För att skänka sorgkant åt detta års sommar så skrev arbetsförnedringen under försommaren in mig i den så kallade "aktivitetsgarantin" när mina a-kassadagar förbrukats. "Aktiviteten" som erbjöds denna gång var att jag två timmar om dagen, två gånger i veckan, skulle sitta i arbetsförnedringens lokaler för att söka jobb. Eftersom jag hade alla relevanta filer/ansökningshandlingar för mitt jobbsökande i min dator hemmavid så skickade jag inga ansökningar ifrån arbetsförnedringens datorer. Det enda jag gjorde där var söka lämpliga arbeten på Platsbanken som jag sedan printade ut, men som jag därefter sökte hemifrån.

Oftast gick det inte att göra det heller. Majoriteten av arbetsförnedringens datorer hade individuella printrar till varje enskild dator, varav de flesta oftast var trasiga. Att finna en dator med fungerande printer var få förunnat. På var och varannan arbetsstation satt en lapp om att printern var ur funktion, alltså återstod bara att surfa planlöst för att få de två timmarna att gå, liksom att gå på toaletten någon extra gång, eller att gå ut och röka ett par gånger. Den enda trösten under denna tid var den tilltagande kontakten med gamla vänner på Facebook.

Under våren och försommaren blev jag bjuden till en del fester och det blev också en del krogbesök, men det umgänget avstannade delvis under juli, då de flesta for iväg på semester, för att sedan återupptas i något mindre utsträckning i augusti. Till hösten kom det hela dock att väsentligen klinga av och därtill finns en trolig förklaring. Jag gick nämligen ut med min plan och med att jag var alkoholist. Jag sa vad jag hade planerat, att jag skulle festa under sommaren men sluta dricka till hösten. Alltså var det ingen som bjöd med mig ut på krogen längre, eller på några fester när hösten kom. Huruvida detta nu berodde på omtanke, eller mest på att de kände sig besvärade över att jag blivit alkis får de själva fundera över och besvara.

Dirty old man
I mitten av augusti blev jag av arbetsförnedringen inskriven på en ny PAJASVERKSAMHEEEET!! För att djupt håna mig personligen, så skrev arbetsförnedringen nu in mig hos en "kompletterande aktör" ute i Kista, ett stenkast ifrån mitt senaste jobb! "Kompletterande aktör" var det senaste nyspråksnamnet på privata företag som bedrev politiskt motiverad skenverksamhet för arbetslösa, bekostad av arbetsförnedringen, alltså av staten, alltså ytterst av DIG!

Den nya pajasverksamheten var en karbonkopia av mina tidigare, fast ännu mer parodisk. Affärsidén bakom just denna verksamhet var mycket enkel. De så kallade "kompletterande aktörerna" fick nämligen betalt i tre steg; den första tredjedelen fick man när de arbetslösa skrevs in i "verksamheten", den andra tredjedelen när (och om) de fått jobb och den sista tredjedelen ifall de i så fall lyckats behålla jobbet i tre månader. Eftersom de två senare tredjedelarna utgjorde en osäker inkomstkälla, i synnerhet den sista, så var det bästa sättet att dra in pengar att skriva in så många som möjligt i "verksamheten" - och att betrakta de resterande två tredjedelarna av betalningen som ett slags bonus.

Eftersom den "kompletterande aktör" som jag befann mig hos hade få och små lokaler så krävde detta förfarande genomströmning, en sorts "skiftgång" där varje grupp av arbetslösa inte närvarade särskilt ofta. Efter de inledande fjorton dagarna så behövde jag därför bara bevista pajasverksamheten ungefär var fjortonde dag. Det syntes att lokalerna iordningställts i all hast, med upptejpade skyltar och kontorsmöbler av billigaste slag. Där fanns datorer som de arbetslösa kunde söka jobb på, men programvaran bestod av gratisprogram ifrån nätet. Man hade inte ens kostat på sig Officeprogrammen. Frifräsarprägeln var uppenbar.

Företaget hade få eller inga egna kontakter med möjliga arbetsgivare, utan arbetssökandet vilade i allt väsentligt på de arbetslösa själva. Emellanåt skickade de mig något jobbtips, som de hittat på Platsbanken hos arbetsförmedlingen, det vill säga lediga jobb som de arbetslösa med lätthet kunde både finna och söka på egen hand. Det hela var en närmast skamlös skenverksamhet.

Den enda behållningen var vår "föreläsare". Hon var en lång och ståtlig kvinna med vackra händer och med en skådespelares fulländade mimik. De budskap hon framförde var visserligen lika innehållslösa som de parodiska gruppuppgifter vi fick, men själva framförandena var ofta lysande. Det var närmast en erotisk upplevelse att betrakta den ståtliga kvinnan framföra sitt veritabla snömos. Även ifall hon hade hållit dessa innehållslösa föreläsningar på swahili så hade jag med samma fascination avnjutit hennes livfulla gestalt. Så oerhört synd bara, att hon hade hamnat här, på pajasverksamheten. Tänk att kunna ge liv åt arbetsförnedringens budskap! Det torde ha varit enklare att återuppväcka Lasarus.

Jag genomgick själv under denna tid ett slags återuppväckelse. En av mina "återvunna" vänner ifrån Facebook var numera nykter alkoholist. Han kom sedermera att bli den som tog med mig på mitt allra första möte hos en organisation för nykterhet, vars namn jag väljer att utelämna för tillfället. En annan gammal vän, som också slutat dricka gjorde detsamma för mig vid ett par tillfällen. Jag hade nu återknutit banden till två gamla före detta vänner och tillika alkoholister som jag träffade då och då, oftast i samband med möten hos nykterhetsorganisationen. Annars blev det märkligt tyst under hösten ifrån vännerna, förutom ifrån Olle förstås, som hörde av sig ganska ofta.

Mitt sittande vid datorn tog, kanske av det skälet, en ny och oväntad vändning under sensommaren och hösten. Jag hade närmast slocknat som sexuell varelse vid det här laget. Jag fantiserade knappt om kvinnor längre och skötte om mina kroppsliga behov först när kroppen tydligt talade om att det var dags. Det blev ungefär som att gå på muggen, något jag gjorde med automatik när det inte gick att skjuta på det längre. Kanske hade mitt besynnerliga förhållande till religionen ett finger med i spelet. Jag erinrar mig en konversation jag hade med Gotlands-Erik under en av försommarens fester. Erik var då relativt nyskild och tämligen bitter, Vi pratade om sex och jag sa honom att jag inte tyckte att sex kändes så viktigt för mig längre.

Erik var det tillfället minst sagt skeptisk, när jag sa honom att den största händelse som jag kunde tänka mig istället vore ifall jag, på det ena eller andra sättet, skulle få en kallelse av Gud till ett tjänande liv, kanske som munk. Jag förklarade för honom att en sådan händelse troligen skulle få mig att släppa allt och, exempelvis, gå i kloster. - Föga hade jag vid detta tillfälle anat vad som väntade mig under sensommaren.

Under augusti, strax innan jag blev inskriven i den nya pajasverksamheten, så tycktes något hända med mig och min kropp. Jag tittade och tänkte på kvinnor HELA TIDEN! Jag gick omkring i ett slags ständigt rus av kåthet. Det var som om hela kroppen skrek, som om all min fysiska längtan efter beröring och sex hade ackumulerats och nu samlats i denna tidsperiod. Jag har ingen vettig förklaring att ge till den markanta förändringen av mitt sinnestillstånd under denna tid.

Kanske gick jag in i "det manliga klimakteriet". Kanske var det min kropps sätt att säga farväl till en stor del av dess potens och fertilitet. Kanske hade jag nu blivit gubbe på allvar. En konsekvens av min gubbiga lusta blev att besöken på pajasverksamheten blev en smula plågsamma, då jag var tvungen att betrakta den resliga kvinnans intagande gestalt, liksom hur hennes fantastiska händer rörde sig i en erotisk dans, nästan lika livfull som hennes teatraliska mimik. Tack och lov så var hon inte särskilt bystig - för då hade det hela blivit mycket, mycket jobbigt...

Den nyväckta kåtheten fick mig att under denna tid registrera mig på diverse olika kontaktsajter, varav de flesta mest erbjöd sexkontakter. Ett nytt slags letande tog sin början. Jag befann mig snart i chatt- och mailkontakt med diverse märkliga kvinnor. En av dessa kontakter kom att särskilt beröra mig. - Hon var ung, opassande men fullt lagligt ung. Detta var inget jag särskilt sökte efter i början, alltså unga kvinnor, utan jag sökte nog mest kvinnor i största allmänhet. Det jag i synnerhet sökte på dessa sexsajter var istället möjligheten att få prova på sådant som jag ibland fantiserat om under årens lopp men aldrig agerat ut (med undantag för några tämligen taffliga försök när jag var ung).

Det fanns fantasier som förenade mig och den här unga kvinnan. Dessa fantasier var det ENDA som förenade oss. Vi skrev detaljerade och ibland rätt avancerade beskrivningar till varandra om vad vi fantiserat om. Det var ganska upphetsande. Jag började bygga upp en stark förväntan, det var som om all min pockande längtan fokuserade på henne och på allt det där sköna som vi snart skulle göra med varandra. - Men läget var långt mer komplext än jag ville ta in.

Redan ganska tidigt under vår kontakt så upplyste hon mig om att hon som liten utsatts för sexuella övergrepp. Ganska snart stod det klart för mig att det hon ville att vi skulle göra tillsammans i praktiken skulle bli som ett slags iscensättning av dessa övergrepp. Jag kände obehag inför det, jag ville inte ha sex med någon i rollen som förövare, men hon försäkrade mig om att det var precis så hon ville ha det. Naturligtvis insåg jag direkt att den här unga kvinnan helt enkelt aldrig hade bearbetat sina upplevelser, utan att hon istället oreflekterat införlivat de övergrepp som hon utsatts för i sin egen sexualitet.

Jag stod alltså inför ett moraliskt problem. Jag stod inför möjligheten att kunna begå handlingar som i praktiken riskerade att bli ett slags iscensatta övergrepp, eller att avstå - och därmed förlora chansen att få förverkliga en del gamla fantasier. Min "lösning" på problemet blev att försöka gå runt det, att försöka finna andra gemensamma nämnare mellan oss än bara sex. Jag blev mer personlig i mina skriverier, jag försökte lätta upp den genomsexuella skriftliga kontakten oss emellan med vardaglighet och skämtsamhet. Jag försökte bli vän med henne, förvandla henne till en individ snarare än ett objekt. Det gick inte så bra.

Ju mer av mig själv jag visade desto mer drog hon sig undan och desto mer sällan skrev hon tillbaks. Till slut tystnade hon helt. Jag var rätt och slätt en dåre, underställd kompensatoriska begär som tillväxt i mitt inre under flera årtionden. Jag försökte samla all min längtan i denna enda punkt. Jag projicerade all min längtan på henne, även min längtan efter kärlek. - Jag ägde tre bilder av henne i datorn, en på hennes ansikte och två på hennes kropp. Jag tittade ofta på dessa bilder. Jag byggde samtidigt upp en bild av henne i mitt inre, jag fantiserade om oss två. Jag blev på sätt och vis förälskad i henne, i en kvinna jag aldrig hade träffat. Jag blev förälskad i min egen dröm, en dröm bestående av både ljus och mörker.

All min ensamhet och längtan, inte bara den sexuella, kom att sammanstråla. Jag blev närmast desperat när kontakten med henne tystnade. Jag satt framför datorn och grät som ett barn. Min ensamhet var oändligt djup. Det fanns ingen i mitt liv att prata med, ingen som rörde vid mig, ingen som på allvar kände mig och förstod mig. Jag var helt och hållet tom. Jag var en patetisk och kåt gammal stackare, en snuskgubbe som raggade på nätet och inget mer. Jag var ensam, helt och hållet ensam. Ingenstans att ta vägen. Ingenstans.

Det enda goda som kom ut ur det hela var att jag blev tvungen att få ur mig mina känslor någonstans, vilket ledde till att jag skrev en låt om händelsen, Solen. Det var väl ett slags bearbetning, förmodar jag. Jag hade haft en ackordsföljd i huvudet en längre tid, men saknat orden till en text. Nu rann de orden fram som vatten, samtidigt som idén till en refräng dök upp ifrån ingenstans. Av denna olyckliga förälskelse blev det alltså en låt, nästan på samma sätt som när "Den långa vägen" blivit till i Hultsfred, två årtionden tidigare. Fast just den unga kvinnan fick jag åtminstone träffa i verkliga livet.

Jag förmodar att jag blev en smula härdad av den här upplevelsen, fast kanske ändå inte. Jag fortsatte mitt ensamma sökande på nätet och kom då och då i kontakt med nya besynnerliga kvinnor. Även dessa kontakter ebbade ut, men utan att det längre bekom mig lika mycket. Det enda undantaget var en annan ung kvinna, vars namn allt oftare poppade upp i listan över dem som besökte min sida på snusksajten. Jag tog mod till mig och skrev till henne. Vi bytte bilder och chattade lite, men ganska snart klippte hon av kontakten. Jag skrev ett surt mail till henne och frågade varför. Det stod ganska snart klart att jag inte var hennes typ, av olika skäl.

Till viss del handlade det väl om min ålder och mitt utseende, men mest av allt handlade det om att vi sökte helt olika saker. Jag sökte en RELATION som också skulle inkludera mina fantasier. Hon sökte istället någon som enbart skulle förnedra henne. Hon till och med sa att hon hatade sex! Hon sökte någon som skulle kränka henne, behandla henne som om hon vore värdelös. Jag blev faktiskt chockerad över hennes svar.

Ifall min reaktion i kontakten med den förstnämnda unga kvinnan varit en vettlös förälskelse, så blev reaktionen den här gången istället förstämning. Denna unga kvinnas mail la sig som en tyngd över mig. All den trasighet som fanns hos många av människorna på dessa sajter blev plötsligt fullt synlig för mig. I det ögonblick då jag inte längre kände någon kåthet eller förälskelse, eller hade något annat som skymde sikten, så blev allt tydligt för mig. Jag kände gråten bryta fram. Jag skrev ett förvirrat mail till henne om att hennes liv var för värdefullt för att behandlas på det sättet. Sedan satt jag där och grät. Jag bad till Gud. Jag bad Gud att förbarma sig över alla dessa trasiga människor. Fast kanske bad jag bara för min egen skull, för att jag själv var trasig.

När jag hade lagt mig för natten så fantiserade jag ändå om de saker som hon ville att män skulle göra med henne - och blev kåt av dem! Vem var jag?! Vilken sorts människa var jag egentligen? Vad var det egentligen jag sökte? Sökte jag verkligen ett kärleksfullt förhållande, eller sökte jag istället ännu ett sätt att skita ner mitt liv och förstöra det? Sökte jag kanske både och? Men hur skulle dessa båda tillstånd kunna rymmas under samma tak, dessa två ytterligheter? Vem kan härbärgera hela människan, i all hennes fulhet och skönhet? Vem, utom Gud?

Ytterligare en av dessa kvinnor, med besynnerliga fantasier, blev till ett slags brevvän under den här tiden. Jag skrev långa och på sätt och vis utlämnande mail till henne. Även hon var opassande ung, men hennes svar var ofta klokare än det stora flertalet unga kvinnors. Jag trånade efter hennes texter. Det fanns en särskild ton i dem, som vittnade om närvaro och intellekt. Jag fantiserade om att hon skulle hälsa på mig, att hon skulle ta tåget till Stockholm, ifrån den lilla landsortsstad där hon befann sig. Jag tänkte, inte utan viss fasa, på vad jämnåriga bekanta och vänner skulle säga om mig och denna unga kvinna ifall vi promenerade igenom Stockholm hand i hand. Jag fantiserade om en kärleksfull, sexuellt passionerad relation med henne. Jag var så oändligt ensam, så ensam och gubbsjuk.

Jag levde hela mitt liv vid datorerna under senhösten. Jag sökte jobb, jag jobbade med låten om min olyckliga och dåraktiga förälskelse, samt att jag jobbade med den här hemsidan. Jag befann mig också i timtal dagligen inne på sexsajterna, i ett dåraktigt sökande efter någon som skulle fylla tomrummet inom mig, fast jag så väl visste att detta tomrum inte skulle låta sig fyllas av sex, liksom det tidigare inte heller låtit sig fyllas av alkohol. Men jag var nu så pass ensam att ett sexmail ifrån en kvinna hade blivit till den enda själsliga beröring jag kunde få, det enda som väckte mitt känsloliv.

Nykterheten hade förmodligen en hel del med det här att göra. Antalet besök hos nykterhetsorganisationen gick visserligen ner drastiskt under senhösten, men jag drack inget. Det märkliga var att törsten inte alls besvärade mig. Visst kände jag suget någon enstaka gång, men det var hanterbart. Jag tror helt enkelt att det hade blivit dags, att jag först nu blivit färdig med drickandet. Det var nämligen först nu som jag, av helt egen vilja och utan någon maktfullkomlig "vårdgivares" tvångsapparat över mig, trätt in i sammanslutning för att sluta dricka.

Det var paradoxalt nog också först nu som jag på allvar insåg att jag i längden inte skulle klara det på egen hand, utan att jag behövde andra människor omkring mig som kunde genomskåda de tankefällor som en alkoholist, nästan undantagslöst, skapar åt sig själv för att få en ursäkt att börja dricka igen. - Kanske var det indirekt en sådan ursäkt jag sökte på sexsajterna; en relation som var dödsdömd redan ifrån början, en destruktiv relation vars innehåll och givna slut med all sannolikhet skulle göra mig olycklig, vilket förstås skulle ge mig ett hållbart "alibi" för att ta till flaskan igen.

Jag levde alltså farligt under denna tid, under en tid då jag inte visste ifall jag sökte (kompensatorisk) sexuell lycka eller olycka, närhet eller destruktivitet. Den tragiska paradoxen var att jag inte alls hade lust att sluta dricka, jag ville bara inte dricka på det sätt jag hade druckit tidigare, ensam hemma med flaskan som enda sällskap. Min sista riktiga fylla hade jag den 11 september, följt av de sista skvättarna vin mot abstinensbesvären den 13 september. Min första nyktra kväll under denna sköra tid av nykterhet blev alltså den 14:e september, efter det så drack jag inte en droppe. Under november så falnade mitt intresse för nykterhetsorganisationen, men jag drack inget.

Denna helnyktra höst och vinter blev en besvikelse. Jag hade förväntat mig att jag skulle orka mer, ha mer energi för hemsidan/boken, delta i nykterhetsorganisationens verksamhet, börja ta hand om mitt vardagsliv och färdigställa låten om min gubbsjuka förälskelse i den unga kvinnan ifrån sexsajten. I stället blev jag alltmer passiv. Det hade börjat redan innan nykterheten. Jag lagade alltmer sällan mat, diskade först när allt porslin blivit smutsigt, städade först när det blivit direkt äckligt hemma och tvättade först när jag inte hade något kvar att ta på mig.

Jag lämnade bara lägenheten när jag behövde. Eftersom jag så sällan hade något ärende utanför hemmet så tvättade och rakade jag mig alltmer sällan. Jag utvecklade sena vanor och gick oftast ut och handlade mat och annat efter kvällsrusningen, en tid då de flesta sitter hemma och äter middag. De flesta lade inte märke till en oansenlig medelålders man, även ifall han bar en veckas skäggstubb och hade fettigt hår. Det var bara lukten som de la märke till. En gång då jag köpte take-away i den lilla kiosken med Thai-mat på Ringvägen, så vände sig en kvinna sig om, sniffade och tittade på mig med avsmak. Jag såg antagligen ut och luktade som en uteliggare. Men för vem skulle jag raka mig och tvätta mig? Det fanns nästan inga människor i min vardag, inga som jag brydde mig om.

Så märkligt. Jag hade alltid varit så renlig innan. Denna oförmåga, eller ovilja att ta hand om mig själv hade måhända funnits som en tendens redan då jag var ung, redan innan jag ens hade börjat dricka - och det hela blev knappast bättre under min aktiva tid som alkoholist. Fast jag hade inte trott att det skulle bli VÄRRE sedan jag blivit nykter! Saken var nog den att jag helt enkelt var slut. Reservtanken var tömd. Jag upplevde ingen egentlig depression eller liknande, jag var liksom bara slut. Det kändes som att den explosion av kåthet, som lett mig in på sexsajterna, var som ett avslutande fyrverkeri av livskraft. Det sista bränslet läckte ut, antändes och exploderade. Sedan tystnad.

Hade det inte varit för att jag jobbat så länge med hemsidan/boken, för att jag såg färdigställandet av den som en kruka fylld av guld vid regnbågens slut, så hade jag nog inte åstadkommit något produktivt alls under denna tid. Det var ett tröstlöst arbete. År hade lagts till år, utan att jag hade kunnat se något som ens liknade ett färdigt verk framträda inför mina ögon. Ständiga ändringar i både hemsidans utformning och innehåll gjorde att jag, trots att jag initialt hade planerat mitt arbete väl, gradvis kommit att jobba med allt samtidigt. Det kändes som ett Sisyfosarbete, som om jag rullade stenen uppför berget, bara för att nästa morgon finna att den rullat ned igen.

Det fanns inte längre någon entusiasm kvar i arbetet, det skedde bara med automatik, för att jag hade hållit på så länge och för att jag inte skulle kunna leva med mig själv ifall jag gav upp. Tragikomiskt nog så förstod jag mycket väl vad hemsidan/boken ytterst handlade om. Den handlade om att jag skulle få "cred" och en annan social position, om att jag skulle bli sedd och bekräftad. Den handlade ytterst om att jag ville få den publicerad som bok, liksom att jag ville att mina låtar på hemsidan skulle leda mig in i musiklivet, på det ena eller andra sättet.

Varför ville jag då fortfarande bli författare och musiker/kompositör/whatever? Jo, det ville jag för att jag skulle få en annan social position, för att jag skulle kunna bli bjuden på fester igen, fester med de rätta människorna - fester där jag återigen skulle kunna SUPA, träffa intressanta (unga) kvinnor och återigen få KNULLA! Ytterst handlade alltså hela hemsidans/bokens tillblivelse om att en påtagligt tunnhårig, arbetslös, socialt marginaliserad, alkoholiserad, fet, fattig och ensam man på snart femtio år skulle få KNULLA igen (och gärna på nya och spännande vis).

Alltihop var förstås en hopplös dröm, en dröm för en människa utan hopp. Det var drömmen om mötet med den rätta (utvalda) kvinnan, drömmen om Gud, drömmen om upprättelsen, drömmen om ATT BLI SEDD - men inte bara sedd, utan också fullt ut accepterad inför en annan människas blick, i all min fulhet och smutsighet, i allt mitt misslyckande. Det var drömmen om att bli hel inför någon annans blick, drömmen om att slutligen få vara mig själv, fullt ut sedd och accepterad som den jag verkligen är, på gott och ont. - Men hur och varför skulle någon se på mig med den blicken, ifall inte den blicken fanns också i mina ögon? Varför skulle någon betrakta mig med kärlek i ögonen, ifall inte denna kärlek också reflekterades i mina ögon?

Alla skriker vi ut efter bekräftelsen. Alla söker vi kärleken. Men ingenting kan fylla tomheten inom oss. Vi sträcker ut våra händer för att någon ska greppa dem, eller så sträcker vi ut dem för att hålla fast i någon eller något som är på väg att fly bort. Ändå så är det bara utskänkandet som kan rädda oss, handen som utger, handen som släpper taget när någon vill gå, handen som aldrig greppar. - Jag är rädd för att vi måste arbeta för det, sträva efter det, längta efter det - och kanske börja ge snarare än att ta för att komma dithän.

Jag är rädd för människor. Jag är rädd för närheten - och ändå längtar jag efter den utav hela mitt hjärta. Kommer jag någonsin att komma hem?

Free at last?
Bristen på mänsklig kontakt gjorde att mitt enda återkommande umgänge var med Mamma och Calle. Under denna höst så flyttade de båda in på ett äldreboende, i Nockeby av alla jävla ställen! Det var alltså först nu, sexton år efter min dröm om den svartklädda (nunneklädda?) kvinnan utanför Sankta Birgittas kyrka i Nockeby, som jag faktiskt fick ett legitimt skäl att åka dit. Men jag gjorde det inte alltid med lätt hjärta. Under de senaste åren, efter att Mamma och Calle hade gjort sig av med sitt sommarboende i Halland, så fick jag bevittna hur Mamma påbörjade ett slags reträtt. Jag fick ibland känslan av att Mamma hade bestämt sig för att bli gammal, av att hon parkerade sig i en ny oantastlig identitet.

Mamma hade dåliga knän och blev gradvis orörligare. Hon blev alltså gammal av naturliga skäl, men det tycktes också delvis vara hennes val. Jag fick ibland en känsla av att Mamma var på väg att bli ett slags kopia av Mormor, av att hon iscensatte den enda typ av åldrande som hon kände till, ett åldrande som hon (ofrivilligt) fått bevittna under ett par årtionden eller så. - Kanske är det så att vi människor bara kan ikläda oss de roller som vi känner till, att vi måste imitera någon. Hur ska en människa kunna bli till något som hon aldrig ens fått se? Hur ska en människa bli fri ifall hon aldrig fått bevittna beteendet hos en annan fri människa, aldrig själv har upplevt sin egen frihet? Vi blir till det som vi kan föreställa oss.

Känslan av predestination, av att lyda under ett öde, känslan av obevekliga (kända och okända) naturlagars makt över våra enskilda liv har i stora stycken präglat min syn på världen, liksom på mig själv och mitt liv. Hand i hand med denna predestination går den enskilda människan, given alla sina val i livet, i ett slags dans med ödet. Vem för i dansen? Det är inte alltid helt säkert vem det är. I denna dans, eller kanske i denna tvekamp, erövrar vi ibland en gnutta valfrihet av egen kraft, en valfrihet som inte givits oss av föräldrar eller andra människor i vår närhet, utan som vi skapat åt oss själva. Detta är vår frihet.

Mamma blev något friare än Mormor. Jag blev något friare än Mamma. Jag blir ibland nedstämd när jag ser på mitt liv, liksom på deras; när jag ser hur vi bara blivit till skuggbilder av de människor som vi alla kunde ha blivit. Jag drömmer ibland om det perfekta, om den perfekta fullkomligt fria övermänniskan. Kanske är det Pappas fel att jag så ofta varit blind för de små framstegen, för hur den enskilda människan manifesterar sig själv i det lilla, i vardagen. Ändå vet jag bättre. Men jag har längtat så otroligt mycket, så mycket att det ibland riskerat att förtära mig, efter den där fullkomliga friheten. - Jag måste lära mig att leva med sorgen, med insikten att inte heller Peter Oltersdorf kommer att förkroppsliga denna totala frihet.

Två dagar innan julafton så bevistade jag ett "Facebook-arrangemang" tillsammans med ett stort gäng människor, varav många hade tillhört det gäng som omgav mig under punkåren och åren strax därefter. Marre (ifrån det gamla kramgänget), Olle, Benge (ifrån punkbandet Revolt), Ankan (bekant ifrån Ritz-tiden) och Karin (som i arla urtid bland annat varit flickvän till Gotlands-Pelle) var några av dem som bevistade det här arrangemanget. Jag satt under en hel kväll med coca-cola i glaset och pratade med några av de människor som jag lärt känna under den tid då jag först börjat söka min egen frihet.

Egentligen var det inget speciellt med sammankomsten. Vi hade samlats i en hotellbar på Söder, satt och snackade i största allmänhet och hade det lite småtrevligt sådär. Några hade gjort karriärer, några hade blivit besuttna, några hade blivit gråare, fårade, tunnhåriga - äldre helt enkelt. En air av välklädd och behärskad vuxenhet rådde kring långbordet. Här fanns kultur. Här fanns stilmedvetenhet och klass, även hos dem med enkel bakgrund. - Men ändå, under denna polityr fanns vi alla kvar, med all vår längtan intakt efter den frihet vi sökt som unga. Då och då läckte denna frihetslängtan ut under samtalens gång, den behärskade vuxenheten till trots.

Mamma - och förvisso också Calle - lämnade mig också ett stycke frihet under julen det här året. De hade sålt sin lägenhet och gjort en hyfsad vinst på den. Delar av den vinsten fick jag i julklapp av dem, en rätt stor summa pengar. Mamma kunde ha gjort som Mormor, hon kunde ha pytsat ut pengarna i portionsbitar, men istället gav hon (och Calle) mig denna pengapott som en klumpsumma, insatt på mitt konto. Jag gavs alltså något att ansvara för, något att förvalta.

Istället för att generera hundratals tacksägelser så skulle denna gåva bara ge Mamma ett enda ynkligt litet "Tack" i gengäld. Mamma kunde alltså inte förvänta sig några känslomässiga "ränteinkomster" genom att skänka mig dessa pengar. Pengarna brukades alltså inte som verktyg för att säkerställa ett långvarigt tacksamhetsflöde, utan de var faktiskt en fullt användbar GÅVA. Mamma hade erövrat en liten bit frihet. Mamma hade sedan överlämnat en del av denna till mig, fri för mig att förvalta. Jag fick alla godsaker på en gång - och kunde själv bestämma när och om jag ville vifta på svansen.

Efter mitt första nyktra julfirande i modern tid så for jag under kvällen hem till M, med en liten symbolisk julgåva till henne i jackfickan. Visserligen var jag alltjämt en smula sur på M, men hon var en portalgestalt i mitt liv och att inte skänka henne något alls på självaste julafton var otänkbart för mig. Det skulle ha skickat henne budskapet att hon inte längre betydde något för mig. Men hur trött på henne jag än må ha varit under årens lopp så fanns hon kvar i mitt hjärta - och kommer att förbli där, som en omistlig del av mitt liv.

Till min förvåning så lyste det hemma hos henne när jag kom dit. Jag hade förväntat mig att hon skulle vara hemma hos sin storasyster. Jag ringde henne med mobilen för att fråga ifall det var okej om jag hälsade på. M blev glad när jag kom och jag blev lika glad av att se henne. Det lilla rum av samhörighet som jag och M alltid hade delat stod kvar, intakt. Vi kramades och pratade med varandra som om vi aldrig hade gjort annat, som om nästan ett halvårs tigande och ömsesidigt undvikande aldrig hade ägt rum. Sannolikt skulle det aldrig mera bli som det förut varit, men det fanns ännu en djup gemenskap mellan oss - och även om vi pratade (M pratar i och för sig alltid) så var denna samvaro ändå ordlös, ett slags hemkomst.

Det är juldag när jag skriver det här stycket, nutid. Mitt arbete med min hemsida/bok närmar sig slutet. Kanske närmar också jag mig slutet, antingen på hela skiten, eller åtminstone på en lång vandring i mörkret. - M tyckte att det såg ut som om jag hade gått ner i vikt. Jag hade själv märkt att byxorna satt lite löst och att det tycktes saknas ett hål eller två i skärpet. En hel höst av nykterhet hade, trots min påtagliga orörlighet, fått mig att gradvis börja tappa kilon. Långsamt, långsamt hade jag också blivit en liten gnutta piggare. M tyckte att jag såg bättre ut än då hon senast hade sett mig.

Juldagen tog alltså sin början med att jag och M låg i soffan hemma hos henne, kramades och pratade om allt och inget. Strax efter klockan ett på natten så påbörjade jag hemfärden, given gåvor som jag satte stort värde på, gåvor givna av kärlek, en kärlek som inte kräver sitt. Kanske var jag, på något sätt, fri.